Fru talman! Jag vill inleda med att tacka utbildningsminister Johan Pehrson för svaret.

Det är nu över 80 år sedan – den 17 januari 1945, närmare bestämt – som den svenske diplomaten Raoul Wallenberg försvann spårlöst i Budapest. ”Mannen med portföljen” utfärdade skyddspass och etablerade så kallade svenskhus, där ungerska judar kunde söka tillflykt på neutral mark.

Raoul Wallenberg har gett namn åt det institut i Lund som nu funnits i 40 år, där medmänsklighet och humanism utifrån vetenskapliga aspekter präglar existensen. Forskningen och projektverksamheten som bedrivs där utgår från mänskliga rättigheter, folkrätt och humanitär rätt.

Jag konstaterar att utbildningsminister Johan Pehrson delar min uppfattning att Raoul Wallenberg-institutet spelar en viktig roll för att främja kunskap om mänskliga rättigheter och humanitär rätt. Utifrån svaret råder, som jag ser det, dock fortfarande osäkerhet när det gäller långsiktigheten för verksamheten. Det är också det långsiktiga perspektivet som den skrivelse som institutet har skickat in till regeringen tar fasta på. Johan Pehrson menar att den bereds av regeringen.

I en tid när allt fler människor i världen lever i länder med bristfällig demokrati – eller helt utan sådan – och de auktoritära styrena blir allt fler är Raoul Wallenberg-institutets arbete kanske viktigare än hittills under dess 40-åriga existens. Institutet är en unik och specialiserad människorättsinstitution och åtnjuter omfattande internationell respekt för sitt arbete inom forskning och utbildning. Institutet spelade också en roll vid tillkomsten av det svenska Institutet för mänskliga rättigheter, som inrättades i januari 2022. Brott mot folkrätten finns exempelvis kartlagda i det som betecknas som världens första databas i sitt slag på området.

En stor utmaning har länge varit bristen på grundfinansiering, vilket gjort det svårt i bidragsansökningsprocedurer och projektarbeten samt när det gäller att attrahera och behålla erkända experter. Det är därför långsiktigt statligt engagemang nu efterfrågas. I sammanhanget kan nämnas andra liknande institut, såsom Sipri, Stockholms internationella fredsforskningsinstitut, som erhåller statligt stöd för grundforskning och projekt. Dag Hammarskjöldfonden, Alva Myrdal-centrum i Uppsala och Folke Bernadotte-stiftelsen är ytterligare exempel.

I en intervju i Dagens Nyheter för en tid sedan uppmanade Johan Pehrson Raoul Wallenberg-institutet att ansöka om grundstöd. Utifrån denna närmast direkta uppmaning vill jag återknyta till ursprungsfrågorna hur Johan Pehrson ser på möjligheterna att stärka Raoul Wallenberg-institutets framtid och om han i sin roll avser att vara pådrivande i det beredningsarbete som pågår.

Fru talman! I går besökte jag Sankta Maria domkyrka i Visby. Under kyrkans 800-åriga valv svävade mer än 5 000 fredsduvor i olika kulörer och med olika budskap, som tusentals gotlänningar – från förskolebarn till pensionärer – har arbetat med för att manifestera fredsbudskapet inför domkyrkans 800-årsjubileum. Det var en mycket fin och tänkvärd upplevelse, och det är säkert tankeväckande för gotlänningarna i deras utsatta geografiska position. Raoul Wallenberg-institutet fokuserar kanske inte specifikt på fredsprojekt och fredsbevarande insatser, men deras arbete tangerar helt klart tankarna bakom denna vackra installation i Visby domkyrka.

Det gläder mig naturligtvis att jag nu kan konstatera att institutet får ett tillskott som säkrar biblioteket under tre år. Men den amerikanske presidentens beslut att lägga ned USA:s internationella bistånd har medfört att institutet gått miste om finansiering av tre av sina projekt, vilket är en betydande del av budgeten. Det handlar om ett projekt i Sydostasien om klimat och mänskliga rättigheter och två projekt i Armenien som berörde rättsstaten och kriminalvården.

Ansökan som nu gjorts handlar om att säkerställa kärnverksamheten. Biblioteket är en del av den. Det utgör en nationell resurs för fjärrlån och en mycket viktig resurs för mänskliga rättigheter och miljöfrågor. Att säkra kärnverksamhetens ekonomi gör även att man kan behålla kompetensen i form av personal, eftersom de är mycket attraktiva på andra marknader. Min fråga till statsrådet är naturligtvis också om Raoul Wallenberg-institutet kan räkna med statlig grundfinansiering.

Fru talman! När det gäller forskning, som Johan Pehrson nämner, är det internationella perspektivet viktigt. Just internationalisering och mångfald är kärnan i Raoul Wallenberg-institutets arbetssätt. Institutet arbetar med fem tematiska fokusområden. Alla dessa områden är relevanta även för forskare i olika delar av världen och stöder bland annat nordsyd-samarbeten.

Samarbetet med internationella organisationer sker på flera sätt – exempelvis med FN:s särskilda rapportörer och genom rådgivning till FN:s processer för straffrättsliga standarder. Det sker också i partnerskap med kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, OHCHR, om att utveckla mänskliga rättigheter och antikorruptionsarbete.

Gemensamma forskningsprojekt med andra fakulteter vid Lunds universitet pågår, såsom med Lunds tekniska högskola och med den juridiska fakulteten. Institutet arbetar också med EU-projekt, såsom i ett ramavtal med den europeiska byrån för grundläggande rättigheter. Forskning i samarbete med kommuner pågår inom områdena funktionshinder, lokal styrning och klimatmigration.

För egen del har jag vid ett par tillfällen tagit emot delegationer från Zimbabwe här i riksdagen utifrån det utvecklingsarbete som pågår och som institutet bedriver kring demokrati och rättsstatsprinciper, fri- och rättighetsfrågor samt antikorruption.

Särskilt aktuellt just nu är det etablerande av kontor i Kiev i Ukraina som institutet är involverat i för att där vara på plats som samarbetspartner och resurs i kommande EU-anslutningsprocess. Det är en process som i sig kräver långsiktighet och idogt arbete på plats i Ukraina.

Fru talman! Jag förstår att Johan Pehrson inte vill föregripa pågående beredningsarbete, men jag vill ändå fråga hur han ser på verksamhetens betydelse och på vikten av att satsa på frågor utifrån frågor om mänskliga rättigheter och humanitär rätt inom forskning och utbildning. Är inte detta frågor som är värda att lyftas fram i den svenska forskningspolitiken?

Fru talman! Det är inte bara vi skåningar som uppskattar Raoul Wallenberg-institutet. Det grundades 1984 som ett akademiskt institut knutet till Lunds universitet – vårt universitet. Det grundades med uppdrag att främja mänskliga rättigheter och humanitär rätt genom utbildning, forskning och kapacitetsuppbyggnad både i Sverige och internationellt.

Institutet har ju, som mina kollegor har sagt, mycket gott renommé hos FN som samarbetspartner i arbetet med att skydda och främja mänskliga rättigheter. Institutets rapporter är uppskattade och efterfrågade hos FN. Institutet har också formell konsultativ status hos FN:s ekonomiska och sociala råd.

En av de mest aktuella frågorna hos institutet just nu är, precis som interpellanten sa, att man arbetar med att stärka mänskliga rättigheter i Ukraina inför ett eventuellt EU-inträde. Detta sker ju genom uppdrag från vårt utrikesdepartement.

För drygt ett år sedan fick Sverige skarp kritik från FN:s funktionsrättskommitté, bland annat eftersom man ansåg att Sverige inte tillräckligt sett till att stärka det nationella institutet för mänskliga rättigheter – det vill säga Raoul Wallenberg-institutet.

Det finns alltså många anledningar att se till att Raoul Wallenberg-institutet får statligt stöd för sin kärnverksamhet.

Fru talman! Sverige har genom åren haft ett erkänt gott renommé för att ha varit pådrivande i arbetet med att ta fram internationella konventioner och för att värna och utveckla frågor om mänskliga rättigheter.

När Raoul Wallenberg-institutet bildades för 40 år sedan var det i en tid av global uppslutning kring frågor om mänskliga rättigheter, jämställdhet och fattigdomsbekämpning. USA:s dåvarande president Jimmy Carter, som nyligen avled vid 100 års ålder, var en av förgrundsfigurerna i dessa frågor, men nu hörs tyvärr andra tongångar från USA och Vita huset.

Det är en oro som delas av många att den regelbaserade världsordningen, där länder har att förhålla sig till gemensamt framtagna konventioner för grundläggande rättigheter och humanitär rätt, riskerar att sättas ur spel.

Som jag ser det är utbildning och forskning nyckeln till att fortsätta att utveckla och stärka en regelbaserad världsordning, och här är Raoul Wallenberg-institutet i världsklass och kan agera motvikt för att lyfta fram kunskap och folkbildning i dessa frågor.

Det är av yttersta vikt att följa upp dagens frågor, och jag förväntar mig utifrån debatten att Johan Pehrson tar med sig detta i beredningsarbetet och ser till att prioritera det med tanke på den betydelse detta har för att stärka den regelbaserade världsordningen. Kunskap är nyckeln.