Ciczie Weidby

Herr talman! Jag hade jättegärna tagit över de två minuters talartid som Johan Britz inte använde för att berätta lite mer om det här fallet, som Johan Britz inte alls kände till. Jag kan bara dra det i korta drag.

På Clas Ohlson har det brakat lite. Från att ha varit ett gulligt, rart familjeföretag har det förvandlats till någon form av Amazondystopi. Det går bra att googla det. Det finns flera artiklar med mera, bland annat på arbetet.se och så vidare.

Den här tekniken är inte ny. Det är inte just händelsen på Clas Ohlson som gör att jag tar upp de här frågorna. Det har pågått ett tag, så länge som vi har haft den digitala tekniken.

Jag har själv jobbat på lager. Där har man givetvis en dator framför sig och har en order över vad man ska plocka och så vidare. Man åker runt och blippar in det. Då kan någon faktiskt sitta och titta: Här ser vi att Ciczie plockade upp de här och de här sakerna. Sedan tog det en stund innan hon plockade upp nästa sak. Vad gjorde hon under den tiden? Hon kan ha ramlat och slagit sig. Hon kanske hjälpte någon annan som behövde hjälp med ett lyft. Eller så var hon bara lat och satt och pillade sig i naveln.

Frågan är om man ska använda tekniken på det viset. Det ska man givetvis inte göra. Det måste man komma överens om.

Johan Britz talade om den fackliga organisationen och den viktiga roll den har. Så är det såklart. Men frågan är om fackets roll på en arbetsplats verkligen bara är att säga åt arbetsgivaren vad den inte får göra. Är det inte rimligt att företaget och arbetsgivaren vet från första början vad man får och inte får göra? I fallet som jag beskriver i min interpellation har fackligt aktiva och skyddsombud praktiskt taget letts ut från arbetsplatsen och inte kommit tillbaka.

Det finns ofantligt mycket att säga om det här, om tekniken och om lagar som finns för att skydda. Men återigen: Är det bara den fackliga organisationen och i det här fallet Handels som är skyldiga att ta strid och se till att någon inte beter sig som en skurk? Det är intressant. Hur kommer det sig att Johan Britz trycker på att det är den fackliga organisationen som har ansvar för att detta inte händer?

Det här måste redas ut. Det måste styras upp. Johan Britz måste ha mycket mer kommunikation. Han måste läsa på mer om hur man använder teknik för att kontrollera människor, bland annat arbetare på lager. Arbetsmarknaden hårdnar. Villkoren pressas ned. Och kontrollen ökar mer och mer. Man kan göra det eftersom man ofta kommer undan med det. Man gör det eftersom man lär sig hur man kan runda vissa lagar, smyga in tystnadsklausuler och så vidare och göra sig av med människor.

Framför allt kan man göra det eftersom man vet att det inte blir några konsekvenser. Man kan göra det eftersom man vet att till exempel regeringen eller en arbetsmarknadsminister inte har den blekaste om vad som händer och inte heller kommer att ta tag i problemet.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att konstatera att statsrådets svar är symtomatiskt för regeringens syn på arbetslivet i dag. När arbetstagare vittnar om övervakning av minsta toalettbesök, kartläggning av sociala kontakter och en arbetsmiljö präglad av rädsla svarar Johan Britz med att räkna upp regelverk och hänvisa till att arbetsgivaren själv ansvarar för intresseavvägningarna. Det är inte ledarskap; det är ansvarsförskjutning.

I min interpellation beskriver jag ett konkret fall, nämligen Clas Ohlsons centrallager, där de anställda upplever att den digitala tekniken används för att kontrollera, disciplinera och tysta. Det handlar inte om någon gråzon eller om olycksfall i arbetet, utan det handlar om systematik. Och när sådana vittnesmål blir allt vanligare – framför allt på lager men även inom ehandel och på andra delar av arbetsmarknaden – borde det vara en väckarklocka för regeringen.

Johan Britz konstaterar att GDPR finns, att Europakonventionen finns och att skydd för föreningsrätten finns, men det vet vi ju. Frågan är varför det inte räcker. Om regelverken vore tillräckliga skulle vi nämligen inte se hur arbetsköpare kartlägger de anställdas beteenden in i minsta lilla detalj. Vi skulle inte se hur fackligt aktiva pressas – formligen leds – ut från arbetsplatser. Vi skulle inte se hur tystnadskulturer breder ut sig samtidigt som nya avtal pressas igenom med hot om uppsägning.

Det är alltså inte lag som saknas, Johan Britz, utan problemet är att lagen inte biter i ett arbetsliv där maktobalansen är enorm och där dessa digitala verktyg ger arbetsköparna helt nya, fantastiska möjligheter till kontroll. När Johan Britz säger att det är arbetsgivarens ansvar att göra rätt bortser han från verkligheten på väldigt många arbetsplatser. För den som riskerar sin försörjning genom att säga ifrån är det liksom inte ett fritt val att lita på chefens goda vilja.

Jag får helt enkelt utgå från att Johan Britz är ganska nöjd med denna ordning. Det är åtminstone så jag tolkar hans svar. Och det skulle man ju kunna nöja sig med om vi levde i en värld där det inte existerar chefer och arbetsgivare som bryter mot lagar och regler, men så är det ju inte. Den verkligheten existerar möjligen i något slags abstrakt parallell verklighet präglad av nyliberala fantasier.

Jag önskar mig att Johan Britz verkligen utnyttjar de fyra minuter han har i nästa inlägg och åtminstone försöker besvara eller bemöta några av de farhågor eller frågor som jag faktiskt ställde i min interpellation. Ser ministern inte över huvud taget att man måste se över om skyddet för fackligt aktiva verkligen fungerar? Tycker Johan Britz att dagens lagar ger ett tillräckligt integritetsskydd för arbetstagare? Om han inte tycker det får han gärna berätta hur det ska åtgärdas.

Var så god, Johan Britz – du har fyra minuter på dig att svara på alla mina frågor och lugna alla arbetstagare och fackligt aktiva ute i landet som ständigt är rädda att bli av med sina jobb.

Fru talman! Jag hann inte ens börja äta popcorn!

Det ska löna sig att ha ett jobb; det är självklart. Det ska löna sig att utbilda sig, fast det gör det ju inte. Generellt sett har män alltid högre inkomster än kvinnor, även när de knappt ens har eftergymnasial utbildning. Det är intressant. Sexism är ett stort problem på arbetsmarknaden. Det lönar sig i alla fall inte för kvinnor att utbilda sig, men det lönar sig kanske lite bättre för män.

Alla ska verkligen få ha ett arbete. Men hur kan man tro att man ska kunna piska och tvinga människor att ta ett jobb fast de bara blir ännu fattigare av det? Det finns en otroligt stor svartjobbsindustri, och vi har jättemånga människor som springer runt i framför allt vår plattformsekonomi med urusla villkor. Där skulle man kunna reglera så att det åtminstone skulle räcka med att ha ett jobb för att kunna försörja sig.

Jag tänkte på ytterligare en sak som ministern sa, nämligen att vi på vänstersidan – oklart vem ministern menade, men det kanske var mig – vill höja skatter för att ge pengarna i bidrag. Det är givetvis inte sant. Vi måste höja skatter för dem som tjänar ohemult mycket för att finansiera välfärden. Regeringen visar inte alls hur den ska göra det.

Fru talman! Det blev underhållande här på kvällskvisten. Tack så jättemycket, arbetsmarknadsminister Johan Britz, för ditt anförande!

Det blir så tydligt att jag aldrig riktigt vet hur min relation till liberaler ska vara. Å ena sidan finns det mycket i Liberalernas historia och i vår socialistiska historia som är lika, det vill säga att vi alltid värnar människor som har det svårast. Vi har alltid varit överens om till exempel LSS och all skyddslagstiftning och rättviselagstiftning.

Å andra sidan vet man inte riktigt var det tippar över till att människor i hög grad får skylla sig själva för att de inte har det bra. Jag vet aldrig var den gränsen går.

Man pratar om hur man vill bekämpa ålderism och struntar samtidigt i hög grad i de personer som nu är 55 och 60 plus, som är de som nu blir fattigast i och med den snabba avtrappningen och det sänkta aktivitetsstödet. Jag får inte ihop detta.

Arbetsmarknadsministern pratar om föräldrar som vinkar iväg sina barn och sedan själva inte går till jobbet. Det finns dessutom jättemånga barn som aldrig ser sina föräldrar därför att föräldrarna inte gör annat än springer mellan två och ibland tre jobb. Vi har en arbetsmarknad som är helt galen. Vi har en visstidsproblematik och hela plattformsekonomin som gör att människor jagar runt på timanställningar och ändå inte kan försörja sig. Men regeringen vill inte reglera och rätta till detta så att alla ska kunna få ett tryggt arbete.

Kan Johan Britz tänka sig att reda ut för mig hur jag ska navigera här?

Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag inte kan yrka bifall till något budgetförslag eftersom Vänsterpartiets budgetförslag ligger över de fastställda samlade utgifterna. Jag har dock inkommit med ett särskilt yttrande.

Fru talman! När vi i dag debatterar utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv gör vi det i ett samhällsläge där arbetslösheten biter sig fast, där långtidsarbetslösheten har blivit en permanent skugga över arbetsmarknaden och där otryggheten växer både för dem som har ett jobb och för dem som söker ett. I ett sådant läge hade man kunnat förvänta sig att regeringen presenterade en ny politik som stärker skyddet, investerar i människor och ger fler möjlighet att arbeta, utbilda sig och utvecklas. Dessvärre är det inte det som ligger på bordet.

Regeringens budget präglas i stället av nedskärningar, av ett närmast reflexmässigt misstänkliggörande av människor utan arbete och av ett slags övertro på att marknaden, om den bara får lite mer högermedicin, ska lösa ojämlikheten, kompetensbristen och arbetslösheten. De som drabbas är såklart helt vanliga löntagare, arbetslösa, unga och utrikes födda. Hela Sverige försvagas när regeringen väljer denna väg.

Fru talman! Vänsterpartiet ser människor som en tillgång, inte en belastning. Vi vet att ett samhälle fungerar när alla får bidra – när kompetensen i välfärden, industrin och hela arbetslivet växer, när arbetslösa får en rimlig ekonomisk trygghet och en verklig chans att komma tillbaka och när vi investerar i utbildning, matchning, arbetsmiljö och ett fungerande partssystem. Det är denna grundsyn som genomsyrar Vänsterpartiets budget för arbetsmarknad och arbetsliv.

Låt mig börja med arbetslöshetsförsäkringen, alltså akassan. För oss är den en central del av den svenska modellen. Den ska vara en omställningsförsäkring som ger trygghet vid arbetslöshet och stabilitet för hela ekonomin.

Regeringens linje har varit att steg för steg försvaga akassan, låta den urholkas och göra livet osäkrare för människor som redan befinner sig i en utsatt situation. Den nya akassa som trädde i kraft i oktober har sänkt ersättningen för flertalet och gjort reglerna krångligare. Det är en politik som ökar pressen på enskilda men som inte skapar ett enda nytt jobb.

Vänsterpartiet går i motsatt riktning. Vi föreslår att taket i akassan höjs och att ersättningen stärks. Det handlar inte bara om rättvisa; det handlar om att människor ska våga byta jobb, våga utbilda sig och våga säga ifrån när arbetsvillkoren är dåliga. En stark akassa gynnar hela arbetsmarknaden genom att ge arbetstagare förhandlingsstyrka och minska risken för lönedumpning.

Fru talman! När det gäller aktiva arbetsmarknadsåtgärder gör regeringen dessvärre en del betydande neddragningar. Matchningstjänster avskaffas eller minimeras utan att något bättre sätt att stötta individer presenteras. Arbetsförmedlingen får ett fortsatt oklart och instabilt uppdrag, även om den arbetsmarknadsminister vi nu har tillstår att det har kaosprivatiserats. Vi har inte fått klart besked om vad myndigheten egentligen ska göra och hur man ska stödja dem som mest behöver stöd.

Samtidigt står Sverige inför stora kompetensbehov. Vi har företag som inte hittar arbetskraft. Vi har en offentlig sektor som skriker efter utbildad personal. Det borde vara självklart att möta dessa behov genom att investera i människor – i utbildning, i yrkesväxling och i riktiga arbetsmarknadsutbildningar – och inte genom Steg till arbete, där man skruvar ihop och isär Ikeamöbler och sorterar skruvar.

Vänsterpartiet föreslår därför en kraftig utbyggnad av arbetsmarknadsutbildningarna. Fler måste kunna och våga ta steget till de bristyrken som finns inom industri, vård, energi, kollektivtrafik och andra områden där jobben finns. Vi vill stärka möjligheterna till reguljär utbildning för arbetslösa. Det är vad som krävs om Sverige ska hålla ihop och fortsätta vara ett konkurrenskraftigt land.

Fru talman! Arbetsmiljön är ytterligare ett område där regeringens politik går lite grann i fel riktning. De ökade sjukskrivningarna, de växande arbetsmiljöproblemen i välfärden, byggsektorn och industrin och det ökande psykiska illamåendet kräver betydande politisk handlingskraft. Vi vet att varje krona som investeras i arbetsmiljö ger mångfaldigt tillbaka i form av färre skador, högre produktivitet och högre kvalitet i arbetet.

Fru talman! Vi måste också tala om de växande klyftorna på arbetsmarknaden. Utrikes födda och personer med funktionsnedsättning har nu väldigt svårt att få fotfäste. Ungdomsarbetslösheten är fortfarande hög. Regeringens svar har i huvudsak varit bidragsanställningar, suspekta privata matchningsföretag och mer kontroll. Men man löser inte strukturella problem med punktinsatser och misstro.

Vänsterpartiet vill i stället arbeta långsiktigt. Vi föreslår satsningar på riktiga jobb i välfärden, på gröna investeringar som skapar sysselsättning i hela landet, på utbildning och på en aktiv industripolitik. Man skulle till exempel kunna utveckla Samhall till att åter bli en bra aktör som sätter rehabilitering och anställning i centrum, inte lönsamhetsmål.

Fru talman! En annan grundläggande skillnad mellan Vänsterpartiet och regeringen gäller synen på löntagarnas makt och villkor. Regeringen och Sverigedemokraterna driver på för försvagade fackföreningar, större makt för arbetsköpare och fler undantag i arbetsrätten. Jag upplever också att de har blundat för problemet med gula fackföreningar och oseriösa aktörer som försöker kringgå den svenska modellen. Detta är en politik som hotar löner, villkor och trygghet.

Vänsterpartiet står alltid upp för den svenska modellen. Vi vill stärka fackens ställning, öka möjligheterna till utbildning på betald arbetstid, förbättra skyddet för visstidsanställda och stoppa en utveckling där oseriösa aktörer tillåts konkurrera genom att undergräva kollektivavtal. Ett starkt Sverige bygger på starka arbetare.

Fru talman! Det övergripande problemet med regeringens budget är att den reducerar människor till kostnader. Den behandlar arbetslösa som ett problem, inte som personer med vilja, kapacitet och potential. Den här regeringen pressar ned ersättningar, skär ned på stöd och lägger ansvaret enbart på individen i stället för att ta ett samhälleligt ansvar. Resultatet blir minskad trygghet, sämre matchning och ett mer splittrat samhälle.

Vänsterpartiets politik utgår från en annan syn: att människor är landets absolut främsta resurs, att alla vinner på att fler får arbeta, utvecklas och delta, att en arbetsmarknad som bygger på trygghet och jämlikhet också blir mycket mer effektiv och robust och att Sverige kan bättre än så här – och förtjänar bättre.

Fru talman! Vi presenterar en budget som investerar i människor och i framtidens jobb, inte i kortsiktiga skattesänkningar, som stärker tryggheten och ökar möjligheterna för dem som står längst från arbetsmarknaden, som tar arbetsmiljön på allvar och som sätter utbildning och kompetens i centrum. Det är en budget som bygger vidare på den svenska modell som gjort vårt land starkt, jämlikt och framgångsrikt. Detta är en väg som skapar ett starkare Sverige – ett Sverige där fler jobbar, där färre lämnas efter och där arbetslivet håller ihop.

Men den här regeringen erbjuder nedskärningar, skuldbeläggande och en politik som driver isär landet. Det duger inte. Det är dags att byta regering.

(Applåder)

Herr talman! Tack så jättemycket för svaret, arbetsmarknadsministern!

Det gläder mig att man har påbörjat ett arbete för att på ett värdigt sätt få människor i arbete. Det är ju det vi vill, för människor vill komma ut i arbete. Människor är inte bara en börda för samhället, utan vi ska se alla människor som en tillgång för att de ska kunna komma ut i arbete och göra rätt för sig. Man ska inte straffa personer hela vägen utan också ge dem kraft och möjlighet. Jag är jätteglad att jag får detta besked också från arbetsmarknadsministern.

Herr talman! Johan Britz kan stå kvar. För ungefär en månad sedan stod jag här och frågade Johan Britz vad han tänkte göra åt alla de dåliga alternativ och utbildningar som ska få människor i arbete men inte får det. Senast för bara några dagar sedan läste vi om människor som får sortera skruvar och skruva isär pallar för att det är ett sätt att kolla deras arbetsförmåga.

Johan Britz sa då till mig att detta verkligen inte är bra; alla människor ska rustas på ett bra sätt för att kunna få ett arbete. Han sa att den privatiseringsiver som rådde under förra mandatperioden måste stoppas. Nu blev jag ännu gladare när Johan Britz använde begreppet kaosprivatisering, något vi från första början har tyckt att det var.

Men då blir min fråga till Johan Britz: Hur tycker Johan Britz att det går när det gäller att stoppa de här dåliga alternativen och faktiskt se till att människor rustas för att få ett jobb?

(Applåder)

Fru talman! Precis som Shekarabi sa tidigare häpnar man lite grann över att tipset till 60-pluspersoner ska vara att skaffa sig en yrkesutbildning. Det är att vara långt ifrån verkligheten, att inte träffa eller känna långtidsarbetslösa. Man ser ordet långtidsarbetslös och föreställer sig en klump med lata människor som inte vill göra rätt för sig.

Detta är lite grann det som präglar den här regeringens arbetsmarknadspolitik, eller brist på arbetsmarknadspolitik. Människor måste anstränga sig mer; de är lata. Hungriga vargar jagar bäst och så vidare. Det är djupt cyniskt, och det är inte värdigt. Dessutom är det samhällsekonomiskt helt vansinnigt. Man flyttar bara kostnaderna någon annanstans; om dessa människor inte kan betala sin hyra får de väl vara på gatan. Det är inte någon annans problem, utan allt är ditt eget problem. Man ser inte hur systemen straffar ut och gör människor fattigare.

Sverige är på väg att ännu mer bli världens mest ojämlika land med en jättestor skillnad mellan dem som har och dem som verkligen inte har. De verkligt fattiga personerna ökar i antal hela tiden i vårt samhälle. Det är fruktansvärt.

Jag önskar att arbetsmarknadsministern nu ska säga: Hm, det här blev lite fel. Vi gör om, och vi gör rätt.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill först kommentera den ändring i akassereglerna som Johan Britz tycker är så bra, det vill säga att det är inkomsten som gör att man tar sig in i systemet. Den är givetvis djupt orättvis, särskilt mot mina kamrater inom Handels och Hotell- och Restaurangfacket som har ganska låga inkomster. Därför hade arbetad tid givetvis varit det mest rimliga sättet att ta sig in i akassan.

I går ställde jag frågan till statsministern varför han försvarar och tycker att det är bra med en politik som gör människor fattiga. På kvällen fick jag sedan ett mejl från en Hans – tack så jättemycket för ditt mejl, Hans!

Han säger: Jag är en av de där 86 000 som du försökte företräda i dag. Tack för att du försökte få statsministern att förstå hur det är att vara arbetslös! Men det verkade som att du talade för döva öron.

Mejlet går vidare med att han har jobbat och betalat skatt och akasseavgift i över 40 år men att han nu som i ett trollslag förlorar 2 500 kronor i månaden – till att börja med på en inte alldeles för stor ersättning heller, säger han.

Han fortsätter: Nu får jag 13 500 för 23 dagar. Till jul får jag ungefär 11 000 för 20 dagar.

Så här är det för många. Han har varit utan jobb i tre år. Då tänker man: Men kära värld, hur kan du ha varit utan jobb så länge? Jo, det är väldigt svårt att få ett jobb när man är 60 år fyllda och har sökt jättemånga jobb hela tiden. Ibland får man ett: Tack, kul att du sökte hit, men nej tack, och så vidare. Det är tragiskt.

Han avslutar: Det kanske är lika bra att Kristersson skickar med ett självmordspiller, för det här kommer att ta död på folk ändå så som de håller på. Hoppas att Kristersson är den som får anmäla sig till Arbetsförmedlingen efter valet. Och det håller man ju med om.

Frågan är vad arbetsmarknadsministern vill säga till de här personerna, som är gamla och har funnits med och betalat till systemet väldigt länge men som behandlas som ingenting.

Själv är jag bara 51. Men allting går ju i rasande fart, och snart är jag också 55-plus och kommer att ha skitsvårt att få ett jobb.

Den här politiken med att jaga människor på det här sättet, att bara göra dem fattiga, att skapa ett system som bara jagar, visar på en människosyn, en ideologi och en syn på människors förmåga eller vilja att ta sig ut på arbetsmarknaden som är jättesorglig.

Min fråga är: Vad skulle du vilja säga till Hans och alla andra som gör sitt bästa för att få ett jobb men inte får det och straffas för det?

Fru talman! Jag tackar för debatten, men jag vill ändå avsluta med att vara fullständigt tydlig: Gula fackföreningar är ett direkt hot. De finns bara för att splittra arbetarkollektivet, pressa ned lönerna och försvaga den fria och demokratiska fackliga organisering som hela vårt arbetsliv vilar på.

Vi vet att om arbetsgivare får välja ”sitt” fack kommer det inte att finnas någon förhandling kvar, utan det blir bara ett spel för gallerierna. Därför är jag djupt bekymrad över regeringens passivitet. I stället för att tydligt stå upp för löntagarnas rättigheter duckar man frågan, trots att vi redan i dag ser exempel på arbetsplatser där gula fack används för att undgå riktiga kollektivavtal.

Det här är inga små avvikelser, utan det är början på en utveckling som riskerar att montera ned ett av Sveriges starkaste demokratiska verktyg, det vill säga arbetarnas gemensamma styrka.

Den svenska modellen måste försvaras aktivt, varje dag. Då duger det inte att blunda när den undergrävs och vänta och se vad som händer framöver. Man måste sluta låtsas som att hotet inte finns och börja agera för att skydda fria fack, sjysta villkor och en arbetsmarknad som bygger på jämlikhet, inte arbetsköparnas dominans.

Fru talman! Jag är förvånad över arbetsmarknadsministerns korta och ganska innehållslösa svar. Mitt intryck blir att regeringen inte riktigt har förstått vilket allvarligt hot dessa gula fackföreningar faktiskt utgör mot den svenska modellen. Det handlar inte om en teoretisk möjlighet eller några marginella avvikelser utan om en mycket konkret och medveten strategi från vissa arbetsköpare att försvaga den fria fackliga organiseringen och kringgå kollektivavtalen för att pressa ned löner och villkor. Det som skrämmer mig mest är att regeringen och arbetsmarknadsministern helt tycks blunda för denna utveckling.

Vi vet att den svenska modellen finns tack vare att fria och självständiga fackföreningar har haft styrkan, rätten och möjligheten att förhandla jämbördigt med arbetsgivarna. Om vi öppnar denna dörr för arbetsgivarsidan eller arbetsgivarlojala fackföreningar tappar vi ju just den viktiga balans som den svenska modellen bygger på.

Det här är bara ett sätt att låtsas att det finns facklig representation, och det handlar alltid om att driva igenom sämre villkor. Det splittrar arbetarkollektivet, underminerar riktiga förhandlingar och skapar något slags illusion av facklig ordning samtidigt som den faktiska fackliga styrkan raseras. Det är därför dessa organisationer är förbjudna eller till och med kraftigt begränsade i flera länder, och det är därför Sverige måste göra något nu.

Det går att stärka skyddet mot gula fackföreningar utan att inskränka föreningsfriheten. Detta vill jag vara tydlig med. Vi måste alltid stärka föreningsfriheten. Det handlar som sagt inte om att förbjuda människor att organisera sig, men det går att hindra arbetsgivare från att manipulera organiseringen.

Vi kan och bör lagstifta om att arbetsgivare inte får initiera, finansiera eller på andra sätt stödja en fackförening. Vi kan ställa demokratiska och transparenta krav på de organisationer som ska teckna kollektivavtal. Vi kan stärka skyddet för fackligt aktiva som utsätts för repressalier när de vägrar acceptera gult inflytande. Jag undrar: Hur ställer sig arbetsmarknadsministern till dessa åtgärder?

Vi har, som jag sa tidigare, sett exempel på flera ställen, framför allt inom lager, transport och gigekonomin. Det är ett direkt hot. Vi måste verkligen värna den svenska modellen. Återigen, arbetsmarknadsminister Johan Britz: Varför är ni så passiva inför detta hot? Kan ni tänka er att lägga fram förslag som stärker den fria fackliga organiseringen i Sverige?

Fru talman! Jag tackar Johan Britz. Han har ju hållit på ett tag här i dag, så jag förstår att det börjar bli lite tröttsamt för honom.

Johan Britz svarar dock över huvud taget inte på den inledande och för interpellationsdebatten helt centrala fråga som är utgångspunkt för hela debatten. Om han inte har någon åsikt eller ignorerar huvudfrågan kan han såklart luta sig tillbaka och hänvisa till att det finns fackföreningar och en lagstiftning som lite allmänt anger vad som krävs för att räknas som en fackförening och att regeringen därför inte tänker göra något.

Fru talman! Johan Britz säger inte heller vad han anser om de exempel vi ser på försök till gula fackföreningar, vilkas syfte är att runda de legitima fackföreningar som redan finns. Jag gav också exempel på detta i min interpellation. Betyder hans ickesvar att han förnekar existensen av gula fackföreningar på svensk arbetsmarknad? Vad har vi i så fall sett exempel på i bland annat Borås? Tycker han kanske att även gula fackföreningar ska räknas som legitima företrädare för arbetstagare?

En arbetsmarknadsminister som säger sig respektera och värna den svenska modellen med självständiga parter som förhandlar om villkoren för löntagare och arbetsgivare borde väl ha något mer att säga och inte bara stoppa huvudet i sanden när jag tar upp exempel som betraktas som ett stort hot mot vår svenska modell. Eller vet arbetsmarknadsministern kanske inte riktigt vad en gul fackförening är?

Jag ger nu arbetsmarknadsministern en möjlighet att faktiskt svara på de tre frågor jag ställde i min interpellation.

Herr talman! Vi har under de senaste dagarna kunnat ta del av vittnesmål från många människor som från en dag till en annan har blivit av med tusenlappar i aktivitetsstöd. Alla dessa personer vittnar om en otydlighet, både kring nedtrappningen i a-kassan och framför allt kring det kraftigt sänkta aktivitetsstödet.

Tidöregeringen påstår ju att förändringarna i a-kassan skulle vara en förbättring. Men för de 86 000 personer som har förlorat jobbet och nu får en avsevärt lägre ersättning har det bara medfört mer kontroll och en mycket större otrygghet. För mig framstår det hela som en strategi: att pressa människor djupare in i fattigdom. Under Ulf Kristerssons ledning blir ju Sverige dessvärre ett land där arbetarklassen får betala priset och regeringen låtsas som att reformer skulle vara förbättringar.

Därför frågar jag statsministern: Varför driver man en politik som medvetet gör Sveriges arbetslösa ännu fattigare?

(Applåder)

Herr talman! 28-åriga Josephine Lönnqvist lovades via Steg till arbete praktisk arbetslivserfarenhet. Det var ett fint upplagt program med arbetskonsulenter och arbetsterapeuter, som inte bara skulle lära deltagarna hur man hittar ett jobb utan också kartlägga deras möjligheter.

I själva verket hamnade hon hos konsult- och bemanningsbolaget Arcus Utbildning & Jobbförmedling AB, där hon dessvärre mest satt och fikade och tittade på Youtubeklipp på dagarna.

Mina frågor till arbetsmarknadsministern blir därför: Hur kan regeringen försvara att det statliga programmet Steg till arbete tillåts bekosta verksamhet hos privata företag som Arcus, där deltagarna inte får någon verklig praktik och hjälp? Och vad vill Johan Britz säga till Josephine och andra i samma situation för att de ska känna hopp i stället för hopplöshet?

Fru talman! Oliver Rosengren missförstår kanske mig – medvetet eller omedvetet. Vänsterpartiet menar inte att det inte kan finnas skäl att säga upp personer. Det kan det absolut göra.

Vi är för att man skapar tydlighet, men man måste veta vad som är ett dåligt eller ett riskfyllt beteende. Vi vet liksom inte riktigt vad det är. Det blir ett godtycke när vi inte i förväg får veta, när man liksom inte kan pröva det eller åtminstone få ett argument.

Om det är så som Oliver säger, att det är jättemånga saker som funkar redan i dag, undrar jag: Varför ska man runda detta? Varför ska man slopa meddelandeskyldigheten enligt MBL? Varför kan man inte låta detta vara kvar? Man kan absolut göra tydligheter i vad som gäller. Men varför måste man runda MBL på det här sättet? Det förstår inte jag och många fackliga organisationer med mig. Detta är jättelätt hanterat.

Hjälp mig gärna, Oliver Rosengren, så att jag kan släppa mina konspiratoriska tankar kring att man sakta men säkert vill hitta sätt att runda medbestämmandelagen även på andra områden!

Fru talman! Tack, Oliver Rosengren, för ditt korta anförande!

Det hade varit bra om Oliver Rosengren hade använt lite mer tid till att faktiskt förklara och försvara varför man från regeringens sida menar att facklig insyn skulle vara ett hinder. Om man är konspiratorisk skulle man kunna se det som att detta är ett smart sätt att lite grann ta ett steg bort från den svenska partsmodellen.

Oliver Rosengren säger att vi måste kunna göra så här när det är snabba beslut. Men detta är inte ett hinder i den faktiska vardagen. Det finns fortfarande regleringar i medbestämmandelagen som gör att man har möjlighet att göra det som Oliver Rosengren säger.

Framför allt finns det ett misstänkliggörande av de fackliga parterna – att de skulle förhala eller försena processer. Vi har sett under många olika kriser att det inte alls är så. Det är inte så att de fackliga organisationerna alltid på något sätt skulle försena eller förhala ett beslut bara för sakens skull. Det kan faktiskt finnas jättegoda skäl till en avstängning och ett avsked. Det kommer då inte en facklig organisation att tycka är fel. Men det här handlar ju om vår partsmodell och om hur vi tycker att den ska fungera. Den måste fungera för statligt anställda också. Staten måste vara ett föredöme i de här frågorna. Varför skulle andra arbetsgivare över huvud taget bry sig om partsmodellen om inte staten behöver göra det?

Fru talman! Vi ska nu debattera ett betänkande och en proposition som handlar om regler för avstängning av statligt anställda. Det handlar om att införa en ny möjlighet för statliga arbetsgivare att tillfälligt stänga av en arbetstagare från hans eller hennes arbetsuppgifter i situationer där man anser att personen befinner sig i ett läge som kan leda till uppsägning eller avskedande.

På ytan kan detta framstå som en teknisk och ganska oskyldig justering i lagen om offentlig anställning. Men i själva verket rör detta frågor som går till kärnan av den svenska partsmodellen: rättssäkerhet, fackligt inflytande och statens ansvar som arbetsgivare.

Fru talman! Vänsterpartiet delar uppfattningen att det behövs tydlighet. I dag finns inte en samlad reglering för hur staten får agera vid tillfällig avstängning. Det finns olika ordningar för polis, försvar och utrikesförvaltning, men ingen generell regel. Det är rimligt att den luckan fylls. Det är viktigt att både arbetsgivare och arbetstagare vet vilka rättigheter och skyldigheter som gäller.

Men – och detta är avgörande – tydlighet får aldrig bli ett svepskäl för att ge arbetsgivaren större makt på bekostnad av rättssäkerheten för den enskilda.

Regeringen framhåller att avstängning ska kunna ske snabbt och utan förhandlingsskyldighet enligt medbestämmandelagen. Man menar att arbetsgivaren måste kunna agera när situationen kräver det. Men, fru talman, det kan arbetsgivaren redan i dag.

Medbestämmandelagen innehåller redan undantag som möjliggör snabba beslut vid synnerliga skäl. Det finns alltså inget reellt hinder att agera när situationen verkligen kräver det. Det regeringen nu föreslår är i praktiken att det undantaget ska bli regel. Det är inte en rättssäker ordning.

Att förhandla med den fackliga organisationen innan ett så ingripande beslut som en avstängning fattas är inte en formalitet. Det är en grundläggande del av rättsskyddet för den anställde.

Det handlar om att någon ska stå på arbetstagarens sida, någon som ser till att beslutet har saklig grund och att proportionaliteten vägs in. Facklig medverkan är inte ett hinder för effektivitet; det är ett skydd mot godtycke.

Fru talman! Staten är inte vilken arbetsgivare som helst. Staten ska vara ett föredöme. När staten fattar beslut som påverkar enskilda människors anställning, ekonomi och framtid ska det ske på ett sätt som är rättssäkert, transparent och välgrundat.

Att införa en generell möjlighet till avstängning, utan tydligt krav på förhandling och utan tydlig definition av vad som menas med risk för verksamheten, öppnar för just det som staten ska skydda sina medarbetare från, det vill säga godtycke och bristande insyn.

Vi vet också att arbetsrätten bygger på balans. Den bygger på att arbetsgivaren har rätt att leda och fördela arbetet samtidigt som arbetstagaren har rätt till skydd mot orimliga och oproportionerliga beslut. Det är därför vi har kollektivavtal, medbestämmandelagen och fackliga organisationer. Det här förslaget rubbar den balansen.

Att bli avstängd från sitt arbete är inte en bagatell. Det är ett mycket allvarligt ingrepp i en människas liv. Det påverkar inte bara den anställdes ekonomi utan också anseende, arbetsrelationer och framtida möjligheter.

Även om lönen i de flesta fall ska behållas är avstängning en signal, ett slags misstroendeförklaring från arbetsgivaren. När regeringen nu öppnar för att detta ska kunna ske innan en ordentlig prövning har gjorts och innan någon facklig dialog ägt rum försvagas skyddet för den enskilda.

Vi vet att det i praktiken ofta finns maktobalanser på arbetsplatser. Vi vet också att den som hamnar i konflikt med sin arbetsgivare ofta står ensam. Därför är det viktigt att det finns regler som säkerställer facklig insyn och medverkan.

Regeringen säger sig vilja stärka rättssäkerheten. Men rättssäkerhet uppstår inte genom att man säger: Lita på arbetsgivaren! Rättssäkerhet uppstår genom att det finns regler, processer och insyn.

Det handlar inte om misstro mot arbetsgivare – det vill jag vara tydlig med – utan det handlar om rättsstatens principer. Den som fattar beslut ska kunna visa att beslutet är välgrundat, proportionerligt och sakligt. Det är också en trygghet för arbetsgivaren. Att införa en möjlighet till avstängning utan krav på facklig förhandling riskerar att skapa fler konflikter, fler rättsprocesser och mer osäkerhet.

Fru talman! Vänsterpartiet delar alltså ambitionen att skapa tydliga och rättssäkra regler. Men vi menar att propositionen brister i flera avseenden: Den försvagar den fackliga medbestämmanderätten, den riskerar att leda till godtycke och den saknar tydliga garantier för proportionalitet och insyn.

Vi anser därför att regeringen borde ha gått en annan väg, en väg som bygger på respekt för den svenska partsmodellen, på samråd med de fackliga organisationerna och på en tydligare reglering av rättssäkerhetsaspekten.

Fru talman! När staten stänger av en människa från arbetet, även tillfälligt, måste det ske med största försiktighet. Det är en åtgärd som kräver rättssäkra processer, facklig medverkan och tydliga grunder. Vi får aldrig skapa ett system där lojalitet och förtroende ersätts av rädsla och tystnad – där avstängning blir ett enkelt sätt att hantera ”problem” i stället för en välgrundad sista utväg.

Fru talman! Jag vill yrka bifall till reservation 1 i betänkandet. Vänsterpartiet säger ja till tydlighet och ja till rättssäkerhet, men vi säger nej till försvagad medbestämmanderätt. Vi säger att staten ska vara ett föredöme som arbetsgivare – inte en förebild när det gäller att tänja på gränserna för anställdas rättigheter.

Fru talman! Min fråga går till Nina Larsson.

Medlingsinstitutet rapporterar att kvinnor alltjämt tjänar mycket mindre än vad män gör. Just nu ligger skillnaden på omkring 22 procent. Den absolut största skillnaden syns dock i livsinkomsten: Män har mycket högre livsinkomst än kvinnor, oavsett utbildningsnivå. Skillnaden ligger mellan 27 och 33 procent oavsett om man har förgymnasial eller eftergymnasial utbildning. Det här betyder att det inte spelar någon roll om kvinnor utbildar sig – män kommer alltid att tjäna mer.

Ett av de jämställdhetspolitiska delmålen handlar om ekonomisk jämställdhet och att kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor livet ut. Min fråga blir därför: Har ministern några förslag på konkreta och bra åtgärder för att komma åt detta stora samhällsproblem?

Herr talman! Nästan en halv miljon personer är arbetslösa i Sverige. Att få ned arbetslösheten borde vara den mest prioriterade frågan för hela regeringen. Därför tänker jag ställa en allmänpolitisk fråga till Johan Forssell.

I måndags rapporterade DN att en stor leverantör till Arbetsförmedlingen utreds för misstänkt kartellbildning och avtalsfusk. Den misstänks för att ha betalat konkurrenter för att dra sig ur upphandlingar.

Vi har tidigare sett att regeringen präglas av olika typer av korruptionsskandaler, kopplingar till högerextremism och så vidare, men i det här fallet är det i alla fall uppenbart. Då undrar jag: Varför vill regeringen upprätthålla ett så uppenbart korrupt system i stället för att bedriva en seriös verksamhet i statlig regi som på riktigt får ut människor i jobb?