Michael Rubbestad (SD) svarade Helena Vilhelmsson i en replik om Integration och jämställdhet i debatten ”Protokoll 2023/24:50 Fredagen den 15 december” den 15 dec 2023.
Helena VilhelmssonC· i en replikFörst vill jag bara säga några ord till om reserverade dagar. Jag är ganska säker på att de allra flesta unga kvinnor och män som är föräldrar i dag har fått god utbildning och god information om vad som händer när man…Fru talman! "Vi bakar med kärlek" och "hemlagat mos" - det är två begrepp som vi alla känner igen. Vi stöter på dem i den lokala korvgrillen eller på brödförpackningen i mataffären.
Men vad är det egentligen man vill säga med ett sådant här budskap om kärlek och hemlagat? Som kunder får vi känslan av att man inte har tillagat moset eller bakat brödet huvudsakligen för att tjäna pengar, utan av kärlek. Man vill dela med sig av det goda för att man bryr sig om att kunderna ska få det allra bästa. Ekonomin är sekundär.
Barnmorskan är en roll som historiskt sett har varit närvarande under väldigt lång tid i Sverige. Ursprungligen var det ofta kvinnor i lokalsamhällen som hade erfarenhet av att assistera vid förlossningar som delade med sig av sina kunskaper till andra kvinnor. Rollen baserades ofta på tradition, gemenskap och kärlek till att stödja födande kvinnor. Ekonomin var sekundär.
Under 1800-talet och tidigare var många av dem som utförde förlossningsvård, inklusive barnmorskor, inte formellt utbildade. Man hjälpte till för att man kände ett kall. Ofta kunde man som tack erhålla mat och husrum för att överleva, men själva arbetet utförde man av kärlek.
År 1815 bildades barnmorskesocieteten i Sverige för att reglera och förbättra barnmorskornas utbildning och kompetens, och 1833 infördes den första svenska barnmorskelagen. Från 1835 krävdes det även en examen för att få praktisera som barnmorska. Med utvecklingen av sjukvården och införandet av formell utbildning för barnmorskor började de gradvis få en ökad status i samhället och blev slutligen en erkänd yrkesgrupp under 1900-talet. Men själva arbetet gjorde man fortfarande av kärlek.
Det skulle dröja ända fram till 1943, alltså för 80 år sedan, innan man skulle erhålla någon som helst form av ekonomisk ersättning för arbetet som barnmorska. För varför skulle man ha lön? Att ta hand om barn och andra kvinnor gör man ju såklart av kärlek!
Vare sig vi vill eller inte lever flera av de här uppfattningarna kvar i vårt samhälle. Vi bakar fortfarande bröd med kärlek och äter hemlagat mos. Men det märks kanske än tydligare hur gemene man resonerar när en it-tekniker kräver högre lön för att företagets hemsida ska fortsätta att fungera jämfört med när en vårdare kräver högre lön för att de äldre ska fortsätta att få mat. Den naturliga instinkten för de flesta i ett sådant scenario är att, motvilligt eller ej, reagera på hur vårdaren resonerar: Tänk på de äldre! Är pengar det enda som spelar roll?
Rent instinktivt förväntar vi oss att människor ska utföra vissa typer av arbete av kärlek, inte av ekonomiska skäl. Och självklart handlar det om mellanmänsklig kärlek och omsorg, men bara för att man är en god människa som bryr sig om andra ska man inte behöva stå tillbaka ekonomiskt.
Det är således inte speciellt förvånande att vårdaren i ett lönesamtal har betydligt svårare att argumentera för en högre lön än en it-tekniker. I de yrken och på de arbetsplatser där det handlar om omsorg av andra människor, exempelvis hemtjänsten, förskolan, barnskötare eller undersköterskor, är över 90 procent kvinnor. En fordonsreparatör - ett yrke där 97 procent är män - tjänar i snitt 30 000 kronor. En förskollärare - där 96 procent är kvinnor - tjänar 29 000 kronor. Det är alltså mer lönsamt att laga trasiga bilar än att bygga hela barn.
Fru talman! Så vad gör vi åt saken? Ofta hör vi förslag om exempelvis kvotering till bolagsstyrelser eller en tvingade fördelning i föräldraförsäkringen, det vill säga att jämställdhet ska beräknas i utfall. Är det minst 40 procent kvinnor är vi nöjda. Varför det ser ut som det gör är tydligen sekundärt.
Jag vill påstå att kvotering inte löser några som helst problem. På sin höjd kan det motverka symtomen och dölja det ursprungliga problemet kring synen på kvinnor respektive män så att man slipper se det. Man kan fråga sig varför en förlegad syn på att en kvinna inte vill ha en värdig lön utan ska utföra sitt arbete på grund av kärlek skulle förbättras för att vi tvingar föräldrar att dela på sin föräldraledighet.
Varför skulle ansvaret för det obetalda hem- och omsorgsarbetet förbättras för att vi inte tar hänsyn till kompetens och i stället kvoterar in det underrepresenterade könet i en bolagsstyrelse?
Det handlar i grund och botten om samhällets värderingar och normer. Och det är ingenting vi får bukt med genom att tvinga in folk i olika mönster för att få "rätt" utfall. Vi får bukt med jämställdheten genom bra uppfostran, en god utbildning och lämpliga förebilder.
Låt mig dröja mig kvar lite grann just vid förebilder. En individ, en människa, bygger upp sin grundläggande syn på vad som är rätt och fel, på empati och på att förhålla sig till andra individer mycket tidigt i livet. Det inkluderar även jämställdhet i form av synen på kvinnor och män och hur de interagerar med varandra i vardagen. Man kan därför tycka att det borde vara prioriterat att låta barn få ta del av hur kvinnor och män interagerar med varandra och se att de är jämlika - för de ska vara jämlika i vårt samhälle.
Personalen i svensk förskola består till 96 procent av kvinnor, som alla gör ett fantastiskt jobb. Under föregående mandatperiod var jag ledamot i utbildningsutskottet och fokuserade just på svensk förskola, som består av äkta samhällshjältar. Men den faktiska jämställdheten i svensk förskola, liksom manliga förebilder, är nästan helt obefintlig när bara 4 procent är män.
Det är därför inte särskilt konstigt att man redan från unga år förknippar kvinnan med omhändertagande av barn. Men det höjs det inga röster om alls. I de fall kvinnan är underrepresenterad läggs det fram förslag på förslag. Men i de fall mannen är underrepresenterad, exempelvis i förskolan, är det helt tyst. Och inom förskolan skulle det verkligen skulle behövas manliga förebilder. Men det kommer inga förslag.
I stället för att åtgärda grundproblematiken har man försökt åtgärda symtomen och infört en genuspedagogik som redan i unga år fastställer att det är skillnad på flickor och pojkar. Det är en pedagogik som nu, 2023, fortfarande saknar bevisad evidens för att den faktiskt fungerar.
Snarare ser vi de negativa effekterna av hur den genuspedagogik vi införde i läroplanen 1998 nu 25 år senare leder till lavinartade ökningar av könsdysfori. Att det är fler flickor som vill bli pojkar än tvärtom är inte heller speciellt förvånande eftersom man från radikalfeministiskt håll matas med sanningen att man som flicka är förtryckt baserat på sin könstillhörighet och att det enda sättet att lyckas tydligen är att bli inkvoterad.
Fru talman! Vi måste sluta stirra oss blinda på utfallet och i stället börja fokusera på möjligheterna och hur vi som samhälle skapar dessa möjligheter. Värdena i om ett samhälle ska kunna anses vara jämställt är när det finns lika möjligheter och lika förutsättningar oavsett kön. Att nå dit är inte enkelt - det påstår ingen - men budgetpropositionen från Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, som vi nu pratar om, är ett bra steg på vägen åt rätt håll. Jag vill passa på att yrka bifall till densamma.
Vi ska fortsätta att baka med kärlek, och vi ska fortsätta att äta hemlagat mos. Men vi måste skifta fokus. Vi behöver revidera hur vi mäter jämställdhet och fokusera på förutsättningar framför utfall. När kvinnor och män på exakt lika villkor är fria att göra sina egna val, bestämma över sitt eget liv och sin egen familj - oavsett vad man sedan väljer att göra - först då, och endast då, har vi ett jämställt samhälle.
När staten aktivt försöker styra en individs fria vilja för att nå ett önskat utfall är det raka motsatsen till jämställdhet. Positiv särbehandling leder alltid till negativ särbehandling av någon annan.
(Applåder)
Fru talman! Tack, ledamoten, för anförandet! Det är väl ingen nyhet att säga att jag inte håller med om många av de ganska mustiga och långtgående slutsatser som ledamoten drar.
Jag kan till exempel säga en sak om det som ledamoten kallar kvotering men som jag väljer att kalla reserverade dagar. I den bästa av världar väljer man själv, efter egen vilja. Men ledamoten låter bli att nämna ett viktigt begrepp, och det är omgivningens förväntningar - eller rättare sagt strukturell ojämställdhet. Det är därför vi har reserverade dagar. Då får man det som ledamoten pratar om: förebilder både hemma och i form av att både mamma och pappa går till jobbet.
Men det var egentligen inte det jag skulle fråga om, utan det var något som ledamoten inte nämnde. Ärligt talat ställde jag samma fråga förra året. I den första varianten av Tidöavtalet pratade man om bristande vandel och fler möjligheter att utvisa människor på grund av detta. Prostitution togs upp som ett exempel.
För några veckor sedan kom ett förtydligande i och med utredningen. Man hade döpt om bristande vandel till brister i levnadssättet. Frågan har diskuterats vid många tillfällen här i kammaren, på frågestunder, i interpellationsdebatter och så vidare. I förra veckan hävdade jämställdhetsministern att detta inte kommer att röra utsatta människor. Det kommer inte att röra kvinnor i prostitution, det kommer inte att beröra människor som har ett beroende och så vidare, sades det. Detta var dock uppenbarligen inte hela Tidögänget med på. Sverigedemokraternas representant Ludvig Aspling menar att prostitution visst kan komma att räknas eftersom prostitution inte är att betrakta som en ärlig försörjning.
Min fråga är helt enkelt: Tycker Sverigedemokraterna att utsatta kvinnor i prostitution har ett bristande levnadssätt eller inte?
Fru talman! Tack för frågorna, Helena Vilhelmsson från Centerpartiet!
Vi kan väl börja med förebilder och föräldraförsäkringen. Just detta att man behöver förebilder i fråga om hur män och kvinnor fungerar gentemot varandra och hur man förväntas fungera i samhället är en av anledningarna till att vi exempelvis har infört dubbeldagarna. Forskning har visat att dubbeldagarna har lett till att män och kvinnor delar mer på ansvaret naturligt.
Det som hela vår politik bygger på är att inte tvinga in folk i mönster utan just att skapa förutsättningar. Vi tror att dubbeldagarna är ett sådant gott exempel. Det har visat sig att män som får mer tid hemma med sin familj får mer förståelse och oftast en egen vilja att stanna hemma mer. Detta är ett steg åt det hållet, och vi hoppas att det kommer att funka.
Om vi tvingar någon till någonting gör man det för att man måste, men det förändrar inte ens mindset, varför man gör det. Det är det vi måste jobba med så att människor vill göra på ett eller annat sätt. Vi ska skapa förutsättningar för det. Det gäller också i olika typer av yrken, om det är män eller kvinnor som söker sig dit. Vi ska aldrig tvinga någon, utan vi måste titta på: Varför gör män så här? Varför gör kvinnor så här? Hur kan vi skapa förutsättningar så att man har möjlighet att välja utifrån sin fria vilja?
Bristande vandel pratade vi om förra året, precis som ledamoten nämner. Jag tycker att jag var ganska tydlig då, och jag vara tydlig igen. Jag har tyvärr inte tagit del av det exakta citat som det hänvisas till, men jag vill göra mig till talesperson för partiet och säga att en kvinna som är offer för prostitution utgör inte ett exempel på bristande vandel. Hon är välkommen att stanna kvar.
Fru talman! Först vill jag bara säga några ord till om reserverade dagar. Jag är ganska säker på att de allra flesta unga kvinnor och män som är föräldrar i dag har fått god utbildning och god information om vad som händer när man tar ut si eller så mycket föräldraledighet, vad som händer med ekonomin och vad som händer med pensionen. Ändå ser det ut som det gör. Steget till att få alla att göra det informerade valet ligger väldigt långt fram i tiden om man inte vidtar vissa åtgärder för att förbättra detta.
Jag kan återge vad som stod i den artikel jag refererade till: Regeringens samarbetsparti Sverigedemokraternas representant Ludvig Aspling håller inte med jämställdhetsminister Paulina Brandberg och menar att prostitution kan räknas som ett icke ärligt sätt att försörja sig och därför vara skäl till att nekas uppehållstillstånd i Sverige. Även missbruk och stök, menar han, kan utgöra skäl till utvisning.
Ledamoten kanske ska låta bli att titta på På spåret i kväll och ta en diskussion med sin partikollega Ludvig Aspling.
Fru talman! Varför ser det ändå ut som det gör? Det var väl egentligen det jag berörde ganska mycket i mitt anförande. Det är historiska värderingar, synen på samhället och synen på kvinnan som den som förväntas ta hand om barnen som vi behöver arbeta med. Att det är en enorm utmaning tror jag att vi är överens om. Hade det funnits en jättelätt lösning hade vi sannolikt hittat den för länge sedan.
Vi har ett gediget arbete framför oss. Jag tror att vi måste fortsätta jobba med goda förebilder och god uppfostran. Och som sagt: För att kunna göra väl avvägda val behövs det också förutsättningar för det. Vi behöver också jobba med de tekniska verktygen runt omkring.
Ett av våra konkreta förslag är att man när man befinner sig på Försäkringskassans hemsida ska kunna fylla i hur man har tänkt fördela dagarna och då genast få upp en kalkyl på skärmen: Så här kommer den långsiktiga effekten att bli på era framtida pensioner. Om ni väljer att skilja er kommer det att slå så här mot kvinnan, som kanske tar det största uttaget. Om föräldrarna sedan ändå väljer att göra på något annat vis är det upp till dem, men då har de i alla fall fått rätt förutsättningar.
Jag kan inte tala exakt för vad Ludvig Aspling menade. Det är dock ett faktum att det även finns män som aktivt söker sig till prostitution och som söker sig till Sverige för att sälja sexuella tjänster. När en man medvetet har sökt sig till Sverige för att sälja sex - vilket vi vet förekommer; det förekommer på Åhléns i Stockholm - kan jag tycka att det är rimligt att detta vid en asylansökan eller liknande är någonting som det ska tas hänsyn till.
Vi måste dock göra skillnad på människor som är offer för prostitution och människor som aktivt söker sig till prostitution frivilligt och medvetet. Det är en liten grupp, förvisso. Majoriteten är offer för prostitution; vi ska aldrig påstå någonting annat. Men denna grupp finns. Då ska man inte stirra sig blind åt det ena eller andra hållet och säga att det är på ett specifikt sätt.
Sverigedemokraterna är en del av Tidöavtalet, och detta är en del av Tidöavtalet. Sverigedemokraterna står bakom Paulina Brandbergs uttalanden. Sedan förstår jag vad Ludvig menade i det här specifika exemplet.