Kerstin Lundgren (C) svarade Håkan Svenneling i en replik om Säkerhetspolitik i debatten ”Protokoll 2025/26:106 Torsdagen den 16 april” den 16 april 2026.
Håkan SvennelingV· i en replikAtt Sverige ska vara en tydlig röst löpte som en röd tråd genom Kerstin Lundgrens anförande. På slutet kom hon in på sin reservation nummer 13, där det står: ”Sverige bör dock tillsammans med likasinnade pröva om en…Herr talman! Detta betänkande samlar motioner från de senaste två allmänna motionstiderna. Det gör att debatten spretar. Men säkerhetspolitiken behöver tydlighet. Den säkerhetspolitiska analys som nu pågår i Försvarsberedningen påverkar också samtliga partiers diskussioner här i kammaren i dag. Jag ser fram emot denna analys och hoppas att man också kan hitta en samsyn i den översyn som pågår.
Det är uppenbart att säkerhetspolitiken befinner sig i en brytningstid. Orostider gäller. Om inte förr så stod det klart för alla när Ryssland gick till fullskaligt, folkrättsvidrigt angrepp på Ukraina. Som redan sagts är Sveriges säkerhet avhängig av en hållbar fred för Ukraina. Ryssland får inte sluta som vinnare av kriget, för då skulle vår verklighet allvarligt försvåras och riskerna kraftigt förvärras.
I detta läge är det viktigt att Sverige och våra likasinnade är tydliga och inte böjer sig för någon när det gäller frågor som är centrala för vår världsordning. När man inte vet vem man måste hålla sig väl med riskerar man att tystna och inte vara tydlig när brutala övergrepp på folkrätten sker. Därför måste vi stå upp för världsordningens grunder, hävda de folkrättsliga reglerna krigets lagar och inte tveka när övergrepp sker, oavsett vem det är som begår dem. Detta gäller oavsett om det är Netanyahu eller Trump, som angrep Iran i strid med folkrätten, eller Iran, som bryter mot folkrätten när man angriper sina grannar i Gulfstaterna – eller om det är någon annan som begår övergrepp. Vi har ju varit tydliga när det gäller folkrättsbrottet som Ryssland begår mot Ukraina.
Det har tidigare refererats till DN Debatt, och jag tycker också att det är en välskriven artikel. Det är trist och stärker inte svensk position och säkerhet om vi skapar osäkerhet om huruvida vi står upp för folkrätten, inte vet vad folkrätten egentligen står för eller säger att det kan vara ett seminarium om folkrätt. Då ger vi inte en tydlig signal till andra om var vi står. Jag är därför allvarligt bekymrad över de glidningar som nu sker.
Herr talman! Jag har noterat något jag inte var uppmärksam på när utskottets ställningstagande skrevs. Regeringen skriver i sin utrikesdeklaration: ”Vi ser allvarliga brott mot folkrätten.” Det var en viktig markering, men den saknas i betänkandet, vilket jag beklagar. Detta får ses som en ingång till den diskussion som pågår.
DCA-avtalet har redan berörts. Vi är tydliga med att vi ser DCA-avtalet som en viktig del av vår säkerhet. Det är en viktig del av Nato, och våra grannländer har samma avtal. Vi pratar själva om i vad mån vi behöver agera för att vara stöttepelare åt Finland eller andra, och vi måste vara beredda på att orostider kan övergå i krigstider. Natomedlemskapet är då helt centralt för vår och våra grannars säkerhet, och vi grannar måste arbeta tillsammans.
Det är centralt att vi har en avskräckningspolitik. Ryssland ska inte tro att vi är spelbara och kan utmanas eller hotas till att göra som Ryssland vill. Finland har känt på den modellen, och vi ska inte gå den vägen. Finland är tydligt, och vi ska också vara tydliga. Därför ska 5 procent av bnp gå till totalförsvaret. Det handlar om avskräckning och eskaleringstrappor.
Vi vet att det finns de som undergräver Nato. Putin har länge försökt säga att artikel 5 inte gäller, och vi noterar givetvis att Trump gör sitt för att ifrågasätta Nato. Det är givetvis allvarligt, och vi ska inte bidra till att ifrågasätta eller undergräva trovärdigheten.
Det är mot denna bakgrund Centerpartiet ser samtalen om de franska kärnvapnen. Vi går med på att dessa samtal förs utan att Sverige förbinder sig till något. Vi vill inte att dessa samtal landar i något som undergräver Natos och USA:s kärnvapenparaply eller Natos samlade hållning. Det återstår att se var dessa samtal landar.
Som tidigare har sagts står Sverige upp för kärnvapennedrustning; det är självklart. En värld utan kärnvapen är vad vi önskar. Men vi är inte där, och vi får inte vara naiva. När andra länder rustar måste även vi inse att kärnvapen tyvärr existerar och att verkligheten ju ser ut som den gör.
Centerpartiet står upp för icke-spridningsfördraget, NPT, och jag yrkar bifall till reservation 11 under punkt 5 som handlar om att höja trösklarna och om en balanserad nedrustning. Jag vet att den nya NPT-översynen kommer nu i vår. Jag har varit med på flera av dessa översyner tidigare, och en given fråga har varit Mellanöstern. Det handlar om kärnvapen, men inte bara om kärnvapen utan också om massförstörelsevapen. Det finns ju fler vapen, och det är balansfrågorna som är så oerhört viktiga att resonera om när det gäller Mellanöstern. Tyvärr har man inte lyckats nå en enad hållning på översynskonferenserna. Jag hoppas att NPT inte kommer att fastna där denna gång, men jag befarar det värsta. Vi vet ju att Iran till och med är berett att dra sig ur NPT i detta skede. Det återstår att se.
När det gäller det så kallade förbudsavtalet är vi också tydliga. Vi kan tänka oss att vara med på en översyn, och vi säger inte nej till att göra en kontroll av vad det arbetet egentligen handlar om. Men vi är också tydliga med att vi inte ska ansluta oss till eller ratificera avtalet. Men avtalet finns, och det är klart att vi tillsammans med likasinnade i Nato skulle kunna vara med och undersöka hur tongångarna går.
Herr talman! Att Sverige ska vara en tydlig röst löpte som en röd tråd genom Kerstin Lundgrens anförande. På slutet kom hon in på sin reservation nummer 13, där det står: ”Sverige bör dock tillsammans med likasinnade pröva om en tillfällig närvaro från tid till annan kan gynna nedrustningsarbetet via NPT.”
Herr talman! ”Bör dock” och ”tillfällig närvaro från tid till annan” är inte riktigt de tydligaste orden, i alla fall inte i min ordbok. Det är snarare bristen på tydlighet som slår en när man försöker förstå Centerpartiets nedrustningspolitik. De vill se en översyn, men de vill inte ansluta eller ratificera.
När FN:s kärnvapenkonvention fick fler än 50 undertecknande länder trädde den i kraft 2021. Efter beslut av dåvarande Sregering reste Sverige till Wien på det första statspartsmötet för konventionen 2022. Hösten 2022 meddelade den nuvarande högerregeringen att de inte skulle delta i det andra respektive det tredje mötet om konventionen.
Ska Sverige, med Centerpartiets nedrustningspolitik, åka på det fjärde statspartsmötet för FN:s kärnvapenkonvention och pröva om en tillfällig närvaro gynnar nedrustningsarbetet när det blir en konferens i december senare i år? Och om vi reser iväg på den fjärde konferensen, ska vi då från tid till annan resa till det femte statspartsmötet?
Jag var med på det första statspartsmötet. Att vara observatör innebar att Sverige satt längst bak i salen med två tjänstemän tillsammans med en handfull andra länder och observatörer, medan mer än 60 länder, undertecknare av konventionen, satt längst fram. Det var lite som att vara ledamot här i riksdagen jämfört med att sitta som åhörare uppe på läktaren.
Herr talman! Med Centerpartiets politik kommer Sverige att vara en åhörare som står utanför riksdagens kammare och funderar på om man kan gynna nedrustningsarbetet om man från tid till annan kliver in i salen och lyssnar på vad som sägs under sin tillfälliga närvaro eller om det är bättre att stanna ute vid toaletterna.
Jag tycker att Sverige ska sitta längst fram i arbetet för global kärnvapennedrustning, genom att underteckna FN:s kärnvapenkonvention.
Herr talman! Det är spännande att lyssna till Håkan Svenneling i dag, för han är verkligen på hugget. Han visar tydligt att han vill stå vid sidan av på de flesta ställen där det verkligen handlar om att bygga säkerhet. Att lämna och att inte vara med är lite av det budskap som vi har hört från Håkan Svenneling tidigare.
Det här är väldigt tydligt. Jag yrkade bifall till reservation 11, som är tydlig. Det handlar om att stå upp för och jobba via NPT, som är den enda globala nedrustningsstruktur vi har. Den är oerhört viktig för att upprätthålla IAEA och det arbete man gör där, och det hoppas jag att vi kommer att klara. Även verifikationsfrågorna är oerhört viktiga i nedrustningsarbetet, inte minst i en värld där tilltron mellan stater eroderas och kanske försvinner helt. Det finns många punkter som är oerhört viktiga.
Vi tycker att man ska höja trösklarna och försöka jobba för det här och även hantera en del av de utmaningar som NPT i sig har. Det är alldeles uppenbart att det är huvudvägen till nedrustning. Sedan finns det andra avtalet, förbudsavtalet. Vi från vår sida säger att Sverige inte ska ratificera det och heller inte ge någon bilden att Sverige vill vara permanent observatör eller något annat.
Däremot kan det finnas skäl att föra samtal eller lyssna in för att se att man inte använder det här som en väg att undergräva NPT. Det är en av de saker som oroar, utöver flera saker som vi var oerhört kritiska till i avtalet. Det vill vi inte se.
Det här är vårt centrala huvudmål för nedrustning, inklusive nedrustning av kärnvapen.
Herr talman! Jag tycker att även ledamoten Kerstin Lundgren är på hugget i kväll. Det visar inte minst den här debatten.
Något som också är tydligt är att vi är överens om att det är otroligt viktigt att stå upp för NPT. Problemet är att vi har lite olika verklighetsbild eller beskrivning av i vilket landskap NPT-arbetet bedrivs. I Kerstin Lundgrens reservationer står att vi ska bedriva det ihop med likasinnade Natoländer som också vill se nedrustning. Då ska man ha klart för sig att de Natoländer som vi pratar om är Storbritannien, Frankrike och USA, som har kärnvapen.
Storbritannien har meddelat att man höjer taket för sitt antal kärnvapenspetsar. Frankrike har meddelat att man bjuder in till samtal och höjer ambitionerna i det franska kärnvapenprogrammet. USA har pratat om att börja provspränga igen och bryta mot provstoppsavtalet, CTBT. Därtill har vi Ryssland och Kina, två länder som är tydliga med att de satsar på kärnvapen just nu. Dessa länder utgör P5.
I det här läget börjar man prata om att NPT är huvudvägen. Jag har blivit anklagad för att sprida lögner, desinformation och allt möjligt här. Samtidigt sprider man en bild av att det finns en motsättning mellan FN:s kärnvapenkonvention och NPT, vilket det inte gör. Forskare efter forskare har slagit fast att den motsättningen inte finns.
Det finns gott om länder, som börjar bli allt fler, som skriver under konventionen, som står upp för kärnvapennedrustning och som ser att man kan jobba med både förbudskonventionen och icke-spridningsfördraget, som två parallella vägar som hänger samman. Det är ju det som är vägen framåt för kärnvapennedrustning och för att stärka NPT: att jobba med de stater som faktiskt vill ha reell kärnvapennedrustning.
Då landar Centerpartiet i stället i att man absolut inte vill vara permanent observatör, utan man vill från tid till annan eventuellt sitta längst bak i salen och observera vad som sker på ett möte.
Herr talman! Jag noterar att Håkan Svenneling uppenbarligen sitter längst bak och bara observerar. Jag tror att det hände flera saker och fördes flera samtal under det möte som han deltog i. Så brukar det vara åtminstone på de möten som jag deltar i. Jag sitter inte tyst längst bak och bara observerar.
Det centrala är att den NPT-översyn som nu ska ske i New York inte blir en enda stor dödsmarsch för NPT-avtalet. Det hoppas jag verkligen inte, för det är det enda vi har att hålla oss till. Därför är det oerhört viktigt att vi försöker jobba för att finna varandra i en tid när tilltron är totalt borta mellan flera av staterna.
Samtidigt säger man upp en del av de avtal som vi har försökt hävda. Vi har velat ha högre trösklar. Provstoppsfrågan har betydelse och en normerande kraft. Det är oerhört viktigt att hålla fast vid det och hävda den typen av grunder som vi har. Där måste vi vara tydliga och agera tydligt för NPT, både före och efter.
Vi har haft Stockholmsinitiativet. Det tycker jag var bra, och det är viktigt att försöka hålla fast vid det och höja det steg för steg. Vi måste hitta vägar för att finna varandra, mellan kärnvapenstater. Rätten att ha kärnvapen är klar, men det är också tydligt att nedrustning ska vara målet.
Man måste försöka lösa det på ett annat sätt än med förbudsavtalet, som har som ambition att peka på de humanitära konsekvenserna. De är oerhörda, så jag förstår den ambitionen. Men jag vill inte sätta den före NPT och framgångar. Jag vill åtminstone hålla fast vid NPT-vägen.