Fru talman! Karin Sundin har frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen har för avsikt att vidta för att förbättra krisberedskapen för personer med funktionsnedsättning och på vilket sätt jag och regeringen kommer att säkerställa att myndigheternas krisinformation når fram till alla – också personer med olika former av funktionsnedsättning.

Den individuella beredskapen är en central del av vår gemensamma motståndskraft vid såväl kris som höjd beredskap och ytterst krig. Alla kan inte göra det på samma nivå, och det är något vi naturligtvis behöver beakta.

Bland de åtgärder som regeringen har vidtagit för att personer med funktionsnedsättning ska synliggöras och inkluderas i krisberedskap ingår bland annat Socialstyrelsens uppdrag att stödja socialtjänstens och den kommunala hälso- och sjukvårdens arbete med krisberedskap och civilt försvar (S2024/00853 delvis). Vid genomförande av uppdraget ska funktionshindersperspektivet beaktas.

I sammanhanget har kommuner och regioner en central roll. Regioner och kommuner har ansvar för att vidta de förberedelser som behövs för att kunna hantera sin verksamhet även under fredstida krissituationer och höjd beredskap. För att ge regioner och kommuner rätt förutsättningar att ta sitt ansvar har regeringen ökat bidragen till kommunernas och regionernas arbete med krisberedskap och civilt försvar.

I Regeringens strategi för systematisk uppföljning av funktionshinderspolitiken pekas tolv prioriterade samhällsområden ut. Ett prioriterat område är krisberedskap, där Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, har ett särskilt uppdrag att följa upp det nationella målet för funktionshinderspolitiken.

Regeringen har även beslutat om ekonomiskt tillskott till MSB för att modernisera skyddsrum och stärka den kommunala räddningstjänstens förmåga att agera under höjd beredskap och krig. Detta inkluderar att säkerställa att skyddet är tillgängligt för alla, inklusive personer med funktionsnedsättning.

Vidare har MSB fått i uppdrag att samverka med sina motparter i Finland och ta fram en gemensam planering för gränsöverskridande storskalig utrymning (Fö2025/00710). Denna planering ska ta hänsyn till grupper som kan vara i en sårbar situation, exempelvis barn, äldre och personer med funktionsnedsättning.

För att säkerställa att myndigheternas krisinformation ska nå fram till alla finns flera goda exempel. MSB samordnar kommunikationen till allmänheten och driver sajten Krisinformation.se, som ger samlad krisinformation från myndigheter dygnet runt. På MSB:s webbplats finns uppläsningsfunktion, lättläst och teckenspråks- och syntolkning, undertexter samt tillgängliga pdf-filer.

Vidare har MSB påbörjat ett arbete med att ta fram särskilt anpassade råd om krisberedskap för personer som är i behov av extra stöd vid kris eller krig. Dessa råd är framtagna tillsammans med personer som själva har någon funktionsnedsättning eller särskilt behov av stöd. Råden är i dag anpassade för blinda och synnedsatta, döva och hörselskadade samt rörelsehindrade och finns tillgängliga på myndighetens webbplats samt på Krisinformation.se.

Det är värdefullt att personer med funktionsnedsättning får möjlighet att själva bidra med sina perspektiv i arbetet med krisberedskap. Inom exempelvis totalförsvaret kan det spela en viktig roll i att stärka Sveriges försvarsförmåga. Engagemang och kompetens från personer med olika funktionsförmåga bidrar till en försvarsstrategi där varje individs förmåga och potential tas till vara för att skapa ett robust och effektivt totalförsvar.

Regeringen har tagit del av MFD:s rapport, och den bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Jag och regeringen är angelägna om att krisberedskapen för personer med funktionsnedsättning ska förbättras. Därför kommer jag att följa utvecklingen på området noga.

Fru talman! Förra våren träffade jag många barn och ungdomar som kände stark oro för när kriget kommer. Det var deras uppfattning. Många var paralyserade av rädsla. Jag pratade också med flera ungdomar som hörde av sig och frågade: Vad ska vi göra? Hur ska vi veta när det eventuellt kommer? Det var elever – barn och ungdomar – med olika typer av funktionsnedsättningar. Det gör en förstås ganska ledsen att höra, eftersom oron kan vara väldigt stor. Dessa elever förstår och inser att de inte har samma förutsättningar som alla andra att få veta vad man ska göra. Det har kollegan Karin Sundin lyft fram på ett bra sätt.

Att FN:s övervakningskommitté granskade funktionsrättskonventionen och kom med ganska skarp kritik på grund av brister i krisberedskapen väcker många frågor, som Karin Sundin nu också har ställt till statsrådet. Personer med funktionsnedsättning riskerar att falla mellan stolarna vid kris eller krig.

Bristerna är ganska många. Det kanske finns de som lyssnar som funderar över vad detta kan innebära. Vi pratar om att det finns ett varnings- och informationssystem i Sverige. Men har man hörsel- eller synnedsättning kan man inte ta del av det systemet. Det innebär att man riskerar att inte bli evakuerad. Skyddsrum är det brist på i hela Sverige, men även om de finns är de inte alltid tillgängliga. Alltså kan man kanske inte komma vare sig in i ett skyddsrum eller ut ur sin lägenhet, om man inte har hjälpmedel. Det innebär en hälsorisk eller till och med livsfara.

När det gäller den utbildning och de övningar vi behöver genomföra saknas funktionshindersperspektiv. Det innebär att personer som har funktionsnedsättningar inte kan ta del av dem.

Har någon gjort någonting? Ja, vissa länder har faktiskt jobbat med det här. Sverige skulle kunna titta på dem och ta inspel från till exempel USA och Storbritannien, men närmast kanske vårt grannland Norge, som har tagit fram en nationell plan och jobbar med detta.

Vi har haft debatter tidigare om civil beredskap, därför att vi naturligtvis tycker att det är viktigt. Det är det alltid, men särskilt nu när frågan är så akut med tanke på det säkerhetspolitiska läge som Sverige och många länder befinner sig i. Det är hög tid att inte bara tänka på den stora majoriteten av befolkningen utan också på den stora minoritet som har funktionsnedsättningar och som behöver hjälp och stöd och en beredskapsplan för om krisen eller kriget kommer.

Fru talman! Jag tror inte heller att det finns stora skillnader i sak mellan mig och statsrådet i den här frågan. Precis som jag sa i mitt första inlägg finns det goda intentioner, ambitioner och exempel i statsrådets svar. Men jag tror att det finns en skillnad i ambitionsnivå.

Som statsrådet påpekade i sitt svar har kommuner och regioner en central roll i krisberedskapen. Myndigheten för delaktighet har granskat den kommunala krisberedskapen. Av deras intervjuer med ansvariga tjänstemän och politiker framgår att frågor om funktionshinder och mänskliga rättigheter har låg prioritet i det kommunala arbetet. Många kommuner saknar ett strategiskt och övergripande funktionshindersperspektiv i sitt krisberedskapsarbete.

Det ser bättre ut i de verksamheter som arbetar med stöd till personer med funktionsnedsättning enligt LSS eller socialtjänstlagen, exempelvis LSS-boenden, daglig verksamhet och äldreomsorg. Men det är ju begränsade perspektiv kopplat till ett ur kommunalt perspektiv rätt smalt verksamhetsområde. Det omfattar inte de många människor med funktionsnedsättning som inte bor på LSS-boenden, deltar i daglig verksamhet eller på något annat sätt har stöd från kommunen enligt socialtjänstlagen eller LSS.

Risken med ett så smalt synsätt är att många personer med funktionsnedsättning kommer att sakna stöd den dag samhället drabbas av en störning eller kris. Myndigheten för delaktighet konstaterar att den här gruppen utgör ett mörkertal av okänd och varierande storlek inom den kommunala krisberedskapen.

Det som är positivt i den här granskningen är att de flesta kommuner säger att de vill bedriva ett mer strategiskt arbete. De vet dock inte hur de ska göra det. De säger själva att de har för lite kunskap och att de önskar stöd för arbetet. De önskar sig normerande myndighetsstöd, metodstöd och vägledning samt analysstöd.

Det säger sig självt att det är svårt för kommunerna att formulera en rimlig ambitionsnivå för arbetet när det saknas riktlinjer. Utan riktlinjer riskerar vi att få helt olika nivåer av krisberedskap för personer med funktionsnedsättning i olika kommuner och i olika regioner.

I rapporten säger Myndigheten för delaktighet att det finns en del man kan göra. De har tre tydliga förslag till regeringen på vad som borde göras.

För det första borde man ge en statlig myndighet i uppdrag att granska hur kommunerna inkluderar ett funktionshindersperspektiv i sitt arbete med krisberedskap och civilt försvar.

För det andra bör man göra en fördjupad kartläggning av krisberedskapen ur ett funktionshindersperspektiv. Den kartläggningen borde omfatta både kommuner och regioner, och man borde även göra en internationell utblick. Precis som min kollega Eva Lindh lyfte fram finns det ju goda exempel. Låt oss aktivt leta upp dem, gärna med fokus på Norden och Nato. Där finns det goda exempel.

För det tredje borde man ge MSB, alltså Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, och Myndigheten för delaktighet i uppdrag att utveckla det metodstöd som kommunerna önskar sig samt låta detta omfatta ett metodstöd för regionerna.

Jag undrar, fru talman, om ministern med ansvar för den civila beredskapen har för avsikt att agera utifrån de här väldigt tydliga förslagen, som är riktade till just honom.

Fru talman! Jag kan möjligen glädja interpellanten och Eva Lindh med att tala om att MSB, Myndigheten för delaktighet och Socialstyrelsen redan har fått i uppdrag att ta fram en handlingsplan på det här samhällsområdet, som är ett av tolv prioriterade samhällsområden för funktionshinderspolitiken. Den ska levereras till regeringen den 1 december i år. Då emotser vi en handlingsplan för hur det här arbetet ska bedrivas vidare. Möjligen är det också detta som efterfrågas i termer av stöd till exempelvis kommuner och regioner.

Vad vidare anbelangar Eva Lindhs fråga hoppas jag att det med all tydlighet framgår att det här är ett område som regeringen tar på största allvar. Vi satsar nu mycket stora resurser på att bygga upp det civila försvaret.

Jag kan, för att vara helt ärlig, förstå att det har funnits kritik mot det kommunala krisberedskapsarbetet ur ett funktionshindersperspektiv historiskt, helt enkelt därför att det har hunnits fog för generell kritik mot det kommunala krisberedskapsarbetet. Det har i många fall varit obefintligt på många håll fram till för bara ett par år sedan. Just nu är det dock många kommuner som gör mycket stora insatser för att höja sin egen förmåga på det här området. Det måste naturligtvis också inkludera människor med olika former av funktionshinder, som inte sällan omfattas av någon form av kommunalt omsorgsansvar. Detta är ju kärnan i den kommunala verksamheten och måste kunna upprätthållas också i händelse av höjd beredskap. Det måste naturligtvis vara ett helt integrerat perspektiv i den verksamhet som kommunerna bedriver.

Min poäng gentemot Eva Lindh var inte att säga att den tidigare regeringen gjorde ett bra eller dåligt arbete på det här området. Jag konstaterade bara att det verkar finnas en ungefärlig samsyn om riktningen för det arbete som vi försöker att bedriva här. Vi tar vidare ett arbete som vi fick ärva av den tidigare regeringen och försöker att förbättra det, bland annat genom den handlingsplan som jag just refererade till. Det har fattats beslut om den, och den ska levereras senast den 1 december i år. Naturligtvis hoppas vi att detta leder till förbättringar.

Fru talman! Jag tror som sagt att vi i grunden inte har så olika uppfattning i denna fråga, och min uppfattning är att regeringen kommer att få ytterligare verktyg i form av återrapporteringen från regeringsuppdragen.

Låt mig återvända till det jag konstaterade inledningsvis: En av de viktigaste delkomponenterna vi kan ägna oss åt just nu är att se till att det finns en förmåga i det civila försvaret till att börja med. Rent krasst har den ju varit obefintlig under en ganska lång rad år. Jag har i tidigare interpellationsdebatter konstaterat att från det att riksdagen 2015 beslutade att det civila försvaret skulle återuppstå – det var då helt nedlagt – hände det de första åren ingenting eftersom den dåvarande regeringen inte tillförde några medel till det civila försvaret. Detta har skett först på senare år.

Vi är fortfarande i början på en omfattande förmågeuppbyggnad. Om det inte har funnits en förmåga i det civila försvaret har den förmågan saknats för alla medborgare – funktionshindrade eller inte. Men nu ser vi hur denna förmåga snabbt växer till, och det är givetvis angeläget att denna förmåga kan riktas till de mest behövande i samhället. Men detta ställer också högre krav på alla oss som tillhör gruppen som inte är mest behövande: Vi behöver ta vårt ansvar och klara av att ta hand om oss själva och därmed utgöra en resurs för totalförsvaret snarare än en belastning.

Interpellationsdebatten var därmed avslutad.