Eva Lindh

Herr talman! Låt mig börja med den del som statsrådet berörde. Vi tycker att det är viktigt och bra med utbyte mellan den personal som jobbar inom hälso- och sjukvården. Man kan ofta få ett annat perspektiv, erfarenheter som är viktiga för en i yrket, inspiration, ökat engagemang – allt sådant som är viktigt och underlättar det vi tidigare har pratat om, nämligen att man ska kunna leva och verka i hela Norden. Men patientsäkerheten måste förstås alltid stå över det.

Det är viktigt med tydliga begränsningar, riktlinjer och kontroller för att det ska vara möjligt i fortsättningen att ha ett utbyte och att man kan jobba i de andra länderna. På ett sätt är det alltså ingen motsättning – men det kan bli det, precis som statsrådet är inne på. Jag vill bara ha det sagt. Vi är helt överens om att det är bra att det finns en möjlighet för personal att jobba i andra länder. Det gäller framför allt de nordiska länderna eftersom det är mycket lättare både språkligt och på andra sätt.

Det är väl där någonstans grunden ligger, eftersom patientsäkerheten ju är enormt viktig. Det är klart att det skär i hjärtat när någonting händer som redan har upptäckts någon annanstans och man skulle ha kunnat stoppa det. Därför är de här registren och alla de kontroller vi gör verkligen avgörande. Har man blivit av med sin legitimation i ett nordiskt land ska man självklart inte kunna jobba vidare i ett annat nordiskt land, till exempel Sverige.

Låt mig kroka i det här med välfärdsbrottsligheten, för den är ju helt ovärdig Sverige i dag. Det handlar om ett missbruk av våra system som vi måste sätta stopp för. Det är vi helt eniga om, men vår syn på vägen dit skiljer sig ibland åt. Min syn är att vi måste stoppa en del system som möjliggör välfärdsbrottslighet.

Vi är eniga om att kontrollerna måste öka och att vi ska göra allt för att stoppa välfärdsbrottsligheten. Det handlar naturligtvis inte bara om att resurser försvinner ut ur systemet. Det gör de. Det handlar också om att resurserna används till annan kriminell verksamhet, vilket gör det ännu värre, och om att den som inte har den kompetens som behövs för att jobba inom hälso- och sjukvården inte heller ska jobba där.

Jag förstår inriktningen att det här skulle kunna vara ett större hinder. Men jag tror tyvärr också att det inte är någonting som kommer att stanna i Sverige. Det är som med annan kriminell verksamhet och gängbrottslighet. När våra grannländer larmar om att svenska gängkriminella begår brott där finns det naturligtvis risk att det sprider sig även inom det här området. Jag är glad för de svar statsrådet ger, men finns det någonting konkret som statsrådet anser behöver göras när det gäller just detta register?

Herr talman! Legitimation är det viktigaste beviset på att man har den kompetens och kunskap som krävs för att utföra det viktiga arbete som bedrivs inom hälso- och sjukvård. Legitimationen ska vara en garanti för att man verkligen har den kunskapen. Därför är det viktigt med de register som vi har för att du när du anställer en läkare, en sjuksköterska eller annan person med ett legitimationsyrke ska kunna veta att personen i fråga verkligen har denna kunskap och kompetens.

År 2010 beslutade de nordiska regeringarna att man skulle ta fram ett register gemensamt för Norden, eftersom det är många inom hälso- och sjukvården som jobbar något eller några år i ett annat nordiskt land innan de kommer tillbaka till Sverige eller vice versa. Det hade då uppdagats ett otroligt flagrant och helt ovärdigt fall, där man hade begått väldigt stora fel och helt enkelt inte bevisat att man skulle ha den legitimation som man hade fått och ändå fått anställning i Sverige. Därför beslutades det att man skulle ta fram ett nordiskt register.

Nu är det 2025, och här står vi. Även om det jobbas med detta har det under dessa år ändå förekommit missbruk. Det fungerar fortfarande inte riktigt, och även om det här förekommer med ojämna mellanrum och inte är så väldigt vanligt är det otroligt illa när det händer.

Jag ställde interpellationen för att jag vill veta om det finns ytterligare saker som vi tillsammans i de nordiska länderna kan göra för att se till att det här aldrig mer händer. Statsrådet har gett ett bra och tydligt svar på vad som har gjorts och vad som händer nu. Men är det tillräckligt, eller behöver vi göra mer? Kan statsrådet utveckla sitt svar: Är det stopp för detta nu eller inte?

Herr talman! Min fråga var: När tror statsrådet att det här blir synligt i verkligheten för de människor som lever och verkar i dessa områden? När blir det här verklighet? Jag tänker till exempel på dem som bor i Sverige och som jobbar i Norge. En av de längsta gränserna mellan två länder är mellan Sverige och Norge, och där är det många som just har en vardag i de två länderna.

När bedömer statsrådet att det här skulle bli verklighet – om våra nordiska länder inte går före med en lösning? Det är det som är frågan.

Vi kan fråga ytterligare om vad den socialdemokratiska regeringen gjorde. Men alla nordiska regeringar och företrädare har sagt: Vi väntar på EU. Det har inte varit något särskiljande svar från något av de nordiska länderna. Det är väl där någonstans som frustrationen ligger, att vi i sex år har väntat på att det ska hända någonting i EU. Vi skulle ju kunna gå före tillsammans.

Det finns absolut en frustration, och den har ökat eftersom svaret bara blir: Vi väntar på EU. Det är väl därför som vi gemensamt gör en aktion, för att tillsammans få ett svar från alla ansvariga ministrar i de nordiska länderna. Vi behöver gå före och lösa de hinder som finns när det gäller att leva och verka i de olika nordiska länderna eftersom vi har så mycket samarbete och utbyte. Även om inte allting är lika är våra nordiska länder mer lika än Sverige och andra länder utanför Norden.

När bedömer statsrådet att det här kan bli verklighet?

Herr talman! Jag ska ge statsrådet några svar.

Vem har sagt vad? Ja, vi mötte ju cheferna – ledningen – som är ansvariga för de här frågorna i EU. De sa: Det finns inget problem med att Nordiska rådet eller Norden i sig, de nordiska länderna, går före. Så gör det!

Vi har inte ett intresse av att göra något i stället för något annat, utan det här är just att gå före. Vi tänker att det faktiskt skulle vara möjligt att göra detta och att lösa det här tidigare.

Min fråga till statsrådet blir: När tror statsrådet att det här blir konkret verklighet? Det handlar om de människor som lever i dessa områden, precis som statsrådet nämner. Den största vinsten är för människor som, som jag sa tidigare, bor och lever i ett nordiskt land och verkar eller arbetar i ett annat nordiskt land. Det är många som reser mellan länder. Det här skulle underlätta väldigt mycket för dem.

När skulle det här vara tydligt och ge en konkret effekt, som blir verklighet för de människorna?

Sedan gäller det detta med vem som har gjort vad. Jag kan bara konstatera att alla partier i Nordiska rådet är helt eniga om att det här är en prioriterad fråga. Ledamöter från alla partier i Norden kommer att ställa samma fråga till sina ministrar. Vi tycker nämligen att vi har väntat länge nog.

Sedan vi lämnade in det här medlemsförslaget i Nordiska rådet har det gått sex år. Oavsett vem som har suttit i regering i Sverige, Norge, Finland, Island eller Danmark har det inte blivit verklighet. Jag är inte intresserad av att debattera vem som har gjort vad eller inte. Ingen har gjort tillräckligt för att det här ska bli verklighet.

Nu ställer vi gemensamt frågor till våra regeringar i våra nordiska länder. Det är jag glad för. Man delar bedömningen av behovet men undrar också: Vad finns det för praktiska hinder? Precisera de hinder – praktiska, tekniska eller juridiska – som kvarstår i dag! Det är den gemensamma frågan, som vi kommer att ställa.

Min fråga är: När kommer det här att bli verklighet, om vi nu väntar på EU?

Det här är väl mer en information till alla som lyssnar: Det finns inte någon skiljelinje mellan partierna i Nordiska rådet. Vi tycker att det här är en viktig fråga. Den fråga som ställs till alla ministrar som har ansvar för de här frågorna i våra nordiska länder är: Vilka är hindren i dag när det gäller att faktiskt gå före och göra detta möjligt mellan våra nordiska länder redan nu?

Herr talman! Tack så mycket, statsrådet, för svaret!

Vi socialdemokrater har drivit frågan om e-recept under många år. Anledningen är att vi ser att detta inte fungerar. Låt mig börja med att berätta vad e-recept är, om nu någon skulle fundera på det.

Tidigare var vi tvungna att hålla reda på den där gula lappen med receptet som vi fick utskrivet hos läkaren. Nu kan man gå med sin legitimation och få ut sin medicin. Det innebär att jag inte behöver ta med de gula lapparna mellan Stockholm och Linköping, som jag ofta reser emellan, eller någon annanstans.

Men när det gäller att resa mellan våra nordiska länder är det stopp. Då är det inte möjligt att göra på det sättet. Vi nordiska länder har en vision att Norden ska vara den mest integrerade regionen, det vill säga det område där vi kan resa lättast och enklast och enklast kan leva i ett land och arbeta och verka i ett annat. Men det här ställer till problem, som en av mina partikollegor tydligt fick erfara när han hade glömt sitt recept hemma. Det kan få väldigt stora konsekvenser.

Under de år som vi har drivit frågan har vi haft en politisk dialog, och vi har fört samtal många gånger. Varje gång får vi svaret att vi ska vänta på EU. Samtidigt ser vi att Finland, till exempel, har gjort detta möjligt. Man kan åka från Finland till de baltiska länderna och få ut sin medicin. Mellan de länderna fungerar det; man har gjort en överenskommelse.

När vi, några ledamöter från välfärdsutskottet i Nordiska rådet, var i EU och träffade de högsta cheferna på området sa de: Vänta inte på oss, utan gå före! Då kan vi ta efter det system som finns och som utarbetas så att man faktiskt kan göra detta möjligt. Så vänta inte, gå före!

Även om vi nu, precis som statsrådet så förtjänstfullt har redogjort för, har allt det arbete som har pågått och som pågår har vi inte lösningen på bordet i dag eftersom Nordiska ministerrådet säger: Vänta på EU! Och EU säger: Gå gärna före! I Nordiska rådet finns bland oss parlamentariker en gemensam frustration över att ingenting händer.

När det gäller gränshinderfrågorna, alltså när det finns hinder för att resa, leva, bo och verka i våra olika nordiska länder, finns det en hel del frågor på just hälso- och sjukvårdsområdet. Det här är en väldigt tydlig och konkret sådan fråga.

Därför är frågan: Vem har rätt? Borde vi inte kunna gå före och ta efter de länder som ändå har gjort detta möjligt och som också tillhör EU? Så kan vi göra det här möjligt mycket snabbare än om vi ska vänta på att det händer något i vårt gemensamma europeiska arbete.

Fru talman! Det är ovärdigt att det i ett land som Sverige förekommer fruktansvärda, slavliknande arbetsvillkor för människor. Det måste vi stoppa. Det är inte rimligt.

Jag välkomnar den här debatten. Jag tycker att det är bra att vi tar upp samtalet. Det är lätt att fastna i detta, för man blir upprörd över de här förutsättningarna och de otroligt låga lönerna. Men jag vill också ta upp att det även är en arbetsmiljöfråga som vi måste ta på stort allvar.

Det här är frågor som kan vara livsavgörande. Det handlar till exempel om att de fordon som de kör ska vara trafiksäkra. Vem har ansvaret – om det blir en olycka eller händer någonting – för att fordonet inte är trafiksäkert? Vem är det som har det? Vi måste utreda och se att det här verkligen blir tydligt.

Vi har under lång tid haft bra regler för detta, med den svenska modellen. Är man på arbetet ska man vara skyddad och säker. Det är inte så på alla håll. Vi vet att arbetslivskriminalitet och att man inte följer regler tyvärr har resulterat i arbetsplatsolyckor och till och med dödsfall. Vi har alltså mycket att göra.

Jag tycker inte att vi har tagit den här frågan på så stort allvar som vi behöver göra. Därför välkomnar jag till exempel att Norrköpings Tidningar har gjort en bra reportageserie för att väcka människor och för att öppna ögonen på många fler, som inte har sett att det här förekommer.

Finns det någonting som statsrådet kan tänkas göra och ta initiativ till för att få stopp på de vidriga arbetsvillkoren och få ordning på arbetsmiljön, för allas säkerhet?

Fru talman! Arbetsmiljön för dem som arbetar inom den så kallade gigekonomin är något som måste tas på allvar. Exemplet med dem som har strejkat mot arbetsvillkoren och arbetsmiljön hos Wolt är en del. Men det finns fler exempel, och missförhållandena riskerar också att sprida sig till fler områden. Tiden att agera är nu.

När det gäller arbetsmiljön pågår just nu en rättslig tvist, precis som statsrådet var inne på. Arbetsmiljöverket har drivit den rättsliga tvisten eftersom det inte finns någon som just nu verkar ta ansvar för den arbetsmiljö som de arbetstagare som arbetar inom gigekonomin i Sverige faktiskt utsätts för.

Domen, som gav Arbetsmiljöverket rätt i att Wolt faktiskt har ett arbetsmiljöansvar, har företaget självt överklagat. Vi vet ännu inte riktigt vad som kommer att hända med detta. Men detta är situationen nu.

Min mening är att om det inte blir tydligt att Wolt har ett ansvar här – jag tycker ju att företaget har ett ansvar, men lagstiftningen kanske inte är tillräcklig i det här fallet – måste vi ta ansvar och se över lagstiftningen.

Jag älskar den svenska modellen. Den är fantastisk. Det är fantastiskt att vi har haft en så lång tid av samarbete mellan näringsliv, företag och fackliga organisationer för att förbättra förutsättningarna för arbetstagare och att fackliga organisationer under lång tid har drivit en bättre arbetsmiljö och bättre arbetsvillkor för arbetstagare i Sverige. Det är otroligt viktigt.

Jag brukar inte vara den som längtar efter lagstiftning på det här området, för sådant brukar arbetsmarknadens parter kunna lösa själva. Men här har vi en speciell situation. Det är ju inte tydligt att man är anställd, utan företaget betalar bara när man har uppdrag och så vidare. Det ligger ju i problematiken i detta. Därför borde samhället ha ett större ansvar, naturligtvis tillsammans med de fackliga organisationerna. De är också väldigt engagerade.

Jag träffade Transportarbetareförbundet ganska nyligen och pratade om detta. De är också tydliga. Fackliga organisationer driver frågan. Men det är lite knepigt vem som ska ta ansvar, och då borde vi kanske alla ta ett ansvar – politiken, fackförbund och andra kunniga på området – och gemensamt se över vad kan vi göra för att stoppa dessa orimliga arbetsvillkor för ett ganska stort antal arbetstagare på vår arbetsmarknad.

I flera länder har man också lagstiftat om detta. Jag har förstått att Finland, Norge och Spanien har gjort det. Då ser det inte ut på samma sätt.

Jag vet inte om det här är rätt. Därför vädjar jag till regeringen att ta ansvar. Regeringen har ju inte bara makten och kraften utan också förutsättningarna för att göra något åt detta. Jag vädjar alltså till det nya statsrådet att ta tag i den här frågan, bjuda in och se över vad som behöver göras för att stoppa de helt orimliga förutsättningarna.

Herr talman! Jag vill börja med att säga hej till det nya statsrådet och gratulera henne till det mycket viktiga uppdraget. Det är avgörande och viktiga frågor som hör till statsrådets ansvarsområde.

Folk arbetar tolv timmar per dag, sex sju dagar i veckan, för en lön på ungefär 10 000 kronor i månaden före skatt. Man kan ju nästan tro att det inte handlar om svenska förutsättningar eller svenska villkor, men det gör det. Det innebär att inte alla arbetstagare i Sverige har goda arbetsvillkor eller en säker arbetsmiljö.

Norrköpings Tidningar har skrivit om den strejk som Wolt-arbetarna hade för ett antal veckor sedan. De strejkade mot sina arbetsvillkor. NT skrev om de helt orimliga villkoren för de arbetare som jobbar för just företaget Wolt. De har alltså en lön på 10 000 kronor i månaden före skatt. Det innebär att de har en ungefärlig timpenning på 17 kronor i timmen.

Men det är inte bara så att de får en dålig lön, utan de måste också själva stå för förutsättningarna för att bedriva jobbet. Med allt detta borträknat innebär det alltså 17 kronor i timmen.

Buden är egenföretagare, men Wolt bestämmer förutsättningarna. De skrivna avtalen verkar inte hållas. Det finns inget kollektivavtal.

Det är svårt att få rimliga arbetsvillkor när det inte finns ett kollektivavtal. Det är också svårt eftersom de inte är formellt anställda. Det är en speciell anställningsform, och det är på detta sätt som det ser ut inom gigekonomin.

Arbetstagare i Sverige i dag utsätts för denna exploatering. De som har intervjuats, de som har strejkat och som arbetar för Wolt, har själva sagt att de blir utnyttjade som slavar.

Arbetet ska som sagt alltid ske under sjysta och rättvisa villkor med rimliga löner, trygga anställningsvillkor och en arbetsmiljö som respekterar individens rättigheter och värdighet. Detta är viktigt och borde gälla alla som arbetar i Sverige.

Jag och många med mig anser att det som förekommer inom gigekonomin inte är acceptabla förutsättningar för arbetstagare. Vi måste uppmärksamma detta, och vi måste också agera. Det var också därför som jag ställde den här interpellationen till det dåvarande statsrådet. Nu har den förtjänstfullt tagits över av statsrådet Nina Larsson.

I svaret ser jag inte att det finns någon avsikt att agera. Min fråga kvarstår: Tänker statsrådet agera, och tycker statsrådet att det här är rimliga förutsättningar för arbetstagare i Sverige?

Herr talman! Jag vill tacka finansministern för svaret. Jag är också glad över att hon med sådan tydlighet tar avstånd från detta. Det är bra. För mig är det viktigt att lyfta upp dessa frågor så att vi kan prata om dem så ofta vi kan.

Det är mycket som händer nu. Det finns mycket i världen och i Sverige som människor oroar sig över, sådant som människor med rätta ska känna oro inför. Det finns mycket vi behöver göra för att begränsa brottsligheten, till exempel skjutningar och annat våld, vilket finansministern var inne på.

Våldet mot kvinnor får vi dock inte glömma. Det finns en risk att det försvinner bland allt annat. Men varje dag, och nu när vi står här, utnyttjas kvinnor och barn sexuellt. Det pågår hela tiden. Vårt arbete får aldrig upphöra. Vi får inte tappa fokus, för det sker ett allvarligt utnyttjande som drabbar väldigt många människor.

Jag tackar för debatten, men jag kommer ändå att med en dåres envishet fortsätta ta upp frågan för att höra om det ändå inte finns något som vi gemensamt skulle kunna göra för att förhindra fusk – det är naturligtvis inte bra över huvud taget att det fuskas med friskvårdsbidraget – för att stoppa sexhandel och människohandel och framför allt för att stoppa möjligheten att betala sina sexköp med friskvårdsbidrag. Min fråga gäller alla dessa saker.

Jag tackar för debatten.

Herr talman! Jag börjar med det sista som sades. Det är självklart glädjande, och jag är stolt över att Sverige var det första landet med en sexköpslag. Det här är något som nu sprids runt om i världen. Det kanske inte sker i så stor utsträckning som vi hade hoppats, men ändå. En sådan lag gör att det blir olagligt att köpa sexuella tjänster men inte att sälja dem. Det är ju inte ett fritt val att sälja sexuella tjänster. I de allra flesta fall har man tvingats in i detta.

Jag är som sagt stolt över lagen. Jag är också stolt över att vi nu gemensamt här i kammaren kan säga att vi inte tycker att det här är okej. Det är ett brott, och det ska fortsätta vara ett brott. Vi ska göra vad vi kan för att beivra det. Att vi har en gemensam syn på detta tycker jag är väldigt bra.

Det är också bra att man fortsätter att utveckla arbetet, även om jag ser att det finns en del mer att önska när det gäller lämnaprogrammet. Jag tror att det behövs fler insatser för att verkligen hjälpa framför allt kvinnor men även barn och män att ta sig ur den situation de befinner sig i.

Låt mig säga något kort om friskvårdsbidraget. Vi tycker såklart att det är bra, och vi vill att människor ska ha en god hälsa. Det är ju grunden för friskvårdbidraget. Men om vi bortser från det vi pratar om nu är ändå fusket stort. Det utnyttjas till en mängd andra saker, till nagelfixande och allt möjligt sådant. Det är också mot bakgrund av det stora fusk som förekommer som jag tar upp detta.

Det är inte rimligt att våra skattepengar går till det. De ska ju användas till rätt saker. Vi har även förut talat om att det är en stöld från folket om man inte anstränger sig för att använda skattepengarna, som vi gemensamt samlar in, till vettiga saker. Och det här är inte vettiga saker. Att det dessutom används för att köpa sex är det yttersta beviset för hur illa det är.

En del människor har mejlat till mig om den interpellation som jag har skrivit. Framför allt handlar det om personer som inte tycker att det är bra att jag väckt interpellationen. De tycker inte att det är så mycket att hålla på och bråka om. Till dem vill jag säga: Det är mycket att bråka om. Att köpa sex är inte bara brottsligt, utan det är också moraliskt fel och ett utnyttjande av andra människor. Jag vill bara passa på att säga det. Det är frånstötande varje gång man får ett sådant mejl.

Låt mig återgå till ämnet. Jag hoppas och önskar att finansministern kan säga något om huruvida det finns något ytterligare som kan göras för att skärpa lagstiftningen. Det är därför jag har tagit chansen att debattera detta med finansministern. Nu blev svaret att kommunerna måste granska det här och att någon annan ska göra något. Men som nationella politiker har vi en möjlighet att göra förändringar i regler som kan förhindra fusk med friskvårdsbidrag och – det värsta – sexköp för dem.

Finns det något som ministern kan tänka sig att titta på antingen för att ändra reglerna eller för att öka risken för upptäckt? Att vi ökar trycket från myndigheterna att granska fler och mer är ju något vi styr över.

Herr talman! Prostitution och människohandel är det yttersta uttrycket för mäns våld mot kvinnor. Det är ett våld som drabbar miljontals kvinnor, barn och män världen över. Kanske tror någon att det inte är vanligt här i Sverige? Det stämmer inte. Sverige är faktiskt ett destinationsland för människohandel för både sexuella ändamål och arbetskraftsexploatering.

Sexhandeln – slavhandeln – finns i alla delar av vårt samhälle: i stora städer, i mellanstora städer och i små kommuner. För att motverka att människors liv förstörs måste vi bekämpa människohandeln på alla sätt vi kan. Samarbete mellan kommuner, polis och rättsvårdande myndigheter är naturligtvis oerhört viktigt. Risken för upptäckt måste öka, för vi vet att det alltid spelar en avgörande förebyggande roll.

Enligt internationella studier har kvinnor i prostitution ofta varit i en väldigt utsatt situation som inneburit att de hamnat i prostitution eller människohandel. Många unga kvinnor och barn utnyttjas. Det är viktigt att minnas att sexköp är brottsligt därför att det handlar om våld och utnyttjande av utsatta människor. Sexköp kan inte kallas annat än förkastligt.

Vi vet också att inkomster från sexköp göder organiserad brottslighet. Det finns alltså många olika aspekter. Det är otroligt tragiskt.

Jag har i mitt arbete träffat många kvinnor, flickor och barn som varit utsatta för sexuellt våld i olika former, också i prostitution. Det är tragiskt och upprörande. Nu får man dessutom veta att vi skattebetalare indirekt genom friskvårdsbidragen faktiskt betalar för dessa brott. Polisen har sett det, och vi har upptäckt att friskvårdsbidrag har utnyttjats för att köpa sex.

Jag kan inte med ord beskriva hur upprörd och illa berörd jag blir av det här. Det är dessutom så att det förekommer Facebooksidor där män tipsar varandra om hur man ska gå till väga och vad man ska be att det skrivs på kvittot eller intyget. Det är djupt upprörande.

Jag ställde min fråga till finansministern eftersom hon har ansvar för reglerna kring friskvårdsbidrag. Jag förstår förstås svaret som finansministern har gett om att det här är svårt och ska tas om hand av de rättsvårdande myndigheterna. Men min fråga gällde om finansministern har försökt hitta vägar att begränsa detta, eftersom jag tror mig veta att både finansministern och jag tycker att det är något som inte borde tillåtas i Sverige.

Fru talman! Mattias Eriksson Falk säger att det här är hypotetiskt och att det bara är ett räkneexempel på hur det skulle ha kunnat vara. Man måste säga att det är en innovativ debatteknik. Jag skulle vilja kalla det för lögn, för det har ju inte hänt. Det Mattias Eriksson Falk gör är att han försöker visa på någonting som faktiskt inte är verklighet, vilket är fult gjort.

Det vi pratar om nu och som gäller för det här året är att vi inte räknade upp skiktgränsen. Det är ett val, för vi tycker att det är viktigt att öka resurserna till välfärden som det ser ut just nu. Då skulle vi inte behöva ha den vårdkris som vi har just nu och inte behöva minska kvaliteten inom välfärden.

Då skulle vi inte heller behöva svika landsbygden på det sätt som Sverigedemokraterna nu gör. Man tar bort särskilt riktade resurser som skulle ha gått till välfärden i de kommuner som har det tuffast på landsbygden. Man tar bort särskilt riktade insatser för att öka företagandet på landsbygden. Man tar bort servicekontor, som nu läggs ned. De kunde ha hjälpt människor som bor på landsbygden och gett det stöd som servicekontoren har gett.

I stället ägnar sig Mattias Eriksson Falk åt hypotetiska beräkningar för att kunna slå blå dunster i ögonen på väljarna. Han kommer med falska påståenden.

Dessutom: Mattias Eriksson Falk säger att det är 5 000 mindre i kostnader för bensin och diesel. Det är 30 000 mer på ett år i ökade matpriser. Jag tror att det också är ganska tufft för många.

(Applåder)

Fru talman! Jag hade inte tänkt begära replik på riksdagsledamoten Mattias Eriksson Falks anförande den här gången. Vi har haft ganska många replikskiften i den här kammaren. Men det får vara nog med falska påståenden! Det som Mattias Eriksson Falk står här och säger kan faktiskt inte stå oemotsagt.

Jag ska bara ägna mig åt ett par småsaker av allt det som berördes i anförandet, som handlade om hur hemskt det skulle bli med socialdemokratisk politik. Jag tror att de flesta skulle tycka att det vore ganska bra med en mer rättvis, jämlik, jämställd och grön politik, så jag låter detta vara osagt.

Jag ska dock ta upp några andra saker. Jag trodde ändå att Mattias Eriksson Falk skulle sluta upp med att hålla på med det här med skiktgränsen. Det höll han på med också i det förra replikskiftet vi hade, under hösten 2024. Det handlar om 6 miljarder kronor i skillnad i inkomst till staten. Det är pengar som vi kan använda till välfärden. Jag tror att ganska många som jobbar inom välfärden hade tyckt att det vore bra.

Nu står Mattias Eriksson Falk här och nämner yrke efter yrke och pratar om alla som jobbar inom välfärden. Förra gången nämnde han till exempel undersköterskor och vårdbiträden. Vet Mattias Eriksson Falk hur mycket undersköterskor och vårdbiträden tjänar? 98 procent kommer inte ens i närheten av skiktgränsen. 96 procent av lärarna berörs över huvud taget inte av skiktgränsen. Det är ganska stora delar av dem som jobbar inom välfärden, men dem bryr sig Mattias Eriksson Falk tydligen inte om.

Fru talman! Jag börjar med att svara på någonting som Anders Karlsson tog upp i sin tidigare frågeställning, nämligen det här med risken för upptäckt. Självklart ska vi följa upp all verksamhet; det är jätteviktigt. Det måste finnas en risk för upptäckt när det gäller kriminalitet. Vi kan dock inte följa upp allt, utan vi måste komma åt systemen.

Det är därför vi vänder oss mot det marknadsmisslyckande som det faktiskt handlar om på många områden. Välfärden är ju inte en marknad som fungerar som alla andra. Det går inte att göra hur mycket vinst som helst utan att kvaliteten påverkas. Våra partier har olika syn på detta.

För mig är det ett problem att marknadiseringen på välfärdsområdet inte bara har inneburit problem för elever och äldre utan också har inneburit försämrade arbetsvillkor och annat. Vi behöver göra någonting åt det.

Jag tror inte att Anders Karlsson och jag kommer att komma överens här i dag, utan det blir snarare ett förtydligande av vad vi tycker. Självklart behöver vi fortsätta att följa upp verksamheten. Vi måste ha fokus på kvalitet. Vi kan inte ha vinstjakt i svensk välfärd, för vinstjakten innebär att resurser som skulle ha gått till välfärden tas bort. Den innebär också andra konsekvenser som inte är bra för välfärden, så gör något åt systemen!

Fru talman! Tack, Anders Karlsson, för möjligheten att prata om det här! Du har många synpunkter, men också många lite mer debatterande och diskuterande frågor.

Vi socialdemokrater förstår naturligtvis att företag behöver investera i sin verksamhet. Detta är inte problemet och inte det vi pratar om. Vi pratar om att vi har ett system inom till exempel skolområdet som i en internationell jämförelse är helt exceptionellt. Att man kan göra privata vinstuttag från skattefinansierad skola är problematiskt i sig. Om man plockar ut pengar ur skolan och driver upp vinsten genom att till exempel minska på elevhälsan, inte ha skolbibliotek och driva upp glädjebetyg – om man inte gör det som faktiskt är bäst för eleverna – är det ett problem.

Jag har jobbat i skolan i ganska många år och ser också vad detta innebär på många andra sätt. Vi har ett friskolesystem som inte fungerar så väl. Vi måste komma åt vinstjakten i till exempel skolan.

Anders Karlsson sa att förlusterna är ett större bekymmer. Jag tycker absolut att det är ett problem med förluster, för om skolan inte längre finns måste kommunen gå in och rädda de elever vars skolutbildning bryts. Det är ett jättestort problem, men det kommer ju av vinstjakten och av att vi har det här systemet.

Det är absolut ett problem med förluster, men jag och Socialdemokraterna tycker också att vinstjakten är ett problem. Vi måste ta tillbaka den demokratiska kontrollen.

Fru talman! Alla företagare är självklart inte kriminella eller ägnar sig åt välfärdsbrottslighet. Det finns otroligt många seriösa företagare som gör ett jätteviktigt jobb och som verkligen anstränger sig. Det är inte dem vi pratar om här.

Vi vet däremot att de flesta kriminella organisationer också ägnar sig åt företagande. Det är ett problem som vi måste göra något åt. Detta drabbar också de seriösa företagarna – om vi nu ska prata företagande. Det är jättesvårt att konkurrera med kriminella aktörer. Vi måste göra något på allvar åt välfärdsbrottsligheten och kriminaliteten i vårt land.

När det gäller vinsterna tycker jag mig inte se att det bara är ett tecken på god kvalitet att man har kunnat driva upp vinsterna. Tvärtom har vinsterna många gånger gjorts på bekostnad av verksamheten. Jag tycker inte att det är okej att man till exempel har glädjebetyg på en skola för att locka fler elever. Det ökar vinsterna för den som driver skolan. Det är inte okej.

För mig är det viktigaste att elever får en god utbildning, att äldre får en bra omsorg och att vården sker efter behov. Vi ser att detta tunnas ut när vinstjakten får högsta fokus. Det är detta jag vill komma åt. Jag vill komma åt vinstjakten i välfärden, och jag vill komma åt välfärdsbrottsligheten i välfärden. Då skulle vi få mer resurser till det välfärden ska vara till för: en god kvalitet till alla.

Fru talman! Jag vill tacka för frågorna, eftersom jag uppenbarligen behöver förtydliga en del saker.

När det gäller Utbetalningsmyndigheten är vi inte på något sätt oeniga. Det var ju vi som föreslog och införde Utbetalningsmyndigheten, och vi tycker att detta är väldigt bra. Vi kommer fortsatt att stå bakom Utbetalningsmyndigheten och utvecklingen av den. Jag tror att vi framledes också behöver prata om huruvida det finns fler saker Utbetalningsmyndigheten kan tänka sig att ta hand om. Vi står absolut bakom Utbetalningsmyndigheten. Det är en myndighet som införts just för att få koll, kan man säga.

Är vinster samma sak som välfärdsbrottslighet? Nej, det menar jag inte. Det är bra att jag får förtydliga detta. Jag är dock emot vinstjakt och vinstuttag. Ibland försöker man att prata om att vi skulle vara emot att man behöver pengar för att investera i verksamheten, men det är ju både bra och självklart. Det jag, och vi alla, är starkt kritiska mot är att man tar ut pengar ur verksamheten som skulle ha gått till den viktiga skolan, den viktiga äldreomsorgen eller annat.

Jag menar att man inte gör tillräckligt för att hejda välfärdsbrottsligheten. Man behöver på allvar ta tag i en del lagstiftning som öppnar för välfärdsbrottslighet. Där tycker vi helt uppenbart olika. Lagen om valfrihetssystem ger till exempel möjligheter till välfärdsbrottslighet. Vi behöver därför se över den lagstiftningen – och också ta bort den – för att förhindra dessa möjligheter till välfärdsbrottslighet.

Fru talman! Jag förstår inte riktigt logiken i det Mattias Eriksson Falk säger här om förskolan. Innebär det alltså att han härmed lovar att även om det blir färre barn i förskolan kommer ingen personal inom förskolan att sägas upp i någon av de kommuner som Sverigedemokraterna styr? Det är så jag uppfattar det som Mattias Eriksson Falk säger.

Jag vill uppehålla mig vid vården därför att Mattias Eriksson Falk säger att bara 200 personer har sagts upp inom vården i Östergötland. Ja, det är sant. Det är ungefär 200 personer som har sagts upp. Men jag har aldrig fäst mig enbart vid det, utan jag har sagt att det jobbar färre totalt inom vården i Östergötland. De siffrorna kanske Mattias Eriksson Falk inte har tittat på.

Det som man har gjort i regionerna är ju att man inte har tillsatt personal när andra har slutat. När folk har gått i pension eller på annat sätt slutat har man inte tillsatt fler. Man väntade med att säga upp, och sedan sa man bara upp 200 personer. Det lät lite fint, men totalt är det hundratals fler som inte har tillsatts. Det innebär att det är ungefär 800 färre – jag kan inte siffrorna exakt – som jobbar inom hälso- och sjukvården i Östergötland i dag än för ett år sedan. Det är det som är problemet, inte bara hur många som har sagts upp, för de hundratals personer som tidigare jobbade inom hälso- och sjukvården behövs ju. Men nu finns det inte resurser för att kunna ha kvar dem, och det innebär stora konsekvenser inom hälso- och sjukvården. Framför allt ser vi att det innebär stora problem inom psykiatrin i Östergötland för människor som har det väldigt tufft. Det får man ta ansvar för när man inte prioriterar hälso- och sjukvården.

Fru talman! Jag tycker att det är uppfriskande att riksdagsledamoten Mattias Eriksson Falk inte längre kommer med exempel. Han brukar komma med exakta, konkreta exempel på vad som har hänt eller inte hänt i en viss kommun.

Låt oss tala om vad som händer i vården! Det är fler uppsagda – inte bara varslade utan uppsagda – i vården. Runt om i landet, till exempel i min hemkommun eller hemregion Östergötland, arbetar nu hundratals färre än förra året. Det är inte bara administratörer som är uppsagda, utan det är många som inte längre arbetar med vård inom vården.

Det är problematiskt, tycker jag. Det innebär att det blir tuffare för dem som arbetar inom sjukvården. Det kommer också att innebära längre köer till att få vård. Det tycker jag är upprörande.

Jag möts ganska ofta av dem som jobbar inom sjukvården hemma i Östergötland. De kommer och berättar om hur det ser ut. Riksdagsledamoten är varmt välkommen till Östergötland för att ta del av hur det är inom hälso- och sjukvården där.

Exakt hur kommunerna gör eller inte gör i förskolan ska jag inte gå in på. Jag tycker att vi behöver ge mer resurser för att öka kvaliteten inom förskolan, oavsett vad som händer. Den åsikten delar inte Sverigedemokraterna eftersom man inte ger de resurser som behövs för att stärka kvaliteten inom vare sig skola, förskola, äldreomsorg eller sjukvård.

Fru talman! Jag har liksom många levt och verkat mitt i den svenska välfärdsmodellen, som jag verkligen har varit stolt över. Jag har jobbat i skolan, jag har jobbat inom socialtjänsten och jag har haft mina barn inom barnomsorgen – ett liv mitt i den svenska välfärdsmodellen. Det var därför jag engagerade mig politiskt, för jag tycker att det är viktigt att vi har en stark välfärd. Vi vet hur otroligt avgörande det är för jämlikheten och jämställdheten och faktiskt också för den ekonomiska tillväxten att vi har ett bra samhälle att leva i.

Om man tar temperaturen på den svenska välfärdsmodellen nu ser man att den inte längre är i så god form. Låt oss titta lite på hur läget är i den svenska välfärden i dag.

Tusentals har sagts upp inom vården. Det innebär tuffare villkor för personalen, och det blir svårare att få vård för dem som behöver.

Runt om i Sverige pågår nedskärningar i skolan, en skola som kämpar med att ge alla en god utbildning och som redan hade det lite tufft med att ge en jämlik utbildning till alla barn. För skolan har det inte blivit lättare.

Revorna inom äldreomsorgen pratade vi mycket om under pandemin. De var tydliga då. Nu verkar det vara glömt att vi kanske borde förbättra äldreomsorgen. I stället minskar personalen, som jobbar på högvarv för att kunna ge en god omsorg till våra äldre.

Det är ojämnt fördelat i listan över svårigheter för kommuner och regioner. Vissa av dem har det tuffare än andra. Läget är väldigt mycket tuffare för många kommuner som finns i glesbygden, som är mindre eller som helt enkelt har lägre skattekraft än andra. Därför behöver vi ett förnyat utjämningssystem, där vi fördelar resurserna till kommuner och regioner. Men det har inte kommit något sådant. Vi väntar, men vi vet inte när det kommer.

Då, när det är otydligt och oklart när vi får ett nytt utjämningssystem, väljer regeringen att ta bort de särskilt riktade resurserna till de kommuner som har det särskilt tufft, nämligen kommuner på landsbygden. Detta är helt orimligt och orättvist. Det är också helt oförståeligt att man tar bort pengarna i det här läget. Vi behöver en bra välfärd i hela landet.

Förutsättningarna för att hela Sverige ska leva och för att man ska ha en god välfärd i hela vårt avlånga land är otroligt viktiga. Vi har pratat flera gånger om huruvida resurser är viktiga eller inte. Vi tycker att resurser är avgörande. Det är därför vi hela tiden, också i opposition, riktar pengar till välfärden. Vi tycker att det är avgörande och spelar stor roll.

Samtidigt har den SD-styrda regeringen exakt noll kronor i statsbidrag. Resurser spelar roll. De är avgörande för hur vi ska ha det, och vi behöver en mer rättvis och jämlik välfärd i hela landet. Sverige tjänar inte på att vi glider isär. Det handlar om att skapa likvärdiga förutsättningar för alla kommuner och regioner.

Fru talman! Falska betyg till elever inom vuxenutbildningen som aldrig har gått de kurser som de blivit godkända i, skolor som sätter glädjebetyg för att locka elever, skolor som drivs av våldsbejakande islamister, hemtjänst inom LOV, lagen om valfrihetssystem, som öppnat upp för välfärdsbrottslighet och stora ökningar av kostnader för insatser som helt enkelt inte genomförs samt ungdomshem, så kallade HVB-hem, som tar ut miljonvinster och till och med drivs av kriminella aktörer – det finns tyvärr alltför många exempel på hur marknaden inom välfärden är totalt misslyckad.

Samhället håller på att förlora den demokratiska kontrollen över välfärden. Oseriösa aktörer och vinstdrivande koncerner har flyttat fram sina positioner, med vinstjakt i välfärden och ökade klyftor som följd. Privatiseringar och avregleringar har visat sig kosta pengar, öka ojämlikheten inom sjukvården och andra områden och öka segregationen inom skolan. Företag har kunnat göra vinster på bekostnad av god kvalitet och öppnat upp för välfärdsbrottslighet.

På skolområdet är vi faktiskt helt exceptionella jämfört med alla andra länder. Sverige är nämligen det enda land i världen som tillåter privata vinstuttag från det skattefinansierade skolsystemet. Våra barns utbildning får stå tillbaka.

Marknadiseringen har också inneburit försämrade arbetsvillkor för dem som arbetar inom välfärden. Vården splittras upp, och plånboken får styra alltmer, i stället för patienternas behov. Vinstjakten hör inte hemma i svensk välfärd. Resurser avsatta för välfärden ska gå till just välfärden, inte till stora vinstuttag.

Fru talman! Sverige kan verkligen bättre än så här. Vår svenska välfärdsmodell har tjänat oss väl. Den har gett oss möjlighet att ha en hög sysselsättning, ett mer jämlikt samhälle och trygghet för oss samhällsmedborgare, vilket i sin tur har lett till vår ekonomiska utveckling, som har varit god.

Just nu mår dock den svenska välfärdsmodellen inte så bra. Den skulle behöva omvårdnad, omtanke, mer resurser och mer jämlika förutsättningar så att de pengar som avsätts till skola, vård och omsorg faktiskt också går dit.

Här och nu leder den pågående kostnadskrisen på många håll till nedskärningar, färre kollegor på nattpassen och färre sjuksköterskor och undersköterskor. Vi ser hur samhällsviktiga verksamheter riskerar att försämras när det inte finns tillräckligt med resurser. Det är därför viktigt att vi fortsätter att prioritera välfärden på alla de sätt som vi föreslår: mer resurser, nej till vinstjakt och resurser som ges mer jämlikt i hela landet.

Vi kommer att fortsätta att kämpa för välfärden. Vi byggde upp den svenska välfärdsmodellen, och vi kommer att fortsätta att försvara och utveckla den. Vi vill att skolan, äldreomsorgen och vården ska vara generell, öppen för alla, behovsstyrd och skattefinansierad samt hålla god kvalitet. Det är just detta som de förslag och motioner som vi behandlar i dag handlar om. Vad Sverige behöver är satsningar på välfärden som skapar ett mer sammanhållet och jämlikt samhälle.

Jag yrkar bifall till reservation 3 under punkt 2.