Michael Rubbestad

Herr talman! Anledningen till att jag bad Chat GPT att sammanfatta är att när man läser texten är det väldigt mycket snömos och fluff. Jag bad därför Chat GPT att helt enkelt sammanfatta vad det konkret är som Socialdemokraterna vill. Då blev det bara ett halvt A4-papper. Men när jag läser upp det verkar ledamoten inte ens känna igen sin egen politik. Det kanske är därför man ägnar så mycket tid i talarstolen åt att tala om andra partiers politik.

Jag skulle kunna skicka med några tips. Jag vet att Socialdemokraterna nu förändrar sin politik och ska lägga om den. Det brukar ju bli så att vi till slut får höra av Socialdemokraterna att de har varit naiva, och sedan förändrar de sig. Sedan börjar man känna igen en hel del saker som vi har talat om fem eller tio år innan.

Jag kan avsluta med att skicka med några tips från Sverigedemokraterna, så behöver ni inte vänta till 2030 utan kan börja driva detta redan nu. Det skulle kunna vara att utländska våldtäktsmän ska utvisas i större omfattning. Det är något man kan lyfta, liksom slopad straffrabatt och att sätta brottsoffret i första hand och sådana saker.

Det fanns också några frågor om Delegationen mot segregation i ledamotens anförande. Jag vill bara påpeka det faktum att vi nog inte löser speciellt många integrationsproblem genom att bara ha fler myndigheter. Hade det varit så hade vi antagligen inte haft några problem över huvud taget, i synnerhet inte när det gäller segregationen. Den fördelning som gjordes av den myndigheten kan skötas av andra myndigheter. Segregationsbarometern har flyttat till Boverket.

Socialdemokraterna behöver nog komma med något nytt och lite mer konkret om de ska ha någon trovärdighet i frågan om integrationen.

Herr talman! Ledamoten sa i sitt anförande: Vi vet vad vi vill. Men på tio minuter fick vi nog inte höra särskilt mycket om Socialdemokraternas integrationspolitik, utan det handlade väldigt mycket om Sverigedemokraterna och den så kallat SD-ledda regeringen.

Jag har dock roat mig med att titta lite på Socialdemokraternas integrationspolitik. Det ska erkännas att det faktiskt finns en hel del att läsa. Jag roade mig med att lägga in det i Chat GPT och låta AI sammanfatta Socialdemokraternas politik, så att man kan gå igenom den på 30 sekunder.

Jag fick svaret att det är "naturligt att de som invandrar till Sverige skyndsamt tar till sig av den svenska kulturen, dels för att de ska förstå hur samhället fungerar och bli en del av det.

Att skapa incitament och möjlighet för personer med annan bakgrund än svensk att ta till sig de normer, värderingar och levnadsmönster som präglar Sverige är nyckeln till en framgångsrik integrationspolitik.

En grundläggande princip för målet är att rättigheter tillkommer i förhållande till ansträngningen och förväntningarna på den enskilde att vilja bli en del av majoritetssamhället och bidra till välfärden.

Antalet individer ska anpassas efter landets förutsättningar."

Min fråga är: Är detta Socialdemokraternas integrationspolitik 2023? Är det ett paradigmskifte vi ser även från Socialdemokraterna, eller vad är det som pågår egentligen?

Fru talman! I Västra Götaland genomfördes nyligen en hälsoundersökning bland regionens fjärdeklassare. I enkäten kunde barnen välja på så många som fem olika könsalternativ. Föräldrar blev upprörda och menade att det öppnar för en könsförvirring när man konfronteras med idén att det skulle finnas fler än två kön att välja på.

Om vi säger till barn att de kan känna sig som en flicka befäster vi också normerna kring att en flicka eller pojke förväntas vara och agera på ett visst sätt, det vill säga raka motsatsen till den jämställdhet vi försöker uppnå där just normer och värderingar inte ska vara avgörande för hur man ska växa upp och lyckas i livet. På frågan varför svarade regionen att även icke-binära tioåringar ska kunna tala om sin "könsambivalens".

Anser jämställdhetsministern att denna typ av frågeställningar till tioåriga barn är rätt väg att gå för att förbättra jämställdheten i Sverige? Vad avser ministern annars att göra för att det här ska upphöra?

Herr talman! Min fråga går till statsrådet Paulina Brandberg. Enligt en rapport som nyligen presenterades av Jämställdhetsmyndigheten är jämställdheten i skolan fortfarande undermålig, och pojkar och flickor har ännu inte samma möjligheter. Pojkar har alltjämt sämre studieresultat och utsätts för hårdare jargong och våld, och flickor är stressade över skolresultat och utsätts för fler sexuella och verbala kränkningar.

Enligt rapporten har dessutom flera politiska reformer de senaste 30 åren landat fel. Införandet av genuspedagogik i förskolans läroplan 1998, vilket nu 25 år efter införandet fortfarande saknar stöd i forskning, är sannolikt ett exempel på detta.

Hur ser jämställdhetsministern och regeringen att vi kan vända denna utveckling och säkerställa att flickor och pojkar har samma möjligheter redan i grundskolan?

Fru talman! Min fråga går till arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson.

Enligt en ny sammanställning från SCB ökar inkomstklyftorna över hela landet. I tre av fyra kommuner ökade andelen invånare som bor i hushåll med låg ekonomisk standard åren 2015-2021, och enligt den senaste statistiken bor 14,2 procent av Sveriges befolkning i hushåll med låg ekonomisk standard.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Några vanliga verktyg för att motverka utvecklingen brukar vara att främja utbildning och kompetensutveckling, att främja ekonomisk tillväxt med stöd för företagsetableringar och entreprenörskap, att investera i sektorer som har potential att skapa högkvalitativa jobb och att underlätta tillgången till ekonomiska resurser och kapital, för att nämna några exempel.

Min fråga är därför: Hur avser arbetsmarknads- och integrationsministern samt regeringen att agera för att vända den här negativa trenden?

Fru talman! Jag börjar med det som handlar om kvotering. Jag tänker ta ett exempel från min hemkommun, och det rör Socialdemokraterna.

I min hemkommun finns en manlig politiker som är väldigt kompetent; jag har känt honom och haft en dialog med honom under många år. Han är en vit, medelålders och heterosexuell man och en av deras absoluta toppkandidater. Tror Ciczie Weidby att han fick en bra plats på valsedeln, eller var det så att man valde att flytta ned honom för att man ville lämna plats för kvinnor, yngre kvinnor, kvinnor med utrikes bakgrund, personer med annan sexuell läggning och så vidare?

Resultatet blev att han knappt kunde väljas in i fullmäktige givet det faktum att han är en vit heterosexuell man. Jag tycker att det är väldigt tråkigt. Någonstans måste det vara kompetensen som avgör; det måste ändå vara detta som är det viktigaste. Nu fick Socialdemokraterna ganska många mandat, så det löste sig i alla fall, men det kunde lika gärna ha gått åt ett annat håll.

Ledamoten frågade om ekonomisk jämställdhet. Jag har redan varit inne på de digitala instrumenten för att synliggöra den ekonomiska effekten av människors val. Jag tror också att det behövs förbättrad företagshälsovård i de kvinnodominerade yrkena. Tyvärr är de kvinnodominerade yrkena rejält eftersatta, så vi behöver vidta åtgärder för att göra dem mer attraktiva och förbättra för de kvinnor som redan arbetar där.

Löneskillnaden är ungefär 4,5 procent. Jag tror att Svensk Handel har gått ut med att skillnaden är 4,4 procent, men det är inte så noga. Man vet inte riktigt varför, så nog sjutton behöver vi göra någonting för att utreda detta och göra någonting åt det - där är ledamoten och jag helt överens.

Jag skulle också vilja säga någonting om stärkta ekonomiska förutsättningar vid och efter separation och bodelning. Tyvärr räcker det inte med två minuters talartid, men jag och ledamoten kan väl ta en fika någon gång och prata om det.

Fru talman! Det var kul att Ciczie Weidby uppskattade min historieskrivning. Jag tror dock att Ciczie Weidby har ännu bättre koll på den feministiska historien än vad jag har. Hon sa i alla fall inte att jag hade sagt någonting som var fel, så det var bra.

Att kvinnor och män är människor och är lika mycket värda är grunden för feminism generellt, skulle jag säga. Man ska hålla isär radikalfeminism och extremfeminism, för de är två helt olika saker - den ena är ännu längre ut, så att säga. Jag skulle inte alls säga att de två är samma sak.

Jag går in snabbt på kvotering, för vi har tyvärr ont om tid.

När man använder sig av kvotering - alltså av positiv särbehandling - innebär det per automatik negativ särbehandling av en annan grupp, och jag tror inte att det någonsin kan vara rätt. Tänk om vi skulle använda oss av kvotering i förskolan, där vi har 96 procent kvinnlig personal och 4 procent manlig. Jag ser jättegärna att vi har fler män i förskolan; jag tror att det skulle vara väldigt viktigt för jämställdhetsarbetet. Men att tvinga bort alla kvinnor för att komma nära 50 procent män eller nå 4060-målet tror jag är fel väg att gå.

Vi ska jobba med förutsättningar och skapa möjligheter. Om vi nu ser att det finns ett hinder, till exempel att det är så många kvinnor som jobbar inom förskolan och att det är så många kvinnor som väljer att vara hemma, ska vi inte på något sätt tvinga fram någonting. Vi ska i stället försöka ta reda på vad som är anledningen till detta och hur vi kan skapa förutsättningar för människor att göra fria val och välja någonting annat.

Det kan exempelvis handla om att skapa digitala instrument. När man överlåter föräldradagar till sin partner får det långsiktiga ekonomiska konsekvenser i livet i form av pensionen. Jag tror inte att man alltid är medveten om dessa långsiktiga konsekvenser, men om man får information om det hela redan från början kan man göra ett väl avvägt val. Vi ska aldrig bestämma hur man ska välja, men vi ska skapa förutsättningar för att man ska kunna göra ett genomtänkt och klokt val.

Fru talman! Jag vill återigen tacka ledamoten för frågorna. Jag vet att det sades tidigare i debatten att ordet jämställdhet inte nämns speciellt mycket i Tidöavtalet, men när man läser avtalet tycker jag att det är väldigt tydligt vad som avses. Vi kan kanske inte bara titta på ett papper och se hur många gånger ett specifikt ord nämns och räkna rent kvantitativt, utan det handlar väl ändå om innehållet. Jag uppfattar att regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna tar väldigt många viktiga steg för att öka jämställdheten, och jag menar att handlingarna måste vara viktigare än ett ord på ett papper. Det är väl själva utfallet vi ska titta på.

När det gäller mäns våld mot kvinnor och nolltoleransen finns det nu två förslag som innehållsmässigt egentligen är näst intill identiska. Däremot diskuterar vi rubriken. Ska det vara nolltolerans för mäns våld mot kvinnor eller för våld i nära relationer? Jag tycker att det är synd att vi lägger fokus på fel sak, för innehållet är vi i någon mening överens om. Vi borde stå här och diskutera hur vi ska åtgärda problematiken, inte vad rubriken på ett dokument ska vara.

Att det i rubriken står "våld i nära relationer" förändrar som sagt inget när det gäller innehållet. Alla vet att det är mäns våld mot kvinnor som är det största problemet - jag tror att det utgör 94 eller 95 procent av våldet. Men jag har också träffat organisationer som tar hand om våldsutsatta män. Det är ett återkommande problem att de inte känner sig sedda och blir misstrodda när de söker hjälp. De får känslan av att alla vet att det är män som utsätter kvinnor för våld.

Jag tror att arbetet kommer att vara precis lika tydligt oavsett rubriken. Det största fokuset kommer att ligga på mäns våld mot kvinnor. Men rubriken är en tydlig signal om att allt våld är lika illa. Regeringen och Sverigedemokraterna kommer att kämpa precis lika hårt oavsett vem som utsätts.

Tyvärr hinner jag inte svara på frågan om kvotering - jag ber att få återkomma till den.

Fru talman! Tack, Sofia Amloh, för frågan! Ja, jag tycker att det är ganska självklart att detta har samma prioritet; det har extremt hög prioritet. Det har varit väldigt tydligt i debatten här i kammaren i dag att det nog inte finns ett enda parti som inte tycker att mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck ska ha högsta möjliga prioritet. Jag vet att regeringen just nu jobbar med 99-punktsprogrammet och den långsiktiga planen - jag tror att det är väldigt tydligt. Vi har också varit inne på att ett antal olika straffskärpningar är på gång. Det handlar om det förebyggande arbetet. Jag noterar också att flera partier har lyft frågan om eftervåld, och det tror jag också är en självklar del i det långsiktiga arbetet inom de olika programmen.

Det är svårt för mig att här säga exakt vilken prioritet ett sådant program har - om det är nummer 1 eller 47 på någon form av lista. Men jag kan försäkra ledamoten att ingångsvärdet från Sverigedemokraterna och de andra partierna i Tidösamarbetet när vi har diskuterat detta har varit att det ska ha högsta möjliga prioritet.

Fru talman! Sverigedemokraterna har flera förslag på området jämställdhet och diskriminering. Det är glädjande att kunna meddela att många av dem har fångats upp av regeringen på ett eller annat vis och att de därmed är en del av betänkandet i form av utskottets förslag till beslut.

Jämställdhet kan beskrivas som jämlikhet mellan könen, eller, i något längre ordalag, ett socialt tillstånd där bägge kön i ett samhälle eller inom en viss grupp har samma status och respekt och att alla är lika mycket värda.

Men vad innebär egentligen dessa ord? Är det så att alla människor ska få exakt samma utfall, eller är det att alla människor ska ha exakt lika förutsättningar?

För att förstå vad som egentligen avses får jag börja med att backa tillbaka lite grann i tiden. Det finns lite olika sätt att se på när kampen för jämställdhet och ett jämställt samhälle började. Men tre årtal som ofta nämns är 1405, 1792 och 1848.

Redan 1405 skrev Christine de Pizan - jag ber om ursäkt om jag uttalar hennes namn fel - boken Kvinnostaden, som av många anses vara den första litteraturen där man ifrågasätter påståendet om att kvinnor skulle sakna förnuft eller att de aldrig har uträttat något stort. Här någonstans, för ungefär 600 år sedan, i samband med att skriv- och läskunnigheten ökar under renässansen, börjar de första fröna i kampen för jämställdhet att gro.

Det ska dock dröja ända fram till 1700-talet innan vi kan skönja någon form av feministisk rörelse när Mary Wollstonecraft i boken Till försvar för kvinnans rättigheter år 1792 argumenterar för att kvinnor inte är underlägsna män av naturen, utan bara framstår som sådana för att de saknar formell utbildning som de förvägrats av män.

Här någonstans börjar frågorna tas på allvar. Wollstonecraft förde fram idéerna om att både män och kvinnor skulle betraktas som rationella varelser och att samhället bör grundas på förnuft. Liberalfeminismen, eller den rationella feminismen, var i någon mening född.

Det skulle dock dröja ytterligare cirka 60 år, till juli 1848, innan kvinnor formellt organiserade sig för första gången och feminismen i någon mening kunde anses vara grundad, vilket skedde under devisen: Vi anser dessa sanningar vara självklara - att alla män och kvinnor är likvärdiga.

Man definierade även innebörden av begreppet feminism, att det är en ideologi vars målsättning är att kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter som män.

I sommar är det 175 år sedan.

I dag, 2023, är det kanske två varianter av feminism som främst dominerar i vårt samhälle. Den ena varianten är den moderna varianten av liberalfeminismen som bygger på en god uppfostran, en god utbildning och en långsiktig förändring av värderingar. Inom liberalfeminismen tror man på individens fria vilja att göra genomtänkta val och att staten ska skapa förutsättningar, inte tvingande åtgärder.

Den andra varianten är den radikala feminismen, vilket också är den variant som kanske dominerar den mediala debatten i dag. Det är också den variant på feminism som den föregående regeringen uttryckligen meddelat att man utgått från när man efter valet 2014 meddelade att man var världens första feministiska regering.

Ordet radikal kommer från latinets radix och betyder rot, det vill säga att gå till botten med något och förändra det.

Feminismen har för många människor gått från att vara det som den ska vara, en kamp för lika villkor för alla oavsett kön, till att nästan vara ett skällsord för att beskriva individer på den yttersta vänsterkanten med en extremradikal agenda.

I samma takt som feminismen mindre och mindre handlar om lika rättigheter och möjligheter har också fler och fler individer tagit avstånd från att definiera sig som just feminister, detta för att man inte vill bli sammankopplad med just den radikalfeministiska agendan.

Denna radikala feminismen uppstod under 1960-talet och menar att de patriarkala strukturerna är så pass djupt rotade i samhället att allt, hela vårt samhälle, behöver reformeras i grunden och att alla förtryck hänger samman - ojämlikhet mellan kön, ojämlikhet mellan klasser och i vissa fall att etnicitet är tätt sammankopplat - och att allt ska avskaffas genom socialistisk kamp och socialistisk revolution.

För att konkretisera dessa två varianter av feminism kan man hänvisa till den så kallade EO-modellen, eller jämställdhetsparadoxen. EO är en förkortning av engelskans equal opportunity respektive equal outcome. Fritt översatt till svenska: jämställda förutsättningar respektive jämställda utfall.

På den liberalfeministiska sidan mäter man jämställdhet genom just equal opportunity, det vill säga jämställda förutsättningar. Och på den radikalfeministiska sidan mäter man jämställdhet genom equal outcome, det vill säga genom jämställda utfall.

Ett konkret exempel är synen på föräldraförsäkringen, där man på den radikala sidan anser det vara jämställt först när kvinnor och män är hemma med sina barn i exakt lika stor omfattning - 50-50. Samtidigt anser man på den liberala sidan det vara jämställt när kvinnor och män har exakt likvärdiga förutsättningar och möjligheter att välja helt fritt och själva fatta beslut kring sina barn.

Jag vill därför passa på att lyfta fram den kommande reformen i föräldraförsäkringen från regeringen och Sverigedemokraterna om de så kallade dubbla dubbeldagarna, när mammor och pappor nu får fler dagar tillsammans med det nyfödda barnet.

Antalet dagar då båda föräldrarna kan vara hemma samtidigt dubbleras från 30 till 60 dagar, och samtidigt förlänger vi tiden för uttag av dagarna från dagens ett år till 15 månader. Och det är upp till familjerna själva om och hur de vill använda dagarna eller inte. Målet med reformen är att mammor och pappor ska få familje- och arbetslivet att gå ihop bättre.

Vi har kommit långt, men år 2022 stod mammor fortfarande för 70 procent av alla uttagna föräldrapenningdagar.

En studie från 2019 visar att dubbeldagarna har positiva effekter, dels på mammors hälsa, dels på att de bidrar till en ökad jämställdhet på frivillig basis med en ökad närvaro av båda föräldrarna i hemmet. Dubbeldagarna innebär enligt studien att män tidigarelägger sitt uttag av föräldrapenning, och därmed blir fördelningen när barnet är litet något mer jämställd. De pappor som vanligtvis inte tar ut någon föräldrapenning har tack vare dubbeldagarna börjat göra det. Det gäller exempelvis pappor med lägre inkomster, med lägre utbildning, med utrikes bakgrund eller pappor i samkönade relationer. Dubbeldagarna har visat sig vara en framgångsrik väg för att öka jämställdheten, ge barn större tillgång till båda föräldrarna och samtidigt respektera valfriheten inom varje familj.

Fru talman! Det talas ibland om att vissa partier skulle vara emot jämställdhet. Men jag tror att man ska vara väldigt försiktig med denna typ av uttalanden. Jag är fast övertygad om att alla partier i denna kammare delar två grundläggande åsikter:

För det första att kvinnor och män ska ha samma rättigheter, samma förutsättningar och samma möjligheter att forma sina egna liv.

För det andra att kvinnor och män i praktiken inte har samma rättigheter, förutsättningar och möjligheter att forma sina egna liv.

Däremot har vi helt olika uppfattningar om hur vi ska åtgärda detta. Sedan hösten 2022 har vi en ny regering som styr landet med hjälp av Sverigedemokraterna - ett paradigmskifte. Och stora delar av detta skifte hittar vi faktiskt i Tidöavtalet.

På jämställdhetsområdet görs nu satsningar med anledning av dagens problem i form av straffskärpningar - det har det talats mycket om redan - att stöd till utsatta förbättras och att myndigheternas arbete effektiviseras. Det pågår en utredning kring lagskärpningar rörande oskuldskontroller, operationer och tvångsäktenskapsresor. Det sker en översyn av kontaktförbudet, förbättrade förutsättningar att bryta sig ur ekonomiskt våld, borttagande av tak och mängdrabatter i lagstiftningen och så vidare.

Mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck är tre kusiner inom ojämställdhetens värsta uttryck. Och som bekant står det också i Tidöavtalet att kusinäktenskap nu ska förbjudas.

Varje år mördas flera kvinnor av sina nuvarande eller före detta partner. Och i år ser det tyvärr ut att slås rekord då vi redan nu i april har nått ett tvåsiffrigt antal. Till detta kommer alla män som far illa i sina relationer med kvinnor eller i samkönade relationer och alla barn som far illa på grund av våldsamma föräldrar. Regeringen har som uttalad ambition att våldet ska upphöra, vilket uttrycks i det sjätte av de jämställdhetspolitiska delmålen. Ambitionen är både bra och välbehövlig. Men mer behöver göras för att få slut på våldet.

Ett steg i rätt riktning är just inrättandet av en nollvision, som vi redan har diskuterat en del. En nollvision som uttalat mål skulle ännu tydligare visa på frågans allvarlighet. Ingen ska någonsin behöva tvivla på huruvida samhället verkligen prioriterar denna fråga och ägnar den största möjliga uppmärksamhet. De människor som utsätts ska vara säkra på att samhället står på deras sida och att förövaren kommer att straffas. En uttalad nollvision bidrar till arbetet med att fortsätta ligga i framkant när det kommer till jämställdhet och påminna om att vi aldrig någonsin kan ta den för given. Det är därför mycket glädjande att regeringen nu anammar Sverigedemokraternas politik på området och i och med detta betänkande antar en nolltolerans mot våld i nära relationer.

Fru talman! I Sverigedemokraternas reservation 11 ryms tre förslag.

För det första: Alla former av kvotering och positiv särbehandling på basis av kön bör avvecklas inom ramen för offentlig verksamhet. Utöver det faktum att all så kallad positiv särbehandling av en grupp samtidigt är negativ särbehandling av en annan grupp förstärker sådan behandling synen på människor som representanter för en grupp snarare än representanter för sig själva. Jag själv, som en modern liberalfeminist, tror på att skapa likvärdiga förutsättningar för kvinnor och män och rätt person på rätt plats. De strukturella hinder som finns åtgärdar vi inte genom att tvinga fram lösningar utan genom förbättrade förutsättningar, utbildning, uppfostran och normförskjutningar.

För det andra ska principen om lika lön för lika arbete vara en självklarhet. Att det över huvud taget förekommer att människor i landet får en lägre lön än vad de egentligen har rätt till endast baserat på sin könstillhörighet är fullständigt oacceptabelt, och det är därför positivt att årliga lönekartläggningar har återinförts. Effekterna av dessa lönekartläggningar behöver regelbundet utvärderas för att säkerställa maximal och önskad effekt.

För det tredje finns tydliga underlag som visar att jordbruksbranschen är kraftigt mansdominerad, men det saknas i stor utsträckning vetskap om varför. Vi menar att detta behöver utredas.

Jag vill yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation nummer 11, och i övrigt ställer jag mig bakom utskottets förslag till beslut.

Avslutningsvis hade jag, om jag hade varit radikalfeminist, kunnat konstatera att denna debatt är allt annat än jämställd då vi har åtta talare på listan och jag är den enda mannen. Men eftersom jag är en modern liberalfeminist anser jag att könet inte är speciellt viktigt, utan jag förutsätter att varje parti har satt rätt person på rätt plats.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Fru talman! Nyligen nåddes vi av den mycket tragiska nyheten om den åttaårige pojken som mördades av sin egen förälder i Luleå. Fallet fick stor uppmärksamhet. Och återigen lyftes kritiken fram om att det oftast är pappor som tar livet av sina barn och att barn tvingas umgås med just våldsamma pappor.

Det är därför värt att uppmärksamma det faktum att när det gäller våld mot barn skiljer det endast 8 procent mellan könen på gärningspersonerna. I 46 procent av fallen är det en mamma som tyvärr tar livet av sitt barn, och i 54 procent av fallen är det en pappa. Inte sällan finns det en koppling till psykisk ohälsa.

Barn ska självklart aldrig tvingas till umgänge med en förälder som de är rädda för, oavsett kön. Forskningen styrker att föräldrar som tar livet av sina barn inte är en könsfråga.

På vilket sätt avser jämställdhetsministern att agera för att fokus ska läggas på huvudproblematiken, att barn misshandlas och i extrema fall mördas av sina föräldrar, i stället för att på felaktiga grunder fokusera på att specifikt män utgör en större fara för sina barn?

Fru talman! Det är en fråga som får avgöras från fall till fall. Ingångsvärdet är att en kvinna i prostitution är ett offer; det är ärligt talat inget snack om saken. Jag är helt övertygad om att vi är överens om det.

Sedan kan det alltid finnas undantagsfall. Det finns tyvärr kvinnor och män som söker sig till prostitution, alltså att sälja sex, helt frivilligt. Jag var i kontakt med en intresseorganisation för några år sedan som gick ut och tog ställning för prostitution i samband med att det fanns någon form av bordell uppe i norr. Då fördes också en politisk dialog med de här människorna. Så jo, det finns människor som vill sälja sex och som inte på något vis är tvingade till det. Som ledamoten säger är det också enligt lagstiftningen i dag tillåtet.

Men ingångsvärdet ska självklart vara att kvinnan betraktas som ett offer. När vi pratar om bristande vandel kopplat till prostitution handlar det såklart om att vi vill komma åt människorna bakom det hela - själva människohandeln.

Tidöavtalet är mycket, mycket bra för Sverige. Men det som är bra kan alltid bli bättre. Uppenbarligen finns frågetecken kring innebörden av vissa formuleringar, och jag kan absolut ställa mig bakom att vi ska se över dessa så att de blir tydliga och alla förstår vad det är som gäller. Det får vi ta med oss.

Fru talman! Tack, Helena Vilhelmsson, för frågan! Jag håller med. Det här är en viktig fråga.

Först vill jag bekräfta det du sa om mäns våld mot kvinnor. Där är vi ju faktiskt helt överens. Jag vet att Sverigedemokraterna och Centerpartiet har en del likalydande åsikter i den här frågan, och det känns ganska bra.

Jag har inte varit med i de förhandlingar där man har diskuterat de exakta skrivningarna, så det blir svårt för mig att förtydliga exakt vad som avses med vandel just i det här specifika fallet. Men i händelse av att man upptäcker prostitution och polisen kopplas in görs ju såklart en unik bedömning av det fallet. Sannolikt är det en kvinna som har tvingats till detta. Då är enligt min bedömning bristande vandel inte aktuellt när det gäller den personen, som då gör något mot sin vilja. Det är kanske snarare den person som har tvingat in kvinnan i prostitution som utgör själva problemet. Då är det ju ganska uppenbart att det är den personen som i första hand ska lagföras och kanske utvisas, medan kvinnan snarare behöver mycket hjälp och stöd.

Om det nu är så att en kvinna - förutsatt att det är en kvinna; det finns ju även prostituerade män - har rest till Sverige och själv landat i att hon vill göra detta för att tjäna pengar är det en helt annan sak. Det går alltså inte att svara på hur vi ska vi göra, utan det är alltid en individuell bedömning från fall till fall.

Mitt ingångsvärde är dock att en kvinna som ger sig in i prostitution är att betrakta som ett offer och inte någon som har utsatt sig själv för bristande vandel. Sannolikt behöver hon i första hand hjälp och stöd. Sedan kan det säkert finnas undantagsfall.

Fru talman! Ta ansvar, säger ledamoten från Socialdemokraterna. Vi kan ju börja med att titta på Socialdemokraternas budgetförslag som ställs mot det gemensamma förslaget från oss; det är i princip ingen skillnad över huvud taget. Socialdemokraterna har samma siffror, med undantag för att man vill satsa 327 miljoner på kommunersättningar för flyktingmottagandet. Annars är det ju samma siffror rakt av. Det känns som om ledamoten talar sig varm om satsningar som man sedan inte lägger en enda krona på. Det låter lite ihåligt, måste jag säga.

När det gäller just ansvar för politiken kan vi titta på vad Socialdemokraterna har gjort under sin tid vid makten. Då ser vi att andelen människor som upplever sig som otrygga har ökat från 21 till 30 procent. Endast 2 av 10 utländska våldtäktsmän utvisas. Man har inte försökt avskaffa straffrabatter eller mängdrabatter. Det är brist på barnmorskor, och där saknas 21 miljoner kronor. Jag kan fortsätta, men jag förstår alltså om Socialdemokraterna inte vill tala om sin egen politik här utan försöker rikta ljuset åt ett annat håll.

Jag kan dock försäkra ledamoten om att det här är en budget som när den nu kommer på plats kommer att ta tag i de jämställdhetsproblem som finns i vårt samhälle och faktiskt göra förändring. Den väg vi har varit inne på de senaste åren har uppenbarligen inte funkat. Folket vill ha ett skifte. Nu kommer de att få det, och vi kommer att ta tag i de problem som finns.

Fru talman! Tack, Sofia Amloh, för frågan! Det går ju inte att svara på om jämställdhetsintegrering bara är bra eller dåligt, utan det är ett verktyg. Frågan är hur man avser att använda det, vad det ska användas till.

Det syftar ju till att se till att de sex jämställdhetspolitiska målen införlivas i verksamheten. Då måste vi gå tillbaka dit och fråga: Vad tycker vi om de här målen? I grund och botten, sett till rubrikerna, är de jättebra. Det sjätte målet, att vi ska stoppa mäns våld mot kvinnor - 90 procent av budgeten - är jättebra. Det är ingen som tycker att det är någonting konstigt med det.

Men tar man till exempel det första delmålet fokuserar det ganska mycket på att vi ska få en jämn könsfördelning bland män och kvinnor. Då tittar man helt numerärt på den här siffran, och då är frågan: Är det numerären som är det viktiga, att det är lika många män som kvinnor? Eller är det kanske viktigare att kvinnor och män har lika stor möjlighet att påverka sin samvaro, sitt liv och sitt samhälle?

Rent konkret när vi tittar på detta så, ja, vi jobbar med jämställdhetsintegreringen, och vi ser till att det är lika många män som kvinnor. Men det kan ju vara så exempelvis att ett parlament har 45 procent kvinnor där kvinnorna inte har någonting att säga till om över huvud taget. Det anses alltså vara bättre och mer jämställt än ett parlament med, säg, 39 procent kvinnor där de kvinnorna har den största möjlighet att vara med och påverka?

Svaret på frågan om jämställdhetsintegrering är bra beror alltså helt enkelt på vad man bakar in i det begreppet. Som du säger ligger det kvar i budgeten, men exakt hur det ska användas, vad det de facto innebär, är ett löpande arbete som vi kommer att få återkomma till.

Fru talman! Sverige är ett av världens mest jämställda länder och har tillsammans med våra nordiska grannländer ofta betraktats som ett föredöme. Man bör dock inte förlita sig på att svensk jämställdhet är en naturlag som är bestående oavsett omständigheter, och det finns fortfarande väldigt mycket kvar att göra.

Sverigedemokraterna betraktar jämställdhet mellan könen som en självklarhet och en grundpelare i ett civiliserat och demokratiskt land.

Rätten till frihet och trygghet och möjligheten att forma sitt eget liv får aldrig tillåtas variera i omfattning mellan könen och därmed inskränka grundläggande rättigheter utan ska vara en självklarhet för både kvinnor och män, i lika hög utsträckning.

Vi sverigedemokrater motsätter oss synen på att kvinnor och män i första hand ska ses som representanter för ett kollektiv och först i andra hand som egna individer med vitt skilda erfarenheter, kunskaper och bakgrunder. Detta gör att vi exempelvis är tydligt emot alla former av könskvotering eftersom det baserar sig på tanken att den kvoterade personen ska representera hela gruppen, oavsett vad personen själv tycker och tänker.

Vi ser ingen vinning i ifrågasättande av könsidentitet eller könsnormer, utan vi förespråkar i stället insatser för att främja individens egna val och fria tanke i en positiv kontext.

Problemet är inte att flickor är flickor eller pojkar är pojkar. Problemet är att samhället ser på, och värderar, de olika könsrollerna på olika vis. Kvinnor arbetar exempelvis oftare inom vård- och omsorgsyrken eller inom det offentliga, där det är betydligt sämre löner och arbetsvillkor och en alltför långsam löneutveckling jämfört med de traditionellt mansdominerade yrkena.

Sverige behöver fokusera på att skapa ett samhälle där man får lov att vara sig själv utan att stoppas av strukturella och socialt konstruerade hinder. Vi duger precis som vi är, utan att behöva placeras eller kvoteras in i normfack.

Sverigedemokraterna vill se ett samhälle där jämställdhet mellan kvinnor och män genomsyrar alla samhällets skikt och kommer alla grupper till del. Allt som oftast är det gruppen kvinnor som får lida de absolut största konsekvenserna av ojämställdhet, men i de fall det omvända skulle råda behöver det såklart finnas lösningar även på de problem som drabbar fler män. Med det sagt kan det inte nog understrykas att många jämställdhetsproblem har en slagsida när det kommer till vilken grupp som drabbas hårdast av dem.

Utgångspunkten i ett välmående samhälle måste vara att kvinnor och män ges samma möjligheter och rättigheter och att jämställdhet och vars och ens trygghet upprätthålls. Vad vi i stället ser i dag är ett utbrett våld i samhället och i synnerhet våld mot kvinnor och barn, vilket inte är värdigt vare sig Sverige eller något annat land.

Brottsförebyggande rådet uppger att 7,7 procent av alla svenska kvinnor mellan 18 och 64 år, alltså över 300 000 personer, utsätts för sexualbrott, och årligen anmäls över 50 000 fall av våld i nära relationer.

Den utbredda otryggheten i samhället har varit påtaglig under lång tid, och det finns i nuläget inga indikationer på att det i närtid kommer att förändras till det bättre. Den budget som vi debatterar här i dag innehåller de satsningar som krävs för att påbörja det mycket viktiga arbetet mot förändring.

Även om all otrygghet är att betrakta som oacceptabel finns en betydande skillnad mellan könen. Otryggheten är särskilt utbredd bland kvinnor. Hela 49 procent av kvinnorna i åldersgruppen 20-24 uppger att de är rädda för att utsättas för ett sexualbrott. Som svar på otryggheten känner sig många kvinnor tvingade att ändra sina egna vanor eller beteendemönster. Dessa begränsningar i tillvaron utgör ett oacceptabelt hinder för ett jämställt samhälle.

Rättsstaten ska vara garanten för invånarnas säkerhet, och arbetet med att trygga befolkningen behöver påskyndas. Kvinnor och män ska ha samma möjligheter och rättigheter och därmed också ha lika stor rätt till ett tryggt liv. Kvinnovåld är ett betydande jämställdhetsproblem som måste tas på största allvar.

Kvinnovåldet utgör inte bara ett betydande och oacceptabelt hinder för ett jämställt Sverige, utan det får även ekonomiska konsekvenser och kostar enorma summor i skattemedel varje år. Det är pengar som i stället hade kunnat användas till att exempelvis förbättra välfärden.

Kvinnovåldets kostnader i Sverige uppgår till mellan 2,7 och 3,3 miljarder kronor per år, lite beroende på vad man inkluderar. Kvinnovåldet som hinder för ett jämställt samhälle och det som den enskilde utsätts för räcker för att motivera ett kraftfullt åtgärdsprogram, men kvinnovåldet lyfter också fram en ekonomisk dimension. Därför är varje väl spenderad krona på åtgärder som effektivt motverkar kvinnovåldet också en samhällsekonomisk investering.

De senaste decennierna har hedersrelaterat våld och förtryck etablerat sig som fenomen i Sverige, och allt oftare kommer rapporter från personer som lever i en förtryckande och våldsam hederskultur som kraftigt begränsar deras möjligheter att leva sina liv så som de själva önskar. De tvingas finna sig i att deras rätt att göra egna livsval inskränks, och det krävs inte sällan att de ger upp den egna viljan för att sätta familjens eller släktens heder i första rummet. I hederns namn utsätts de för trakasserier, hot och våld från de personer som borde stå dem allra närmast.

Det som särskiljer hedersvåld från annat kvinnovåld är att det oftast inte rör sig om en make eller annan enskild person som står bakom våldet. Vid hedersvåld agerar ofta ett helt kollektiv av landsmän, släkt och familjemedlemmar förtryckande genom våld eller hot om våld. Att fly från hedersförtryck kan därmed innebära att man tvingas säga upp kontakten med alla sina närmaste släktingar.

För att ytterligare kunna motverka utbredningen av det hedersrelaterade våldet behövs ett kunskapslyft. Det behövs ett intensifierat arbete med informationsspridning för att nå ut till de individer som i dag lever i utanförskapsområden präglade av hederskultur.

Nyckelpersoner som jobbar inom vård och omsorg, förskola, skola och fritidsverksamhet, socialtjänst, Polismyndigheten och rättsväsendet behöver få utökade kunskaper i detta ämne. Dessa kunskaper är grundläggande för att kunna kommunicera med hederskulturens offer, visa förståelse för deras situation och på sikt hjälpa dem att känna sig trygga nog att slå sig fria från förtrycket.

Fru talman! Den budget från Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna som ligger på bordet adresserar just de utmaningar som jag nu har talat om. Det är en budget som kommer att göra skillnad för människor på riktigt. Jag vill därför yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Avslutningsvis vill jag önska talmännen, ledamöterna och all personal i riksdagen en god jul och ett gott nytt år.

Herr talman! Min fråga går också till jämställdhetsminister Paulina Brandberg.

Målet för Sveriges jämställdhetspolitik är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv, vilket görs genom sex jämställdhetspolitiska delmål.

Det första målet, jämn fördelning av makt och inflytande, har två indikatorer som bägge är rent numerära, vilket riskerar att leda till kvotering, som ligger nära till hands för att nå en bra statistik. Detta verktyg har regeringspartierna till skillnad från den tidigare regeringen varit tydliga med att de inte ser som rätt väg att gå.

Ser man till de rent numerära faktorerna skulle ett parlament med 49 procent kvinnor som inte har något som helst att säga till om ses som mer jämställt än ett parlament bestående av säg 40 procent kvinnor där samtliga har ett konkret inflytande och stor möjlighet att påverka.

För Sverigedemokraterna innebär jämställdhet att kvinnor och män de facto har samma makt och inflytande i praktiken, inte att statistiken ser bra ut.

Hur ser regeringen på dessa indikatorer för hur en jämn fördelning av makt och inflytande nås?