Morgan Johansson (S) svarade Håkan Svenneling i en replik om Säkerhetspolitik i debatten ”Protokoll 2025/26:106 Torsdagen den 16 april” den 16 april 2026.
Håkan SvennelingV· i sitt anförandeVi debatterar svensk säkerhetspolitik i en tid då orolighetens vindar blåser allt kyligare runt omkring oss. Tre stormakter, Ryssland, USA och Kina, har alla visat att de är beredda att använda militära medel för att…Herr talman! Vi debatterar svensk säkerhetspolitik i en tid då orolighetens vindar blåser allt kyligare runt omkring oss. Tre stormakter, Ryssland, USA och Kina, har alla visat att de är beredda att använda militära medel för att uppnå sina politiska mål. Detta tillsammans med att andra stater, såsom Israel och Iran, också agerar mer hotfullt mot sina grannländer visar att fred och internationell ordning nu på allvar utmanas. Jag har flera gånger benämnt denna utveckling med ett uttryck som låter som hämtat ur Star Wars: imperialisternas återkomst.
Denna debatt handlar om ett så kallat AMT-betänkande, där vi behandlar förslag från partierna från den allmänna motionstiden och inte ett specifikt förslag från regeringen. Ändå behandlar denna debatt flera viktiga ämnen och frågor som det är av stort värde att debattera och diskutera. Det är frågor där de ställningstaganden som skrivs av utskottet visar vart Sveriges utrikespolitik är på väg. Vänsterpartiet har i flera delar reserverat sig mot Tidöpartiernas politik, då det inte är en politik som stärker Sveriges säkerhet. För mig, som är vald av svenska folket till att vara politiker i Sveriges riksdag, är min viktigaste roll att stärka Sveriges säkerhet och hålla svenska folket i fred.
För att göra Sverige säkrare behöver nästa rödgröna regering föra en feministisk utrikes- och säkerhetspolitik. Målet måste vara tydligt: att förebygga och förhindra att krig och konflikter över huvud taget bryter ut. Det arbetet måste man alltid börja med. Sverige bör därför i betydligt större utsträckning prioritera det förebyggande arbetet mot väpnade konflikter innan våldet eskalerar och människor far illa.
Vi vet att krig och väpnade konflikter inte drabbar alla lika. De påverkar kvinnor och män på olika sätt och i olika omfattning. En fredsprocess som får ett lyckat slut på våldet mot män innebär inte automatiskt att våldet mot kvinnor upphör. Tvärtom riskerar kvinnor att fortsätta att utsättas även när striderna har tystnat.
Kvinnor och barn är de som drabbas allra hårdast i konflikter. De utsätts för våld och övergrepp och förlorar ofta både trygghet och försörjning. Därför måste betydande resurser avsättas för deras behov av skydd och stöd, inte bara under pågående konflikter utan också efteråt – vid återuppbyggnaden och i arbetet för att upprätthålla en hållbar och rättvis fred.
En verklig och varaktig fred kan aldrig uppnås utan att kvinnors säkerhet, rättigheter och behov tas på allvar. Det är därför en feministisk utrikes- och säkerhetspolitik inte bara är nödvändig utan avgörande.
Herr talman! För att göra Sverige säkrare borde Sverige säga upp DCA-avtalet med USA. Våra argument mot DCA-avtalet är många.
För det första är vårt motstånd principiellt. Vi vill inte ha ett avtal med USA på försvarsområdet där amerikanerna ges långtgående rättigheter och möjligheter på svensk mark och svenskt territorium.
För det andra innehåller DCA-avtalet långtgående skattefrihet både för amerikanska soldater och deras anhöriga och för alla anställda i företag som har koppling till den amerikanska militären. Sådant gillar vi inte heller i Vänsterpartiet. Människor ska betala skatt.
För det tredje är det en fråga om jurisdiktion. Vilket lands lagstiftning ska man tillämpa om ett brott begås? Här är det extra viktigt att svenska brottsoffer alltid har möjlighet att delta och följa rättegångarna, vilket blir svårare när man som i avtalet låter det vara amerikansk lagstiftning som gäller och tillåter att rättegångar sker i amerikanska militärdomstolar. Jag tror att många utan större problem kan tänka sig vilka situationer som kan uppstå. Vad talar för att Trump ska följa något slags god rättsordning? Jag vill påminna om fallet med Asap Rocky för ett antal år sedan. Trump skickade hit sin chefsförhandlare för kidnappningssituationer och gjorde allt möjligt för att pressa Sverige.
För det fjärde vill vi inte att USA får tillgång till svenska garnisoner och övningsområden. DCA-avtalet ger USA stora möjligheter att inte bara vistas på utan också bestämma över platser inne på svenska garnisoner, regementen och flottiljer. Så ska vi inte ha det. Den svenska militärens garnisoner ska det vara den svenska Försvarsmakten som bestämmer över, har kontroll över och kan spärra av när det behövs.
För det femte ger DCA-avtalet Sverige liten möjlighet att veta vad amerikanerna tar med sig och förvarar i Sverige. Det bör alltid vara Sverige som slutligen stänger dörren till ett lager och håller i nyckeln. Inte heller kontroll av amerikanska fordon och fartyg bedöms vara möjlig utan amerikanskt godkännande.
För det sjätte handlar det om kärnvapen. Vi i Vänsterpartiet hör hur både regeringen och partier utanför regeringen säger att det inte är aktuellt med kärnvapen. Men då borde vi också kunna stifta en lag mot kärnvapen så snart som möjligt. Det blir tydligt att vi behöver en lagstiftning mot kärnvapen på svenskt territorium, för nu börjar partier glida och kunna tänka sig att använda kärnvapen både i vårt namn och på vårt territorium.
DCA-avtalet är ungefär 30 sidor långt. Det har förhandlats under en mycket lång tid. Man har lagt tid på att skriva in regler om bilbesiktning, körkort och till och med frimärken. Samtidigt har man behandlat en massa skattefrågor. Men något så viktigt som frågan om kärnvapen på svensk mark har det inte skrivits någonting om. När det gäller hur allvarliga brott ska hanteras är avtalets skrivningar otydliga. De ger utrymme för olika tolkningar. Jag tycker att detta är att sila mygg och svälja kameler.
Trump har varit väldigt tydlig i olika konflikter. Han tycker att USA ska ha rätt till allt möjligt. Nu senast utsattes Spanien för tryck när landet framförde att USA inte får använda de amerikanska baserna i Spanien för att attackera Iran i Mellanöstern.
Genom DCA-avtalet ges USA tillgång till svenska militära baser och områden där amerikanska styrkor ska kunna verka med mycket begränsad svensk insyn. Det handlar i praktiken om områden där USA får ett avgörande inflytande samtidigt som lagstiftning sätts ur spel. Jag tycker att det är allvarligt, herr talman, att vi ger upp 17 svenska baser på det sättet.
Dessutom saknas det tydliga garantier mot kärnvapen. Regeringen har valt att inte skriva in ett uttryckligt förbud mot kärnvapen. Vår långa tradition av att stå upp för nedrustning och icke-spridning av kärnvapen bryts med DCA-avtalet. Därigenom ökar spänningarna i vårt närområde.
Säkerhet byggs genom diplomati, genom förtroendeskapande åtgärder och genom ett starkt internationellt arbete för fred och nedrustning. Svensk säkerhet byggs inte genom att vi ger upp kontrollen över vårt land eller genom att vi knyter oss tätare till en imperialistisk stormakt.
Med Donald Trump i Vita huset har säkerhetsläget i Europa redan försämrats ytterligare. Han är en auktoritär president som struntar i internationell rätt. Kidnappningen av Venezuelas president, stödet till Israels folkmord i Gaza och kriget i Iran är alla exempel på tydliga överträdelser av folkrätten. De militära hoten mot Grönland innebär dessutom ett direkt hot mot Europa och EU:s medlemsländer. Kriget mot Iran är också ett exempel på hur Trumps nyckfullheter riskerar att leda till stora globala konsekvenser.
Vänsterpartiet menar att DCA-avtalet gör Sverige mindre – inte mer – säkert. Det ökar risken för att vårt land dras in i konflikter vi själva inte råder över och gör Sverige till en tydligare militär måltavla.
Vänsterpartiet protesterade mot DCA-avtalet när det skulle godkännas. Men sedan ett och ett halvt år gäller det, och det gäller i tio år. Mycket är oklart utifrån hur avtalet är skrivet, och det är ett stort hemlighetsmakeri kring dess genomförande. Jag anser att Sverige bör säga upp DCA-avtalet med USA och att Sverige ska vara ett land som värnar sin suveränitet, sin demokrati och sin roll som en röst för fred och inte bli en bricka i ett stormaktsspel.
Herr talman! Kärnvapen är ett massförstörelsevapen som, om det skulle användas, skulle kunna döda oss alla. Nedrustning och icke-spridning av kärnvapen är därför en av de allra viktigaste frågorna inom vår säkerhets- och utrikespolitik.
I dag ser vi hur kärnvapenhotet återigen växer. Stormakter rustar upp, moderniserar sina arsenaler och använder kärnvapen som politiska påtryckningsmedel. Det är en farlig utveckling, som Vänsterpartiet kraftfullt motsätter sig. Normen mot användning och innehav av kärnvapen måste stärkas; den ska inte urholkas.
Icke-spridningsfördraget, NPT, har spelat en avgörande roll för att begränsa spridningen av kärnvapen och minska de globala arsenalerna. Men fördraget är hotat. Kärnvapenmakterna lever inte upp till sina åtaganden om nedrustning. Det är helt oacceptabelt. NPT behöver stärkas, och pressen på kärnvapenstaterna att faktiskt rusta ned måste öka.
Om några veckor börjar avtalets översynskonferens, som sker vart femte år i enlighet med vad avtalet stipulerar. I slutet av varje konferens ska ett gemensamt slutdokument, som alla stater ställer sig bakom, tas fram. Tyvärr har världens stormakter agerat på ett sådant sätt att den senaste gången man lyckades komma överens var vid konferensen 2010. Vid konferenserna 2015 och 2021 var länderna för osams för att uppnå enighet. Ryssland och USA var de tydligaste aktörerna bakom att det blev så. År 2015 var det USA. År 2022 var det tydligt Ryssland. Det är alltså mer än 15 år sedan världens stater senast lyckades enas om ett slutdokument inom ramen för icke-spridningsavtalet, NPT.
Sverige ska inte vara en del av den globala kärnvapenkapprustningen. Det ska inte råda några oklarheter om Sveriges ställningstaganden när det gäller kärnvapen. Men tyvärr är det inte längre så. Sedan två år är Sverige medlem i Nato, en militär allians vars yttersta avskräckning bygger på kärnvapen, särskilt USA:s omfattande kärnvapen.
Inför det svenska medlemskapet lyfte Vänsterpartiet frågan om Sveriges inställning till kärnvapen om och om igen. Vår skarpa kritik ledde till att de sex partier som var för Natomedlemskapet i praktiken gjorde ett handslag där man tydliggjorde att kärnvapen på svenskt territorium inte var aktuellt – i samband med att riksdagen godkände Sveriges Natomedlemskap.
Vi i Vänsterpartiet var dock väldigt tydliga med att detta handslag var långtifrån tillräckligt. Ett handslag kan ändras snabbt, och hur länge det består är alltid oklart. En betydligt bättre väg hade varit att Sverige hade infört en nationell lagstiftning som förbjöd införsel, lagring och transitering av kärnvapen på svenskt territorium i både freds- och krigstid. Det skulle göra det svårare för andra länder att sätta press på Sverige och för politiker att ändra uppfattning utan en omfattande publik politisk debatt och diskussion inför ett nytt beslut.
Det sorgliga är att vi ser detta handslag falla samman i realtid. Det måste särskilt vara det för Socialdemokraterna, som valde att gå med i Nato utan några undantag. Nu ser vi glidning efter glidning från högerparti efter högerparti. Det är otydligt och löst i kanterna, men det är ändå en tydlig andemening om att stärka tilltron till kärnvapens avskräckande förmåga. Det talas om kärnvapen i Sveriges intresse, men det ska tydligen inte tolkas som att det är på svenskt territorium.
Vad har då regeringen och specifikt statsministern gjort? Han har tackat ja till en fransk inbjudan om kärnvapensamarbete. Det är en mycket otydlig inbjudan. Det ser man när man börjar granska vad president Macron verkligen vill. Det ska fortfarande vara franska kärnvapen under fransk kontroll, men deras användning ska ändå kunna utökas. Det ska inte vara en del av Natos Nuclear Planning Group, som Frankrike en gång i tiden lämnade just för att man ville ha egna kärnvapen. Utåt sägs det att det inte handlar om att man ska betala för franska kärnvapen. Dessa garantier ska alltså vara gratis att få av Frankrike. Men samtidigt visar det sig att kostnaderna för de franska kärnvapnen har ökat från 4,4 miljarder dollar 2018 till 6,9 miljarder dollar 2024. Det är alltså en ökning med 57 procent på bara sex år.
Om fransoserna inte vill ha betalt, vill de då ha mark för provsprängningar? Frankrike har i alla fall inte ett särskilt bra track record. I 90-talets mitt provsprängde kolonialmakten Frankrike hej vilt sex gånger på Mururoaatollen och Fangataufaatollen i Franska Polynesien, vilket ledde till en omfattande global kritik och en global bojkott av franskt vin innan Frankrike gav vika och skrev under provstoppsavtalet.
Jag kan sammanfatta vad Frankrike vill utifrån kabinettssekreterarens dragning för oss. Det finns en inbjudan till samtal. Det finns inget datum, ingen agenda och ingen klarhet om huruvida Frankrike tänker träffa varje land var för sig eller i grupp. Så ser samtalen med Frankrike ut i dag.
Herr talman! För Vänsterpartiet räcker det inte att tala varmt om nedrustning i ord. Sverige måste också visa det i handling. Därför menar vi att Sverige omgående måste signera FN:s konvention om förbud mot kärnvapen. Förbudskonventionen är ett avgörande verktyg för att stärka den internationella normen mot kärnvapen och för att sätta press på kärnvapenstaterna.
Sverige ska vara en tydlig röst mot kärnvapen. Vi ska inte anpassa oss efter militärallianser eller försvarspolitiska hänsyn som försvagar vårt nedrustningsarbete. Vänsterpartiet står fast vid att verklig säkerhet aldrig kan byggas på hot om massförstörelse utan ska byggas på fred, solidaritet och internationellt ansvar.
En kärnvapenfri värld är inte bara möjlig. Den är också nödvändig. Vänsterpartiet kommer att fortsätta kämpa för att Sverige ska vara en aktiv kraft för fred och nedrustning i hela världen.
Med det vill jag yrka bifall till reservation 5 och reservation 8.
Herr talman! Jag funderade över om Håkan Svenneling möjligen använde ett tal som han ska hålla på Vänsterpartiets kongress, för det var närmast det som jag uppfattade var budskapet när jag hörde Håkan Svenneling i den här debatten.
Han startade med att tala om att han ska stå upp för svenskars och Sveriges säkerhet och att det är det viktigaste. Sedan hörde jag hur han vill lämna fältet fritt i flera sammanhang för att ryska kärnvapen ska kunna hota och utpressa inte bara Sverige utan också våra grannar.
Vi känner igen Vänsterpartiet. Jag kan tänka mig att jag skulle kunna höra någonting liknande om jag skulle följa kongressen. Det blir märkligt.
Om man läser DCA-avtalet – som jag skulle tro är Håkan Svennelings kvällslitteratur, herr talman – måste man se vad som står: All verksamhet som omfattas av detta avtal ska bedrivas med full respekt för Sveriges suveränitet, lagstiftning och internationella förpliktelser, inklusive vad gäller lagring av vissa typer av vapen på svenskt territorium.
Herr talman! Detta är för mig tydligt. Det är någonting som jag utgår från att varje regering kommer att säkra, om man nu står upp för Sveriges intressen. Det perspektivet saknades helt när Håkan Svenneling försökte måla upp alla möjliga hotfulla framtider.
Herr talman! Kerstin Lundgren har helt rätt. Det var inte hon som var målgruppen, utan möjligtvis hennes generationskamrater i 68-generationen. Många av dem är starka anhängare av en kärnvapenfri värld. De tycker ofta att Vänsterpartiet inte tillräckligt mycket lyfter fram kärnvapenfrågan, DCA eller vårt Natomotstånd.
Jag tänkte att jag tar tiden i kammaren och talar länge och väl om vad Vänsterpartiet faktiskt vill. På kongressen är det tyvärr bara två minuters talartid. Jag skulle inte ens vara i närheten av att hinna ta med alla de punkter som jag tog upp i mitt anförande. Men jag ska hinna med att även tala på kongressen i morgon. Det går att följa i SVT Forum om man vill.
Det ryska kärnvapenhotet har funnits över oss länge och väl, utan att vi var medlemmar i Nato och utan vi själva slog in på kärnvapenavskräckningens väg. Sverige klarade att hålla sig utanför kalla kriget och också många andra typer av typer av oroligheter som drabbade många andra länder under kalla krigets dagar.
Nu ser vi tre stormakter som på nytt ökar temperaturen i världen både sinsemellan och också gentemot andra stater. Det är min principiella uppfattning att det hade varit bättre som Sverige inte hade varit medlem i Nato. Nu är vi det, och vi kommer att vara det för lång tid framöver.
Min uppfattning är fortfarande att vi bygger bäst svensk säkerhet genom en stark svensk konventionell förmåga – som Kerstin Lundgren och Fredrik Ahlstedt konstaterade i ett tidigare replikskifte – på 5 procent omfattande 3,5 procent till det militära försvaret och 1,5 procent till det civila försvaret, det vi kallar det svenska totalförsvaret. Jag hade kunnat tänka mig någon annan siffra än 5 procent, men det är vad man har kommit överens om mellan partierna här i Sverige.
När det gäller DCA-avtalet är det inte min kvällslitteratur. Men jag tror inte heller att det är Donald Trumps kvällslitteratur. Det oroar mig i den tid vi lever i nu.
Herr talman! Då förstår jag att inlägget är någonting som kommer att refereras till, på samma sätt som Håkan Svenneling alldeles nyss refererade till SVT Forum. Han kommer att referera till att man på Sveriges riksdags hemsida kan se ett anförande som var avsett för kongressen. På det sättet klarar han de två minuternas talartid.
Det som är bekymmersamt med Håkan Svennelings och Vänsterpartiets argumentation är att när vi bygger säkerhet så bygger vi säkerhet tillsammans. Vi kommer att behöva bygga säkerhet tillsammans med Norden, med våra baltiska grannar och inom EU. Vi gör det, och vi har gjort det länge.
Länge har vår säkerhet baserats på det amerikanska kärnvapenparaplyet. Även om vi inte har talat om det har det de facto gällt. Det påverkar naturligtvis våra grannar om vi skulle säga att vi kliver av, att vi inte är intresserade av något kärnvapenparaply.
Putin analyseras inte på samma sätt som Trump analyseras. Jag tycker att man behöver göra det, herr talman. Putin har också tydligt visat det. Den personen har faktiskt hotat med att använda kärnvapen. Han har visat att den ryska ledningen absolut inte tar hänsyn till några överenskommelser som har gjorts.
Det som vi står inför, och som våra grannar så tydligt oroar sig för, är att vi inte klarar att avskräcka Putin från att göra det han har gjort med Ukraina. Då måste vi vara beredda.
DCA-avtalet handlar om beredskap för oss och för våra grannar. Det är inte bara Sverige utan också våra grannar som Håkan Svenneling vill försvaga med sitt förslag.
Herr talman! Jag vill inte alls försvaga försvaret av våra grannar. I stället är jag för Sveriges insats i Finland, det som heter FLF Finland, och jag är för FLF Lettland. Det är jag just för att jag är orolig för Sveriges närområden och för våra grannar.
Jag delar Kerstin Lundgrens syn att vi bygger säkerhet tillsammans med andra länder. Jag är dock inte så intresserad av att bygga denna säkerhet tillsammans med Donald Trump. Det är en president som har visat sig bryta mot folkrätten om och om igen.
Jag vill verkligen med emfas säga att jag tycker det är en felaktig historieskrivning att säga att vi har varit en del av ett kärnvapenparaply. Det beslutet fattade vi när vi beslutade om det svenska Natomedlemskapet här i riksdagen för lite drygt två år sedan. Det var vi inte tidigare, men det är vi numera. Avskräckning är ett nytt fenomen i svensk säkerhetspolitik. Det fanns inte tidigare.
Det är fortfarande Trump, Macron, Starmer, Putin och ett antal andra som leder de länder som sitter med kärnvapenknappen och bestämmer om de ska använda sina länders kärnvapen. Vissa av de kärnvapnen omfattas av Natos kärnvapenparaply. De länderna är en del av Natos Nuclear Planning Group.
Sverige är numera med och övar i kärnvapenövningarna. Det är ett helt nytt steg för Sverige. Vi har aldrig tidigare gjort det. Men vi gjorde det för första gången i september förra året.
Jag tycker att det är en felaktig utveckling som inte leder till en säkrare värld. Det fortsätter att driva upp tilltron till kärnvapen och leder att vi kommer allt längre bort från NPT-avtalets mål om en global nedrustning där världen lyckas avveckla kärnvapen och inte använda sig av dem. Den bilden måste vi bära med oss i framtiden för fred.
Herr talman! Det framkom ganska bra i det förra replikskiftet vad DCA-avtalet handlar om. Det handlar om lagring av konventionella vapen och ingenting annat. Det handlar om att vi ska vara förberedda. Om det är så att vi blir angripna ska vi kunna få hjälp utifrån och få det ganska snabbt. Man ska veta att i ett skarpt läge har dagar och veckor en enorm betydelse. Inte minst kriget i Ukraina visar att man kan få hjälp utifrån snabbt.
Det är bara att konstatera att i vårt närområde har alla länder DCA-avtal med USA. Finland har det, Norge har det, Danmark har det, Estland har det, Lettland har det, Litauen har det, Polen har det, Bulgarien har det, Tjeckien har det och Ungern har det. Alla länder har det därför att de har sett att det är en fördel för dem, helt enkelt. Om de skulle bli angripna kan de få hjälp utifrån.
Om vi skulle gå på Håkan Svennelings linje här och Sverige skulle lämna DCA-avtalet skulle det vara en signal till amerikanerna: Om vi blir anfallna av ryssarna är ni inte välkomna att hjälpa oss. Det är den signalen vi skulle skicka.
Är det verkligen en signal vi ska skicka i det här läget? Jag tycker inte det. Vem skulle jubla då? Det finns en person, och han sitter i Kreml. Han skulle applådera om Sverige lämnar DCA-avtalet.
Vi kan mycket väl hamna i ett läge, men vi är inte där nu. Om det blir fred i Ukraina och Ryssland får möjlighet att omdirigera sina styrkor och bygga upp dem igen kan vi få ett reellt hot mot Natos närområde och mot våra gränser.
Därför kan vi inte ta sådana kliv och sätta vårt eget land i den fara som det skulle betyda att skicka en sådan signal. Sedan är jag den första att skriva under på att Trump är ett problem. Självklart är det så. Men vi måste utgå ifrån att USA håller de åtaganden som det står för.
Jag tror att problemet snarare är tvärtom. Vi skulle riskera att inte få den hjälp som vi skulle behöva. Men DCA-avtalet är inte problemet. Det är snarare en tillgång för oss.
Herr talman! Jag ställer mig nog frågan hur det är med telegrafen över Atlanten. Morgan Johansson säger att vi måste utgå från att USA kommer att hålla vad det lovar.
Om vi skulle säga att vi inte vill ha amerikansk närvaro inom ramen för DCA-avtalet finns en risk att artikel 5 inte gäller. Men DCA-avtalet har ingenting med artikel 5 och Nato att göra. Det är ett fristående bilateralt avtal med USA, och inte med Nato.
Det är det som är så knöligt här; Morgan Johanssons parti och andra partier har blandat ihop det svenska Natomedlemskapet med en massa andra typer av säkerhetssamarbeten utan att reda ut vad som är vad. Man säger att man är orolig över Trump och att han bryter mot folkrätten. Men man är samtidigt orolig för att Trump kanske slutar följa det avtal som man har kommit överens om ifall vi skulle signalera att vi inte vill ha hjälp, men vi ska ändå utgå från att han håller det.
Jag tycker att det här är ett cirkelresonemang som inte håller, och det är därför jag är så kritisk till DCA-avtalet. Avtalet har kommit på plats, men det har ännu inte implementerats. Min poäng har varit – och detta har jag har fört fram i debatten sedan vi under de senaste månaderna har sett hur galna olika beslut från Trumps sida har varit – att vi inte ska låta amerikanska soldater tillträda svenskt territorium. Det vore att skydda vår säkerhet och vår befolkning från amerikanska soldater, oavsett om det handlar om våldtäkter på Stadshotellet i Kristinehamn eller om att Trump de facto hotar Grönland och Danmark. Det är därför jag tycker att vi måste byta säkerhetspolitik i förhållande till USA.
Jag vet att Morgan Johansson delvis håller med mig om detta, för han sitter också i Försvarsberedningen, som diskuterar det här just nu. Det är därför det är så otroligt viktigt att lyfta på locket, prata om detta och debattera det här i riksdagen. Vi är inte helt oöverens, men jag vet att ni är för DCA-avtalet och att jag är emot det. Där finns en viktig principiell skillnad, men jag tror att vi måste prata om Trump och vad han gör och hur vi hanterar det.
Herr talman! Sverige har haft ett försvarssamarbete med USA i decennier. Jag blir därför lite förvånad när Håkan Svenneling säger att vi inte ska ha amerikanska soldater på svensk mark.
Herregud – om ett par veckor startar den stora övningen Aurora, och USA förväntas delta i den! Vi får se med hur många man de kommer; de brukar faktiskt ha ganska bra uppställning. Jag tycker att det är bra. Det är bra när USA deltar i de här övningarna, för det gör att samarbetet och försvaret i ett skarpt läge, om vi verkligen skulle bli anfallna, kommer att gå så mycket lättare och smidigare.
Man kanske ibland ska skilja den amerikanska administrationen från det amerikanska försvaret. Samarbetet när det gäller militär till militär fortsätter, vad jag förstår, att fungera på ett väldigt bra sätt. Det är viktigt för Sverige, så man ska inte blanda ihop det här. Det stämmer att vi inledde förhandlingarna om DCA-avtalet innan Sverige blev medlem i Nato, och det var faktiskt den socialdemokratiska regeringen som började med detta.
Jag reagerar på den mytbildning som Håkan Svenneling tyvärr ägnar sig åt när han säger att det nu kan komma kärnvapen på svensk mark och att vi inte har kontroll över någonting. Jo, det har vi faktiskt! Vi har kontroll över det som förs in i Sverige och det som lagras här. Det finns ingen anledning för USA – och det är dessutom helt omöjligt – att i lönndom försöka ta in kärnvapen på svensk mark. Sverige har heller inte ens rätt att ta emot det. I den delen har vi både hängslen och livrem.
Låt mig återgå till min huvudpoäng. Om vi nu skulle skicka signalen att vi inte längre vill ha hjälp av amerikanerna i ett skarpt läge är Putin i Kreml den enda som kommer att jubla. Sverige skulle dessutom sticka av i förhållande till alla andra länder i försvarssamarbetet utmed gränsen mot Ryssland och i dess närområde.
Herr talman! USA:s president är också USA:s överbefälhavare. Det är en skillnad mot hur det funkar i Sverige, där ÖB och inte Ulf Kristersson är Sveriges överbefälhavare.
USA:s krig i Iran visar hur nära politiken är sin militär när det kommer till Pete Hegseth, Donald Trump och andra företrädare för Trumpadministrationen. Det går inte att göra den särskiljning som Morgan Johansson och andra debattörer gör i den svenska debatten.
När Sverige gick med i Nato gjorde Sverige det utan undantag, men Socialdemokraterna sa tydligt två saker: inga utländska baser på svenskt territorium och inga kärnvapen på svenskt territorium. Man såg till att prata ihop sig med Moderaterna och de andra partierna och fick med sig Sverigedemokraterna, alla sex partier, på att det här skulle vara fallet.
Det vi nu ser är att man sedan undertecknade DCA-avtalet, som ger den amerikanska militären tillträde till svenskt territorium på 17 platser i Sverige. Man har absolut ett avtal som kräver samtycke och en massa saker, men i praktiken tillåter man ändå utländsk militär under långa permanenta förhållanden på svensk mark.
Det andra man gjorde var handslaget om kärnvapen. Det är det handslag som vi i denna debatt ser falla samman i realtid. De högerpartier som Morgan Johansson tog i hand och som sa att vi inte skulle ha kärnvapen på svenskt territorium börjar steg för steg flytta positionen när det gäller vart man är på väg.
Längst har Sverigedemokraterna flyttat sin position, och partiet säger öppet: När det är en gråzon kan vi tänka oss att ha kärnvapen på svenskt territorium. Men vi ser också andra högerpartier signalera samma typ av budskap, det vill säga att handslaget inte gäller.
Det höll inte ens i två år, Morgan Johansson. Det är tyvärr resultatet av ditt handslag om det svenska Natomedlemskapet. Jag tycker att du borde byta politik och i stället inse att det är dags för en lagstiftning mot kärnvapen och att vi måste hitta en ny politik när det kommer till vår relation med USA.
