Michael Rubbestad

Fru talman! Jag deltog nyligen i en interpellationsdebatt om våld mot kvinnor. Där fick jag frågan om jag var nöjd med en situation där i snitt 15 kvinnor om året mördas av sin nuvarande eller före detta partner. Kanske är det just därför jag står här i talarstolen, och kanske är det just därför jag har valt att engagera mig politiskt: för att jag inte är nöjd.

Av samma anledning vill jag också yrka bifall till utskottets förslag till beslut i utgiftsområde 13. Den gemensamma budgeten från Sverigedemokraterna och regeringen är nämligen ett steg i rätt riktning för att få Sverige på rätt köl igen. Jag och Sverigedemokraterna kanske inte håller med om allt. Det är alltid en fråga om förhandlingar. Men det går åt rätt håll för en förbättrad jämställdhet.

Jämställdhet - vad betyder det ordet egentligen? I ordböcker står det att det ska råda jämlikhet mellan kvinnor och män. I politiska sammanhang brukar det definieras som att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv.

Följdfrågan blir då hur vi mäter jämställdhet. Hur vet vi om kvinnor och män har just "samma makt att forma samhället och sina egna liv"?

År 2006 antogs de jämställdhetspolitiska delmålen under ledning av den dåvarande statsministern Göran Persson från Socialdemokraterna. Till dessa mål antogs även ett antal indikatorer, bedömningsgrunder, för att kunna mäta om man uppnått jämställdhet eller inte. Det är i princip samma indikatorer vi ser i budgeten i dag som vi såg då, för snart 20 år sedan.

Vad är det egentligen man mäter? Är det om en individ har en fri vilja och inte är begränsad av sitt kön? Är det om individen har makten att styra sitt eget liv? Nej, inte alls faktiskt. Den fria viljan berörs inte över huvud taget.

Jämställdhet för mig är att kön inte ska spela någon roll, men enligt indikatorerna verkar det vara det enda som spelar någon roll. Är det lika många kvinnor som män i en styrelse? Är en mamma och en pappa hemma exakt lika mycket med sitt nyfödda barn? Det enda som bedöms är utfallet.

När man behöver en ny medarbetare till arbetsplatsen och kommentaren blir "Vi måste anställa en kvinna" eller "Vi måste anställa en man" borde den rationella följdfrågan rimligtvis vara: Det är väl ändå kompetensen som ska avgöra vilken person som ska anställas - man ska väl inte anställa någon baserat på vilket kön personen har? Men så mäter vi inte jämställdhet i dag.

En familj där pappan har möjlighet att arbeta hemifrån och därmed inte behöver vara föräldraledig på papperet utan mamman kan ta ut mer föräldraledighet så att de kan vara hemma tillsammans med sitt barn - extremt ojämställt, så kan vi inte ha det. Det ska vara 50/50 på papperet - annars är det inte jämställt. Hur verkligheten ser ut är sekundärt. Det ska vara fler öronmärkta dagar till respektive förälder och fler åtgärder för att tvinga fram ett utfall. Familjens fria vilja är oväsentlig.

Fru talman! När vi nu diskuterar jämställdhet är det således avgörande att vi klargör vad vi faktiskt menar och hur vi mäter framgång. Vi kan inte och ska inte låta jämställdhet reduceras till att vara en fråga om kvantitativa mått eller könsfördelning.

Det är inte antalet män eller kvinnor i en viss position eller på en arbetsplats som avgör om ett samhälle är jämställt, utan det är huruvida båda könen har samma förutsättningar att nå dit och att det är som det sägs i målet, att man har makten att styra över sitt eget liv och inte reduceras till ett könskollektiv.

Jag och Sverigedemokraterna välkomnar därför den utredning som tillsattes i november om en översyn av de jämställdhetspolitiska delmålen. Jag vill därför ta tillfället i akt att skicka en uppmaning till regeringen, som har initierat denna utredning, om att de även ska se över de indikatorer som används för att bedöma huruvida ett område kan anses jämställt eller ej och där skifta fokus från utfall till förutsättningar.

Fru talman! Nu när vi har pratat lite om hur jämställdhet borde bedömas kan vi gå över till att prata om ett av de största hindren för jämställdhet i vårt samhälle, vilket jag nämnde inledningsvis i mitt anförande, nämligen mäns våld mot kvinnor.

Enligt Brottsförebyggande rådet uppger 7,7 procent av alla vuxna kvinnor att de någon gång har utsatts för sexualbrott. 7,7 procent är ungefär 300 000 kvinnor. Varje år anmäls omkring 50 000 fall av våld i nära relationer.

Detta våld är inte bara ett hot mot den enskildas trygghet utan också en ekonomisk börda för samhället. Kostnaderna för det relationsbaserade våldet uppskattas enligt vissa undersökningar till 2,7-3,3 miljarder kronor årligen. Det är pengar och resurser som hade kunnat användas till att exempelvis förstärka välfärden men som i stället måste användas till att hantera konsekvenserna av det oacceptabla våldet.

Ofta möts vi av rubriker om män som utövat våld mot sina partner, och det är ingen överdrift att säga att mäns våld mot kvinnor är ett av vår tids största samhällsproblem. Men när det gäller det motsatta - män som blir utsatta för våld av kvinnor i nära relationer - diskuteras det sällan, trots att det också är ett omfattande problem.

Enligt Brottsförebyggande rådet har nästan 29 procent av befolkningen någon gång blivit utsatt för våld i en nära relation. Bland dessa uppgav 35 procent av kvinnorna och över 20 procent av männen att de blivit utsatta för våld specifikt i en kärleksrelation, vilket i runda slängar motsvarar 500 000 kvinnor och 300 000 män. Ändå möts män ofta av tystnad och i vissa fall rent av av skepsis.

Vi vet att det grova våldet i nära relationer betydligt oftare drabbar kvinnor. Det är kvinnor som syns på våra akutmottagningar. Det är kvinnor som möter vården med synliga skador. Och som jag nämnde i inledningen av mitt anförande: I genomsnitt 15 kvinnor per år mördas av en nuvarande eller tidigare partner.

Många män som drabbas känner att de inte blir tagna på allvar och har svårt att få stöd. Samhällets bild av män som starka och oberoende gör att de sällan ses som offer. Detta inkluderar självfallet också våld i samkönade relationer - en utsatthet som alltför ofta riskerar att förbli osynlig i debatten. Oavsett vilken typ av relation det handlar om måste vi säkerställa att den som söker hjälp möts av förståelse och respekt.

Sverigedemokraterna välkomnar därför den pågående översynen av benämningen av det sjätte delmålet. Mäns våld mot kvinnor ska på intet sätt förringas, men vi behöver säkerställa att ett sådant mål tydligare innefattar även kvinnors våld mot män och våld i samkönade relationer. Vi vill ha ett inkluderande mål, inte ett exkluderande mål.

Det hedersrelaterade våldet och förtrycket är en helt annan dimension av hela frågan, något som inte kan eller får förväxlas med mäns våld mot kvinnor. Min partikollega Sara Gille kommer därför att adressera dessa frågor specifikt i sitt anförande lite senare i debatten.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag passa på att önska våra talmän med tillhörande tjänstemän såväl som mina riksdagskollegor i alla partier en god jul och ett gott nytt år. Jag hoppas att denna budget blir en julklapp inte bara för alla som kämpar för jämställdhet utan också för dem som drömmer om ett samhälle där frihet och trygghet är en självklarhet för alla.

(Applåder)

Herr talman! Jag börjar med frågan från interpellanten Anna Wallentheim om vi är nöjda. Nej, definitivt inte. Det är kanske just därför jag står här. Sverige har nämligen enligt min uppfattning blivit sämre och förstörts, och därför har jag valt att engagera mig politiskt. Jag vill göra någonting åt saken. Nu har vi äntligen en regering som tillsammans med Sverigedemokraterna tar de här frågorna på allvar.

Efter många år av socialdemokratiskt styre och tänk är det dags att ta tag i de här frågorna och faktiskt göra någonting på riktigt. Vi vet att Socialdemokraterna gärna slår sig för bröstet och använder många värdeord. Det låter otroligt bra att vi äntligen ska ta tag i saker och ting och bekämpa problemen. Sedan när någonting händer står de där och säger att de har varit naiva och att de inte såg det komma men att det nu är dags för förändring.

Som jag tidigare nämnde har den nuvarande regeringen genom samarbetet i Tidöavtalet tagit krafttag för att stärka rättsväsendet och öka skyddet för utsatta kvinnor. Vi ser konkreta bevis på det genom de kraftigt ökade resurserna till Polismyndigheten jämfört med tidigare år. De kommer att ge polisen bättre förutsättningar att snabbt och effektivt ingripa när våld i nära relationer anmäls. Det är något som tidigare regeringar misslyckats med att adressera på allvar.

Vidare har satsningar på brottsofferstöd intensifierats. Dessutom har rättsväsendets hela kedja från polisen till domstolarna fått utökade medel för att säkerställa att gärningsmän snabbt lagförs och att brottsoffer - inte minst kvinnor - får den trygghet och rättvisa som de förtjänar. Dessa åtgärder visar att regeringen och Sverigedemokraterna inte bara pratar om förändringar utan faktiskt genomför nödvändiga reformer för att skydda våra mest utsatta medborgare.

Herr talman! Jag har inte ens berört hedersrelaterat våld och förtryck, som annars skulle kunna vara en ganska viktig aspekt av debatten, men då skulle jag nog behöva ytterligare tio minuters talartid.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! De senaste tio åren har vi gång på gång sett fruktansvärda exempel på mäns våld mot kvinnor i nära relationer, och då särskilt gentemot gravida kvinnor. Statistik visar som sagt att minst 13 gravida eller nyblivna mammor har dödats av sina partner, vilket är helt oacceptabelt.

Då ska man också komma ihåg att Sverige under de senaste tio åren, 2014-2024, primärt har styrts av en socialdemokratisk regering i hela fyra olika konstellationer. Trots att man haft makten och möjligheten att påverka har tidigare socialdemokratiska regeringar kanske inte gjort tillräckligt för att stävja detta våld.

Även om man har haft budgetposter på hundratals miljoner för jämställdhetsinsatser har vi inte fått se de resultat som krävs för att skydda våra mest sårbara medborgare. Det finns tydliga exempel på att tidigare regeringar talade om jämställdhet, men i praktiken har vi sett för lite konkreta åtgärder. Det som behövs är riktade och effektiva åtgärder som verkligen når ut till de kvinnor som lever i utsatta situationer, och där har tidigare regeringars insatser brustit.

Nu, däremot, ser vi en förändring! Med det samarbete som finns i dag mellan regeringen och Sverigedemokraterna via Tidöavtalet har vi för första gången på länge tagit frågan på allvar och börjat vidta verkliga åtgärder för att skydda dessa kvinnor.

Den nuvarande regeringen och Sverigedemokraterna har tagit ett helt annat grepp för att bekämpa våld mot kvinnor. Vi ser konkreta satsningar som syftar till att stärka polisens arbete och att förbättra skyddet för de kvinnor som tidigare har anmält sina förövare, något som alltför ofta saknats i det förflutna.

Genom Tidöavtalet har Sverigedemokraterna varit en stark röst för dessa förändringar, och tillsammans med regeringen har vi säkerställt att resurserna används mer effektivt och når dem som behöver det mest. Exempelvis ser vi nu ökade resurser till rättsväsendet och ett tydligt fokus på att säkerställa att våldsamma individer som tidigare anmälts inte kan fortsätta att hota och skada kvinnor.

640 miljoner kronor avsätts för särskilda jämställdhetsåtgärder, och dessa medel används nu mer strategiskt för att förbättra skyddet för utsatta kvinnor. Vi skärper straffen för våld i nära relationer och ser till att polisen får bättre verktyg för att förebygga och ingripa i tid.

Herr talman! Detta innebär att det nu finns en konkret plan för att hantera de allvarliga brister som tidigare regeringar inte lyckades adressera. Vi är övertygade om att dessa åtgärder kommer att göra skillnad, och Sverigedemokraterna och regeringen kommer att fortsätta arbeta för att skapa ett tryggare Sverige, särskilt för de kvinnor som utsätts för våld i hemmet och i nära relation.

Fru talman! Min fråga går till jämställdhetsminister Paulina Brandberg.

Ekonomiskt våld är en form av maktutövning där en person systematiskt kontrollerar sin partners ekonomi. Det kan handla om att hindra någon från att arbeta, ha kontroll över dennes inkomst, begränsa tillgången till pengar eller försätta personen i skuld. De här handlingarna kan få lika allvarliga konsekvenser som fysiskt eller psykiskt våld.

Trots detta finns det i dag inget specifikt lagrum som skyddar dem som utsätts för ekonomiskt våld. Sverigedemokraterna menar att det behöver skapas ett eget lagrum för att stärka rättsskyddet och tydligt markera att samhället inte accepterar den här typen av våld.

Min fråga till jämställdhetsministern blir därför: Hur ser ministern på behovet av ett specifikt lagrum för att bekämpa ekonomiskt våld, och är regeringen beredd att ta initiativ till detta?

Fru talman! Flera länder runt om i Europa har infört förbud mot att bära en heltäckande muslimsk slöja - burka och niqab. Den muslimska slöjan symboliserar kvinnans underordning gentemot mannen, och runt om i världen mördas kvinnor om de vägrar att bära slöjan.

Samtidigt ser vi att dessa kvinnoförtryckande klädesplagg tar sig in i den offentliga sektorn och myndigheter och därmed blir en del av det offentliga Sverige. I exempelvis Västerbotten har regionen beslutat att köpa in slöjor till vårdpersonalen. Detta betyder att våra skattemedel främjar kvinnoförtryck i stället för att stärka sjukvården.

Givet att Europadomstolen nyligen har meddelat att det inte föreligger några hinder undrar jag om statsrådet Paulina Brandberg kan tänka sig att verka för ett förbud mot den värderingsstyrda slöjan inom offentlig sektor även i Sverige.

Fru talman! Under föregående mandatperiod hade jag förmånen att sitta som ledamot i utbildningsutskottet där jag primärt arbetade med förskola och annan pedagogisk omsorg. Under den tiden hade jag möjlighet att träffa en person som vi kan kalla Kalle, men som egentligen heter någonting annat.

Han berättade för mig om när han kom till förskolan en morgon som liten och redan på förhand hade bestämt sig för att han denna dag skulle vara Superman - eller Stålmannen, för oss som har några fler år på nacken. "Men Kalle, skulle du inte vilja prova att vara en prinsessa i dag i stället?" "Nej, jag vill ju vara Superman." "Men du, vi gör så här: Testa att vara prinsessa, och om det verkligen inte känns kul kan du byta om till Superman." "Okej." Sagt och gjort - Kalle sätter på sig en rosa klänning i det här fallet; han har en strut på huvudet, och i handen har han en pinne med en stjärna. Efter några minuter byter han ändå om till Superman.

Någon dag senare kommer Kalle till förskolan och säger: "I dag ska jag vara Batman!" "Men Kalle, vad skulle du säga om att vara en ponny i stället?" Det blir samma sak igen: Kalle är en ponny en stund, och när personalen verkar nöjd får han byta om till Batman.

En dag när kommer Kalle till förskolan är både Superman- och Batmandräkten redan upptagna. Kalle får en idé. Han skulle kunna vara en westernhjälte. Han drar på sig hästdräkten och ger sig ut för att jaga banditer i korridorerna när förskolepersonalen fångar honom. "Men Kalle, gud, vad kul! Du vill vara en ponny; du vågar testa något nytt - vad stolt jag blir över dig!"

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade möjlig-heter att ändra kön

Nu är det så att Kalle kommer från ett hem med total brist på kärlek och omtanke. Det förekommer våld, alkohol och droger. Kalle är i extremt behov av kärlek och omtanke. Frågan är då om han på förskolan kommer att fortsätta göra det han egentligen vill och det som faller honom naturligt när det alltid leder till att han blir ifrågasatt. Eller kommer han kanske att göra det som kanske inte faller honom naturligt men som leder till att han får beröm, blir sedd och får kärlek?

Kalle fortsätter på den här banan. Han växer upp och gör medvetna val som gör att han sticker ut och avviker från samhällsnormerna. Ju mer han sticker ut, desto mer beröm får han från sina vänner för sitt mod. Men Kalle mår inte bra. Det är någonting som känns fel.

Kalle blir lite äldre, och till slut behöver han psykologisk hjälp. Ganska snabbt kan det konstateras att de enda gånger han verkligen känt sig sedd och upplevt kärlek är när han avvikit från samhällets könsnormer och varit väldigt feminin. Kan det kanske vara så att han är född i fel kön och att han därför mår som bäst när han gör det som är feminint kodat?

Kalle försöker vara mer och mer feminin, och visst är det så att vänner, antalet likes på sociala medier och bekräftelsen blir starkare ju tydligare han är i sin identitet. Men han mår fortfarande inte bra. Kanske behöver han faktiskt fullt ut ta steget att bli kvinna för att äntligen må bra och trivas med sig själv?

Kontakten med vården fortsätter, och det råder ingen tvekan om att det rör sig om könsdysfori. Nyckelordet är bekräftelse. Men Kalle mår ändå sämre. Man försöker skynda på allt man kan, men för att påbörja den sista resan behövs dock en diagnos.

Då plötsligt händer någonting oväntat. Läkaren vill inte alls sätta den diagnosen på Kalle, trots att alla psykologer, lärare och alla andra vuxna han träffat har bekräftat det här. Ganska fort kan läkaren konstatera att det inte alls rör sig om könsdysfori. Anledningen till att Kalle lider av psykisk ohälsa är hans traumatiska uppväxt med våld, droger och brist på kärlek. Dessutom kan läkaren konstatera att Kalle lider av adhd, och det bidrar kraftigt till att han vantrivs i sin egen kropp.

I dag mår Kalle betydligt bättre och trivs med sig själv. Han får medicin mot sin adhd och samtal för att hantera sin traumatiska uppväxt. Bekräftelsen och hyllningarna på sociala medier har däremot helt försvunnit, eftersom ingen vill förknippas med en "ångrare".

Då är frågan: Vad hade hänt om den lag vi nu debatterar redan hade funnits på plats? Vad hade hänt om läkaren som ställde diagnos inte hade behövts utan Kalle själv utifrån självidentifikation hade fått avgöra sin könstillhörighet?

Konsekvenserna av att ta bort kravet på diagnos och även sänka åldersgränsen till 16 år ställer en väldigt tydlig fråga. Kalle är svaret på den frågan. Jag vill därför yrka bifall till Sverigedemokraternas och Kristdemokraternas gemensamma reservation.

Fru talman! I dag arbetar jag inte längre med förskola och pedagogisk omsorg utan fokuserar på jämställdhet och diskriminering. Utifrån perspektivet jämställdhet ser jag med mycket stor oro på vad det här förslaget innebär.

Jag vill dock vara väldigt tydlig med att vi har stor förståelse för att mer behöver göras för att förbättra situationen för transpersoner i Sverige. Men faktum är att ingen analys har gjorts av hur den nya lagen kommer att påverka flickors och kvinnors rättigheter och i förlängningen hela jämställdhetsarbetet. Det finns en tydlig oro i Sverige kring vilka konsekvenser en ny syn på vad kön är kan få för jämställdheten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade möjlig-heter att ändra kön

Jag menar att förespråkarna för förslaget behöver lägga prestigen åt sidan och återförvisa förslaget till socialutskottet så att en normal remissomgång kan hållas och synpunkter från alla samhällssektorer hämtas in.

Transpersoner är en skyddsvärd grupp i vårt samhälle, men det finns även andra skyddsvärda grupper att ta hänsyn till, såsom kvinnor och barn. Vi är skyldiga dessa grupper en noggrann utredning innan vi fattar beslut.

Jag vill därför också, precis som min kollega Carita Boulwén, yrka bifall till att ärendet i första hand återförvisas till utskottet för vidare beredning - utöver mitt yrkande på bifall till den gemensamma reservationen.

Fru talman! Jag menar att detta lagförslag sätter hela Sveriges jämställdhetsarbete på spel. Experterna varnar, och hela kvinnorörelsen varnar. Det leder till ytterligare frågor. Det blir fler frågor än det finns svar.

Hur kommer detta att påverka hur vi definierar kön i framtiden? Hur påverkas könsstatistiken? Hur påverkas arbetet med mäns våld mot kvinnor? Hur påverkas föräldraledigheten eller kvinnligt företagande? Ska vi kalla biologiska män till bröstcancerscreening? Ska vi erbjuda biologiska kvinnor kontroll av prostatan? Hur påverkas kvinnors skyddade offentliga rum? Möjliggör personnummerbyten pedofiler på förskolan?

Om vi avslår förslaget är vi inte sist i Norden med att fatta fel beslut utan först med att fatta rätt.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jonas Andersson, Alexander Christiansson, Mona Olin, Eric Westroth och Leonid Yurkovskiy (alla SD).

Herr talman! Tack, Johan Hultberg, för svaret!

Jag hade egentligen tänkt ställa en annan fråga på detta tema, men jag känner att jag behöver backa tillbaka till ett tidigare replikskifte där social smitta lyftes upp. Jag kan tycka att ledamoten från Moderaterna lite raljant hänvisade till en gammal typ av retorik kopplad till när man en gång i tiden diskuterade homosexualitet och sådana saker.

Begreppet social smitta är ett begrepp som används inom psykiatrin i dag. Det är inget konstigt alls, utan det handlar om att beteenden, känslor eller tillstånd sprids spontant inom en grupp eller ett nätverk. Det finns många positiva exempel på detta. Det är vedertaget att ungdomar som bor med studenter som har bra betyg ofta brukar ta efter det och också få bättre betyg. Det ger alltså positiva konsekvenser.

Detta är något som många läkare och psykologer har lyft upp i denna kontext. I boken Ånger, som kom ut tidigt 2024, har granskande journalister från bland annat Uppdrag granskning tittat på transvården, och där lyfts social smitta upp återkommande.

Vi har en ökning på 2 300 procent av inkomna könsdysforidiagnoser sedan år 2000, om jag inte minns fel, och man vet inte varför. Det är också primärt flickor som lider eller söker. Social smitta lyfts fram liksom att vi har smartphones och sociala medier - det är Tiktok, det är Instagram och det är influencers.

Alla människor som kommer ut och visar att de är födda i fel kropp och söker stöd för detta får likes, beröm och mycket kärlek. Det visar sig då att många, framför allt flickor, känner igen sig i att ha detta behov och därför dras till det som en del av den sociala smittan.

Detta är något som många psykologer ser väldigt mycket oro kring, för när folk kommer och söker hjälp är det samma historier som de får höra. Oavsett vem det är så är det samma historier, och det är just de historier som man har fått från sociala medier. Man säger alltså inte alltid det man känner, utan man säger det som har spridits, tack vare den så kallade sociala smittan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade möjlig-heter att ändra kön

Jag undrar lite grann hur ledamoten ser på dessa risker.

(Applåder)

Herr talman! Tack, ledamoten, för ditt inledande anförande och för att du står ut med alla repliker som kommer nu!

Moderaterna eller ledamoten hänvisar till att föräldrarna behöver ge sitt medgivande när deras barn vill byta juridiskt kön, om barnet är under 18 år. Frågan som uppstår för mig är: Vilka föräldrar kommer egentligen att våga säga nej? Det finns redan nu tecken på att föräldrar som har uttryckt oro och velat säga nej har blivit anmälda till socialtjänsten för att ha nekat sitt barn "nödvändig behandling", som det uttrycks. Jag undrar först och främst: Hur ser ledamoten på denna risk?

Sedan skulle jag vilja citera en ledarskribent i Dagens Nyheter, som skriver: "Att bekräfta en felaktig självdiagnosticering och erbjuda barn ett nytt juridiskt kön i stället för adekvat behandling mot sitt lidande är ingen liten sak. Det är ett juridiskt steg mot ett medicinskt haveri." Jag tycker att det är en mening som fångar upp det hela riktigt bra.

Ledamoten nämnde också att det ska finnas en prövning för att säkerställa att det verkligen finns ett behov. Detta är vi såklart helt överens om, men jag ser en risk. När vi nu tar bort diagnosen, hur säkerställer vi att det verkligen finns ett behov när vi i stället flyttar över det hela till individens självbestämmande och 16-åringens föräldrar inte vågar säga nej?

Herr talman! Jag noterar att jag och ledamoten nog har fått lite olika signaler om hur det har funkat i de olika länderna. Jag menar att det har dykt upp ganska många exempel på där det inte har funkat bra, trots att det alltså inte har gjorts någon formell utredning eller utvärdering.

Norge lyfts ofta fram som ett land vars lagstiftning är ganska lik den som nu föreslås i Sverige, och här finns exempel på män som har bytt juridiskt kön för att komma in på utbildningar som vänder sig till enbart kvinnor och sedan direkt efter bytt tillbaka och fått stanna kvar på utbildningen. Och eftersom man inte har gjort någon uppföljning eller för statistik har man i Norge ingen aning om hur många biologiska män som är placerade på kvinnofängelser. Ingen kan svara på det eftersom man inte har vågat utreda det.

En person som hade bytt juridiskt kön till kvinna klagade hos Norges motsvarighet till Diskrimineringsombudsmannen eftersom andra hade klagat på att han, eller hen, hade befunnit sig i ett omklädningsrum för kvinnor. Det slutade med att personen i fråga fick rätt och att ett antal kvinnor sedan inte vill gå tillbaka till det badhuset. Hur situationen ser ut i omklädningsrum för kvinnor förs det alltså ingen statistik över eller görs någon uppföljning av. I stället är det just enstaka fall som dyker upp i pressen och går att urskilja i det juridiska systemet, och jag vill påstå att det dyker upp ett och annat exempel.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade möjlig-heter att ändra kön

Ledamoten avslutade med att påstå att Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna har påhittade argument för att försöka driva upp stämningen, men låt mig åter hänvisa till Norge. Där säger två professorer som forskar om just detta: "Vår uppmaning till svenska politiker är att avsätta mer tid för att utreda hur en ny könstillhörighetslag skulle kunna se ut och vad detta skulle kunna innebära i olika typfall. Om lagen införs i sin nuvarande form är vår bedömning att verkningarna i vissa fall kan bli än mer långtgående än i Norge."

Varför väljer Socialdemokraterna att inte lyssna på professionen, och varför hänvisar de till exempel som inte har utvärderats eller inte ens finns?

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar för anförandet.

Danmark fattade i september 2014 beslut om att sänka åldersgränsen till 15 år för att byta juridiskt kön baserat på självidentifikation. Norge gjorde detsamma 2016 med en åldersgräns på 16 år. Island har sedan 2019 faktiskt ingen åldersgräns alls, utan det är föräldrarna som får avgöra. I Finland är det sedan april förra året 18 års åldersgräns, men nu med ett borttaget krav på diagnos. Som de flesta säkert känner till fattade man i Tyskland häromdagen beslut om en åldersgräns på 14 år, baserat på självuppfattning och utan diagnos.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade möjlig-heter att ändra kön

Socialdemokraterna har vid flera tillfällen hänvisat till att Sverige är sist ut i Norden. Vi hörde det i replikskiftet och, tror jag, även i anförandet. Man pekar på att våra nordiska grannländer utgör goda exempel på hur det har gått att införa lagen. Jag undrar dock vad Socialdemokraterna baserar uttalandet på eftersom det helt saknas konsekvensanalyser, utvärderingar och uppföljningar om utfallet i samtliga länder där man har genomfört dessa lagförändringar.

Fru talman! Min fråga går till arbetsmarknadsminister Johan Pehrson.

Moderaterna och Liberalerna har gått fram med ett förslag om förenklade möjligheter att ändra kön. Förutom att SD och KD starkt motsätter sig förslaget är oron från myndigheter stor. Polismyndigheten säger att förslaget kan utnyttjas i kriminella syften eftersom bytet av personnummer i flera led gör att de blir omöjliga att följa i brottsregistret. Kritik väcks även kring risken att förslaget kan utnyttjas till finansiering av terrorism och penningtvätt. Arbetsförmedlingens kritik lyfter fram farhågor om att personer kommer att kunna ändra sin könsidentitet i olika register, till exempel att en dömd pedofil kan byta juridiskt kön ett par gånger och sedan arbeta med barn på en förskola.

Vi ser med stor oro på de många konsekvenser som förslaget kan leda till. Delar arbetsmarknadsministern oron för de effekter förslaget kan få om det genomförs, och hur avser ministern att säkerställa att kriminella eller pedofiler inte utnyttjar arbetsmarknaden?

Herr talman! Jag uppfattar att jag och ledamoten i grund och botten använder samma argument men drar olika slutsatser. Jag anser också att det går alldeles för långsamt.

Jag har läst någonstans att vi med nuvarande takt kanske har uppnått ett jämställt samhälle om 120 år. Det är uppenbarligen alldeles för långt bort. Vi skulle behöva uppnå jämställdhet här och nu.

Tittar vi precis som nämndes på året när ledamoten Ciczie Weiby föddes, år 1974, ser vi att det genomfördes en del reformer. Nu 50 år senare finns det fortfarande ett motstånd.

Kontentan av det är att vi genomför reformer efter reformer men att normer och värderingar inte förändras. De normerna lever ändå kvar. Det går alldeles för långsamt. Det har gått 50 år, och fortfarande finns det ett motstånd.

Därför menar Sverigedemokraterna att vi behöver titta på frågorna på ett helt nytt sätt. Vi måste jobba aktivt med att förändra just normer och värderingar.

Jag tror att jag och ledamoten i grunden är överens om det. Vi behöver förändra normer och värderingar. Sedan har vi helt olika syn på hur det ska gå till. Men om vi arbetar aktivt med det tror jag att vi kan nå en förändring.

Arbetet börjar i förskolan och fortsätter in i den vanliga grundskolan och så vidare. Det gäller att vi har goda förebilder där män och kvinnor tar lika mycket ansvar och därmed visar de möjligheter som finns.

Vi ska jobba med att skapa möjligheter, förutsättningar och goda förebilder. Men jag tror inte på att tvinga fram saker och ting, utan vi måste förändra det i grunden. Det är ett arbete som tar tid, men vi måste börja någonstans.

Att bara ha tvingande reformer som folk bara irriterar sig på har uppenbarligen inte visat sig hjälpa på det stora hela. Det hjälper den unika sakfrågan. Men det har inte förändrat normer och värderingar.

Om vi 50 år senare fortfarande har kvar ett motstånd till att pappor är hemma måste vi prova lite nya modeller. Det är inte omöjligt att vi kan kombinera olika saker.

Jag tror inte att jag och ledamoten är långt ifrån varandra egentligen, även om det kan se ut så i en talarstol.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering

Herr talman! Tack, Sofia Amloh, för frågan!

Förskolan är exempelvis en ganska viktig reform. Den har vi Alva Myrdal och Socialdemokraterna i någon mening att tacka för. Den är något som i dag, precis som ledamoten säger, är en självklarhet.

Jag tror att det finns väldigt många steg som vi behöver ta. Vi behöver inte nödvändigtvis ta dem som inte är populära. Det viktiga är väl ändå att de fungerar.

Jag uppfattar det som att för Socialdemokraterna och generellt sett partierna på vänstersidan är det väldigt viktigt att det ska gå fort fast det inte alltid blir rätt. För mig är det snarare tvärtom. Det är viktigt att det blir rätt och inte att det går fort.

Jag tror att vi behöver jobba med normer och värderingar, goda förebilder och god uppfostran. Tyvärr är det en metod som kommer att ta tid. Men jag tror också att det ger en effekt som håller i sig över tid.

Om vi tvingar fram en reform kan det i vissa fall leda till ett motstånd. Men det kan också leda till att vi genomför någonting som egentligen inte förändrar någonting i grunden, utan folk går bara runt och är irriterade. Minsta lilla som vi skulle backa tillbaka från den lagstiftningen skulle vi falla tillbaka.

Vi behöver helt enkelt förändra synen på exempelvis vem som tar hand om det obetalda omsorgsarbetet hemma, vem som tar hand om barnen eller vad som är manligt, kvinnligt och sådana saker. Vi behöver jobba långsiktigt med att förändra värderingar.

Jag tror att det arbetet börjar exempelvis i förskolan. Där ser vi i dag att vi har 96 procent kvinnor. Det vore väldigt viktigt att få in fler män i förskolan så att barn i ett tidigt skede lär sig hur män och kvinnor interagerar. De får då också manliga förebilder. I dag har de i just förskolan nästan endast kvinnliga förebilder.

Jag är helt emot att man exempelvis skulle använda sig av kvotering för att få in fler män i förskolan. Här jobbar man helt enkelt med att skapa förutsättningar. Det är ett långsiktigt arbete.

Förhoppningsvis kommer Sverigedemokraterna att ha inflytande över regeringen under lång tid framöver. Då kan vi se till att få till de här förändringarna.

Herr talman! Jag vill börja med att rikta ett stort tack till talmanspresidiet för det fina talet över min partikamrat Svenne, som tyvärr lämnade oss nyligen.

I den här debatten har vi till uppgift att adressera ett antal centrala ämnen. Jag tror att ni kommer att känna igen några saker som jag lyfter fram från Kristdemokraternas anförande. Vi ska beröra jämställdhet, mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, insatser för att motverka diskriminering samt bekämpning av hedersrelaterat våld och förtryck. Dessa ämnen är alla av yttersta vikt. Jag ska försöka, även om det är svårt, att klämma in allt i endast en debatt på begränsad tid. Jag ber alltså om ursäkt om jag pratar lite fort.

Det överordnade målet för Sveriges jämställdhetspolitik återfinns i följande formulering: Kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Det är ett mål som har stöd från alla politiska partier. Denna konsensus till trots uppstår frågor kring hur dessa mål ska mätas och bedömas. Skillnader uppstår mellan de olika politiska partierna, framför allt på höger-vänster-skalan. Det blir tydligt i hur vi anser att Sverige bör agera för att uppnå jämställdhet.

Med nuvarande praxis ser man till andelen kvinnor respektive män i olika sammanhang, och resultatet presenteras sedan procentuellt. Om andelen för båda könen uppgår till minst 40 procent anses det vara jämställt. Är det dock mer än 60 procent av ett kön är det ojämställt. Är det 30 procent kvinnor och 70 procent män är det ojämställt. Är det 42 procent kvinnor och 58 procent män är det jämställt.

Låt oss ta förskolan som ett exempel. Där utgör kvinnor 96 procent av personalstyrkan, detta i ett samhälle där det är mycket viktigt med goda förebilder från bägge könen för våra barn. I snickeribranschen råder det helt motsatta förhållandet. Där är andelen män över 99 procent. Men denna tydliga ojämställdhet förs det ingen diskussion om. I stället fokuserar man på sammansättningen i styrelser och börsbolag eller på vilka som sparar mest i aktier.

Varför är det så här? Varför är det över 99 procent män i snickeribranschen och 96 procent kvinnor i förskolan? Enligt forskning har det primärt tre orsaker.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering

För det första finns det stereotypa föreställningar om vad som ska anses vara manliga respektive kvinnliga yrken, vilket kan avskräcka människor från att söka sig till ett visst yrke om de anser sig tillhöra "fel" kön.

För det andra kan arbetsmiljön uppfattas som mindre tilltalande. Dessutom kan en arbetsplatskultur som är starkt dominerad av ett visst kön vara avskräckande eller till och med leda till känslor av utanförskap.

För det tredje kan man i rekryteringsprocesser och utformning av utbildningsvägar omedvetet gynna det ena könet, till exempel genom språkbruk i jobbannonser eller genom att inte aktivt arbeta för att locka till sig sökande av motsatt kön till utbildningar som leder till yrket.

Även om det formellt sett inte finns hinder för kvinnor att verka inom exempelvis snickeribranschen finns det ett behov av att förändra förutsättningarna för att främja en mer naturlig etablering av kvinnor i branschen. Nyckelordet här är just naturlig.

Sverigedemokraterna anser att förutsättningar bör prioriteras framför utfall när det gäller jämställdhetsmålen. Dagens metod, som fokuserar på just utfall, speglar inte fullt ut jämställdhetens verklighet. Som jag tidigare nämnde anses det per automatik vara jämställt om det är minst 40 procent av båda könen. På en plats där det är 45 procent kvinnor och 55 procent män men där männen med sin lilla majoritet styr allt med järnhand och kvinnorna inte har någonting att säga till om anses det alltså ändå vara jämställt. Man tar då ingen som helst hänsyn till inflytandet eller det som det de facto lyfts fram i det övergripande målet: "makt att forma samhället och sina egna liv".

Har då kvinnor samma möjligheter att etablera sig inom snickeribranschen som män? Har män samma möjligheter som kvinnor att söka sig till förskolan, eller är det så som Skolverket säger: att män hindras på grund av pedofildebatten? Oavsett vad vi önskar att svaret vore är svaret på båda frågorna: Nej, de har inte samma möjligheter.

Vad vi kan göra är att arbeta med att förändra förutsättningarna, så att fler kvinnor och män naturligt etablerar sig i respektive könsdominerad bransch. Vi kan bryta ned stereotyper och skapa inkluderande arbetsplatser. Vi kan ge uppmuntran till kvinnor som är intresserade av mansdominerade yrken samt lyfta fram kvinnliga förebilder inom branschen för att visa att yrket är öppet för alla oavsett kön.

Men om svaret på frågorna hade varit ja, det vill säga att kvinnor och män faktiskt har samma möjligheter men kanske ändå väljer eller avböjer ett visst yrke, är det enligt vår uppfattning jämställt även om siffran skulle vara mindre än 40 procent för något av könen. Jämställdhet är nämligen friheten att kunna välja själv. Jämställdhet är att könstillhörigheten på riktigt inte spelar någon som helst roll.

Jämställdhet är inte att en mamma och en pappa är hemma med sina barn i exakt samma omfattning, som vi precis hörde i det tidigare replikskiftet. Jämställdhet är att familjen är fri att själv kunna välja vad som passar bäst för just den egna unika familjen. Det är inte siffror som avgör - det är verkligheten.

Skapa förutsättningar, sluta stirra blint på utfall och skapa goda förutsättningar genom god utbildning, bra uppfostran och goda förebilder! Vi tror att det är så vi skapar sann jämställdhet. Genom att däremot tvinga fram ett utfall kan vi på sin höjd åtgärda ett symtom och få goda resultat på papperet, men vi sopar de egentliga anledningarna under mattan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering

Herr talman! Vi behöver se över hur vi mäter jämställdhet, så att vi i stället fokuserar på just förutsättningar framför utfall. Jag yrkar därför bifall till Sverigedemokraternas reservation nummer 2 om strategier för att nå ett jämställt samhälle. I övrigt står vi bakom utskottets förslag till beslut i detta betänkande, men jag vill också passa på att hänvisa till det särskilda yttrandet från Sverigedemokraterna; vi har ett andrahandsyrkande för det fall vår reservation nummer 13 mot all förmodan inte skulle vinna kammarens gehör.

När vi ändå talar om de jämställdhetspolitiska delmålen kan jag säga att Sverigedemokraterna argumenterar för att ett sjunde delmål bör införas i jämställdhetspolitiken, inriktat på att bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck. Detta förslag, som många här känner till, återfinns i den omfattande rapport på hela 234 sidor som släpptes häromveckan och som visar hur komplex frågan är. Utredningen landar förvisso i att arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck kan inrymmas i redan befintligt delmål, men vi menar att ett särskilt fokus är nödvändigt för att fullt ut adressera och motverka dessa brott. I dag bakas hedersrelaterat våld och förtryck ihop med mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Undantaget att allt detta leder till mycket allvarliga konsekvenser är det helt olika typer av problematik som därmed också behöver hanteras på helt olika vis.

De senaste decennierna har hedersrelaterat våld och förtryck tyvärr etablerat sig som en del av en framväxande parallell samhällsstruktur i vårt land. Vi får allt oftare ta del av rapportering om individer som genom en förtryckande och våldsam hederskultur kraftigt begränsar andra individers rätt till frihet och självbestämmande. I hederns namn utsätts man för trakasserier, hot och våldshandlingar av sina närmaste, av sin egen familj. Människor tvingas ge upp den egna viljan och möjligheten att själva forma sitt liv, det vill säga det som är grundbulten för svensk jämställdhet. Och ibland får människor betala för sin familjs eftertraktade heder med sitt liv.

Oftast är det flickor och kvinnor som utsätts för våld, kränkningar och påtryckningar av personer i sin närhet, men även pojkar och män drabbas - allt för att upprätthålla en familjeheder som krockar med vårt sekulära och moderna samhälle. Detta ska inte förekomma i Sverige. Det strider inte bara mot våra lagar och vårt jämställda sätt att leva - det strider också mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Genom att inrätta ett sjunde delmål anser vi att frågan om att motverka hedersrelaterat våld och förtryck med full kraft får det fokus som frågan tyvärr behöver.

När vi nu talar om hedersrelaterat våld och förtryck utifrån en jämställdhetskontext är det svårt, för att inte säga omöjligt, att inte nämna den värderingsstyrda slöjan. Från och med den 1 augusti 2018 är det förbjudet att bära heltäckande ansiktstäckning, exempelvis burka och niqab, på offentlig plats i Danmark. En burka täcker hela kroppen från topp till tå, inklusive ansiktet, med ett litet nät över ögonområdet som tillåter kvinnan att titta ut. En niqab täcker hela ansiktet och kroppen men lämnar ett litet område öppet kring ögonen eller har ett tunnare tyg som man kan dra åt sidan för att visa ögonen om behov skulle uppstå. Om man bryter mot förbudet i Danmark riskerar man böter på ungefär 1 400 svenska kronor. Vid upprepade brott kan bötesbeloppet höjas.

Liknande förbud finns även i flera andra europeiska länder, som Belgien, Frankrike, Lettland och Österrike. Lettland beslutade till exempel att införa ett förbud mot värderingsstyrd heltäckande slöja på alla offentliga platser 2016. Enligt Lettlands dåvarande justitieminister Dzintars Rasnacs behövdes förbudet för att skydda Lettlands kulturella värderingar, landets gemensamma allmänna och kulturella utrymme och varje enskild individ.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering

Det är av yttersta vikt att vi försvarar våra demokratiska, kulturella och sekulära värderingar mot alla försök att bekämpa dem. Ett led i detta är att vi förbjuder den heltäckande och kvinnoförtryckande värderingsstyrda slöjan på alla offentliga platser.

Avslutningsvis, herr talman, skulle jag vilja belysa Sveriges diskrimineringslagstiftning. Under förra året inkom drygt 5 000 anmälningar till Diskrimineringsombudsmannen. Av dessa avskrevs en tredjedel då de inte bedömdes uppfylla rekvisiten för någon av de sju diskrimineringsgrunderna. Det innebär med andra ord att ungefär 1 500 personer som upplever sig diskriminerade varje år inte ens får sin sak prövad, eftersom vi har en alltför begränsad lagstiftning.

I stället för att löpande bredda lagen eller införa nya diskrimineringsgrunder som kan behöva revideras över tid eller som riskerar att exkludera någon grupp eller kategori av människor bör diskrimineringslagen ses över och förändras i grunden. Vi föreslår en översyn av diskrimineringslagstiftningen med målet att införa "otillbörlig särbehandling", eftersom detta i stället skulle fånga upp alla former av diskriminering, så att alla människor omfattas oavsett grund till diskriminering.

Herr talman! Även min fråga går till jämställdhetsminister Paulina Brandberg.

Under den nyligen avslutade julperioden, en tid när skolorna är stängda och barnen mer isolerade, ökar risken för att barn i Sverige olovligen förs utomlands och utsätts för allvarliga brott som exempelvis könsstympning eller tvångsäktenskap. Skolan, som ofta tjänar som en trygg plats för många barn, är som bekant inte tillgänglig under loven.

Denna situation är en konsekvens av tidigare regeringars invandrings- och integrationspolitik, som präglats av bristande ansvar och otydliga riktlinjer. Resultatet är att barnen nu får bära slöjan av dessa politiska misslyckanden.

För att ta itu med denna mycket allvarliga situation behövs ett effektivt samarbete mellan skolor, gränspolis och socialtjänst. Lagstiftningen behöver ses över, och straffen för dem som begår dessa brott behöver skärpas. Dessutom är det avgörande att kunskapen om dessa frågor genomsyrar arbetet hos alla dem som dagligen interagerar med barn.

Mot denna bakgrund, hur planerar statsrådet och regeringen att agera för att stoppa dessa brott mot barn och säkerställa att nödvändig kompetens finns hos dem som möter våra unga?

Fru talman! Det finns inget förslag om att det här delmålet ska suddas ut. Det finns ett förslag om att det ska breddas så att alla inkluderas.

Enligt en helt färsk rapport om våld i relationer är det i 15 procent av fallen kvinnor som slår män. I 85 procent av fallen är det åt andra hållet. När det heter mäns våld mot kvinnor osynliggör vi den gruppen om 15 procent. Det tycker Socialdemokraterna uppenbarligen är en bra idé.

Lönegapet mellan män och kvinnor är strax under 5 procent, alltså en tredjedel så stort, men det är en jätteviktig fråga för Socialdemokraterna. Den vill man belysa och jobba med. Men när 15 procent av alla våldsbrott begås av kvinna mot man ska vi inte prata om det. Att bara byta ut begreppet är tydligen jätteallvarligt.

Jag vill vara tydlig med att vi inte ska sudda ut någonting; vi ska bredda det. Det finns inte ens något förslag. Vi kan väl vänta tills det finns ett förslag? Jag utgår från att man vill ta fram ett förslag där det är tydligt att det gäller mäns våld mot kvinnor, kvinnors våld mot män, kvinnors våld mot kvinnor, mäns våld mot män, vuxnas våld mot barn och så vidare.

Tanken är inte att någonting ska suddas ut. Tanken är att det ska breddas så att även den man som blir slagen av sin fru ska våga söka hjälp. Det finns ju, precis som ledamoten nämner, ett antal könsnormer i vårt samhälle som bland annat säger att den man som blir slagen ska tåla det för att vara en riktig man.

Fru talman! Jag tänker lägga lite tid på ämnet mäns våld mot kvinnor. Det är ingen tvekan om att våld i nära relationer är en fråga där ett könsperspektiv dominerar. Ibland lyfter man fram män som offer i samkönade relationer, eller pojkar - det vill säga barn - och män som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck.

Stöd till utsatta män är ganska svårt att hitta. Om utgångspunkten är antalet anmälda brott är nog begreppet mäns våld mot kvinnor mest passande, men om man breddar undersökningen något får man en helt annan bild. Ända sedan 70-talet finns det studier som visar att lika många män som kvinnor slår och blir slagna. För svensk del har Brå gjort rapporter, och de visar att det går åt bägge hållen. Faktum är att både män och kvinnor utsätts och att både män och kvinnor är förövare. Våld som drabbar män är alltså betydligt vanligare än man tror.

Kvinnor får ofta betydligt mer fysiska men, och det är precis som ledamoten nämner främst kvinnor som har dött av detta våld. Det är inte förvånande eftersom män generellt är större och starkare än kvinnor och därmed kan skada en kvinna mer.

I populärkulturen - alltså film, tv och serier - finns tydliga exempel på hur det funkar när en kvinna slår en man. Örfilar och våld från en kvinna porträtteras som berättigade handlingar, och det är oftast mannen som ska skämmas efteråt för att han har gjort någonting fel. Det målas upp som att kvinnors våld knappt skadar män, för en riktig karl ska ju tåla ett litet slag.

Det är svårt att söka hjälp när den du älskar slår dig, och det blir knappast lättare när hela samhället agerar som om våldet du upplever inte existerar. Som man hamnar man i ett sådant läge.

Vad menar Socialdemokraterna att vi ska göra åt de män som slås och som göms bakom begreppet mäns våld mot kvinnor?

Fru talman! Varför ser det ändå ut som det gör? Det var väl egentligen det jag berörde ganska mycket i mitt anförande. Det är historiska värderingar, synen på samhället och synen på kvinnan som den som förväntas ta hand om barnen som vi behöver arbeta med. Att det är en enorm utmaning tror jag att vi är överens om. Hade det funnits en jättelätt lösning hade vi sannolikt hittat den för länge sedan.

Vi har ett gediget arbete framför oss. Jag tror att vi måste fortsätta jobba med goda förebilder och god uppfostran. Och som sagt: För att kunna göra väl avvägda val behövs det också förutsättningar för det. Vi behöver också jobba med de tekniska verktygen runt omkring.

Ett av våra konkreta förslag är att man när man befinner sig på Försäkringskassans hemsida ska kunna fylla i hur man har tänkt fördela dagarna och då genast få upp en kalkyl på skärmen: Så här kommer den långsiktiga effekten att bli på era framtida pensioner. Om ni väljer att skilja er kommer det att slå så här mot kvinnan, som kanske tar det största uttaget. Om föräldrarna sedan ändå väljer att göra på något annat vis är det upp till dem, men då har de i alla fall fått rätt förutsättningar.

Jag kan inte tala exakt för vad Ludvig Aspling menade. Det är dock ett faktum att det även finns män som aktivt söker sig till prostitution och som söker sig till Sverige för att sälja sexuella tjänster. När en man medvetet har sökt sig till Sverige för att sälja sex - vilket vi vet förekommer; det förekommer på Åhléns i Stockholm - kan jag tycka att det är rimligt att detta vid en asylansökan eller liknande är någonting som det ska tas hänsyn till.

Vi måste dock göra skillnad på människor som är offer för prostitution och människor som aktivt söker sig till prostitution frivilligt och medvetet. Det är en liten grupp, förvisso. Majoriteten är offer för prostitution; vi ska aldrig påstå någonting annat. Men denna grupp finns. Då ska man inte stirra sig blind åt det ena eller andra hållet och säga att det är på ett specifikt sätt.

Sverigedemokraterna är en del av Tidöavtalet, och detta är en del av Tidöavtalet. Sverigedemokraterna står bakom Paulina Brandbergs uttalanden. Sedan förstår jag vad Ludvig menade i det här specifika exemplet.

Fru talman! Tack för frågorna, Helena Vilhelmsson från Centerpartiet!

Vi kan väl börja med förebilder och föräldraförsäkringen. Just detta att man behöver förebilder i fråga om hur män och kvinnor fungerar gentemot varandra och hur man förväntas fungera i samhället är en av anledningarna till att vi exempelvis har infört dubbeldagarna. Forskning har visat att dubbeldagarna har lett till att män och kvinnor delar mer på ansvaret naturligt.

Det som hela vår politik bygger på är att inte tvinga in folk i mönster utan just att skapa förutsättningar. Vi tror att dubbeldagarna är ett sådant gott exempel. Det har visat sig att män som får mer tid hemma med sin familj får mer förståelse och oftast en egen vilja att stanna hemma mer. Detta är ett steg åt det hållet, och vi hoppas att det kommer att funka.

Om vi tvingar någon till någonting gör man det för att man måste, men det förändrar inte ens mindset, varför man gör det. Det är det vi måste jobba med så att människor vill göra på ett eller annat sätt. Vi ska skapa förutsättningar för det. Det gäller också i olika typer av yrken, om det är män eller kvinnor som söker sig dit. Vi ska aldrig tvinga någon, utan vi måste titta på: Varför gör män så här? Varför gör kvinnor så här? Hur kan vi skapa förutsättningar så att man har möjlighet att välja utifrån sin fria vilja?

Bristande vandel pratade vi om förra året, precis som ledamoten nämner. Jag tycker att jag var ganska tydlig då, och jag vara tydlig igen. Jag har tyvärr inte tagit del av det exakta citat som det hänvisas till, men jag vill göra mig till talesperson för partiet och säga att en kvinna som är offer för prostitution utgör inte ett exempel på bristande vandel. Hon är välkommen att stanna kvar.

Fru talman! "Vi bakar med kärlek" och "hemlagat mos" - det är två begrepp som vi alla känner igen. Vi stöter på dem i den lokala korvgrillen eller på brödförpackningen i mataffären.

Men vad är det egentligen man vill säga med ett sådant här budskap om kärlek och hemlagat? Som kunder får vi känslan av att man inte har tillagat moset eller bakat brödet huvudsakligen för att tjäna pengar, utan av kärlek. Man vill dela med sig av det goda för att man bryr sig om att kunderna ska få det allra bästa. Ekonomin är sekundär.

Barnmorskan är en roll som historiskt sett har varit närvarande under väldigt lång tid i Sverige. Ursprungligen var det ofta kvinnor i lokalsamhällen som hade erfarenhet av att assistera vid förlossningar som delade med sig av sina kunskaper till andra kvinnor. Rollen baserades ofta på tradition, gemenskap och kärlek till att stödja födande kvinnor. Ekonomin var sekundär.

Under 1800-talet och tidigare var många av dem som utförde förlossningsvård, inklusive barnmorskor, inte formellt utbildade. Man hjälpte till för att man kände ett kall. Ofta kunde man som tack erhålla mat och husrum för att överleva, men själva arbetet utförde man av kärlek.

År 1815 bildades barnmorskesocieteten i Sverige för att reglera och förbättra barnmorskornas utbildning och kompetens, och 1833 infördes den första svenska barnmorskelagen. Från 1835 krävdes det även en examen för att få praktisera som barnmorska. Med utvecklingen av sjukvården och införandet av formell utbildning för barnmorskor började de gradvis få en ökad status i samhället och blev slutligen en erkänd yrkesgrupp under 1900-talet. Men själva arbetet gjorde man fortfarande av kärlek.

Det skulle dröja ända fram till 1943, alltså för 80 år sedan, innan man skulle erhålla någon som helst form av ekonomisk ersättning för arbetet som barnmorska. För varför skulle man ha lön? Att ta hand om barn och andra kvinnor gör man ju såklart av kärlek!

Vare sig vi vill eller inte lever flera av de här uppfattningarna kvar i vårt samhälle. Vi bakar fortfarande bröd med kärlek och äter hemlagat mos. Men det märks kanske än tydligare hur gemene man resonerar när en it-tekniker kräver högre lön för att företagets hemsida ska fortsätta att fungera jämfört med när en vårdare kräver högre lön för att de äldre ska fortsätta att få mat. Den naturliga instinkten för de flesta i ett sådant scenario är att, motvilligt eller ej, reagera på hur vårdaren resonerar: Tänk på de äldre! Är pengar det enda som spelar roll?

Rent instinktivt förväntar vi oss att människor ska utföra vissa typer av arbete av kärlek, inte av ekonomiska skäl. Och självklart handlar det om mellanmänsklig kärlek och omsorg, men bara för att man är en god människa som bryr sig om andra ska man inte behöva stå tillbaka ekonomiskt.

Det är således inte speciellt förvånande att vårdaren i ett lönesamtal har betydligt svårare att argumentera för en högre lön än en it-tekniker. I de yrken och på de arbetsplatser där det handlar om omsorg av andra människor, exempelvis hemtjänsten, förskolan, barnskötare eller undersköterskor, är över 90 procent kvinnor. En fordonsreparatör - ett yrke där 97 procent är män - tjänar i snitt 30 000 kronor. En förskollärare - där 96 procent är kvinnor - tjänar 29 000 kronor. Det är alltså mer lönsamt att laga trasiga bilar än att bygga hela barn.

Fru talman! Så vad gör vi åt saken? Ofta hör vi förslag om exempelvis kvotering till bolagsstyrelser eller en tvingade fördelning i föräldraförsäkringen, det vill säga att jämställdhet ska beräknas i utfall. Är det minst 40 procent kvinnor är vi nöjda. Varför det ser ut som det gör är tydligen sekundärt.

Jag vill påstå att kvotering inte löser några som helst problem. På sin höjd kan det motverka symtomen och dölja det ursprungliga problemet kring synen på kvinnor respektive män så att man slipper se det. Man kan fråga sig varför en förlegad syn på att en kvinna inte vill ha en värdig lön utan ska utföra sitt arbete på grund av kärlek skulle förbättras för att vi tvingar föräldrar att dela på sin föräldraledighet.

Varför skulle ansvaret för det obetalda hem- och omsorgsarbetet förbättras för att vi inte tar hänsyn till kompetens och i stället kvoterar in det underrepresenterade könet i en bolagsstyrelse?

Det handlar i grund och botten om samhällets värderingar och normer. Och det är ingenting vi får bukt med genom att tvinga in folk i olika mönster för att få "rätt" utfall. Vi får bukt med jämställdheten genom bra uppfostran, en god utbildning och lämpliga förebilder.

Låt mig dröja mig kvar lite grann just vid förebilder. En individ, en människa, bygger upp sin grundläggande syn på vad som är rätt och fel, på empati och på att förhålla sig till andra individer mycket tidigt i livet. Det inkluderar även jämställdhet i form av synen på kvinnor och män och hur de interagerar med varandra i vardagen. Man kan därför tycka att det borde vara prioriterat att låta barn få ta del av hur kvinnor och män interagerar med varandra och se att de är jämlika - för de ska vara jämlika i vårt samhälle.

Personalen i svensk förskola består till 96 procent av kvinnor, som alla gör ett fantastiskt jobb. Under föregående mandatperiod var jag ledamot i utbildningsutskottet och fokuserade just på svensk förskola, som består av äkta samhällshjältar. Men den faktiska jämställdheten i svensk förskola, liksom manliga förebilder, är nästan helt obefintlig när bara 4 procent är män.

Det är därför inte särskilt konstigt att man redan från unga år förknippar kvinnan med omhändertagande av barn. Men det höjs det inga röster om alls. I de fall kvinnan är underrepresenterad läggs det fram förslag på förslag. Men i de fall mannen är underrepresenterad, exempelvis i förskolan, är det helt tyst. Och inom förskolan skulle det verkligen skulle behövas manliga förebilder. Men det kommer inga förslag.

I stället för att åtgärda grundproblematiken har man försökt åtgärda symtomen och infört en genuspedagogik som redan i unga år fastställer att det är skillnad på flickor och pojkar. Det är en pedagogik som nu, 2023, fortfarande saknar bevisad evidens för att den faktiskt fungerar.

Snarare ser vi de negativa effekterna av hur den genuspedagogik vi införde i läroplanen 1998 nu 25 år senare leder till lavinartade ökningar av könsdysfori. Att det är fler flickor som vill bli pojkar än tvärtom är inte heller speciellt förvånande eftersom man från radikalfeministiskt håll matas med sanningen att man som flicka är förtryckt baserat på sin könstillhörighet och att det enda sättet att lyckas tydligen är att bli inkvoterad.

Fru talman! Vi måste sluta stirra oss blinda på utfallet och i stället börja fokusera på möjligheterna och hur vi som samhälle skapar dessa möjligheter. Värdena i om ett samhälle ska kunna anses vara jämställt är när det finns lika möjligheter och lika förutsättningar oavsett kön. Att nå dit är inte enkelt - det påstår ingen - men budgetpropositionen från Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, som vi nu pratar om, är ett bra steg på vägen åt rätt håll. Jag vill passa på att yrka bifall till densamma.

Vi ska fortsätta att baka med kärlek, och vi ska fortsätta att äta hemlagat mos. Men vi måste skifta fokus. Vi behöver revidera hur vi mäter jämställdhet och fokusera på förutsättningar framför utfall. När kvinnor och män på exakt lika villkor är fria att göra sina egna val, bestämma över sitt eget liv och sin egen familj - oavsett vad man sedan väljer att göra - först då, och endast då, har vi ett jämställt samhälle.

När staten aktivt försöker styra en individs fria vilja för att nå ett önskat utfall är det raka motsatsen till jämställdhet. Positiv särbehandling leder alltid till negativ särbehandling av någon annan.

(Applåder)