Johanna Haraldsson

Fru talman! Som vi har hört i debatten har regeringen bestämt sig för att spara 150 miljoner på Statens servicecenter. Det innebär att fler kontor kommer att bli tvungna att stänga.

Hemma i Jönköpings län står det redan klart att Tranås förlorar sitt statliga servicekontor. Enligt uppgift läggs kontoret i Tranås ned på grund av ett utgånget hyresavtal. Nedläggningsbeslut verkar alltså inte ha baserats på någon analys av konsekvenserna för kommunerna och deras invånare som nyttjat kontoren och hur man ska kunna möta deras behov i framtiden. Beslutet verkar i detta fall ha fattats enbart mot bakgrund av att man snabbt skulle kunna spara pengar när hyreskontraktet ändå gått ut. Menar statsrådet att det är rimligt att man fattar ett så avgörande beslut baserat på ett utgånget hyresavtal och möjligheten till snabba besparingar?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Nedläggningen i Tranås innebär att kommunens invånare liksom invånare i de närliggande landsbygdsområdena i gränsområdet mellan Småland och Östergötland får betydligt längre resväg till statlig service. Besparingsbeslutet försämrar möjligheterna att få kontakt med och hjälp från Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Skatteverket och Pensionsmyndigheten.

För många människor är det personliga mötet helt avgörande. De som drabbas hårdast är just de som har störst behov av personlig service: äldre, personer med funktionsnedsättning eller språksvårigheter och andra som har svårt att hantera myndigheternas digitala tjänster.

Statsrådet menar att verksamheten behöver anpassas och effektiviseras. Regeringens anpassningar innebär nedlagda kontor och att många får betydligt längre resväg till närmaste servicekontor. Statsrådet Slottner säger att statlig service ska finnas inom rimligt avstånd. Jag undrar hur långt statsrådet anser att det är rimligt för medborgarna att resa för att få tillgång till grundläggande statlig service. Var tror statsrådet att gränsen går för när människor helt enkelt inte orkar, kan eller har råd att ta sig till närmaste kontor, trots att de faktiskt har rätt till den hjälp och det stöd som erbjuds där?

Fru talman! Jag är övertygad om att många av dem som tidigare fick hjälp av statens servicekontor kommer att söka sig till andra, närmare alternativ för att få svar på sina frågor och stöd i kontakt med myndigheterna – kanske till ett bibliotek eller ett medborgarkontor, socialtjänsten eller kanske sin lärare på komvux. Risken är att kommunerna tvingas ta över ansvaret när staten drar sig tillbaka, trots att många av kommunerna redan har en ansträngd ekonomi.

Jag undrar hur statsrådet ser på risken att kommunerna nu tvingas ta över statens ansvar. Har Erik Slottner tagit med risken för övervältring av kostnader på kommunerna i sin analys av konsekvenserna av regeringens besparingar? Finns det i så fall en plan för hur regeringen tänker stödja små, ekonomiskt pressade kommuner som nu tvingas hantera att staten drar sig undan?

(Applåder)

Fru talman! Som ministern hör menar vi socialdemokrater att det behövs fler åtgärder för att stärka villkoren för unga på arbetsmarknaden.

Jag nämnde i mitt första inlägg att jag upplever att ministern lite grann glömmer bort parterna. När inte myndigheten kan inspektera alla arbetsplatser spelar ju parterna på arbetsmarknaden, inte minst fackföreningarna och deras skyddsombud, en avgörande roll för att se till att arbetsvillkor, lagar och avtal faktiskt följs.

Jag vill tacka för debatten och möjligheten att lyfta fram ungas situation på arbetsmarknaden. Jag som socialdemokrat står fast vid att alla som kan jobba ska jobba. Men det betyder inte att man ska behöva acceptera usla arbetsvillkor eller en undermålig arbetsmiljö. Det gäller också på arbetsplatser som inte drivs av kriminella. Det kanske bara handlar om lite okunniga eller slarviga arbetsgivare eller någon som ser en möjlighet att utnyttja människor som inte själva vet hur de ska ta till vara sina rättigheter.

Alltför många unga jobbar i dag under dåliga villkor och löper en större risk att utsättas för olycksfall och arbetsskador. Det kräver fler åtgärder. Jag tycker att regeringen behöver tänka om och skapa fler och bättre förutsättningar för Sveriges unga att kunna få sjysta villkor och en bra arbetsmiljö.

(Applåder)

Fru talman! Tack, statsrådet, för ditt inlägg här!

Det är väldigt positivt att regeringen planerar för en ny arbetsmiljöstrategi. Men det är innehållet i en sådan strategi som är viktigt.

Jag undrar vad man vill och planerar för i framtiden. Det är vad mina frågor går ut på. Vilka åtgärder ser man behov av att genomföra för att förbättra arbetsmiljön på svenska arbetsplatser? Se till så att fler orkar jobba ända till pensionen och får en bra start i arbetslivet!

Inte minst undrar jag om det finns planer på åtgärder som stärker ungas kunskaper om arbetslivet. Det är positivt att ministern förstår att det är viktigt att unga människor är förberedda på hur arbetslivet fungerar innan de får sitt första jobb. Men så är det inte i dag, och den lilla undervisning som de fick i gymnasiet har regeringen plockat bort. Min kollega Niklas Sigvardsson, som är insatt i gymnasieskolans ämnesplaner, kommer att redogöra för hur det ser ut.

Det är motsägelsefullt att ministern säger att arbetsmiljömedvetenhet bland unga är viktigt, både innan de får ett jobb och under tiden de finns på en arbetsplats, samtidigt som regeringen inte gör något åt problemen.

Jag menar att man i stället har förvärrat situationen i och med strykningen av arbetsmarknadskunskap ur ämnesplanen för gymnasiet. Jag påstår inte att den utbildning som finns och har funnits har varit tillräcklig för att ge unga en heltäckande bild av arbetslivet. Men i stället för att förbättra arbetsmarknadskunskapen väljer regeringen helt enkelt att ludda till det och göra det svårare för lärare att prioritera frågor om arbetsliv och arbetsmarknad och ungas rättigheter och skyldigheter på arbetsmarknaden.

Det jag tycker att man borde ha gjort i samband med detta är att fundera på hur man kan göra på andra sätt. Om det nu är för trångt för att kunna få in arbetsmarknadskunskap i samhällskunskapen på gymnasiet - hur gör vi då för att på andra sätt säkra att unga människor har möjligheter att ta vara på sina egna rättigheter när de kommer ut i arbetslivet? Har ministern någon plan för hur man bättre förbereder unga för arbetslivet?

Paulina Brandberg borde, med tanke på att hon är minister med ansvar för arbetsrätt och arbetsmiljö, ha reagerat när regeringen skulle besluta om förslaget om nya ämnesplaner. Jag undrar hur hon reagerade. Hade hon några invändningar?

Ministern betonar också arbetsgivarnas ansvar. Det är helt rätt att arbetsgivaren har ansvar för att förebygga skador och ohälsa på arbetsplatsen. Men både jag och ministern vet att det är långt ifrån alla arbetsgivare som tar sitt ansvar. Även om man underlättar för arbetsgivarna att förstå regelverket är jag övertygad om att vi behöver fler åtgärder för att säkerställa att de verkligen tar sitt ansvar. Finns det några sådana förslag som regeringen skulle kunna tänka sig att gå vidare med? Jag talar om förslag som stärker motivationen hos arbetsgivarna att ta sitt arbetsmiljöansvar och förbereda unga och ge dem en god introduktion till arbetsmarknaden.

Frågan kvarstår som sagt: Hur tänker regeringen se till att fler unga lär sig mer om arbetslivet innan de träder in på arbetsmarknaden? Eller menar ministern att regeringen inte har något ansvar för ungas kunskap om arbetslivet och att de får denna kunskap innan de kommer in i arbetslivet?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Att få sitt första riktiga jobb är en stor sak. Man kan se fram emot att lära sig nytt, utvecklas, träffa nya människor, få arbetskamrater och tjäna egna pengar, kanske nog för att flytta hemifrån, bli självständig och klara sig själv. Men alltför många unga möts av en helt annan verklighet: dåliga löner och villkor, orimliga scheman och ensamarbete.

Fru talman! Unga är en utsatt grupp på arbetsmarknaden. De riskerar i större utsträckning att drabbas av olyckor, arbetsskador och till och med dödsolyckor på jobbet. De jobbar ofta deltid med korta kontrakt och otrygga anställningar, och de är på grund av det också i mindre utsträckning medlemmar i fackförbund.

Många unga har dålig kunskap om sina rättigheter och skyldigheter på arbetsmarknaden. De har inte koll på kollektivavtal och arbetsmiljöregler. Det skapar en grogrund för att de utnyttjas av arbetsgivare samt ökar risken att utsättas för direkt farliga situationer på jobbet.

För att ge unga en starkare ställning och minska deras utsatthet behövs fler åtgärder. Jag är övertygad om att vi behöver bättre information och kunskap när det gäller både anställda och företag. Vi behöver stärka det systematiska arbetsmiljöarbetet på arbetsplatserna. Vi behöver närvarande fackföreningar och kunniga skyddsombud på alla arbetsplatser.

Regeringen kan säkerställa att våra myndigheter tillhandahåller lättillgänglig och relevant information för unga om deras rättigheter och skyldigheter på arbetsmarknaden. Något annat som regeringen också kan göra är att se till att unga människor får utbildning om arbetslivet innan de får sitt första jobb.

Självklart finns det även förslag på andra politiska åtgärder som kan stärka skyddsombuden och den fackliga närvaron på arbetsplatserna. Men när sådana förslag har lagts fram har borgerliga politiker som Paulina Brandberg inte varit pådrivande. Tvärtom har man till exempel avskaffat avdragsrätten för fackföreningsavgiften. Man har i den här kammaren röstat emot förslag som hade kunnat leda till både fler och mer närvarande skyddsombud på arbetsplatserna.

Jag ställde i min interpellation med anledning av ungas situation och det jag beskriver ett antal frågor som jag upplever att jag inte fick svar på i ministerns första inlägg. Jag frågade vad statsrådet och regeringen gör för att minska risken för att unga arbetstagare drabbas av arbetsskador och olyckor och om man planerar att stärka det arbetet. Jag undrade också om statsrådet tänker göra något för att stärka ungas kunskap om deras rättigheter och skyldigheter i arbetslivet. Vad tänker man göra framöver? Har man kanske några planer på att tillgängliggöra viktig arbetslivsinformation för unga? De frågorna skulle jag gärna vilja få svar på.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Herr talman! Varje dag utsätts folk för hot, våld eller trakasserier på jobbet. För några veckor sedan attackerades och dödades en kvinna på sin arbetsplats i en matbutik i Stockholmsområdet. Arbetsskadestatistik visar att de som arbetar inom vård och omsorg, handeln samt hotell och restaurang är mer utsatta än andra för hot, våld och trakasserier.

Arbetslivsministern har lovat att hon ska lägga fram förslag om att ratificera ILO:s konvention om avskaffande av våld och trakasserier i arbetslivet till riksdagen. Men än har vi inte sett något sådant förslag från regeringen.

Jag undrar vilka andra åtgärder som statsrådet Paulina Brandberg menar behövs för att folk som arbetar i Sverige inte ska behöva vara rädda för att utsättas för hot och våld på jobbet och när hon tänker agera.

Herr talman! Det är tydligt att finansministern inte vill svara på våra frågor om vilka bolag som är tänkbara att sälja, men hon sa också i sitt svar här i kammaren att man löpande prövar skälen för fortsatt statligt ägande. Därför ska jag kanske omformulera min fråga. Vilka bolag tänker sig finansministern att det är läge att pröva skälen för fortsatt ägande i under mandatperioden? Vilka aspekter tycker finansministern är viktiga att belysa vid en sådan prövning?

Det är ju inte säkert att staten ska ha något ägande i vissa branscher, precis som finansministern också sa. Man behöver alltså pröva det. Men vilka aspekter är viktiga att titta på när man gör en prövning av om man ska ha fortsatt ägande?

Det jag tycker är lite spännande med den här debatten är att vår moderata finansminister slår ifrån sig och förnekar att man över huvud taget vill sälja något statligt bolag. Det är i så fall en nyhet, för det låter som om Moderaterna har lämnat privatiseringsivern bakom sig. Då kan man kanske formulera om frågan så här: Kan finansministern lova att man inte kommer att genomföra några fler utförsäljningar under den här mandatperioden?

Fru talman! Moderaterna har under lång tid drömt om att sälja ut. I början av 2000-talet författades en lista med över 30 företag som de ville göra sig av med. Det var bland annat Apoteket, Samhall, Svenska Spel, Bilprovningen, Telia och SJ. Då ville man till och med sälja ut Öresundsbron.

När Moderaterna tog regeringsmakten 2006 gjorde de verklighet av sina planer. Tillsammans med de andra partierna i alliansregeringen gjorde man en gemensam lista med ett antal statliga bolag som skulle säljas ut.

Flera bolag såldes också. I vissa fall såldes hela bolag och i andra fall delar av bolag. Man sålde statlig egendom, i flera fall till underpris. Det var företag som spelat en viktig roll på den marknad där de varit aktiva och som samtidigt levererat bra intäkter till statskassan.

Sedan 2006 har statens intäkter av bolagsportföljen mer än halverats på grund av utförsäljningar. Huvudsyftet för staten med att äga och driva bolag är kanske inte, som sagt, att tjäna pengar. Men det går inte att bortse från att utdelningarna till staten kraftigt har minskat på grund av utförsäljningar.

Det ska givetvis finnas goda skäl till statligt ägande av bolag. Jag kan nämna några exempel. Det handlar om att garantera viktig samhällsservice i hela landet, att säkra viktig infrastruktur, att bryta upp dominans på marknaden och att motverka osund konkurrens. I verksamhetsberättelsen för bolag med statligt ägande skriver finansministern själv att de statliga bolagen bidrar till stabilitet i kriser, motverkar osund konkurrens och levererar till hela Sverige.

Vi har gemensamt ägda bolag för att tillvarata gemensamma intressen. Men med Moderaternas tidigare utförsäljningsiver i åtanke är det naturligt att man undrar vilka bolag som de vill sälja nu när de återigen har regeringsmakten. På den där listan finns ett antal företag kvar som inte är sålda.

Nu hävdar finansministern att man inte har någon plan för utförsäljning, men det är svårt att se att det stämmer. Man sålde nyligen sista andelen av Bilprovningen. Det finns ett bemyndigande om att sälja exempelvis Lernia AB. Och den gamla idén om att sälja SBAB verkar leva vidare.

Sammantaget väcker detta ett antal frågor. Finns det fler bolag som finansministern menar inte har i den statliga bolagsportföljen att göra? Är listan lika lång nu som den var tidigare? Hur många bolag vill man sälja ut?

På vilket sätt menar finansministern att man kan tillgodose de samhällsintressen som inte längre kan tillgodoses genom statligt ägande efter en försäljning av ett statligt bolag? Hur ska man agera för att tillvarata de gemensamma intressena? Hur tänker man sig, till exempel, att man ska öka konkurrensen på bolånemarknaden om man säljer SBAB?

Herr talman! Människor dör på sina jobb. De senaste åren har det i Sverige i genomsnitt varit en person i veckan som har ställt klockan, packat sin matlåda, sagt hej då till familjen och gått till jobbet - för att aldrig mer komma hem.

Det är det värsta som kan hända när du bara ska gå till jobbet. Men detta beror sällan på slump eller otur. Det beror på en dålig arbetsmiljö.

Under 2023 registrerades nästan 40 000 arbetsskador som lett till sjukskrivning. Det handlar om arbetsgivare som inte gjort allt de kan för att förebygga ohälsa och olyckor, trots att de är skyldiga att arbeta systematiskt och förebyggande för att skapa en hälsosam och säker arbetsmiljö.

Arbetsmiljöverkets egna slutsatser är glasklara. Nästan alla dödsolyckor hade kunnat förhindras om arbetsgivaren bara hade följt reglerna, genomfört ordentliga riskbedömningar och tagit sitt ansvar. Ingen hade alltså behövt dö, herr talman, om arbetsgivaren bara hade gjort det som lagen säger att man ska göra.

Det är fullkomligt oförsvarligt att slarv, okunskap och ren nonchalans får kosta människoliv. Jag vägrar att acceptera en sådan ordning.

Herr talman! Vi har en stark arbetsmiljölag, men en lag är bara så effektiv som dess efterlevnad. Och det är tydligt att efterlevnaden brister.

Arbetsmiljöverkets inspektörer spelar en avgörande roll för att se till att reglerna följs, men de hinner bara besöka en bråkdel av landets arbetsplatser varje år. Därför är det viktigt att skyddsombud finns på arbetsplatserna för att driva på arbetet för en trygg arbetsmiljö. Skyddsombuden spelar också en central roll när det gäller att slå larm och stoppa arbetet när skyddet är undermåligt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsmarknad och arbetsliv

Åtgärderna för en bättre arbetsmiljö måste givetvis vidtas på arbetsplatserna. Men vi här i riksdagen har också ett ansvar. Vi måste säkerställa att regelverket är tydligt, att uppföljningen är tillräcklig och att straffen för dem som inte följer lagen är så kännbara att de avskräcker från slarv och lagbrott.

Vi socialdemokrater menar att det behövs fler inspektioner, bättre stöd till skyddsombud och hårdare sanktioner mot dem som bryter mot lagen. Därför föreslår vi i vårt budgetförslag för 2025 100 miljoner kronor mer till Arbetsmiljöverket för att utöka antalet inspektioner och ta steg mot att uppfylla ILO:s konvention när det gäller antalet arbetsmiljöinspektörer, alltså 1 per 10 000 sysselsatta.

Vi lägger 30 miljoner kronor mer på de regionala skyddsombuden för att de ska kunna besöka fler arbetsplatser och stärka stödet till små arbetsplatser och anställda på företag utan skyddskommitté.

Vi socialdemokrater anser att det är fullt rimligt att vi i Sverige ska ha så många arbetsmiljöinspektörer som ILO rekommenderar, men då krävs att antalet inspektörer näst intill fördubblas och att Arbetsmiljöverkets resurser utökas kraftfullt.

Våra nordiska grannar - Norge, Danmark och Finland - uppfyller redan ILO:s krav om 1 inspektör per 10 000 sysselsatta. De har till och med fler än vad som krävs enligt ILO:s konvention. Att Sverige ligger så långt efter att vi nästan skulle behöva fördubbla vårt antal inspektörer är genant.

Ju fler inspektörer vi har, desto fler arbetsplatser kan kontrolleras. Det är logiskt. Detta ökar pressen på arbetsgivare att följa reglerna. Motivationen borde givetvis ligga i att ha friska och produktiva anställda på arbetsplatsen, herr talman, men i alldeles för många fall är det snarare risken för sanktioner som gör att företag skärper sig.

Herr talman! På arbetsplatser med fem eller fler anställda ska ett skyddsombud väljas, men på alltför många arbetsplatser saknas lokala skyddsombud. Utan skyddsombud står arbetstagarna maktlösa i arbetsmiljöarbetet. De som påverkas mest av arbetsmiljön måste givetvis ha en reell möjlighet att vara med och utforma den. Här spelar de regionala skyddsombuden en avgörande roll, både för att rekrytera fler lokala skyddsombud och för att stödja arbetsmiljöarbetet på de mindre arbetsplatserna.

Anslagen till de regionala skyddsombuden har inte höjts på många år. Detta har tvingat vissa fackförbund att skjuta till mer egna medel för att upprätthålla verksamheten, medan andra har tvingats minska antalet skyddsombud och arbetsplatsbesök. Det här håller inte. Därför vill vi socialdemokrater förstärka anslagen till de regionala skyddsombuden, för att inte låta skyddet för svenska löntagare urholkas i takt med anslaget.

Herr talman! En säker arbetsmiljö handlar inte enbart om att förhindra olyckor. Det handlar också om att stoppa den stress och den psykiska ohälsa som breder ut sig på våra arbetsplatser. Stressrelaterad ohälsa är en av vår tids största arbetsmiljöutmaningar, särskilt för kvinnor som arbetar inom vård, skola och omsorg.

För en undersköterska som redan går på knäna räcker det inte med en klapp på axeln. För en lärare som går hem varje dag med en känsla av otillräcklighet räcker det aldrig med en ny och ergonomisk kontorsstol.

Det handlar om att ha tillräckligt med resurser och kollegor för att ge varje patient den omsorg den förtjänar och att ge varje elev den uppmärksamhet och det stöd eleven behöver.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsmarknad och arbetsliv

Vi socialdemokrater har därför i våra budgetmotioner de senaste åren föreslagit större stöd till kommuner och regioner i förhållande till Sverigedemokraternas och regeringens förslag.

Inför 2025 föreslår vi ytterligare 6 miljarder kronor mer än regeringen till välfärden, något som även Tidöpartierna hade kunnat göra om de prioriterat välfärden och dess anställda högre än skattesänkningar för de mest välbeställda.

Vi kan inte acceptera att människor går sönder - fysiskt eller psykiskt - av sitt arbete. Och vi kan inte tolerera att arbetsgivare som brister i sitt ansvar slipper undan. Arbetsmiljön i Sverige måste förbättras. Då krävs konkreta åtgärder: fler inspektörer, bättre stöd till skyddsombud och resurser för att minska stressen i välfärden.

Vi behöver ta vårt ansvar och se till att det finns regler som efterlevs och att ingen ska behöva betala priset för bristande skydd med sitt liv eller sin hälsa.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! I samband med implementeringen av asbestdirektivet kommer det en del nya krav på att fler ska få utbildning och att de också ska ha intyg. Men problemet kvarstår. Det finns ingen kontroll av utbildningsanordnarna, och även i fortsättningen kommer vi inte att veta om den person vars namn står på intyget har genomgått utbildningen eller har de livsviktiga kunskaper som krävs för att på ett säkert sätt arbeta med asbest.

Regeringen måste agera och se till att företag som inte bryr sig om arbetarnas säkerhet inte får fortsätta. Det är inte rimligt att företag som äventyrar sina anställdas liv och hälsa får fortsätta att driva företag och utsätta sina anställda för risk. Det är regeringen och ansvarig minister som kan se till att myndigheten ändrar sitt arbetssätt och sätter svenska arbetares hälsa och säkerhet framför företagens intressen. Det är regeringen som måste ta initiativ för att städa upp i utbildningsledet.

Om inte regeringen agerar för att städa upp i branschen måste riksdagen ta initiativet. Vi socialdemokrater är beredda att agera för att stärka säkerheten på svenska arbetsplatser - och givetvis inte bara när det gäller asbest.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Det är ju väldigt glädjande att hon har tagit detta på så stort allvar och haft samtal med generaldirektören.

Jag är ändå orolig för att vi inte gör tillräckligt och för att regeringen inte tar tillräckligt stort ansvar för detta. När myndigheten nu jobbar med ett implementera nya regler och gränsvärden finns det ett gyllene tillfälle att rätta till sådant som inte funkar i dag. Då behöver myndigheten få i uppdrag från regeringen att göra förändringar utöver minimidirektivet. Det uppdraget måste som sagt komma från regeringen.

Finns det ambitioner från statsrådets och regeringens sida att ge detta uppdrag till myndigheten, och vad är det i så fall? Statsrådet säger att vi måste komma till rätta med det här. Frågan är: Hur? Vilka åtgärder tänker man sätta igång med?

Att myndigheten låter företag som utsätter anställda för livsfara fortsätta att riva asbest är ju inget annat än ett stort svek och helt horribelt, precis som statsrådet säger. Bristerna i hanteringen av asbest på svenska arbetsplatser är omfattande. Det är tydligt att varken företagen eller myndigheten tidigare har tagit dessa risker på tillräckligt stort allvar.

Paulina Brandberg är ju ansvarig minister. Att ha ansvar betyder att man behöver ta ansvar och agera när något inom ens ansvarsområde verkligen har havererat, vilket jag menar att hanteringen av asbest har gjort. För att detta ska bli mer precist vill jag gärna att statsrådet säger vad hon ska göra för att komma åt de uppenbara bristerna i hanteringen av asbest. Ser hon att det är dags att agera nu?

De utbildningar som ska ge arbetstagarna kunskap nog för att skydda sig själva och andra har ju stora brister. Det här är ingen ny fråga för statsrådet. Jag undrar varför statsrådet inte har agerat tidigare när hon har haft rapporten från Arbetsmiljöverket på sitt bord i två år.

Man kan föreställa sig hur det skulle vara om det fungerade likadant med körkortsutbildningarna som det gör med asbestutbildningarna och vem som helst kunde utfärda körkort utan vare sig körkortsprov eller uppkörning. När tänker regeringen och statsrådet gå vidare med att se till att vi får ordning och reda i utbildningsledet när det gäller asbesthantering?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Att andas in asbestdamm kan orsaka allvarliga skador på lungorna och leder till livshotande sjukdomar som cancer. Därför är användningen av asbest förbjuden i Sverige sedan 1982.

Trots det riskerar arbetare att exponeras för det livsfarliga dammet när äldre byggnader rivs eller renoveras. Varje år dör 270 personer för att de har utsatts för asbestdamm under sitt arbetsliv. Just för att det här mineralet är så farligt har vi strikta regler för hur det ska hanteras, för att skydda människor från de hälsorisker som uppstår när asbestfibrer frigörs.

Sveriges Radios Ekot har rapporterat om allvarliga brister på arbetsplatser där asbest förekommer. Enligt deras rapportering kritiserade Arbetsmiljöverket under förra året över 200 asbestrivningar för att företagen inte följde gällande regler och inte skyddade arbetarna tillräckligt. Flera företag har haft så stora problem att uppfylla kraven att de till och med fått sina tillstånd indragna.

Trots att företagen har så stora brister har 21 av 28 företagare vars bolag har stoppats ändå fått fortsätta att utsätta sina arbetare för livsfara, visar Ekots granskning. Det görs genom att till exempel flytta verksamhet till andra företag eller snabbt söka nya tillstånd. En stor majoritet av de bolag som fick nya tillstånd efter förbuden fortsatte också att missköta sig. Granskningen visar även att Arbetsmiljöverket har gett tillstånd till företag som egentligen är detsamma som ett företag som man har dragit tillbaka tillståndet för. Det är ett företag med samma personal och samma rutiner, ägare och arbetsutrustning - bara under ett annat namn.

Samma företag som har utsatt arbetarna för allvarliga hälsorisker får alltså fortsätta, med myndigheternas tillstånd. För mig låter det helt sjukt. Vad gör statsrådet för att stoppa det här orimliga agerandet från myndighetens sida?

I en rapport från Arbetsmiljöverket som regeringen fick 2023 framkommer att det finns stora brister också i kvaliteten på de utbildningar som krävs för att arbetstagare ska ha tillräcklig kunskap för att skydda sig själva och andra och över huvud taget få hantera asbest. Det finns ingen kontroll på kvaliteten på utbildningarna. Arbetsmiljöverket menar att arbetstagare, trots att de kan uppvisa utbildningsintyg, ändå saknar relevanta - ibland rent grundläggande - kunskaper om att hantera asbest och vilken skyddsutrustning man behöver.

Därför lyfte man i rapporten från Arbetsmiljöverket fram behovet av ett system för kvalitetssäkring av utbildningarna och av att enbart godkända företag ska få ge utbildningarna. Man lyfte också fram att en extern aktör borde få ansvar för kunskapstest, examination och utbildningsintyg - lite som Trafikverkets ansvar för körkortsproven.

Man efterfrågade även en särskild utredning för att få på plats ett register över godkända utbildare och över dem som faktiskt har genomgått en sådan utbildning med godkänt resultat. När kommer statsrådet att tillsätta den utredningen och göra någonting alls för att få ordning och reda bland de livsviktiga asbestutbildningarna?

Herr talman! Arbetslösheten är den högsta på tio år och fortsätter att öka. Undersköterskor och byggnadsarbetare blir av med sitt jobb, sin försörjning och ett viktigt socialt sammanhang. Att förlora sitt arbete är en stor kris. Många känner oro och stress över hur de ska kunna betala räkningarna och om de ska kunna hitta ett nytt jobb.

Med anledning av den jobbkris vi faktiskt befinner oss i vill jag fråga statsministern: Varför fortsätter regeringen med sina massiva neddragningar på jobbpolitiken samtidigt som arbetslösheten är den högsta på tio år?

Fru talman! Om vi vill att det inte ska finnas någon plats för de företag som fuskar och om vi vill mota dem i tid behöver vi göra mer. Vi behöver se över lagstiftning. Vi behöver se över om det finns nya åtgärder vi kan göra, inte bara öka kontrollerna. Vi måste också se till att det på flera områden får konsekvenser när man bryter mot reglerna.

I denna debatt tänkte jag lyfta - jag får väl då göra det nu - att vi vill se till att vi förtydligar att den som har rådighet över arbetsplatsen också är den som ska vidta åtgärder. Det är problematiskt, särskilt inom byggbranschen, att det är långa entreprenörskedjor. Ansvaret tycks försvinna i dessa långa led. Vi behöver begränsa underentreprenörsleden. Vi behöver utestänga företag som återkommande fuskar med arbetsmiljön från offentliga kontrakt och bidrag. Vi vill utöka tillträdesrätten och öka anslagen för de regionala skyddsombuden. Vi vill tillsätta en kriskommission för den hårt olycksdrabbade byggbranschen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Kopplat till arbetsmiljöstrategin har förslag på konkreta åtgärder tagits fram som skulle kunna stärka arbetsmiljöarbetet, förtydliga ansvaret och ge större fokus på det förebyggande arbetet. Förslagen finns, men regeringen har inte tagit ställning till dem ännu. Paulina Brandberg har haft ansvar för dessa frågor i två år. Lika länge har förslagen legat på hennes bord. Jag tycker att det är dags för ministern att agera.

(Applåder)

Fru talman! Det är jättebra att regeringen jobbar vidare på det sätt som också den förra regeringen jobbade kring arbetsmiljöfrågorna - att man har en strategi att förhålla sig till och som man också utgår i det politiska arbetet med nya initiativ och att driva arbetsmiljöarbetet framåt.

Det är ett viktigt arbete, men det fråntar ju inte regeringen ansvaret för att vidta åtgärder här och nu. Svenska löntagare kan inte vänta på att en ny strategi ska finnas på plats. Vi har ju en strategi nu, och den lyfter fram en mängd olika åtgärder som man kan vidta - åtgärder som vi också utredde under vår tid i regeringsställning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tänkte först och främst bemöta något av det som Paulina Brandberg sa när hon ändå svarade mig, vilket jag är väldigt tacksam för. Det är klart att vi ska se till att de som vill göra rätt ska kunna göra rätt. Vi behöver se över hur vi bättre kan stödja dessa arbetsgivare, särskilt kanske de mindre arbetsgivarna som inte har de ekonomiska resurserna och kunskapen om hur man ska göra rätt. Detta är vi helt överens om.

Uppdraget kring säkerhetskultur inom byggbranschen är en viktig åtgärd som regeringen har initierat. Men det angriper bara en liten, liten del av de gigantiska problem vi ser med arbetsmiljö och arbetslivskriminalitet i byggbranschen. Problemen i den branschen är omfattande. Det handlar om korta byggtider, långa kedjor av underentreprenörer, otydliga kunskapskrav för arbetsgivare och arbetsmiljösamordnare, otillräcklig myndighetskontroll och upphandlingar som prioriterar lägsta pris. Allt detta är en cocktail som uppenbarligen gör byggarbetsplatser mycket farligare än andra arbetsplatser. Lägg därtill, precis som ministern givetvis också har uppmärksammat, en utbredd arbetslivskriminalitet.

Det behövs helt uppenbart genomgripande åtgärder för att få ordning på arbetsmiljön inom byggbranschen. Därför krävde vi socialdemokrater redan förra året att en kriskommission skulle tillsättas för byggbranschen, något som regeringspartierna motsatte sig. Jag tycker att det är väldigt svårt att förstå hur man kan motsätta sig någonting sådant, för det behövs uppenbart en total genomlysning av byggbranschen.

Det är jättebra att regeringen gör någonting kopplat till byggbranschen, men att enbart fokusera på säkerhetskultur, vilket jag också menar lyfter lite av ansvaret från arbetsgivaren och lägger mer av det på de anställda, tycker jag är lite problematiskt. Men, som sagt: Det är väldigt viktigt att vi har en god säkerhetskultur på våra arbetsplatser.

Kopplat till arbetsmiljöstrategin 2021-2025 påbörjades ett antal utredningar av olika frågor, bland annat av hur man får fler arbetsgivare att faktiskt följa de regler vi har. Vi har väldigt bra regler, men det finns väldigt många regler som man inte följer, till exempel de regler som är kopplade till den sociala och organisatoriska arbetsmiljön. Också när det kommer till det systematiska och mest grundläggande arbetet som man som arbetsgivare måste göra kan vi se att det är många som inte följer det. Det har inte samma vikt eftersom det inte får några konsekvenser om man inte utför uppdraget, till skillnad från när man inte kontrollerar och följer upp den fysiska arbetsmiljön på arbetsplatserna. Därför utredde vi detta och ville se ut ökade sanktionsavgifter på den svenska arbetsmarknaden.

Jag får återkomma i mitt nästa inlägg.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Arbetsmiljöproblemen är omfattande på svensk arbetsmarknad, och statistiken berättar också för oss att de är växande. Allt fler blir sjuka av stress. Arbetsplatsolyckorna ökar, och antalet personer som dog på sin arbetsplats var förra året det högsta på tio år.

Det är mot den bakgrunden som jag i dag vill ha svar från arbetslivsminister Paulina Brandberg om vilka initiativ hon och regeringen har tagit utifrån den nu gällande arbetsmiljöstrategin. Jag har även frågat vilka åtgärder hon planerar för att stärka det förebyggande arbetsmiljöarbetet på svenska arbetsplatser.

När Försäkringskassan analyserar det växande antalet sjukskrivningar kopplat till stress menar de att det är väl belagt inom forskningen att det främst är dålig arbetsmiljö som orsakar stressrelaterad sjukfrånvaro. En viktig förklaring till hög sjukfrånvaro inom vård, skola och omsorg är en obalans mellan krav och resurser. Höga krav, lågt stöd och bristande resurser på jobbet gör människor sjuka, helt enkelt.

Det är kvinnorna i välfärden, på socialkontoret, i hemtjänsten, i vården och på skolor och förskolor som upplever att tiden inte räcker till eller att de inte har tillräckligt stöd för att utföra sitt arbete på bästa sätt. Dålig arbetsmiljö är orsaken till de ökade sjukskrivningarna på grund av stress.

När Arbetsmiljöverket uttalar sig om de många dödsolyckorna menar man att de flesta hade kunnat förebyggas om arbetsgivarna gjort det de är skyldiga att göra: jobba systematiskt med arbetsmiljön, ständigt följa upp, göra riskanalyser och åtgärda de arbetsmiljöproblem de har.

Under den socialdemokratiska regeringen antogs en arbetsmiljöstrategi i februari 2021, En god arbetsmiljö för framtiden. Den menar Paulina Brandberg att även denna regering jobbar efter. Det är viktigt att vi har en strategi men också att regeringen kopplat till den tar fram åtgärder som kan förbättra situationen på arbetsmarknaden.

För ungefär ett år sedan lämnade jag in en nästan exakt likadan interpellation som den som vi i dag debatterar. Då hade ministern haft ansvar för arbetsmiljöfrågorna i ett år ungefär. Nu har ministern haft ansvar i ytterligare ett år, och jag hoppades att jag skulle få lite bättre svar. Jag hoppades att mer skulle ha hänt och att regeringen skulle ha något att svara mig när jag frågar vilka initiativ man har tagit med anledning av strategin och vilka åtgärder man planerar.

Inget av det som ministern lyfter är konkreta åtgärder som denna regering har vidtagit. Inte heller vill ministern beskriva några av de åtgärder som man planerar att genomföra.

Jag skulle verkligen uppskatta om statsrådet i sina kommande inlägg ändå kunde försöka svara på mina frågor. Annars är det lätt att dra slutsatsen att regeringen varken har tagit några initiativ kopplat till strategin eller planerar några åtgärder för att stärka arbetsmiljöarbetet på arbetsplatserna, och det tvivlar jag faktiskt på är fallet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för redogörelsen för de insatser som görs kopplat till hälsa på arbetet.

I den arbetsmiljöstrategi som nu gäller lyfts företagshälsovården fram som en viktig resurs i flera avseenden. Men för att kunna utveckla och stärka dess roll i arbetsmiljöarbetet, för att kunna utöka användningen av företagshälsovård i det förebyggande arbetet och för att den ska kunna vara ett kunskapsstöd till företag och offentliga arbetsgivare och bidra till fler friska arbetsplatser är det grundläggande att kompetensförsörjningsfrågan löses.

Regeringen behöver fatta beslut och ta ansvar för att det även i framtiden ska finnas företagshälsovård med hög kvalitet genom att utse en ansvarig myndighet till huvudman för utbildningen och säkra finansieringen. Detta är man brett överens om bland myndigheter, parter och andra aktörer. Det är inte heller ett beslut som går att skjuta upp längre.

(Applåder)

Fru talman! Jag kanske är lite otålig, men det är jag i så fall inte ensam om. Sveriges Företagshälsor skrev tillsammans med Läkarförbundet för någon vecka sedan en debattartikel där man uppmanade regeringen att agera. Rubriken talar tydligt för sig själv: Vänta inte med att agera tills alla företagsläkare är pensionärer, regeringen.

Vidare skriver de att kompetensbristen i landets företagshälsovård riskerar att förvärras om ingenting görs omgående. Deras krav för att säkerställa kompetensförsörjningen presenteras i artikeln: Utse en myndighet som huvudman för specialistläkarutbildningen i arbetsmedicin och säkra finansieringen!

Det är också just det som Mynak föreslår i sin rapport Samordna företagshälsovårdens kompetensförsörjning avseende läkare, det vill säga att en myndighet ges huvudansvaret för utbildningen och dess finansiering. Även Kansliet för hållbart arbetsliv lägger i sitt slutbetänkande fram förslag om företagshälsovården som är samstämmiga med Mynaks.

Parterna på arbetsmarknaden är också engagerade i frågan och har i samtal med mig, och jag förutsätter också med ministern, ett flertal gånger lyft att kompetensförsörjningsfrågan avseende företagsläkare måste lösas. Det regeringen enligt flera instanser behöver göra är alltså att fatta beslut om vilken myndighet som ska ha uppdraget som huvudman för utbildningen och tillföra de medel som krävs.

Det har tagit alltför lång tid att komma fram till detta, och det börjar bli knappt om tid att lösa problemen. Men nu finns förslag som många är eniga om, och jag hoppas att ansvarig minister inser att problemen är ganska akuta.

Det är också därför som jag återigen frågar om ministern planerar att gå vidare med förslagen och i så fall när. Jag menar givetvis inte att jag behöver få ett datum eller ett klockslag, men när blir det? Det är ganska bråttom.

Om beslut dröjer eller inte fattas alls kommer tillgången till företagshälsovård att minska. Förlusten av denna expertkunskap på arbetsmiljöområdet riskerar att försvaga det livsviktiga förebyggande arbetsmiljöarbetet på många arbetsplatser.

Detta kanske är en överflödig fråga, men jag undrar ändå hur det blir om man inte fattar ett sådant här beslut och om vi inte går vidare, vilket jag ändå någonstans hör att ministern gärna vill göra. Har man gjort någon analys av konsekvenserna om specialiteten försvinner och arbetsgivarna därför inte kan få kompetent hjälp med att skapa bättre arbetsplatser?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tycker att detta är viktigt, och jag är väldigt glad att höra att regeringen menar att man har ett ansvar och att ministern här också säger att regeringen har ett ansvar och arbetar aktivt med frågan. Det är viktigt att man fattar rätt beslut och att man fattar det ganska snart. Och låt då inte den ovälkomna sammanslagningen av Myndigheten för arbetsmiljökunskap och Arbetsmiljöverket göra att det här fördröjs ännu mer!

(Applåder)

Fru talman! Företagshälsovård spelar, precis som Paulina Brandberg nämner här i kammaren, en viktig roll för att skapa hälsosamma arbetsplatser. Utmaningarna på svenska arbetsplatser är stora och arbetsplatsolyckorna och de stressrelaterade arbetssjukdomarna ökar.

För att hantera problemen krävs det ett systematiskt förebyggande arbetsmiljöarbete i samverkan med de anställda på alla arbetsplatser. I det arbetet behövs många gånger en expertkunskap som inte skyddsombud, företag eller offentliga arbetsgivare själva besitter. Då är företagshälsovården en väldigt viktig resurs. Det är uppenbart att den behövs mer än på länge.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Enbart 60 procent av dem som jobbar i Sverige har tillgång till företagshälsovård genom sin arbetsgivare, och det är stora skillnader mellan olika branscher. Ett hinder bland andra för att fler ska kunna få tillgång till företagshälsovård är de stora problem som den branschen har med kompetensförsörjningen.

Av drygt 1 100 läkare är närmare 900 över 65 år, och alltför få utbildas. Sedan Arbetslivsinstitutet, som tidigare hade ansvar för anordnande av utbildningar för branschen, 2007 lades ned av alliansregeringen har kompetensförsörjningsproblematiken vuxit.

Jag har vid ett flertal tillfällen frågat ministern vilka åtgärder hon tänker vidta för att säkra företagshälsovårdens kompetensförsörjning. Jag menar att jag hittills inte har fått några tillfredsställande svar. I den mån ministern alls har presterat något svar har hon velat vänta och se.

I februari 2023, när jag ställde en skriftlig fråga till ministern, ville hon avvakta en beredning av en utredning. Hon ville vid samma tillfälle också avvakta Myndigheten för arbetsmiljökunskaps redovisning av sitt uppdrag om kompetensförsörjningen inom företagshälsovården.

I februari 2024 fick ministern ta del av den redovisningen. I mars kom Arbetsmiljöverkets och Mynaks gemensamma redovisning, som ministern också nämnde här i sitt inlägg.

I maj 2024 ställde jag återigen en fråga om kompetensförsörjningen i företagshälsovården. Det gällde vilka initiativ som ministern skulle kunna tänkas ta med anledning av rapporten från Myndigheten för arbetsmiljökunskap, Mynak.

I augusti 2024 ställde jag återigen en skriftlig fråga. Då ville ministern inte ge besked om när beslut kan fattas om företagshälsovårdens kompetensförsörjning. Det är därför jag står här i kammaren och därför vi har debatten här i dag.

Jag ställer återigen frågan till ministern: Vilka konkreta åtgärder avser hon att vidta för att säkerställa en hållbar kompetensförsörjning för företagshälsovården? Planerar statsrådet att gå vidare med förslagen i Mynaks rapport och ge en myndighet ansvaret för utbildningen för företagsläkare och för finansieringen av utbildningen?

Återigen låter statsrådet i sitt första inlägg bli att svara på mina frågor, men säger här i kammaren att företagshälsovården är viktig men att hon återigen vill vänta och se lite grann.

Med de uteblivna svaren undrar jag om statsrådet över huvud taget anser att hon och regeringen har ansvar för att det ska finnas en samlad kompetensförsörjning inom företagshälsovården. Det vill jag gärna att statsrådet svarar på i sina kommande inlägg.

Herr talman! Varje gång jag samtalar med personer som går på folkhögskola framkommer en liknande bild. Historier om bristande stöd i skolan, utanförskap och hemmasittande har bytts mot historier om gemenskap, motivation och framtidstro. Så här lät det bland deltagarna när jag besökte Sommenbygdens folkhögskola förra året:

Jag behöver gå gymnasiet, men jag har aldrig passat in.

Gymnasiet är för mycket press och stress.

Jag har fått en andra chans, och här är det ingen som dömer mig.

Det är en tillgång att vi alla är olika och lär av varandra.

Stänger ni folkhögskolan dödar ni mina drömmar.

Det här illustrerar väl hur avgörande folkhögskolan är för dem som deltar i de kurser som man erbjuder där, kanske särskilt allmän kurs. Det är en betydelsefull utbildningsform som kan bidra till att fler får en andra chans till utveckling och lärande. Folkhögskolan skulle kunna bidra till kompetensförsörjningen i större utsträckning om den fick resurserna.

Men det vi ser nu är att det går åt fel håll. Faktum kvarstår, trots det som Johan Pehrson lyfter fram här: Det finns i dag 5 000 färre platser på Sveriges folkhögskolor än när den här regeringen tillträdde. Om utbildningsministern verkligen menar att folkbildningen är viktig borde han se till att utvecklingen vänds och att fler återigen får möjlighet att delta i folkbildning.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Senast jag var på min närmaste folkhögskola träffade jag en av elevassistenterna. Han hade ett ganska tydligt medskick. Han sa: Kan du berätta för dem där uppe som bestämmer vilket viktigt arbete vi på folkhögskolorna gör? Han menar att de inte kostar någonting, och om man räknar på det sparar samhället pengar på att ge bidrag till folkhögskolor. Han är övertygad om att folkhögskolan ger unga som tidigare inte har lyckats i skolan ett alternativ till hemmasittande, utanförskap och i värsta fall kriminalitet.

Både han och jag menar att fler borde få chansen att gå på folkhögskola. Avhoppen från folkhögskolans yrkesutbildning är långt färre än på komvux. Fler pluggar vidare. Och en stor andel av dem som blivit behöriga till högre studier har en funktionsnedsättning.

Söktrycket till folkhögskolan är högt. Man fyller platserna. Om man fick resurser för det skulle man snabbt kunna erbjuda utbildning för fler.

När folkbildningen och folkhögskolan beskrivs på det här viset kan man förstå att besvikelsen blev enormt stor bland folkhögskolorna när budgetpropositionen för kommande år presenterades häromveckan. Regeringen säger sig vilja bygga ut antalet utbildningsplatser för vuxna genom omfördelning av medel. Men folkhögskolan lämnas helt utanför den omfördelningen.

År 2023 minskade regeringen anslaget till folkhögskolan. Det innebar 4 000 färre utbildningsplatser. I kombination med de stora kostnadsökningarna innebar det en enorm press, stora besparingar, uppsägningar och nedlagda utbildningar på våra folkhögskolor.

Inte heller för 2024 räckte anslagen till att behålla antalet utbildningsplatser utan resulterade i en minskning med 1 000 utbildningsplatser. Det går inte att år efter år erbjuda bra stöd och utbildning till allt mindre pengar när kostnader för personal och allt annat ökar. Det säger sig självt.

Sedan Liberalerna tog över ansvaret för folkhögskolan och folkbildningen har platserna på folkhögskolan minskat med 5 000. Om man inte räknar upp anslaget för kommande år riskerar platserna att återigen minska.

Om Johan Pehrson menar allvar med att det här är en viktig utbildningsform som man värnar om, varför ser man då inte till att fler får möjlighet att läsa och utvecklas på en folkhögskola? Varför skär utbildningsministern ned på antalet platser på folkhögskolan?

(forts.)