Eva Lindh

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellation

Herr talman! Jag tycker också att mjölkkor, jordbruk och annat är väldigt viktiga näringsgrenar, och jag tycker verkligen att vi behöver satsa på företagande på landsbygden. Det är en mycket viktig del i att få landsbygden att fortsätta leva - och inte bara leva, utan utvecklas.

Jag brinner också för det andra, det vill säga det som är viktigt för oss alla. Det ska finnas en fungerande äldreomsorg, skola och välfärd även för de människor som bor i mindre kommuner i glesbygden och på landsbygden. Därför har vi föreslagit ett kraftfullt glesbygds- och landsbygdspaket i vår budgetmotion. Vi vill se till helheten och att det ska vara möjligt och gå bra att leva på landsbygden.

Det här handlar om prioriteringar. Jag tycker därför att det är väldigt upprörande att se att förutsättningarna för att bedriva välfärd och driva företag är dåliga på landsbygden samtidigt som regeringen lägger enorma skattesänkningar på människor som redan har det gott ställt och som framför allt bor i storstadsområden. Det är signalpolitik när regeringen prioriterar det, eller hur? Vi som står här och debatterar i dag får ju ganska stora skattesänkningar varje månad. De som har låg lön får däremot en väldigt liten skattesänkning. Det menar jag är orättvist.

Jag tycker att vi gemensamt behöver komma överens där vi kan komma överens för att förbättra förutsättningarna, men jag kommer att fortsätta kämpa för bra förutsättningar för att man ska kunna leva och utvecklas i hela Sverige.

Herr talman! Som socialdemokrat brinner jag för att hela landet ska leva och inte bara vissa delar, och därför tycker jag att det är ganska upprörande att rätt mycket av regeringens politik inte riktar sig till människor som bor och lever på landsbygden. Den stora satsningen som regeringen tycker sig ha råd med är ju att göra enormt stora skattesänkningar riktade till dem som redan har. Det handlar om prioriteringar, precis som statsrådet är inne på. Till vad prioriterar vi pengarna?

Jag tycker att det är lite beklagligt att inflationen återkommer som förklaring varje gång vi pratar om regeringens satsningar. Vi är helt överens om att det var en väldigt viktig insats. Vi måste bekämpa inflationen. Men de flesta ekonomer är också eniga om att inflationen inte riskerar att drivas på för att man satsar på välfärden. Vi socialdemokrater har därför fortsatt att prioritera välfärden hela vägen, och det kommer vi också att fortsätta att göra.

Statsrådet säger att man tillsatte en del generella statsbidrag. Men det är ju noll kronor mer i generella statsbidrag för nästa år. Vilka drabbar det? Det drabbar välfärden. När man underprioriterar välfärden - och det är min absoluta mening att man underprioriterar och underfinansierar välfärden - och dessutom tar bort pengar som är särskilt riktade till mindre kommuner blir effekten att en undersköterska som jobbar i äldrevården i en mindre kommun får springa ännu snabbare än övriga. Man kommer inte att klara av att göra de insatser som man är där för att göra. De som jobbar inom äldreomsorgen vill ju göra ett gott jobb och ge en god omsorg till de äldre.

Det är så märkligt att man inte prioriterar den undersköterska som jobbar i en mindre kommun utan i stället prioriterar de rika, framför allt i storstadsområden. Då ekar allt tal om hjärtlandet lite tomt.

När det gäller övriga satsningar nämner statsrådet att man har 300 miljoner för att stärka sjukvården i glesbygd. Det kanske man har, men om man tar bort mycket av grundbemanningen och försätter sjukvården i en kris, som vi har på många håll i landet, blir det ju som att sätta på ett plåster. Om man försätter sjukvården i en stor brist på pengar och lägger till lite på ett annat sätt förbättras ju inte sjukvården av det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellation

Jag håller vidare inte med om att vi inte skulle prioritera näringsliv och företagande. Det är otroligt viktigt också för oss socialdemokrater. Vi vet att en ökad tillväxt och människor i jobb är grunden för att vi ska få in medel för att kunna stärka välfärden och göra det som vi verkligen vill.

Detta var också ett av skälen till att vi tillsatte de resurser som har gett goda effekter och som statsrådet också nämner i sitt svar. Därför är det förvånande att man tar bort de insatser som man ändå hänvisar till har gett effekt i form av bättre företagande i samverkan med näringslivet.

Herr talman! Jag vill börja med att ge en bakgrund till varför jag har lämnat in den här interpellationen, för jag tror att statsrådet kan ha undrat. Vi hade ju en debatt ganska nyligen. Regeringen hade i sin budget beslutat att dra in resurser som skulle gå särskilt till välfärden i småkommuner på landsbygden. Då var min utgångspunkt att jag skulle ställa frågor om det.

Jag hade ställt också den interpellationen till civilministern, men jag hänvisades till landsbygdsministern. Då sa han att han inte hade några svar. Sedan skrev jag en ny interpellation, för jag ville ha svar från civilministern. Då hänvisades jag också till landsbygdsministern.

Vän av ordning kan säga att det kan vara jag som har formulerat mig väldigt illa eftersom det blev så här. Men jag tänker att jag ska ta tillfället i akt att diskutera dessa väldigt viktiga frågor, som jag också brinner för, som handlar om förutsättningarna för att leva i hela landet.

Jag ville bara ge den bakgrunden. Nu har jag lämnat in en ny för att försöka få svar på just den frågan.

Landsbygdsministern sa förra gången att han inte riktigt hade svar utan hänvisade till civilministern. Därför ska jag inte pusha för mycket när det gäller detta. Jag tänker att vi kan prata om landsbygdsfrågor som en helhet.

Jag ber om ursäkt för den långa inledningen om detta.

Alla kommuner och regioner får nog otillräckliga resurser till välfärden. Det är min bestämda mening att de neddragningar som nu sker i sjukvården, äldreomsorgen och skolan inte hade behövt ske om regeringen hade gjort mer satsningar på kommuner och regioner för den välfärd som de flesta tycker är väldigt viktig.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellation

Detta drabbar särskilt gles- och landsbygdskommunerna - på flera sätt. Vi vet att de ofta har väldigt tuffa utmaningar, med allt vad det innebär. Det var också därför som den tidigare, socialdemokratiskt ledda, regeringen beslutade att avsätta särskilda resurser till gles- och landsbygd och de kommuner som är mindre - eftersom man vet att de har de här utmaningarna.

Nu tar regeringen bort dem i denna budget. Man tar också bort en del resurser som landsbygdsministern har tagit upp. Detta bekymrar mig och många andra väldigt mycket. Därför är jag tacksam för att landsbygdsministern faktiskt har gett ett väldigt uttömmande svar på det som åtminstone landsbygdsministern tolkade som min fråga, även om den också handlade om andra saker.

Det här är viktigt. Då vill jag bara säga några saker som en reaktion på det svar som landsbygdsministern har gett.

Den budget som regeringen har lagt fram kommer att innebära att vart fjärde servicekontor kommer att läggas ned. Det är bekymmersamt för många kommuner. Det som också påverkar detta är att regeringen har lämnat över beslutsfattandet om vilka servicekontor som ska finnas kvar till tjänstepersoner. Det innebär att man inte längre styr efter behov, alltså var servicekontoren behövs mest.

Jag vill fråga varför man valde att ta bort de särskilda resurserna till välfärden, för det påverkar mycket. Jag vill också fråga om Utjämningskommittén som landsbygdsministern nämnde. Varför kommer man inte fram med ett besked och en proposition?

Fru talman! Jag vill inte verka ogin, men jag hoppas att jämställdhetsministern inte med sitt svar menar att vi ska vara tacksamma för att vi fått detta remitterat. Jag tänker att det är ganska självklart. Det jag efterfrågar är att vi också ska föra samtal för att gemensamt komma framåt. Vi är inte ute efter att bråka eller ställa till det, utan vi vill hjälpa till. Vi vill göra detta tillsammans. Men det är svårt att samarbeta med någon som inte vill samarbeta.

Vi har ändå förhoppningar. Nu är det ett nytt land som har ordförandeskapet. Jag hoppas att våra förfrågningar om ett samarbete framöver tas emot på ett bättre och mer positivt sätt. Nu kan vi lämna detta bakom oss, hoppas jag, och se framåt. Vi menar att vi generellt har ett långsiktigt engagemang för jämställdhet och att detta är ett deltagande där vi gärna vill samarbeta med Nordiska ministerrådet, för då kan vi komma framåt. Detta är något vi inte bara vill göra nu utan under lång tid framöver. Vi har alltså ett långsiktigt engagemang, och detta var också grunden för att vi över huvud taget åkte. Vi tycker att det är viktigt att man inte bara gör saker vid ett tillfälle utan har ett långsiktigt engagemang.

Vi hoppas verkligen att detta tas emot på ett annat sätt än mottagandet hittills, som jag bara kan beklaga. Jag hoppas att jämställdhetsministern nu när Sverige inte har ordförandeskapet på andra sätt kan visa inte bara mig - detta handlar inte om mig även om jag är ordförande i välfärdsutskottet - utan också utskottet och Nordiska rådet att man nu verkligen menar allvar med att göra saker gemensamt. Jag förväntar mig förstås att detta att vi får saker remitterade, vilket är jättebra, fortsätter och att vi också kan utveckla det samarbete som vi hoppas på.

Fru talman! Det är naturligtvis väldigt märkligt att detta nu blir mer av en debatt än ett samtal, som vi hade kunnat ha på ett annat sätt. Jag kände att jag helt enkelt ville få svar, och eftersom det inte var möjligt att få svar på något annat sätt lämnade jag in en interpellation.

Jag brinner för jämställdhet. Vi är många som gör det. I välfärdsutskottet i Nordiska rådet, som ansvarar för jämställdhetsfrågorna, finns det ett stort engagemang och också en stor vilja och önskan om att samarbeta, för tillsammans blir vi starkare. Nu när vi ser att jämställdheten är utmanad skulle vi verkligen kunna bli starkare om vi gjorde detta tillsammans.

Jag förstår inte riktigt att statsrådet inte kan se detta. Först svarar man inte ens under flera månaders tid på formella och informella förfrågningar om ett möte, och sedan svarar man att det med hänvisning till statsrådets kalender inte är möjligt att anordna ett digitalt möte. Under fyra månaders tid har statsrådet alltså inte tid att träffa parlamentariker från Nordiska rådet. Detta tycker jag är upprörande med tanke på jämställdheten, men jag tycker faktiskt också att det är väldigt beklagligt ur ett demokratiskt perspektiv.

Hur ska vi kunna göra saker och förbättra saker när vi inte ens kan mötas och samtala med varandra? Då hade vi kunnat klara ut de missförstånd som jämställdhetsministern fortsätter att upprepa här i talarstolen. Vi fick till ett möte med tjänstepersoner vid ett tillfälle i våras. Då framkom det att man hade förutsatt att vi skulle sitta i en viss panel. Detta har vi aldrig någonsin framfört.

Vi ville samarbeta, och vi ville mötas för att samtala om hur vi ska kunna samarbeta - för jämställdheten, tillsammans, i Norden. Det finns en stor efterfrågan på kunskap och kompetens, men det handlar också om hur vi politiskt har kunnat möjliggöra de framgångar som vi tidigare har nått. Vi har inte nått ända fram; det finns naturligtvis mycket att göra i Norden. Men jämfört med många andra länder har vi nått framgångar, och det finns en stor efterfrågan.

Det vi har efterfrågat har varit: På vilket sätt? Ja, kanske genom ett seminarium, men kanske också på andra sätt. Men detta skulle vi ha kunnat samtala om, om vi hade fått till ett möte. Det är väldigt svårt att förstå hur det är möjligt att man först under flera månader inte ens svarar - det tycker jag är respektlöst - och sedan svarar att man inte på fyra månader har tid att knö in ett digitalt möte i kalendern.

Det är inte bara jag utan också välfärdsutskottet som undrar. Vi förstår inte på vilket sätt och varför, och de frågorna har vi ställt. Vad har man grundat beslutet om att inte önska samarbete på? Vi kan inte tolka det på något annat sätt. Vem har fattat beslutet? Vad grundar sig oviljan på? Alla dessa frågor har vi skickat med. Det måste alltså vara tydligt för den ansvariga ministern i Sverige, som har haft ordförandeskapet - hon borde kunna svara på dessa frågor. Det borde inte behöva ske via någon tjänsteperson som bara meddelar att det inte är möjligt med hänvisning till kalendern.

Jag tycker att det är synd, och jag tycker att det är beklagligt för jämställdhetens skull. Vi skulle kunna komma framåt mer. Jag tycker också att det är beklagligt ur ett demokratiskt perspektiv, och det är därför jag vill ha denna debatt, eller förhoppningsvis detta samtal, och få svar på mina frågor.

Fru talman! Jämställdhet handlar om alla människors lika värde och rättigheter. Vi ska ha samma förutsättningar att påverka samhället och leva vårt liv på alla de olika sätt som vi menar i fråga om att leva sitt liv med samma rättigheter. Tyvärr är jämställdheten på tillbakagång globalt sett men också i Sverige. Det innebär att vi verkligen behöver samarbeta för att stärka våra positioner och arbeta för att stärka jämställdheten igen på grund av det som jämställdhetsministern talade om, pushing back, så att vi tar steg framåt och inte bakåt på jämställdhetsområdet.

Jag tyckte därför att det var väldigt positivt när jag som ordförande i Nordiska rådets välfärdsutskott fick frågan från ministrar om att tillsammans delta i det som vi ibland kallar kvinnotoppmötet i New York, kvinnokommissionen CSW, som är en årlig sammankomst där människor träffas för att prata om jämställdhet och annat. Vi tyckte att det var positivt och välkomnade inbjudan, den utsträckta handen, från Nordiska ministerrådet till oss parlamentariker i Nordiska rådet om att samarbeta under kvinnokommissionens möte.

Vi delade bilden av att det fanns stor efterfrågan från nordiska politiker men också nordiska experter på att kunna dela med sig av den kunskap som finns och de framgångar som har gjorts i Norden under lång tid. Vi parlamentariker i Nordiska rådet skulle kunna vara med och bidra där.

Första gången fungerade det. Det var en början, om än trevande, för att vi skulle göra det här tillsammans. Men i samband med att Sverige tog över ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet - vi har ju ordförandeskap där vi tar ansvar enligt ett rullande schema - tog det plötsligt stopp. Då efterfrågade vi ett möte med ansvarig minister, det vill säga jämställdhetsminister Paulina Brandberg. Hon var även den minister som mottog våra brev och förfrågningar om ett möte för att prata om hur vi tillsammans skulle kunna fortsätta det arbete som vi hade tänkt var ett långsiktigt gemensamt arbete för att stärka jämställdheten.

Det kom inget svar. Vi har vid flera tillfällen och på olika sätt verkligen önskat och begärt ett svar och formellt och informellt försökt få till ett möte. Det här handlar inte om mig, fru talman, utan om att parlamentariker i Nordiska rådet ber om ett möte med ansvarig minister. Men vi har inte fått något svar.

Det känns förstås lite märkligt med en interpellationsdebatt om detta. Men vi skickade återigen ett brev i somras, den 28 juni, där vi skrev att vi önskade ett möte antingen på den session som skulle hållas i Reykjavík i oktober eller åtminstone ett digitalt möte före den 30 oktober. Detta nekades. Jag vill därför fråga jämställdhetsministern: Varför?

Fru talman! Låt oss tänka oss in i situationen att vara civil på Västbanken och alltid känna oro för att bli utsatt för våld, trakasserier och hot och kanske för att inte överleva dagen. När det då finns något eller någon som kan ge skydd i vardagen gör det väldigt stor skillnad.

Flera av oss har varit inne på att följeslagarprogrammet är ett program som fungerar. Jag förstår statsrådet när han säger att det är tuffa beslut. Det skulle jag också tycka om jag var ansvarig för detta. Många i regeringen och dess samarbetsparti verkar i och för sig vara stolta över de neddragningar man gör i biståndet, och när de görs blir konsekvenserna påtagliga. Det handlar om kött och blod i människors vardag när biståndet dras ned, och detta är ett sådant exempel.

Jag vill återigen fråga: När man nu, åtminstone från svensk sida, slänger bort en väl fungerande insats som är viktig i människors vardag, finns det någon tanke eller plan från statsrådets sida när det gäller att kompensera för detta? Det vore ett viktigt besked - naturligtvis inte bara för följeslagarna, för de känner i hjärtat hur viktig denna verksamhet är, utan även för de människor som lever där och inte längre får det lilla skydd de ändå har haft i en svår och tuff vardag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag vill börja med att tacka inte bara Jacob Risberg utan även alla andra som har varit följeslagare under den tid som programmet har funnits. De har gjort en ovärderlig insats, och det är också därför som jag har velat delta i den här debatten. Jag vill uppmärksamma och förtydliga att insatserna har varit viktiga.

Jag har inte varit på plats, och jag har inte heller varit följeslagare. Men jag har vid flera tillfällen träffat dem som har varit följeslagare. Jag har blivit övertygad om vikten av detta, men följeslagarprogrammet har också fyllt sin funktion. Det har inte bara varit fråga om att dämpa våldet utan också om att sprida kunskap. Jag är en av dem som har fått ta del av den kunskap som följeslagarna har tagit med sig hem.

Kriget som nu pågår i Gaza har inneburit helt övermänskliga lidanden för så många barn och deras familjer. Det går knappt att ens omfatta graden av påverkan på alla barn som växer upp där nu.

På Västbanken har våldet eskalerat. Det rapporteras att 700 personer har dödats, och 150 av dem är barn. Bosättarvåldet ökar också. Det är alltså fråga om en vardag som präglas av rädsla, hot och våld. Situationen har försämrats.

Den typ av insatser som följeslagarprogrammet innebär har varit viktiga under alla de 20 år som det har fungerat. Men de är inte minst viktiga just nu.

Jag noterar att statsrådet säger att bosättarvåldet måste upphöra. Det är vi helt eniga om. Det måste det. Det som pågår är helt orimligt. Därför blir det förvånansvärt - jag förstår det faktiskt inte - att man i denna situation, som är värre än någonsin och när vi är överens om att bosättarvåldet måste upphöra, verkar för att det här programmet ska upphöra. Det blir faktiskt effekten av regeringens politik.

Varför gör man inte insatser för att bevara det som bevisats fungera? Vi vet ju att det fungerar. Berättelserna är många om att det här är det enda skyddet för civila som nu finns. Det är väldigt viktigt att slå vakt om det stöd som det här är.

Statsrådet hänvisar till att detta inte är ett aktivt beslut av regeringen. Men det blir en effekt av regeringens politik. Jag vill ändå ställa en fråga till statsrådet, när vi nu har möjligheten att debattera och diskutera förutsättningarna för Västbanken men också i särskild ordning följeslagarprogrammet. Kommer regeringen att göra några insatser för att ändå värna detta? Det går nämligen att göra även om beslutet nu är fattat.

Herr talman! Jag tackar för svaret, även om jag tycker att det är ett lite märkligt sätt att hantera en budgetprocess. Det skapar oro.

Det blir också svårare demokratiskt för oppositionen att diskutera något som man inte ser, det vill säga det som ligger på bordet, som ett regleringsbrev. Det hade visat tydligare hur regeringen tänker hantera budgeten och posterna i den. Det görs redan tidigt, när budgeten för 2025 antas. Det här är ändå ett något märkligt sätt att hantera det på.

Nåväl, i en statsbudget är 50 miljoner ganska lite pengar, men för den verksamhet som pengarna ger gör det avsevärd skillnad. Det är bra att man har hittat pengar, men precis som min kollega sa: När man omfördelar tar man ju från något annat, och det är problematiskt när man gör det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vad handlar då denna fråga om? Jo, den handlar om att vi behöver ha resurser för de nationella minoritetsspråken för att språkbärare i hela landet ska kunna behålla, ta tillbaka och utveckla sitt språk. Det är viktigt.

När det gäller Sámi Giellagáldu i synnerhet är det ett problem att man inte har tagit hänsyn till samarbetsavtalet. Jag hoppas verkligen att man gör det, inte bara för den nordiska samverkans skull utan för att det är viktigt vad verksamheten leder till. Det handlar om respekt men också om att tillvarata språket och kulturen. Det är viktigt att vi visar respekt för dem som talar språket.

Herr talman! Statsministern sa några gånger under hösten att det ljusnar, apropå den ekonomiska politiken. Vi är många som tycker att det är svårt att se det ljuset när lågkonjunkturen biter sig fast, när tillväxttalen hör till de lägsta i EU och när tillväxtprognoserna har sänkts.

Nu är 70 000 fler arbetslösa än när statsministern blev statsminister. Ungdomsarbetslösheten ligger på 25 procent, vilket är bland de högsta siffrorna i hela EU. Sverige slår ett sorgligt rekord i antalet varsel och konkurser. Människor har svårt att få ekonomin att gå ihop, och allt fler blir skuldsatta. Finansieringen till välfärden är alldeles otillräcklig.

Trots detta ser jag inga åtgärder, men jag vill ställa en fråga till statsministern: På vilket sätt blir Sverige rikare nu, bortsett från dem som redan är det? Har statsministern någon plan för att ta oss ur situationen?

Fru talman! Låt oss tala ekonomi! Statsrådet verkar ju väldigt gärna vilja berätta för oss hur det går till. Jag tycker att det är näst intill raljant att prata om en satsning på 50 miljoner och säga att den på något sätt skulle förvärra den totala inflationen, när man samtidigt har nästan 30 miljarder i skattesänkningar till dem som redan har. Det är ganska magstarkt.

Vi pratar alltså om 50 miljoner i satsningar på något som verkligen gör skillnad för människor när det handlar om språk och kultur. Det är därför vi pratar om prioriteringar. På vilket sätt tycker statsrådet att den här regeringen prioriterar verksamheten på de nationella minoritetscentrumen och Sámi Giellagáldu när man tar bort pengar?

Jag har dessutom få gånger varit med om att man tar bort pengar i budgeten och sedan puttar in pengar på ett annat sätt, i ett regleringsbrev. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att man upptäckte det här eller ändrade sig, och så hittade man pengar någonstans som man kunde föra över till något annat. Jag undrar verkligen om det var så. Att i en budget visa att man tar bort resurser för att sedan några månader senare ta pengar från något annat och putta in i ett regleringsbrev är ett märkligt sätt att hantera en budget och resurser till verksamheter. Detta väcker naturligtvis också väldigt mycket oro.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Nu tillförs lite pengar, och det är klart att oron minskar lite grann. Jag tror dock inte att de människor som berörs känner sig lugna eller trygga, när man har visat att detta faktiskt inte är något man tänker långsiktigt kring och som det finns respekt för och en satsning på från regeringen.

Vad är det då vi pratar om? Jo, det handlar om resurser för att stödja en viktig verksamhet. De samiska språken är och har varit hotade. Det är inte vi som säger det, utan det är en bedömning som görs. Det har dock de senaste åren funnits lite hopp - det finns en växande medvetenhet, och fler människor använder språken. Och staten, samhället, har också stött en verksamhet för att inte bara bevara utan också vitalisera språken. Ett språk är en väldigt viktig del i vår kultur och vår identitet. Men detta handlar också om att visa respekt.

Precis som min kollega Mirja Räihä var inne på handlar det också om att se det som en helhet. Jag tror att vi måste vara ganska försiktiga och också noggranna när det gäller vilka beslut vi tar och vilka signaler vi sänder. Det är viktigt att bevara en urbefolknings språk och kultur och också de nationella minoritetsspråken.

Jag vill gärna ha svar på de frågor jag har ställt i detta anförande och i mitt förra anförande.

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet!

För snart tre år sedan införde den S-ledda regeringen en satsning om 90 miljoner årligen på språkcentrum för minoritetsspråken. Samtidigt förstärkte man också Samiskt språkcentrum. Satsningen har varit oerhört viktig för att bevara och även vitalisera språken som funnits i de nordiska länderna under väldigt lång tid.

Efter att ha läst budgeten skulle man kunna tänka sig att också den här regeringen instämmer i det. Det står att alla ska ha rätt att utveckla och bruka det egna modersmålet och nationella minoritetsspråket. Men i samma budget kan man se att det som skrivs i text inte riktigt stämmer överens med det som står i siffror och som realiseras i handling.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Anledningen till att jag engagerar mig i denna fråga är att jag sitter i välfärdsutskottet i Nordiska rådet, och vi har ansvar för de samiska frågorna ur ett mer övergripande perspektiv. De här frågorna rör nämligen inte bara Sverige utan också Finland och Norge. Vi försöker samarbeta. Samiskt språk och samisk kultur känner inga gränser. Därför kan vi inte heller tänka gränser när det handlar om att satsa på språket och kulturen.

Man ingick tidigare ett avtal. Våra tre nordiska länder sa: Nu gör vi den här satsningen gemensamt. Avtalet innebär att man förbinder sig. Om ett land inte längre finansierar innebär det alltså konsekvenser också för avtalet i stort.

När den samnordiska språkliga organisationen nu hotades i denna budget spelade det roll på många olika sätt: för det samiska språket, för den samiska kulturen och för de samarbetsavtal som har ingåtts. Jag tänker att avtal ska hedras.

När detta blev tydligt, när vi fick se siffrorna i budgeten och inte bara texten, gav det upphov till mycket stor oro för de nationella minoritetsspråken men också för verksamheten på Sámi Giellagáldu, som jag framför allt har nämnt här. Det finns nämligen en oro. Det har under lång tid känts som att de nationella minoritetsspråken men också den samiska kulturen har varit hotade. De har också varit hotade.

Det som nu krävs av oss är att vi visar att det finns långsiktighet, respekt och en tanke om att vi ska stödja, stå fast vid och stå bakom det som är viktigt, det vill säga att man kan känna sig trygg i sitt språk och sin kultur.

Det är därför jag har ställt den här frågan. Jag undrar över grunderna till att man tog detta beslut, som oroar och hotar. Det oroar naturligtvis även mig. Vilka var grunderna till att man tog det här beslutet, trots att det låter så fint i en del av den text som också finns med i budgeten?

Fru talman! Vi har den högsta arbetslösheten i Sverige på tio år. Ungdomsarbetslösheten är den näst högsta i hela EU. Den här regeringen borde agera.

Jag är verkligen orolig för den här generationen ungdomar. Många kommer inte in på arbetsmarknaden, och när de kommer in är det på jobb med väldigt dåliga arbetsvillkor.

Jag är också orolig för samhället. Vi behöver de unga på arbetsmarknaden och för att bidra i samhället.

Det är också så att jag är orolig för ekonomin. Den här regeringen gör inte tillräckligt för att ta tag i lågkonjunkturen. Det behövs, och att få igång jobben är en av de viktigaste insatserna man kan göra för att också få igång ekonomin.

Jag har också förstått att arbetsmarknadsministern i sitt sista anförande brukar påtala - eller han tycker - att Socialdemokraterna är ett bidragsparti och att regeringen står för arbetslinjen. Inget kan vara mer fel. Socialdemokraterna är ett arbetarparti. Vi har varit det och kommer alltid att vara det. I det ligger inte bara att vi står upp för arbetares villkor. Vi står också upp för, och tycker, att den viktigaste frågan handlar om att alla som kan arbeta också ska arbeta. Det är därför vi tycker att det här är viktigt.

Det som behöver göras är att satsa på skolan - både på den grundläggande skolan och på yrkesutbildningar - och att föra en aktiv arbetsmarknadspolitik och satsa det man kan för att få Sverige ur lågkonjunkturen. Detta görs inte, men jag tackar ändå för debatten i dag.

(Applåder)

Herr talman! Det var ett kort svar från arbetsmarknadsministern. Jag hade hoppats att han skulle svara på mina två frågor. Jag hoppas att han gör det i nästa runda.

Jag undrar fortfarande om statsrådet anser att det är ett problem att ungdomsarbetslösheten nu ligger på 24,4 procent - bland de högsta ungdomsarbetslösheterna i hela EU. Är det ett problem? Det andra jag undrar är: Vad kommer statsrådet att göra? Finns det en plan för att agera mer? Det behövs nu.

Sverige är i en lågkonjunktur. Finansministern berättade precis före jul att den ljusning som regeringen säger ska komma troligtvis inte kommer att komma nästa år heller, och arbetslösheten fortsätter att öka. Ska man då bara vänta och se? Det kanske vänder.

Politikens uppdrag är att agera och att skapa förutsättningar för att vända en lågkonjunktur till en högkonjunktur. Man ska satsa så att fler människor kommer i jobb. Det är en av de viktigaste politiska åtgärder som vi har att göra. Ett jobb är viktigt för den enskilde, för samhället och för ekonomin. Vad anser statsrådet behöver göras mer när det ser ut som det gör? Detta duger inte. Det är illa för ungdomarna och för hela Sverige.

Vad borde då denna regering göra? Satsa på skolan. Jag är helt överens om det som Mats Persson säger, men resurserna till skolan är nu i reala termer lägre. Statsrådet Mats Persson säger här att man satsar på andra utbildningar. Man tog ju tillbaka platser det första året. Sedan återinförde man lite platser, men det matchar inte det behov som finns. Samtidigt som vi har denna höga arbetslöshet har vi ett jättestort behov av personal på andra sidan. Det behövs utbildning för att få detta att gå ihop, för att företagen ska kunna rulla och för att människor ska kunna få ett jobb.

Det behövs alltså satsningar på skolan. Det behövs en aktiv arbetsmarknadspolitik. Det har inte den här regeringen. Man behöver dubbla antalet arbetsmarknadsutbildningar för att få människor i jobb och för att det ska bli bra för näringslivet.

Näringslivet undrar faktiskt också. De undrar vad regeringen har för jobbpolitik. Det är alltså inte så att det bara är vi socialdemokrater som tycker att detta är ett problem. Det är fler som tycker att det är ett problem. Därför behöver regeringen agera. Man ska inte bara stå och titta på - känslan är faktiskt att det är det man gör.

När jag var ung, på 90-talet, hade vi en väldigt hög ungdomsarbetslöshet i Sverige. Det är jättesvårt att jämföra 90-talet med i dag, men de som har gjort det säger att ungdomsarbetslösheten är ungefär lika hög i dag som den var på 90-talet. Då var detta ett jättestort problem - det borde vara det nu också - och man gjorde särskilda insatser.

Jag såg vad som hände med dem som då var unga med mig. Många av dem kom inte i arbete trots att de hade förutsättningar för att ta jobb. Jag är orolig för ungdomsgenerationen. De behöver ett jobb nu. Det är viktigt nu men också för hela deras framtid.

Herr talman! Unga i Sverige har en tuff situation just nu. Många känner oro för framtiden. Den psykiska ohälsan är hög. Bostadsbristen innebär att många unga inte kan flytta hemifrån.

Ungdomsarbetslösheten ligger på mycket höga nivåer. Om unga får jobb är det med allt sämre arbetsvillkor. Jag tror att de unga som lyssnar på den här debatten känner igen hur det är att sova med mobilen och se om de får något jobb den här dagen eller inte. Det är arbetsvillkor som är väldigt tuffa.

Herr talman! Ungdomsarbetslösheten i Sverige är nu på mycket höga nivåer. Faktum är att arbetslösheten bland unga i Sverige är näst högst i hela EU. I mitt län, Östergötland, ökar ungdomsarbetslösheten i princip i samtliga kommuner.

Det är svårt när man inte kan få ett jobb och påbörja ett självständigt liv, något som så många unga verkligen längtar efter. Och många unga i arbetslöshet har inte bara svårt att påbörja ett självständigt liv, utan de drabbas också av psykisk ohälsa på grund av att de inte får ett jobb.

Att vara arbetslös som ung innebär tyvärr stora svårigheter att komma in på arbetsmarknaden under väldigt lång tid. För ungdomar är det inte bara ett ekonomiskt problem: Det handlar om framtidshopp, om att känna sig behövd och om att bli delaktig i samhället. När unga inte har ett jobb att gå till och inte har en plats där de kan bidra med sina kunskaper och idéer innebär det inte bara förlorade möjligheter för de unga utan faktiskt också en förlust för vårt land, vårt län och vårt samhälle.

Det är ett svek mot de unga, för de behövs på arbetsmarknaden och i samhället. Det var därför jag ställde den här interpellationen till arbetsmarknadsminister Mats Persson. Jag undrar verkligen om regeringen tycker att det här är ett problem. Jag tycker att det är en kris, och under kriser måste man göra exceptionella insatser, i det här fallet för att minska ungdomsarbetslösheten.

Jag tackar Mats Persson för svaret. I svaret säger ministern att när arbetslösheten är hög brukar den vara hög också för de unga. Vi vet att det brukar vara så, men det är ju inget som vi behöver tycka är okej. Jag menar att det krävs särskilda insatser för att få detta att ändras.

Arbetslösheten är, som jag har beskrivit, ett problem för de unga. Den är ett problem för samhället. Den är också ett problem nu när vi är i en lågkonjunktur, för i en lågkonjunktur behöver fler komma in i jobb. Också ur ett ekonomiskt perspektiv är detta viktigt.

Om vi socialdemokrater hade suttit i regeringsställning kan jag garantera att vi hade gjort särskilda insatser. Det ser inte jag att den här regeringen gör. Därför tycker jag att det är bra att vi kan debattera den här frågan i dag.

Fru talman! Vi diskuterar va-frågan, men vi fick inte så många nya svar. Statsrådet hänvisar till utredningen. Vi frågar: Finns det någon ambition hos staten att ta ett ökat ansvar? Detta är nämligen tuffa utmaningar för kommunerna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tror inte att de kommuner som nu kämpar med att hålla näsan över vattenytan, som verkligen har det tufft och som inte får några nya pengar håller med om att det blir bättre. Det ljusnar, brukar regeringen säga. Det tror jag inte att de håller med om, särskilt inte om de dessutom har de här jättestora behoven av att investera framöver.

Jag vill också upplysa statsrådet om skillnaderna mellan den budget som den SD-styrda regeringen har lagt fram och den budget som Socialdemokraterna har lagt fram. Vi lägger 6 miljarder mer i generella statsbidrag. Totalt, i hela budgeten, lägger vi 15 miljarder mer till kommuner och regioner än vad regeringen gör - bara för att rätt ska vara rätt.

Sedan kan jag ändå inte avhålla mig från att kommentera den helt rimliga jämförelsen. När hälften av det totala, stora utrymmet läggs framför allt på skattesänkningar, till stor del med precision inriktade mot dem som redan har, är det stötande. Jag tycker att det framför allt är stötande att det verkar vara skillnad på folk och folk. De som redan har behöver lite mer morötter för att jobba mer. Men de som inte har behöver tydligen lite mer piska. Detta är ovärdigt.

Men som sagt: Jag vill ha lite mer svar i va-frågan.

Fru talman! Investeringarna i va-systemen runt om i landet måste öka. Därför är det viktigt att min kollega, ledamoten Linus Sköld, också ställer den här frågan, så att vi får upp den till debatt.

Kommunerna lägger redan mycket resurser för att hela Sverige ska ha ett ledningsnät och en fungerande vattenrening. Det handlar om att säkra dricksvattnet, så att befolkningen inte utsätts för vattenburen smitta eller skadliga ämnen. Detta är väldigt viktiga investeringar som måste ske.

Dagens system är inte tillräckligt robust för att klara de effekter som vi nu ser, och bedömningen är att det kan bli ännu värre som ett resultat av klimatförändringarna. Det behövs stora investeringar på grund av dagens situation, och behovet ökar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Varje år investeras ungefär 20 miljarder i va-anläggningar, men det är inte tillräckligt. Den bedömning som Svenskt Vatten och flera andra gör är att omfattningen bör ligga på cirka 30 miljarder per år. Det är medel som svenska kommuner har svårt att avsätta, särskilt i denna tid.

Om detta inte görs riskerar vi alltså att viktiga satsningar för att säkra dricksvattnet försenas eller helt uteblir. Denna fråga är alltså helt avgörande.

Jag är också nyfiken att höra vad statsrådet ytterligare har att svara på när det gäller detta. Jag har förstått att det kommer en utredning, men jag vill ändå höra något om vad statsrådets inriktning är när det gäller detta.

Just i denna tid är det en väldigt stor utmaning för kommuner över huvud taget, och det är ju för att det är tuffa tider för kommuner. Det är tuffa tider för att klara välfärden för alla. Särskilt tufft är det för mindre kommuner på landsbygden. Man ska klara av investeringar i välfärden, den viktiga skolan, äldreomsorgen och vården. Man ska också klara de investeringar som behövs i framtiden.

När nu den SD-styrda regeringen faktiskt inte ger tillräckliga resurser påverkar det väldigt många olika behov i Sverige, runt om i hela landet. Därför är denna fråga så viktig, och jag undrar vad statsrådet har att säga om detta.

Jag vill också lyfta fram ett svar från ett annat statsråd som kom för några veckor sedan och som gjorde mig ganska konfunderad. Ministern för civilt försvar sa att han inte uppfattade att kommuner efterlyser att staten ska ta ett större ansvar. Då undrar jag: Är det en bild som statsrådet delar att kommunerna inte efterfrågar ett större statligt ansvar? Det vill jag gärna höra, för det är ju viktigt för hur vi ska hantera frågan framöver.

Lite kort vill jag också kommentera något i det svar som statsrådet har gett, som jag naturligtvis tackar för å Linus Skölds vägnar. Det krävs en ökad tillväxt, absolut. Läget för den svenska regeringen just nu är inte direkt imponerande. Sverige ligger nu i bottenligan när det gäller tillväxt och har dessutom den högsta arbetslösheten på tio år. Det gynnar inte pengarna i kommuner, stat eller regioner. Det gynnar alltså inte välfärden.

Fru talman! Finland har nu hjälpt Sverige med hur liknande lager ska byggas upp här. Det är ett bra samarbete. Vi tänker oss dock ett bredare och större samarbete när det gäller beredskapslager.

Vi lär oss ju av det tragiska som vi var med om under pandemin. Ibland kanske vi glömmer bort en del av det vi lärde oss under pandemin, men jag tycker verkligen att vi bör ta med oss de konsekvenser vi såg och göra mer rätt nästa gång. Det ingår i vårt politiska uppdrag. Ett av våra kanske viktigaste uppdrag är att lära oss såväl av misslyckanden som av det som fungerar och att göra det bättre framöver. Jag har ibland sagt att det bästa är om vi riskerar att cykla i diket men inte gör det och om människor inte märker att vi ens har varit där. Vi har ett stort och brett uppdrag.

Statsrådet sa att det inte är möjligt i dag. Även jag ser att det finns svårigheter; jag låtsas inte som att detta på något sätt skulle vara enkelt. Jag hoppas ändå att statsrådet lämnar en öppning för att göra de försök som går att göra för att nå dit. Jag tror att det vore väldigt bra att öka samarbetet på det här området så att vi kan upphandla mer. Utredningar har visat att man åtminstone kan börja med de sällsynta läkemedlen. Detsamma gäller de gemensamma beredskapslagren. Jag hoppas på en positiv utveckling där.

Avslutningsvis vill jag återkomma till högkostnadsskyddet. Det gör ju ont i hjärtat. Det är jättemånga människor som har det otroligt tufft, och detta skulle särskilt drabba dem som redan har det tufft. Det vill vi inte medverka till.

Fru talman! Jag kan inte heller avhålla mig från att säga några ord om antibiotika och antibiotikaresistens. Vi i Sverige har gjort mycket och verkligen jobbat hårt tillsammans för att minska användandet av antibiotika.

Vi som har koll på den här frågan känner stor oro, för det är en utmaning för hälsan i hela världen om detta sprider sig och människor blir alltmer resistenta. Man måste få ned användandet - det är viktigt.

Här har Sverige gått före. Välfärdsutskottet i Nordiska rådet har prioriterat denna fråga under ännu längre tid än de sex år jag har suttit där. Vi har velat trycka på regeringarna så att de gemensamt prioriterar den här frågan. Vi är väldigt glada över att det är gjort. Det är ett viktigt arbete.

När representanter från välfärdsutskottet var nere och träffade några av de högsta cheferna på EU-nivå inom just hälso- och sjukvårdsområdet - om jag får vara lite slarvigt bred - sa de att de önskar att vi i Norden går före. Det gäller både det här området och det område vi pratade om ursprungligen, som min fråga gällde. De vill att vi i Norden ska bana väg för saker.

Ibland får man som svar att EU håller på att införa någonting och att man ska vänta. Välfärdsutskottet har fått detta som svar på många frågor. EU säger dock precis tvärtom: Gå före! Det skulle underlätta för hela EU.

Detta är också ett medskick. Vi kan gå före - vi behöver inte vänta. Då går det också snabbare. Vi kan visa vägen på de politikområden där vi faktiskt har kompetens och verkligen kan gå före.

Varför ställer jag då frågan om gemensam upphandling av läkemedel, vaccinproduktion, beredskapslager och samarbete i dessa frågor i Norden? Anledningen är, som jag inledde med att säga, att vi är starkare tillsammans. Vi skulle kunna göra mer. Om vi gemensamt skulle kunna hitta ett sätt att upphandla läkemedel skulle det också sänka kostnaderna för läkemedel. Vi vet hur det brukar vara om man är större och starkare - det är skillnad om det gäller ett stort upphandlingsområde.

Vi skulle kunna göra det bättre, men det handlar ibland om sällsynta läkemedel som vi inte upphandlar så mycket av och som varje enskild region verkligen inte upphandlar mycket av. Därför blir denna fråga än mer aktuell nu när läkemedelskostnaderna ökar. Det ursprungliga skälet till att vi skrev medlemsförslaget blir nu extra viktigt, för vi behöver hitta sätt att sänka kostnaderna för läkemedel.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi vill ju inte försämra högkostnadsskyddet. Det är en viktig fråga. Om det anges att de fördyrade läkemedlen är ett skäl till detta vill vi hjälpa till att hitta ett sätt att sänka kostnaderna för läkemedel så att vi inte behöver försämra högkostnadsskyddet, som är så viktigt för många.

Flera olika utredningar har visat att detta skulle behövas och att vi borde arbeta mer gemensamt på det här området i Norden. Jag önskar att vi går den vägen. Jag vet att det finns svårigheter, men låt oss börja gå den svåra vägen för att nå någonstans.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tackar för svaret, som ger en bild av en del av det som pågår när det gäller samverkan mellan länderna i Norden. Tack så mycket för det, statsrådet!

Erfarenheterna från pandemin lärde oss att ensam inte är stark och att Norden är som bäst när vi löser utmaningar gemensamt. Det finns både ekonomiska och säkerhetsmässiga vinster med att vi i Norden ökar samarbetet gällande att säkra en gemensam upphandling av vacciner och läkemedel, medicinteknisk utrustning samt beredskapslager såväl i kristid som i normala fall.

Fru talman! Vi i Socialdemokraterna skrev ett så kallat medlemsförslag i Nordiska rådet för ett par år sedan, mot bakgrund av just pandemin och det behov vi då såg av att förbättra samverkan både över huvud taget och på det här området i synnerhet. Vi ska väl alla vara ärliga med att det vi trodde var ett starkt samarbete och en stark samverkan i Norden inte var riktigt så starkt som vi trodde eller önskade.

Precis som statsrådet läste upp fanns det en hel del som gjordes bra, men det fanns också en hel del kvar att önska. Vi var kanske inte så nära att uppnå visionen om den mest inkluderande regionen som vi tänkte. Vi såg också att andra länder i Norden - och då menar jag Finland - var bättre på beredskap, och vi lärde oss av dem. Det gjorde också skillnad att vi i Sverige hjälpte Norge och Island med att upphandla vacciner. Det var ett gott exempel.

Det som gick att göra under en väldigt tuff tid tänkte vi borde gå att göra även i normala tider. Därför skrev vi i Socialdemokraterna det här medlemsförslaget, och vi fick väldigt god respons i Nordiska rådet. Hela Nordiska rådet ställde sig bakom vårt förslag. Bra så - det är vi glada för! Men Nordiska rådet har ju inga befogenheter.

I Nordiska rådet bestämmer vi och beslutar, men det är mer som en uppmaning. Genom att ställa oss bakom ett medlemsförslag visar vi att vi är eniga, det vill säga att parlamentariker i alla de nordiska länderna faktiskt tycker någonting gemensamt. Det som känns viktigt nu är att följa upp det beslutet och se vad vi kan göra för att göra verklighet av detta. Därmed vill vi också få med våra regeringar - därav bland annat den här debatten i dag.

Det vi vill och önskar är att samarbetet ökar kring upphandling av vacciner, läkemedel och medicinteknisk utrustning. Det sistnämnda kompletterades medlemsförslaget med, vilket jag tycker var väldigt bra. Vi vill utreda möjligheten för de nordiska länderna att upphandla vissa läkemedel och vacciner, som jag nämnde, samt utreda möjligheterna för gemensamma beredskapslager för läkemedel och sjukvårdsmaterial.

Jag har naturligtvis tagit del av statsrådets svar. Jag önskar ju att vi ska kunna gå vidare, så jag hoppas att statsrådet ändå kan ge en öppning för möjligheten att gå vidare med just de förslag som Nordiska rådet har enats om.