Johanna Haraldsson

Fru talman! Det blir tydligt i debatten att regeringen inte riktigt vet vad den håller på med. Statsrådet förstår uppenbart inte när jag försöker att förklara för statsrådet kopplingen mellan de regionala och de lokala skyddsombuden.

Anledningen till att jag lyfter fram frågan om de regionala skyddsombuden är för att de regionala skyddsombuden har i uppdrag att stödja skyddsarbetet på arbetsplatser som företrädare för arbetstagarna. Men de ska också rekrytera och stödja nya skyddsombud.

Det gäller också dem som varit skyddsombud under en längre tid men som känner att de själva inte mäktar med uppdraget. De har då de regionala skyddsombuden som stöd. En viktig åtgärd för att få fler att vilja engagera sig som skyddsombud är att de regionala skyddsombuden finns på fler arbetsplatser.

Om statsrådet vill göra något som på riktigt skulle stärka arbetsmiljöarbetet och skyddsombuden och inte låta sig styras av Sverigedemokraterna finns ett färdigt förslag. Man kan satsa på de regionala skyddsombuden och ge dem rätt att besöka fler arbetsplatser.

Men ministerns enda svar är att det bereds. Hur länge ska det beredas? När ska statsrådet bestämma sig? Hon kan heller inte här i kammaren lova att hon inte kommer att lägga fram ett förslag där man skiljer skyddsombuden från fackföreningsrörelsen, trots att allt pekar på att just det skulle försvaga skyddsombuden och försämra arbetsmiljön.

När regeringen vet vad den vill och när man tycker att en fråga är viktig och har stöd från Sverigedemokraterna går det undan. Det har vi sett flera exempel på. Men antingen är den här frågan inte tillräckligt viktig, eller så vet man inte vad man vill, eller så är man inte överens med det parti som egentligen styr regeringen. Bristen på svar från ministern gör att vi bara kan gissa vad som gäller i den här frågan.

(Applåder)

Fru talman! Det är lite märkligt att statsrådet säger att hon är häpen och undrar hur mycket tydligare hon kan vara. Här i kammaren har partikamrater till mig begärt att statsrådet ska lova att hon inte kommer att gå fram med någon förändring avseende fackens företrädesrätt att utse skyddsombud. Det har hon inte kunnat göra. Att vi fortsätter att fråga om man fortfarande har ambitionen att göra detta är väl inget att vara häpen över.

Statsrådet frågar varifrån vi fått vår uppfattning. Det redogjorde jag för i mitt första inlägg. Den uppfattning vi har fått är att de här partierna - tydligast Sverigedemokraterna men också väldigt tydligt Liberalerna - tidigare har drivit frågan att skilja skyddsombuden från facken och avskaffa de regionala skyddsombuden.

Liberalernas arbetsmiljömotion från hösten 2021 var den sista motion som Liberalerna väckte på det här området före valet. Nu när man sitter i regeringsställning väcker man av naturliga skäl inte några motioner. I denna motion står det: "De regionala skyddsombuden bör ersättas av en ny och mer ändamålsenligt utformad funktion. Huvudregeln för de lokala skyddsombuden bör inte längre vara att de ska tillsättas av de lokala arbetstagarorganisationerna."

Det är därifrån uppfattningen kommer, och det är också därifrån oron i frågan kommer. Det här har varit liberal politik. För att stilla den oron behöver statsrådet vara tydlig. Hon behöver lova att inte röra den här regleringen under mandatperioden.

Det är väldigt märkligt att statsrådet säger att det skulle vara oansvarigt att ha en uppfattning. Jag vet att alla politiska partier har uppfattningar i väldigt många olika frågor. Statsrådet har tidigare lyft fram den här frågan som avgörande och den här rapporten som ett avgörande underlag för att man ska kunna åstadkomma bättre arbetsmiljö på arbetsplatserna. Att då inte kunna svara på hur hon ska ta rapporten vidare är väldigt märkligt, tycker jag.

Vänsterpartiets representant i den här debatten, Ciczie Weidby, lyfte fram att det har kommit kritik från olika håll angående den här rapporten. Kritik har även kommit från Sverigedemokraterna, som reagerade negativt på rapporten. Den sverigedemokratiske ordföranden i arbetsmarknadsutskottet gav förra veckan uttryck för sitt missnöje i en skriftlig fråga till statsrådet, där han menar att "det saknas stora delar i utredningen" eftersom den inte tar upp frågan om "krav på facklig tillhörighet för skyddsombuden" och att uppdraget därför "måste betraktas som ej fullgjort".

Det är uppenbart att Sverigedemokraterna fortsatt har samma inställning som man tidigare haft och ifrågasätter skyddsombudens koppling till facken. Jag vill givetvis fråga: Anser statsrådet att Arbetsmiljöverket har fullgjort sitt uppdrag i och med rapporten, eller håller hon med Sverigedemokraterna?

Det finns ju förslag. Statsrådet hävdar att Socialdemokraterna inte gjorde någonting. Men precis som min kollega Sofia Amloh lyfter fram här i debatten ligger det ett förslag på ministerns bord om utökad tillträdesrätt. Förslaget innebär att man ska satsa lite mer pengar på de regionala skyddsombuden för att de ska kunna göra jobbet att se till att fler till exempel kan engagera sig som skyddsombud eller komma in på arbetsplatser och ge fler människor företrädare i de viktiga arbetsmiljöfrågorna.

Fru talman! Jag kan likt Ciczie Weidby konstatera att jag inte har fått något svar på min fråga i statsrådets inledande anförande. Jag hoppas att jag får det under debattens gång.

När regeringen gav uppdraget till Arbetsmiljöverket att se över hur man skapar förutsättningar för arbetstagare att vilja engagera sig som skyddsombud reagerade ju den samlade fackföreningsrörelsen hårt på en skrivning där man från regeringens sida inte gjorde skillnad på skyddsombud utsedda av facket och andra skyddsombud.

Ett fackligt skyddsombud och ett oorganiserat skyddsombud har helt olika förutsättningar att utöva sitt uppdrag. De fackliga organisationerna ger sina skyddsombud stöd, utbildning och rådgivning. I skarpt läge kan också den fackliga organisationen stämma en arbetsgivare som hindrar ett skyddsombud från att utöva sitt uppdrag. Facken ger skyddsombuden en styrka som ett oorganiserat skyddsombud saknar. Oavsett hur kunnig och ambitiös ett oorganiserat skyddsombud är kan hon inte lägga kraft bakom orden när det inte finns någon som håller henne om ryggen.

En annan anledning till den starka reaktionen från arbetstagarorganisationerna är regeringspartiernas tidigare uttalanden och motioner i riksdagen. Sverigedemokraterna och Liberalerna, påhejade av de andra högerpartierna, har velat ta skyddsombudens styrka ifrån dem genom att skilja dem från facken och avskaffa den fackliga företrädesrätten att utse skyddsombud, som man i dag har. Partierna har även velat avskaffa de regionala skyddsombuden. Man kan alltså anta att facken helt enkelt såg en stor risk med att Liberalerna tillsammans med Sverigedemokraterna skulle kunna använda rapporten från Arbetsmiljöverket som underlag för att driva igenom de förändringar som man under flera år drivit på för i riksdagen. Dessa förändringar skulle lämna arbetstagare utan företrädare i skyddsfrågor och försvaga arbetsmiljöarbetet på arbetsplatserna.

Regeringspartierna har försvarat sitt uppdrag till Arbetsmiljöverket med att det är brist på skyddsombud och att det är viktigt att politiken tar initiativ för att vända den utvecklingen. Nu har rapporten kommit, och i den konstateras att det krävs stöd från arbetskamrater och arbetsgivare och att det finns en positiv bild av uppdraget för att man ska vilja bli skyddsombud. Man behöver dessutom ha tillräckligt med tid för att utföra uppdraget, kunskap och tillgång till vidareutbildning. Ett nätverk utanför arbetsplatsen lyfts också fram som en viktig förutsättning. Man menar även att arbetsmarknadens parter har den kunskap och de forum som behövs för att skapa goda förutsättningar för att arbetstagare ska vilja engagera sig som skyddsombud. I rapporten lämnar man alltså till parterna att ta de initiativ som krävs.

Skyddsombuden har en oerhört viktig roll som företrädare för alla som jobbar på arbetsplatsen i fråga om skydd mot ohälsa och olyckor. Det är vi helt överens om. Det är viktigt att man skapar så goda förutsättningar som möjligt för skyddsombuden att utföra sitt uppdrag. Jag återkommer till att rapporten lyfter fram att parterna själva - fack och arbetsgivarorganisationer - är bäst lämpade att sköta detta.

Min fråga, utöver den jag inte fick svar på i det inledande inlägget, är om man kommer att göra som det framhålls i rapporten att man bör göra och lämna frågan till parterna.

Fru talman! Här verkar det mer handla om hur man förhandlar än om att man förhandlar över huvud taget.

Hade Magnus Persson svarat på den utsträckta handen i frågan om hur vi skulle formulera kriskommissionen hade det varit en förhandling, men det gjorde han inte.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsmiljö och arbetstid

Det är fritt fram för Sverigedemokraterna att i dag rösta för en kriskommission om man verkligen tycker att det är bra att vi gör en rejäl genomgång av byggbranschen, i stället för att rösta på det urvattnade förslag som regeringspartierna står bakom.

Det finns givetvis andra frågor där vi tycker lite lika, och det framhåller gärna Sverigedemokraterna titt som tätt. Men gång efter gång visar det sig att det är viktigare att hålla ihop regeringsalternativet än att faktiskt rösta på de frågor som man tycker är viktiga.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsmiljö och arbetstid

Fru talman! Det som Magnus Persson hävdar stämmer inte. Vi öppnade på utskottssammanträdet upp för att komma överens om ett kompromissförslag när det kom till vårt förslag om kriskommission. Vi såg att det fanns delar av det förslag som regeringspartierna och Sverigedemokraterna lade fram som på ett bra sätt skulle kunna komplettera vårt förslag. Vi sa därför att det vore bra om vi kunde komma överens om ett gemensamt förslag om en kriskommission där man särskilt skulle titta på byggbranschen, för det är där de allra största problemen finns. Hela organisationen skapar på något sätt grogrund för fusk och utnyttjande, och de långa underentreprenörskedjorna gör att ansvaret för arbetsmiljön verkar försvinna.

Det stämmer alltså inte att vi inte ville förhandla och kompromissa. Det ville vi visst!

Vi har ju vid flera tillfällen sett att Sverigedemokraterna har kunnat bryta sig loss lite från Tidösamarbetet och gå fram med andra förslag och driva frågor mot regeringspartierna. Men i den här frågan kunde man alltså inte göra det. Vad beror det på?

Fru talman! Människor utsätts dagligen för risker på arbetet. Därför är det avgörande att man på arbetsplatsen ständigt jobbar med arbetsmiljön. Genom att bedöma risker och åtgärda det som krävs kan arbetsgivaren verka förebyggande, så att ingen av de anställda blir en av de alldeles för många svenskar som förkortar sitt liv på jobbet.

Under förra året dog 63 människor på sin arbetsplats. Tyvärr har inte detta år börjat bättre. Det är redan 16 personer som har dött på arbetet i år. Lägg därtill ungefär 3 000 som varje år dör till följd av arbetet. Detta är en tragedi och något som är helt oacceptabelt, och det kräver att vi gör större insatser på arbetsmiljöområdet.

Värst drabbade av dödsolyckor är som så många gånger tidigare de som jobbar i byggbranschen. Därför lade vi socialdemokrater redan i december förra året fram ett förslag till utskottsinitiativ om att tillsätta en kriskommission för att få ned antalet dödsolyckor inom just byggbranschen. Vi gjorde det för att tvinga regeringen att agera snabbt och kraftfullt. Korta byggtider, företag utan egna anställda, långa kedjor av underentreprenörer, otydliga kunskapskrav på arbetsgivare, otillräcklig kontroll och upphandlingar som prioriterar lägsta pris över allt annat är en cocktail som uppenbarligen gör byggarbetsplatser farligare än andra. Lägg därtill en utbredd arbetslivskriminalitet. Det är en fråga som min partikamrat Patrik Lundqvist kommer att tala mer om i sitt anförande.

Det behövs mer genomgripande åtgärder för att få ordning på arbetsmiljön inom byggbranschen. Därför vill vi ha en specifik kommission för byggbranschen med uppdrag att granska hela den organisatoriska strukturen som leder till dödsolyckor inom sektorn. Det handlar inte enbart om att se över enskilda företeelser utan om en total genomlysning av hela sektorn.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsmiljö och arbetstid

Vi föreslår att en kommission ledd av Arbetsmiljöverket och polisen tillsammans med andra relevanta myndigheter, experter och arbetsmarknadens parter, ska få frihet att självständigt planera sitt arbete utifrån målet att identifiera orsakerna och formulera åtgärder för att förhindra ytterligare dödsolyckor.

När vi lade fram vårt förslag gick utskottet med på att fortsätta att bereda frågan. Men regeringen och Sverigedemokraterna lade fram ett motförslag som inte innebär någon kriskommission utan att myndigheterna ska få i uppdrag att belysa de bakomliggande orsakerna till dödsolyckorna i fler branscher. Det är ett uppdrag som de redan har i dagsläget. Vi upplever det som en total urvattning av vårt förslag. Man har heller inte varit villig att kompromissa, trots att vi har försökt.

Dessutom bestämde sig Sverigedemokraterna och regeringspartierna för att det inte var särskilt bråttom med kriskommissionen. Det är mer än fyra månader sedan vi lade fram vårt förslag, och utskottet kunde ha gjort sitt tillkännagivande för flera månader sedan. Men det formella beslutet om initiativet fattas nu i dag. Det är uppenbart att regeringspartierna och Sverigedemokraterna inte vill ha en kriskommission.

Fru talman! Regeringspartierna har gett Arbetsmiljöverket i uppdrag att utöka antalet oanmälda inspektioner på arbetsplatserna. Det är något som kan vara bra. Men problemet var att man inte sköt till mer resurser för arbetet. Vi oroar oss för att denna ökning kommer att tränga undan andra insatser, och då särskilt de inspektioner där det krävs föranmälan för att inspektionen ska kunna genomföras på ett bra sätt.

Vi vill inte att de oanmälda inspektionerna ska ske på bekostnad av kontrollen av arbetsmiljön på kvinnodominerade arbetsplatser. Det är arbetsplatser där problemen ofta är av en annan art, där stress och hög arbetsbelastning allt oftare gör människor sjuka.

Den organisatoriska och sociala arbetsmiljön måste tas på mycket större allvar. Därför bör vi på olika sätt skärpa kraven på arbetsgivaren. Det gör vi bland annat genom att se till att arbetsgivare kan få sanktioner om de struntar i att undersöka de anställdas arbetsbelastning eller om de inte lever upp till kravet om att den som har ansvar för arbetsmiljöfrågor har tillräcklig kompetens för uppdraget.

Fru talman! Alla vi som någon gång har haft ett jobb vet att på vissa arbetsplatser funkar arbetsmiljöarbetet väldigt bra. Du får utbildning i vilka risker som finns med olika moment i ditt arbete, arbetsgivaren köper in hjälpmedel som behövs, och man anpassar arbetsplatsen för att du ska kunna göra det du är satt att göra. Det är arbetsplatser där arbetsgivaren kontinuerligt följer upp arbetsbelastning och upplevelse av stress hos de anställda.

Min arbetsgivare installerade en lyft vid maskinen där jag jobbade för att jag och mina arbetskamrater inte skulle behöva lyfta tunga verktyg uppför en trappa och på så sätt riskera överbelastning eller att tappa balansen och trilla ned. Man byggde in andra maskiner för att minska bullret, och man ändrade arbetssätt och rutiner för att minska risken för skador.

Allt det var ett resultat av systematiskt arbetsmiljöarbete i samverkan med skyddsombud och de anställda. Trots att fabriken och många av maskinerna har varit desamma under flera årtionden hittade man ständigt nya förbättringar på arbetsplatsen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsmiljö och arbetstid

Men det finns också arbetsplatser där arbetet inte prioriteras, där kunskapen är låg om vad som bör göras och där det systematiska arbetsmiljöarbetet inte existerar. Lägg därtill arbetsplatser där man systematiskt bryter mot regler och struntar i löntagarnas hälsa och säkerhet. Man viftar bort skyddsombuds och de anställdas oro för att någon ska skada sig eller bränna ut sig, om de ens vågar påpeka riskerna för sin arbetsgivare.

Våra lagar och förordningar på arbetsmiljöområdet är omfattande och tydliga. Arbetsgivaren bär hela ansvaret för arbetsmiljön och ska göra det som krävs för att ingen ska skada sig eller förolyckas på arbetet.

Reglerna talar också om för oss att arbetet ska ske i samverkan med de anställda. Skyddsombuden som väljs av de anställda är avgörande för att den samverkan ska fungera. Det är grundläggande att de skyddsombuden är kunniga och starka och kan trycka på den arbetsgivare som kanske inte är fullt lika engagerad eller saknar kunskapen.

För att skyddsombuden ska ha kraft att ställa krav på sin arbetsgivare krävs att de har utbildning och stöd i sitt viktiga arbete. Det får skyddsombuden genom sitt fackförbund. Det skyddsombud som inte är utsett av facket på arbetsplatsen kan inte sätta den kraft som ofta krävs bakom orden. Men med en fackförening i ryggen står skyddsombuden starka och vet att de kan få det stöd som krävs om de blir motarbetade i sitt uppdrag.

Förståelsen för hur arbetsmiljöarbetet fungerar på arbetsplatser verkar svikta hos regeringspartierna, menar jag. Det blev tydligt när man lämnade uppdraget till Arbetsmiljöverket om att se över hur man ska kunna få fler skyddsombud oavsett om dessa är organiserade eller inte.

Hela den samlade fackföreningsrörelsen - allt från tjänstemän och akademiker till arbetare - reagerade starkt mot uppdraget, eftersom de vet vilken effekt fler oorganiserade skyddsombud skulle få på skyddsarbetet. Med svagare skyddsombud utan stöd skulle arbetsmiljöarbetet på våra arbetsplatser bli sämre och löntagarna stå utan företrädare i en livsviktig fråga som skydd mot olyckor och ohälsa på jobbet.

Fru talman! Precis som man på många arbetsplatser dagligen jobbar med att öka säkerheten och skapa trygga och hälsosamma arbetsplatser behöver vi i riksdagen och regeringen ta vårt ansvar och ta initiativ för att göra det vi kan. Jag menar att regeringen inte tar det ansvaret tillräckligt.

Det finns flertalet färdigutredda förslag på regeringens bord som om de genomfördes skulle bidra till bättre arbetsmiljöarbete och som ligger helt i linje med arbetsmiljöstrategin. Vi socialdemokrater lyfter fram flera av dessa förslag i våra motioner och reservationer.

Det handlar om:

Utökad tillträdesrätt för regionala skyddsombud. Fler löntagare i Sverige särskilt på mindre arbetsplatser skulle behöva det stöd och den uppföljning av arbetsmiljön som de regionala skyddsombuden står för.

Sanktionsavgifter för fler brister i arbetsmiljön. Det måste straffa sig att inte bry sig om de mest grundläggande arbetsmiljöreglerna.

Utökat rådighetsansvar för att förtydliga ansvaret för arbetsmiljön på arbetsplatser där flera arbetsgivare är inblandade, och kanske kunna förbättra situationen lite grann för matbuden, vilkas arbetsmiljö ingen tar ansvar för i dagsläget.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsmiljö och arbetstid

Förstärkt användning av företagshälsovård.

Ratificering av ILO-konventionen om hot och våld i arbetslivet.

Men regeringen och Sverigedemokraterna fortsätter att ducka på punkt efter punkt, och propositionslistan är väldigt ödslig.

Det verkar nästan som att allt annat är viktigare än ett tryggare arbetsliv. I stället för att göra upp med den vilda västern-liknande ordningen som råder inom byggbranschen upplever jag att man sitter på händerna.

Det här är beklagligt, fru talman. Det är inte rimligt att så många människor varje dag riskerar liv och hälsa bara för att de går till jobbet. Vi socialdemokrater har i våra motioner lagt fram flera förslag för hur vi i Sverige ska kunna förstärka arbetsmiljön och det förebyggande arbetet på våra arbetsplatser. Vi vill mer!

Jag vill avslutningsvis lova att jag och Socialdemokraterna kommer att fortsätta att jaga på för att de här frågorna ska högre upp på agendan.

Fru talman! Vi står givetvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinning yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 30.

(Applåder)

Fru talman! Man kan ju börja med att titta på det som framkommer i enkätundersökningen.

Hur kan vi stärka skyddsombudens ställning på arbetsplatsen? Förutom att man kan stämma företag som hindrar ett skyddsombud på arbetsplatsen från att delta i skyddsarbetet borde man också kunna utdöma sanktionsavgifter när man inte får delta. Fokus behöver vara på hur vi stärker de lokala skyddsombuden på arbetsplatserna för att folk ska våga ta på sig uppdraget och kunna utföra det på bästa sätt.

Magnus Persson vet precis lika väl som jag hur viktigt det är att facken står bakom skyddsombuden. Det framkommer också i Sverigedemokraternas motioner att man tycker att det är viktigt att facken står bakom skyddsombuden. Det är avgörande att ha ett starkt stöd från en organisation för sin utbildning och stöd i arbetet för att kunna utföra sitt arbete på bästa sätt.

Jag tycker att det är så märkligt att företrädare för regeringspartierna och Sverigedemokraterna lyfter fram frågan om utredningen som Arbetsmiljöverket ska göra. Man är så stolt över ett initiativ som har upprört hela den samlade fackföreningsrörelsen, inte bara LO utan också SACO och TCO. Man blev ju så upprörd därför att förtroendet för regeringspartierna och Sverigedemokraterna är drivet i botten i frågan om arbetsmiljön. I detta har också Magnus Persson och Sverigedemokraterna en skuld, för de enda frågor som ni tidigare har drivit kopplade till skyddsombuden är att skilja skyddsombuden från facken och att avskaffa de regionala skyddsombuden. Det är något som skulle skapa en mycket sämre situation på våra arbetsplatser i fråga om arbetsmiljö.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsmiljö och arbetstid

(Applåder)

Fru talman! Jag hade tänkt ställa en annan fråga till Magnus Persson, men jag känner mig nödgad att svara lite på de svador som kom från Magnus Persson från talarstolen när det gäller den facklig-politiska samverkan.

Sverigedemokraterna anser alltså att den facklig-politiska samverkan får folk att inte vilja bli skyddsombud. Det är inget som man verkligen vet, befarar eller ens tror, utan det är någonting som man tycker.

Att hävda att den samlade arbetarrörelsens organisering gör svenska arbetsplatser farligare, som Magnus Persson gör från talarstolen, är faktiskt så märkligt att det knappt går att bemöta. Men till skillnad från Sverigedemokraterna och Magnus Persson finns det de som har tittat på vilka de faktiska orsakerna är till att folk inte vill bli skyddsombud eller avsäger sig uppdraget.

LO har genomfört enkäter med 14 000 svar, och där träder en helt annan bild fram. Anledningarna till att folk inte vill bli skyddsombud eller avsäger sig uppdraget är rädsla för repressalier från företaget, att man inte får rätt förutsättningar och tid för uppdraget från arbetsgivaren, att arbetsgivaren inte förstår uppdraget och heller inte uppmuntrar folk att bli skyddsombud, trots att man ska samverka kring arbetsmiljön, att arbetstagaren inte vet vad uppdraget innebär och att man har en otrygg anställning.

Det är dessa anledningar som framkommer när man frågar skyddsombuden själva, så jag undrar vad Magnus Persson hoppas att Arbetsmiljöverkets utredning ska komma fram till.

Fru talman! Man kan också fråga sig varför det var så viktigt för Moderaterna och regeringspartierna att inte kalla det en kriskommission. Det är faktiskt fritt fram för regeringen att tillsätta en kriskommission för den hårt drabbade byggbranschen, som vi vet har särskilda utmaningar. Vi vet att man har korta byggtider, företag utan egna anställda, långa kedjor av underentreprenörer, upphandlingar som prioriterar lägsta pris med mera. Det har visat sig göra byggarbetsplatser mycket farligare än alla andra arbetsplatser. Regeringen kan ju både tillsätta en kriskommission och öka fokus - eller hur det nu var Moderaterna ville uttrycka det - på andra branscher.

Jag tycker att det är problematiskt. Vi skulle ju ha kunnat komma överens om en bred lösning. Vi socialdemokrater sträckte ut handen och ville kompromissa med regeringspartierna om hur en sådan här kriskommission skulle kunna verkställas. Men det var uppenbarligen viktigare att hålla ihop regeringspartierna än att gå oss till mötes och gå till botten med problemen i byggbranschen.

Det framstår i debatten som att ämnet säkerhet på landets arbetsplatser inte är speciellt högt prioriterat. Skulle det kunna vara så att företagens frihet och vinster är viktigare än att städa upp i byggbranschen och stoppa dödsolyckorna? Jag återkommer till frågan varför det var så viktigt att stoppa vår kriskommission.

(Applåder)

Fru talman! I december lade vi socialdemokrater fram vårt förslag om en kriskommission som skulle göra en total genomlysning av byggbranschen och ta fram åtgärder för att förhindra fler dödsfall på de arbetsplatserna. Vi ville få regeringen att agera snabbt och kraftfullt.

Svenska Byggnadsarbetareförbundet har också krävt en kriskommission, och de om några har ju insyn i hur situationen i byggbranschen ser ut. Även de menar att det krävs en granskning av hela branschen för att komma åt systemfelen som år efter år leder till allvarliga olyckor och dödsfall. Alla oppositionspartierna ställde sig bakom vårt förslag, men regeringspartierna och Sverigedemokraterna ville inte ha en kriskommission.

Varför var det så viktigt för Moderaterna att urvattna och göra vårt förslag om en kriskommission helt verkningslöst? Vad var det som gjorde att ni var tvungna att förhala beslutet i fyra månader? Även Moderaterna måste ju se att byggbranschen har särskilda utmaningar som behöver åtgärdas för att skapa säkrare arbetsplatser.

Herr talman! Jag tackar för debatten.

Nu lyfter man i förslaget fram uppdraget till Arbetsmiljöverket att införa en ny redovisningsmodell. Man har alltså tagit sig tiden att plocka ut en liten administrativ del ur utredningen om de regionala skyddsombuden och ska implementera den. Men den stora frågan i utredningen om de regionala skyddsombuden handlade om att se till att de regionala skyddsombuden kan hjälpa till att stötta arbetsmiljöarbetet på fler arbetsplatser. Där har regeringen inte förmågan att komma fram med åtgärder.

Vi vet att de regionala skyddsombuden bidrar till bättre arbetsmiljö, särskilt på små arbetsplatser. I ett läge då de lokala skyddsombuden blir färre skulle de regionala skyddsombuden kunna bidra i mycket större utsträckning än i dag, om man tog steget och faktiskt gjorde det som föreslås i huvudförslaget om utökad tillträdesrätt i utredningen om de regionala skyddsombuden.

Jag tycker också att det är märkligt att statsrådet lyfter fram uppdraget till Arbetsmiljöverket om fler skyddsombud. Det har dömts ut av den samlade fackföreningsrörelsen som ett första steg mot att skilja skyddsombuden från facken.

Jag vill uppmana biträdande arbetsmarknadsministern att presentera en bred palett av förslag. Det råder nämligen inte brist på förslag från oppositionen men också från arbetsmarknadens parter och från myndigheterna på vad man kan göra för att hindra att fler får sätta livet till på arbetsplatserna. Det är dags att agera.

Herr talman! Jag tackar för tydliggörandet om upplägget på mötena. Det är viktigt att regeringen är tydlig med att det största ansvaret ligger hos arbetsgivarna. Det gäller även att skapa den kultur som statsrådet nämner. Det är ett gemensamt ansvar, men det tyngsta ansvaret ligger alltid hos arbetsgivaren.

Jag frågade hur kunskapen ska öka. Jag vill ändå återkomma till frågan om hur vi ska göra. Det finns en del förslag på bordet, och jag är övertygad om att de lyftes upp på mötena. Är det förslag som de tar med sig för fortsatt beredning?

Det är bra att regeringen fortsätter arbetet mot arbetslivskriminalitet som vi socialdemokrater påbörjade, men jag tycker att det är problematiskt att ministern så snabbt hamnar i resonemang om arbetslivskriminalitet när vi diskuterar dödsolyckor. En majoritet av dem som omkom på jobbet under förra året jobbade inte på företag som jag eller ministern skulle kalla kriminella. Problem med bristande kunskap och dåliga riskbedömningar finns på hela arbetsmarknaden. Därför behöver vi skärpta krav och bättre uppföljning på hela arbetsmarknaden, inte bara riktade mot kriminella aktörer. Men det är viktigt att vi parallellt med det arbetet stärker arbetet mot arbetslivskriminalitet.

Ett annat stort problem som påverkar flertalet aktörer, särskilt inom byggbranschen, är att det finns mängder av underentreprenörer på en och samma arbetsplats. Det resulterar ofta i att ingen tar arbetsmiljöansvaret och ser till att hela arbetsplatsen är säker. Det är som att ansvaret försvinner i långa kedjor av underentreprenörer.

På arbetsplatsen där fem personer omkom i hissolyckan i december fanns det över 100 underentreprenörer registrerade i fyra led. I flera länder har man begränsat antalet underentreprenörsled för att komma åt problemen. Norge lyfts ofta fram som ett gott exempel. Jag kan inte tänka mig att statsrådet har missat att det även finns krav i Sverige på att begränsa antalet underentreprenörer, och jag är också ganska säker på att det lyftes upp under samtalen i februari.

Hur ställer sig regeringen till att begränsa antalet underentreprenörer? Är det något man kan tänka sig att titta på? Om det funkar i Norge borde det funka här.

Det finns även andra saker som kan göras för att göra ansvaret för arbetsmiljö och säkerhet på arbetsplatserna tydligare. Den socialdemokratiska regeringen utredde ett utökat rådighetsansvar. Sedan 2022 finns förslag som innebär att den som kan påverka utformningen av arbetsplatsen och arbetsmiljön också är den som har arbetsmiljöansvaret, för att uttrycka det enkelt. Det gäller också förslag på lagändringar som ger skyddsombud utökad rätt att kräva åtgärder och stoppa arbete hos underleverantörer.

Har Paulina Brandberg tagit ställning till det förslaget? Är det något man kommer att gå vidare med? Kommer regeringen att göra något åt att arbetsmiljöansvaret tycks försvinna i långa kedjor av underentreprenörer?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret på mina frågor.

Precis som statsrådet sa: Mot bakgrund av de många dödsolyckorna på svenska arbetsplatser under 2023 träffade arbetsmarknadsministern och biträdande arbetsmarknadsministern företrädare för arbetsmarknadens parter i de värst drabbade branscherna.

Den första dagen träffade man arbetsgivarna och den andra dagen facken. Jag kan tycka att det är en lite udda lösning. Parterna på svensk arbetsmarknad är vana vid att mötas och har många gånger samsyn i viktiga frågor på arbetsmarknaden. Att vara i samma rum skapar förutsättningar att komma överens.

Hur kommer det sig att man på Arbetsmarknadsdepartementet inte ville träffa båda parterna samtidigt? Det är en fråga som jag gärna vill ha svar på.

Jag tycker, trots att man inte mötte parterna samlat och samtidigt, att det är viktigt att från regeringens sida bjuda in parterna till möten om hur man kan förhindra att människor förolyckas på jobbet.

Jag och många med mig är väldigt intresserade av vad som kom ut av de här samtalen. Därför skickade jag också mina frågor till Paulina Brandberg. Hon får gärna utveckla svaren på dem i sina kommande inlägg, då de första svaren enligt min mening inte var så omfattande.

En förutsättning för att arbetsmiljöarbetet ska funka är att man faktiskt vet vad man ska göra och hur man ska göra det. Statsrådet nämnde i sitt första inlägg hur viktigt det är med kunskap om arbetsmiljö hos arbetsgivarna. Hon nämnde även att det har funnits brister i det systematiska arbetsmiljöarbetet på arbetsplatser där dödsolyckor skett. Utifrån de två påståendena undrar jag givetvis fortfarande vilka åtgärder statsrådet anser är nödvändiga för att lösa problemet med bristande kunskap och bristande riskbedömningar.

Är det de åtgärder som flera fackförbund har lyft upp tidigare och som jag förutsätter att de lyfte upp också på mötet man hade med dem i februari? De säger att kunskapen behöver stärkas bland arbetsgivare och de ansvariga på företagen om arbetsmiljölagar och föreskrifter och deras skyldighet att arbeta systematiskt med arbetsmiljön. Tycker statsrådet att det är nödvändigt? Hur ska statsrådet i så fall agera för att det ska bli verklighet att kunskapen om arbetsmiljö stärks hos arbetsgivarna?

Redan i dag finns det ju krav på att arbetsgivare ska se till att de som har uppgifter i arbetsmiljöarbetet har tillräcklig kompetens för att bedriva ett väl fungerande och systematiskt arbetsmiljöarbete. Men trots att det är så grundläggande krav finns det inte några sanktioner kopplade till just detta. Det är otydligt vad som avses, och det finns inget tillförlitligt sätt att kontrollera att man faktiskt har tillräcklig kompetens.

Byggnadsarbetareförbundet har bland annat föreslagit att det ska finnas kvalitetssäkring av arbetsmiljöutbildningar och utbildare och kunskapsprov för arbetsmiljöansvariga. Tycker statsrådet att det är bra förslag? Kommer hon att lägga fram nya krav på utbildning, och hur ska de i så fall följas upp?

Fru talman! Statsrådet tar i debatten upp den ändringsbudget som aviserades i går. Men gårdagens besked kommer inte att lösa problemet med stress och hög arbetsbelastning. Resurserna är otillräckliga för att stoppa de nedskärningar och uppsägningar inom vården som har aviserats. När regionerna har ett sammanlagt underskott på 24 miljarder kommer en fjärdedel av det givetvis inte att kunna stoppa besparingarna i sjukvården.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Frågan om social och organisatorisk arbetsmiljö upplevs många gånger som svår, och trots att många arbetsgivare har god vilja att skapa hälsosamma arbetsplatser lyckas de inte - ibland för att kunskapen brister hos arbetsgivare och chefer om hur man förebygger och hanterar ohälsosam arbetsbelastning, andra gånger för att man inte lägger tillräckligt mycket tid och resurser på arbetet. På vissa arbetsplatser struntar man helt enkelt i det.

Det systematiska, förebyggande arbetsmiljöarbetet på våra arbetsplatser behöver ges större tyngd, och det måste straffa sig om man som arbetsgivare bryter mot grundläggande arbetsmiljöregler och struntar i de anställdas arbetsbelastning. Det var därför vi tillsatte en utredning som också kom med förslag på att man ska kunna utdöma sanktionsavgifter kopplat till psykosocial arbetsmiljö och till de organisatoriska och sociala arbetsmiljöföreskrifterna.

I min interpellation efterfrågade jag insatser för att höja kunskapen hos arbetsgivare. Jag efterfrågade också reformer som gör att man lägger mer fokus på dessa frågor på arbetsplatserna. Jag hoppas verkligen att vi kan återkomma till detta i en debatt här i kammaren och att regeringen då har tagit initiativ till aktiva och konkreta åtgärder som också stärker det förebyggande arbetet mot stress på arbetsplatser.

Fru talman! Jag tänkte belysa sjukvården och hälso- och sjukvården lite grann.

Tidöavtalet, som ligger till grund för regeringssamarbetet, är ganska detaljerat på ett flertal områden, men när det gäller arbetsmiljö är det ganska tunt. Vad gäller hälso- och sjukvården återkommer samma formulering, där arbetsmiljön tas upp. Man pratar om att man ska utarbeta och genomföra politiska reformer för att kapa vårdköerna, öka tillgängligheten, förbättra effektiviteten och jämlikheten i hälso- och sjukvården samt förbättra arbetsmiljön och kompetensförsörjningen för anställda inom vården.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tror, precis som texten i Tidöavtalet ger uttryck för, att en förbättrad arbetsmiljö i hälso- och sjukvården är avgörande för att förbättra vården och kompetensförsörjningen. Stress är ett utbrett problem inom sjukvården, och många som arbetar där utsätts för hög arbetsbelastning. Titeln på Vårdförbundets rapport från 2023, Jag orkar inte jobba mer än deltid, talar egentligen för sig själv. I rapporten framkommer att hälften av de av Vårdförbundets medlemmar som jobbar deltid gör det för att ge utrymme för vila och återhämtning. En fjärdedel jobbar deltid på grund av hög arbetsbelastning, och ytterligare 23 procent gör det på grund av stress och ohälsa.

Arbetsmiljöverket har tagit initiativ till riktade inspektionsinsatser på landets akutsjukhus efter att man fått in över 150 anmälningar från skyddsombud om alltför hög arbetsbelastning, personalbrist och överbeläggningar.

Samtidigt råder just nu en annan sjukvårdskris. I 17 av 21 regioner planerar man för nedskärningar, och ett flertal regioner har varslat om uppsägningar av personal.

Med tanke på de uppenbart stora problemen med arbetsmiljön inom hälso- och sjukvården, och med tanke på att regeringen och Sverigedemokraterna själva tar upp just detta i sitt Tidöavtal, undrar jag på vilket sätt regeringen hittills har jobbat med att förbättra arbetsmiljön för anställda inom vården. Vilka politiska reformer har man, som det står i Tidöavtalet, utarbetat för att förbättra arbetsmiljön just i vården? Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att motverka ökad stress i spåren av ett ökat antal varsel? Detta frågade jag även i min interpellation.

Jag efterlyste konkreta åtgärder, men biträdande arbetsmarknadsministern svarade med saker som är mer allmänna. Det finns föreskrifter för organisatorisk och social arbetsmiljö som ska följas av arbetsgivarna. Detta är, som vi har diskuterat tidigare, en fråga som togs upp i arbetsmiljöstrategin. Man behöver noga överväga om man ska se till att det går att utdöma sanktionsavgifter som är kopplade till de organisatoriska och sociala arbetsmiljöföreskrifterna, så att kraven på arbetsgivarna skärps.

Jag frågade om man ville göra insatser för att öka kunskapen på arbetsplatserna om hur stress och ohälsosam arbetsbelastning förebyggs, men jag fick inga svar. Jag vill gärna att statsrådet återkommer med svar på de frågor som jag ställde.

Fru talman! Över hela landet och i flera branscher sker nu neddragningar av personal. Folk blir av med jobbet, och de som får behålla det får ofta en mer pressad arbetssituation.

Stress är ett stort problem på svensk arbetsmarknad inom både privat och offentlig sektor. Aldrig förr har så många varit sjukskrivna på grund av stress, och som lyftes fram i den tidigare debatten är kvinnor inom välfärdsyrken särskilt utsatta.

Det är väl belagt att det är främst dålig arbetsmiljö och en obalans mellan krav och resurser som gör folk sjuka av jobbet. Hög arbetsbelastning är ett vanligt problem och en viktig förklaring till hög sjukfrånvaro inom vård, skola och omsorg. I spåren av varsel om uppsägning inom flera sektorer riskerar problemen att öka. Omorganisationer är alltid påfrestande för de anställda, och samtidigt höjs kraven på den enskilde när man får färre kollegor och bredden av kompetens på arbetsplatsen minskar.

Hög arbetsbelastning och stress är inte enbart ett problem här och nu utan äventyrar också människors långsiktiga hälsa. Över 3 000 människor dör i förtid på grund av jobbet, och den största andelen av fallen orsakas av stressrelaterad ohälsa. Arbetsmiljöverket bedömer också att antalet kommer att öka i framtiden.

Med anledning av detta ställde jag i min interpellation ett antal frågor till Paulina Brandberg, som är ansvarig minister för just arbetsmiljöfrågorna i regeringen. Det var tre olika frågor, och alla dessa frågor har statsrådet haft god tid på sig att besvara. Hon nöjer sig dock med att i sitt svar här i kammaren konstatera ett antal saker och helt låta bli att svara på mina frågor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Statsrådet säger ingenting om vilka insatser hon är beredd att göra. Inte heller nämner hon några som helst reformer, det vill säga konkreta förslag till åtgärder som hon kan tänka sig att lägga fram för att bättre förebygga stress på arbetsplatserna. Jag frågade alltså inte statsrådet om det är ett problem med stress i arbetslivet eller vilka grupper som är särskilt utsatta, utan jag undrade vad regeringen och statsrådet Paulina Brandberg är beredda att göra åt problemet med stress i arbetslivet.

Jag hoppas att statsrådet i sitt kommande inlägg kan ge lite färre beskrivningar av verkligheten och i stället komma fram till några svar på mina frågor om ohälsosam stress - något hon själv beskriver som en viktig fråga för regeringen.

Herr talman! Ministern hänvisar till yrkesprogrammens examensmål, som Niklas Sigvardsson precis nämnde. Det är lätt att dra slutsatsen att hon gör det för att hon ser samma sak som vi, nämligen att arbetslivskunskap nu riskerar att försvinna från samhällskunskapen på gymnasiet. Hon verkar vilja säga: Kolla här - här borta finns den i alla fall kvar.

Som sagts här i debatten behöver alla ungdomar förberedas för arbetslivet. Bland dem som examinerades från ett högskoleförberedande program 2021 gick 35 procent vidare till högre studier inom ett år. Men mer än hälften av eleverna börjar arbeta direkt efter gymnasiet och riskerar nu med regeringens beslut att vara än sämre förberedda för arbetslivet.

Med tanke på ungas utsatthet på arbetsmarknaden menar jag att arbetslivskunskap borde ges större utrymme på våra gymnasieskolor. I stället har regeringen bestämt sig för att prioritera ned livsviktig kunskap. Det är svårt att tolka regeringens beslut på något annat sätt än att man inte tycker att ungas förståelse för svensk arbetsmarknad är särskilt viktig eller i varje fall inte något man ska lägga tid på i gymnasieskolan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag undrar om ministern tycker att det är viktigt att alla gymnasieelever får kunskap om hur arbetsmarknaden fungerar. Och om hon tycker det, på vilket sätt kommer hon då att följa upp att konsekvensen av regeringens beslut inte blir att arbetslivskunskap försvinner från schemat?

Herr talman! Unga har en utsatt ställning på arbetsmarknaden.

Många har en otrygg anställning och korta kontrakt. De jobbar oftare deltid, och många är på grund av det inte organiserade i ett fackförbund.

Unga löper större risk än andra att råka ut för olyckor på jobbet och är överrepresenterade i statistiken över anmälda arbetsskador. De är dessutom överrepresenterade i fråga om dödsolyckor - 14 procent av dem som omkom på arbetet under 2023 var under 25 år samtidigt som endast 7 procent av arbetskraften är i den åldern.

Ungas arbetsmarknad är otrygg, och de har många gånger inte tillräcklig kunskap om sina rättigheter och skyldigheter på jobbet eller förmåga att själva bedöma riskerna på en ny arbetsplats. Tillsammans med bristande introduktion gör detta dem mer utsatta än äldre och mer erfarna arbetskamrater.

Behovet av att utbilda ungdomar om deras rättigheter och skyldigheter på arbetsmarknaden är bevisligen stort. De behöver förstå vad ett kollektivavtal är, vilka lagar som gäller och att de har rätt att kräva en trygg och hälsosam arbetsmiljö. Detta behöver de innan de kommer ut i arbetslivet. Man har ett särskilt stort behov av att förstå hur den svenska modellen fungerar och veta vart man ska vända sig om man blir utnyttjad eller sätts att arbeta i en bristfällig arbetsmiljö. Utan grundläggande kunskap riskerar unga att vara helt skyddslösa.

Att se till så att alla ungdomar får kunskap om arbetsmarknaden med sig från gymnasiet är väldigt smart. Ingen annanstans samlas så många unga människor på väg ut i arbetslivet som i gymnasieskolan. Men denna smarta lösning verkar inte vara regeringens.

Som Niklas Sigvardsson just förtjänstfullt redogjort för finns det en överhängande risk att många elever på gymnasiet inte kommer att få lära sig om sina rättigheter och skyldigheter på jobbet när de nya ämnesplanerna börjar gälla. I jämförelse med dagens ämnesplaner är det helt uppenbart att utrymmet för arbetslivskunskap krymper och att ämnet riskerar att helt prioriteras bort.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag undrar därför på vilket sätt skolministern menar att unga människor ska få kunskap om sina rättigheter och skyldigheter på arbetsmarknaden innan de börjar jobba, om de inte ska få det på gymnasiet.

Herr talman! Branschen menar att regeringens insatser är otillräckliga. Det behövs mer på både kort och lång sikt. Regeringen verkar sakna krisinsikt.

Statsrådets kartläggning av företag som står för byggande av småhus riskerar att ständigt behöva uppdateras, inte för att det tillkommer fler företag som står för byggande av småhus utan för att allt fler riskerar konkurs. Listan skulle då krympa.

Det finns förslag på insatser från parterna, från både facken och arbetsgivarna. Ministern säger att han har lyssnat, men jag tänker att jag i alla fall kan upprepa en del av dem.

Det handlar om stöd till korttidspermittering för att rädda kvar kompetensen i branschen. Det handlar om startlån för att fler ska kunna köpa sin första bostad. Det handlar om investeringsstöd, kreditgarantier och andra stimulanser för byggande av småhus i trä.

För att inte bostadsbristen ska växa krävs det att det byggs. När konjunkturen vänder kommer vi att ha ett enormt uppdämt behov av byggande av bostäder. Då behövs alla aktörer, inte minst trähusindustrin. De är en del av lösningen på bostadsbristen. Trähusindustrin är en framtidsbransch och en viktig del av den gröna omställningen. Att bygga trähus i fabrik är både effektivt och klimatsmart. Dessutom erbjuder man bra jobb med sjysta villkor på landsbygden.

Allt detta vet Andreas Carlson, men i stället för att agera står han lite med armarna i kors och låter kollapsen pågå. Det finns förslag från både branschen och oppositionen. Regeringen kan agera men väljer att inte göra det.

Precis som ministern säger krävs det mer. Men vad är det då? Hur många företag ska behöva gå i konkurs innan Andreas Carlson tycker att det är dags att göra något för att stötta trähusindustrin i Jönköpings län?

Herr talman! Ministern säger i den här debatten att han är väl medveten om situationen i den småländska trähusindustrin och i Jönköpings län, som både han, jag och interpellanten kommer ifrån.

Jag vet att ministern har träffat företrädare för de företag som nu har varit tvungna att säga upp stora delar av sin personal men också företrädare för de kommuner som företagen finns i. Jag var själv med på ett sådant möte när Andreas Carlson var ganska ny på sin post. Redan då var oron stor när man såg att byggandet bromsade in och vad det skulle kunna innebära för företagen och deras anställda.

Tyvärr har deras farhågor besannats. Vid trähusfabriken i Myresjö i min hemkommun Vetlanda har 120 personer blivit av med jobbet. I Vrigstad i grannkommunen Sävsjö är det ungefär lika många. I Nässjö och Gislaved blir 90 personer arbetslösa när deras arbetsgivare inom trähusindustrin blir tvungna att sätta företaget i konkurs.

Men det är inte enbart de som bygger hus och moduler i fabrik som drabbas. Underleverantörer som tillverkar till exempel fönster och golv har också fått säga upp personal och har det enormt tufft. På fönsterfabriken i min hemkommun Vetlanda - återigen - har personalstyrkan minskat med en tredjedel som en direkt konsekvens av minskat byggande, särskilt inom industrin.

Både företag och fackförbund har vädjat om att regeringen ska agera för att branschen ska klara sig igenom krisen. Man har efterfrågat stöd som gör att man kan behålla personal men också reformer som får igång byggandet av bostäder. Men de åtgärder som regeringen pratar om och som Andreas Carlson nämner här är inte tillräckliga. Nu har i stället parterna varit tvungna att agera utan stöd från regeringen. I förra veckan tecknade man avtal om korttidspermittering utan statligt stöd.

Företagen och de anställda får nu själva betala priset för krisen på bostadsmarknaden, och detta i ett läge då svenska löntagare har förlorat tio års reallöneökningar och företagen drabbats av stora kostnadsökningar.

Det är oerhört tufft för de anställda att tvingas välja mellan att behålla jobbet och att sänka sin lön. Men branschen har varit tvungen att agera för att rädda kvar nödvändig kompetens för att kunna hålla igång produktionen och ha möjlighet att skala upp när det vänder. Trots detta har kompetenstappet varit enormt i branschen.

Det är inte rimligt att det är de enskilda företagen och anställda som ska betala priset för den här krisen. Regeringen kan besluta sig för att stötta branschen genom ett statligt stöd till korttidspermittering och kompetensinsatser under tiden. Men hittills har man stått bredvid och tittat på - följt frågan, som ministern säger i sitt interpellationssvar här.

Ministern har nu följt frågan i ett och ett halvt år med ständiga varsel och uppsägningar av personal och ständiga konkurser. Vad är ministerns svar på branschens rop efter stöd och insatser? Vilka ytterligare åtgärder kan ministern tänka sig att vidta? Han öppnar ju ändå för det.

Branschen efterfrågar stöd för att kunna behålla kompetens på samma sätt som under pandemin när vi stöttade företag som då riskerade konkurser och stora kompetenstapp. Vad är skillnaden mellan då och nu? Varför vill inte regeringen agera?