Fru talman! Jämställdhet handlar om alla människors lika värde och rättigheter. Vi ska ha samma förutsättningar att påverka samhället och leva vårt liv på alla de olika sätt som vi menar i fråga om att leva sitt liv med samma rättigheter. Tyvärr är jämställdheten på tillbakagång globalt sett men också i Sverige. Det innebär att vi verkligen behöver samarbeta för att stärka våra positioner och arbeta för att stärka jämställdheten igen på grund av det som jämställdhetsministern talade om, pushing back, så att vi tar steg framåt och inte bakåt på jämställdhetsområdet.

Jag tyckte därför att det var väldigt positivt när jag som ordförande i Nordiska rådets välfärdsutskott fick frågan från ministrar om att tillsammans delta i det som vi ibland kallar kvinnotoppmötet i New York, kvinnokommissionen CSW, som är en årlig sammankomst där människor träffas för att prata om jämställdhet och annat. Vi tyckte att det var positivt och välkomnade inbjudan, den utsträckta handen, från Nordiska ministerrådet till oss parlamentariker i Nordiska rådet om att samarbeta under kvinnokommissionens möte.

Vi delade bilden av att det fanns stor efterfrågan från nordiska politiker men också nordiska experter på att kunna dela med sig av den kunskap som finns och de framgångar som har gjorts i Norden under lång tid. Vi parlamentariker i Nordiska rådet skulle kunna vara med och bidra där.

Första gången fungerade det. Det var en början, om än trevande, för att vi skulle göra det här tillsammans. Men i samband med att Sverige tog över ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet - vi har ju ordförandeskap där vi tar ansvar enligt ett rullande schema - tog det plötsligt stopp. Då efterfrågade vi ett möte med ansvarig minister, det vill säga jämställdhetsminister Paulina Brandberg. Hon var även den minister som mottog våra brev och förfrågningar om ett möte för att prata om hur vi tillsammans skulle kunna fortsätta det arbete som vi hade tänkt var ett långsiktigt gemensamt arbete för att stärka jämställdheten.

Det kom inget svar. Vi har vid flera tillfällen och på olika sätt verkligen önskat och begärt ett svar och formellt och informellt försökt få till ett möte. Det här handlar inte om mig, fru talman, utan om att parlamentariker i Nordiska rådet ber om ett möte med ansvarig minister. Men vi har inte fått något svar.

Det känns förstås lite märkligt med en interpellationsdebatt om detta. Men vi skickade återigen ett brev i somras, den 28 juni, där vi skrev att vi önskade ett möte antingen på den session som skulle hållas i Reykjavík i oktober eller åtminstone ett digitalt möte före den 30 oktober. Detta nekades. Jag vill därför fråga jämställdhetsministern: Varför?

Fru talman! Det är naturligtvis väldigt märkligt att detta nu blir mer av en debatt än ett samtal, som vi hade kunnat ha på ett annat sätt. Jag kände att jag helt enkelt ville få svar, och eftersom det inte var möjligt att få svar på något annat sätt lämnade jag in en interpellation.

Jag brinner för jämställdhet. Vi är många som gör det. I välfärdsutskottet i Nordiska rådet, som ansvarar för jämställdhetsfrågorna, finns det ett stort engagemang och också en stor vilja och önskan om att samarbeta, för tillsammans blir vi starkare. Nu när vi ser att jämställdheten är utmanad skulle vi verkligen kunna bli starkare om vi gjorde detta tillsammans.

Jag förstår inte riktigt att statsrådet inte kan se detta. Först svarar man inte ens under flera månaders tid på formella och informella förfrågningar om ett möte, och sedan svarar man att det med hänvisning till statsrådets kalender inte är möjligt att anordna ett digitalt möte. Under fyra månaders tid har statsrådet alltså inte tid att träffa parlamentariker från Nordiska rådet. Detta tycker jag är upprörande med tanke på jämställdheten, men jag tycker faktiskt också att det är väldigt beklagligt ur ett demokratiskt perspektiv.

Hur ska vi kunna göra saker och förbättra saker när vi inte ens kan mötas och samtala med varandra? Då hade vi kunnat klara ut de missförstånd som jämställdhetsministern fortsätter att upprepa här i talarstolen. Vi fick till ett möte med tjänstepersoner vid ett tillfälle i våras. Då framkom det att man hade förutsatt att vi skulle sitta i en viss panel. Detta har vi aldrig någonsin framfört.

Vi ville samarbeta, och vi ville mötas för att samtala om hur vi ska kunna samarbeta - för jämställdheten, tillsammans, i Norden. Det finns en stor efterfrågan på kunskap och kompetens, men det handlar också om hur vi politiskt har kunnat möjliggöra de framgångar som vi tidigare har nått. Vi har inte nått ända fram; det finns naturligtvis mycket att göra i Norden. Men jämfört med många andra länder har vi nått framgångar, och det finns en stor efterfrågan.

Det vi har efterfrågat har varit: På vilket sätt? Ja, kanske genom ett seminarium, men kanske också på andra sätt. Men detta skulle vi ha kunnat samtala om, om vi hade fått till ett möte. Det är väldigt svårt att förstå hur det är möjligt att man först under flera månader inte ens svarar - det tycker jag är respektlöst - och sedan svarar att man inte på fyra månader har tid att knö in ett digitalt möte i kalendern.

Det är inte bara jag utan också välfärdsutskottet som undrar. Vi förstår inte på vilket sätt och varför, och de frågorna har vi ställt. Vad har man grundat beslutet om att inte önska samarbete på? Vi kan inte tolka det på något annat sätt. Vem har fattat beslutet? Vad grundar sig oviljan på? Alla dessa frågor har vi skickat med. Det måste alltså vara tydligt för den ansvariga ministern i Sverige, som har haft ordförandeskapet - hon borde kunna svara på dessa frågor. Det borde inte behöva ske via någon tjänsteperson som bara meddelar att det inte är möjligt med hänvisning till kalendern.

Jag tycker att det är synd, och jag tycker att det är beklagligt för jämställdhetens skull. Vi skulle kunna komma framåt mer. Jag tycker också att det är beklagligt ur ett demokratiskt perspektiv, och det är därför jag vill ha denna debatt, eller förhoppningsvis detta samtal, och få svar på mina frågor.

Fru talman! Jag vill inte verka ogin, men jag hoppas att jämställdhetsministern inte med sitt svar menar att vi ska vara tacksamma för att vi fått detta remitterat. Jag tänker att det är ganska självklart. Det jag efterfrågar är att vi också ska föra samtal för att gemensamt komma framåt. Vi är inte ute efter att bråka eller ställa till det, utan vi vill hjälpa till. Vi vill göra detta tillsammans. Men det är svårt att samarbeta med någon som inte vill samarbeta.

Vi har ändå förhoppningar. Nu är det ett nytt land som har ordförandeskapet. Jag hoppas att våra förfrågningar om ett samarbete framöver tas emot på ett bättre och mer positivt sätt. Nu kan vi lämna detta bakom oss, hoppas jag, och se framåt. Vi menar att vi generellt har ett långsiktigt engagemang för jämställdhet och att detta är ett deltagande där vi gärna vill samarbeta med Nordiska ministerrådet, för då kan vi komma framåt. Detta är något vi inte bara vill göra nu utan under lång tid framöver. Vi har alltså ett långsiktigt engagemang, och detta var också grunden för att vi över huvud taget åkte. Vi tycker att det är viktigt att man inte bara gör saker vid ett tillfälle utan har ett långsiktigt engagemang.

Vi hoppas verkligen att detta tas emot på ett annat sätt än mottagandet hittills, som jag bara kan beklaga. Jag hoppas att jämställdhetsministern nu när Sverige inte har ordförandeskapet på andra sätt kan visa inte bara mig - detta handlar inte om mig även om jag är ordförande i välfärdsutskottet - utan också utskottet och Nordiska rådet att man nu verkligen menar allvar med att göra saker gemensamt. Jag förväntar mig förstås att detta att vi får saker remitterade, vilket är jättebra, fortsätter och att vi också kan utveckla det samarbete som vi hoppas på.