Fru talman! Tack för svaret, statsrådet!

För snart tre år sedan införde den S-ledda regeringen en satsning om 90 miljoner årligen på språkcentrum för minoritetsspråken. Samtidigt förstärkte man också Samiskt språkcentrum. Satsningen har varit oerhört viktig för att bevara och även vitalisera språken som funnits i de nordiska länderna under väldigt lång tid.

Efter att ha läst budgeten skulle man kunna tänka sig att också den här regeringen instämmer i det. Det står att alla ska ha rätt att utveckla och bruka det egna modersmålet och nationella minoritetsspråket. Men i samma budget kan man se att det som skrivs i text inte riktigt stämmer överens med det som står i siffror och som realiseras i handling.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Anledningen till att jag engagerar mig i denna fråga är att jag sitter i välfärdsutskottet i Nordiska rådet, och vi har ansvar för de samiska frågorna ur ett mer övergripande perspektiv. De här frågorna rör nämligen inte bara Sverige utan också Finland och Norge. Vi försöker samarbeta. Samiskt språk och samisk kultur känner inga gränser. Därför kan vi inte heller tänka gränser när det handlar om att satsa på språket och kulturen.

Man ingick tidigare ett avtal. Våra tre nordiska länder sa: Nu gör vi den här satsningen gemensamt. Avtalet innebär att man förbinder sig. Om ett land inte längre finansierar innebär det alltså konsekvenser också för avtalet i stort.

När den samnordiska språkliga organisationen nu hotades i denna budget spelade det roll på många olika sätt: för det samiska språket, för den samiska kulturen och för de samarbetsavtal som har ingåtts. Jag tänker att avtal ska hedras.

När detta blev tydligt, när vi fick se siffrorna i budgeten och inte bara texten, gav det upphov till mycket stor oro för de nationella minoritetsspråken men också för verksamheten på Sámi Giellagáldu, som jag framför allt har nämnt här. Det finns nämligen en oro. Det har under lång tid känts som att de nationella minoritetsspråken men också den samiska kulturen har varit hotade. De har också varit hotade.

Det som nu krävs av oss är att vi visar att det finns långsiktighet, respekt och en tanke om att vi ska stödja, stå fast vid och stå bakom det som är viktigt, det vill säga att man kan känna sig trygg i sitt språk och sin kultur.

Det är därför jag har ställt den här frågan. Jag undrar över grunderna till att man tog detta beslut, som oroar och hotar. Det oroar naturligtvis även mig. Vilka var grunderna till att man tog det här beslutet, trots att det låter så fint i en del av den text som också finns med i budgeten?

Fru talman! Interpellationen handlar om Sámi Giellagáldu, men jag anser att det måste sättas in i samma sammanhang som regeringens minoritetspolitik just nu.

Jag har haft flera interpellationsdebatter med kulturministern om regeringens politik för de nationella minoriteterna och har fått till svar antingen att den här regeringen prioriterar minoritetsfrågor eller att ledamoten kommer att bli glad när regleringsbrevet kommer. Det senare har handlat om just finansieringen av språkcentrumet.

Men låt oss titta på vad som hänt hittills. Budgetramen för minoritetsfrågor har minskats med sammanlagt 50 miljoner, från 207 miljoner till 157 miljoner. Det kan låta som lite pengar, som kaffepengar, i statens stora budget. Men i just de här verksamheterna kommer minskningen på 50 miljoner att få otroligt stora konsekvenser.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Anslaget till språkcentrumen drogs ned från sammanlagt 38 miljoner förra året till 8,5 miljoner. All personal varslades i juni på grund av arbetsbrist, och i december började man verkställa uppsägningarna på språkcentrumen. Chefen för språkcentrumen för finska, meänkieli, jiddisch och romani chib har redan gått vidare till nya utmaningar. Det är inte så konstigt; är verksamheten så svajig går man.

Men, fru talman, nu görs det i regleringsbrevet, som skulle göra mig så glad, en omfördelning av medel till minoritetsfrågor. Omfördelningen innebär att kulturministern tar med ena handen och ger med den andra. De som nu drabbas är länsstyrelserna, som måste ge av sina medel för att språkcentrumen ska fungera åtminstone drägligt. Detta innebär i sin tur att stödet till förvaltningskommunerna minskar. Och, fru talman, den operativa minoritetspolitiken bedrivs just i kommuner och regioner. Regleringsbrevet gör mig i så fall absolut inte glad.

När det gäller den operativa minoritetspolitiken i förvaltningskommunerna kommer det att vara svårt för länsstyrelserna att stötta upp, i synnerhet i småkommunerna. Jag kan nämna att i SKR:s tidning Dagens Samhälle vänder sig till och med kulturministerns egen partikamrat mot dessa minskningar i statens budget. Man menar att de påverkar kommunens möjlighet till minoritetsarbete på ett väldigt menligt sätt.

Om man sammanfattar den förda politiken, fru talman, är den krassa verkligheten att regeringen nog har rätt svårt att få ihop detta. Språkcentrumen får fortfarande 10 miljoner mindre per år än de föregående åren. Man kan nämna att Sametinget fick 11 miljoner förra året för att driva språkcentrum. Förvaltningskommunerna får mindre pengar för att arbeta med de operativa åtgärderna och försäkra sig om att förskolan och äldreomsorgen på minoritetsspråk kan utvecklas. Detta är ett kommunalt uppdrag som man måste ta sig an i varje kommun.

Denna interpellation handlar om det gemensamma språkcentrumet för samiska. Men ministern resonerar i sitt svar även kring annat än just det samiska språkcentrumet, och jag anser att även de frågorna måste sättas i sitt sammanhang, nämligen minoritetspolitik. En minskning med 50 miljoner kronor kommer inte att gå obemärkt förbi.

Jag har två frågor till kulturministern som jag tänkte ta upp nu. Kommer kulturministern att göra en utvärdering av konsekvenserna för de nationella minoriteterna i ett kommande samråd med minoritetsgrupperna? Och är kulturministern beredd att prioritera nationella minoriteter på riktigt och inte bara på papperet?

Fru talman! Låt oss tala ekonomi! Statsrådet verkar ju väldigt gärna vilja berätta för oss hur det går till. Jag tycker att det är näst intill raljant att prata om en satsning på 50 miljoner och säga att den på något sätt skulle förvärra den totala inflationen, när man samtidigt har nästan 30 miljarder i skattesänkningar till dem som redan har. Det är ganska magstarkt.

Vi pratar alltså om 50 miljoner i satsningar på något som verkligen gör skillnad för människor när det handlar om språk och kultur. Det är därför vi pratar om prioriteringar. På vilket sätt tycker statsrådet att den här regeringen prioriterar verksamheten på de nationella minoritetscentrumen och Sámi Giellagáldu när man tar bort pengar?

Jag har dessutom få gånger varit med om att man tar bort pengar i budgeten och sedan puttar in pengar på ett annat sätt, i ett regleringsbrev. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att man upptäckte det här eller ändrade sig, och så hittade man pengar någonstans som man kunde föra över till något annat. Jag undrar verkligen om det var så. Att i en budget visa att man tar bort resurser för att sedan några månader senare ta pengar från något annat och putta in i ett regleringsbrev är ett märkligt sätt att hantera en budget och resurser till verksamheter. Detta väcker naturligtvis också väldigt mycket oro.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Nu tillförs lite pengar, och det är klart att oron minskar lite grann. Jag tror dock inte att de människor som berörs känner sig lugna eller trygga, när man har visat att detta faktiskt inte är något man tänker långsiktigt kring och som det finns respekt för och en satsning på från regeringen.

Vad är det då vi pratar om? Jo, det handlar om resurser för att stödja en viktig verksamhet. De samiska språken är och har varit hotade. Det är inte vi som säger det, utan det är en bedömning som görs. Det har dock de senaste åren funnits lite hopp - det finns en växande medvetenhet, och fler människor använder språken. Och staten, samhället, har också stött en verksamhet för att inte bara bevara utan också vitalisera språken. Ett språk är en väldigt viktig del i vår kultur och vår identitet. Men detta handlar också om att visa respekt.

Precis som min kollega Mirja Räihä var inne på handlar det också om att se det som en helhet. Jag tror att vi måste vara ganska försiktiga och också noggranna när det gäller vilka beslut vi tar och vilka signaler vi sänder. Det är viktigt att bevara en urbefolknings språk och kultur och också de nationella minoritetsspråken.

Jag vill gärna ha svar på de frågor jag har ställt i detta anförande och i mitt förra anförande.

Fru talman! Jag beklagade inte att regleringsbrevet kom så sent - jag har full förståelse för kammarens arbete och att budgeten måste vara klar först. Men jag beklagar att kulturministern tar pengar från länsstyrelsernas arbete i förvaltningskommunerna med förskola, äldreomsorg och kommunal information på minoritetsspråk. Man tar de pengarna för att förstärka språkcentrumen. Det är detta jag beklagar. Man tar med ena handen för att ge med den andra.

Då får vi ju problem på annat håll i stället. Det blir väldigt svårt att arbeta med minoritetsspråk i förskolan och att ge äldreomsorg på minoritetsspråk i kommunerna, något som faktiskt är ett måste i förvaltningskommuner. Det är precis detta som kulturministerns partikamrat i Skellefteå påpekar i en debattartikel i Dagens Arbete i dag. Jag rekommenderar att kulturministern läser den. Jag tyckte att den var väldigt bra.

Jag kan konstatera att jag inte har fått svar på mina frågor, framför allt när det gäller detta med att utvärdera konsekvenserna. Jag är facklig företrädare och har jobbar fackligt hela mitt liv. Det första jag alltid kräver är en konsekvensbeskrivning och en riskanalys. Båda två fattas i regeringens politik när det handlar om minoriteter.

Jag vädjar till kulturministern att ta upp frågan om konsekvenserna i de samråd som kulturministern ändå har med samtliga minoritetsgrupper.

(forts. § 8)