Per-Arne Håkansson

Herr talman! Jag tackar för svaret.

Frågorna berör en rad samhällsområden som Jakob Forssmed beskriver. De ligger också nära varje människa. För dem som arbetar inom sjukvården och omsorgsverksamheten men också inom kyrka och kommuner eller är frivilligt engagerade i församlingar är begravningsfrågorna ständigt närvarande i vardagen. Men för många av oss andra rör det sig kanske om enstaka eller några tillfällen i livet då tillvaron stannar upp och vi som anhöriga ska hantera en rad frågeställningar som hastigt uppstår och där det krävs beslut.

Vi har berört huvudmannaskapet. För egen del vill jag framhålla såväl Svenska kyrkan som Stockholms och Tranås kommuner som har att hantera dessa uppgifter. Jag ser kanske inte just huvudmannaskapet som det som i första hand behöver vara föremål för förändring och justering. Det bygger till syvende och sist på människors förtroende och tillit och har så gjort i generationer.

Utgångspunkter kan dock vara frågor om stad-kontra-landsbygd-perspektivet och om skillnaderna i kostnader och förutsättningar ska vara stora beroende av var man bor och verkar.

Återvinning och miljöfrågor nämnde Jakob Forssmed i sitt svar. Det bygger också en sund bransch i stort om man hela tiden har med de frågorna i arbetet.

Digitaliseringen, klimatpolitiken och gängkriminaliteten är alla tre betydelsefulla områden. Där involveras också begravningsväsendet på olika sätt.

Det finns en rad frågeställningar att titta på. Det har hänt en hel del under de 15 år som gått sedan regeringen senast gjorde en översyn av begravningsväsendet. Det kanske kan vara dags nu. De frågeställningar och resonemang som vi haft ger ändå en förhoppning om att det så småningom kommer ett initiativ från Forssmed.

Jag tackar för debatten.

Herr talman! Tack, Jakob Forssmed, för svaret och resonemanget om de här frågorna!

En aspekt som nämndes är de ekonomiska förutsättningarna. Beroende på vilken kommun eller församling man tillhör kan prisskillnaderna variera ganska avsevärt. Jag tog nyligen del av en rapport med titeln Det kostar på att dö, som tankesmedjan Tiden har gett ut. De har tittat på de här avgifterna och visar på skillnader över landet. Slutsatsen i rapporten var att vi inte kan sägas vara lika inför döden.

Kostnaderna som uppstår kan handla om transportmöjligheter, infrastruktur och en rad olika aspekter. Men till det kommer avgifter för begravningsceremoni, bouppteckning och sådant. Där är det viktigt att det är seriösa aktörer som agerar på marknaden.

Begravningsavgiften går till att erbjuda allmänna begravningsplatser för alla som bor i Sverige. Den är som bekant inte kopplad till den egna begravningen, utan det handlar om sådant som lokaler för förvaring, kremering, transporter och gravplats eller motsvarande på allmän begravningsplats i 25 år. Utifrån den enskildes perspektiv kan jag också hänvisa till en rapport från riksdagens utredningstjänst om att ungefär 40 000 kronor betalas in i begravningsavgift per person och liv.

Vi har sju länsstyrelser som har rätt att inspektera verksamheter och som på begäran får ta del av upplysningar och annat material som behövs. De ansvarar också för att lämna tillstånd, till den som vill, att sprida ut aska på annan plats än avsedd begravningsplats.

Vi saknar dock en övergripande tillsynsmyndighet i landet. Det har efterfrågats, inte minst av begravningsbyråerna själva. Man vill i alla fall uppmärksamma oss på att det är möjligt för vem som helst att starta en begravningsbyrå. Det är den egna branschkännedomen och branschen själv som skapar godkännande.

Den senaste större begravningsutredningsutredningen genomfördes vad jag förstår 2008/2009. Där tog man upp frågor om begravningsombudens roll, tiden mellan dödsfall och gravsättning eller kremering och alternativa begravningsmetoder, som Forssmed nämnde här. Sedan dess har samhället genomgått en hel del förändringar som nog också har bäring på begravningsfrågorna.

Jakob Forssmed var inne på tiden mellan dödsfall och gravsättning eller kremering. Maxtiden är en månad. Jag antar att han är väl informerad om att snittet i Sverige ligger runt 25 dagar. Och det är en notering som tycks öka för varje år. I våra nordiska grannländer tar det runt tio dagar, enligt de uppgifter jag har fått. En rad samfund har förvisso snabbare processer.

Sverige är, enligt uppgift, det land i världen där det tar längst tid innan begravning av avlidna sker. Kroppen ligger i kyl på bårhuset tills de anhöriga kontaktar en begravningsbyrå. Det kan ibland ta upp till en vecka. Man bör ha i åtanke att förruttnelse börjar snabbt även i en kyl.

Det finns alltså anledning, som jag ser det, att följa upp också dessa frågor och se vad vi kan göra för att kanske åstadkomma förbättringar och skapa möjligheter för att öka förtroendet i detta.

I tidningen Dagen kunde vi också läsa att polis måste sättas in vid begravningsceremonier som rör kriminella gäng. Hat och hot kan förekomma mot människor som utför verksamheterna.

Bedömer Jakob Forssmed att dessa frågeställningar är något som behöver finnas med om en översyn sker?

Herr talman! Jag får tacka socialminister Jakob Forssmed för svaret.

Jag väckte den här interpellationen utifrån att jag vid besök och i samtal och dialog med såväl kyrkliga företrädare som representanter för begravningsbranschen, förtroendevalda, kyrkogårdsanställda och företrädare för olika trossamfund, men också i frågor om begravningsväsendet allmänt engagerade medborgare, kommit i kontakt med frågeställningar där en rad problemområden lyfts upp.

Efter att Svenska kyrkan upphörde att vara statskyrka för ungefär 25 år sedan har uppgiften som huvudman för begravningsverksamheten, med undantag för Stockholms och Tranås kommuner, kvarstått. Det är min bedömning, och som jag uppfattar det också Jakob Forssmeds, att den mångåriga erfarenhet, samlade kunskap, värdighet och respekt för uppgiften att hantera begravningar som Svenska kyrkan i allmänhet besitter gör att tilliten till Svenska kyrkan som huvudman alltjämt är stark hos befolkningen. Det gäller också de två kommuner som har samma uppgift.

Vad jag vill lyfta fram är huruvida ökad tillsyn och ytterligare kravställning från statens och samhällets sida, då ju kyrkan inte längre utgör staten, skulle vara motiverat, inte minst då det också handlar om verksamhet som utförs på en helt oreglerad marknad. De krav som finns är upprättade av begravningsbyråerna själva. All respekt för detta, men det är inte självklart att alla som bedriver verksamhet följer dessa krav. Både ekonomiska, juridiska och etiska aspekter behöver vägas in.

Som jag ser det ligger det i det allmännas intresse att den affärsverksamhet som de facto bedrivs för människors sista vila och avskedstagande är sund. Det i sig skapar tillit och förtroende. Utifrån denna aspekt finns en del oroande tendenser.

För en tid sedan framkom det i en granskning i Sveriges Television hur oseriösa begravningsbyråer försnillade pengar från dödsbon. Snäva vinstintressen och bedrägerier hade i dessa fall tagit överhanden framför en värdig hantering av avlidna och deras kvarlevor.

Detta blev också föremål för en skriftlig fråga här i riksdagen, på vilken Jakob Forssmed svarade att han kommer att fortsätta följa frågan noggrant och om det behövs är beredd att överväga initiativ.

Till detta, herr talman, kan också läggas den nya inställning som Svenska kyrkan genom kyrkomötet tagit fram om att ändra kyrkoordningen så att det ska vara tillåtet för en församling som samtidigt är huvudman att bedriva begravningsbyrå på affärsmässiga grunder.

I sammanhanget kan det kanske inte uteslutas att rollerna som huvudman och utförare riskerar att blandas ihop, inte minst då detta berör människor vilka som anhöriga kanske befinner sig i en utsatt situation just vid tillfället för beslut i dessa frågor.

Konkurrensverket har tittat på detta. Verket framhåller i en rapport att befintlig tillsyn inte är tillräcklig och föreslår en del lagändringar i form av att kyrkliga begravningsbyråer inte ska få belasta vare sig kyrkoavgiften eller begravningsavgiften, att de ska ha särskild personal anställd utanför den kyrkliga verksamheten och att en allmän princip om likabehandling ska råda för att undvika sammanblandning av rollerna som huvudman och utförare.

Jag tolkar såväl interpellationssvaret som tidigare svar på frågor i dessa ärenden som att det finns ett intresse hos Jakob Forssmed för att diskutera en hel del av de frågeställningar jag tagit upp i interpellationen. En fråga blir därför vad han ytterligare väntar på för att initiera en utredning eller någon form av översyn. Finns det inte redan fullgoda skäl att gå från ord till handling?

Fru talman! Tack för svaret, Paulina Brandberg, och för resonemanget kring dessa frågor!

Jag kan informera om att jag så sent som i dagarna fick mig tillsänt ett upprop från ett fyrtiotal studenter på masterprogrammet i mänskliga rättigheter, som kanske också sänts till Regeringskansliet. Där framhåller de samfällt betydelsen av den samlade kunskap som finns tillgänglig på Raoul Wallenberg-institutet och den mötesplats som finns där och hur viktig den har varit i deras arbete och studier.

Jag vill återigen framhålla att det är ett från universitet fristående institut men att det har stor betydelse för akademi och forskning och en stor mängd studenter.

Vid två tillfällen har jag för egen del haft glädjen att ta emot en delegation från Harare i Zimbabwe här i riksdagen på Raoul Wallenberg-institutets initiativ. Det var ett av flera besök som delegationen gjort till olika svenska samhällsinstanser i det pågående arbete som på sikt ska hjälpa till att bekämpa fattigdom, öka kunskapen och insikterna om demokratiskt arbete och motverka brott mot folkrätt och humanitär rätt, oavsett om det gäller Zimbabwe, som i detta fall, eller andra delar av världen.

Det är värdefullt, som jag ser det, med internationella utbyten. Jag är övertygad om att de också kommer vårt eget samhälle till gagn, just för att stärka frågorna om demokrati och jämställdhet.

Jag ser fram emot att följa upp dessa ämnen även framöver och hoppas att Paulina Brandberg är parat även då. Jag anser att det är viktigt att vi lyfter fram detta. Det som nämns om Raoul Wallenberg-institutet är en grundläggande sak för att stärka demokratiarbetet framöver.

Fru talman! Tack för svaret och resonemanget Paulina Brandberg redogjorde för kring frågeställningarna jag tog upp!

Som jag ser det finns det ett betydande allmänintresse av att ta till vara den kunskap som förvärvats på Raoul Wallenberg-institutet. Det var intressant att ta del av informationen att det finns ett äskande hos Utbildningsdepartementet i detta sammanhang.

Det statliga institutet för mänskliga rättigheter i Sverige kom också upp i debatten. Det bildades efter flera års utrednings- och förberedelsearbete - inte minst i konstitutionsutskottet, där jag ingår. Institutet är nu på väg att få högsta kvalitetsstämpel globalt i form av A-status. Raoul Wallenberg-institutet var en högst delaktig och viktig aktör vid dess tillkomst.

Var för sig har dessa institut viktiga och angelägna uppgifter att utföra, och man kan kanske säga att Institutet för mänskliga rättigheter står för det nationella perspektivet medan Raoul Wallenberg-institutet arbetar internationellt. Det här är frågor som Sverige genom åren gått i bräschen för genom aktivt arbete med diplomati och i Europarådet, FN och liknande instanser.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! De senaste årens demokratimätningar och index från bland andra Varieties of Democracy-institutet vid Göteborgs universitet, som jag kan hänvisa till här, visar att demokratin beklagligt nog är på tillbakagång i stora delar av världen. Till orosmomenten hör de alltmer auktoritära krafter som tycks framhålla fri- och rättigheter enbart när det gagnar dem själva.

Presidentvalet och debattstilen i USA och de löften som avgetts spär kanske på denna oro ytterligare. Tillbakagången för demokratin märks kanske framför allt i Östeuropa och Syd- och Centralasien. Enligt mätningar från forskning.se, där svenska lärosäten presenteras, lever nu 71 procent av världens befolkning i vad som kan betecknas som auktoritära stater. Paulina Brandberg är ju liberal, och då tänker jag att det här borde vara frågor som gör att hon funderar på hur vi ska kunna vända denna dystra utveckling.

För en tid sedan hade Paulina Brandberg och jag en debatt i denna kammare om Institutet för mänskliga rättigheter, detta med anledning av att såväl regeringsunderlagets största parti Sverigedemokraterna som Moderaterna tidigare hade ifrågasatt dess fortsatta existens. Nu finns det tack och lov kvar i årets budget, men jag vill nog påstå att de senaste åren har varit motiga tider för frågor om mänskliga rättigheter även här hemma i Sverige.

Kunskap, tillgång till information och säkerställande av källkritik är förutsättningar som ofta nämns för att utveckla demokratin och stärka medvetenheten på ett brett plan. Jag vill fråga Paulina Brandberg om man utifrån detta perspektiv ändå inte ser möjligheter att vara med och medverka till att de fakta, den kunskap och den forskning som finns samlade på Raoul Wallenberg-institutet kan spela en viktig roll i detta arbete framöver.

Fru talman! Jag tackar för svaret från Paulina Brandberg.

Syftet med interpellationen var att lyfta fram Raoul Wallenberg-institutets närmast unika ställning som resurs i arbetet med att främja forskning och sprida viktiga kunskaper om mänskliga rättigheter. Om jag förstått situationen rätt är Paulina Brandberg ansvarig i regeringen för frågor om demokrati och jämställdhet, och av det skälet ställde jag min interpellation till henne. Jag har dock full respekt för den samordning som kan ske i Regeringskansliet utifrån specifika ärenden.

Att jag lyfte frågan har sin bakgrund i ett möte med länsstyrelsen i Skåne nyligen, som jag deltog i. Raoul Wallenberg-institutets verkställande direktör slog larm om att det finns en uppenbar och akut risk för att all den kunskap man har kring folkrätt och humanitär rätt i ett globalt perspektiv går förlorad för allmänhet och studenter genom den budget för kommande år som regeringen tagit fram och riksdagen nu håller på att behandla. I det läget anser jag att det är viktigt att agera och uppmärksamma regeringen på problematiken.

I sammanhanget bör betonas att Raoul Wallenberg-institutet är en fristående stiftelse. Även om det för 40 år sedan grundades av professor Göran Melander vid Lunds universitet ingår det inte i universitetets organisation på annat sätt än att en rad studenter och forskare använder sig av institutets bibliotek och databaser.

En stor del av institutets samlade kunskaper ligger till grund för insatser som bedrivits och bedrivs internationellt för demokratisk utveckling och de universella mänskliga rättigheterna.

Låt oss för några ögonblick blicka tillbaka 40 år till när Raoul Wallenberg-institutet bildades! Det skedde under kalla krigets tid och föranleddes kanske också av att mänskliga rättigheter i mitten av 1970-talet stod i särskilt fokus med Demokraternas Jimmy Carter som president i USA.

Carter lyfte upp dessa frågor på agendan i avgörande kontrast mot det dåvarande östblockets enpartistater. Man får nog också påstå att det ledde till ett uppsving under ett par decennier för de demokratiska idealen och framtagandet av en del konventioner som vi nu arbetar med. Det handlar om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och inte minst om barnkonventionen, som ju sedan några år tillbaka är svensk lag. I alla dessa frågor har Raoul Wallenberg-institutet en djup och ingående kunskap, som de delar med sig av på olika sätt.

Brott mot folkrätten finns kartlagda i det som vad jag förstår betecknas som världens första databas i sitt slag. På institutet kombineras forskning inom mänskliga rättigheter med direkt engagemang på plats i samarbete med lokala partner i över 40 länder. Institutet är verksamt i Asien, Latinamerika, Afrika och Europa. Nu finns också långt framskridna planer på att etablera kontor i Kiev i Ukraina, för att vara på plats som samarbetspartner och resurs i kommande EU-anslutningsprocess.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I svaret framhåller statsrådet Paulina Brandberg att politikens mål är att säkerställa full respekt för Sveriges internationella åtaganden och att det målet är sektorsövergripande och ska genomsyra all politik. Jag vill därför följa upp med en fråga om Paulina Brandberg bedömer att Raoul Wallenberg-institutets samlade kunskap och databaser om mänskliga rättigheter är värdefulla och därmed behöver värnas för kommande och pågående forsknings skull. Om så är fallet kanske det finns hopp om någon form av initiativ för att värna verksamheten.

Fru talman! Runt om i samhället noterar vi med bestörtning en växande antisemitism. I efterspelet till de fruktansvärda terrorattackerna den 7 oktober i fjol är det många som vittnar om att antisemitismen har blivit mer påtaglig i vårt land.

Mot denna bakgrund vill jag återknyta till ett replikskifte i söndagens partiledardebatt i Agenda då partiledaren för det största partiet i regeringsunderlaget, Jimmie Åkesson, beskrev en text från Svenska kommittén mot antisemitism som en partsinlaga. Min fråga till Johan Pehrson, som är här för att svara även på allmänna frågor, är: Delar regeringen uppfattningen att Svenska kommittén mot antisemitism och dess i många år idoga arbete utgör en partsinlaga, eller ser han framför sig konkreta åtgärder för att verkligen motverka antisemitismen i samhället?

Fru talman! Konstitutionsutskottet har behandlat den årliga kommittéberättelsen genom en skrivelse som härmed läggs fram för riksdagen. Det vore kanske smidigt att bara klubba igenom ärendet då ett enigt utskott står bakom det, men jag vill passa på att redogöra en del för betänkandet och samtidigt betona vikten av det svenska utrednings- och kommittéväsendets betydelse. Det utgör, vilket vi också framhåller i ställningstagandet, ett grundläggande värde i svensk förvaltningstradition när det gäller beredning av förslag till lagstiftning och ärenden av annat slag som regeringen lägger fram för riksdagen. Det svenska utredningssystemet är värt att värna, och det behöver framhållas för säkerställande av fortsatt hög kvalitet i lagstiftningsarbetet.

I regeringsförklaringen aktualiserades för övrigt det hela då statsminister Ulf Kristersson framhöll att han avsåg att tillsätta en resurs i Regeringskansliet och Statsrådsberedningen för att snabba på utredningsarbetet. I en frågestund med statsministern tog jag upp frågan om snabbare processer. Det är självklart vällovligt ur många aspekter, men det finns också en risk att snabbheten i sig gör att kvaliteten blir lägre. Statsminister Kristersson betonade dock att kvaliteten ska upprätthållas även om processerna i förekommande fall ska snabbas på. Jag tänker att det inte minst av detta skäl blir en viktig uppgift för riksdagen att följa upp kommitté- och utredningsarbetet - som en del av kvalitetssäkringsarbetet.

I skrivelsen redogör regeringen för verksamheten i de kommittéer som har tillsatts. Alla tillfälliga organ som initierats på grund av regeringsbeslut redovisas också. Det gäller såväl traditionella kommittéer med uppgift att utreda en viss fråga som andra tillfälliga organ som fått bokstavsbeteckning. Med kommittéer avses i detta sammanhang även särskilda utredare. Jag vill betona vikten av parlamentariska kommittéer där företrädare från riksdagens partier ingår. Tillsammans med ledande experter och ämbetsmän skapar det en samhällelig förankring som är till gagn för lagstiftningsprocesserna.

Kommittéberättelsen innehåller uppgifter om kommittéernas sammansättning, redogörelser för kommittéernas arbete och uppgifter om kostnader för kommittéarbetet, fördelningen mellan kvinnor och män samt sak- och personregister. Under det gångna året tillsattes 91 kommittéer, vilket var tre färre än året innan. Det var 76 kommittéer som avslutades; motsvarande siffra för 2022 var 62. De totala utgifterna för kommittéernas arbete uppgick till drygt 500 miljoner kronor. I summan ingick sådant som utgifter för konsultationer, vilka uppgick till 30 miljoner kronor.

När det gäller fördelningen mellan kvinnor och män finns en tabell med jämförelser sedan 20 år tillbaka. Enligt tabellen har kvinnor tidigare ofta varit underrepresenterade i gruppen ordförande med mera. På senare år har könsfördelningen dock varit ganska jämn i denna grupp. I gruppen sekreterare och övriga var män underpresenterade 2014-2016. Därefter ökade andelen män under flera år. Under 2020-2023 sjönk dock andelen män i denna grupp och varierade mellan 34 och 38 procent, vilket innebär att männen på nytt anses vara underrepresenterade enligt måttstocken i förarbetena till diskrimineringslagen.

Fru talman! Utskottet noterar att det sammantaget råder en förhållandevis jämn könsfördelning i tre av fyra kategorier av medverkande inom kommittéväsendet och att andelen kvinnor är i majoritet i gruppen sekreterare och övriga. Som utskottet tidigare uttalat är det viktigt att eftersträva en jämn könsfördelning inom alla grupper, varför detta kan vara ett område att följa upp framöver.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och att skrivelsen därmed läggs till handlingarna.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 12 juni.)

Herr talman! Konstitutionsutskottets granskningsarbete är verkligen mångfasetterat och spänner över i princip alla politikområden.

Jag vill här fästa uppmärksamhet på en del frågor som också berörts i tidigare anföranden vad gäller statsråds tjänsteutövning. De berör klimatpolitiken, energiförsörjningen, situationen i Mellanöstern och hanteringen av sociala medier och kommunikationsverktyg i det offentliga samtalet. Var för sig är de omfattande ämnesområden, men de har aktualiserats i granskningsarbetet utifrån specifika uttalanden som statsråd avgett i sin tjänsteutövning.

En utgångspunkt när vi i konstitutionsutskottet tar oss an inkomna anmälningar som tar fasta på uttalanden av statsråd är att de ska bygga på saklighet och vara väl underbyggda.

Samtidigt ska det finnas utrymme för bedömning utifrån i vilka sammanhang som uttalandena som sådana framförs. Handlar det om väl förberedda presskonferenser, interpellationsdebatter i riksdagens kammare eller svar på skriftliga frågor ställs särskilda krav på saklighet och korrekthet. Rör det sig om till exempel tv- eller radiodebatter, intervjuer eller situationer där uttalanden inte kan förberedas på samma sätt är bedömningsgrunden rent generellt en annan - även om givetvis också dessa sammanhang får bedömas var för sig.

Herr talman! I vårens granskningsarbete har vi funnit brister när det gäller två uttalanden av klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari som jag här vill ge några reflektioner kring.

Låt mig börja med Romina Pourmokhtaris uttalande om klimathandlingsplanen. I två anmälningar begärdes en granskning av uttalandet. I anmälningarna görs gällande att ministern lämnat oriktiga uppgifter om rådande svensk lagstiftning i en tv-sänd intervju.

När det gäller lagstiftningen kan konstateras att det i 5 § klimatlagen finns bestämmelser om en klimatpolitisk handlingsplan. Det framgår också att handlingsplanen ska lämnas till riksdagen året efter att ordinarie val hållits. Paragrafen innehåller därutöver bestämmelser om vad handlingsplanen ska innehålla.

Utskottet konstaterar därmed att ministerns uttalande att det i klimatlagen står att klimathandlingsplanen "bör" överlämnas till riksdagen före årsskiftet var felaktigt. Den ska överlämnas. Det är vad som gäller.

Konstitutionsutskottet har i ärendet förutom skriftliga frågor till departementet också haft öppen utfrågning av Romina Pourmokhtari.

I granskningen har det förvisso framkommit att Romina Pourmokhtari på eftermiddagen samma dag som uttalandet gjordes meddelade att regeringen skulle komma att presentera klimathandlingsplanen före årsskiftet. Så skedde också men utan tvivel i elfte timmen någon av de sista dagarna i december.

Det uttalande anmälningen tar fasta på gör att det inte går att komma ifrån att denna hantering får betraktas som bristande.

Herr talman! Ett annat ärende om bristande tjänsteutövning av miljö- och klimatministern rör uttalandet om behovet av ny kärnkraft.

I anmälan hänvisas till den presskonferens på Regeringskansliet i augusti 2023 där Romina Pourmokhtari uttalade att minst tio nya konventionella kärnkraftsreaktorer krävs till 2040-talet för att möta Sveriges framtida elbehov.

Vidare anges att energi- och näringsminister Ebba Buschs statssekreterare med ansvar för energifrågor ska ha sagt i en intervju i Aftonbladet att regeringen inte har fastställt mål eller bedömning på den detaljnivån.

Det anfördes också att regeringen enligt medieuppgifter tagit bort ett pressmeddelande och ersatt det med ett annat utan att förklara varför.

Till grund för granskningen har bland annat legat en promemoria som upprättats inom Klimat- och näringsdepartementet och en utfrågning som KU höll med Romina Pourmokhtari.

I granskningen har i efterhand betonats att ministerns avsikt var att exemplifiera hur många reaktorer som det beräknade elbehovet skulle kunna innebära. Det har dock framkommit att uttalandet inte uppfattades som ett exempel utan som ett nytt besked från regeringen om ett framtida behov av ett visst antal kärnkraftsreaktorer.

KU konstaterar att kommunikationen inte varit tillräckligt tydlig men noterar att man i efterhand kontaktade olika medier för att försöka klargöra hur uttalandet skulle förstås.

Det framkommer vidare att pressmeddelandet avpublicerades och ersattes av en artikel i syfte att undvika fler missförstånd.

Hanteringen ger oss i KU anledning att upprepa det vi tidigare framfört om ändringar och rättelser på regeringens webbplats. KU noterar också att Romina Pourmokhtari beklagat att rutinerna inte följts. Slutsatsen blir likafullt att detta betecknas som en brist.

Herr talman! Utöver de bristärenden som jag redogjort för här har konstitutionsutskottet i sin granskning noterat en del andra resultat som jag tänker kan omnämnas särskilt. Det är anmälningar där vi haft en hel del diskussion och fått göra en del avvägningar dels utifrån utfrågningar och dels utifrån skriftliga frågor och promemorior som finns med i handlingarna.

Ett av dessa ärenden är utrikesminister Tobias Billströms användning av begreppet proportionalitet i samband med ett uttalande i Nordiska rådet den 1 november, några veckor efter Hamas terrorattack mot kibbutzer i Israel den 7 oktober.

Sedan dess har vi dagligen kunnat följa den fruktansvärda händelseutvecklingen i Gaza, där i nuläget över 30 000, kanske 40 000, människor har fått sätta livet till, där över 60 000 personer uppges ha skadats, varav många kvinnor och barn och patienter på sjukhus, och där hundratals gisslantagna fortfarande hålls fångna av Hamas. Det är en omfattande tragedi som utspelar sig, och vi är många som är starkt berörda och engagerade. Där får hoppet om fred inte släckas, och ansträngningarna och arbetet med detta behöver fortgå kontinuerligt.

Just frågan om proportionalitet i krigföringen från Israels sida har aktualiserats av Internationella brottsmålsdomstolen i Haag nyligen. Det handlar i detta fall om internationell rätt och folkrättsfrågor. Jag vill därför understryka att konstitutionsutskottets granskning och anmälan har tagit fasta på just begreppet proportionalitet utifrån utrikesminister Billströms uttalande vid det aktuella tillfället i samband med Nordiska rådets möte i månadsskiftet mellan oktober och november 2023.

Det handlar inte om någon bedömning från vår sida av huruvida Israels handlande varit proportionerligt eller ej. Detta i sig är, som nämnts, en fråga för internationella rättsinstanser.

Eftersom det ställs särskilda krav på uttalanden av den minister som ansvarar för utrikespolitiken påminner utskottet om betydelsen av att utrikesministerns uttalanden är formulerade så att de inte leder till missförstånd.

I detta fall uttalade Billström i sitt svar att Israels handlande var proportionerligt. Läst i dess helhet framgår förvisso att avsikten inte var att uttala sig om huruvida agerandet varit proportionerligt i den mening som avses i den internationella rätten och att han ändå eftersträvade att i efterföljande meningar tydliggöra vad som avsågs. Även om det aktuella uttalandet inte kan anses missvisande sett i sin helhet med följande resonemang och meningar kan det onekligen konstateras att det kommit att uppfattas på olika sätt i den politiska debatten.

Herr talman! Slutligen vill jag säga några ord om utrikesminister Tobias Billströms användande av en social medieplattform, i detta fall X. I granskningen betonar utskottet vikten av att uppgifter som omfattas av sekretess hanteras på ett säkert sätt. Ur tryckfrihetsrättslig synpunkt ser vi ingen anledning till något uttalande.

När det gäller själva utformningen av ministerns privata konto på X, en i sammanhanget högst kontroversiell plattform som även EU-kommissionen har uttryckt farhågor om ur säkerhetssynpunkt, kan vi konstatera att det inte tydligt framgår av kontot om det är Tobias Billström som privatperson eller som partiföreträdare som är ansvarig. Man kan fråga sig vad som i så fall skulle vara skillnaden. Det är en balansgång att hantera, och vi vill framhålla de rekommendationer och den vägledning som Regeringskansliet har tagit fram för ministrars hantering av sina sociala mediekonton.

Herr talman! Riksdagens arbetsformer bygger på respekt och förtroende för innebörden i uppdraget att vara folkvald. Den enskilde ledamotens förutsättningar för att bedriva uppdraget är av största vikt för hur vår demokrati och parlamentarism fungerar.

I en tid när internationella mätningar visar att demokratin är på tillbakagång är det, som jag ser det, angeläget att frågor om just det vardagliga praktiska politiska arbetet kan lyftas fram för publik belysning och på så sätt förhoppningsvis bidra till att skapa engagemang för ökad delaktighet i det demokratiska arbetet.

I regeringsformen 1 kap. 1 § slås fast att all offentlig makt i Sverige utgår från folket. Det framgår att den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt och att detta förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse - så långt regeringsformens formuleringar.

För att lagstiftningsprocesser, beredningar och den fria åsiktsbildningen ska fungera i praktiken är arbetsformerna avgörande. Var och en som folkvald har också en uppgift att ta på största allvar och sköta sina åtaganden på bästa möjliga sätt. Arbetsformerna ska i sin tur vara tydliga och kunna förstås och följas av var och en medborgare. De kan bygga på väl utarbetad praxis och erfarenhet men behöver också innehålla en formell grund att utgå ifrån.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksdagens arbetsformer

Konstitutionsutskottet har att hantera frågor som berör riksdagens arbetsformer. Det betänkande utskottet lägger fram för kammaren i dag innehåller ett trettiotal motionsyrkanden från allmänna motionstiden 2023/24 om dessa frågor. Knappt 20 av dem behandlas i så kallad förenklad form, då de har varit föremål för beredning även tidigare under mandatperioden.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till utskottets förslag och därmed avslag på motionsyrkandena. Jag vill också passa på att redogöra för en del av ärendena och kommentera några av de överväganden som lett fram till besluten.

En kommittémotion från Vänsterpartiet innehåller en begäran om ett tillkännagivande om att i riksdagsordningen reglera antalet vice ordförande i utskotten. I detta sammanhang hänvisar vi till nuvarande bestämmelser om hur utskott tillsätts. Utskotten och EU-nämnden väljer, allt enligt 12 kap. 16 § riksdagsordningen, inom sig en ordförande och en eller flera vice ordförande. Valet sker med acklamation eller, om någon ledamot så begär, med slutna sedlar. Av en kommentar till riksdagsordningen framgår också att ordförandeposterna i praktiken fördelas genom överenskommelser mellan partigrupperna inför beslutet i utskotten och i EU-nämnden. Om ordföranden hämtas från ett regeringsparti utses vice ordförande från oppositionen och vice versa.

I tidigare behandlingar av liknande motioner som den som Vänsterpartiet nu tar upp har KU avstyrkt motionsyrkandena. Utskottet är inte heller denna gång berett att ställa sig bakom ett sådant yrkande utan avstyrker motionsförslaget.

Herr talman! I en annan motion, från Markus Selin, Socialdemokraterna, begärs ett tillkännagivande om att utreda inrättandet av ett utskott i riksdagen för hantering av data och digitalisering. Ser vi till regeringsformen föreskrivs där att riksdagen inom sig utser ett konstitutionsutskott och ett finansutskott. Enligt 7 kap. 2 § riksdagsordningen finns också ett skatteutskott upptaget som ett obligatorium. I tilläggsbestämmelser finns också en uppräkning av de 15 utskott som väljs för varje mandatperiod.

Om motionsförslaget kan tilläggas att frågor om data och digitalisering i högsta grad är aktuella ärenden. I likhet med många andra ämnesområden är det dock frågor som inte kan begränsas inom ett visst sakområde utan berör snart sagt alla samhällsområden, där kompetens och kunskap kan vara värda att beakta. Utifrån säkerhetsaspekter är försvarsutskottets kompetens i sammanhanget högst relevant, och i frågor om personlig integritet kontra offentlighet går det inte att komma runt KU:s grundlagsaspekter. Utskottet vidhåller därför sin tidigare bedömning att det inte finns skäl att ta något initiativ till förändringar i utskottsorganisationen.

I en motion inlämnad av Malin Björk, Centerpartiet, begärs en översyn av möjligheterna för förtroendevalda att kombinera uppdraget med arbete och familjeliv, med fokus inte minst på, vad jag förstår, utökade möjligheter för digital medverkan på möten i riksdagen.

I detta ärende kan sägas att en rad reformer genom åren har tagit fasta på just att främja kombinationen av föräldraskap och riksdagsuppdraget. Inte minst kan nämnas den avgiftsfria barnverksamhet som en ledamot har tillgång till för sitt eller sina barn till och med tolv års ålder. Det finns också möjlighet till föräldraledighet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksdagens arbetsformer

När det gäller medverkan på distans kan framhållas att regeringsformen stadfäster att riksdagens sammanträden ska hållas i Stockholm. Här finns ändamålsenliga lokaler, och förutsättningarna är desamma för var och en. Den säkerhetsmässiga aspekten, såväl digitalt som fysiskt, är också viktig att betona.

Riksdagens arbete under coronapandemin, där flera utskott hade distanssammanträden, har varit föremål för uppföljning av den parlamentariskt sammansatta kommittén, som lämnade sitt betänkande i november 2021. Där redovisas ett antal för- och nackdelar med distansdeltagande. Konstitutionsutskottet underströk då betydelsen av fysiska möten för konstruktiva och tillitsfulla överläggningar och samtal ledamöter emellan och erinrade samtidigt om att möjligheten till distansdeltagande endast är aktuell i extraordinära situationer, typ den som rådde under coronapandemin.

I sammanhanget kan också nämnas att riksdagsstyrelsen i oktober 2023 beslutade att sammankalla en parlamentarisk kommitté med uppdrag att göra en översyn av stödet till den parlamentariska beslutsprocessen och ledamotskapet i riksdagen samt övriga frågor inom riksdagsarbetet och ledamöternas villkor. Kommitténs arbete pågår och kommer att slutredovisas senast den 31 mars 2025. Det arbetet bör inte föregripas, varför motionsyrkandena avstyrks.

Herr talman! Betänkandet innehåller också motioner om frågor om flaggor i plenisalen, programmet vid riksmötets öppnande, möjlighet till halva portioner i matsalen för att minska matsvinnet samt ett förslag om ett tillkännagivande, från Matheus Enholm, Sverigedemokraterna, om att ta fram speciella styrdokument för riksdagens interna och externa språkbruk. Motionären tror sig på detta sätt kunna bevara det svenska språkets särdrag och språktradition.

Utifrån detta vill jag hänvisa till gällande språklag. Svenska är enligt språklagen huvudspråk i Sverige. Enligt lagen är svenska samhällets gemensamma språk, som alla bosatta i Sverige ska ha tillgång till. Svenska ska kunna användas inom alla samhällsområden, och det allmänna har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas. Svenska ska vara det språk som används i domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra organ inom offentlig verksamhet.

Riksdagen har å sin sida egna skrivråd i både allmänna och riksdagsspecifika språkfrågor. Riksdagens skrivråd bygger främst på Myndigheternas skrivregler, Svenska Akademiens ordlista och rekommendationer från riksdagens språkvårdare. De råd och rekommendationer som ges är grundade på vetenskap och erfarenhet och avsedda att bidra till enhetlighet och ökad begriplighet.

Att språket förändras över tid är däremot ett faktum. Det räcker med att läsa litteratur från nutid och dåtid - även riksdagsprotokoll och annat - för att få en insikt om språkets föränderlighet. Utländska influenser är också en del av språkets utveckling.

I riksdagsmiljön råder det ingen tvekan om svenska språkets ställning. Däremot kan man som kund eller gäst i olika butiker eller restauranger i landet emellanåt fundera över engelskans utbredning. Språk- och skrivråd kanske också vore en sak för det privata näringslivet att fundera över.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksdagens arbetsformer

I detta fall kan måhända de råd och rekommendationer som redan gäller för riksdagens arbete och våra myndigheter tjäna som inspiration. Därför menar jag att motionen ska avslås.

Fru talman! Jag vill tacka för inläggen och diskussionen om dessa frågor. Frågorna spänner över ett brett område. Det är dels frågan om Institutet för mänskliga rättigheters fortsatta existens, dels den kritik som nyligen framfördes i Genève utifrån funktionsrättsfrågorna för svenskt vidkommande. Det är en del av de uppgifter som Institutet för mänskliga rättigheter har att följa upp och jobba med.

Men det handlar om det breda perspektivet, alla människors lika värde och rätt och hur vi kan stärka kunskapen och medvetenheten om mänskliga rättigheter och frågor om det i det svenska samhället. Jag ser institutet som ett viktigt redskap för att lyfta fram det.

Det ligger också i sakens natur att det ska vara en oberoende instans som kan komma med skarp kritik mot sittande regering. Det får sittande regering då ta som konstruktiv kritik, utifrån omsorgen om att det på lång sikt ska bli förbättringar i dessa frågor om mänskliga rättigheter.

Min förhoppning är att denna diskussion är ytterligare ett steg på vägen mot att vi på lång sikt ska kunna stärka dessa frågor och därmed att det motstånd som tidigare funnits kanske inte längre hörs, eftersom detta visar sig vara en väg framåt för att stärka dessa frågor.

Jag hoppas att vi återkommer till detta. Vi kommer självklart att följa upp de förslag som Camilla Waltersson Grönvall har lagt fram här, för att se om de stämmer och om de leder åt rätt håll.

Fru talman! Tack även för detta svar, Camilla Waltersson Grönvall, och för responsen på inläggen hittills! Jag uppfattar att det finns ett engagemang hos Camilla Waltersson Grönvall för att ta tag i dessa frågor.

Jag tror ändå att det är viktigt att vi följer upp detta. Det finns ju också en annan sida av saken, nämligen den samfällda kritik som riktas från organisationer och granskande institutioner.

Så sent som i dag hade vi i konstitutionsutskottet besök av Institutet för mänskliga rättigheter, som redogjorde för sin årsrapport för 2024 som jag tänker att regeringen också har fått en god inblick i. Där framhålls hur situationen för mänskliga rättigheter har gått tillbaka, framför allt när det gäller funktionshindersfrågorna, sedan ungefär 2013 och att detta har varit en tendens i hela Europa. Det är en oroande tendens och en signal att ta på största allvar.

I debatten lyfter vi ofta fram vikten av skärpta påföljder och starka ingripanden från staten i olika sammanhang för att stävja kriminalitet och våld, men samtidigt behöver vi också ha med oss frågorna om mänskliga rättigheter. Det handlar om institutionerna och hur det fungerar där. Det handlar om kriminalvården, där vi ständigt får signaler om en svår situation. Det handlar också om vardagsfrågor som digitalisering, till exempel hur e-legitimation ska kunna hanteras utifrån ett perspektiv där alla kan vara delaktiga.

Institutet för mänskliga rättigheter efterlyser också att vi tittar över möjligheterna att skapa en uppdaterad strategi för mänskliga rättigheter. Den senaste antogs för tio år sedan, och sedan dess har en hel rad reformer tagits fram. Bland annat har barnkonventionen inlemmats i svensk lag och Institutet för mänskliga rättigheter bildats. Även vikten av att öka kunskapen och medvetenheten om mänskliga rättigheter betonas. Jag tänker att detta är frågor att ha med i agendan framöver.

Jag vill fråga Camilla Waltersson Grönvall hur hon ser på att detta behöver följas upp och att det behöver ske kontinuerligt. Och med all respekt för den handlingsplan som är på gång till 2026 tror jag att det är många som är otåliga och vill se att det händer saker i denna riktning tidigare än så.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tackar socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall för svaret på den interpellation jag ställde till jämställdhets- och biträdande arbetsmarknadsminister Paulina Brandberg.

Detta var tänkt som en uppföljning på den debatt jag hade med Paulina Brandberg här i kammaren i inledningen av mandatperioden. Då aktualiserades frågan om Institutet för mänskliga rättigheters fortsatta existens. Det inrättades ju den 1 januari 2022. Institutet, som har sitt säte i Lund, tillkom efter ingående utrednings- och beredningsarbete i konstitutionsutskottet. När beslutet togs reserverade sig Moderaterna mot det.

Även om vi i Sverige på många sätt har ett mycket gott renommé när det gäller mänskliga rättigheter globalt och har varit pådrivande och delaktiga i en rad internationella konventioner som tagits fram genom FN:s försorg och i andra sammanhang, och även om vi sedan flera decennier tillbaka har organ som Diskrimineringsombudsmannen och Barnombudsmannen och sedan 1809 har haft justitieombudsmannaämbetet, har vi saknat ett oberoende institut för att följa upp arbetet med mänskliga rättigheter kontinuerligt. Det var detta som låg till grund för det initiativ och det beslut som ledde fram till inrättandet.

För ett år sedan uttalade Sverigedemokraterna, som ju tidigare var med och fattade beslutet om bildande, att man ville lägga ned institutet i fråga. Jag har heller inte sett någon inom detta parti som har motsagt det.

Moderaterna är det största regeringspartiet, och Sverigedemokraternas inflytande är avgörande för regeringens arbete. Utifrån detta såg jag institutets framtid som ytterst osäkert. Det var nog inte bara jag som gjorde det.

Jag noterade att det kom ett öppet brev från 49 organisationer i Sverige om ett tydligt ställningstagande från regeringen om att institutet skulle få fortsätta med oförändrade resurser och i en oberoende ställning bedriva sitt viktiga arbete.

Bland organisationerna som då agerade fanns Amnesty, Svenska FN-förbundet, Hörselskadades Riksförbund, RFSU, Unicef Sverige, Verdandi och Äldreupproret, alla med frivilliga ideellt samhällsengagerade företrädare bakom sig.

Det är den oberoende ställningen som är central i institutets verksamhet. Det ska kunna verka, följa upp och bidra till att långsiktigt säkerställa rättigheterna i Sverige i enlighet med de principer som antogs i Paris 1993, där Sverige var med.

Det framgår också där vilka uppgifter en sådan institution ska ha, vikten av en bred representation från det civila samhället och även vilka arbetsmetoder som ska kunna användas. Det är utifrån det arbetet som jag i min interpellation vände mig till Camilla Waltersson Grönvall.

Detta arbete har just inletts. Vi ser att det kommer rapporter. Så sent som i mars var det FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning i Genève som tog upp frågan, och Institutet för mänskliga rättigheter fick redogöra för läget i Sverige. Det togs upp frågor om att utbildningsnivån i Sverige bland funktionshindrade är lägre, arbetslösheten högre, den ekonomiska utsattheten större och den psykiska och fysiska hälsan sämre.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Camilla Waltersson Grönvall säger här att det ska till en handlingsplan och att den ska vara klar 2026. Jag tänker att det behöver hända saker fram till dess. Avser Camilla Waltersson Grönvall att ta initiativ för att fram till dess följa upp arbetet utifrån den kritik som framförts? Kan vi räkna med att institutets arbete får fortsätta såsom det är tänkt?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill tacka för debatt och meningsutbyte kring frågorna om life science och vikten av innovationssatsningar och startup-företag. Mitt budskap och syfte i denna debatt var just att vi behöver se den potential och de möjligheter som finns inom detta område och ta den kritik som framförs av aktörer som är verksamma inom områdena som konstruktiv och framåtinriktad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det handlar ofta om långsiktiga investeringar som behöver stimuleras. Perspektivet omfattar flera mandatperioder, så samling och hållbar utveckling är av stor vikt.

Jag har också ett uppdrag i Nordiska rådet, och där kan jag framhålla förslag som har förts fram till ministerrådet om gemensamt arbete i de nordiska länderna gällande vaccinproduktion.

Jag har också varit i kontakt med intressenter i mitt närområde i Skåne, där det finns projekt där man planerar att i samband med att Helsingborgs lasarett ska flyttas använda befintligt område till forskning och utveckling inom life science och medicinteknik. Det rör sig om ett intressant och nära samarbete mellan ett stort läkemedelsföretag och intressenter från såväl akademi som samhälle.

Jag har översänt material om detta projekt till regeringens särskilda life science-samordnare. Jag har dock inte fått någon återkoppling än men förutsätter att det tagits emot och hoppas att den potential som finns är noterad.

Tack för debatten så här långt! Jag hoppas att vi kommer att följa upp och vara aktiva i dessa frågor även framöver. Det handlar om Sveriges bästa och den hållbara utvecklingen.

Fru talman! Jag får tacka näringsminister Ebba Busch för svaret och resonemangen. Frågorna om att stärka innovation och främja entreprenörskap - att få människor att utveckla idéer - behöver som jag ser det hela tiden hållas levande.

Även om vårt land fortfarande i global jämförelse är bland de främsta hänger detta fortfarande i huvudsak på några stora företagskoncerner som Ericsson och Scania, som registrerar en rad patent varje år. Ökad stimulans behövs nog för att stärka entreprenörskap och få med fler aktörer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den satsning som den tidigare socialdemokratiska regeringen inledde och som Ebba Busch också refererade till, Saminvest, där privata investerare, affärsänglar, kan medverka och staten bidrar med låneinvesteringar, är också ett initiativ som jag ser lever och utvecklas.

Inom ramen för den skånska kraftsamling som jag refererade till, där företag, kommuner och utbildningsväsen medverkar, framhölls att det helt avgörande området mellan forskning och etablerade företags behov måste vidmakthållas och stödjas på ett kanske mer aktivt sätt. De befintliga strukturerna på detta område spelar avgörande roller.

Jag vill nämna Öresundsregionen, Skåne och östra delen av Danmark, som har cirka 4,2 miljoner invånare. I runda tal 65 000 personer arbetar och verkar inom life science och foodtech, enligt Øresundsinstituttets analyser och rapporter. Noterbart är dock att 58 000 av dessa anställda finns i Danmark. I Skåne handlar det om mellan 7 000 och 8 000 sysselsatta. Här finns möjlighet till ökning och stimulans från svensk sida. Vi behöver göra mer för att fortsätta hålla hög kvalitet och vara världsledande inom innovation och forskning.

Hur bedömer Ebba Busch att vi behöver göra för att från svensk sida stärka detta arbete? Eller görs redan tillräckligt? Min upplevelse utifrån de kontakter jag har haft är att vi behöver vässa oss.

Fru talman! Tack för det långa svaret från näringsminister Ebba Busch!

Sverige är i ett globalt perspektiv ett starkt innovations- och uppfinnarland. Det i sig har genom flera decennier spelat en avgörande roll för en stark utveckling för jobb och industri, som är en grund för finansieringen av vår gemensamma välfärd.

Det finns dock anledning att lyssna på och ta till sig de kritiska synpunkter som framförs om utmaningar och problemställningar och hur vi ska kunna fortsätta ligga i framkant när det gäller innovation.

Även om det på senare tid varit ganska mycket fokus på nordliga Sverige med etablering av serverhallar, gruvindustri och skog är det angeläget att främja entreprenörskap och industriutveckling i hela landet.

I Skåne och Öresundsregionen är det gränsöverskridande samarbetet med Danmark och de influenser som därigenom skapas värt att ta fasta på också i ett nationellt perspektiv. Då är life science, läkemedelstillverkning, medicinteknik, livsmedel och gröna näringar krafter att räkna med. Produkter som pacemakern, blodvaggan Triomix, defibrillatorn, narkosnappen och, ja, även kylskåpet är välkända svenska innovationer med bäring på just dessa områden. Min frågeställning tar fasta på hur vi kan stimulera framtida uppfinningar av liknande dignitet.

Vid en sammankomst nyligen på Ideon Science Park i Lund benämnd Skånsk kraftsamling lyftes några angelägna frågor upp till inbjudna politiska företrädare. Det är några av dessa jag ser det som angeläget att kanalisera genom denna interpellation. I regionen finns SLU i Alnarp, Lunds universitet, Medicon Village i Lund, Malmö universitet, Kristianstads högskola med Krinova, Campus Helsingborg och en rad andra aktörer. I sammanhanget kan också nämnas FN:s innovationsorgan Unops, som verkar utifrån de globala målen och har samarbete med Malmö universitet.

För att få ytterligare bakgrund och fakta bad jag riksdagens utredningstjänst att titta närmare på hur svensk innovationskraft står sig, då med särskilt fokus på life science och foodtech. Jag tänker att näringsminister Ebba Busch är insatt i förhållandena, men jag vill ändå framhålla betydelsen av dessa områden. I det underlag som tagits fram finns en Vinnovarapport från april 2023 som noterar att Skåne såväl som Västra Götaland nådde en toppnotering i antal nystartade företag inom life science-sektorn 2020. Utvecklingen mellan 2018 och 2020 var expansiv. Samtidigt är konkurrensen i regionen med framför allt Danmark knivskarp, och på senare år har den danska utvecklingen på området varit starkare än hos oss i Sverige.

Att stimulera framväxten av startup- och scaleup-företag inom dessa områden är steg på vägen i att bygga framtidstro. I detta perspektiv ska kanske varningsklockorna från eniga bedömare som jag mött i detta sammanhang beaktas. Jag noterar att Ebba Busch i svaret redogör för pågående insatser, men uppenbarligen finns det mer att göra för att stimulera investeringar och satsningar. Det efterfrågas av de samlade aktörerna på området.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill därför än en gång be Ebba Busch att utveckla hur hon ser på möjligheterna till nya initiativ för att spetsa till arbetet inom detta område.

Fru talman! Det judiska livet i Sverige utsätts beklagligt nog för stora påfrestningar. De senaste dagarna har vi nåtts av rapporter om att judiska företrädare i vårt land blivit kartlagda och utpekade som mordoffer av utländska agenter.

För egen del har jag besökt synagogor, skolor och föreningslokaler såväl här i Stockholm som i mitt hemlän Skåne, senast Helsingborg. Judiska och svenska medborgare har där beskrivit sin situation. Och säkerhetsarrangemang ordnas för varje liten samling som ska genomföras.

Jag välkomnar att insatser tycks vara på gång efter den utredning om en nationell strategi för att stärka judiskt liv i Sverige som den tidigare socialdemokratiska regeringen tillsatte. Detta gjordes för att långsiktigt värna möjligheter och förutsättningar för det judiska livet i Sverige. Jag noterar också att Svenska kommittén mot antisemitism beskriver den allmänna hotbild som just nu finns.

Jag vill utifrån detta fråga kulturminister Parisa Liljestrand om det utifrån minoritetspolitikens perspektiv finns beredskap för ytterligare åtgärder för att långsiktigt värna förutsättningarna för judiskt liv i Sverige.

Fru talman! Jag tackar för svaret och för diskussionen som har förevarit här.

Som jag ser det är sammanhållning och samling av stor betydelse. Vars och ens insats är, som också nämnts i debatten, av stor vikt. Jag tror att det är viktigt att vi också väger in de socioekonomiska förutsättningarna när det gäller beredskap och säkerhetstänkande. Det är en problematik att ta på allvar och att försöka komma till rätta med. Detsamma gäller frågor om en god integration, som ju skapar gemenskapen i samhället. Det är ett budskap som jag ändå hoppas att civilförsvarsministern ser som angeläget att ha med i arbetet med kris- och krigsberedskapen.

Jag har tyvärr inte noterat av svaren att det finns något intresse av att göra en mer ingående analys för att få ökad kunskap och förståelse kring dessa förutsättningar. Se gärna den rapport som riksdagens utredningstjänst har tagit fram som en del av detta arbete framöver!

Jag tror att det är av stor betydelse att vi har med oss de socioekonomiska förutsättningarna och betydelsen av att alla människor i Sverige kan bidra utifrån de förutsättningar man har. Men då behöver vi ha en gemenskap och en medvetenhet kring detta, och här tror jag att en analys utifrån läget kring hemberedskapen och privatpersonernas förutsättningar till detta vore ett bra redskap.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin för svaret.

Jag vill återigen betona att den broschyr med rekommendationer som togs fram 2018, för över fem år sedan, var ett mycket bra initiativ. Jag är säker på att den har tagits väl om hand av många medborgare. Det kan dock vara bra att ha i minnet att det har hänt en del på dessa år. Broschyren var aktuell när den skickades ut, men de som nu är myndiga och förväntas klara sina åtaganden i vardagen var kanske 12-13 år när broschyren trycktes och skickades ut. Medvetenhet och kunskap om situationen är av stor vikt, liksom att detta finns på en så bred bas som möjligt hos befolkningen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Med perspektiv kan man konstatera att tiderna förändras. För egen del gjorde jag militärtjänsten 1982-1983, under den allmänna värnpliktens tid, på P 6 i Kristianstad. Då var det en del av vardagen att förbereda för krig, och det var ingen tvekan om att hotet även då ansågs komma från öster. Det fanns kanske också en annan uppslutning hos befolkningen när alla gjorde värnplikten.

För drygt tio år sedan avskaffades den allmänna värnplikten av den dåvarande moderatledda regeringen. Nu gäller det ånyo att skapa en god förankring i samhället för en god gemenskap och ett egenansvar i vardagslivet, så som civilförsvarsministern också framhåller.

Det har sagts här att ett samhälle inte är starkare än den svagaste länken. Därför tänker jag att utifrån privathushållens perspektiv är information en viktig förutsättning för planering. Det kanske finns anledning att fundera på om en uppdatering av MSB:s broschyr från 2018 utifrån rådande läge kan vara aktuell. Eller bedömer civilförsvarsministern att medvetenheten, kunskapen och även den ekonomiska beredskapen hos privathushållen är till fyllest?

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet Carl-Oskar Bohlin!

Anledningen till att jag lämnade in interpellationen är den reaktion och de frågor som jag har fått från människor jag har mött i olika sammanhang i valkretsen och liknande efter det budskap som både civilförsvarsministern och överbefälhavaren lämnade i samband med försvarskonferensen i Sälen.

Det betonades då att beredskapen för krig behöver finnas och vara förankrad på individnivå. Det är just utifrån den enskilda medborgarens och privathushållens perspektiv som jag ställde frågorna i interpellationen. Jag är säker på att många vill bidra och är intresserade och engagerade i hur man kan förbereda sig inte minst sett i det hushållsekonomiska perspektivet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tänker att det finns en uppenbar risk att det är de med de snävaste marginalerna eller inga alls som blir mest utsatta om kriget kommer. Vi tar nu del av ökade arbetslöshetssiffror, stigande priser och hyror. Många hushåll har av allt att döma svårt att få ekonomin att gå ihop. Jag tänker att det kan vara bra att ha analyserat situationen även ur detta för enskilda individer vardagliga perspektiv.

Vad som finns att tillgå utifrån det budskap som lämnades i Sälen är den folder som togs fram i maj 2018 av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap som heter Om krisen eller kriget kommer. I foldern finns det rekommendationer och tips för hemberedskap, livsmedelsförråd, kommunikation och liknande.

Jag har för att få en bild av läget bett riksdagens utredningstjänst om en beräkning utifrån de rekommendationer och tips som broschyren lämnar. En sådan har också tagits fram. Jag vill ge en bild av de besked som där lämnas. Den bygger på uppgifter från Statistiska centralbyrån och Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI. Jag tänker att ministern kanske är förtrogen med en hel del av dem.

Det framgår att en majoritet av de svarande angav att de har tillgång till varma kläder, ficklampa, flaskor och hinkar eller dunkar för vatten. Mer än hälften gör bedömningen att personerna i hushållet skulle hålla värmen väl inomhus. Undersökningen visar också att det råder ett stöd för att var och en, just som ministern framhåller, har ett personligt ansvar. Det är omkring 88 procent som tycker så. Samtidigt säger över hälften av de svarande att de likväl förväntar sig hjälp snabbare än enligt rådande uppmaning att kunna klara sig själv under en veckas tid.

Det framgår också att en generell kostnad för hemberedskapen enligt utredningstjänsten inte är möjlig att uppskatta i detalj. Krislådor som finns till försäljning på marknaden kan kosta alltifrån 1 000 kronor till uppemot eller strax över 10 000 kronor.

Utifrån dessa beräkningar, som är ganska vaga, vill jag fråga civilförsvarsministern om han ändå inte ser om det finns en anledning till att ta ett initiativ till att få en mer ingående analys av vad situationen innebär för privathushållens möjligheter när det gäller att ordna hemberedskapen.