Håkan Svenneling

Fru talman, EU-ministern och åhörare! EU har i dag ett stort inflytande över politiska beslut i Sverige, och EU har under flera decennier påtvingat medlemsländer en politik som har inneburit privatiseringar och marknadsanpassningar. Regeringar i Sverige har saknat ambitionen att göra något åt dessa problem och har i stället valt att föra en skadlig EU-politik i Sverige och att gömma sig bakom hänvisningar till EU – detta för att låta bli att agera.

Efter valet i juni 2024 – för två år sedan – fick Europaparlamentet en ny sammansättning. Inte minst har representationen av konservativa och främlingsfientliga krafter ökat, vilket har fått negativ effekt på flera politikområden. Det gäller inte minst områden som klimat, jämställdhet och migration. Detta har vi sett tydligt under de senaste två åren.

Men, fru talman, jag vill prata om situationen i Libanon, i Gaza och på Västbanken, för den är en mardröm. Det är svält och död. Det är barn som dör. Vår värld har misslyckats med att agera. En blind tilltro till Benjamin Netanyahus högerextrema regering har lett oss till denna punkt, där barn dör och extremism frodas.

Vänsterpartiet är tydligt. Vi kräver att Sverige och EU ökar pressen maximalt på Israel. Det är Israel som stoppar hjälp från att nå fram till civila i nöd. Det är Israels militär som bryter mot folkrätten. Det är israeliska bosättare som sätter skräck i människor med sitt våld på Västbanken.

Israels ockupation av Palestina hade aldrig varit möjlig utan EU:s förmånliga handelsavtal med Israel och utan USA:s militära bistånd till landet. EU-kommissionen riktar år efter år lam kritik mot Israels politik utan att det förändrar situationen för palestinierna. Israel har kunnat ignorera EU:s kritik utan några som helst konsekvenser. EU måste sätta tyngd – press – bakom sina budskap. Samarbetet mellan EU och Israel är omfattande. EU är Israels största handelspartner, men för EU betyder Israel knappt någonting ekonomiskt.

Associeringsavtalet mellan EU och Israel är till exempel villkorat med respekt för de mänskliga rättigheterna. Associeringsavtalet innehåller förmånliga handelsvillkor som ger det israeliska näringslivet stora ekonomiska fördelar. På så vis bidrar EU till att stärka den ekonomiska basen för ockupationspolitiken. Sverige måste driva på för att EU ska suspendera associeringsavtalet med Israel. Vi måste stoppa folkmordet, avbryta blockaden av Gaza, avveckla bosättningar och vägspärrar, riva muren på den ockuperade Västbanken och få ett slut på kriget i Libanon.

Till och med Donald Trump har nu kommit fram till insikten att Benjamin Netanyahu är galen. Han sa några ord till, men dem tänker jag inte yttra i denna kammare.

En av dem som är ytterst ansvarig för det israeliska våldet är den högerextrema ministern Itamar Ben-Gvir. Han är en ledande bosättare och arkitekten bakom lagstiftningen om dödsstraff. I månader har han gått runt med en snara på sitt kavajslag, och när lagen gick igenom bjöd hans hustru på en tårta med en snara på. Det här är en lagstiftning som går ut på att mörda palestinier, införa dödsstraff enbart för palestinier.

Så länge Israel vägrar respektera palestiniernas grundläggande mänskliga rättigheter kommer det inte att vara möjligt att uppnå fred.

De sanktioner som EU har antagit mot extremistiska bosättare inom ramen för sanktioner för brott mot de mänskliga rättigheterna är välkomna men långt ifrån tillräckliga för att utgöra en kraftfull markering mot den israeliska bosättarpolitiken. Det rimliga vore att terrorstämpla de militanta bosättarna.

Vi behöver också strypa vapentillförseln – det är ett effektivt verktyg för att sätta press. I dag förekommer ingen vapenexport från EU till palestinska parter. Men flera EU-länder, inklusive Sverige, exporterar vapen till Israel. All vapenexport från EU till Israel måste upphöra, och Sverige bör ta initiativ till att EU ska införa ett vapenembargo mot Israel.

Begångna krigsbrott måste utredas, och de ansvariga måste ställas till svars i Internationella domstolen, ICJ, och Internationella brottmålsdomstolen, ICC. Sverige bör driva på för att EU ska vidta åtgärder för att underlätta ansvarsutkrävande när det gäller de begångna krigsbrotten och skydda domstolen från de sanktioner som Donald Trump har infört mot den. Det är helt enkelt dags att arrestera Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. Sverige och EU måste arbeta för att Israels ockupation av Palestina nu ska upphöra.

Fru talman! I Iran har USA:s president Donald Trump verkligen kört fast. Något snabbt regimskifte efter dödandet av ayatolla Khamenei blev det inte. Den iranska regimen visade sig starkare än vad USA och Israel trodde, och nu har alla tre länderna – USA, Israel och Iran – brutit mot folkrätten om och om igen.

Samtidigt som folkrätten undergrävs ser omvärlden konsekvenserna av kriget i våra ekonomier. Osäkerheten kring bränsle- och energipriser som en följd av USA:s och Israels attack på Iran fortsätter, och i går röstade det amerikanska representanthuset igenom en resolution mot Donald Trump och kriget.

EU sitter i nuläget på sidlinjen, vilket kanske inte är helt fel med tanke på att det här är Trumps och Netanyahus krig. Samtidigt har europeiska ledare haft otroligt svårt att ens i det lilla kritisera Trumps startande av kriget och ännu mer hans oförmåga att avsluta kriget med ett fredsavtal. De globala konsekvenserna av USA:s och Israels krig mot Iran lär bli stora och långvariga.

Fru talman! I dag tar riksdagen emot Turkiets talman. Turkiet är det land som längst har suttit fast i EU:s anslutningsprocess. Numera har man i praktiken frusit fast, men samtidigt ger EU fortfarande ett omfattande ekonomiskt stöd till Turkiet.

Under Erdoğans styre har utvecklingen i Turkiet tagit tydliga steg i fel riktning. Tusentals människor har blivit arresterade och åtalade för vad de gillar eller publicerar i sociala medier, och det är inte ovanligt att journalister blir frihetsberövade eller fängslade för terrorbrott på grund av sitt journalistiska arbete. Den svenske journalisten Joakim Medin är en av dem. Nästan alla medier ägs av företag nära Erdoğan, och de undviker att kritiskt granska regimen.

Aktivister som kämpar för mänskliga rättigheter slås ned. Inte minst drabbas organisationer som kämpar för kvinnors rättigheter. Våld mot kvinnor legitimeras i statliga medier, kvinnor som demonstrerar för sina rättigheter fängslas och företrädare för regeringspartiet AKP hävdar att kvinnor och män inte är jämställda enligt naturlag.

Turkiet har också valt att lämnat Istanbulkonventionen om förebyggande och bekämpande av våld mot kvinnor och våld i hemmet.

Utöver regimens repressiva agerande mot det turkiska civilsamhället har även militära attacker utförts, särskilt mot den kurdiska befolkningen och deras områden. Turkiet har upprepade gånger genomfört territoriella kränkningar av sina grannländer, och man har genomfört både flyg- och markanfall mot kurdiska områden i grannländerna Syrien och Irak.

Till detta Turkiet skickar EU och Sverige betydande ekonomiskt stöd. En del består av ett förmedlemskapsstöd, som Turkiet tar emot för att förhandla om EU-medlemskap. Mellan 2014 och 2020 uppgick det till omkring 50 miljarder kronor.

I dagsläget är det uppenbart att Turkiet inte uppfyller de krav på demokratiska och mänskliga rättigheter som ställs på de länder som vill bli medlemmar i EU. Läget är så pass svårt att förhandlingar om medlemskap totalt måste frysas tills vidare. Det innebär att alla de förmåner som förmedlemskapsprogrammet ger, såväl politiskt som ekonomiskt, omedelbart borde dras in.

Dessutom har Turkiet hittills tagit emot över 60 miljarder kronor från EU för att upprätthålla flyktingläger. EU har inte vågat agera mot Turkiet av rädsla för att Erdoğan ska säga upp det skamliga avtal som hindrar flyktingar att ta sig från Turkiet till Europa. Regeringen bör verka för att EU avbryter detta flyktingavtal med Turkiet och i stället agera för att våldet och repressionen mot oppositionella i Turkiet upphör och att alla som fängslats på politisk grund friges.

Till detta kommer den nu pågående utvecklingen som öppnar för fredssamtal. På Abdullah Öcalans förslag har PKK beslutat att upplösas. Fred är nu möjlig, men då måste det finnas vilja – vilja från Erdoğan men också vilja från omvärlden. Ett EU som arbetar för fred och som inte understöder Erdoğans regim skulle kunna göra skillnad både i Turkiet och i regionen.

Fru talman! Utvecklingen i världens folkrikaste land, Kina, med 1,4 miljarder invånare låter sig inte enkelt sammanfattas. Men Vänsterpartiet har i alla fall försökt i vår Kinamotion som vi lämnade under allmänna motionstiden detta riksmöte.

Utvecklingen i Kina är komplex, motsägelsefull och i många delar djupt oroande. Kina är fortfarande en hårdför diktatur som systematiskt kränker grundläggande mänskliga rättigheter: yttrandefriheten, föreningsfriheten och religions- och övertygelsefriheten. Samtidigt har hundratals miljoner människor lyfts ur fattigdom under de senaste decennierna. Men parallellt med detta har klyftorna ökat och repressionen mot oliktänkande hårdnat.

Vi ser ett land som ligger i framkant när det gäller grön teknik men också ett land som släpper ut mest koldioxid i världen och fortsätter att bygga ut kolkraften. Vi ser ett land som investerar i infrastruktur globalt och därigenom skaffar sig en ny global säkerhetspolitisk position.

Kinas kommunistiska parti har styrt landet i över 70 år, och under president Xi Jinping har situationen för de mänskliga rättigheterna försämrats tydligt. Det redan begränsade utrymmet för civilsamhälle och politisk debatt har krympt ytterligare.

Samtidigt hör vi ofta kinesiska företrädare tala om mänskliga rättigheter i internationella sammanhang. Det handlar dock inte om att stärka dessa rättigheter utan om att omdefiniera dem och fylla begreppet med ett helt annat innehåll.

Det har länge funnits en förhoppning om att ekonomisk utveckling och ökad handel skulle leda till demokratisering av Kina. Den förhoppningen har visat sig felaktig. Tvärtom har utvecklingen gått bakåt under många år.

Samtidigt är EU och Sverige beroende av Kina inte minst för kritiska råvaror och avancerad teknik. Kinas investeringar, inte minst inom grön teknik, sker ofta genom lån som riskerar att göra mottagarländer ekonomiskt beroende. Det ger Kina ett värdefullt säkerhetspolitiskt inflytande globalt.

Mot denna bakgrund menar vi att Sverige måste vara en tydlig och konsekvent röst för mänskliga rättigheter i relationen med Kina. Våra ekonomiska intressen får aldrig gå före demokrati och mänskliga rättigheter. Vi måste alltid prioritera demokrati och mänskliga rättigheter före ekonomiska relationer.

De omfattande och grova brotten mot mänskliga rättigheter måste stå högst upp på dagordningen i våra kontakter med Kina. Tyvärr har svenska regeringar, oavsett färg, alltför ofta varit otydliga i dessa frågor. Det märktes inte minst när en svensk utrikesminister för första gången på över ett decennium valde att resa till Kina förra hösten. Hon valde då ett sällsamt dåligt datum: samma dag som den svenska bokförläggaren Gui Minhai greps av Kina för tio år sen.

Och hon är inte ensam. Alltför många så kallade världsledare åker i skytteltrafik till Peking just nu medan Xi Jinping lugnt kan vänta in deras ankomst.

Detta resande sker samtidigt som Kina och Ryssland talar om en multipolär världsordning. I praktiken handlar det just om att försvaga internationella regelverk och avvisa kritik mot övergrepp som interna angelägenheter. Samtidigt ser vi hur Kinas militära kapacitet snabbt växer. Upprustningen, inte minst av kärnvapen, är djupt oroande och bidrar till ökad global osäkerhet.

Vi behöver därför en tydlig strategi från EU, ett EU som sätter mänskliga rättigheter före ekonomiska intressen i sin Kinapolitik, annars saknas trovärdighet i den kritik som Sverige och framför mot Kina. Vi måste driva på för att det här ska stå i centrum i EU:s utrikespolitiska relation med Kina.

Fru talman! Vänsterpartiet har väldigt många yrkanden och reservationer i detta betänkande. Mer än hälften av alla förslag kommer från oss. Jag har dock landat i att yrka bifall endast till reservation 5 om utrikespolitik.

(forts. § 9)

Herr talman! Jag hade inte planerat att begära replik i den här debatten, trots att det är lite av min favoritsysselsättning här i riksdagen, men jag kunde inte låta bli att begära replik på Gustaf Göthbergs anförande.

Jag har väl egentligen ingenting att invända i sak kring historiebeskrivningen gällande vad som hände under de där dagarna då kriget började. Jag tror bara att det är viktigt att komma ihåg att det gick väldigt fort. Samma dag eller dagen innan stod jag själv i radio och debatterade mot militärt stöd. Jag såg inte riktigt framför mig att vi skulle stå här fyra år senare och ha beslutat om 22 militära stödpaket. Framför allt gjorde jag det utifrån det partiprogram som Vänsterpartiet hade vid den tiden och där det stod att vi var emot vapenexport, särskilt till krigförande länder.

Jag tror att man ska komma ihåg tidsaspekten och hur snabbt det första beslutet gick. Det var bra eftersom det innebar att Ukraina snabbt fick stöd, men det gick lite för fort för att Vänsterpartiet skulle hinna med att göra en omsvängning. Jag satt inte i riksdagen vid den tidpunkten, men det handlade i praktiken om 24 timmar från det att man fick besked till att man skulle infinna sig i riksdagen, ha debatt och fatta beslut. Det är väldigt fort. Det är sällan det går så fort i politiken.

Vi ändrade oss dock snabbt – samma vecka. Det var lite kaos för egen del då jag låg på sjukhus efter en krock, men partiet löste ändå det där på ett bra sätt. Jag tror att det är viktigt att hålla ihop. Det var också mitt väldigt tydliga budskap till statsministern: Jag tyckte att man fick klanka på oss i ett år, och sedan tyckte jag att man fick sluta.

Jag tycker dock att det som är vår styrka, och det som är vår demokrati, är att vi nu har en debatt om vårt Ukrainastöd där vi diskuterar hur vi kan stärka det och vad vi kan göra bättre. Att det snarare är det som utgör politiska poänger, som Aron Emilsson var inne på tidigare, gör oss faktiskt starkare som land och i stödet till Ukraina. Vi behöver övertyga olika väljare, med lite olika argument, om varför vi ska fortsätta stödja Ukraina.

Herr talman! Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina är ett flagrant brott mot folkrätten. Det är ett oprovocerat angrepp som har orsakat enormt mänskligt lidande och som hotar hela den europeiska säkerhetsordningen.

Ukrainas folk har rätt att leva i fred och i frihet och att själva bestämma över sin framtid. Den rätten är inte förhandlingsbar.

Herr talman! Vänsterpartiet står bakom ett starkt stöd till Ukraina – militärt, ekonomiskt och humanitärt. Det är nödvändigt, det är rätt, och det är en skyldighet i en tid när auktoritära regimer försöker krossa demokratier.

Det är väldigt bra att regeringen har lagt fram dessa två skrivelser om stöd till Ukraina – dels om det civila i form av bistånd, dels om det militära som vi i dag debatterar. Regeringen framhåller i sin skrivelse att stödet till Ukraina är en central del av svensk säkerhets- och försvarspolitik. Det är en åsikt som vi i Vänsterpartiet delar. Men att stå bakom stödet innebär också att ha en vilja att utveckla stödet och göra det mer effektivt, mer rättvist och mer långsiktigt hållbart.

I Vilnius igår träffade jag den ukrainska delegationen till Natos parlamentariska församling. De var lyriska. Lyriska är det bästa ordet för att beskriva det de känner för Sverige och det svenska stödet. Dessa ukrainska politiker, från flera olika partier, har under fyra år rest runt i världen och varit på möten efter möten för att samla stöd till sitt land. Och så finns det ett land som har samma färger på sin flagga och där alla politiker oavsett partifärg är beredda att ge ett omfattande stöd, särskilt militärt, för att stödja deras kamp för frihet utan förtryck.

Att dessutom samarbetet kring Jas 39 Gripen nu rullar på visar att vårt samarbete är på väg mot nya nivåer. Man kanske ska säga: nya höjder.

Jag hade i går ett samtal med ukrainska utrikesutskottets ordförande Oleksandr Merezhko om att vi, när utrikesutskottet besökte Kiev i maj 2023, diskuterade en artikel från tidningen The Economist som lyfte vilken nytta som Gripen, framtagen mot hot från Ryssland, skulle kunna göra för Ukraina. Nu blir detta snart verklighet.

Nu vänder också krigets vindar. Materialet jag fick i går från den ukrainska delegationen visar att april var den första månaden på väldigt länge då Ukraina återtog territorium från Ryssland. I storlek är det inte så mycket, men som värdemätare för hur kriget går är det väldigt viktigt.

Vi ser nu hur moralen i den ukrainska motståndskraften stiger. Det är det datadrivna kriget, under ledning av den nya försvarsministern Mykhailo Fedorov. Han är en datanörd som hittar nya vägar för att vinna momentum i kriget. Han besökte riksdagen för några veckor sedan. Det var en ovanlig försvarsminister vi mötte. Det var mer känslan av att jag befann mig i ett av 90-talets alla datornät, LAN, än att jag träffade en försvarsminister. Med ny och billig teknik har Ukraina utvecklat sin militära förmåga, både den långräckviddiga förmågan och möjligheten att försvara den långa frontlinjen.

Herr talman! I dagens betänkande har Vänsterpartiet två tydliga förslag på vad vi skulle kunna göra annorlunda för att stärka det militära stödet till Ukraina.

Vänsterpartiet vill se att Sveriges vapenexport tydligare prioriteras till Ukrainas försvar. När ett land utkämpar ett existentiellt försvarskrig för sin frihet måste det få tillgång till den materiel som krävs. Nu ser vi resultatet av USA:s och Israels oansvariga krig mot Iran, som lett till ett undergrävande av folkrätten men framför allt till en enorm ökning av efterfrågan på militär materiel från Mellanöstern. Det är i sådana ögonblick som vår vilja verkligen avgörs. Klarar vi av att prioritera militärt stöd till Ukraina framför gulfländerna och andra länder med större plånböcker än Ukrainas?

Samtidigt behöver vi minska Europas beroende av amerikansk krigsmateriel. Europas säkerhet måste i högre grad bygga på vår egen kapacitet och samarbete. Det stärker vår självständighet och vår uthållighet.

Sverige bidrar i dag till Ukrainas försvar genom ett omfattande militärt stöd. En del av detta sker genom det så kallade PURL-initiativet, som samordnas av Nato och som möjliggör tillgång till amerikansk försvarsmateriel finansierad av europeiska länder eller i praktiken nordeuropeiska länder.

Låt mig vara tydlig: Vänsterpartiet står bakom allt militärt stöd – alla 22 stödpaket – till Ukraina. Ukrainas rätt att försvara sig mot Rysslands aggression är självklar.

Men samtidigt måste vi våga diskutera riskerna i hur stödet är utformat. I dag finns en tydlig sårbarhet i att Europas länder i hög utsträckning lutar sig mot USA. Vi har sett hur amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik kan vara både ombytlig och opålitlig. Donald Trump har redan nämnt att han kunde tänka sig att stoppa det här initiativet i samband med att andra länder inte backade upp hans krig mot Iran – som han har startat.

Med Donald Trump i Vita huset har det säkerhetspolitiska läget i Europa förvärrats ytterligare. Vi ser en president som agerar auktoritärt och som visar bristande respekt för folkrätten. Händelser som agerandet i Venezuela med gripandet av Maduro, stödet till Israels agerande i Gaza och kriget mot Iran är exempel som väcker allvarlig oro. Det gäller även hotet mot Grönland, som i praktiken riktade sig mot oss i Europa och EU.

Det här påverkar inte bara det övergripande säkerhetsläget. Det riskerar också att få direkta konsekvenser för stödet till Ukraina. USA anser helt enkelt att deras så kallade stöd till Ukraina är att Europa har rätt att köpa unika förmågor av dem till fullpris och att Europa sedan får skänka dem till Ukraina. Det är tyvärr inte långsiktigt hållbart.

Vänsterpartiets slutsats är tydlig: Europa måste ta ett större ansvar för sin egen säkerhet. Vi måste minska vårt beroende av USA. Det gäller både Sverige och Europa och för Ukraina.

Redan före Natomedlemskapet lyfte vi vikten av fördjupat samarbete med andra europeiska demokratier. I dag, efter Trumps återkomst, är det behovet större än någonsin. Europa måste stå på starkare egna ben. Det gäller också Ukrainas situation på sikt. Landets beroende av amerikansk militär kapacitet behöver minska. Samtidigt behöver vi vara tydliga här och nu: Det är Ukrainas behov som måste styra. De måste få det som de behöver för att försvara sig. Därför måste köpen inom PURL tyvärr fortsätta, utifrån hur det ser ut just nu.

Men Sverige kan och bör arbeta för att EU i större utsträckning ska kunna erbjuda alternativ. Det gäller inte minst produktionen av ammunition och luftvärnsammunition, där möjligheterna till ett stärkt europeiskt samarbete är stora. För en vecka sedan besökte jag en ammunitionsfabrik hemma i Värmland som har gått från att bara producera för civilt ändamål till att nu också producera för militärt ändamål. Så ser omställningen i den svenska försvarsindustrin ut nu.

Sverige behöver driva på för att fler europeiska länder, inklusive Ukraina, ska minska sitt beroende av amerikansk krigsmateriel. Det handlar om vår säkerhet, vår handlingsfrihet och vår långsiktiga stabilitet.

Egentligen, herr talman, tror jag att vi är ganska överens om Vänsterpartiets två yrkanden. Men jag tror att det är lite svårt att säga det öppet och publikt.

Herr talman! Stödet till Ukraina handlar inte enbart om militär styrka. Det handlar också om vilken fred vi vill se. Vänsterpartiet är tydligt: En rättvis och hållbar fred kan aldrig dikteras av angriparen Putins Ryssland. Alla samtal om fred måste ske med Ukraina vid bordet och på Ukrainas villkor. Ukrainas framtid ska avgöras av Ukrainas folk – inte av Kreml. Sverige, EU och Europa måste vara en tydlig part i fredsförhandlingarna.

Jag tycker att det vore självklart, som Vänsterpartiet har föreslagit i en rad andra motioner, att EU utser ett särskilt sändebud till Ukraina i syfte att stödja Ukraina i fredsförhandlingarna. Oavsett om det är Merkel, Stubb eller Draghi – absolut inte Gerhard Schröder – behöver vi en erfaren politiker som kan åka skytteltrafik till Kiev och någon gång åka till Moskva utan att för den delen representera något specifikt lands regering.

Jag har lite svårt att förstå det motstånd som jag hör och som bland annat utrikesministern uttrycker kring detta. Jag tycker att det vore självklart med ett europeiskt sändebud till Ukraina.

När man bryter mot folkrätten måste det få konsekvenser. Det är därför vi står bakom sanktionerna mot Ryssland och vill skärpa dem ytterligare. Vi måste hålla Ryssland ansvarigt för sina krigsbrott. I nästa vecka fattar vi här i riksdagen beslut om två viktiga förslag om rättsligt ansvarsutkrävande av Ryssland.

Vi behöver sätta stopp för den ryska skuggflottan i Östersjön och täppa till de kryphål som fortfarande gör det möjligt att kringgå sanktionerna. Fler tillslag av Kustbevakningen behövs, och samarbetet behöver stärkas både nationellt och internationellt.

Vi i Vänsterpartiet vill också understryka att stödet till Ukraina inte får ske på bekostnad av världens fattigaste. Biståndet till Ukraina ska vara additionellt. Det ska inte tas från andra viktiga biståndsinsatser. Att ställa utsatta grupper mot varandra är inte en hållbar politik från högerregeringens sida, som vi nu ser.

Det finns en stark politisk enighet i Sverige om stödet till Ukraina. Det är mycket bra. Denna enighet är viktig både för Ukraina och för vår egen trovärdighet. Det finns ett stort engagemang i vårt civilsamhälle. Det finns ukrainare som dag för dag integreras i Sverige och som utgör en viktig bro mellan våra länder. Men förhållandena för ukrainska flyktingar i Sverige måste fortfarande förbättras. Med den strama migrationspolitik som nu förs blir det aldrig verklighet.

Enighet innebär dock inte att vi ska sluta ställa krav, sluta utveckla politiken eller sluta diskutera hur stödet bäst utformas. Vi behöver inte ha exakt samma argument så länge vi når samma slutsats: att stödja Ukraina.

Vänsterpartiet vill se ett starkt, långsiktigt och rättvist svenskt stöd till Ukraina, ett stöd som bidrar till Ukrainas försvar här och nu men också till en rättvis fred på sikt.

När historien skrivs kommer den att döma dem som stod passiva och hedra dem som agerade. Sverige ska vara ett av de länder som står upp för folkrätten, för demokratin och för ett fritt Ukraina.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till reservation 2 om att minska beroendet av amerikansk krigsmateriel.

Fru talman! För någon dryg timme sedan avslutades Natos parlamentariska församlings vårsession i Vilnius. Det är lite tråkigt att denna debatt om Nato var inplanerad på samma dag. Jag reste tidigt i morse tillbaka till Sverige. Centerpartiet är ett av de partier som inte deltar i denna debatt här i kammaren. Jag vet dock att det är svårt att få ihop kammarens planering, särskilt nu när vi går mot sommar och mot ett riksdagsval.

Den skrivelse vi debatterar i dag omfattar både regeringens arbete och riksdagens delegation till Natos parlamentariska församling. Jag är en av sju svenska ledamöter i denna delegation och församling. Det finns också sju svenska ersättare.

Vänsterpartiet har återkommande varit väldigt tydligt i debatten om det svenska Natomedlemskapet. Vi anser att Sverige skulle vara säkrare utanför Nato. Vi är fortsatt emot Natomedlemskapet, men när Sverige nu är medlem driver vi på för att Sverige ska bedriva en så klok politik som möjligt i Nato. Vi fokuserar framför allt på två delar: demokrati och kärnvapen.

Nu är ju Natomedlemskapet verklighet. Det är dock av största betydelse att Sverige även framöver, trots medlemskapet i Nato, kan agera självständigt i utrikes- och säkerhetspolitiken. Vi ska bestämma över utvecklingen av vårt försvar samt göra egna analyser och ställningstaganden, med en levande och folklig debatt.

Mycket av det svenska försvarets verksamhet framöver kommer att ha koppling till Nato. Vänsterpartiet anser att det är viktigt att Sveriges egen försvarsförmåga står i centrum för den svenska försvarsplaneringen men också att Sverige ska vara en aktiv samarbetspartner med sina nordiska och baltiska grannländer. Sverige ska tillsammans med sina grannländer ta ansvar för försvaret av Östersjön, Västerhavet, Nordsjön och Arktis. Det är Sveriges närområde – inte operationer i länder långt bort – som ska vara den svenska prioriteringen i Nato.

Fru talman! I Donald Trump har vi fått en auktoritär president som inte bryr sig om internationell rätt. Trump är en auktoritär president som helt och hållet struntar i den internationella rätten. Kidnappningen av Venezuelas president, stödet till Israels folkmord i Gaza och kriget mot Iran är exempel på tydliga överträdelser mot folkrätten. De militära hoten mot Grönland innebär dessutom ett direkt hot mot Europa och mot EU:s medlemsländer.

Utvecklingen i USA kommer de närmaste åren att vara mycket osäker. Vänsterpartiet vill inte att svensk säkerhet ska vara villkorad av USA, och detsamma gäller i många andra länder i Europa. USA har en särställning och har i praktiken veto över Natos agerande. Samtidigt har USA genom historien bedrivit invasionskrig, stöttat militärkupper mot demokratiskt valda regeringar och beväpnat paramilitära grupper. Man exporterar fortfarande vapen till krigförande länder som Israel och Saudiarabien.

Det politiska läget i USA är dessutom instabilt och starkt polariserat. USA upplevde under 2025 den största demokratiska tillbakagången i landets historia och den största demokratiska tillbakagången av alla länder i hela världen, enligt demokratiinstitutet VDem i Göteborg.

Vänsterpartiet var och är motståndare till det så kallade DCA-avtalet om försvarssamarbete med USA. Avtalet öppnar för att amerikanska soldater kan placeras i Sverige – dessutom med straffrihet om de begår brott – och innebär inte ett tydligt nej till kärnvapen på svenskt territorium. Från Vänsterpartiets sida är vi tydliga: Vi säger nej till utländska militära baser i Sverige, permanenta såväl som roterande, oavsett vilket land de kommer från.

Fru talman! Kärnvapen är en bärande del av Nato, och det går inte att bortse från att ett svenskt medlemskap i Nato även innebär deltagande i Natos struktur för kärnvapenanvändning. Sverige hade från början kunnat vara tydligt med att man inte kommer att tillåta kärnvapen på svenskt territorium. I stället har man varit mycket tydlig med att Sverige ställer upp på allt – även Natos kärnvapenavskräckning.

Vänsterpartiet har återkommande föreslagit här i Sveriges riksdag att Sverige ska sätta upp förbehåll om kärnvapen, men detta har avvisats både av den socialdemokratiskt ledda regeringen och av den moderatledda regeringen med stöd av Sverigedemokraterna. Våra grannländer Danmark och Norge gjorde uttalanden om kärnvapen i samband med att respektive land anslöt sig till Nato och i samband med ländernas respektive DCA-avtal. Vänsterpartiet beklagar att regeringen inte gjorde några sådana markeringar i samband med Sveriges anslutningsförfarande.

Kärnvapen är en säkerhetsrisk för Sverige, och Sverige ska inte delta i eller främja användandet av kärnvapen. Förespråkarna för kärnvapen argumenterar för att kärnvapen är avskräckande, men det är ett mycket kortsiktigt perspektiv. Att länder tävlar med varandra i kärnvapenkapprustningen ökar osäkerheten. Det är knappast på detta sätt som vi bygger fred och trygghet.

Vänsterpartiet vill att Sverige ska förbli en kärnvapenfri stat. Vi bör därför anta en nationell lagstiftning som förbjuder införsel, lagring och transitering av kärnvapen på svenskt territorium både i fredstid och i krigstid. Natoländer som Finland, Litauen och Spanien har redan nationell lagstiftning mot kärnvapen. Därför borde vi i Sverige ha en lag som förbjuder införsel, lagring och transitering av kärnvapen i Sverige.

I oktober förra året deltog Sverige för första gången någonsin i en kärnvapenövning, nämligen Natos årliga kärnvapenövning Steadfast Noon. I övningen deltog stridsflyg med förmågan att bära och släppa kärnvapen. Sveriges roll var att agera stödförmåga för avskräckningen och användningen av kärnvapen. Det var frivilligt för Natos medlemsländer att delta i övningen, och Sverige hade kunnat välja att avstå. Trots detta skickade den svenska regeringen både stridsflyg och personal för att delta. På så vis blev detta första gången som Sverige deltog i en kärnvapenövning och en del av förberedelserna från svensk sida för att använda sig av massförstörelsevapen. Detta gör tyvärr, fru talman, att Sverige blir en potentiell måltavla i ett krig där kärnvapen används.

Vänsterpartiets ståndpunkt är tydlig: Sverige ska aldrig vara med och planera, förbereda eller öva för att använda kärnvapen. Inom Nato saknas principen om no first use, vilket innebär att Nato inte utesluter att man vid en konflikt är den part som först använder sig av kärnvapen. Det gör att hotet om kärnvapen alltid är överhängande. Vi menar att Sverige skulle tjäna på att driva på för en regel om att Nato inte ska använda kärnvapen först.

Överenskommelser om kärnvapenfria zoner är ett av de allra effektivaste verktygen mot kärnvapen och kärnvapenspridning. Om alla länder kan vara förvissade om att andra stater inte håller på med kärnvapen dämpas viljan att skaffa egna kärnvapen. En kärnvapenfri zon såväl i Norden och i Arktis som i EU skulle vara ett bra beslut säkerhetspolitiskt. Det skulle också vara en viktig markering för fred och kärnvapennedrustning gentemot hela vår omvärld.

Sedan Sverige blev medlem i Nato har Sveriges riksdag fått fler ledamöter i Natos parlamentariska församling, som är en organisation där parlamenten möts och diskuterar Natofrågor. I Sverige har vi i samförstånd valt en modell där alla partier har beretts möjlighet att sitta i Natodelegationen, vilket jag tycker är bra.

Till församlingen finns flera associerade delegationer från länder som Nato samarbetar med men som inte är Natomedlemmar. En del av dessa länder har ett demokratiskt underskott och ett krympande demokratiskt utrymme. Ett sådant land är Georgien, där regeringspartiet Georgisk dröm snabbt krympte det demokratiska utrymmet för oppositionen och för meningsmotståndare efter valet i oktober 2024, som kritiserades av internationella observatörer. Nu hindras oppositionen från att komma till möten i Natos parlamentariska församling, medan regimens företrädare från Georgisk dröm deltar som vanligt.

Nato och Natos parlamentariska församling måste vara tydligare i sitt demokratiska budskap till stater både inom och utom Nato som krymper det demokratiska utrymmet. Därför, fru talman, behöver Natos Centre for Democratic Resilience komma på plats. Detta förslag har blockerats av Ungern under flera år. Nu har Ungern äntligen bytt regering, men tillbakagången för demokratin i Turkiet och nu senast i USA visar att Nato står inför flera framtida utmaningar kopplade till demokratifrågor. Det finns risk för att dessa länder nu blockerar förslaget. Sverige bör därför driva på för inrättandet av ett centrum för demokratisk resiliens.

Fru talman! Jag vill tacka mina kollegor i Natos parlamentariska församling för ett trevligt år tillsammans. Jag yrkar bifall till reservation 2 om ett centrum för demokratisk resiliens.

Herr talman! Ännu en gång bröt Israel mot internationell rätt när man bordade flera fartyg från Global Sumud Flotilla på internationellt vatten utanför Greklands kust. Flottiljen hade ännu en gång som mål att bryta Israels blockad av Gaza. Nästan alla blev återförda till Grekland, men två personer fördes under brutala former till Israel. En av dem är en svensk-spansk man. Männens kroppar visar tydliga tecken på fysisk och psykisk misshandel.

Utrikesministern har uttalat sig både före och efter gripandena. I går krävde FN de två männens frisläppande. De har nu befunnit sig i israelisk fångenskap i över en vecka. Är utrikesministern beredd att kalla upp Israels ambassadör och fördöma de illegala gripandena och alla andra brott på den långa lista av brott som Israels högerextrema regering har begått?

Herr talman! Ännu en gång bröt Israel mot internationell rätt när man bordade flera fartyg från Global Sumud Flotilla på internationellt vatten utanför Greklands kust. Flottiljen hade ännu en gång som mål att bryta Israels blockad av Gaza. Nästan alla blev återförda till Grekland, men två personer fördes under brutala former till Israel. En av dem är en svensk-spansk man. Männens kroppar visar tydliga tecken på fysisk och psykisk misshandel.

Utrikesministern har uttalat sig både före och efter gripandena. I går krävde FN de två männens frisläppande. De har nu befunnit sig i israelisk fångenskap i över en vecka. Är utrikesministern beredd att kalla upp Israels ambassadör och fördöma de illegala gripandena och alla andra brott på den långa lista av brott som Israels högerextrema regering har begått?

Herr talman! Jag tycker att även ledamoten Kerstin Lundgren är på hugget i kväll. Det visar inte minst den här debatten.

Något som också är tydligt är att vi är överens om att det är otroligt viktigt att stå upp för NPT. Problemet är att vi har lite olika verklighetsbild eller beskrivning av i vilket landskap NPT-arbetet bedrivs. I Kerstin Lundgrens reservationer står att vi ska bedriva det ihop med likasinnade Natoländer som också vill se nedrustning. Då ska man ha klart för sig att de Natoländer som vi pratar om är Storbritannien, Frankrike och USA, som har kärnvapen.

Storbritannien har meddelat att man höjer taket för sitt antal kärnvapenspetsar. Frankrike har meddelat att man bjuder in till samtal och höjer ambitionerna i det franska kärnvapenprogrammet. USA har pratat om att börja provspränga igen och bryta mot provstoppsavtalet, CTBT. Därtill har vi Ryssland och Kina, två länder som är tydliga med att de satsar på kärnvapen just nu. Dessa länder utgör P5.

I det här läget börjar man prata om att NPT är huvudvägen. Jag har blivit anklagad för att sprida lögner, desinformation och allt möjligt här. Samtidigt sprider man en bild av att det finns en motsättning mellan FN:s kärnvapenkonvention och NPT, vilket det inte gör. Forskare efter forskare har slagit fast att den motsättningen inte finns.

Det finns gott om länder, som börjar bli allt fler, som skriver under konventionen, som står upp för kärnvapennedrustning och som ser att man kan jobba med både förbudskonventionen och icke-spridningsfördraget, som två parallella vägar som hänger samman. Det är ju det som är vägen framåt för kärnvapennedrustning och för att stärka NPT: att jobba med de stater som faktiskt vill ha reell kärnvapennedrustning.

Då landar Centerpartiet i stället i att man absolut inte vill vara permanent observatör, utan man vill från tid till annan eventuellt sitta längst bak i salen och observera vad som sker på ett möte.

Herr talman! Att Sverige ska vara en tydlig röst löpte som en röd tråd genom Kerstin Lundgrens anförande. På slutet kom hon in på sin reservation nummer 13, där det står: ”Sverige bör dock tillsammans med likasinnade pröva om en tillfällig närvaro från tid till annan kan gynna nedrustningsarbetet via NPT.”

Herr talman! ”Bör dock” och ”tillfällig närvaro från tid till annan” är inte riktigt de tydligaste orden, i alla fall inte i min ordbok. Det är snarare bristen på tydlighet som slår en när man försöker förstå Centerpartiets nedrustningspolitik. De vill se en översyn, men de vill inte ansluta eller ratificera.

När FN:s kärnvapenkonvention fick fler än 50 undertecknande länder trädde den i kraft 2021. Efter beslut av dåvarande Sregering reste Sverige till Wien på det första statspartsmötet för konventionen 2022. Hösten 2022 meddelade den nuvarande högerregeringen att de inte skulle delta i det andra respektive det tredje mötet om konventionen.

Ska Sverige, med Centerpartiets nedrustningspolitik, åka på det fjärde statspartsmötet för FN:s kärnvapenkonvention och pröva om en tillfällig närvaro gynnar nedrustningsarbetet när det blir en konferens i december senare i år? Och om vi reser iväg på den fjärde konferensen, ska vi då från tid till annan resa till det femte statspartsmötet?

Jag var med på det första statspartsmötet. Att vara observatör innebar att Sverige satt längst bak i salen med två tjänstemän tillsammans med en handfull andra länder och observatörer, medan mer än 60 länder, undertecknare av konventionen, satt längst fram. Det var lite som att vara ledamot här i riksdagen jämfört med att sitta som åhörare uppe på läktaren.

Herr talman! Med Centerpartiets politik kommer Sverige att vara en åhörare som står utanför riksdagens kammare och funderar på om man kan gynna nedrustningsarbetet om man från tid till annan kliver in i salen och lyssnar på vad som sägs under sin tillfälliga närvaro eller om det är bättre att stanna ute vid toaletterna.

Jag tycker att Sverige ska sitta längst fram i arbetet för global kärnvapennedrustning, genom att underteckna FN:s kärnvapenkonvention.

Herr talman! USA:s president är också USA:s överbefälhavare. Det är en skillnad mot hur det funkar i Sverige, där ÖB och inte Ulf Kristersson är Sveriges överbefälhavare.

USA:s krig i Iran visar hur nära politiken är sin militär när det kommer till Pete Hegseth, Donald Trump och andra företrädare för Trumpadministrationen. Det går inte att göra den särskiljning som Morgan Johansson och andra debattörer gör i den svenska debatten.

När Sverige gick med i Nato gjorde Sverige det utan undantag, men Socialdemokraterna sa tydligt två saker: inga utländska baser på svenskt territorium och inga kärnvapen på svenskt territorium. Man såg till att prata ihop sig med Moderaterna och de andra partierna och fick med sig Sverigedemokraterna, alla sex partier, på att det här skulle vara fallet.

Det vi nu ser är att man sedan undertecknade DCA-avtalet, som ger den amerikanska militären tillträde till svenskt territorium på 17 platser i Sverige. Man har absolut ett avtal som kräver samtycke och en massa saker, men i praktiken tillåter man ändå utländsk militär under långa permanenta förhållanden på svensk mark.

Det andra man gjorde var handslaget om kärnvapen. Det är det handslag som vi i denna debatt ser falla samman i realtid. De högerpartier som Morgan Johansson tog i hand och som sa att vi inte skulle ha kärnvapen på svenskt territorium börjar steg för steg flytta positionen när det gäller vart man är på väg.

Längst har Sverigedemokraterna flyttat sin position, och partiet säger öppet: När det är en gråzon kan vi tänka oss att ha kärnvapen på svenskt territorium. Men vi ser också andra högerpartier signalera samma typ av budskap, det vill säga att handslaget inte gäller.

Det höll inte ens i två år, Morgan Johansson. Det är tyvärr resultatet av ditt handslag om det svenska Natomedlemskapet. Jag tycker att du borde byta politik och i stället inse att det är dags för en lagstiftning mot kärnvapen och att vi måste hitta en ny politik när det kommer till vår relation med USA.

Herr talman! Jag ställer mig nog frågan hur det är med telegrafen över Atlanten. Morgan Johansson säger att vi måste utgå från att USA kommer att hålla vad det lovar.

Om vi skulle säga att vi inte vill ha amerikansk närvaro inom ramen för DCA-avtalet finns en risk att artikel 5 inte gäller. Men DCA-avtalet har ingenting med artikel 5 och Nato att göra. Det är ett fristående bilateralt avtal med USA, och inte med Nato.

Det är det som är så knöligt här; Morgan Johanssons parti och andra partier har blandat ihop det svenska Natomedlemskapet med en massa andra typer av säkerhetssamarbeten utan att reda ut vad som är vad. Man säger att man är orolig över Trump och att han bryter mot folkrätten. Men man är samtidigt orolig för att Trump kanske slutar följa det avtal som man har kommit överens om ifall vi skulle signalera att vi inte vill ha hjälp, men vi ska ändå utgå från att han håller det.

Jag tycker att det här är ett cirkelresonemang som inte håller, och det är därför jag är så kritisk till DCA-avtalet. Avtalet har kommit på plats, men det har ännu inte implementerats. Min poäng har varit – och detta har jag har fört fram i debatten sedan vi under de senaste månaderna har sett hur galna olika beslut från Trumps sida har varit – att vi inte ska låta amerikanska soldater tillträda svenskt territorium. Det vore att skydda vår säkerhet och vår befolkning från amerikanska soldater, oavsett om det handlar om våldtäkter på Stadshotellet i Kristinehamn eller om att Trump de facto hotar Grönland och Danmark. Det är därför jag tycker att vi måste byta säkerhetspolitik i förhållande till USA.

Jag vet att Morgan Johansson delvis håller med mig om detta, för han sitter också i Försvarsberedningen, som diskuterar det här just nu. Det är därför det är så otroligt viktigt att lyfta på locket, prata om detta och debattera det här i riksdagen. Vi är inte helt oöverens, men jag vet att ni är för DCA-avtalet och att jag är emot det. Där finns en viktig principiell skillnad, men jag tror att vi måste prata om Trump och vad han gör och hur vi hanterar det.

Herr talman! Jag vill inte alls försvaga försvaret av våra grannar. I stället är jag för Sveriges insats i Finland, det som heter FLF Finland, och jag är för FLF Lettland. Det är jag just för att jag är orolig för Sveriges närområden och för våra grannar.

Jag delar Kerstin Lundgrens syn att vi bygger säkerhet tillsammans med andra länder. Jag är dock inte så intresserad av att bygga denna säkerhet tillsammans med Donald Trump. Det är en president som har visat sig bryta mot folkrätten om och om igen.

Jag vill verkligen med emfas säga att jag tycker det är en felaktig historieskrivning att säga att vi har varit en del av ett kärnvapenparaply. Det beslutet fattade vi när vi beslutade om det svenska Natomedlemskapet här i riksdagen för lite drygt två år sedan. Det var vi inte tidigare, men det är vi numera. Avskräckning är ett nytt fenomen i svensk säkerhetspolitik. Det fanns inte tidigare.

Det är fortfarande Trump, Macron, Starmer, Putin och ett antal andra som leder de länder som sitter med kärnvapenknappen och bestämmer om de ska använda sina länders kärnvapen. Vissa av de kärnvapnen omfattas av Natos kärnvapenparaply. De länderna är en del av Natos Nuclear Planning Group.

Sverige är numera med och övar i kärnvapenövningarna. Det är ett helt nytt steg för Sverige. Vi har aldrig tidigare gjort det. Men vi gjorde det för första gången i september förra året.

Jag tycker att det är en felaktig utveckling som inte leder till en säkrare värld. Det fortsätter att driva upp tilltron till kärnvapen och leder att vi kommer allt längre bort från NPT-avtalets mål om en global nedrustning där världen lyckas avveckla kärnvapen och inte använda sig av dem. Den bilden måste vi bära med oss i framtiden för fred.

Herr talman! Kerstin Lundgren har helt rätt. Det var inte hon som var målgruppen, utan möjligtvis hennes generationskamrater i 68-generationen. Många av dem är starka anhängare av en kärnvapenfri värld. De tycker ofta att Vänsterpartiet inte tillräckligt mycket lyfter fram kärnvapenfrågan, DCA eller vårt Natomotstånd.

Jag tänkte att jag tar tiden i kammaren och talar länge och väl om vad Vänsterpartiet faktiskt vill. På kongressen är det tyvärr bara två minuters talartid. Jag skulle inte ens vara i närheten av att hinna ta med alla de punkter som jag tog upp i mitt anförande. Men jag ska hinna med att även tala på kongressen i morgon. Det går att följa i SVT Forum om man vill.

Det ryska kärnvapenhotet har funnits över oss länge och väl, utan att vi var medlemmar i Nato och utan vi själva slog in på kärnvapenavskräckningens väg. Sverige klarade att hålla sig utanför kalla kriget och också många andra typer av typer av oroligheter som drabbade många andra länder under kalla krigets dagar.

Nu ser vi tre stormakter som på nytt ökar temperaturen i världen både sinsemellan och också gentemot andra stater. Det är min principiella uppfattning att det hade varit bättre som Sverige inte hade varit medlem i Nato. Nu är vi det, och vi kommer att vara det för lång tid framöver.

Min uppfattning är fortfarande att vi bygger bäst svensk säkerhet genom en stark svensk konventionell förmåga – som Kerstin Lundgren och Fredrik Ahlstedt konstaterade i ett tidigare replikskifte – på 5 procent omfattande 3,5 procent till det militära försvaret och 1,5 procent till det civila försvaret, det vi kallar det svenska totalförsvaret. Jag hade kunnat tänka mig någon annan siffra än 5 procent, men det är vad man har kommit överens om mellan partierna här i Sverige.

När det gäller DCA-avtalet är det inte min kvällslitteratur. Men jag tror inte heller att det är Donald Trumps kvällslitteratur. Det oroar mig i den tid vi lever i nu.

Herr talman! Vi debatterar svensk säkerhetspolitik i en tid då orolighetens vindar blåser allt kyligare runt omkring oss. Tre stormakter, Ryssland, USA och Kina, har alla visat att de är beredda att använda militära medel för att uppnå sina politiska mål. Detta tillsammans med att andra stater, såsom Israel och Iran, också agerar mer hotfullt mot sina grannländer visar att fred och internationell ordning nu på allvar utmanas. Jag har flera gånger benämnt denna utveckling med ett uttryck som låter som hämtat ur Star Wars: imperialisternas återkomst.

Denna debatt handlar om ett så kallat AMT-betänkande, där vi behandlar förslag från partierna från den allmänna motionstiden och inte ett specifikt förslag från regeringen. Ändå behandlar denna debatt flera viktiga ämnen och frågor som det är av stort värde att debattera och diskutera. Det är frågor där de ställningstaganden som skrivs av utskottet visar vart Sveriges utrikespolitik är på väg. Vänsterpartiet har i flera delar reserverat sig mot Tidöpartiernas politik, då det inte är en politik som stärker Sveriges säkerhet. För mig, som är vald av svenska folket till att vara politiker i Sveriges riksdag, är min viktigaste roll att stärka Sveriges säkerhet och hålla svenska folket i fred.

För att göra Sverige säkrare behöver nästa rödgröna regering föra en feministisk utrikes- och säkerhetspolitik. Målet måste vara tydligt: att förebygga och förhindra att krig och konflikter över huvud taget bryter ut. Det arbetet måste man alltid börja med. Sverige bör därför i betydligt större utsträckning prioritera det förebyggande arbetet mot väpnade konflikter innan våldet eskalerar och människor far illa.

Vi vet att krig och väpnade konflikter inte drabbar alla lika. De påverkar kvinnor och män på olika sätt och i olika omfattning. En fredsprocess som får ett lyckat slut på våldet mot män innebär inte automatiskt att våldet mot kvinnor upphör. Tvärtom riskerar kvinnor att fortsätta att utsättas även när striderna har tystnat.

Kvinnor och barn är de som drabbas allra hårdast i konflikter. De utsätts för våld och övergrepp och förlorar ofta både trygghet och försörjning. Därför måste betydande resurser avsättas för deras behov av skydd och stöd, inte bara under pågående konflikter utan också efteråt – vid återuppbyggnaden och i arbetet för att upprätthålla en hållbar och rättvis fred.

En verklig och varaktig fred kan aldrig uppnås utan att kvinnors säkerhet, rättigheter och behov tas på allvar. Det är därför en feministisk utrikes- och säkerhetspolitik inte bara är nödvändig utan avgörande.

Herr talman! För att göra Sverige säkrare borde Sverige säga upp DCA-avtalet med USA. Våra argument mot DCA-avtalet är många.

För det första är vårt motstånd principiellt. Vi vill inte ha ett avtal med USA på försvarsområdet där amerikanerna ges långtgående rättigheter och möjligheter på svensk mark och svenskt territorium.

För det andra innehåller DCA-avtalet långtgående skattefrihet både för amerikanska soldater och deras anhöriga och för alla anställda i företag som har koppling till den amerikanska militären. Sådant gillar vi inte heller i Vänsterpartiet. Människor ska betala skatt.

För det tredje är det en fråga om jurisdiktion. Vilket lands lagstiftning ska man tillämpa om ett brott begås? Här är det extra viktigt att svenska brottsoffer alltid har möjlighet att delta och följa rättegångarna, vilket blir svårare när man som i avtalet låter det vara amerikansk lagstiftning som gäller och tillåter att rättegångar sker i amerikanska militärdomstolar. Jag tror att många utan större problem kan tänka sig vilka situationer som kan uppstå. Vad talar för att Trump ska följa något slags god rättsordning? Jag vill påminna om fallet med Asap Rocky för ett antal år sedan. Trump skickade hit sin chefsförhandlare för kidnappningssituationer och gjorde allt möjligt för att pressa Sverige.

För det fjärde vill vi inte att USA får tillgång till svenska garnisoner och övningsområden. DCA-avtalet ger USA stora möjligheter att inte bara vistas på utan också bestämma över platser inne på svenska garnisoner, regementen och flottiljer. Så ska vi inte ha det. Den svenska militärens garnisoner ska det vara den svenska Försvarsmakten som bestämmer över, har kontroll över och kan spärra av när det behövs.

För det femte ger DCA-avtalet Sverige liten möjlighet att veta vad amerikanerna tar med sig och förvarar i Sverige. Det bör alltid vara Sverige som slutligen stänger dörren till ett lager och håller i nyckeln. Inte heller kontroll av amerikanska fordon och fartyg bedöms vara möjlig utan amerikanskt godkännande.

För det sjätte handlar det om kärnvapen. Vi i Vänsterpartiet hör hur både regeringen och partier utanför regeringen säger att det inte är aktuellt med kärnvapen. Men då borde vi också kunna stifta en lag mot kärnvapen så snart som möjligt. Det blir tydligt att vi behöver en lagstiftning mot kärnvapen på svenskt territorium, för nu börjar partier glida och kunna tänka sig att använda kärnvapen både i vårt namn och på vårt territorium.

DCA-avtalet är ungefär 30 sidor långt. Det har förhandlats under en mycket lång tid. Man har lagt tid på att skriva in regler om bilbesiktning, körkort och till och med frimärken. Samtidigt har man behandlat en massa skattefrågor. Men något så viktigt som frågan om kärnvapen på svensk mark har det inte skrivits någonting om. När det gäller hur allvarliga brott ska hanteras är avtalets skrivningar otydliga. De ger utrymme för olika tolkningar. Jag tycker att detta är att sila mygg och svälja kameler.

Trump har varit väldigt tydlig i olika konflikter. Han tycker att USA ska ha rätt till allt möjligt. Nu senast utsattes Spanien för tryck när landet framförde att USA inte får använda de amerikanska baserna i Spanien för att attackera Iran i Mellanöstern.

Genom DCA-avtalet ges USA tillgång till svenska militära baser och områden där amerikanska styrkor ska kunna verka med mycket begränsad svensk insyn. Det handlar i praktiken om områden där USA får ett avgörande inflytande samtidigt som lagstiftning sätts ur spel. Jag tycker att det är allvarligt, herr talman, att vi ger upp 17 svenska baser på det sättet.

Dessutom saknas det tydliga garantier mot kärnvapen. Regeringen har valt att inte skriva in ett uttryckligt förbud mot kärnvapen. Vår långa tradition av att stå upp för nedrustning och icke-spridning av kärnvapen bryts med DCA-avtalet. Därigenom ökar spänningarna i vårt närområde.

Säkerhet byggs genom diplomati, genom förtroendeskapande åtgärder och genom ett starkt internationellt arbete för fred och nedrustning. Svensk säkerhet byggs inte genom att vi ger upp kontrollen över vårt land eller genom att vi knyter oss tätare till en imperialistisk stormakt.

Med Donald Trump i Vita huset har säkerhetsläget i Europa redan försämrats ytterligare. Han är en auktoritär president som struntar i internationell rätt. Kidnappningen av Venezuelas president, stödet till Israels folkmord i Gaza och kriget i Iran är alla exempel på tydliga överträdelser av folkrätten. De militära hoten mot Grönland innebär dessutom ett direkt hot mot Europa och EU:s medlemsländer. Kriget mot Iran är också ett exempel på hur Trumps nyckfullheter riskerar att leda till stora globala konsekvenser.

Vänsterpartiet menar att DCA-avtalet gör Sverige mindre – inte mer – säkert. Det ökar risken för att vårt land dras in i konflikter vi själva inte råder över och gör Sverige till en tydligare militär måltavla.

Vänsterpartiet protesterade mot DCA-avtalet när det skulle godkännas. Men sedan ett och ett halvt år gäller det, och det gäller i tio år. Mycket är oklart utifrån hur avtalet är skrivet, och det är ett stort hemlighetsmakeri kring dess genomförande. Jag anser att Sverige bör säga upp DCA-avtalet med USA och att Sverige ska vara ett land som värnar sin suveränitet, sin demokrati och sin roll som en röst för fred och inte bli en bricka i ett stormaktsspel.

Herr talman! Kärnvapen är ett massförstörelsevapen som, om det skulle användas, skulle kunna döda oss alla. Nedrustning och icke-spridning av kärnvapen är därför en av de allra viktigaste frågorna inom vår säkerhets- och utrikespolitik.

I dag ser vi hur kärnvapenhotet återigen växer. Stormakter rustar upp, moderniserar sina arsenaler och använder kärnvapen som politiska påtryckningsmedel. Det är en farlig utveckling, som Vänsterpartiet kraftfullt motsätter sig. Normen mot användning och innehav av kärnvapen måste stärkas; den ska inte urholkas.

Icke-spridningsfördraget, NPT, har spelat en avgörande roll för att begränsa spridningen av kärnvapen och minska de globala arsenalerna. Men fördraget är hotat. Kärnvapenmakterna lever inte upp till sina åtaganden om nedrustning. Det är helt oacceptabelt. NPT behöver stärkas, och pressen på kärnvapenstaterna att faktiskt rusta ned måste öka.

Om några veckor börjar avtalets översynskonferens, som sker vart femte år i enlighet med vad avtalet stipulerar. I slutet av varje konferens ska ett gemensamt slutdokument, som alla stater ställer sig bakom, tas fram. Tyvärr har världens stormakter agerat på ett sådant sätt att den senaste gången man lyckades komma överens var vid konferensen 2010. Vid konferenserna 2015 och 2021 var länderna för osams för att uppnå enighet. Ryssland och USA var de tydligaste aktörerna bakom att det blev så. År 2015 var det USA. År 2022 var det tydligt Ryssland. Det är alltså mer än 15 år sedan världens stater senast lyckades enas om ett slutdokument inom ramen för icke-spridningsavtalet, NPT.

Sverige ska inte vara en del av den globala kärnvapenkapprustningen. Det ska inte råda några oklarheter om Sveriges ställningstaganden när det gäller kärnvapen. Men tyvärr är det inte längre så. Sedan två år är Sverige medlem i Nato, en militär allians vars yttersta avskräckning bygger på kärnvapen, särskilt USA:s omfattande kärnvapen.

Inför det svenska medlemskapet lyfte Vänsterpartiet frågan om Sveriges inställning till kärnvapen om och om igen. Vår skarpa kritik ledde till att de sex partier som var för Natomedlemskapet i praktiken gjorde ett handslag där man tydliggjorde att kärnvapen på svenskt territorium inte var aktuellt – i samband med att riksdagen godkände Sveriges Natomedlemskap.

Vi i Vänsterpartiet var dock väldigt tydliga med att detta handslag var långtifrån tillräckligt. Ett handslag kan ändras snabbt, och hur länge det består är alltid oklart. En betydligt bättre väg hade varit att Sverige hade infört en nationell lagstiftning som förbjöd införsel, lagring och transitering av kärnvapen på svenskt territorium i både freds- och krigstid. Det skulle göra det svårare för andra länder att sätta press på Sverige och för politiker att ändra uppfattning utan en omfattande publik politisk debatt och diskussion inför ett nytt beslut.

Det sorgliga är att vi ser detta handslag falla samman i realtid. Det måste särskilt vara det för Socialdemokraterna, som valde att gå med i Nato utan några undantag. Nu ser vi glidning efter glidning från högerparti efter högerparti. Det är otydligt och löst i kanterna, men det är ändå en tydlig andemening om att stärka tilltron till kärnvapens avskräckande förmåga. Det talas om kärnvapen i Sveriges intresse, men det ska tydligen inte tolkas som att det är på svenskt territorium.

Vad har då regeringen och specifikt statsministern gjort? Han har tackat ja till en fransk inbjudan om kärnvapensamarbete. Det är en mycket otydlig inbjudan. Det ser man när man börjar granska vad president Macron verkligen vill. Det ska fortfarande vara franska kärnvapen under fransk kontroll, men deras användning ska ändå kunna utökas. Det ska inte vara en del av Natos Nuclear Planning Group, som Frankrike en gång i tiden lämnade just för att man ville ha egna kärnvapen. Utåt sägs det att det inte handlar om att man ska betala för franska kärnvapen. Dessa garantier ska alltså vara gratis att få av Frankrike. Men samtidigt visar det sig att kostnaderna för de franska kärnvapnen har ökat från 4,4 miljarder dollar 2018 till 6,9 miljarder dollar 2024. Det är alltså en ökning med 57 procent på bara sex år.

Om fransoserna inte vill ha betalt, vill de då ha mark för provsprängningar? Frankrike har i alla fall inte ett särskilt bra track record. I 90-talets mitt provsprängde kolonialmakten Frankrike hej vilt sex gånger på Mururoaatollen och Fangataufaatollen i Franska Polynesien, vilket ledde till en omfattande global kritik och en global bojkott av franskt vin innan Frankrike gav vika och skrev under provstoppsavtalet.

Jag kan sammanfatta vad Frankrike vill utifrån kabinettssekreterarens dragning för oss. Det finns en inbjudan till samtal. Det finns inget datum, ingen agenda och ingen klarhet om huruvida Frankrike tänker träffa varje land var för sig eller i grupp. Så ser samtalen med Frankrike ut i dag.

Herr talman! För Vänsterpartiet räcker det inte att tala varmt om nedrustning i ord. Sverige måste också visa det i handling. Därför menar vi att Sverige omgående måste signera FN:s konvention om förbud mot kärnvapen. Förbudskonventionen är ett avgörande verktyg för att stärka den internationella normen mot kärnvapen och för att sätta press på kärnvapenstaterna.

Sverige ska vara en tydlig röst mot kärnvapen. Vi ska inte anpassa oss efter militärallianser eller försvarspolitiska hänsyn som försvagar vårt nedrustningsarbete. Vänsterpartiet står fast vid att verklig säkerhet aldrig kan byggas på hot om massförstörelse utan ska byggas på fred, solidaritet och internationellt ansvar.

En kärnvapenfri värld är inte bara möjlig. Den är också nödvändig. Vänsterpartiet kommer att fortsätta kämpa för att Sverige ska vara en aktiv kraft för fred och nedrustning i hela världen.

Med det vill jag yrka bifall till reservation 5 och reservation 8.

Herr talman! Det var ett marginellt klargörande från ledamoten.

Sverige för inom ramen för Nato en kontinuerlig dialog med Frankrike, precis som alla andra stater i Nato. Man har också under många år haft ett militärt samarbete specifikt med Frankrike, E2I. Man har pratat om militära styrkor. Det kan ha varit någon övningsverksamhet. Även forskning och utveckling vet jag har berörts i det samarbetet. Det nya här är egentligen inte pratet om konventionella styrkor utan att man de facto ska diskutera de franska kärnvapnen.

Då blir ändå frågan: Vad är det man ska diskutera gällande de franska kärnvapnen, om de ändå ska vara franska och om det ändå ska vara en fransk president som ansvarar för om de används eller inte? Ska Frankrike kunna använda kärnvapen i Sveriges namn? Är det detta man ska diskutera?

Herr talman! Statsminister Ulf Kristersson har ju tackat ja till Frankrikes president Emmanuel Macrons inbjudan till samtal om de franska kärnvapnen. De franska kärnvapnen är väldigt tydligt just franska och inte en del av Natos kärnvapenavskräckning eller det som kallas Nato Nuclear Planning Group.

Jag undrar helt enkelt om ledamoten Ahlstedt kan redogöra för vad samarbetet med Frankrike egentligen innebär. Vad är det Frankrike vill ha av Sverige? Är det placering av kärnvapen i Sverige? Är det pengar för de franska kärnvapnen? Eller är det provsprängningar på svenskt territorium som Frankrike vill ha?

Herr talman! Jag tycker ändå att det är anmärkningsvärt att den här regeringen slår sig för bröstet för att man är med på en tio-i-topp-lista när man i praktiken har sänkt det svenska biståndet till 0,7 procent från 1 procent – eller varje fall lite drygt 0,9, som den förra regeringen uppnådde i praktiken. Man säger att man är så lyckliga över att det är 0,7, trots att man vet att det i den egna budgeten redan 2028 blir 0,68 och att man inte ens uppnår det egna målet.

Man säger också att man tänker på vår närmiljö och står upp för Ukraina. Då visar man tydligt att man tycker att det är de minst utvecklade länderna, de fattigaste länderna, som ska betala priset för kriget i Ukraina, genom att vårt bistånd går dit i stället för till de minst utvecklade länderna.

Vad händer då? Jo, då kommer Kina. Då ökar de facto Kinas inflytande i de länderna genom att de kan kliva in och sätta de länderna i ett skuldberoende till Kina. Länderna hamnar i en skuldfälla. Därigenom röstar också de länderna med Kina i FN:s generalförsamling och på andra platser, och de stöttar Kinas politik.

Det är en politik som vi inte vill se, just för att den bygger på en annan logik än den politik som vi vill föra – med demokrati, en fri ekonomi som inte är kontrollerad av staten och med de facto mänskliga rättigheter. Det är detta som oroar mig med konsekvenserna av den här regeringens politik.

Jag skulle mycket hellre återgå till en ordning där 1 procent av vår bruttonationalinkomst går till bistånd och vi faktiskt vågar stå upp för mänskliga rättigheter överallt i världen och inte lämnar fältet fritt för Kina.

Herr talman! Jag håller med om flera delar i ledamoten Cederfelts resonemang. Jag konstaterade också i mitt anförande att Kina för en aggressiv utrikespolitik och att vi måste ha en strategi för hur vi hanterar det.

Enligt mig ger den neddragning som den här regeringen har gjort på det svenska biståndet diametralt motsatt effekt när det kommer till Kina. När vi backar ur FN-systemet och från land efter land öppnar vi upp för Kina att kliva in och skapa det beroende som Kina vill skapa. Då blir man de facto bidragsberoende och hamnar i famnen på Kina.

Det svenska biståndet, både det multilaterala biståndet och biståndet till enskilda länder, byggde däremot på att mottagaren också bestämde vad man skulle göra med biståndet och satte agendan. Nu har det svängt. Nu är det i stället svenska intressen som styr.

Marknadsekonomin har absolut många positiva effekter. Men när vi för ungefär tio år sedan gav Kina marknadsekonomisk status i WTO slutade också de undantag som tidigare rådde för Kina att gälla. Det var ett dåligt beslut. Det brittisk–kinesiska avtalet har också visat sig vara dåligt. Man följer inte intentionerna i avtalet som man tecknade med Storbritannien och ockuperar i praktiken Hongkong.

Jag upplever att den här regeringen gör en omsvängning i politiken gällande Kina. Man säger att man står för samma Kinapolitik som tidigare, men i praktiken har man flyttat sig in på företagens arena. Kritiken minskar, och utrikesministern har som första utrikesminister sedan Gui Minhai fängslades rest till Kina. Jag är orolig för att mycket sker i det dolda, som jag som ledamot i utrikesutskottet inte ser.

Man gör eftergifter till Kina. Det är något som jag tycker att den här regeringen borde ta på mycket större allvar än man gör just nu.

Fru talman! Afrika är en kontinent i stark förändring. Vi ser en imponerande ekonomisk utveckling som skapar nya möjligheter för miljoner människor. Men samtidigt vet vi att utvecklingen för demokrati och mänskliga rättigheter inte följer samma positiva kurva. I flera västafrikanska länder har militärkupper avlöst varandra, och det väcker viktiga frågor om vilken framtid som demokratin egentligen går till mötes.

Vi är många som känner oro. Vi känner oro över att den demokratiska processen går för långsamt och oro över att det saknas tydliga tecken på att militära ledare verkligen tänker lämna över makten till civila regeringar. Om en hållbar demokrati ska kunna byggas krävs fria och rättvisa val, och det krävs en grundläggande respekt för mänskliga rättigheter. Därför måste militära styren ersättas – och det måste ske genom demokratiskt valda regeringar.

Sverige har en viktig roll att spela. Vi ska stå upp för internationell rätt och mänskliga rättigheter – alltid. Både som enskilt land och tillsammans med EU och FN ska vi vara en röst för demokratisk utveckling i Västafrika. Vi ska bidra till att militära övergångsstyren ersätts av folkvalda ledare och att människor får möjlighet att forma sina egna samhällen.

I många västafrikanska länder är civilsamhällets handlingsutrymme begränsat. Därför måste vi stärka de organisationer som arbetar för frihet, rättvisa och mänskliga rättigheter. Genom utvecklingsbiståndet bör Sverige stödja civilsamhället i Västafrika – inte i form av välgörenhet, utan som ett sätt att ge människor verktyg att själva förändra sina samhällen och sin framtid.

Låt mig ta Gambia som exempel. När Adama Barrow valdes 2016 var hoppet stort. Han lovade ekonomiska reformer, en demokratisk framtid och att riva upp tidigare odemokratiska beslut. Men löftena har inte infriats. I stället för att stärka demokratin har Barrow konsoliderat sin egen makt och skjutit upp de centrala reformer som utlovades. I det läget behöver Gambia omvärldens stöd mer än någonsin. Sverige bör därför, både genom EU och FN och på egen hand, verka för en fredlig, demokratisk och stabil utveckling i Gambia.

Ett annat viktigt land i regionen är grannlandet Senegal – ett land som aldrig haft militärstyre och som gjort flera demokratiska framsteg. Samtidigt är utmaningarna stora, det vill säga en mer rättvis fördelning av resurserna behövs, och respekten för mänskliga rättigheter måste stärkas. Att Sverige nu återöppnar sin ambassad i Dakar är ett viktigt steg för att fördjupa samarbetet med Senegal och hela Västafrika.

Men vi får inte glömma den långa och ofta bortglömda konflikten i Casamance. Fredsavtal har undertecknats gång på gång, men processen är bräcklig och löftena har ofta brutits. Här måste världssamfundet göra mer. Sverige borde ta initiativ inom FN för att stödja fredsprocessen och bidra till en stabil och demokratisk utveckling i Senegal.

Fru talman! Demokratins väg är sällan spikrak, men det gör vårt arbete desto viktigare. Genom att stå upp för mänskliga rättigheter, stödja civilsamhällen och verka för fred och stabilitet kan Sverige göra skillnad. Tillsammans kan vi bidra till en framtid där demokratin stärks, inte försvagas, i Västafrika.

Fru talman! Västsahara kallas för Afrikas sista koloni. Sedan 1975 har Marocko ockuperat området i strid med internationell rätt, i strid med flera FN‑resolutioner och i strid med den internationella domstolen i Haag. Allt detta är solklart. Ändå valde Sveriges regering den 19 januari att ge sitt stöd åt Marockos autonomiplan. Det är ett ställningstagande som går emot både folkrätten och våra värderingar, för Marocko har ingen suveränitet över Västsahara. En ockupationsmakt kan inte heller bestämma över ett ockuperat folks framtid. Så enkelt är det.

I den ockuperade delen av Västsahara lever västsaharierna under ständigt hot. Varje dag utsätts civilbefolkningen för trakasserier, våld och godtyckliga gripanden. Marocko styr området med hjälp av ett undantagstillstånd, med total kontroll och med en gräns som är stängd för oberoende journalister, observatörer och människorättsorganisationer. När ingen får observera, ingen får rapportera och ingen får vittna – då blir i praktiken civilbefolkningen fullständigt skyddslös.

Att detta kan fortgå har en mycket konkret anledning som stavas Minurso, det vill säga FN:s fredsinsats i Västsahara. Det är den enda fredsbevarande missionen i världen utan mandat att bevaka och rapportera om mänskliga rättigheter. Det är en ofattbar konstruktion. Utan ett människorättsmandat finns det ingen som systematiskt dokumenterar Marockos övergrepp, ingen som ger befolkningen skydd och ingen som kan hålla förövare ansvariga.

Det är därför hög tid att omvärlden agerar med kraft. Sverige måste vara en tydlig röst. Vi anser att regeringen bör verka för att Minursos mandat utvidgas, så att insatsen äntligen får rätt och skyldighet att övervaka situationen och rapportera om de brott som sker mot de mänskliga rättigheterna. Det är en av de viktigaste åtgärderna för att ge västsaharierna det skydd de så länge har saknat.

Samtidigt lever tusentals västsahariska flyktingar i öknen borta i västra Algeriet. I fem decennier har de väntat på en politisk lösning i vad som nu är världens näst längsta flyktingsituation, på är en plats där nästan inget kan odlas, där vatten är en bristvara och där överlevnaden är helt beroende av bistånd från omvärlden. Samtidigt som fler flyktingar nu anländer till dessa flyktingläger minskar omvärldens humanitära stöd kraftigt. Det är en kris vi inte får låta fortsätta.

Trots dessa omständigheter har Polisario byggt upp ett fungerande demokratiskt samhälle med lokala församlingar, parlament, regering och departement. Det är på den grunden man kan bygga ett fritt Västsahara. Men en demokrati kan inte stå på tomma magar och ha sviktande hälsovård. Därför måste Sverige garantera långsiktigt stöd till flyktinglägren i form av mat, vatten, mediciner och andra livsnödvändiga förnödenheter.

På kort sikt måste det humanitära biståndet öka. På längre sikt måste västsahariernas rätt till självbestämmande infrias. Ett fritt Västsahara är inte bara en vision. Det är också en rättighet enligt folkrätten.

Vänner! Vi måste vara tydliga med att världen inte kan låta ett helt folk fördrivas till en öken och göras beroende av bistånd i ett halvt sekel. Sverige måste stå upp för rättvisa, demokrati och mänskliga rättigheter. Vi måste vara en röst som aldrig tvekar att försvara det västsahariska folket, för att Afrikas sista koloni ska försvinna.

Fru talman! Kina för en alltmer aggressiv utrikespolitik. I detta betänkande har vi därför ställt oss bakom ett antal yrkanden från andra partier där man kritiserar Kina, bland annat när det kommer till agerandet mot grannländerna i Sydkinesiska sjön, framför allt Taiwan och Filippinerna.

Vänsterpartiet har i år lämnat in en ny Kinamotion. Där lyfter vi upp den negativa utvecklingen för både demokrati och mänskliga rättigheter i Kina. Bland annat kräver vi ett stopp för användandet av dödstraff. Kina utför faktiskt flest dödsstraff i hela världen.

Vi lyfter också upp minoriteters situation, till exempel när det gäller uigurerna i Xinjiang och tibetanerna i Tibet. Men vi lyfter också upp det hot som Kina utgör mot sina grannländer. I motionen lyfter vi även upp att den svenske medborgaren Gui Minhai ska släppas.

Dessa yrkanden behandlas dock i flera andra betänkanden av utrikesutskottet.

Fru talman! Med det vill jag yrka bifall till reservation nummer 9 om Västsahara.

Fru talman! Det är väldigt bra att Margareta Cederfelt så tydligt kopplar ihop detta med folkrätten. Det är ändå väldigt tydligt att både USA:s attacker mot Iran och Irans svar mot sina grannländer bryter mot folkrätten. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi säger det när vi ser detta krig fördjupas, förlängas och dra in fler parter.

Det finns även en risk att detta inte förblir två krig, ett mellan Ukraina och Ryssland och ett mellan Iran, Israel och USA. Sammanlänkningen mellan dem kan få olika typer av konsekvenser.

Jag skulle ändå i Margareta Cederfelts avslutande replik vilja höra mer om Libanon. Precis som Israel gjorde i Gaza, där de förde en retorik om att alla i Gaza stöttade Hamas, för de nu samma typ av retorik mot Libanon och säger att alla där skulle stötta Hizbollah. Inget av detta är sant. Det finns många i Gaza som led under Hamas styre. Det finns också många i Libanon som just nu lider som en konsekvens av att Hizbollah varit finansierat av Iran under lång tid och därigenom också attackerat Israel för att få igång den här konflikten – när Israel hade attackerat Iran, ska sägas.

Vi behöver verka för diplomati i den här regionen. Jag tycker än så länge att regeringen inte har varit tillräckligt tydlig i hur man ska nå framgång med diplomatiska verktyg snarare än med den typ av retorik som vi har sett.

Jag tror att det vanligaste felet som Margareta Cederfelt och andra högerpolitiker gör är att se den 7 oktober som starten på Israel–Palestina-konflikten i stället för att konstatera det faktum att Israel har ockuperat Palestina under lång tid och fördrivit palestinska flyktingar.

Sedan finns det även brott begångna av palestinska terrororganisationer genom historien, men vi måste nå en tvåstatslösning genom att se mer än bara den 7 oktober.