Eva Lindh

Fru talman! Vi har ett stort behov i Sverige av att bygga upp och stärka vårt totalförsvar i det kritiska läge vi befinner oss i.

Jag vill också börja med det uttalande som statsrådet Carl-Oskar Bohlin hade i den tidigare debatten, när han sa att det är obefintligt på många håll i regioner och kommuner. Min uppfattning är att statsrådet har ganska stark kritik mot vad kommuner och regioner ändå gör för att bygga upp det totalförsvar som vi alla vet att kommuner och regioner får ett stort ansvar för – och nu pratar vi framför allt om kommunerna. De har ju en viktig roll.

Vi vet dock också att det här inte precis är ett tydligt växelspel där man kan peka på att kommuner och regioner nu ska göra ditten och datten. Den nationella politiken, alltså vi, och framför allt regeringen, har ett stort ansvar för att ge de förutsättningar till kommuner och regioner som de behöver för att bygga upp olika saker – däribland totalförsvaret.

När jag pratar med många kommunpolitiker är just den civila beredskapen ett ämne de nästan alltid lyfter – varje gång jag träffar kommunpolitiker runt om i Sverige. De är oroliga. De vill ta ett stort ansvar, men de är oroliga för de bristande resurserna.

Det handlar inte bara om att man ska få ett meddelande från statsrådet och regeringen om att ”det här behöver ni göra”. Det handlar också om att man ges förutsättningar, och i det här fallet till exempel resurser, för att kunna göra det som behöver göras.

Sveriges Kommuner och Regioner har nu skickat in ett brev. Det var precis detta min kollega Hanna Westerén redogjorde för. Där beskriver man just det jag och många med mig hör väldigt ofta. ”Snälla, hjälp oss! Låt oss göra det här tillsammans! Vi behöver resurser och förutsättningar för att bygga upp det civila försvar som vi alla ser att vi behöver göra.” När statsrådet pekar på och säger att ”det här behöver kommuner och regioner göra” innebär det också ett ansvar för regeringen att göra detta tillsammans.

Jag drar mig också till minnes att vi under pandemin hade ganska många debatter och diskussioner. Då fanns det företrädare för den dåvarande oppositionen – som nu är ministrar i regeringen – som hade väldigt mycket synpunkter på den dåvarande, S-ledda regeringen. De tyckte att regeringen borde kliva fram. Man sa att man, när det är någonting som handlar om nationen i dess helhet, inte kan kräva att varje region eller varje kommun tar fram och gör sitt eget arbete. Man påpekade att det krävs ett fast ledarskap från rikspolitiken.

Just i den här frågan och just i det här läget är jag benägen att hålla med. Här krävs ett tydligt och fast ledarskap – men också en förståelse för de väldigt stora utmaningar som många kommuner har just nu. De ska inte bara rädda äldreomsorgen och skolan. De ska också bygga upp en civil beredskap. Är du beredd att hjälpa dem, statsrådet?

Fru talman! Jag tänkte inte gå i svaromål när det gäller vad som har eller inte har gjorts tidigare. Nu när vi är inne på det tredje – och snart på det fjärde – året av den här mandatperioden tänker jag fokusera på vad som händer just nu.

Mitt råd till statsrådet är att se det som att min kollega Karin Sundin och jag inte bara ställer frågor å våra egna vägnar. Det finns människor som känner oro, och statsrådet har nu möjlighet att skicka med att han verkligen ser att detta behövs och att regeringen agerar. Statsrådet har möjlighet att visa förståelse för den oro som finns hos många människor som har funktionsnedsättningar och visa att han ser den oron.

Ibland handlar det inte bara om vad man gör utan också om vad man säger. Regeringen säger att alla svenskar behöver agera för att stärka Sveriges motståndskraft. Statsrådet har sagt så. Det stämmer ju att vi alla behöver hjälpas åt, men det visas inte att det också är så att regeringen tar ansvar för de tunga uppdrag som kommuner och regioner tar och som människor är beredda att ta. Man måste också nationellt – från regeringens sida – visa att man ställer upp och hjälper till med det som kommuner och regioner behöver. Det handlar om resurser samt om hjälp med strategi, planer och beredskap för just de här frågorna. Det gäller civil beredskap i allmänhet men särskilt de frågor vi pratar om nu.

Ge ett besked, statsrådet! Lugna de människor som eventuellt sitter där hemma och som kommer att ställa frågor till oss! Ge dem ett besked om att statsrådet verkligen tar de här frågorna på stort allvar!

Fru talman! Förra våren träffade jag många barn och ungdomar som kände stark oro för när kriget kommer. Det var deras uppfattning. Många var paralyserade av rädsla. Jag pratade också med flera ungdomar som hörde av sig och frågade: Vad ska vi göra? Hur ska vi veta när det eventuellt kommer? Det var elever – barn och ungdomar – med olika typer av funktionsnedsättningar. Det gör en förstås ganska ledsen att höra, eftersom oron kan vara väldigt stor. Dessa elever förstår och inser att de inte har samma förutsättningar som alla andra att få veta vad man ska göra. Det har kollegan Karin Sundin lyft fram på ett bra sätt.

Att FN:s övervakningskommitté granskade funktionsrättskonventionen och kom med ganska skarp kritik på grund av brister i krisberedskapen väcker många frågor, som Karin Sundin nu också har ställt till statsrådet. Personer med funktionsnedsättning riskerar att falla mellan stolarna vid kris eller krig.

Bristerna är ganska många. Det kanske finns de som lyssnar som funderar över vad detta kan innebära. Vi pratar om att det finns ett varnings- och informationssystem i Sverige. Men har man hörsel- eller synnedsättning kan man inte ta del av det systemet. Det innebär att man riskerar att inte bli evakuerad. Skyddsrum är det brist på i hela Sverige, men även om de finns är de inte alltid tillgängliga. Alltså kan man kanske inte komma vare sig in i ett skyddsrum eller ut ur sin lägenhet, om man inte har hjälpmedel. Det innebär en hälsorisk eller till och med livsfara.

När det gäller den utbildning och de övningar vi behöver genomföra saknas funktionshindersperspektiv. Det innebär att personer som har funktionsnedsättningar inte kan ta del av dem.

Har någon gjort någonting? Ja, vissa länder har faktiskt jobbat med det här. Sverige skulle kunna titta på dem och ta inspel från till exempel USA och Storbritannien, men närmast kanske vårt grannland Norge, som har tagit fram en nationell plan och jobbar med detta.

Vi har haft debatter tidigare om civil beredskap, därför att vi naturligtvis tycker att det är viktigt. Det är det alltid, men särskilt nu när frågan är så akut med tanke på det säkerhetspolitiska läge som Sverige och många länder befinner sig i. Det är hög tid att inte bara tänka på den stora majoriteten av befolkningen utan också på den stora minoritet som har funktionsnedsättningar och som behöver hjälp och stöd och en beredskapsplan för om krisen eller kriget kommer.

Herr talman! Vi lever i orostider, både ekonomiskt och säkerhetspolitiskt. Då blir den grundläggande välfärden inte mindre viktig utan verkligen avgörande för vår trygghet. Samtidigt ser vi att kostnadsökningarna och pandemin har utmanat kommunsektorn och framför allt regionerna. Nu ser vi att många kommuner har det väldigt svårt. Det påverkar skolan och äldreomsorgen. Framför allt de mindre kommunerna i glesbygden har det väldigt tufft. Nästan alla regioner kämpar med att klara en god sjukvård.

Mina frågor till finansministern är: Ser finansministern de utmaningar och den kris som finns i vården på många håll i Sverige och de utmaningar som finns i skolan? Vad tänker finansministern göra för att inte försämra välfärden utan förstärka den?

Fru talman! Bekymren angående att en del servicekontor läggs ned handlar, som många av oss har pratat om, om människors möjligheter att ställa frågor och få stöd och hjälp för att göra rätt i det som är svårt. Men statens närvaro där människor bor handlar också om att skapa tillit. Man kanske inte tänker på det när man stryker lite i någon budgetpost, men den känsla som människor får när servicekontoret läggs ned eller när drömmen om ett servicekontor i den egna kommunen kommer allt längre bort är att de inte är viktiga: Vi betyder inte så mycket, så nu stryker man detta ur budgeten i en handvändning.

Man ska inte underskatta den känslan, för det här är väldigt avgörande och viktigt för ett samhälle som ska hålla ihop.

Jag frågade på vilka grunder man nu har beslutat om att servicekontoren ska minska i antal. Min kritik är inte mot myndigheten; det är självklart att man måste fatta den här typen av beslut när man på hösten får veta att det blir neddragningar nästa år. För att kunna klara den besparingen är det enda sättet att lägga ned de kontor där kontrakten snart går ut, utan att göra en bedömning av var kontoren behövs mest. Varför fattar regeringen ett sådant beslut?

(Applåder)

Herr talman! Jag antar att statsrådet får huvudvärk av att återigen stå här och tala om servicekontor med socialdemokrater, för det sker ofta. Men vi får huvudvärk av situationen som är i landet. Det är därför som vi återigen envisas med att lyfta den här frågan.

Det berör många, och det vet vi. Ser man verkligheten därute inser man att det är mycket problematiskt för många människor. Jag ser det som att vi är bärare av historierna och berättelserna om vad det faktiskt innebär.

Jag har två saker som jag vill lyfta upp med statsrådet. Jag passar på när Kristoffer Lindberg har ställt interpellationen. Det ena är det som min kollega Agneta Nilsson berörde här och som jag också lyfte fram i en annan debatt.

Hur tänker statsrådet svara de människor som hör av sig till oss och frågar: Hur ska vi nu kunna göra rätt? När de vänder sig till servicekontoren är det just med önskan om att göra rätt. Det är därför de kommer till servicekontoren. Det är komplicerat.

Jag kan ta mig själv som exempel. Det är många år sedan, men när jag var föräldraledig tyckte jag inte att det var helt enkelt att fylla i blanketterna. Det är något. Jag har ändå en akademisk utbildning och är ganska van vid blanketter. Men det är inte helt lätt.

För att göra rätt kan det ibland vara skönt att komma dit och gå igenom hur man skriver rätt för att man inte ska göra fel. Har man dessutom svårigheter med att över huvud taget ta sig an text blir det ännu svårare. Men de är också samhällsmedborgare som vill göra rätt.

Det var min första fråga. Vad är svaret från statsrådet nu när man inte utvecklar servicekontoren som vi hade önskat göra? Nu går vi bakåt och minskar antalet servicekontor i stället. Människor får längre resväg för att komma och fråga för att kunna göra rätt.

Min andra fråga har jag också har ställt i några interpellationer. Men jag känner inte att jag riktigt har fått svar på den. Jag förstår inte vilka grunderna till beslutet är. Är det bara att spara pengar? I varje svar vi får säger statsrådet att den här typen av verksamhet är viktig. Varför tar man då bort en massa kontor? Det är vår fråga.

Dessutom gör man inte någon analys av vilka kontor som eventuellt kan tas bort. Jag tycker inte att några servicekontor ska försvinna, för de behövs. Det finns ju en anledning till att de finns. Den S-ledda regeringen gjorde en noggrann analys och började bygga ut verksamheten där man tyckte att det behövdes. Jag tycker alltså att alla servicekontor behövs.

Statsrådet har ändå sagt att han har någon form av tanke, men det synes inte vara så eftersom han avhänder sig beslutet och låter ansvarig myndighet fatta besluten. Det verkar då ske på basis av när hyreskontrakten går ut, och det är inte en seriös bedömning av var servicekontor behövs mest.

(Applåder)

Herr talman! Jag ska inte gå in i någon historisk debatt. Jag vill bara påminna om att det inte är så länge sedan Rysslands anfallskrig mot Ukraina inleddes. Det är klart att vi alla inser att det är ett mycket försvårat läge efter det när det gäller säkerhetspolitiken.

Jag blir faktiskt inte mindre orolig efter den här debatten. Statsrådet fortsätter nämligen att säga att sjukvården och hur den fungerar i normaltider är något helt annat än att bygga en beredskap. Uppenbarligen har vi inte nått fram i våra försök att föra den här diskussionen. Detta är nämligen inte en allmän debatt om läget i sjukvården i dag. Vi talar om att faktiskt bygga båda delarna, det vill säga att en sjukvård som fungerar i normaltider har bättre förutsättningar att fungera i tider av kris eller krig. Naturligtvis måste man också bygga upp krigssjukhus och allt annat som vi talar om och som Hanna Westerén lyfte upp.

Men frågan är: Hur ska man förbereda för krig när det skärs ned i vården? Just det säger många, inte bara jag. De känner en frustration över hur det ska gå till. Jag har inte pratat med någon kommunpolitiker eller regionpolitiker som är ointresserad av att bygga upp den civila beredskapen. Det vill de också. De frågar bara hur.

Det är märkligt: När man sitter i opposition pratar man om att regeringen måste kliva fram i ett krisläge som omfattar hela landet. Var är den regeringen i dag när lokalpolitiker frågar och ber om hjälp för att bygga totalförsvaret tillsammans?

(Applåder)

Herr talman! Jag betackar mig för otrevligheterna som Carl-Oskar Bohlin ägnar sig åt.

Självklart förstår vi att det inte bara handlar om att bygga upp välfärden utan att det också krävs annat. Det är precis det både jag och Hanna Westerén lyfte upp. Det är självklart att det också krävs andra insatser för att stärka totalförsvaret när det gäller till exempel sjukvårdsberedskap. Det vi pratar om är att ha en i grunden välfungerande sjukvård, en i grunden välfungerande samhällstjänst, som man dessutom kan bygga på med det som krävs i tider av kris eller krig.

Carl-Oskar Bohlin säger att man gör sig själv en otjänst när det bara handlar om den allmänna välfärdsberedskapen. Vi förstår att det inte bara handlar om det, utan att det också handlar om den allmänna välfärdsberedskapen. Vi känner inte att det ansvariga statsrådet ens inser detta. Det är därför vi ställer frågan. Vi inser att det handlar om både och. Det handlar både om att stärka den allmänna välfärden och om att förstärka det extra som behövs i tider av kris och krig. Men det ansvariga statsrådet verkar bara fokusera på det ena.

Vi oroar oss för att det som händer i sjukvården nu inte bara är illa för vården här och nu, i de så kallade normala tiderna, utan också undergräver förutsättningarna för en bra beredskap i tider av kris och krig.

Varje gång jag pratar med en kommun- eller regionpolitiker lyfter de upp oron för att de inte kan göra det som de inser skulle behövas, precis som min kollega Hanna Westerén lyfte upp. Det är inte så att de säger: Nej tack, vi ska inte göra detta. De frågar: Hur ska vi göra det när vi inte får resurser för att kunna bygga upp det?

Statsrådet har gett de olika myndigheterna flera uppdrag. Men kommuner och regioner har också en otroligt viktig roll i att bygga upp totalförsvaret, och de får inte resurser för att göra det utan har mindre resurser för att kunna klara av det de ska ens i normala tider. Det är precis det vi pratar om.

Till exempel visar rapporter att vi har brist på läkemedel redan i dag. Hur ska det då fungera om vi hamnar i kris och krig? Statsrådet lyfter upp att vi inte hade munskydd under pandemin. Nej, det var vi medvetna om. En gång i tiden byggde vi nämligen upp en beredskap för läkemedel och medicinteknisk utrustning. Men vissa partier tog bort apoteksmonopolet, och då var det flera som sa att när det blev flera som var inne på apoteksmarknaden måste man bygga upp en beredskap för tider av kris och krig. Vem skulle då ta ansvaret? Då sa man att det skulle ordna sig av sig självt. Vi såg ju hur det gick.

Den situationen hamnade vi i eftersom man inte hade tagit ansvar. Nu ser vi att detta behöver göras.

Finland tog efter oss och hade därför en bättre beredskap. Nu behöver vi ta efter Finland. Det nordiska samarbetet kommer att vara viktigt i framtiden.

(Applåder)

Herr talman! Vi befinner oss i det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget. Att i det läget bygga upp ett starkare försvar är naturligtvis en självklarhet. Det är vi överens om. Det vi diskuterar i dag är den civila beredskapen och vikten av denna. Försvar består inte bara av kanoner utan också av ett civilt försvar – att kunna ta hand om människor i kris och krig, att klara av att ha ett samhälle i tider av kris och krig.

Sveriges civila beredskap handlar om det lokala, om lokalsamhällets förmåga att förebygga svårigheter – men också hantera dem när de kommer. Det handlar om sjukvård, som jag framför allt har fokuserat på i den här interpellationen, men det handlar också om infrastruktur, livsmedelberedskap och allt som är viktigt att klara av – de grundläggande behoven – i tider av kris och krig.

Den SD-styrda regeringen har vid flera tillfällen sagt att detta är väldigt viktigt. Det är vi också helt överens om. Men det räcker inte med ord. Det behövs även handling.

När regioner nu tvingas till besparingar runt om i vårt land – för det är det som just nu är läget i Sverige – är det naturligtvis svårt att klara av vården, att kunna tillförsäkra medborgarna i regionen en god vård och att klara av de köer som finns. Då är det också svårt att klara av att lägga resurser, tid och kraft på att bygga upp en civil beredskap.

Det är också mot bakgrund av det som jag har ställt frågan. Jag tycker att civilministern i tidigare debatter vi haft med honom har slirat lite på detta. När vi styrde under hela pandemin – en stor kris för Sverige och världen – såg vi att det som fungerade i normala tider också fungerade bättre i tider av kris.

När vi bygger upp vår civila beredskap handlar det om att bygga upp det som krävs lite särskilt, och det handlar om att ha en god grund. En god sjukvård i normala tider är en förutsättning för att det ska fungera i tider av kris och krig.

Eftersom situationen inte blir bättre i världen har vi prioriterat dessa frågor i vår vårbudget. Det handlar om att stärka den civila beredskapen. Det handlar också om att ge resurser till kommuner och regioner för att kunna bygga en starkare välfärd, inte försvaga den. Det hänger ihop.

I vår budget har vi hela tiden lagt mer resurser till vården och till kommunerna för att bygga en starkare välfärd. Och nu lägger vi också särskilda resurser till den civila beredskapen för att klara sjukvårdsberedskap, läkemedelsberedskap och livsmedelsberedskap.

Kan statsrådet se att en underfinansiering av sjukvården faktiskt också äventyrar den civila beredskapen i framtiden?

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar civilministern! Jag vet i alla fall mer nu än jag gjorde innan. Det är alltid bra, så jag tackar för det. Då vet vi att det finns ett arbete på gång. Om man inte hör något är det klart att man tänker att det finns en risk att det inte har blivit någonting av det. Det är bra att kommuner och regioner och flera av oss som är intresserade vet detta.

Jag vill ändå säga att vi har ett utjämningssystem som inte är helt utjämnande. Det kanske inte är någon av oss som vill ha en total utjämning, men vi tycker ändå att det finns för lite utjämning och att det behövs mer utjämning. Det var därför Socialdemokraterna också lade till de här pengarna till de kommuner som kämpar och har det tuffast.

De minsta kommunerna kanske inte är 30 000 utan upp till 30 000. Precis som statsrådet vet klarar dessa kommuner sig ibland hyfsat, beroende på läge, gleshet och landsbygd. Jag tror att många ändå ser att gleshetsindexet behöver väga tyngre, eftersom dessa skillnader ändå finns. Så det är bra att detta inte ligger i byrålådan.

Jag har läst alla remisser som har kommit in. Jag har själv varit lokalpolitiker, och det är klart att många lokalpolitiker inser att det är tufft om man tappar. Det förstår vi. Ändå handlar det också om huruvida den regering som då sitter vid makten kan skjuta till pengar. Utredningen ska ju inte kosta mer pengar, det vill säga att vi ju inte hade mer pengar att fördela. Det skulle ju vara kostnadsneutralt.

Det utredningen har gjort handlar om hur man fördelar pengar. Man kan ju ge mer statsbidrag i generella statsbidrag, och det har vi i Socialdemokraterna visat att man kan göra. Detta vore bra.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Alla kommuner och regioner får ju otillräckliga resurser för att klara sjukvården, äldreomsorgen och skolan. Men särskilt tufft är det för många kommuner i glesbygd eller på landsbygd, alltså små kommuner. De väntar nu – precis som alla andra, förstås – på att få ett besked.

Det tar tid. Jag satt ju själv i kommittén, och jag vet att det är ett komplicerat system med många avvägningar som ska göras. Det har jag full förståelse för. Det var också därför vi bad om att få längre tid för utredningen för att kunna hantera alla frågor. Nu fick vi bara två månader extra, vilket ju inte gjorde någon jättestor skillnad. Men det har gjorts en utredning som har getts till regeringen och som kommuner och regioner ändå har klarat av att svara på.

Jag tänker att det är bra att få något mer och tydligare besked, för jag tolkar civilministern som att det ändå kommer någon typ av nytt förslag. Det är bra att veta, för även där har det ju funnits osäkerhet. Kommer man bara att lämna utredningen som gjordes och kommitténs arbete och inte göra någonting alls? Då är ju det ett besked.

Om det är så att det arbetas på och kommer någon typ av förslag är det förstås bra att veta på ett ungefär när. Om jag nu har tolkat det här rätt håller regeringen på att ta fram någon typ av förslag, så det vore fint om statsrådet kunde säga det och ge någon indikation på om det kommer att ske i år eller nästa år. Det skulle faktiskt vara väldigt bra för alla de kommuner och regioner där lokalpolitiker just nu sitter med väldigt tuffa avvägningar – om man ska behöva göra mer nedskärningar eller hur man ska ta sig an den tuffa ekonomi och de svåra utmaningar som de flesta kommuner och regioner ändå har.

Samtidigt som vi väntar vill jag göra ett inpass. Vi vet som sagt, och det såg också utredningen, att skillnaderna och behoven är större än många trodde. Många kommuner kämpar verkligen hårt. Alla kämpar, men en del kämpar alldeles extra hårt. Då är det märkligt att man under väntan tog bort det stöd som vi socialdemokrater införde, som var särskilt riktat till de gles- och landsbygdskommuner – de minsta kommunerna – som har det allra tuffast. Vi hade en särskild peng, ett särskilt stöd, och det vi tyckte var viktigt var att förlänga det åtminstone under väntetiden.

Nu blir det ju ännu svårare och tuffare för just de här kommunerna. De människor som bor i glesbygd och på landsbygd och i de här små kommunerna får ju en välfärd som utarmas ännu mer. Därför tycker jag att det var ett högst märkligt beslut man fattade.

Jag tycker att det är bättre att göra satsningar på till exempel Boxholm, Vadstena, Valdemarsvik, Ydre och Ödeshög i Östergötland för att de kommunerna ska kunna klara en bra välfärd än att satsningarna ska gå till skattesänkningar för framför allt rika män i storstäder.

Fru talman! Oavsett vem du är eller var du bor ska du kunna få en bra sjukvård, en bra utbildning och en bra omsorg. I en demokratisk välfärdsmodell har vi tillsammans ansvar för alla barn, alla sjuka och alla äldre.

Så är det inte i dag. Just nu står välfärden i en kostnadskris, och situationen är generellt svårare bland de befolkningsmässigt minsta kommunerna och de kommuner som har stora så kallade socioekonomiska utmaningar.

Förutsättningarna att möta den utmaningen skiljer sig mycket åt mellan kommuner och regioner. Det är därför vi har ett utjämningssystem.

Sverige behöver naturligtvis satsningar på välfärden som skapar ett mer sammanhållet och jämlikt samhälle. Alla kommuner och regioner ska kunna ha en bra välfärd. Vi måste prioritera mer jämlika förutsättningar i hela landet.

Fru talman! Jag ska göra en liten tillbakablick. I april 2022 kom hela riksdagen överens om att göra en ny översyn av hela det så kallade utjämningsystemet, det vill säga hur vi fördelar resurserna till kommuner och regioner. Det var faktiskt de partier som nu sitter i regeringen som var särskilt pådrivande för att det skulle ske just då.

I korthet var uppdraget som gavs i april 2022 att säkerställa att alla kommuner och regioner har likvärdiga ekonomiska förutsättningar att ge sina invånare en välfärd med hög kvalitet. Det handlade också om utveckling och andra frågor och om att se över hela systemet.

Det är naturligtvis en mycket viktig och avgörande utredning som berör oss alla. Utredningen visade också att relativt stora förändringar är nödvändiga för att säkerställa att systemet skapar just de likvärdiga förutsättningarna. De ska inte vara samma, utan likvärdiga.

I juli 2024 tog civilminister Erik Slottner emot slutbetänkandet från utredningen. Förslaget har nu varit på remiss, och regeringen har tagit emot remissvaren. Den väntade propositionen finns dock inte med i planen. Det är därför som jag och många med mig undrar: Vad hände?

Hela tiden under utredningstiden arbetade vi mot en inofficiell gemensam deadline för att vi skulle klara ett genomförande från den 1 januari 2026. Men nu finns som sagt inte ett spår av propositionen. Det är också därför som jag ställer frågan.

Just nu väntar många regioner och kommuner på någon typ av besked. Svaret från statsrådet är att förslagen nu bereds inom Regeringskansliet. Absolut, det förstår jag. Det förstår nog också en del andra. Men något mer besked borde statsrådet kunna ge.

Hur ser tidsplanen ut? Kommer det ens ett förslag om ett nytt utjämningsystem? Vi förtjänar att få något mer svar än bara att det bereds.

Nu är tidsplanen för kommuner och regioner att de jobbar med sin budget för kommande år. Det gör de nu. Någon typ av hint om vad som händer borde statsrådet kunna ge här nu i dag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

(forts.)

Fru talman! Att det inte finns ett servicekontor i varje kommun är ju ändå inte ett skäl till att lägga ned fler servicekontor så att människor får ännu längre till dem. Det tycker jag är en mycket dålig argumentation. Jag har också sagt att detta är väldigt märkligt eftersom det inte riktigt går ihop. Statsrådet har svarat att regeringen alltjämt anser att servicekontoren är en viktig verksamhet. Det ser vi inga bevis på. På det sättet är regeringen inte framgångsrik. Jag skulle vilja kalla den verklighetsfrånvänd, eftersom den uppenbarligen inte lyssnar på vad som är viktigt för människor.

Viktigt för människor är att man känner att man har närhet till samhällsfunktioner, att kunna göra rätt och att vara en del av samhället. Det är precis det som alla de vi har pratat om ger uttryck för. Man är ju inte på servicekontoret för att man vill hänga lite. Man är på servicekontoret för att man vill ha hjälp och stöd att kunna göra rätt och vara en samhällsmedborgare som är med och bidrar till vårt samhälle. Det tror jag att vi ska vara glada för.

Jag bekymrar mig otroligt mycket för det jag pratade om i mitt första inlägg, det vill säga tilliten, som har varit Sveriges guld. Vi behöver värna tilliten hos våra samhällsmedborgare. De ska kunna lita på att staten, politiken och samhället är till för dem. Att lägga ned servicekontoren kan man raljera över och säga är en liten fråga. Men det är en viktig fråga för många.

Fru talman! Jag har ännu inte fått svar från statsrådet på mina frågor. Kanske statsrådet hade haft tid att svara på dem om han inte hade uppehållit sig så mycket vid att tala om huruvida vi säger rätt eller inte när vi säger SD-styrd regering. Jag kan bara meddela att jag kommer att fortsätta säga SD-styrd regering, för det står det enligt Tidöavtalet. Det är ett helt annat upplägg än vad som har funnits tidigare, och därför är det också en SD-styrd regering – så var det också sagt.

Vi går tillbaka till 2019, säger statsrådet. Vi kommer nu enligt uppgift alltså att ha lika få servicekontor i Sverige som vi hade 2019. Socialdemokraterna tycker att det är viktigt med servicekontor. Det var därför vi byggde ut dem och fortsatte att bygga ut från det vi hade 2019 till det vi hade när vi lämnade över makten 2022. Vi tycker att det är en viktig plats för staten att ge den hjälp och det stöd till människor som de behöver.

Jag har frågat vilken effekt statsrådet bedömer att detta kommer att få. Den frågan har jag inte riktigt fått svar på.

Jag kan ge några bilder från Östergötland. Det är inte så svårt att hitta dem. Många människor är väldigt upprörda över det beslut som nu har tagits och vad det kommer att innebära för östgötarna.

Låt mig bara nämna ett möte. Så här sa en kvinna: Jag har jobbat hela mitt liv, och under hela mitt liv har min intention varit att jag vill göra rätt. Jag vill vara en människa och en samhällsmedborgare som gör rätt. Om jag nu inte får denna hjälp att förstå alla underlag och allt jag ska svara på är jag rädd för att jag kanske inte kan göra allt rätt. Vem bär då det ansvaret?

Den här kvinnan är bara en av alla de människor som känner frustration över att inte längre kunna gå till det servicekontor man har närmast.

Jag vill också uppehålla mig lite vid det som sägs i svaret om att servicekontor fortsatt ska finnas i hela landet – inom rimligt avstånd. Hur bedömer man ett rimligt avstånd? Statsrådet kan ju åka till de delar av södra Östergötland, till exempel, som nu inte kommer att ha något särskilt rimligt avstånd – vad jag bedömer – till ett servicekontor.

Jag oroar mig också för de kontor som nu ändå kommer att finnas kvar. Vi har ju några i våra eftersatta områden som inte bedöms vara aktuella att läggas ned, i alla fall inte just nu, eftersom kontraktet inte går ut just nu. Men har det sparats färdigt? Jag tycker att den frågan ändå behöver ställas. Är statsrådets bedömning att det nu har sparats färdigt? Eller behöver andra servicekontor vara oroliga, och behöver andra människor fortsätta att vara oroliga för att deras servicekontor också kommer att försvinna?

Att vi fortsätter att ställa dessa frågor och ta upp frågan till debatt i kammaren beror på att vi brinner för den. Att skapa tillit, att fortsätta ge stöd till människor och att människor ska känna att staten är närvarande är något vi socialdemokrater brinner för. Därför kommer vi också att fortsätta driva den här frågan.

Herr talman! Regeringen beslutade i höstas att ta bort resurser till servicekontoren i landet. Till följd av detta beslut läggs nu två servicekontor i Östergötland ned – ett i Norrköping och ett i Motala. Dessutom läggs även servicekontoret i Tranås ned. På tal om det vi sedan ska prata om, nämligen FA-regioner, det vill säga hur vi rör oss och hur vi lever, påverkar detta också boende i Östergötland.

Den SD-styrda regeringen har beslutat att minska resurserna till servicekontoren. Man ska ta bort 150 miljoner kronor fram till 2027. Hittills är det 35 av 148 kontor som ska bort. Därmed raderas de senaste fem årens utbyggnad av statlig service, som den socialdemokratiska regeringen genomförde, ut.

Statsrådet säger att han tycker att den verksamhet servicekontoren bedriver är viktig. Vi socialdemokrater vet att den verkligen är viktig, till exempel för att ge människor hjälp med myndighetskontakter. Regeringens nedskärningar av servicekontoren innebär att det blir allt svårare att få hjälp av en fysisk person. Det blir också längre resor och sämre service till dem som behöver den mest.

Regeringens bristande styrning innebär dessutom att det är hyrestidens utgång som avgör vilka servicekontor som försvinner. Regeringen har ju fattat beslutet att inte styra över exakt vilka kontor som ska läggas ned – även om statsrådet i sitt svar säger att man har gjort en bedömning av att detta är möjligt baserat på hur många besök de enskilda servicekontoren har. Det är ett oseriöst sätt att fatta beslut på som kommer att påverka människor i hela Sverige, i mitt fall Östergötland.

En effekt, förutom den uppenbara att servicen till medborgarna blir sämre, är att tilliten till staten minskar. Låt mig därför stanna upp lite och prata om tillit till statlig verksamhet och samhälle. Många bedömare säger att tilliten är Sveriges guld. Det handlar om tillit till myndigheter och samhälle, om tillit till att beslut fattas på ett bra sätt och tillit till att myndigheter och samhälle gör det bästa för sina medborgare. Detta hade vi god hjälp av under pandemin, då vi inte behövde stifta lagar utan kunde ge råd – människor litade på att det fanns grund för dem.

Den här tilliten finns inte bara. Den är beroende av vilka beslut vi fattar i den här kammaren, hur regeringen fattar sina beslut och hur politiken gör skillnad för människor.

Människor i Östergötland får nu inte längre den service de önskar, och det här beslutet kommer också att innebära att de som så hett längtat efter ett servicekontor i sin kommun inte kommer att få det. Det innebär, tror jag, att tilliten på sikt kommer att påverkas – det är tragiskt.

Herr talman! Världen är otroligt osäker just nu. Den är instabil och fylld av krig och kriser, och vi vet inte vad framtiden kommer att innebära för någon av oss.

I tider av krig och kris brukar kvinnor alltid vara de som drabbas hårdast. Vi har sett det tidigare, och jag är rädd för att vi kommer att se det igen. Därför behöver vi ha en förberedelse, en tanke om vad vi ska göra när det här kanske blir verklighet.

Nu står vi inför denna väldigt osäkra tid. Och när vi ser att jämställdheten är så utmanad och på tillbakagång krävs våra gemensamma insatser för att vända utvecklingen.

Jag är tyvärr inte fullt så positiv i fråga om de insatser som regeringen gör. Vi ser inte att de får de effekter som statsrådet beskriver. Många efterfrågar även vår röst, inte bara våra resurser, och våra insatser för att vända utvecklingen.

Jag vill vädja till statsrådet, som har ansvaret för den svenska biståndsverksamheten, att verkligen prioritera de här frågorna och inte backa och att förbereda för att ta tag i det som vi tror oss veta. Det kommer inte att bli en bättre situation för kvinnor framöver, utan det riskerar att bli en sämre situation.

Herr talman! När kvinnokommissionen samlades i början av mars i år fanns en stor oro och osäkerhet i luften. Man var osäker på vad samtalen i kommissionen skulle innebära eftersom utmaningarna för jämställdheten är enorma.

Det var förvånansvärt att så många länder ändå skrev under den resolution som antogs, men det var kanske för att den saknade en viktig del av det som är grunden för all jämställdhet, det vill säga varje kvinnas rätt att själv få bestämma över sin egen kropp. Det som tidigare har varit en viktig del i de resolutioner som har tagits fram fanns inte längre med. Och dessa frågor är livsviktiga för kvinnors frihet och även för kvinnors hälsa.

Vi kan se tillbakagången i jämställdheten, och otroligt många kvinnor och flickor vågar inte ens höja sina röster och protestera mot förändringarna. Varför säger jag detta? Det är inte för att statsrådet är ansvarig för att dessa frågor inte längre finns med i resolutionen, utan det är för att ge en bakgrund till varför det är så viktigt att vi alla, de goda krafterna för jämställdhet, går framåt. Vi måste visa det engagemang och den kraft som behövs för att vrida den negativa utvecklingen tillbaka.

Sverige är och har varit en viktig kraft – inte alls jämförbart med vår storhet eller litenhet. Sverige har varit en viktig röst i internationella sammanhang, och många andra länder önskar att Sverige ska ta klivet framåt. Man undrar varför Sverige nu är tystare, inte agerar och inte lägger fram så många förslag som behövs för att vända den negativa utvecklingen.

Vi har tidigare haft en debatt om den feministiska utrikespolitiken. Ett av de första besluten som den här regeringen fattade var att ta bort den feministiska utrikespolitiken. Nu pratar regeringen om att den bara var en etikett och att den inte behövs. Men den forskning som finns på området, tillsammans med de samtal som fördes med organisationer, visar att den feministiska utrikespolitiken var en viktig del för att driva kvinnors och flickors rättigheter – och även mäns och pojkars, därför att jämställdhet är bra för alla.

De frågor som Linnéa Wickman har ställt i interpellationen är viktiga och avgörande. Jag hoppas att statsrådet kan tänka om och driva frågorna hårdare än vad vi nu ser. Nu framgår det att jämställdhet ska vara ett kärnvärde, men det är inte så att det är tydligt i innehållet i den politik som regeringen driver.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för visat engagemang.

Jag tvivlar inte heller på utrikesministerns engagemang för jämställdhet. Det vi tvivlar på är vägen framåt. Det statsrådet kallar tjafs är det engagemang och den frustration många med oss känner när jämställdheten utmanas över hela världen, när det inte går framåt och när Sverige varken visar det ledarskap som behövs i dessa tider eller att det gör skillnad.

Statsrådet sa i sitt svar att det är glasklart, men det stämmer inte. Det är inte glasklart för oss, och det är inte glasklart för andra ute i världen.

Jag hade kanske inte drivit detta med så stort engagemang om jag inte genom alla de samtal jag har haft på de tre kvinnokommissioner där jag har deltagit och genom de möten jag har haft i Washington med kvinnoorganisationer och civilsamhällesorganisationer från hela världen hade förstått hur viktig Sveriges feministiska utrikespolitik var. Dessa människor vädjade till mig som svensk parlamentariker: Snälla, gör vad ni kan för att ändra Sveriges inriktning! Ta tillbaka de visioner och det handlande som fanns i det Sverige kallade feministisk utrikespolitik, för det gjorde verkligen skillnad!

Herr talman! Det är inte tjafs. Vi menar allvar, är engagerade och efterfrågar svar.

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret! Men framför allt tack till ledamoten Linnéa Wickman, som oförtröttligt driver på för de här frågorna. Detta är så viktigt, och de frågor som ställs till utrikesministern är inte bara rimliga utan viktiga i denna tid.

En sak håller jag ändå med om i statsrådets svar, nämligen att jämställdheten är på väg tillbaka i världen. Det är just därför det är så otroligt viktigt att vi kämpar för att stärka jämställdheten, hålla emot och arbeta för att kvinnor och flickor, men också män och pojkar, får en mer jämställd värld.

Därför blir det så märkligt när svaret bara blir: Nu tar vi bort etiketten; nu är det innehållet som räknas. Det är ju exakt det som är Socialdemokraternas kritik. Det kan inte bara handla om att man har ett ordförandeskap eller om att man har skrivit en debattartikel där det står att jämställdheten är viktig. Det handlar om innehållet.

Vi hade tidigare en debatt med jämställdhetsministern om vad det innebär att man ska ta krafttag, visa handlingskraft och gå från ord till handling. Jag kunde inte höra någonting.

Utrikesministern tog som exempel att vi deltar i kvinnokommissionen i New York och är aktiva. Självklart ska vi göra det; det är ju bottenplattan, precis som Linnéa Wickman sa.

Var då den feministiska utrikespolitiken, som den här regeringen tog bort med det första beslut man fattade, verkningslös? Nej. Den hade betydelse och gjorde skillnad. Det var inte bara en etikett. Det är inte bara vi som tycker så, utan forskning har visat det.

Jag kan också nämna till exempel Zimbabwe. Där frågade regeringskollegor till utrikesministern gång på gång om den feministiska utrikespolitiken verkligen var verkningsfull. De som fick frågan uppfattade inte ironin i detta utan svarade på frågan och sa att den var helt avgörande och hade gjort enormt stor skillnad. Det spelade ingen roll vem vi träffade, utan alla organisationer vi mötte berättade vilken skillnad detta gjorde och att innehållet verkligen spelade roll.

Vad är då den stora kritiken mot den feministiska utrikespolitiken, om det nu har visat sig att den verkligen spelade roll och att den gjorde skillnad? Vi har kunnat höra från utrikesministern och den tidigare jämställdhetsministern – hon har ju slutat, men jag antar att det blir likadant med den nuvarande jämställdhetsministern – att det här ska vara så otroligt viktigt. Varför tog man då bort det, och varför ser vi inte några effekter av det man säger ska vara ett kärnvärde?

Jag undrar vad regeringen har gjort och vad utrikesministern gör för en bättre jämställdhet i den här världen, förutom det som självklart är bottenplattan för att inte driva jämställdheten bakåt.

Herr talman! Ja, patientsäkerheten ska ju alltid stå överst. Då handlar det om att ha förutsättningar för att stoppa dem som inte ska ha legitimation och inte ska verka inom hälso- och sjukvården. Vi måste stoppa välfärdsbrottsligheten men också stärka kompetensen. Det är klart att det handlar om avvägningar, precis som statsrådet var inne på.

En del av de saker som vi inte diskuterar i dag men som har med till exempel ambulans- och sjuktransporter och annat att göra hindras av att vi har olika krav på kompetens. Det kan ibland vara väldigt olyckligt, för det innebär svårigheter för en patient att få den vård som den behöver och som är närmast tillgänglig. Patientsäkerheten måste alltid gå först.

Jag tackar för debatten, diskussionen eller vad man ska kalla detta. Jag uppskattar också att statsrådet har tagit upp frågan med de andra ministrarna. Det har ju som sagt gått några år. Vi vill förhindra att den som på grund av oaktsamhet eller begångna fel i sin yrkesutövning blivit stoppad sedan kan fortsätta jobba i ett annat land. Det måste vi få stopp på. Därför uppskattar jag svaret. Jag ser fram emot att det här inte längre ska vara möjligt.

(TALMANNEN: Statsrådet Acko Ankarberg Johansson meddelar att hon inte har något ytterligare att tillföra.)

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.