Michael Rubbestad

Fru talman! Min fråga går till arbetsmarknadsminister Johan Britz.

I Sverige har kvinnor och män samma möjlighet till utbildning, arbete och egen försörjning. Vi sverigedemokrater står också tydligt emot hedersförtryck och kvinnoförtryck.

Diskussionen fokuseras ofta på lönegapet mellan kvinnor och män, men det riskerar att skymma en ännu mer grundläggande ojämställdhet: att många kvinnor helt står utanför arbetsmarknaden. Enligt SCB är arbetslösheten bland utrikes födda kvinnor i arbetsför ålder exakt fyra gånger så hög som bland inrikes födda kvinnor.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga arbetsmarknadsminister Johan Britz: Avser ministern att vidta några konkreta åtgärder för att bryta utanförskapet bland utrikes födda kvinnor och föra fler från bidragsberoende till arbete? Och är ministern beredd att medge att denna situation är ett resultat av en tidigare ansvarslös migrationspolitik?

Fru talman! Jag blir glad av att vi är överens. Som jag förstått det och redan har nämnt pågår en dialog, och jag har blivit försäkrad att det här är frågor som man kommer att satsa på.

Nu är det ganska länge sedan jag läste reservation 25, ska jag erkänna. Jag tittade nog på den så sent som förra året. När vi lyfte den för intern diskussion såg vi flera delar i den reservationen som gör att vi tyvärr inte riktigt kan ställa oss bakom den, för det öppnar upp för mycket bredare utredningar än det som vi specifikt vill titta på.

Jag önskar att jag hade tittat igenom reservationen på nytt i år, för då hade jag kunnat ge ett betydligt bättre svar. Jag får faktiskt be om ursäkt för det. Men givet att de här frågorna är på gång får vi väl hoppas att den nuvarande regeringen får nytt förtroende och att vi har en ny regering där också Sverigedemokraterna ingår när den här propositionen väl läggs på bordet. Då hoppas jag att vi kan få en bred enighet över hela kammaren, för i de här frågorna tror jag att vi är överens.

Fru talman! Tack, ledamoten Jessica Wetterling, för frågan! Det är lite ovanligt med ett replikskifte i konstitutionsutskottet, men jag tycker att det är lite roligt.

De här frågorna är båda två frågor som Sverigedemokraterna har drivit ganska länge och varit ganska tydliga med. De har funnits med i våra kommittémotioner ganska länge.

Reservation 25 om älvdalskan, den gemensamma från den samlade oppositionen, vet jag har funnits med tidigare. Däremot är jag osäker på om reservation 4 är ny eller inte.

Det här är en fråga som vi tycker är viktig. Jag vet att det finns andra partier på vår sida som också tycker att den är viktig – bland annat Kristdemokraterna, som har brunnit ganska mycket för den här frågan. Det är en fråga som vi diskuterar inom det regeringssamarbete som finns. Jag har fått till mig att det här är en fråga som man anser är viktig och avser att jobba vidare med, så i någon mening är den frågan redan på gång.

Således finns det ingen anledning att ställa sig bakom en specifik reservation, som kanske låser in sig i hur en utredning bör se ut eller vara formulerad. Såvitt jag förstår finns det redan ett pågående arbete, och det är jag ganska nöjd med som det ser ut i dag.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Sverige har fem erkända nationella minoriteter. Det är judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar. Därtill har vi fem nationella minoritetsspråk: jiddisch, romani chib, samiska, finska och meänkieli. Det är levande kulturer, språk och identiteter som har vuxit fram under mycket lång tid och utgör en viktig del av Sveriges historiska och kulturella fundament. Deras särställning vilar på djupa rötter, dokumenterad historisk närvaro och ett ansvar från statens sida att värna kulturer och språk som annars riskerar att gå förlorade.

Ett tillgängligt kulturarv är avgörande för identitet både på individuell nivå och på samhällsnivå. Rätten till språk, kultur och identitet är grundläggande i en demokrati, oavsett om man tillhör majoritetsbefolkningen eller en nationell minoritet.

Samtidigt är det viktigt att understryka individens frihet. Ingen ska tvingas in i en kollektiv identitet, och ingen ska ifrågasättas för att man identifierar sig både med minoritetskultur och majoritetskultur eller med endast den ena. Just därför behöver vi tänka mer långsiktigt kring hur minoriteternas kulturarv kan tillgängliggöras och bevaras utan att politisera eller låsa fast människor i kategorier.

Samerna erhöll status som urfolk 1977. Utredningen som föregick detta hade dock inte till uppgift att utreda om det kunde finnas andra grupper som uppfyller kriterierna för att anses vara ett urfolk. Utredningen konstaterade bland annat att ”samerna utgör en ursprunglig befolkning som torde vara lika gammal som eller äldre än landets majoritetsbefolkning. Samerna är således inga invandrare i modern mening.”

Svenska Tornedalingars Riksförbund har flera gånger tillskrivit regeringen med önskemål om att utreda huruvida även tornedalingar, kväner och lantalaiset uppfyller kraven för att anses vara ett urfolk. En utredning avfärdades av den dåvarande socialdemokratiska regeringen.

Vi i Sverigedemokraterna vill se en bred utredning för att se över om det kan finnas andra grupper i Sverige som likt samerna uppfyller kraven för att anses utgöra urfolk.

Fru talman! Språket är ofta nyckeln till en kulturs överlevnad. I dag finns så kallade förvaltningsområden för finska, samiska och meänkieli, vilket ger särskilda rättigheter inom exempelvis förskola, äldreomsorg och myndighetskontakt. Jag bor själv i en kommun som utgör ett finskt förvaltningsområde. När jag ringer till kommunens kontaktcenter kan jag trycka på knappval 1 i min telefon om jag vill prata med någon på finska. Men utanför de här områdena är tillgången till minoritetsspråk inom välfärden ofta mycket begränsad. Det innebär i praktiken att en människas rätt till sitt språk blir beroende av var i landet hon bor, vilket inte är rimligt. Vi behöver helt enkelt utreda alternativa sätt att möjliggöra användning av minoritetsspråk inom välfärdssektorn, även utanför dagens förvaltningsområden, men inte genom tvång utan genom flexibla och praktiska lösningar.

Populärkultur och medier spelar i dag en avgörande roll för språkens synlighet. När en stor internationell produktion som Disneys Frost 2 dubbas till nordsamiska och tillgängliggörs över hela världen visar det vilken potential som finns. Inom strömmande medier erbjuds redan i dag undertexter på ett stort antal språk. Att inkludera även våra minoritetsspråk skulle kunna bidra till språkbevarande och ökat intresse bland yngre generationer. Möjligheterna att underlätta sådana satsningar bör utredas. Sveriges Television, som är statligt finansierat, bör också ges i uppdrag att i större utsträckning erbjuda undertexter på minoritetsspråk i produktioner där det redan i dag finns svenska eller engelska undertexter.

Jag vill också särskilt beröra den judiska minoritetens situation. Antisemitismen i Sverige har ökat kraftigt, inte minst efter Hamas terrorattack den 7 oktober 2023. Judar i Sverige vittnar om hot, hat och en vardag där det blir allt svårare att leva öppet som jude. I synnerhet i Malmö har detta fått mycket konkreta konsekvenser. När människor lämnar sina hem av rädsla har samhället misslyckats. Det är därför avgörande att staten fortsätter och förstärker arbetet för att trygga och underlätta judiskt liv i hela Sverige.

Avslutningsvis vill jag nämna två språkfrågor som ofta hamnar i skymundan.

Svenskt teckenspråk är ett fullvärdigt språk med egen grammatik och en lång historia i Sverige. Det är många människors första språk. Trots det saknar teckenspråk det skydd som minoritetslagen ger, vilket bör ändras.

Även älvdalskan förtjänar att uppmärksammas. Det är ett språk med anor ända från järnåldern som enligt språkforskare tydligt skiljer sig från svenskan. Enligt språkforskare och Europarådets expertkommitté och ministerråd är älvdalskan att betrakta som ett eget språk och inte en formell dialekt. Även den amerikanska lingvistorganisationen SIL klassade älvdalskan som ett eget språk redan 2016. Intresset växer, inte minst bland unga, men även här behövs åtgärder för att säkerställa att språket inte går förlorat. Givet det faktum att älvdalskan är att betrakta som ett eget språk som både talas i dag och har urgamla anor menar Sverigedemokraterna att vi borde utreda möjligheten att erkänna älvdalskan som ett minoritetsspråk för att säkra språkets fortlevnad även inför kommande generationer.

Herr talman! God morgon! Jag har fortfarande andan i halsen, för jag fick springa från tåget, som inte riktigt var bästa vän med mig den här morgonen. Jag ska försöka andas ut, komma tillbaka och landa lite grann.

Hur som helst vill jag börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Utgiftsområde 1 är kanske inte det största området i kronor räknat, men det är utan tvekan ett av de mest grundläggande. Här ryms själva stommen i det svenska statsskicket. Det är riksdagen, regeringen, länsstyrelserna, statschefen, demokratipolitiken och våra centrala institutioner.

Fungerar inte den delen av apparaten fungerar egentligen ingenting annat heller. Det är därför glädjande att kunna stå här i dag och tala för en budget som inte bara är stabil och förankrad i en majoritet utan som också tydligt prioriterar det som Sverige behöver i det här läget: säkerhet, robusthet och ordning i statens kärnverksamhet.

Vi kan börja med statschefen. Monarkin är en av Sveriges äldsta institutioner, och den fungerar som en enande symbol i en tid präglad av osäkerhet och globala konflikter.

Kungen och kungafamiljen genomför varje år ett mycket omfattande program, och deras arbete uppskattas brett i hela samhället. Men säkerhetsläget ställer nu högre krav även på hov- och slottsstaten. Det är därför rimligt att vi nu ger förutsättningar för att man ska kunna genomföra nödvändiga säkerhetsinsatser och fortsätta förvalta ett kulturarv som tillhör hela det svenska folket. Budgeten stärker de här möjligheterna och gör det på ett ansvarsfullt sätt.

Vi behöver också stärka säkerheten här i Sveriges riksdag. Hotbilden mot landets demokratiska institutioner har förändrats dramatiskt. Terrorhotnivån är höjd, och vi har sett incidenter som tidigare hade betraktats som otänkbara.

Den öppna riksdagen är en självklar del av vår demokrati, men öppenhet förutsätter trygghet. Därför är det rätt och nödvändigt att Riksdagsförvaltningen nu tillförs de resurser som behövs för att stärka bevakning, it-skydd och krisberedskap. Detta är ingenting som handlar om lyx, utan det handlar om att säkra att folkstyret kan fortsätta fungera även under pressade förhållanden.

Att Sverige nu dessutom är med i Nato innebär fler parlamentariska processer och högre krav på stöd till desamma. Även det möter vi i den här budgeten.

En fungerande demokrati kräver att riksdagens ledamöter kan ägna sig åt sitt uppdrag, inte åt onödiga administrativa moment. Därför är det klokt att vi nu förstärker stödet till politiska sekreterare och partigrupper och fortsätter att modernisera de digitala verktyg och system som ledamöterna använder i sitt arbete. Det är en investering i själva folkstyrets praktiska funktion.

Nästa val närmar sig redan. Ett val behöver vara säkert, robust och förtroendeskapande. I ett Europa där desinformationskampanjer och cyberangrepp blivit en realitet kan vi inte längre ta någonting för givet. Det är därför avgörande att Valmyndigheten får förutsättningar att förstärka arbetet med säkerhet, motståndskraft och bemanning. Vallagen har skärpts, och den här budgeten säkerställer att de förändringarna faktiskt också blir verklighet.

En levande demokrati kräver även engagemang från nästa generation. Det är därför mycket positivt att resebidragen för skolor höjs, så att fler elever från hela landet kan besöka riksdagen. Det är ganska blygsamma medel i sammanhanget, men de har ändå en stor betydelse för mötet mellan unga och demokratin. Jag ser fram emot att få möta framtidens makthavare här i korridorerna.

Jag vill också lyfta Riksdagens ombudsmän, JO. Det är en av de institutioner som ytterst garanterar rättssäkerheten gentemot medborgare och ser till att myndigheter följer lagar och regler.

JO har under senare år sett ett kraftigt ökat ärendetryck, inte minst kopplat till kriminalvården. Samtidigt ökar kraven inom den så kallade Opcatverksamheten, där fler inspektioner är nödvändiga. Myndigheten arbetar intensivt för att effektivisera sitt arbete men är själv tydlig med att det inte räcker för att möta ökningen. Därför stärker den här budgeten JO:s förutsättningar, bland annat genom att skapa möjlighet att anställa fler rättssakkunniga, byråchefer och personal för de ökade tillsynskraven.

Det kan vid en första anblick se ut som att JO gör stora besparingar senare i planeringen, men det beror helt enkelt på att dess ordinarie lokaler renoveras just nu, vilket tillfälligt driver upp kostnaderna. I realiteten är det här en verksamhet som fortsätter växa i betydelse och där förstärkningar är motiverade för att värna rättsstaten.

När vi stärker statens institutioner är det samtidigt avgörande att vi gör det med respekt för skattebetalarna. Varje skattekrona som slösas bort är en förlorad möjlighet när det gäller välfärden, tryggheten eller försvaret. Det gäller JO. Det gäller Riksdagsförvaltningen. Det gäller länsstyrelserna.

Staten måste växa där behoven växer, men den måste också effektivisera där det är möjligt. Medborgarna har rätt att förvänta sig att myndigheter arbetar smartare, tydligare och mer resultatinriktat. Det är en linje som Sverigedemokraterna kommer att fortsätta driva och som Tidöpartierna nu tillsammans förverkligar – steg för steg.

Länsstyrelserna är regeringens förlängda arm och spelar en central roll i svensk krisberedskap. Samtidigt har de under lång tid dragits med problem. Det är otydliga uppdrag, brister i tillsyn och ibland allvarliga avvikelser. Samtidigt ökar kraven kraftigt när det gäller civilt försvar, klimatanpassning, bostadsplanering och miljöarbete.

Den här budgeten förstärker länsstyrelsernas möjligheter att klara sitt uppdrag. Men förstärkningen förenas med en förväntan: att myndigheterna måste fungera bättre, arbeta effektivare och återupprätta medborgarnas förtroende.

Herr talman! I sin helhet stärker den här budgeten politiken för fria, säkra och motståndskraftiga demokratiska processer. Det handlar helt enkelt om att värna det demokratiska samtalet mot hot och hat. Det handlar om att säkerställa att våra val håller hög kvalitet och att det finns stor trygghet, och det handlar om att skydda mänskliga rättigheter och att stå emot extremistiska angrepp på det öppna samhället.

Vi stärker Integritetsskyddsmyndighetens arbete, vilket är helt nödvändigt i en tid när techjättar, avancerad AI och omfattande datainsamling påverkar varje individs frihet.

Den här budgeten är inte spektakulär, och det är precis det som är poängen. Rikets styrelse ska inte vara ett område för stora svängningar, experiment eller symbolpolitik. Det ska präglas av stabilitet, ansvar och långsiktighet.

Sverigedemokraterna och regeringspartierna levererar genom Tidösamarbetet en budget som stärker säkerheten i riksdagen, värnar monarkin och kulturarvet, utvecklar demokratin, skyddar rättsstaten och skapar robusta myndigheter och en fungerande offentlig förvaltning. Det är helt enkelt en budget som står upp för svensk demokrati, inte som ett ord utan som ett system och ett ansvar.

Jag vill än en gång yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

I detta anförande instämde Mats Green (M).

Fru talman! Regeringens proposition handlar vid första anblick om något ganska tekniskt – sekretess i ärenden om så kallade strategiska nettonollprojekt. Men bakom de ganska byråkratiska orden döljer sig en fråga som går rakt in i kärnan av den svenska demokratin: Hur mycket insyn ska medborgarna ha i de beslut där staten vägleder, påverkar eller investerar i näringslivet?

EU:s nettonollförordning, som trädde i kraft tidigare, syftar till att stärka Europas egen förmåga att producera den teknik som behövs för den gröna omställningen. Det gäller allt från batterier och solpaneler till vätgas, koldioxidlagring och delar av kärnteknik. Förordningen innebär att medlemsstaterna kan ge vissa projekt status som just strategiska nettonollprojekt, vilket i praktiken innebär snabbare tillståndsprocesser och ett politiskt erkännande.

Det är naturligt att företag som söker den statusen måste lämna in omfattande ansökningar. De måste kunna visa att projekten är tekniskt hållbara och ekonomiskt bärkraftiga och bidrar till EU:s klimatmål. De här ansökningarna innehåller förstås mycket detaljerad information om affärsplaner, tekniska beskrivningar och ekonomiska kalkyler. Det är den här informationen som regeringen nu vill göra hemlig i upp till 20 år.

Vi sverigedemokrater har förståelse för att företagshemligheter självklart behöver skyddas. Inga företag ska behöva riskera att deras tekniska innovationer eller ekonomiska strategier hamnar på konkurrenternas skrivbord. Det är rimligt och nödvändigt. Men vår uppfattning är att propositionen går längre än så. Den öppnar dörren för en långtgående sekretess som riskerar att göra hela processen oöverskådlig för allmänheten. Det är inte rimligt, anser vi, i ett land som byggt sin demokrati på just öppenhet.

Sverige är nämligen inte vilket land som helst i det här avseendet. Redan 1766 införde vi världens första tryckfrihetsförordning med offentlighetsprincipen som bärande idé. Den har i mer än 250 år gjort det möjligt för medborgare, journalister och forskare att granska myndigheter och politiker. Den har avslöjat skandaler, förhindrat missbruk och lagt grunden för ett förtroende mellan stat och medborgare som få andra länder kan mäta sig med.

Det är därför vi reagerar när man nu föreslår, med hänvisning till EU, att nästan alla handlingar i de här ärendena ska kunna hemlighållas i upp till två decennier. Det är inte EU som kräver det. EU-förordningen säger bara att vi ska skydda konfidentiell information – och det är självklart. Men hur det görs är upp till varje medlemsstat. Sverige hade kunnat välja en något mer balanserad lösning som både skyddar företagen och bevarar insynen.

Vi menar att det här förslaget är ett exempel på så kallad överimplementering. Sverige går helt enkelt längre än vad EU faktiskt kräver. Det görs ofta i tron att vi gör rätt för oss, men i praktiken blir det på bekostnad av våra egna värden.

Det problem som vi ser med propositionen är att man riskerar att dölja mer än vad som är nödvändigt. Om nu nästan allt i en ansökan blir sekretessbelagt blir det ganska svårt för medierna och allmänheten att förstå varför vissa projekt prioriteras, hur kalkylerna ser ut och vilka risker som staten faktiskt tar. När det handlar om stora satsningar med offentligt stöd måste de här frågorna tåla ljuset.

Vi har sett flera exempel på när entusiasmen för det gröna och det nya går lite före sunt förnuft. Northvolt är kanske det absolut tydligaste, och Stegra ser tyvärr ut att bli det absolut senaste. Politiska löften om tusentals jobb och miljardstöd presenterades som framtidens mirakel, men i efterhand har vi fått se en annan verklighet. Det är förseningar, kostnadsproblem och oklara ekonomiska förutsättningar. Vi tror att det hade varit bra om mer av den här informationen hade varit offentlig redan från början.

Vi förstår och accepterar behovet av sekretess men inte riktigt i den form som regeringen nu föreslår. Vi menar att sekretessen behöver begränsas till uppgifter som verkligen är affärskritiska. Vi menar också att sekretessen ska vara tidsbegränsad på ett lite mer rimligt sätt. 20 år är orimligt lång tid i en bransch där teknik och marknad kan förändras på bara några få år. Efter en rimlig period behöver handlingarna kunna granskas så att man i efterhand kan utvärdera om besluten verkligen var kloka.

Vi föreslår dessutom att oberoende instanser – det skulle exempelvis kunna vara Riksrevisionen – ska ges möjlighet till löpande insyn i de delar som inte är offentliga. Om nu handlingarna inte kan granskas av allmänheten måste i alla fall någon kunna göra det. Det här är inte ett misstroende mot företagen, utan det är snarare ett sätt att skydda både dem och staten mot framtida missförstånd, felbedömningar och rena oegentligheter.

Fru talman! Det handlar inte bara om en paragraf i offentlighets- och sekretesslagen. Det handlar också om vilken väg Sverige väljer i mötet mellan nationellt självbestämmande och EU:s reglering. Det handlar om att vi inte får tappa bort den öppenhet som gjort Sverige starkt. När man lutar sig mot Bryssel för att förklara varför svenska principer måste vika är det vår uppgift att påminna om att demokratin faktiskt fungerar som bäst när människor vet vad som pågår och vad som händer.

Sverigedemokraterna står för en ganska enkel princip: Det svenska folket ska veta hur deras pengar används, även när det sker i klimatets eller industrins namn. Vi behöver den gröna tekniken, men vi behöver också insyn och ansvar. Offentlighetsprincipen är inte ett hinder för utveckling. Den är snarare en garant för att utvecklingen sker på rätt sätt.

Sverige ska vara ett land som både lockar investeringar och värnar insyn. Vi menar att vi kan skydda företagens hemligheter utan att gömma staten bakom stängda dörrar.

Offentligheten är inte gammalmodig – den är tidlös. Och i tider som dessa, när allt fler beslut tas långt från människors insyn, behöver den svenska offentlighetsprincipen försvaras kanske mer än någonsin.

Fru talman! Konstitutionsutskottet är som bekant riksdagens äldsta utskott. Uppdraget att granska regeringens och statsrådens arbete kan som sagt spåras ända tillbaka till början av 1800-talet.

År 1809 stod Sverige inför en helt ny situation. Kungamakten hade missbrukats, och förtroendet för regeringen hade fullständigt urholkats. Därför beslutade riksdagen att skapa en permanent kontrollmekanism, vilket blev ett av resultaten av 1809 års regeringsform.

Det som först var ett utskott för grundlagsfrågor blev konstitutionsutskottet, med en tydlig tanke: Staten skulle kontrolleras löpande och inte bara vid de ordinarie riksdagssammanträdena, som vid den här tiden hölls vart femte år.

Två kontrollnivåer lades fast: juridisk prövning och ansvarsbedömning. KU skulle se till att statsrådens beslut var både formellt korrekta och politiskt ansvarsfulla. Men under 1950-talet konstaterade utskottet självt att den politiska delen av granskningen börjat spela ut sin roll. Fokus behövde flyttas från partipolitisk kritik till faktisk förvaltningsgranskning.

Med grundlagsreformerna på 60- och 70-talen och införandet av misstroendevotum blev KU:s roll ännu tydligare. Det handlar om att säkra förvaltningsrätt, konstitutionell lydnad och korrekt myndighetsutövning, inte om att recensera regeringens politik. KU är ett utskott som står mitt emellan juridik och demokrati.

Det sista steget mot det KU vi har i dag togs, som vår ordförande nyss nämnde, för bara kanske tio år sedan. Då lades partipolitiken helt åt sidan, förhoppningsvis en gång för alla.

Fru talman! Ibland kan en formulering väcka mer diskussion än det sammanhang den är hämtad ur. Så var fallet med den debattartikel som tre av regeringens statsråd tillsammans med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson skrev i november 2024.

Det är utskottets uppgift att bedöma hur regeringen kommunicerar med myndigheterna och inte vad regeringen vill uppnå med sin politik. Men låt oss inte fastna i semantik, utan låt oss se till verkligheten som gömmer sig bakom orden.

Artikeln skrevs när Sverige bar på djupa sår från det arv som den nya regeringen övertog 2022. Det var inflation, elkris, gängvåld, bristande tillväxt, vårdköer och en skola i fritt fall. Och inte minst: ett medborgarskap som i praktiken förlorat sitt värde.

Det var mot den bakgrunden som Tidöpartierna presenterade ett antal reformer och förslag som handlade om att få Sverige att fungera igen. Dessa reformer är inte lösryckta förslag, utan de är förlängningar av det Tidöavtal som utgör regeringssamarbetets fundament. Det är en handlingsplan för att återuppbygga ett land i kris. Låt mig kort utveckla några av dessa reformer.

Att döma fler brottslingar är bara början. Vi måste också kunna verkställa straffen. Därför gör regeringen och Sverigedemokraterna en historisk satsning på att bygga ut kriminalvården. Men det handlar också, för första gången, om att hyra fängelseplatser utomlands. Avtalet med Estland, som ger plats för upp till 600 intagna från våren 2026, är ett bevis på att man menar allvar. Kapaciteten anpassas till verkligheten.

I kampen mot gängen prövas nu särskild lagstiftning. Att gängen infiltrerar myndigheter, spränger bostadshus och sätter skräck i hela bostadsområden är något som vi inte längre kan behandla med gamla metoder. När det gäller skuggsamhället måste vi säkerställa att den som saknar rätt att vara här också lämnar landet.

Låt oss särskilt stanna vid medborgarskapsfrågan, det vill säga den del som KU har granskat. Under alltför lång tid har det svenska medborgarskapet blivit en formalitet – ett dokument. Det är inte längre en symbol för tillhörighet, lojalitet och ansvar. Det behöver förändras. Det är också en uttalad del av Tidöavtalet att stärka medborgarskapets värde. Den som får ett svenskt pass ska vara redo att fullt ut vara en del av Sverige, juridiskt, socialt och kulturellt.

Det var i det här sammanhanget som man i debattartikeln uttryckte den kanske mest diskuterade meningen i vårt utskott: ”I den mån det är möjligt ska därför åtgärder vidtas för att hindra att fler svenska medborgarskap utfärdas, fram till dess att den nya lagstiftningen träder i kraft”.

I sin helhet är debattartikeln mycket tydlig. Det handlar om en politisk viljeinriktning, inte ett försök att påverka myndighetsutövning utanför lagens ramar. Statsråden har också varit mycket tydliga i KU:s granskning med att alla åtgärder ska ske inom gällande rätt. Det efterföljande regeringsuppdraget till Migrationsverket om stärkt säkerhetsperspektiv är ett exempel på just det.

Fru talman! Det är alltså inte politiken som är problemet utan risken för tolkningsutrymme. Därför är KU:s granskning viktig. Goda reformer kräver tydlig kommunikation.

De övriga ärenden som utskottet haft att granska under året kommer vi att utveckla vidare under respektive block i denna debatt. Det gäller såväl de sakområden där enighet råder som dem där mer principiella skillnader har blivit synliga.

Jag vill avslutningsvis rikta ett tack till utskottets ledamöter och kansliet för det gedigna arbete som ligger bakom årets granskning. KU:s granskning är en gemensam angelägenhet, inte bara för regeringen eller oppositionen utan för hela riksdagen och i förlängningen hela det svenska folket.

Med detta, fru talman, önskar jag trevlig sommar och tackar för ordet.

Herr talman! Jag har en fråga till kulturministern.

Något som Sverigedemokraterna länge har hållit högt är Sverige, svenskhet och bevarandet av det svenska kulturarvet. Vi ser till värdet av Sverige, svensk kultur, svenska normer och traditioner.

När vi lyfte de här frågorna till den tidigare S-ledda regeringen möttes vi av hån och påståenden om att det inte finns något av värde eller att vi inte har något kulturarv. Vi minns alla uttalandet från Socialdemokraternas dåvarande partiledare om att svensk kultur inte finns och att vi endast har ”midsommarafton och sådana ’töntiga’ saker”.

Det inger således inte alls något förtroende när Socialdemokraterna nu vänder kappan efter vinden och försöker låta som sverigedemokrater och säger att de ska verka för att levandegöra det svenska kultur- och världsarvet. Men i dag har vi tack och lov en annan regering som vi hoppas tar de här frågorna på allvar. Vad gör statsrådet och regeringen för att värna och stärka det svenska kulturarvet?

Fru talman! I april i år deltog jag vid FN:s kvinnokommission i New York, CSW. Med på resan var dåvarande jämställdhetsminister Paulina Brandberg. Det var bara några veckor innan hon skulle lämna sitt uppdrag, men det var såklart ingenting som jag kände till just då.

När vi stod i kön på Arlanda berättade jag att jag hade bytt utskott från arbetsmarknadsutskottet till konstitutionsutskottet och att jag inte jobbade med jämställdhetsfrågorna längre. Då sa en av Paulinas kollegor eller medresande någonting som fastnade hos mig: Du behöver inte vara orolig. Har man väl börjat jobba med jämställdhetsfrågorna kommer man inte att sluta. De sitter liksom kvar.

Och det är sant. Även om jag nu granskar om ett statsråd egentligen har sagt ”ska” eller ”kan” eller om ett inlägg på sociala medier blev rätt eller fel fortsätter jag att följa jämställdhetsfrågorna med ett väldigt stort intresse, och det är därför som jag är här i dag.

Jag vill också passa på att tacka den tidigare jämställdhetsministern Paulina Brandberg för de samtal och det arbete som vi hade tillsammans i våra respektive roller. Vi kanske inte alltid var överens i sak, men det råder ingen som helst tvekan om att vi båda har ett starkt engagemang och en genuin vilja att förbättra jämställdheten.

Jämställdhet är inte ett uppdrag som man bara stämplar ut från vid arbetsdagens slut. För mig som pappa är det avgörande att mina två döttrar får växa upp i ett samhälle där deras kön inte ska avgöra om de lyckas eller inte. Deras framtid ska baseras på deras prestationer i skolan, deras kompetens, deras egen vilja och drift att nå sina mål.

Mitt ansvar som förälder är att ge dem bästa möjliga förutsättningar. Det gör jag förhoppningsvis genom en god uppfostran och sunda värderingar och genom att stärka deras självförtroende och självkänsla. Det allra sista som ska spela någon som helst roll är vilket kön de råkar ha.

Men tyvärr ser inte verkligheten ut så i dag. När jag blev jämställdhetspolitisk talesperson för Sverigedemokraterna var det ingen som frågade vad jag hade för bakgrund eller erfarenhet eller vad jag hade gjort för arbete tidigare för att passa i rollen. Nej, det jag fick höra var: Men du är ju man! Vad vet du om hur det är att vara kvinna?

Jämställdhet är dock inte en kvinnofråga utan en fråga som berör oss alla. Ett jämställt samhälle gynnar både kvinnor och män, men då måste vi också föra en politik som på riktigt förbättrar jämställdheten. Vi ska inte stirra oss blinda på kön, utan vi ska skapa rättvisa förutsättningar.

Vi ser just nu att jämställdheten backar globalt, vilket flera har varit inne på tidigare. Det borde mana till eftertanke. Vad säger det om den politik som har dominerat i flera decennier?

Från vänstersidan i svensk politik vill man gärna lösa de här bristerna genom olika former av tvång. Det är kvotering, öronmärkning av föräldradagar, krav och regler. Men så fort sådan lagstiftning tas bort rasar effekterna igen. Varför? Jo, för att ingenting har förändrats i grunden. Människor gör saker för att de måste, inte för att de på riktigt ser kvinnor som jämställda och likvärdiga.

Vi måste bygga ett samhälle där förlegade synsätt på kvinnor hör till historien. Det gör vi inte med tvingande lagar. Det gör vi med god uppfostran, starka förebilder och kunskap. Det handlar om att skapa förutsättningar, inte styra utfall. Jag har sagt det så många gånger förut i den här talarstolen: Sluta stirra er blinda på utfallet! Se till förutsättningarna!

Här väcks min oro på riktigt. Det verkar som om Sverigedemokraterna är väldigt ensamma om att fortfarande försvara principen om meritokrati, det vill säga rätt person på rätt plats, oavsett kön. En majoritet står bakom så kallad positiv särbehandling – eller på ren svenska kvotering – utan att se vilka problem som skapas när jämställdheten reduceras till rena utfallsfrågor.

När en person söker ett jobb tittar arbetsgivaren på cv:t. Om det matchar det som efterfrågas kallas personen till intervju. Rimligen får den mest lämpade kandidaten sedan tjänsten. Det måste ändå vara sekundärt om könsfördelningen på arbetsplatsen är skev. Rätt kompetens måste gå före rätt kön.

Jag tog upp ett exempel i en tidigare jämställdhetsdebatt här i kammaren om Socialdemokraternas lokala valsedel i en svensk landsbygdskommun. Ordföranden i föreningen – en erfaren politiker och ett välkänt ansikte – placerades ganska långt ned på den lokala valsedeln. Överst stod en person helt utan politisk erfarenhet, nyinflyttad och till och med ny medlem i partiet.

Jag blev lite nyfiken, så jag frågade såklart varför. Svaret var tydligt. Den person jag nämnde är man, vit, medelålders och heterosexuell och därmed per definition alltför privilegierad. En sådan person ansågs inte kunna toppa listan, eftersom det skulle sända fel signaler. I stället valde man toppkandidater utifrån kön, bakgrund och sexuell läggning – samtliga utan eller med mycket begränsad politisk erfarenhet. Det handlade inte om förmåga. Det handlade om att sända rätt signaler. Mångfald fick gå före kunskap och signalpolitik före kompetens. Resultatet blev att en kompetent person flyttades ned för att han är man, vit och medelålders.

Jag lyfte fram det här exemplet i kammaren, och då fick jag svaret: ”Jaså, stackars han.” Det svaret säger faktiskt ganska mycket, för man ser inte problemet med att det enligt vissa aldrig kan vara synd om en vit, medelålders, heterosexuell man – på grund av att han är just det. Svaret säger också ganska mycket om synen på män i vissa partier, nämligen att man inte ens kan diskutera orättvisa om fel person drabbas.

Det kanske mest bekymmersamma är ändå inte att diskrimineringen förekommer utan att vissa här i kammaren väljer att hånskratta bort den. Men när en person kvoteras in är det en annan person som kvoteras bort. Det är så diskriminering fungerar, även om den kallas positiv.

Självklart har partier rätt att utforma sina valsedlar precis som de vill, men detta tankesätt genomsyrar hela samhället. Det är inte längre den mest lämpade personen som premieras. Det är den som passar bäst in i ett intersektionellt raster. I det mönstret eller rastret spelar kön mycket stor roll.

Det här tankesättet genomsyrar inte bara politiken. Det sipprar in i rekryteringar på hela arbetsmarknaden. När man väljer signalvärde före kompetens får hela samhället betala priset. Sverigedemokraterna anser att ett jämställt samhälle är ett samhälle där kön inte spelar någon roll och där kvinnor och män har samma rättigheter, samma möjligheter och samma förutsättningar. Men det verkar vi tyvärr vara ganska ensamma om.

Majoriteten av partierna i den här kammaren verkar i praktiken se jämställdhet som en renodlad siffra. Om minst 40 procent är av det underrepresenterade könet är det per definition jämställt. Men ett procentmål leder oundvikligen till kvotering. Det finns till och med ett undantag i diskrimineringslagen som gör det tillåtet att diskriminera på grund av kön om det syftar till att skapa en jämnare könsfördelning.

Fru talman! Jag vill yrka bifall till reservation 2. I den slås det fast att kön inte ska spela någon roll och att kvinnor och män ska ha samma rättigheter, möjligheter och förutsättningar oberoende av kön. Jag citerar: ”Jämställdhet handlar om att vara fri och att ha samma makt att forma samhället och sitt eget liv, snarare än att uppnå en kvantitativ jämvikt mellan könen.” Men det säger en majoritet tydligt nej till – därav reservationen.

Detta gör mig faktiskt orolig på riktigt. Jag kommer att fortsätta engagera mig i jämställdhetsfrågor, även om jag numera sitter i ett annat utskott. Jag vill att mina döttrar och alla flickor ska kunna lyckas på sina meriter och genom sitt engagemang och sin lämplighet, inte tack vare sitt kön. De ska inte få någonting gratis bara för att en arbetsplats behöver fler kvinnor, och ingen man eller kvinna ska nekas en tjänst bara för att han eller hon råkar tillhöra det ena eller andra könet.

Fru talman! Återigen: Jämställdhet handlar om förutsättningar, inte utfall. Jag yrkar återigen bifall till reservation 2.

(Applåder)

I detta anförande instämde Staffan Eklöf och Sara Gille (båda SD).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)

Fru talman! Sverige har fem erkända nationella minoriteter. Det är judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar. Alla har sitt unika språk, sina unika erfarenheter och sitt uttryck. Gemensamt för dem är att alla bär på just sina unika berättelser om identitet och historia.

Det finns en minoritet vars livsvillkor försämrats påtagligt. Det är den judiska gruppen i Sverige. Det hörde vi senast om i inlägget precis före mitt.

Under det senaste året har vi sett hur antisemitismen återigen blivit synlig i det offentliga rummet. Efter Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober 2023 följde inte bara sorg utan också ett skrämmande mönster där judar i Sverige blev föremål för hat, hot och demonisering.

Det här är ingenting som är nytt, men det har förvärrats. Och det är inte bara begränsat till extrema rörelser. Antisemitismen har också importerats via massinvandring från kulturer där judefientligheten är djupt rotad.

Vi ser resultatet i bland annat Malmö, där många judar valt att flytta, där barnfamiljer tvingas välja bort den judiska skolan och där det ifrågasätts om det längre går att leva ett öppet judiskt liv.

Det är en situation som borde vara fullständigt oacceptabel i ett land som vill kalla sig demokratiskt. Det är därför bra att regeringen nu tar den här frågan på det allvar som den förtjänar och arbetar för att underlätta och stärka judiskt liv i hela Sverige. Det görs till exempel genom satsningen på säkerhet och hågkomstresor – viktiga åtgärder både för att trygga ett folk och dess kultur och för att uppmärksamma utsattheten.

Fru talman! Samerna erhöll status som ett urfolk 1977, då regeringen behandlade regeringens proposition om insatser för just samerna. Utredningen hade dock inte till uppgift att utreda om det kunde finnas andra grupper som uppfyller kriterierna för att anses vara ett urfolk.

Utredningen konstaterade bland annat: Samerna utgör en ursprunglig befolkning, som torde vara lika gammal som – eller äldre än – landets majoritetsbefolkning. Samerna är således inga invandrare i modern mening.

Som ett exempel tillskrev år 2020 Svenska Tornedalingars Riksförbund regeringen med ett önskemål om att utreda huruvida även tornedalingar, kväner och lantalaiset uppfyller kraven för att utgöra ett urfolk. Det är grupper vars rötter i Sverige är djupa. Deras kulturer har förts vidare i generationer, och deras erfarenheter av historisk förföljelse är dokumenterade.

Svenska Tornedalingars Riksförbunds önskan om en sådan utredning avfärdades tyvärr av den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Sverigedemokraterna föreslår därför att den nuvarande regeringen ska utreda frågan om urfolksdefinitionen och se över om det finns andra minoriteter som kan eller bör klassas som urfolk vid sidan av samerna.

Det finns också praktiska frågor som rör minoriteters vardag, till exempel möjligheten att använda sitt språk inom välfärden.

I dag finns särskilda förvaltningsområden för vissa språk – men inte överallt. Det innebär att rätten att tala sitt minoritetsspråk inom äldreomsorg, förskola och sjukvård i praktiken blir beroende av vilket postnummer man tillhör.

Vi menar att regeringen behöver utreda hur minoritetsspråk kan göras tillgängliga även utanför dagens förvaltningsområden. Det handlar såklart inte om att tvinga fram lösningar utan om att skapa alternativ där det är möjligt.

Språket är ofta det sista som försvinner, och det är det första som återupprättar självkänslan.

Detta gäller också teckenspråket. Svenskt teckenspråk är just ett språk och inte ett hjälpmedel. Det är många människors förstaspråk – språket som de tänker på, som de känner på och som de till och med drömmer på. Teckenspråket har en egen grammatik och en lång historia i Sverige, och det används varje dag av tusentals döva och hörselskadade medborgare. Men ändå har språket inte samma status som de erkända minoritetsspråken i Sverige. Det är något som vi menar behöver förändras.

I språklagen från 2009 jämställs det svenska teckenspråket med de nationella minoritetsspråken, men skyddet är inte lika omfattande i språklagen som i minoritetslagen. Genom att erkänna teckenspråk som ett officiellt minoritetsspråk skulle språket erhålla det skydd som i dag saknas.

Fru talman! Vårt parti tror på sammanhållning. Vi värnar svensk kultur, och vi ser att våra minoriteter är en del av det som gör Sverige till just Sverige.

Vi står självklart bakom alla våra reservationer i betänkandet, men utifrån kammarens och riksdagens praxis yrkar jag bifall endast till reservation nummer 30 om teckenspråk som minoritetsspråk.

Fru ålderspresident! Den svenska kronan är inte bara en valuta. Den är en del av vår historia och vår identitet. Den är även en identitetsmarkör och en symbol för vårt oberoende från Bryssel och EU:s namnlösa byråkrater.

Genom den svenska kronan är vi, så långt globaliseringen tillåter, fortfarande herrar över vår egen penningpolitik. Den har haft sitt namn i över 150 år, men den bär också på något betydligt tyngre: svenskarnas förtroende. Genom världskrig, lågkonjunkturer, återhämtningar och globala kriser har vi haft den med oss. Den har blivit någonting vi känner igen, litar på och till och med kan känna med.

Alla som någon gång har stått på en nationaldag, en idrottsfinal eller en matchfinal av något slag och hört nationalsången spelas förstår precis vad jag menar. När man står där och hör de inledande tonerna till Du gamla, du fria känner man liksom någonting i kroppen. Det är något mer än bara ord och toner. Det är en känsla av samhörighet med de andra i rummet och med tidigare generationer. Det är en samhörighet med det land man faktiskt är en del av.

Den svenska kronan är på sitt sätt en viktig del av just den här känslan. Den är ett samlande uttryck för självständighet, stabilitet och kontinuitet – precis som den svenska flaggan och nationalsången. Den är inte bara ett betalmedel utan en viktig del av vår kultur. Den säger någonting om vilka vi är.

Att kronan inte finns omnämnd i vår grundlag är i vår mening ett förbiseende. Det är helt enkelt en miss, och vi menar att det nu är hög tid att detta ändras. Vi föreslår att den svenska kronan grundlagsfästs som Sveriges penningenhet. Jag vill därför yrka bifall till reservation 25.

Vi vet nämligen att frågan om euron inte är död. Den ligger latent i såväl svensk som europeisk politik. Det vore ett misstag att tro att frågan inte kommer att dyka upp igen – kanske som ett krisargument eller med löften om samordningsvinster. Men att införa euron vore att ge upp ett av våra kraftfullaste verktyg för ekonomisk självständighet.

Länder som saknar egen valuta är mer sårbara. Vi ser det ganska tydligt i Sydeuropa. Där är det låg tillväxt och hög ungdomsarbetslöshet, och det finns en oförmåga att justera kursen i samband med en lågkonjunktur. Den flexibilitet Sverige har haft med möjlighet att anpassa räntor och växelkurs efter inhemska behov är en del av vår ekonomiska styrka. Det vore rent ut sagt dumt att frivilligt ge upp den möjligheten. Att skriva in kronan i grundlagen är ett sätt att säga: Det här är vårt. Det här är vi.

Svenska folket sa nej till euron redan 2003. Det vore därmed logiskt att kvittera det genom att skriva in detta i grundlagen och grundlagsskydda den svenska valutan. Behovet av att skydda Sverige mot EU-federalisterna har inte minskat sedan millennieskiftet, snarare tvärtom.

Fru ålderspresident! När vi talar om folkstyre och nationellt självbestämmande är det också naturligt att tala om vilket ansvar makthavarna har gentemot folket. Sverigedemokraterna föreslår därför att vi inför en så kallad statsrådsförsäkran. Det är en högtidlig bekräftelse från varje minister inför att de tillträder sitt uppdrag om att de kommer att tjäna landet lojalt och i enlighet med grundlagen.

Det är inte ett spektakel. Det är en markering. Det sänder ett väldigt tydligt budskap om att det här inte är vilket uppdrag som helst, utan ett ansvar som ytterst vilar på folkets förtroende.

I många andra demokratier, exempelvis Finland, Estland och flera västeuropeiska länder, är det redan självklart att statsråd på ett eller annat sätt avlägger en sådan här försäkran. Vi tycker att det borde vara lika självklart här hos oss. Det skulle innebära ett symboliskt men också kraftfullt erkännande av att den som bär regeringsmakten även bär ett moraliskt ansvar gentemot hela det svenska folket.

Jag vill också passa på att betona just det svenska medborgarskapets betydelse. I dag nämns det knappt alls i grundlagen, trots att det är själva porten till demokratin. Att vara medborgare i Sverige är inte enbart ett juridiskt tillstånd, utan det är ett uttryck för tillhörighet. Det säger någonting om vilken gemenskap man är en del av och vilka skyldigheter och rättigheter som följer med det.

Vi menar därför att det svenska medborgarskapet bör ges särskild status i grundlagen, inte för att på något vis stänga ute utan för att tydliggöra vad det faktiskt innebär att vara en del av den svenska demokratin. Det stärker respekten för både medborgarskapet och de värden vi bygger vårt samhälle på.

Det finns en genomgående idé i de förslag som jag har fört fram här i talarstolen och i våra motioner som behandlas i betänkandet, nämligen att stärka banden mellan det svenska folket och den makt som utövas i dess namn. Vi vill se mer ansvar, större tydlighet och tydligare markeringar av vad det innebär att vara en del av det svenska samhället. Mitt i allt detta står den svenska kronan – vår valuta, vår symbol och vårt löfte om fortsatt självständighet.

Fru ålderspresident! Tack, statsrådet, för svaret och för inlägget i debatten!

Sverigedemokraterna lade i oktober förra året fram ett yrkande, alltså ett förslag för riksdagen att ta ställning till, om att ”män som identifierar sig som kvinnor inte ska få dra fördel av sin biologiska kroppsbyggnad i tävlingar mot biologiska kvinnor” och att ”tillträdet till könsspecifika anläggningar bör regleras för att skydda integriteten för alla individer”. Detta förslag röstade vi sedan om i kammaren så sent som den 12 mars i år, alltså bara för ungefär en månad sedan. Alla andra partier i riksdagen, inklusive regeringspartierna och det parti som statsrådet själv företräder, sa nej till vårt förslag. Man vill alltså inte hindra biologiska män från att delta i kvinnoidrotten, och man vill inte begränsa tillträdet till områden avsedda för kvinnor till endast kvinnor. Detta gör man med hänvisning till att det är någonting som idrottsrörelsen får hantera själv.

Men som vi har hört i tidigare inlägg har de som markerat och sagt att detta inte är rättvist eller förenligt med de övergripande jämställdhetspolitiska målen i Sverige – alltså att kvinnor och män ska ha samma rättigheter, möjligheter och förutsättningar – fått höra att de är transfober, rasister eller andra skällsord. Här måste regeringen sätta ned foten och ge det stöd som behövs. Regeringen måste våga markera att det självklart är okej att kvinnor ska få tävla på samma villkor som män och att det ska vara samma oavsett kön.

Regeringen måste sätta ned foten, för vi ser att idrottsrörelsen inte klarar detta, för så fort någon har sagt någonting om detta får den personen utstå ganska mycket hat, hot och press.

Jag undrar helt enkelt: Hur är det förenligt med regeringens jämställdhetspolitiska mål att inte stå upp för de kvinnor som skriker efter hjälp?

Fru talman! Det finns några oskrivna regler som alla politiker i någon mening följer.

För det första svarar en politiker aldrig ja eller nej på en fråga utan tar alltid tillfället att utveckla sitt resonemang och föra fram sin politiska ståndpunkt.

För det andra ser en politiker alltid till att styra sitt svar till det politikern egentligen vill prata om. Det är något som ganska ofta gör gemene man lite irriterad eftersom man tycker att politiker aldrig svarar på de frågor de faktiskt får.

För det tredje: När man får en fråga som man inte har den blekaste aning om hur man ska besvara, eller när frågan helt enkelt är för känslig för att man ska våga ta ställning, svarar man lite snyggt att man bevakar frågan eller följer utvecklingen noga. Och det är precis det svar man har gett interpellanten Sara Gille, nämligen att regeringen följer utvecklingen noga. Vidare hänvisar man till att man har ”stort förtroende” för idrottsrörelsens egen förmåga att hantera frågan. Fritt översatt betyder det att man inte vågar ta i frågan och att någon annan får lösa den.

När matpriserna skenade hänvisade inte ansvarigt statsråd till marknaden att lösa situationen – nej, man kallade till samtal och satte press. När elpriserna rusade hoppades inte ansvarigt statsråd på att eljättarna skulle lösa det, utan man kallade till samtal innan vintern slog till och drev även på för elstödet. Huruvida det var rätt åtgärder som vidtogs beror säkert på vem som får frågan och vilket parti den personen tillhör, men oavsett vilket agerade statsråden och tog tydlig ställning när situationen så krävde.

Nu står vi inför ett läge där idrottskvinnor över hela världen sätter ned foten, bokstavligt talat, och säger: ”Nu räcker det!” Det handlar om kvinnor som trots att de riskerar att bli diskvalificerade från tävlingen lägger ned sina redskap och vägrar tävla mot biologiska män. Vår uppgift som politiker är solklar i detta läge: Vi måste stå upp för de kvinnorna och ge dem det stöd som de efterfrågar och behöver. Vi behöver ta tydlig ställning. Vi ska inte hänvisa till att idrottsrörelsen själv får lösa situationen och att vi bevakar utvecklingen.

Min fråga är helt enkelt: Varför väljer statsrådet att inte agera och ta ansvar?

Herr talman! I interpellationen ställs frågan hur regeringen säkerställer att landshövdingar i sitt ämbete respekterar den grundlagsstadgade värdegrunden för det offentliga Sverige. Det var något som också nämndes i ledamoten Skölds anförande.

Svensk förvaltning vilar på saklighet och opartiskhet. Den som blir landshövding förväntas agera inom dessa principer. Det gäller naturligtvis även Carina Ståhl Herrstedt.

Låt oss vara ärliga. Hon har redan i sin roll som riksdagsledamot arbetat i enlighet med de principerna i många år. Riksdagen liksom regeringen och våra myndigheter vilar på samma demokratiska värdegrund.

Att nu som landshövding företräda staten på regional nivå är inte en förändring. Det är en förlängning av det uppdrag som hon redan utfört i över ett decennium.

Jag kan hålla med om att det finns en nackdel med att Carina Ståhl Herrstedt tillträder som landshövding. Det är att det är en förlust för kammaren.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vet att jag nu borde avsluta mitt inlägg med en fråga till statsrådet. Men jag tänker i stället vända mig till Carina Ståhl Herrstedt, som jag hoppas tar del av debatten eller i varje fall delar av den.

Carina! Tack för det arbete som du har gjort för partiet, Sverige och riksdagen. Du har varit med och format det parti som Sverigedemokraterna är i dag. Det är ett parti som i valet 2022 fick över 20 procent av det svenska folkets röster och som i dag är ett samarbetsparti till regeringen.

Jag tror helt ärligt att vi i Sverige och i Sverigedemokraterna inte hade varit här i dag, och jag hade nog inte haft äran att representera vårt land här i Sveriges riksdag, om det inte hade varit för dig och ditt arbete.

På papperet kommer du nu att gå till historien som Sveriges första sverigedemokratiska landshövding. Men i verkligheten har du redan skrivit historia på många fler sätt än så. Tack, Carina!

Jag vill också rikta ett tack till statsrådet för det tidigare inlägget gällande Carinas person. Tack så mycket!

(Applåder)

Herr talman! I interpellationen ställs frågan vilka överväganden regeringen gör vid utnämning av landshövdingar och vad som låg till grund för utnämningen av Carina Ståhl Herrstedt. Enkelt översatt: På vilka meriter utsågs hon?

Som tidigare nämnts blev Carina Ståhl Herrstedt riksdagsledamot redan 2010 när Sverigedemokraterna tog plats i riksdagen för första gången. Under sina år i riksdagen har hon haft en enastående bredd i sitt politiska arbete. Hon har tjänstgjort i ett flertal utskott, i EU-nämnden och i riksdagens ledamotsråd. Hon har varit ledamot i riksdagsstyrelsen och så vidare.

För Sverigedemokraterna har Carina Ståhl Herrstedt också varit talesperson i funktionshindersfrågor. Det är ett område som kräver kunskap, engagemang och förståelse för hur politiska beslut påverkar enskilda människors liv. Några av de första motioner hon lämnade in som ny riksdagsledamot efter valet 2010 handlade om kontroll av djurtransporter, förbud mot farliga kemikalier i produkter för småbarn och mäns lika rätt till vårdnad. Det är frågor som alla bottnar i skydd för de mest utsatta – barn, djur och människor i beroendeställning.

Den röda tråden har varit densamma genom hela Carina Ståhl Herrstedts politiska karriär. Om ett barn riskerat att fara illa, om en person med funktionsnedsättning begränsats av samhällets brister eller om ett djur inte behandlats med värdighet har Carina alltid varit den som stått längst fram och försvarat deras rättigheter.

Interpellanten lyfter fram regeringsformen och principen om att all offentlig makt ska utövas med respekt för alla människors lika värde och att det allmänna ska motverka diskriminering. Just detta är vad Carina Ståhl Herrstedt har kämpat för under hela sin politiska gärning.

Herr talman! Jag skulle vilja bli lite privat. Jag har haft förmånen att arbeta tillsammans med Carina sedan 2013. Det är fem år längre än jag själv har varit ledamot av Sveriges riksdag. Jag minns fortfarande hur det var att som tjänsteman föredra ett ärende för Sverigedemokraternas verkställande utskott, där Carina ingick. Hur väl förberedd man än var kunde man alltid vara säker på att de mest kritiska och skarpa frågorna skulle komma från Carina Ståhl Herrstedt.

Carina Ståhl Herrstedt har en förmåga som inte alla har att vrida och vända på en fråga, att analysera den ur flera perspektiv och att se problem och lösningar som andra missar. Den förmågan är precis vad som krävs av en landshövding. Det handlar om att kunna se bortom partipolitiska intressen och agera som regeringens förlängda arm i länet. Man måste kunna förstå och balansera olika intressen – statens, regionens, kommunens och i förlängningen den enskilde medborgarens perspektiv.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Med risk för att detta låter som en biografi över Carina Ståhl Herrstedts politiska liv – låt mig återknyta till interpellantens ursprungliga fråga: Har hon de förtjänster och den skicklighet som krävs för att axla rollen som landshövding? Svaret är tveklöst ja. Jag vill därmed tacka statsrådet Erik Slottner för denna utnämning och avsluta med en rekommendation: Om statsrådet i framtiden lägger fram ett förslag för landshövdingen – se till att det är ordentligt genomtänkt och genomarbetat, för de kritiska frågorna kommer att komma. Det är för Gävleborgs och Sveriges bästa.

(Applåder)

Fru talman! Föräldraförsäkringen berördes lite grann. Jag vill ändå påstå att en ökad valfrihet i föräldraförsäkringen kommer att leda till en bättre jämställdhet. Vi har också sett att införandet av de så kallade dubbeldagarna gör att man är hemma mer, vilket i sin tur leder till att framför allt pappor tar ut fler föräldraledighetsdagar senare. Det kan också, precis som jag nämnde i mitt anförande, exempelvis vara så att man tack vare den arbetssituation man har kan arbeta mycket hemifrån, och då har man möjlighet att lämna över dessa dagar till sin partner. På så vis kan man vara hemma med barnet tillsammans. Ju fler dagar vi reserverar, desto svårare blir det egentligen att få till detta.

Jag är inte heller nöjd; det går alldeles för långsamt. Men jag tror inte att det nuvarande systemet, där man försöker tvinga fram ett utfall, heller funkar speciellt bra. Är man inte nöjd med vad valfriheten landar i tvingar man fram ett utfall. Jag tror inte på den lösningen. Jag är öppen för att diskutera andra typer av lösningar, men såvitt jag vet är det valfriheten som kommer att leda till att vi uppnår jämställdhet. Sedan behöver vi självklart hitta fler sätt att "tweaka" detta för att komma dit fortare.

Jämställdhetsintegrering, som det frågades om, leder ofta till renodlad könskvotering och styrning mot ett specifikt utfall. Det blir en form av omvänd diskriminering där man i någon mening undergräver meritokratins grundvalar, och jag ser det som någonting positivt att det är borta.

Jag är inte helt övertygad om att jämställdhetsintegrering är rätt väg att gå, utan vi satsar mer på en reformerad jämställdhetspolitik där individer och familjer får större frihet och ansvar och själva får forma sina egna liv. Det är en politik där man respekterar individens och familjernas självbestämmande.

Regeringen och Sverigedemokraterna kommer självklart att fortsätta att arbeta med jämställdhetsfrågan. Den står extremt högt på agendan, och som jag tidigare har nämnt är det historiskt höga belopp som avsätts för att förbättra jämställdheten. Men vi ser att det finns andra verktyg än just jämställdhetsintegrering för att nå dit.

Fru talman! Jag vill börja med att säga att det är glädjande att höra att Centerpartiet också tycker att det är bra med en översyn av de här målen och även indikatorerna. Sedan får vi se vad detta landar i. Där kanske vi inte alls är lika överens längre.

Ska vi styra den fria viljan? Nej, verkligen inte. Hela Sverigedemokraternas politik syftar till att säkerställa just den fria viljan.

När det gäller utfallet gör jag bedömningen att människan generellt sett är väldigt klok. Jag tror att vi kommer att få ett naturligt utfall som är ganska bra, så länge det bygger på den fria viljan. Om kvinnor inte är intresserade av att söka sig till snickaryrket ska vi väl inte bråka om det, om det nu är 96 procent män som arbetar i yrket. Men om kvinnor vill arbeta som snickare men inte kan göra det på grund av normer, värderingar och förväntningar är det ett problem, och där behöver vi göra något.

Så som systemet ser ut i dag brukar man prata om att det kommer att ta ungefär 250 år innan vi uppnår någon form av jämställdhet. Uppenbarligen måste vi göra något och förändra något. Jag tror också att vi behöver jobba väldigt mycket med normer och värderingar. Jag tror exempelvis att det behövs fler män i förskolan, för då får vi goda förebilder. Det handlar också om uppfostran i hemmet. Jag tror att om vi bara ger förutsättningarna kommer människan automatiskt att göra kloka val.

Ung Företagsamhet nämndes här, tror jag, och att könsfördelningen där är väldigt jämn. Mig veterligen är detta inte styrt på något sätt, utan det sker helt naturligt. Om vi bara skapar förutsättningar och ger rätt värderingar och möjligheter kommer alltså detta utfall naturligt.

Fru talman! Sofia Amloh talar om att investera i kvinnofriden - okej. Vi kan titta lite på utgiftsområde 13 Integration och jämställdhet och på avvikelser från Socialdemokraterna. På vilket sätt prioriterar Socialdemokraterna annorlunda, om man nu anser att det här budgetförslaget inte är speciellt bra? Vi börjar med att titta på Särskilda jämställdhetsåtgärder - 0 kronor i avvikelse. Det är varken en krona mer eller en krona mindre, utan man tycker att detta verkar bra. Vi går vidare till Jämställdhetsmyndigheten - 0 kronor i avvikelse. Detsamma gäller Bidrag för kvinnors organisering.

Faktum är att vi när vi tittar på hela detta budgetområde ser att det finns en liten satsning på åtgärder mot utanförskap, men i övrigt står man i princip bakom vårt förslag till budget. Det är alltså ganska magstarkt av ledamoten att sedan stå här i talarstolen och låta som att man vill driva en helt annan linje, när så inte är fallet. Det är en sak att stå och säga något, men ni måste också gå från ord till handling. Det är detta Sverigedemokraterna gör, tillsammans med de andra partierna i Tidösamarbetet.

Vi har en budget som kommer att förbättra för Sverige, och det gäller alla. Det är inte konstigare än så. Det säger sig självt att skattesänkningar bidrar till att man får mer pengar i plånboken. Mer pengar i plånboken bidrar till en starkare köpkraft. Och detta leder i sin tur till fler arbeten och till att Sveriges ekonomi kommer igång. Som tidigare nämnts i detta replikskifte har vi haft en inflation som äntligen har börjat brytas.

Jag tror att jag stannar där. Jag hade egentligen kunnat fortsätta hur länge som helst, men jag tror inte att det leder någonvart.

Fru talman! Tack så mycket, Sofia Amloh, för frågan!

Det är de facto så att det satsas nästan 800 miljoner kronor på detta område. Det är en historiskt hög nivå - den har aldrig varit så hög. Under alla de år som Socialdemokraterna har varit med och styrt Sverige har vi aldrig ens varit i närheten av de summorna, så det görs väldigt mycket.

Det har avsatts betydande resurser för att stärka stödet till kvinnojourer och skyddade boenden genom nationella och regionala resurscentrum, som såklart ska finnas oavsett var man bor. Sedan finns regeringens åtgärdsprogram, som jag tror innehåller 132 punkter för att få bukt med mäns våld mot kvinnor och det som är kopplat till det. Vi har pratat om språkutbildning, integrationsförskolor och en mer förebyggande socialtjänst. Det finns hur många åtgärder som helst.

Rika män nämndes också. Det är en retorik som vi har fått höra återkommande från Socialdemokraterna. Vi vet ju att de där rika kan vara en pappa i en familj som arbetar som polis. Det kan också vara en kvinna som arbetar som undersköterska inom vården. Huruvida man anser sig vara rik eller inte är upp till den enskilda individen, men jag vill ändå påstå att det är en budget som gynnar alla.