Per-Arne Håkansson

Herr talman! Jag får tacka för svaret från gymnasie, högskole- och forskningsminister Lotta Edholm. Jag noterar av svaret att Lotta Edholm delar min syn på att det är angeläget att främja kunskap om mänskliga rättigheter och humanitär rätt, inte minst, som hon också uttrycker det, i den värld som vi nu lever i. Lotta Edholm framhåller också Raoul Wallenberg-institutets viktiga roll i detta arbete.

Utifrån den slutsatsen är det beklagligt att de välvilliga orden än så länge inte förvandlats till handling och att jag därför får återkomma till denna fråga i en ny interpellationsdebatt.

I sammanhanget kan det nämnas att Raoul Wallenberg-institutet är ett av Nordens främsta inom mänskliga rättigheter och humanitär rätt. Man har erkänd internationell verksamhet och driver tillsammans med Lunds universitet ett av världens mest respekterade masterprogram inom området. Det är rankat på tionde plats internationellt.

Institutet är uppkallat efter den svenske diplomaten Raoul Wallenberg, som var diplomat i Budapest och vars insatser för att rädda judar undan nazismen är omvittnat erkända. Hans namn i sig förknippas med civilkurage, internationell solidaritet och kampen för mänskliga rättigheter under Europas kanske mörkaste stunder.

På institutet kombineras forskning inom mänskliga rättigheter med direkt engagemang på plats i samarbete med lokala partner i över 60 länder. Brott mot folkrätten finns kartlagda i det som betecknas som världens första databas i sitt slag.

För egen del har jag kommit i kontakt med institutets arbete här i riksdagen i samband med bland annat delegationer från andra länder, exempelvis Zimbabwe, där arbetet mot korruption och för demokrati varit och är i fokus.

Jag har som jag nämnde haft denna typ av debatt, om Raoul Wallenberg-institutet i Lunds viktiga insatser för mänskliga rättigheter och humanitär rätt, vid två tidigare tillfällen i denna kammare under mandatperioden. Först var det med tidigare ministern Paulina Brandberg, som betygade sin uppskattning och i alla fall tog med sig frågan. Sedan var det med Liberalernas och Lotta Edholms tidigare partiledare Johan Pehrson, som en kort tid efter debatten här i kammaren mer eller mindre utlovade att regeringen avsåg att rädda Raoul Wallenberg-institutets bibliotek och uppmanade institutet att inkomma med ansökan om långsiktigt forskningsstöd.

Institutet följde denna uppmaning och lämnade in en ansökan samma månad. Som jag förstod det hade mottagandet blivit gott och diskussionerna fruktbara. Därför var besvikelsen mycket stor när regeringens budgetproposition presenterades och det saknades avsatta medel för långsiktigt grundbidrag. En summa som nämnts i sammanhanget är 10 miljoner kronor.

Därför väcker jag nu frågan på nytt och hoppas att Lotta Edholms ändå välvilliga inställning kanske kan vara ett litet hopp om att föra frågan framåt. Någon motivering har, såvitt jag förstår, inte lämnats när företrädare för institutet frågat varför anslaget saknas. Det finns inte heller i det svar som Lotta Edholm hittills lämnat. Jag noterar också att ministern undviker att svara på det här med långsiktigt stöd.

Jag vill återigen fråga gymnasie, högskole- och forskningsministern om hon bedömer att Raoul Wallenberg-institutet i Lund, i synnerhet i det omvärldsläge vi upplever, är av statligt intresse och om hon avser att säkerställa institutets välrenommerade forskningsverksamhet framgent. Annars blir institutet hänvisat till ett årligt anslagsäskande med den osäkerhet som det kommer att innebära.

Fru talman! En väl fungerande demokrati kräver att val kan genomföras på ett säkert och tryggt sätt. Det är ett krav vi som väljare kan ställa, och det är en viktig uppgift för ansvariga myndigheter att göra allt i sin makt för att säkerställa detta.

Samtidigt bör vi alla vara medvetna om att ett val rent praktiskt och operativt bygger på ett samspel och ett samarbete mellan myndigheter på nationell nivå, länsnivå och kommunnivå och förtroendevalda företrädare och frivilliga krafter som finns på plats i röstlokaler.

Det är i vallokalen, oavsett om det handlar om förtidsröstning eller om att rösten avläggs på valdagen, som valet avgörs. För många inblandade som tjänstgör eller som kommer dit som väljare handlar det kanske om väl inarbetade rutiner medan det för andra kan vara första gången de medverkar i ett val. Information i förväg, tydlighet och enkelhet i själva förfarandet är av detta skäl viktiga förutsättningar att beakta.

Konstitutionsutskottets betänkande, KU4, som i dag läggs fram i kammaren för beslut har rubriken Säkerhet och tillgänglighet vid val. I grunden finns det en vallag som alltjämt är gällande och som legat till grund för de val som tidigare genomförts. De ändringar som nu föreslås syftar till att skydda de allmänna valen och att stärka väljarens möjlighet att använda sin rösträtt.

Jag vill yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på de motionsyrkanden som lämnats in.

Fru talman! På förslag av konstitutionsutskottet beslutade riksdagen i december 2021 om ett tillkännagivande om att det bör införas bestämmelser om att en röstmottagare ska vara närvarande när en väljare får biträde vid röstningen eller med att ta sina valsedlar bakom avskärmningen. Utskottet ansåg dock att en utvärdering vid valen 2022 först skulle genomföras. I den proposition vi behandlat föreslås en del skärpningar i vallagen som tar sin utgångspunkt just i denna utvärdering.

Det innebär att Valmyndigheten ges ett uttryckligt ansvar att stödja och samordna arbetet med skydd av val. Det innebär också att länsstyrelserna, kommunerna och de utlandsmyndigheter som inrättat röstningslokaler skyndsamt ska rapportera incidenter som kan påverka genomförandet av val till Valmyndigheten.

Det framhålls att kraven på att röstningen ska vara tillgänglig för alla väljare tydliggörs, att fler väljare, bland annat personer som är placerade i särskilda ungdomshem, ska få möjlighet att rösta med ambulerande röstmottagare samt att utlandssvenskar som fallit ur röstlängden ska kunna förtidsrösta i Sverige och därigenom återupptas i röstlängden.

I förslaget finns också en bedömning från regeringen om att det bör införas en möjlighet att skicka digitala röstkort till väljare som har valt att ta emot meddelanden från myndigheter i en säker digital brevlåda.

Fru talman! I övervägandena finns frågor om tystnadsplikt för väljarbiträden och krav på id-kontroll vid röstning. I en motion från Sverigedemokraterna förordas ett tillkännagivande om krav på id-kontroll. Vi kan utifrån det hänvisa till att det i vallagen redan anges att väljare som inte är kända för röstmottagarna ska legitimera sig eller på annat sätt styrka sin identitet. I förarbetena till bestämmelserna anges det att identiteten ska styrkas genom legitimation eller på något annat tillförlitligt sätt, i praktiken genom att någon annan intygar förhållandet.

Utskottet ser inte att det finns tillräckliga skäl för att ta initiativ för att ändra vallagens bestämmelser så att det blir ett absolut krav på giltig legitimation. Ett sådant krav skulle riskera att leda till att röstberättigade personer i praktiken utestängs från att delta i valet. Av det skälet har utskottet landat i slutsatsen att det, om legitimation saknas, ska finnas möjlighet att styrka identiteten på andra sätt, exempelvis genom att en annan person kan intyga den.

I en annan kommittémotion från Sverigedemokraterna föreslås att en straffsanktionerad tystnadsplikt ska införas för väljarbiträden och att röstmottagare på plats ska åläggas att informera alla väljarbiträden om tystnadsplikten. Det här var också en fråga som fanns med när 2020 års valutredning sattes igång. Den fick i uppdrag att överväga och lämna förslag till åtgärder som kan bidra till att personer med exempelvis synnedsättning ska kunna personrösta utan att tvingas röja valhemligheten för någon. I ett delbetänkande föreslog utredningen att det skulle finnas en bestämmelse som skulle ålägga röstmottagaren att just informera varje privatperson som hjälper en väljare att rösta om att en straffsanktionerad tystnadsplikt skulle gälla för honom eller henne.

I propositionen konstaterade regeringen att förslaget, med vissa justeringar, hade lagts fram vid två tidigare tillfällen och då inte genomförts och att de skäl som tidigare framfördes mot ett införande av straffsanktionerad tystnadsplikt för enskilda vid biträde i samband med röstning gällde med samma styrka som när frågan senast övervägdes, det vill säga att det fick antas att många skulle sakna insikt om de straffrättsliga konsekvenserna av att de röjer eller utnyttjar uppgifter om hur någon röstat. Med andra ord kan man säga att sanktionsförfarandet då skulle bli mer som ett slag i luften.

Konstitutionsutskottet avstyrker motionerna med hänvisning till de överväganden som skett. Med detta sagt finns det återigen anledning att återkomma till vikten av information i förväg. Respekt, värdighet och förtroende är av vikt att beakta i alla sammanhang, inte minst i situationer som gäller röstningsmomenten.

Fru talman! Slutligen vill jag säga några ord om utlandssvenskarnas möjligheter i valet. I sammanhanget kan nämnas att Sverige jämfört med flera av våra grannländer har en ganska omfattande och långtgående rätt för utlandssvenskar att delta i val. I Danmark, för att ta ett för mig som boende i nordvästra Skåne närliggande exempel, måste man först vara bosatt i landet för att vara röstberättigad i valet till folketinget. Det kan få till följd att danska medborgare som bor i till exempel Helsingborg eller Landskrona inte har rätt att rösta i Danmark och heller inte i det svenska riksdagsvalet. I Norge finns, vad jag förstår, krav på att man aktivt måste skriva in sig i röstlängden för att få delta om man har bott utomlands i mer än tio år.

När det gäller utlandssvenskar som har fallit ur röstlängden och vill rösta vid ett val har ett problem uppmärksammats kring de bestämmelser som finns i vallagen om villkor för att återupptas i röstlängden. Om utlandssvensken befinner sig i utlandet kan han eller hon återupptas i röstlängden genom att avge en förtidsröst i utlandet. Någon motsvarande möjlighet finns dock inte vid förtidsröstning i Sverige. Utlandssvenskar som har fallit ur röstlängden och som befinner sig i Sverige under röstningsperioden måste alltså med dagens regler bege sig utanför landets gränser och rösta därifrån för att bli upptagen i röstlängden för det aktuella valet.

Nu finns förslag från regeringen om att åtgärda detta genom att den avgivna förtidsrösten ska anses som en anmälan om att återupptas i röstlängden. Den centrala Valmyndigheten ska då lägga till väljaren i röstlängden.

Fru talman! Från Socialdemokraternas sida har vi inga erinringar eller särskilda yttranden kring det betänkande som läggs fram. Vår ambition är att det fortsatt ska vara en bred parlamentarisk uppslutning kring hur vi riggar våra val. Det pågår också ett arbete inom det som kallas Valsedelskommittén som tillsattes för en tid sedan – en del här i lokalen ingår i denna – där man har att utvärdera dagens valsedelssystem. Denna utvärdering ska lämnas senast i januari 2026.

Det här är frågor som jag menar att det finns anledning att betona vikten av bred uppslutning kring för långsiktighet, tillgänglighet, säkerhet och trygghet vid kommande val.

Fru talman! Jag riktar mig till kulturminister Parisa Liljestrand.

På senare år har nedläggning av tidningsredaktioner i olika delar av landet inneburit att delar av landet hamnat i medieskugga. Trots mediestödets nya utformning, där teknikneutralitet och den digitala omställningen betonas, har en rad tidningar, bland andra Norra Halland, som jag själv för en tid sedan besökte, och Haparandabladet, tvingats gå ned från flerdagars- till endagsutgivning per vecka. Några tidningar har också lagts ned.

Nu visar det sig att mer än 100 miljoner av det som riksdagen anvisat för mediestöd ännu inte har använts. Det handlar om åtskilliga jobb – journalister såväl som annan personal på tidningar – och kanske framför allt om människors delaktighet i demokratin.

Vi socialdemokrater har drivit på för en uppföljning av stödet. Är kulturministern tillfreds, eller avser hon att agera för att stärka en allsidig nyhetsbevakning och journalistik i hela landet?

Fru talman! Så här i sommartid är ordningen att vi i konstitutionsutskottet lägger fram vårt omfattande granskningsarbete utifrån alla de anmälningar som kommit in från riksdagsledamöter. I en del fall framför vi att det föreligger brist i regeringens agerande, och i ytterligare några handlar det kanske mer om att som en god revisor göra en del påpekanden som i sin tur kan vara lärdomar inför framtiden. Oavsett begrepp bör ställningstaganden och underlag ses som viktiga redskap i regeringsarbetet framöver.

Fru talman! Jag ska här ta upp en del ärenden i vår granskning utifrån vikten av att regeringen förankrar sina ställningstaganden i riksdagen inför EU-förhandlingar.

I Sverige finns ett starkt folkligt stöd för EU-samarbetet. Det brukar ligga på drygt 60 procent i opinionsundersökningar. Sedan Sverige blev medlem för 30 år sedan tycks stödet ha ökat ytterligare. En stor del i detta bygger av allt att döma på att EU-frågorna som regel har en god förankring i det parlamentariska arbetet, såväl i de olika utskotten som i den för ändamålet fungerande EU-nämnden.

I princip varje beslut som ska tas i EU-sammanhang passerar den svenska riksdagen. I EU-nämnden förankras och diskuteras regeringens ståndpunkter inför ministermötena i Bryssel.

Vid ett besök som konstitutionsutskottet genomförde tidigare under riksdagsåret i Bryssel framhöll såväl Sveriges ambassadör som företrädare i kommissionen och parlamentet den betydelse och den styrka det innebär att kunna hänvisa till den parlamentariska förankringen. Det är inte enbart en fråga om regeringens ståndpunkt, utan den vilar på en bred bas av svenska folket och har då en mer långsiktig prägel. Därför är regeringens ansvar för att hantera förberedelser inför förhandlingar viktigt att följa upp.

I granskningsarbetet har en del anmälningar kommit in utifrån hur regeringen förhåller sig till EU-nämnden. En av anmälningarna till utskottet har inneburit att landsbygdsminister Kullgrens agerande i rådet i frågan om fiskekvoter har granskats. Vi har lyssnat på en del reflektioner om detta. Utgångspunkten inför förhandlingarna med övriga länder var att kvoterna skulle minska, inte öka. Bakgrunden är den situation som råder i Östersjön. Den allvarliga situationen bekräftas också av mina egna kontakter med såväl forskare som småskaliga fiskare utefter Skånes och Blekinges kuster.

Regeringens ståndpunkt inför förhandlingarna var att fiskekvoterna för sill och strömming i Östersjön inte borde öka utan minska jämfört med gällande kvoter, och regeringen skulle driva på för att minska kvoterna på 55 000 ton. Även om Sverige var ensamt om denna linje i förhandlingarna var riksdagens och även regeringens tydliga besked inför förhandlingarna att gå in med denna utgångspunkt.

Beslutet efter förhandlingarna innebar dock att de totala tillåtna fångstmängderna för central strömming och sill i stället ökade med 108 procent och för bottnisk strömming med 21 procent. Och Sverige ställde sig bakom detta.

Den uppgift KU har haft att granska är dock inte sakfrågan i sig utan snarare hur ministern agerade utifrån och förhöll sig till det mandat han fick med sig från riksdagen.

Fru talman! I ärendet har vi ställt skriftliga frågor till departementet. Dessa följdes upp med en öppen utfrågning med Peter Kullgren. Vid utfrågningen fick Kullgren redogöra för förhandlingarna, och han informerade om att beslut om fiskekvoter fattas av rådet med kvalificerad majoritet och som ett paket.

Han beskrev förhandlingarna som att kvoterna hela tiden drevs upp av de övriga Östersjöländerna. Om Sverige hade sagt nej till det bud som lades fram hade det lett till att ytterligare minst 15 000 ton fisk hade tagits upp ur Östersjön. Att den minskning som eftersträvades i stället blev denna betydliga ökning motiverade han därav med att den kunde ha blivit ännu högre om han inte hade gått med på den nivå som det nåddes enighet kring.

Fru talman! I detta sammanhang finns kanske anledning att betona det som framförs i utskottets ställningstagande: att regeringen har möjlighet att söka förnyad kontakt med EU-nämnden. Så har skett under pågående förhandlingar vid tidigare tillfällen. Det är möjligt – rent av troligt – att Kullgren, om han hade beskrivit situationen så som den utspelade sig i förhandlingarna, också hade fått EU-nämndens acceptans för sin linje.

Det som dock kan sägas vara avgörande för att anmälan ska resultera i just ett påpekande – som en god revisor sa, som vi nämnde tidigare – och kanske inte en uttalad brist får som jag ser det anses vara den sammanfattning som EU-nämndens ordförande gjorde i samband med överläggningarna. Den slutsatsen gick ut på att Sverige skulle inta en restriktiv hållning och verka för att hålla kvoterna nere så långt möjligt och att det inte enbart skulle handla om en minskning.

Kullgren tolkade också, oavsett tidigare framförda utfästelser i riksdagen, sitt uppdrag på det sättet, att denna eftersträvade minskning i stället kunde resultera i den ökning som blev fallet.

Jag vill ändå säga att lärdomar i högsta grad finns att dra för kommande tillfällen. Ministrar har som sagt vid tidigare tillfällen också tagit förnyad kontakt med EU-nämnden för att få stöd i vissa frågor.

Fru talman! Utskottet har också granskat regeringens information i EU-nämnden om en not om sänkt skyddsstatus för stora rovdjur. Tidigare talare har redogjort också för det.

Det framhålls i vårt granskningsbetänkande att dokument som rör övriga frågor på en rådsdagordning ofta kommer sent. Regeringen kan inte alltid styra över det. Men utskottet förutsätter att regeringen så långt möjligt inom ramen för EU-samarbetet verkar för goda tidsmarginaler, i syfte att underlätta för riksdagen att vara delaktig i frågorna.

Också i detta sammanhang vill vi trycka på vikten av att förankra beslut för att ha en stark förankring och möjlighet att agera med styrka i EU-sammanhangen.

Fru talman! Det togs också upp en brist, som vi har framfört, gällande finansministerns hantering av interpellationssvar. Rutinen att överlämna ett skriftligt svarsutkast till riksdagen inför en interpellationsdebatt menar vi bidrar positivt till hur frågeinstitutet fungerar. Det är en god ordning som bör upprätthållas.

Av granskningen vi gjort framgår att det skriftliga svarsutkast som skickades till riksdagen inför den aktuella interpellationsdebatten inte korresponderade med det svar som finansministern senare gav i kammaren. Det framhålls att det berodde på ett förbiseende inom departementet.

Praxis åsidosattes. Det finns anledning att beakta detta inför kommande arbete. Vi landade i att det var ett bristfälligt agerande.

Herr talman! Min fråga riktas till EU-minister Jessica Rosencrantz och gäller arbetet för att stärka demokratin i EU.

Mot bakgrund av den ökade hotbilden mot EU:s inre säkerhet presenterade kommissionen nyligen sin nya strategi för inre säkerhet. Strategin ska tillsammans med den kommande demokratiskölden utgöra en ram för ett demokratiskt säkert och motståndskraftigt EU.

Vi vet sedan innan att det finns mycket att göra när det gäller den demokratiska statusen i flera medlemsländer, inte minst mot bakgrund av fjolårets rättsstatsrapport. Brister finns i både mediefrihet och mediepluralism.

Med ökade hybridhot, cyberattacker och desinformationskampanjer menar vi socialdemokrater att kommissionens fokus på säkerhet och demokrati är mycket välkommet.

Vi behöver ligga i framkant, så min fråga till EU-ministern är: Vilka initiativ ser hon framför sig att Sverige kan bidra med i det arbete som pågår med att stärka den inre demokratiska säkerheten?

Fru talman! Sverige har genom åren haft ett erkänt gott renommé för att ha varit pådrivande i arbetet med att ta fram internationella konventioner och för att värna och utveckla frågor om mänskliga rättigheter.

När Raoul Wallenberg-institutet bildades för 40 år sedan var det i en tid av global uppslutning kring frågor om mänskliga rättigheter, jämställdhet och fattigdomsbekämpning. USA:s dåvarande president Jimmy Carter, som nyligen avled vid 100 års ålder, var en av förgrundsfigurerna i dessa frågor, men nu hörs tyvärr andra tongångar från USA och Vita huset.

Det är en oro som delas av många att den regelbaserade världsordningen, där länder har att förhålla sig till gemensamt framtagna konventioner för grundläggande rättigheter och humanitär rätt, riskerar att sättas ur spel.

Som jag ser det är utbildning och forskning nyckeln till att fortsätta att utveckla och stärka en regelbaserad världsordning, och här är Raoul Wallenberg-institutet i världsklass och kan agera motvikt för att lyfta fram kunskap och folkbildning i dessa frågor.

Det är av yttersta vikt att följa upp dagens frågor, och jag förväntar mig utifrån debatten att Johan Pehrson tar med sig detta i beredningsarbetet och ser till att prioritera det med tanke på den betydelse detta har för att stärka den regelbaserade världsordningen. Kunskap är nyckeln.

Fru talman! När det gäller forskning, som Johan Pehrson nämner, är det internationella perspektivet viktigt. Just internationalisering och mångfald är kärnan i Raoul Wallenberg-institutets arbetssätt. Institutet arbetar med fem tematiska fokusområden. Alla dessa områden är relevanta även för forskare i olika delar av världen och stöder bland annat nordsyd-samarbeten.

Samarbetet med internationella organisationer sker på flera sätt – exempelvis med FN:s särskilda rapportörer och genom rådgivning till FN:s processer för straffrättsliga standarder. Det sker också i partnerskap med kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, OHCHR, om att utveckla mänskliga rättigheter och antikorruptionsarbete.

Gemensamma forskningsprojekt med andra fakulteter vid Lunds universitet pågår, såsom med Lunds tekniska högskola och med den juridiska fakulteten. Institutet arbetar också med EU-projekt, såsom i ett ramavtal med den europeiska byrån för grundläggande rättigheter. Forskning i samarbete med kommuner pågår inom områdena funktionshinder, lokal styrning och klimatmigration.

För egen del har jag vid ett par tillfällen tagit emot delegationer från Zimbabwe här i riksdagen utifrån det utvecklingsarbete som pågår och som institutet bedriver kring demokrati och rättsstatsprinciper, fri- och rättighetsfrågor samt antikorruption.

Särskilt aktuellt just nu är det etablerande av kontor i Kiev i Ukraina som institutet är involverat i för att där vara på plats som samarbetspartner och resurs i kommande EU-anslutningsprocess. Det är en process som i sig kräver långsiktighet och idogt arbete på plats i Ukraina.

Fru talman! Jag förstår att Johan Pehrson inte vill föregripa pågående beredningsarbete, men jag vill ändå fråga hur han ser på verksamhetens betydelse och på vikten av att satsa på frågor utifrån frågor om mänskliga rättigheter och humanitär rätt inom forskning och utbildning. Är inte detta frågor som är värda att lyftas fram i den svenska forskningspolitiken?

Fru talman! Jag vill inleda med att tacka utbildningsminister Johan Pehrson för svaret.

Det är nu över 80 år sedan – den 17 januari 1945, närmare bestämt – som den svenske diplomaten Raoul Wallenberg försvann spårlöst i Budapest. ”Mannen med portföljen” utfärdade skyddspass och etablerade så kallade svenskhus, där ungerska judar kunde söka tillflykt på neutral mark.

Raoul Wallenberg har gett namn åt det institut i Lund som nu funnits i 40 år, där medmänsklighet och humanism utifrån vetenskapliga aspekter präglar existensen. Forskningen och projektverksamheten som bedrivs där utgår från mänskliga rättigheter, folkrätt och humanitär rätt.

Jag konstaterar att utbildningsminister Johan Pehrson delar min uppfattning att Raoul Wallenberg-institutet spelar en viktig roll för att främja kunskap om mänskliga rättigheter och humanitär rätt. Utifrån svaret råder, som jag ser det, dock fortfarande osäkerhet när det gäller långsiktigheten för verksamheten. Det är också det långsiktiga perspektivet som den skrivelse som institutet har skickat in till regeringen tar fasta på. Johan Pehrson menar att den bereds av regeringen.

I en tid när allt fler människor i världen lever i länder med bristfällig demokrati – eller helt utan sådan – och de auktoritära styrena blir allt fler är Raoul Wallenberg-institutets arbete kanske viktigare än hittills under dess 40-åriga existens. Institutet är en unik och specialiserad människorättsinstitution och åtnjuter omfattande internationell respekt för sitt arbete inom forskning och utbildning. Institutet spelade också en roll vid tillkomsten av det svenska Institutet för mänskliga rättigheter, som inrättades i januari 2022. Brott mot folkrätten finns exempelvis kartlagda i det som betecknas som världens första databas i sitt slag på området.

En stor utmaning har länge varit bristen på grundfinansiering, vilket gjort det svårt i bidragsansökningsprocedurer och projektarbeten samt när det gäller att attrahera och behålla erkända experter. Det är därför långsiktigt statligt engagemang nu efterfrågas. I sammanhanget kan nämnas andra liknande institut, såsom Sipri, Stockholms internationella fredsforskningsinstitut, som erhåller statligt stöd för grundforskning och projekt. Dag Hammarskjöldfonden, Alva Myrdal-centrum i Uppsala och Folke Bernadotte-stiftelsen är ytterligare exempel.

I en intervju i Dagens Nyheter för en tid sedan uppmanade Johan Pehrson Raoul Wallenberg-institutet att ansöka om grundstöd. Utifrån denna närmast direkta uppmaning vill jag återknyta till ursprungsfrågorna hur Johan Pehrson ser på möjligheterna att stärka Raoul Wallenberg-institutets framtid och om han i sin roll avser att vara pådrivande i det beredningsarbete som pågår.

Fru talman! Jag vill tacka Ebba Busch för debatt och meningsutbyte så här långt och tänker att vi kanske har fört frågan framåt i alla fall.

Jag tror att det är av stor vikt att just dialogen och samarbetet med de kooperativa företagen lyfts in. Jag tror att vi i Sverige har mycket att vinna på att stärka samarbetet mellan näringslivet, samhället och akademin för att tillsammans bygga landet starkare. De kooperativa verksamheterna är ju långsiktigt inriktade på tillväxt, entreprenörskap, jämställdhet och ett demokratiskt samhälle. Även det breda folkliga perspektivet och den lokala förankringen är viktigt att betona.

I sammanhanget kan också nämnas att det privata vinstintresset inte är det som är drivkraften i det kooperativa företagandet, utan det är ett ansvar som tas tillsammans med andra. Aktiebolag har självklart sin dynamik och spelar en viktig roll när det gäller investeringar och utveckling, men det har också varit något av en måttstock för svenskt företagande sedan 1970-talet och framåt. Jag tänker att i den tid vi nu lever i, med ett ökat fokus på säkerhet och lokal beredskap, kan det vara värt att lyfta in de kooperativa företagens verksamheter på ett mer påtagligt sätt.

Min förhoppning är att Ebba Busch ska se denna potential. Året är som sagt inte slut; det finns möjligheter att agera för att stärka utvecklingen på området. Den uppmaning som Sverige har fått av FN är att det här är viktigt för att skapa en tryggare och mer hållbar värld. Det gäller också Sverige, och jag ser därför fram emot att följa upp och stämma av frågorna framöver.

Tack för debatten!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tackar för svaret och resonemanget.

Inte minst i tider av osäkerhet i omvärlden, som Ebba Busch nämnde, och ett skärpt säkerhetsläge finns det kanske anledning att lyfta fram den lokala och nationella situationen. Här kan de kooperativa verksamheterna spela roll. De flyttar inte utomlands och spelar kanske inte ut länder och skattesystem mot varandra. Det finns en demokratisk affärsmodell, och principen är: en medlem, en röst. Det kan vara en lantbrukare, konsumenter, boende eller försäkringstagare. Det finns en organisation, Svensk Kooperation, som samlar en stor del av både de kooperativa och de ömsesidiga, kundägda företagen. Där finns stora nationella företag som Folksam, Länsförsäkringar, Skandia och HSB men också mer regionalt och lokalt inriktade som Bjäre Kraft i mina hemtrakter i nordvästra Skåne, Äppelriket Österlen, Kristianstadsortens Lagerhusförening och Svalövs Montessori, för att ta några andra exempel. Det är alltså en bred flora av verksamheter.

För några dagar sedan hade det tvärpolitiska kooperativa nätverket här i riksdagen besök av Internationella kooperativa alliansens generaldirektör Jeroen Douglas. Alliansen är samarbetspartner till FN under året, och generaldirektören redogjorde för de pågående verksamheter och satsningar som är anledningen till att FN nu lyfter fram kooperationens betydelse och betonar vikten av en hållbar affärsmodell och att värna och utveckla stabila och inkluderande samhällen.

Jag noterade också, vilket kanske Ebba Busch också gjorde, att det i Dagens industri levererades förslag som kanske kan vara värda att ta vara på från den samlade svenska kooperativa rörelsen, just för att stärka det här.

Förslagen handlar om kunskapshöjande insatser och tillvaratagande av de kooperativa företagens potential, och man menar att det behövs ökad kunskap hos banker, myndigheter och offentliga finansiärer liksom rättvisa konkurrensvillkor för kooperativa och ömsesidiga företag. Man tar upp att aktiebolagslagen just nu kanske är den mest framträdande, vilket gör det svårare för till exempel energikooperativa och andra ömsesidiga företag att få samma möjligheter till investeringsstöd. Även frågan om kapital på lika villkor oavsett företagsform lyftes fram. Det finns en del kooperativa företag som vittnar om att de inte ens får öppna ett bankkonto, vilket kanske beror på att man inte ser skillnaden mellan en ekonomisk och en ideell förening.

Allt det här står 27–28 väletablerade kooperativa företagsledare med sina namn och organisationen bakom. Ebba Busch kanske känner till det här och har sett det, och därför vill jag fråga om ministern kan tänka sig att överväga några av dessa konstruktiva och framåtriktade förslag för att stärka den svenska tillväxten och konkurrenskraften.

Fru talman! Jag vill inleda med att tacka för svaret från näringsminister Ebba Busch.

Syftet med min interpellation är just att lyfta fram det kooperativa företagandets betydelse för samhällsutvecklingen, såväl lokalt som globalt. När jag nu har tagit del av svaret från Ebba Busch kan jag konstatera att det nämndes mycket kring företagande och samarbete med näringslivet. Men det var kanske mer allmänna resonemang som fördes. Jag vill därför knyta frågan mer till det kooperativa.

Förenta nationerna har utlyst 2025 som kooperationens år. Då ser jag det som viktigt att vi tar vara på möjligheten i Sverige att stärka kunskap och engagemang ur ett brett perspektiv när det gäller verksamheter och företag som byggs av en gemensam idé där samarbete, medvetenhet och utveckling står i centrum.

Den kooperativa sektorn i Sverige omsätter över 600 miljarder kronor årligen och sysselsätter cirka 100 000 människor. Den utgör en inte obetydlig del av den totala bnp:n. Vinsten återinvesteras i verksamheten, där idéer kan utvecklas och företag och jobb skapas.

I sammanhanget kan också nämnas att nystartade kooperativa företag visat sig ha en hög överlevnadsgrad jämfört med andra företagsformer.

Ebba Busch lyfter fram Ung Företagsamhet. Det är en organisation som jag har full respekt för och som har fungerat länge. Detta står, som jag kan se det, inte i motsats till det kooperativa företagandet.

Ebba Busch lyfter också fram kvinnligt företagande som ett prioriterat område för regeringen. Enligt de fakta som jag har tagit del av från Svensk Kooperation, som bygger på Andra AP-fondens kvinnoindex och rapporten om kooperativa företag i Sverige, har de kooperativa företagen, jämfört med börsnoterade, mer än dubbelt så många kvinnor som vd:ar. I ledningsgrupperna är andelen kvinnor också betydligt större än i börsbolagen.

Jag har svårt att tro att det skulle saknas intresse hos regeringen för denna typ av företagande utifrån de aspekterna.

När FN senast genomförde en satsning på kooperations år – det var 2012 – leddes den dåvarande regeringen av Fredrik Reinfeldt, och Centerns Maud Olofsson var näringsminister. De tog, vad jag har förstått, i ett tidigt skede initiativ till dialog med de kooperativa företagen i Sverige för att lyssna in dem och tillsammans kanske forma arrangemang. Någon sådan kontakt har, vad jag har förstått, inte tagits inför detta år.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Andra länder i vår närhet har sedan länge planerat och genomfört satsningar. I Storbritannien har regeringen utfärdat löfte om att dubblera den kooperativa sektorn, och i vårt grannland Danmark rapporteras det att regeringen har infört en del lagändringar för att främja mer kooperativt företagande.

EU-kommissionen å sin sida lyfter fram kooperationens roll som förändringskraft och för ekonomisk och social resiliens.

Jag är övertygad om att Ebba Busch är väl insatt i detta. Jag vill ändå följa upp frågan, för året pågår. Det är som sagt inte slut än. Det finns möjlighet att agera och ta initiativ på området. Ser inte Ebba Busch möjligheter att göra saker för att stärka tillväxten, jobbskapandet och samhällsutvecklingen när det gäller att främja just de kooperativa företagens utveckling?

Fru talman! Även om det är över 25 år sedan Svenska kyrkan upphörde att vara statskyrka efter nästan 500 år finns det starka kopplingar till samhälle och människors vardag.

En öppen och demokratiskt uppbyggd folkkyrka är, som jag ser det, av vikt att värna.

I konstitutionsutskottets betänkande KU27, som vi i dag ska behandla, finns nio motionsyrkanden från allmänna motionstiden som berör en del av dessa frågor. Jag vill här yrka bifall till utskottets förslag och avslag på motionerna.

Motionsyrkandena gäller frågor om Svenska kyrkans ställning, statlig hjälp med kyrkoavgiften, begravningsavgiften, konkurrens inom begravningsväsendet och ett statligt försäkringsskydd för trossamfund. En av motionerna, från Stefan Olsson i Moderaterna, tar upp frågan om att överväga en utredning avseende ett avskaffande av lagen om Svenska kyrkan.

Jag vill med anledning av detta ge en liten bakgrund till lagen om Svenska kyrkans tillkomst och den betydelse som den de facto har, även om det snart har förflutit tre decennier sedan den började ta form. Det gäller inte minst ett år som detta, när det är dags för kyrkoval, som hålls söndagen den 21 september, och kyrkans roll i samhället kanske hamnar påtagligt i fokus.

Fru talman! Relationen mellan staten och Svenska kyrkan föregicks av ett principbeslut här i riksdagen 1995. Det följdes sedan upp åren därpå genom en serie beslut som bland annat innebar ändringar i regeringsformen och tryckfrihetsförordningen samt de lagar om trossamfund, om Svenska kyrkan och om införande av lagen om Svenska kyrkan som beslutades 1998 och som i sig skulle fungera som övergångsbestämmelser.

I lagen finns föreskrifter om Svenska kyrkan som trossamfund, om dess organisatoriska uppbyggnad, om kyrkoavgiften, om kyrklig egendom och – inte minst viktigt – om rätten att ta del av kyrkans handlingar och arkiv.

Folkbokföringen, som Svenska kyrkan hade hand om i århundraden, är historiska dokument av mycket stort värde för folkets historia och finns tillgänglig för forskning och allmänintresse.

I lagens första paragraf framhålls att Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund som framträder som församlingar och stift. Den som vill kan utifrån detta göra ett slags koppling till grundlagen och successionsordningen, som slår fast att en medlem av kungahuset måste vara av evangelisk-luthersk tro enligt den oförändrade Augsburgska bekännelsen samt Uppsala möte 1593.

Av lagens andra paragraf framgår att Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Trossamfund och begravningsfrågor

För egen del lyfter jag gärna fram Svenska kyrkans roll inom kulturarv, diakoni och naturvård samt, inte minst, dess roll som drivande part i religionsdialog med andra trosinriktningar, såsom judendom och islam, på både ett lokalt och nationellt plan. På så sätt blir den en kraft för att stärka och arbeta med mångfald och religionsdialog. Detta främjar, som jag ser det, öppenhet i samhället, integration, respekt för olikheter och den mänskliga gemenskap som behövs för att förebygga hat, hot och utanförskap.

Utskottet har tidigare avstyrkt motioner med en begäran om att regeringen ska lägga fram förslag om att ändra lagstiftningen i syfte att förändra relationen mellan Svenska kyrkan och staten. Senast frågan behandlades var under riksmötet 2021/22. Utskottet ser inte någon anledning att ändra ståndpunkt utan vidhåller sitt tidigare ställningstagande.

Fru talman! När det gäller frågan om konkurrens inom begravningsväsendet, som tas upp i en motion av Kristina Axén Olin i Moderaterna, begärs ett tillkännagivande om att se över huvudmannaskapet för begravningsverksamheten för att förhindra vad som i motionen framhålls som osund konkurrens.

Enligt motionären innebär nuvarande reglering att privata begravningsbyråer hamnar i en orättvis konkurrenssituation när enskilda församlingar inom Svenska kyrkan, som är huvudman för begravningar överallt utom i Stockholms kommun och Tranås kommun, startar egna begravningsbyråer på affärsmässig grund.

Den demokratiska kontrollen är av vikt, och Konkurrensverket har tittat på denna fråga. I de flesta fall bedrivs ett nära och, vad jag förstår, förtroendefullt samarbete mellan församlingar och begravningsbyråer.

Konkurrensverket framhåller dock, utifrån de uppkomna situationerna, i sin rapport att befintlig tillsyn inte är tillräcklig och föreslår en del lagändringar i form av att kyrkliga begravningsbyråer inte ska få belasta vare sig kyrkoavgiften eller begravningsavgiften, att de ska ha särskild personal anställd utanför den kyrkliga verksamheten och att en allmän princip om likabehandling ska råda för att undvika sammanblandning av rollerna som huvudman och utförare.

Fru talman! Kyrkostyrelsen har också antagit råd vid bedrivande av näringsverksamhet i församling. Råden uppdaterades så sent som i juni 2023 i den del som rör begravningsbyråverksamheten.

I råden framhålls att näringsverksamhet sker på konkurrensmässiga grunder och med beaktande av konkurrensneutralitet. Råden är förvisso inte bindande, då varje församling är självständig, men det är kyrkomötets uppfattning. Vidare uttalas att den situation som församlingen har inte får användas för att ge otillbörliga konkurrensfördelar samt att varken kyrkoavgiften eller begravningsavgiften ska användas i näringsverksamhet.

Utskottet noterar att kyrkomötet nyligen behandlat frågan om begravningsbyråer. Vi noterar också att Konkurrensverkets skrivelse just nu är föremål för beredning på Regeringskansliet.

Trossamfund och begravningsfrågor

Mot denna bakgrund är utskottet inte berett att ta några initiativ till en särskild översyn av konkurrensförhållandena inom begravningsverksamheten. Däremot kan det vara rimligt att påpeka att den senaste utredningen om begravningsväsendet genomfördes för 17–18 år sedan och att mycket har hänt sedan dess. Det finns anledning, som jag ser det, att bevaka frågorna kring begravningsverksamheten framöver.

Fru talman! Jag ska slutligen säga några ord om motionen från Dzenan Cisija från Socialdemokraterna om statligt försäkringsskydd för trossamfund. Motionen framhåller problematiken med att försäkringsbolag i vissa fall nekar till att försäkra trossamfunds egendomar med hänvisning till att hatet och hotet mot dem har intensifierats. Det är givetvis en mycket allvarlig situation, som ger en bild av den verklighet många trossamfund tyvärr lever i i en tid av ökande motsättningar mellan olika samhällsgrupper.

Den gällande ordningen är att organisationer inom det civila samhället vars verksamhet påverkas av rädsla för hot, våld och trakasserier kan ansöka om statsbidrag för säkerhetshöjande åtgärder. Det gäller också trossamfunden. Utskottet noterar att regeringen, mot bakgrund av att det finns trossamfund som finner det svårare att försäkra lokalerna, har inlett ett arbete inom området. Myndigheten för stöd till trossamfund har tillförts medel för detta.

Med hänsyn till det pågående arbetet ser utskottet därför inte några skäl till ytterligare initiativ i nuläget. Frågan är dock, utifrån de förutsättningar som det rapporterats om, i högsta grad angelägen att bevaka. Det är av stor vikt att alla trossamfund och trosinriktningar i Sverige kan leva i trygghet och säkerhet i vårt land.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)

Herr talman! Jag vänder mig med min fråga till EU-minister Jessica Rosencrantz, tillika minister för det nordiska samarbetet.

Vid den senaste sessionen i Nordiska rådet, på temat fred och säkerhet i Arktis, togs det fram en rekommendation till regeringarna om att tillsätta en nordisk försvars- och säkerhetskommission där folkvalda företrädare från parlamenten skulle ingå för att främja och stärka förankringen i människors vardag.

Nu nås vi av beskedet att de nordiska regeringarna väljer att avvisa Nordiska rådets beslut om en försvars- och säkerhetskommission. Det hänvisas till regeringarnas forum, såsom Nordefco och det nordisk-baltiska NB8, men dessa samarbeten omfattar inte de folkvalda företrädarna i parlamenten, det vill säga både regeringarna och oppositionen. Det är ju sådant som skapar just samling.

Även om försvars- och säkerhetspolitiken inte uttryckligen nämns i Helsingforsavtalet, som har varit vägledande i flera decennier, finns ett starkt behov av ett forum där man kan fördjupa samarbetet på detta område.

Varför är statsrådet ointresserad av att involvera parlamenten i denna kommission? Finns det inte en potential att stärka den folkliga förankringen?

Fru talman! Konstitutionsutskottet har granskat kommissionens meddelande om 2024 års rapport om rättsstatsprincipen. Jag yrkar bifall till förslaget i det utlåtande som lagts fram.

Utskottet understryker vikten av respekten för grundläggande rättigheter och rättsstaten och framhåller behovet av ett kontinuerligt arbete för att skydda och upprätthålla de demokratiska institutionerna och värdena. Utskottet värdesätter kommissionens arbete med att stärka och försvara rättsstatsprincipen och konstaterar att den årliga rättsstatsrapporten har kommit att spela en central roll i arbetet med att upprätthålla rättsstatsprincipen, inte minst genom att rådets rättsstatsdialog utgår från rapporten.

Rapporten visar också att det finns allvarliga brister på samtliga områden som granskas av kommissionen. Utskottet ser därför med fortsatt oro på de problem som kommissionen pekat på i flera medlemsstater och framhåller vikten av att fortsätta arbeta för att stärka respekten för rättsstatens principer i hela Europeiska unionen.

När det gäller kommissionens meddelande konstaterar utskottet i sin sammanfattning att den årliga rapporteringen om rättsstatsprincipen under fem på varandra följande år har visat att respekten för rättsstatsprincipen aldrig kan tas för given. Samtidigt framhåller kommissionen att rapporterna även har visat hur dialogen kan bidra till att uppnå framsteg. Enligt kommissionen är medlemsstaterna och EU som helhet mycket bättre förberedda för att upptäcka, förebygga och ta itu med nya utmaningar som rör rättsstatsprincipen.

Ungefär två tredjedelar av de rekommendationer som utfärdades 2023 har behandlats, helt eller delvis. I vissa medlemsstater kvarstår dock systematiska problem, och situationen har försämrats ytterligare. Dessa farhågor tas upp i 2024 års rekommendationer.

Utöver utvecklingen i de 27 medlemsstaterna beskrivs för första gången även situationen i fyra kandidatländer, men för dessa länder lämnar kommissionen inga rekommendationer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT 2024 års rapport om rättsstatsprincipen

När det gäller Sverige noterar kommissionen att arbetet med den första nationella handlingsplanen mot korruption har slutförts och att regeringen antog en ny, mer omfattande plan i juli 2024. Det framhålls dock att vissa brister i de etiska riktlinjerna för tjänstemän på högsta nivå kvarstår, och de etiska riktlinjerna för alla tjänstemän har ännu inte uppdaterats. Vidare finns vissa brister i kraven på redovisning av tillgångar för statsråd eftersom de inte omfattar betydande skulder. Vidare noterar kommissionen att en parlamentarisk kommitté diskuterar regler om lobbyverksamhet och luckor inom ramen för finansiering av politiska partier. Utredningen av reglerna om övergångsrestriktioner har slutförts. Områden som bedöms ha hög risk för korruption är kommuner och offentlig upphandling, vilket kommissionen konstaterar bekräftas av en nyligen genomförd nationell undersökning.

När det gäller frågor om mediefrihet och mediepluralism konstaterar kommissionen att den omstrukturerade nationella tillsynsmyndigheten, Mediemyndigheten, har fått nya uppgifter. Den noterar att public service-mediernas politiska oberoende har stärkts och att ytterligare insatser på området planeras.

Kommissionen konstaterar att offentlighetsprincipen garanterar en bred tillgång till information. Kommissionen noterar också att en utredning undersöker det nuvarande grundlagsskyddet för söktjänster inom den privata sektorn.

Enligt kommissionens bedömning har svenska journalister fortfarande överlag gynnsamma arbetsvillkor. Detta visar också andra internationella bedömningar, men det är självklart viktigt att fortsätta följa upp och bevaka även dessa frågor.

I en bilaga till rapporten lämnar kommissionen följande bedömning av rekommendationerna till Sverige i 2023 års rapport. Det framhålls att Sverige inte gjort några framsteg med att säkerställa att systemet för att utse nämndemän garanterar deras oberoende, med beaktande av europeiska normer för rättsväsendets oberoende. Det har alltså enligt kommissionen inte gjorts några framsteg.

Sverige har helt genomfört utvärderingen av karensreglerna för de högsta funktionerna i regeringen med avseende på omfattning, verkan och tillämpning. Det har gjorts vissa framsteg med att stärka bekämpandet av mutor utomlands och ytterligare några framsteg med att fortsätta arbetet med att se till att de pågående reformerna av reglerna för civilsamhällesorganisationernas finansiering och verksamhet inte påverkar engagemanget i civilsamhället i orimlig utsträckning.

När det gäller utvecklingen utifrån årets rapport framhålls att Sverige bör säkerställa att systemet för att utse nämndemän garanterar deras oberoende, med beaktande av europeiska normer för rättsväsendets oberoende. Jag kan konstatera att detta är frågor som Institutet för mänskliga rättigheter också nämnt att man bevakar och fördjupar sig i.

Det framhålls också att en lämplig uppföljning av utvärderingen av karensreglerna behöver säkerställas. Bekämpandet av mutor utomlands behöver också stärkas genom att de befintliga lagfästa definitionerna för att förbättra åtal mot verkställighet av domar i ärenden som rör mutor utomlands ändras. Kommissionen rekommenderar också Sverige att fortsätta arbetet för att se till att reformerna av reglerna om civilsamhällesorganisationernas finansiering och verksamhet inte påverkar engagemanget i civilsamhället i orimlig utsträckning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT 2024 års rapport om rättsstatsprincipen

Detta framhålls alltså utifrån den rapport som finns gällande det gångna året.

När det gäller utskottets ställningstagande framhåller vi att grundläggande rättigheter och rättsstaten är fundament i en demokrati och centrala för samarbetet inom unionen. Utskottet vill, i likhet med tidigare år, understryka vikten av att dessa värden respekteras.

Utskottet värdesätter också kommissionens envetna arbete, får jag väl säga, med att stärka och försvara rättsstatsprincipen. Den årliga rättsstatsrapporten har kommit att spela en central roll i arbetet med detta. Det är också viktigt att framhålla den direkta dialog som pågår med respektive medlemsstat. Öppenhet, offentlighet, fri debatt och fritt ord är avgörande frågor för väl fungerande demokratier. Detta behöver vi ständigt fördjupa oss i och följa upp hur det fungerar.

Fru talman! Jag tackar för svaret och resonemanget.

Som jag ser det, infrastrukturminister Andreas Carlson, finns det ett nationellt intresse av att tillgodose god och tillgänglig infrastruktur över Sveriges avlånga land. Jag är inte i första hand förespråkare för flyg utan jag är förespråkare för att vi ska ha en god infrastruktur som gör att hela landet kan leva.

Direktförbindelser till och från huvudstaden är i sig viktigt och genererar möjligheter till vidare färd till såväl övriga delar av världen som inrikes. När det gäller Ängelholm-Helsingborg flygplats omfattar upptagningsområdet ca 575 000 personer inom en timmes resavstånd. Det motsvarar det femte största upptagningsområdet bland flygplatserna i det nationella flygutbudet.

Tåg skulle självklart vara ett alldeles utmärkt alternativ och komplement i sig, men enkel resa till och från Stockholm innebär i snitt sex timmars restid och gör det svårt konkurrensmässigt.

Jag deltog för ett tag sedan i en sammankomst med Ikea i Älmhult. Där beskrev man med emfas situationen med tanke på den försinkning som har skett av utbyggnaden av Södra stambanan, och andra företag har även tagit upp Västkustbanan. Det är allvarligt att utbyggnaden av järnvägstrafiken inte följer de behov som finns. I nuvarande situation är flyget kanske det som står till buds för den typen av transporter.

Jag upprepar att jag tror att det vore av stort värde för berörda kommuner, medborgare och företag att få besked från Andreas Carlson i denna fråga. Jag uppfattar inte att han har gett det hittills i debatten.

Fru talman! Jag tackar för diskussionsämnena som statsrådet tar upp. Det finns självklart mycket som behöver hanteras för att komma vidare här.

Jag har genom min interpellation velat belysa Ängelholm-Helsingborg flygplats centrala roll, såväl i dag som under dess 65-åriga historia, för infrastrukturen i nordvästra Skåne och även södra Halland och södra delarna av Småland.

Det lokala engagemanget och intresset har genom åren varit stort, och ansträngningar har skett på olika sätt. Det har varit uppslutning från såväl socialdemokrater som borgerliga företrädare, moderater och kanske även en och annan kristdemokrat, på beslutande nivå i nordvästra Skåne för att tillsammans hantera detta. Sedan tar varje kommun beslut om sin resepolicy. Där har vi det kommunala självstyret, och jag har stor respekt för de fullmäktigebeslut som tas och det ansvar som ligger där.

Ägandet av flygplatsen har varierat. År 2011 köpte det privata företaget Peab flygplatsen av Swedavia via en uppmärksammad teknisk affär som tio nordvästskånska kommuner var inblandade i. Våren 2020 meddelade dock företaget att man inte kunde driva verksamheten på grund av pandemins ekonomiska effekter.

Flygplatsen räddades från nedläggning genom ett uppköp av sju kommuner: Ängelholm, Helsingborg, Höganäs, Bjuv, Båstad, Klippan och Perstorp. En del moderatstyrda eller borgerligt styrda kommuner ville inte vara med, en del socialdemokratiskt styrda ville inte vara med. Det var alltså inte så polariserat; den beskrivningen får stå för Andreas Carlson. Den har ingen grund i de diskussioner som fördes lokalt.

I sammanhanget kan också nämnas det samarbete som sker mellan Ängelholm-Helsingborg flygplats och Ljungbyheds flygplats, där utbildning på universitetsnivå och yrkesutbildning bedrivs och även utvecklingsarbete med försvaret pågår. I Ljungbyhed stod för övrigt en gång det svenska flygets vagga. Nu pågår där avancerad forskning och viktig utbildning.

Det bör nämnas att nordvästra Skåne präglas av ett gott företagsklimat i stort och en stark entreprenörsanda. Det finns dock oroande tendenser. Det rådande konjunkturläget har påverkat regionen på ett negativt sätt. Arbetslösheten ligger på 9,5 procent och har ökat mer än i övriga Skåne. Sysselsättningen har också minskat.

Till detta ska läggas att flera företag de senaste åren flyttat från denna del av regionen till Malmö. Bland annat har Ikea, Findus, Oatly och Perstorp AB flyttat sina huvudkontor närmare Köpenhamn, Kastrup och ett kanske något mer dynamiskt företagsklimat. Osäkerheten kring flygplatsens situation har nog inte förbättrat läget i detta sammanhang.

Om infrastrukturminister Andreas Carlson vill att hela Sverige ska leva och utvecklas behövs ett ökat statligt engagemang för att en god och hållbar infrastruktur tillgodoses. Det gäller såväl flyg som tåg och andra transportslag. Självklart ska grön teknik och miljösmarta lösningar stå i fokus. Här har alla branscher och transportslag ett stort ansvar att anpassa sig efter såväl de nationella som de internationella klimatmålen.

Kommunerna har i första hand ansvar för skola, vård och omsorg, och här krävs ökade insatser, inte minst med tanke på den ekonomiska situation och den lågkonjunktur som vi nu upplever. Därför krävs besked och initiativ i en fråga som denna för kommunernas del, inte längre dröjsmål.

Fru talman! Jag vill inleda med att tacka infrastrukturminister Andreas Carlson för svaret.

Min interpellation föranleddes av att det nu är nästan tre år sedan den tidigare socialdemokratiskt ledda regeringen initierade utredningen om de regionala flygplatserna. Utredningen, ledd av förra moderata statsrådet Peter Norman, lades fram för infrastrukturminister Andreas Carlson i februari 2023, tror jag att det var, och föreslog att det ska prövas om Ängelholm-Helsingborg flygplats bör läggas till det nationella basutbudet av flygplatser. Utredningen bedömde att det finns starka skäl att göra detta.

Utredningen gick också in på att prövningen skulle kunna innebära att regeringen kan ge en statlig förhandlingsperson eller helstatligt ägda Swedavia i uppdrag att erbjuda ägarna till flygplatsen ett statligt övertagande.

Detta var ett på många sätt efterlängtat besked som vad jag förstått mottogs med förväntan och stort intresse av de sju ägarkommunerna Ängelholm, Helsingborg, Höganäs, Bjuv, Båstad, Klippan och Perstorp och även av Region Skåne.

Fru talman! För ett par veckor sedan deltog jag på en konferens i Helsingborg, arrangerad av Helsingborgs Handelsförening, i närvaro av berörda kommuner i form av kommunstyrelseordförande, oppositionsråd och representanter från näringsliv och föreningsliv. De presenterade en rapport om flygplatsens betydelse för såväl jobbskapande som konkurrenskraft i nordvästra Skåne. Budskapet var tydligt: De nödvändiga besluten för att gå från ord till handling i frågan dröjer, och man förväntar sig nu att regeringen agerar. Förslaget som utredningen presenterade - att Swedavia ska ta över ägandet av Ängelholm-Helsingborg flygplats och att regeringen ska fatta beslut som främjar hållbar omställning och grön teknisk utveckling för det svenska inrikesflyget - behöver förverkligas.

Även om infrastrukturministern i sitt svar här hänvisar till förestående skattesänkningar är inte det något som förändrar situationen för de sju ägarkommunerna som driver och står bakom Ängelholm-Helsingborg flygplats. Det han tar upp i svaret har varit känt tidigare men har inte stillat den oro som alltjämt finns om de framtida förutsättningarna.

Det driftsstöd som infrastrukturministern hänvisar till är vad jag förstår dessvärre inte utformat för att stämma överens med de förutsättningar som gäller för Ängelholm-Helsingborg flygplats.

EU:s statsstödsregler begränsar också möjligheterna att ge kommunala och statliga bidrag. Enligt uppgifter jag inhämtat om den så kallade general block exemption regulation kan stöd ges till flygplatser med färre än 200 000 passagerare per år. Större flygplatser än så exkluderas och kan endast få stöd genom särskilda undantag.

Enligt den information jag fått har för närvarande tre regionala flygplatser i Sverige godkända SGEI-förordnanden. Just Ängelholm-Helsingborg flygplats ser dock ut att överskrida gränsen på 200 000 passagerare med viss marginal, vilket kan påverka driftsbidrag. Flygplatsen kan därmed sägas utgöra ett gränsfall som blir ett dilemma. Den är kanske för stor för bidrag enligt regelverket men ändå i minsta laget för att klara de utmaningar som är påtagliga och befinner sig därför i en ganska prekär situation.

Väntan på besked innebär stora ekonomiska påfrestningar för berörda kommuner och för regionen som också är involverad. Jag vill därför upprepa frågan till Andreas Carlson om han inte i nuläget ser behov av att hörsamma det samlade engagemang som finns. Vad är det som behöver utredas ytterligare i just detta sammanhang?

Fru talman! Min fråga vänder sig till civilminister Erik Slottner.

Jag vill ta upp landshövdingarnas ämbete. Det är ett viktigt ämbete som har funnits sedan 1600-talet och som innebär att vara myndighetschef över länsstyrelserna i Sverige. Just nu saknar vi landshövdingar på tre poster i Sverige. I Stockholms län lämnade Anna Kinberg Batra sin post i oktober 2024, och Claes Lindgren är tillförordnad. I Östergötland lämnade Carl Fredrik Graf sin post i september 2024, och Ann Holmlid är tillförordnad. I Gävleborg lämnade Per Bill posten som landshövding i augusti 2024, och Veronica Lauritzsen är tillförordnad. Samtliga är hedervärda och kompetenta personer, men det saknas landshövdingar.

Min fråga är: När avser civilministern att tillsätta landshövdingarna? Hur länge menar han att en länsstyrelse kan stå utan?

Fru talman! Jag vill inleda med att påminna om ett litet jubileum som stundar. Det är i år 20 år sedan Sveriges nationaldag den 6 juni också blev helgdag. Det infördes 2005, och jag minns för egen del en partikongress jag deltog vid några år tidigare där mitt parti beslöt att arbeta för ett genomförande. Då hade vi haft en officiell nationaldag sedan 1983, då ju svenska flaggans dag, som innan dess firats sedan nästan 100 år tillbaka, tillerkändes denna status.

Allmänna helgdagar och flaggning är frågor där den folkliga förankringen kanske väger lika tungt som den lagstiftning och de regelverk som finns framtagna. Tradition, sedvänjor och identitet är sådant som har stor betydelse i dessa sammanhang och som kanske också varit vägledande till det som genom åren också blivit lagstadgat.

Fru talman! I konstitutionsutskottets betänkande 2024/25:KU8 behandlas förslag som tar fasta på 19 yrkanden i motioner från allmänna motionstiden. Yrkandena rör sådant som minnesdagar, allmänna flaggdagar, regler för flaggning, skånska flaggans status, Sveriges nationalsång och en utmärkelse för utlandssvenskar. En del motioner är sådana som återkommit vid flera tidigare tillfällen.

Jag vill yrka bifall till utskottets förslag till beslut i betänkandet och därmed avslag på motionerna.

När det gäller lagstiftningen om vår svenska flagga innehåller den första paragrafen några meningar om dess utseende och form, som att flaggan är blå med ett gult kors och att korset är vinkelrätt ställt mot flaggans kanter. Det står också att flaggans färg är just mellanblå på fälten och guldgul på korset.

I sammanhanget kan framhållas Stiftelsen Sveriges Nationaldag, där talmannen är ordförande och huvudmännen är rikets 21 landshövdingar, som framhåller det kanske viktigaste: Flaggan i topp närhelst du känner för det!

I Sverige har vi 17 allmänna flaggdagar. Men vi har också, vilket framhålls av Stiftelsen Sveriges Nationaldag, många privata flaggdagar som bygger på vars och ens goda skäl att flagga. Jag vill understryka vikten av det som stiftelsen framhåller, nämligen att främja intresset och respekten för nationaldagen och flaggan.

Det tål att betonas att utländska medborgare som bor i Sverige också har full rätt att hissa den egna nationsflaggan. En regel att förhålla sig till är då att det enbart får finnas en nationsflagga på en och samma flaggstång.

Jag vill också för egen del framhålla betydelsen av att EU-flaggan finns med i många officiella sammanhang - självklart här i riksdagen men också vid många kommunala och regionala byggnader. Det visar på vår självklara samhörighet med Europa och den betydelse det har i människors vardag.

Fru talman! Jag vill nu redogöra för en del av de överväganden som skett i arbetet med det nu framlagda betänkandet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Allmänna helgdagar m.m.

En del motioner tar fasta på att nya officiella minnesdagar ska införas. En handlar om att göra den 16 mars till minnesdag för alla offer för kemiska massförstörelsevapen, med Ola Möller som huvudmotionär. Andra motioner tar fasta på att initiativ tas för en nationell minnesdag för det armeniska folkmordet, någon om kommunismens offer och någon om att införa en särskild dag för blåljuspersonal. En motion vill införa folkhälsans dag, en annan att den 23 augusti enligt en resolution från EU-parlamentet ska vara en minnesdag för de totalitära regimernas offer.

Jag har den största respekt för de förslag som framförs. Konstitutionsutskottet har dock tidigare vid flera tillfällen avstyrkt motionsyrkanden om att införa minnesdagar för att uppmärksamma särskilda personer eller händelser. Några dagar som getts särskild beteckning i svenska almanackor, vid sidan av de allmänna flaggdagarna och de kyrkliga högtidsdagarna, är bland annat internationella kvinnodagen den 8 mars, Europadagen den 9 maj och internationella barndagen i oktober. Forum för levande historia har också i uppdrag att främja högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag den 27 januari. Dessa särskilt betecknade dagar har framkommit genom en stark förankring i samhället.

I betänkandet behandlas också en i och för sig välmenande motion om att införa en allmän flaggdag för samerna som ursprungsbefolkning i norr.

Utskottet anser liksom tidigare att det inte finns skäl för riksdagen att ta initiativ till de minnesdagar eller särskilda dagar som föreslås och avstyrker därför motionsyrkandena.

Fru talman! Jag vill också som skåning säga några ord om skånska flaggans status. I en motion av Boriana Åberg med flera från Moderaterna föreslås att den skånska flaggans officiella status ska utredas. Motionärerna anför att regionfullmäktige i Skåne 1999 beslutade att använda den skånska flaggan och att det 2017 beslutades att det skulle flaggas med den utanför regionens lokaler tillsammans med den svenska flaggan och EU-flaggan.

Liknande motioner har tidigare avstyrkts. Utskottet ser inte skäl för riksdagen att ta initiativ till en utredning om den skånska flaggans status. Det står däremot självklart alla fritt att flagga med den, i Skåne såväl som på andra ställen.

Den lokala och regionala identiteten är självklart viktig, och den provinsiella identiteten är kanske inte alltid geografiskt betingad. För egen del ser jag exempelvis hemma i skånska Ängelholm en flagga med Gotlands landskapsvapen, med den stående väduren i fonden, i en trädgård jag ofta går förbi. Däremot har vad jag förstår det som betraktas som Gotlands flagga gula fält och grönt kors. Det finns många provinsiella symboler att lyfta fram.

Återigen kan den folkliga förankringen och den frihetliga synen på flaggning framhållas. Det är som jag ser det att föredra i dessa sammanhang och finns också som utgångspunkt i befintliga regelverk.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Offentlighet, sekretess och integritet

Fru talman! Offentlighetsprincipen är en viktig förutsättning och en viktig faktor för vårt öppna och fria samhälle.

Det är något som vi har hävdat också i EU-sammanhang genom åren. Redan vid EU-inträdet för svensk del lyfte vi fram vikten av att bevara och värna offentlighetsprincipen.

Vi debatterar i dag konstitutionsutskottets betänkande 7 om offentlighet, sekretess och integritet. Jag vill inledningsvis yrka bifall till reservation 1, som vi från Socialdemokraterna har lämnat in.

Det pågår just nu förändringar gällande offentlighet och sekretess särskilt kopplat till brottsbekämpningen. En del har resulterat i konkreta propositioner från regeringens sida, medan viktiga delar fortfarande utreds. I vår reservation betonar vi vikten av informationsutbyte mellan myndigheter och kommuner. Vi förväntar oss att regeringen under nästa år återkommer med konkreta förslag, utöver den proposition som presenterades i slutet av november förra året.

I vår reservation lyfter vi fram bifall till inlämnade motioner. Det gäller motion 1710 av Eva Lindh med flera och 2685 av Ida Karkiainen med flera, yrkande 9. Vi yrkar också delvis bifall till en del motioner som är uppradade i vår reservation.

Vi menar från Socialdemokraternas sida att den breda parlamentariska majoritet som vill se de förändringar av offentlighetsprincipen som nu har lyfts fram är en styrka i sig. Brottsutvecklingen och samhällets förmåga att bekämpa denna ställer krav på oss som lagstiftare att ge myndigheter och kommuner relevanta verktyg. Det är också en förutsättning för att de tjänstemän, poliser, lärare och socialsekreterare som i mångt och mycket utgör den första linjen i detta arbete ska kunna utföra det så effektivt som möjligt.

Fru talman! En del sekretesshinder behöver i möjligaste mån kunna undanröjas för att möjliggöra detta. Samtidigt är det av stor vikt att perspektivet personlig integritet och säkerhet finns med i arbetet. Den enskildes rättigheter gentemot staten är av stor vikt. Medborgarperspektivet är lika viktigt att ha med sig som det övergripande samhällsperspektivet.

Det finns en del nödvändiga förändringar som nu kommer att genomföras, men en del kan också vara svåröverblickbara. Därför menar vi att det behövs en översyn av den här typen av frågor framöver. Med ett helhetsgrepp kan vi få en ökad kunskap och ökade möjligheter att agera i frågan.

Fru talman! Jag vill betona att ett ökat informationsutbyte mellan olika samhällsaktörer inte enbart handlar om brottsbekämpning så till vida att polisen i en pågående brottsutredning ska lyckas hitta någon att lagföra. Det handlar lika mycket om ett förebyggande arbete där myndigheter kan utbyta information för att kanske i tid kunna hjälpa ungdomar på glid eller skydda arbetstagare från att utnyttjas på arbetsmarknaden - eller för den delen att polisen kan informera en kommun om gängkriminella som startar HVB-hem. Det om något kan vara en hygienfaktor i ett samhälle som med kraft vill motverka ökad rekrytering till de kriminella gängen.

Offentlighet, sekretess och integritet

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)