Fru talman! Hanna Westerén har frågat mig hur regeringen och jag ämnar hörsamma uppmaningen från Sveriges Kommuner och Regioner att möjliggöra och medfinansiera återuppbyggnaden av den civila beredskapen och därmed av svenskt totalförsvar.

Regeringen har satsat på kommuners och regioners arbete med civilt försvar under mandatperioden. I budgetpropropositionerna för både 2023 och 2024 tillförde regeringen medel för att stärka kommuners och regioners arbete.

Det kraftigt försämrade säkerhetsläget och erfarenheter från Ukraina har tydliggjort behovet av ett starkt civilt försvar. Kommuner och regioner har en avgörande roll för att säkerställa att samhällets funktionalitet kan upprätthållas genom hela hotskalan. Regeringen anser att arbetet med att utveckla och stärka det civila försvaret måste fortsätta med högre ambitionsnivå och hastighet.

I och med budgetpropositionen för 2025 tillfördes ytterligare 2 miljarder kronor för att stärka det civila försvaret på bred front. Totalt tilldelas det civila försvaret 8,5 miljarder kronor under 2025. För 2028 och framåt beräknas utgifterna för civilt försvar uppgå till cirka 15 miljarder kronor per år.

Inom den civila ramen föreslår regeringen ytterligare medel för 2025 om totalt 110 miljoner kronor för kommuners och regioners arbete med civilt försvar (medel via MSB utifrån avtal med SKR), 20 miljoner till regioner och 90 miljoner till kommuner. Regeringen satsar även 76 miljoner kronor på ledningsplatser 2025, medel som också kommer att komma kommuner och regioner till godo. Vidare kommer kommuner och regioner att få medel via satsningar inom de olika beredskapssektorerna.

Kommuner är centrala för att förebygga, motstå och hantera allvarliga händelser såväl i fredstid som i händelse av krig. Fram till den 1 juni i år har MSB haft i uppdrag att stödja kommunerna med att utveckla och anpassa det metodstöd som finns för kommunernas krisberedskap så att även arbetet med civilt försvar omfattas.

Kommuner och regioner är centrala i arbetet med att stärka och utveckla Sveriges krisberedskap och det civila försvaret, och dessa aktörer ska ha rätt förutsättningar att bidra i detta arbete. Regeringen tog i september 2024 emot betänkandet från Utredningen om kommuners och regioners grundläggande ansvar inför och under fredstida kriser och höjd beredskap. Betänkandet utgör ett viktigt underlag för regeringens fortsatta åtgärder i syfte att stärka förmågan hos kommuner och regioner.

Regeringen satsar på att värna civilbefolkningen vid höjd beredskap och krig. Det rör sig bland annat om upprustning och modernisering av olika typer av skyddsrum samt att stärka den kommunala räddningstjänstens förmåga. För detta krävs under de kommande åren förstärkning av både personal och materiel.

Som stöd för att kunna utveckla kommunal räddningstjänst under höjd beredskap har avtal tecknats med 25 räddningstjänstorganisationer, där MSB har bidragit med finansiella medel så att både planerings- och utbildningsresurser kunnat anställas inom räddningstjänstorganisationerna. Stödet omfattar även kompetensutveckling och metodutveckling samt materielanskaffning men också mobiliseringsplanering och förberedande planering för användande av civilpliktiga i beredskaps- eller krigstjänstgöring. Det har inrättats 25 så kallade krigsräddningsenheter kopplade till dessa avtal om vardera 120 civilpliktiga, dit de första 600 civilpliktiga har utbildats och krigsplacerats.

Utvecklingen inom räddningstjänst under höjd beredskap kommer att fortsätta.

Fru talman! Vi har ett stort behov i Sverige av att bygga upp och stärka vårt totalförsvar i det kritiska läge vi befinner oss i.

Jag vill också börja med det uttalande som statsrådet Carl-Oskar Bohlin hade i den tidigare debatten, när han sa att det är obefintligt på många håll i regioner och kommuner. Min uppfattning är att statsrådet har ganska stark kritik mot vad kommuner och regioner ändå gör för att bygga upp det totalförsvar som vi alla vet att kommuner och regioner får ett stort ansvar för – och nu pratar vi framför allt om kommunerna. De har ju en viktig roll.

Vi vet dock också att det här inte precis är ett tydligt växelspel där man kan peka på att kommuner och regioner nu ska göra ditten och datten. Den nationella politiken, alltså vi, och framför allt regeringen, har ett stort ansvar för att ge de förutsättningar till kommuner och regioner som de behöver för att bygga upp olika saker – däribland totalförsvaret.

När jag pratar med många kommunpolitiker är just den civila beredskapen ett ämne de nästan alltid lyfter – varje gång jag träffar kommunpolitiker runt om i Sverige. De är oroliga. De vill ta ett stort ansvar, men de är oroliga för de bristande resurserna.

Det handlar inte bara om att man ska få ett meddelande från statsrådet och regeringen om att ”det här behöver ni göra”. Det handlar också om att man ges förutsättningar, och i det här fallet till exempel resurser, för att kunna göra det som behöver göras.

Sveriges Kommuner och Regioner har nu skickat in ett brev. Det var precis detta min kollega Hanna Westerén redogjorde för. Där beskriver man just det jag och många med mig hör väldigt ofta. ”Snälla, hjälp oss! Låt oss göra det här tillsammans! Vi behöver resurser och förutsättningar för att bygga upp det civila försvar som vi alla ser att vi behöver göra.” När statsrådet pekar på och säger att ”det här behöver kommuner och regioner göra” innebär det också ett ansvar för regeringen att göra detta tillsammans.

Jag drar mig också till minnes att vi under pandemin hade ganska många debatter och diskussioner. Då fanns det företrädare för den dåvarande oppositionen – som nu är ministrar i regeringen – som hade väldigt mycket synpunkter på den dåvarande, S-ledda regeringen. De tyckte att regeringen borde kliva fram. Man sa att man, när det är någonting som handlar om nationen i dess helhet, inte kan kräva att varje region eller varje kommun tar fram och gör sitt eget arbete. Man påpekade att det krävs ett fast ledarskap från rikspolitiken.

Just i den här frågan och just i det här läget är jag benägen att hålla med. Här krävs ett tydligt och fast ledarskap – men också en förståelse för de väldigt stora utmaningar som många kommuner har just nu. De ska inte bara rädda äldreomsorgen och skolan. De ska också bygga upp en civil beredskap. Är du beredd att hjälpa dem, statsrådet?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, Carl-Oskar Bohlin, för redogörelsen och svaren!

Jag kan väl börja med skyddsrummen. Jag tror nämligen – eller är snarare säker på – att jag inte sa att vi skulle bygga några nya. Det jag försökte påminna om var i stället att det finns ganska många fastighetsägare som ställer frågan hur vi ska lösa det här gemensamt. Då handlar det väl främst om underhåll och upprustning, och där ligger vi kanske inte helt rimligt till.

När det gäller det här ropet eller brevet från Sveriges Kommuner och Regioner är det vi pratar om ganska basalt, kan jag väl säga – men också väldigt viktigt. Är man gammal kommunpolitiker brukar man prata om vad:et, hur:et och hur man kommer framåt gemensamt. Här verkar vi ändå vara klara över utmaningen att bygga svenskt totalförsvar starkt, men vi går isär när det gäller hur:et. Vi vet vad vi behöver göra, men när det gäller hur och under vilka förutsättningar spretar det lite.

Jag tycker att det låter rimligt att staten skulle vara medfinansiär och möjliggörare, och jag tror att totalförsvar måste vara någonting som vi bygger tillsammans om det ska vara robust och hålla över tid – om vi ska åstadkomma den motståndskraft som vi alla eftersträvar.

Carl-Oskar Bohlin nämnde det kommunala självbestämmandet och den kommunala beskattningsrätten, och det är intressant i sammanhanget att man pekar på det. Då tar jag mig rätten att vända på perspektivet: Regeringen har ju också möjlighet att föreslå riksdagen förändrad beskattning för att klara totalförsvaret.

Den möjligheten finns, men man frånhänder sig den för att i stället – om jag inte minns helt fel – beskatta på ett annat sätt och sänka skatten för dem som tjänar väldigt bra. Det är en prioritering man gör. Man skulle till exempel ha kunnat lägga på en beredskapsskatt för att lyfta och stärka totalförsvaret.

Det har låtit lite som att en del vill komma undan. Jag tror inte att någon vill komma undan. Jag tror att alla vill vara med, och jag tror att svenska kommuner och regioner just nu sliter hund för att klara sina uppgifter inom ramen för totalförsvaret. Det är där jag tänker att regeringen har en chans och en möjlighet att kroka arm, ta fasta på allt det positiva som görs och stärka det. Man har en chans att vara den där möjliggöraren.

Jag förstår inte riktigt varför man inte vill vara möjliggörare och medfinansiär. Jag tycker också att det är synd att man frånhänder sig möjligheten till beskattning.

Fru talman! Jag har vid det här laget haft några interpellationsdebatter på liknande teman, och det är alltid fascinerande att se hur sent Socialdemokraterna tycks ha vaknat upp och insett behovet av att stärka det civila försvaret. Mycket lite hände på det här området under de åtta år då man hade regeringsmakten.

Det är naturligtvis bra att insikten finns, men tonläget är ibland onödigt högt. Jag får frågan om staten tänker vara medfinansiär. Staten är ju redan medfinansiär; jag redogjorde precis för den överenskommelse som finns mellan MSB och SKR. Bara för att ta ett exempel på detta kan vi återvända till Eva Lindhs hemstad, där staten genom MSB har varit med och finansierat till exempel en alternativ ledningsplats. Men att detta ska kunna göras bygger på att det finns en politisk vilja på det lokala planet att prioritera det, eftersom det är medfinansiering.

Det här illustrerar att det är många kommuner som nu vaknar upp till insikten om att de måste arbeta med de här frågorna. Det är jättebra – det är aldrig för sent att börja, även om det borde ha gjorts tidigare. Det finns också resurser från staten på det här området, både riktade medel och historiskt höga generella statsbidrag.

Jag står inte här och argumenterar för att någon borde höja skatten, utan jag anför detta därför att det är en principiell grund för det mandat en kommun i grunden har för att utöva sitt kommunala självstyre. Man har möjlighet att reglera sina intäkter. Man har också, precis som på den nationella nivån, möjlighet att reglera sina utgifter och genom utgiftsminskningar finansiera sådant som är prioriterat.

Uppbyggnaden av det civila försvaret och vår säkerhet är generellt en prioriterad fråga för regeringen, och jag kommer naturligtvis att argumentera för att politiker med lokalt självbestämmande bör dra samma slutsatser givet omvärldsförändringarna. Gör man det står staten redo att bidra och medfinansiera.

Sedan kan vi absolut diskutera hur proportionen ska se ut mellan å ena sidan riktade statsbidrag till insatser för det civila försvaret och å andra sidan generella statsbidrag. Jag har hittills inte träffat något kommunalråd som inte föredrar generella statsbidrag. Men då måste man också kunna göra den här prioriteringen och se att beredskap är en del av det kommunala kärnuppdraget. Man måste leva upp till de grundläggande förväntningar som redan i dag finns i enlighet med den lagstiftning som har funnits sedan 2006.

Det historiska referatet gjorde jag bara för att konstatera att det här i många fall kanske har varit en budgetregulator. Man har inte sett krishanteringsuppdraget som prioriterat i förhållande till annat. Det är, menar jag, dags att tänka om på den punkten. Många kommuner har redan kommit väldigt långt i det arbetet.

För att ytterligare hantera frågan och tydligare klargöra ansvarsförhållandet mellan stat och kommun i det här hänseendet tillsatte regeringen en utredning. Utredaren Carl Fredrik Graf har lämnat över sitt betänkande, som vi just nu arbetar med och bereder inom Regeringskansliet. Jag hoppas naturligtvis kunna återkomma om det.

Fru talman! Det långa talets korta mening är att förmågan i det civila försvaret måste fortsätta öka på väldigt bred front. Jag har i något tidigare sammanhang liknat förmågeutvecklingen i det civila försvaret vid en liggande hockeyklubba där vi under väldigt lång tid bara rörde oss längs skaftet men nu äntligen har kommit fram till bladet, där förmågan börjar öka. Efter 2015 var det många förlorade år då förmågeutvecklingen i det civila försvaret i grunden bara stod still, och det är naturligtvis allvarligt givet det mycket allvarliga säkerhetspolitiska läge vi nu befinner oss i.

Nu kan vi se att förmågan ökar i alla tio beredskapssektorer. Vi kan se hur kommuner börjar arbeta med de här frågorna på bredden. Jag ska inte hänga ut någon enskild kommun, men jag stötte i närtid på representanter för en kommunförvaltning som sa: De här frågorna fanns inte på vår agenda för två år sedan. Men nu har vi förstått hur viktigt och angeläget det här är, och vi arbetar med full kraft.

Så ser det ut i många kommuner. Det är klart att staten ska vara med och stötta och hjälpa till. Därför finns bland annat överenskommelsen med SKR. Kan den behöva göras om i framtiden? Jag utesluter absolut inte det. Är det angeläget att ha långsiktig politisk enighet i frågan? Ja, det skadar definitivt inte.

Den här regeringen är tydlig i sin ambition att bygga upp totalförsvaret. Vi har på det här området levererat historiska reformer som bidrar till att bygga Sverige starkare.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.