Herr talman! Jag får tacka för svaret från gymnasie, högskole- och forskningsminister Lotta Edholm. Jag noterar av svaret att Lotta Edholm delar min syn på att det är angeläget att främja kunskap om mänskliga rättigheter och humanitär rätt, inte minst, som hon också uttrycker det, i den värld som vi nu lever i. Lotta Edholm framhåller också Raoul Wallenberg-institutets viktiga roll i detta arbete.

Utifrån den slutsatsen är det beklagligt att de välvilliga orden än så länge inte förvandlats till handling och att jag därför får återkomma till denna fråga i en ny interpellationsdebatt.

I sammanhanget kan det nämnas att Raoul Wallenberg-institutet är ett av Nordens främsta inom mänskliga rättigheter och humanitär rätt. Man har erkänd internationell verksamhet och driver tillsammans med Lunds universitet ett av världens mest respekterade masterprogram inom området. Det är rankat på tionde plats internationellt.

Institutet är uppkallat efter den svenske diplomaten Raoul Wallenberg, som var diplomat i Budapest och vars insatser för att rädda judar undan nazismen är omvittnat erkända. Hans namn i sig förknippas med civilkurage, internationell solidaritet och kampen för mänskliga rättigheter under Europas kanske mörkaste stunder.

På institutet kombineras forskning inom mänskliga rättigheter med direkt engagemang på plats i samarbete med lokala partner i över 60 länder. Brott mot folkrätten finns kartlagda i det som betecknas som världens första databas i sitt slag.

För egen del har jag kommit i kontakt med institutets arbete här i riksdagen i samband med bland annat delegationer från andra länder, exempelvis Zimbabwe, där arbetet mot korruption och för demokrati varit och är i fokus.

Jag har som jag nämnde haft denna typ av debatt, om Raoul Wallenberg-institutet i Lunds viktiga insatser för mänskliga rättigheter och humanitär rätt, vid två tidigare tillfällen i denna kammare under mandatperioden. Först var det med tidigare ministern Paulina Brandberg, som betygade sin uppskattning och i alla fall tog med sig frågan. Sedan var det med Liberalernas och Lotta Edholms tidigare partiledare Johan Pehrson, som en kort tid efter debatten här i kammaren mer eller mindre utlovade att regeringen avsåg att rädda Raoul Wallenberg-institutets bibliotek och uppmanade institutet att inkomma med ansökan om långsiktigt forskningsstöd.

Institutet följde denna uppmaning och lämnade in en ansökan samma månad. Som jag förstod det hade mottagandet blivit gott och diskussionerna fruktbara. Därför var besvikelsen mycket stor när regeringens budgetproposition presenterades och det saknades avsatta medel för långsiktigt grundbidrag. En summa som nämnts i sammanhanget är 10 miljoner kronor.

Därför väcker jag nu frågan på nytt och hoppas att Lotta Edholms ändå välvilliga inställning kanske kan vara ett litet hopp om att föra frågan framåt. Någon motivering har, såvitt jag förstår, inte lämnats när företrädare för institutet frågat varför anslaget saknas. Det finns inte heller i det svar som Lotta Edholm hittills lämnat. Jag noterar också att ministern undviker att svara på det här med långsiktigt stöd.

Jag vill återigen fråga gymnasie, högskole- och forskningsministern om hon bedömer att Raoul Wallenberg-institutet i Lund, i synnerhet i det omvärldsläge vi upplever, är av statligt intresse och om hon avser att säkerställa institutets välrenommerade forskningsverksamhet framgent. Annars blir institutet hänvisat till ett årligt anslagsäskande med den osäkerhet som det kommer att innebära.

Herr talman! Jag vill först rikta ett stort tack till Per-Arne Håkansson för att han gång på gång i riksdagens kammare lyfter upp frågan om Raoul Wallenberg-institutet i Lund. Jag vill också tacka Ewa Pihl Krabbe för att hon driver frågan aktivt, inte minst i de här debatterna.

Jag vill även tacka statsrådet för svaret, även om jag tycker att det är en besvikelse. Vi upplevde under den förra interpellationsdebatten att det förra statsrådet, Johan Pehrson, hade en mer positiv inställning och verkade mer angelägen om institutets framtid. Det var också därför vi förstod det som att han uppmanade institutet att ansöka om pengar. Den känslan tycker jag inte alls att man får av det nuvarande statsrådets mycket kortfattade svar. Jag hoppas att vi kanske kan få lite mer besked under debatten.

Jag vill påstå att Raoul Wallenberg-institutet i Lund är en avsevärd nationell resurs med en mycket bred verksamhet. Man bedriver forskning om mänskliga rättigheter i världen och har direkt verksamhet i ett fyrtiotal länder för att stärka respekten för rättsstatens principer och mänskliga rättigheter, i syfte att främja en demokratisk utveckling. Jag menar att det är mer angeläget än någonsin nu när demokratin är på tillbakagång och vi ser dagliga, omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna, inte minst i krigshärdar som Ukraina, Palestina och Sudan.

Raoul Wallenberg-institutet åtnjuter ett mycket högt internationellt anseende. Det visade sig inte minst förra året då FN vände sig till institutet när det gällde att granska de anklagelser som förts fram mot UNRWA om kopplingar till Hamas. Raoul Wallenberg-institutet var en av de tre forskningsinstitutioner i världen som bidrog till den granskningen och det arbetet. Det säger lite om den status som Raoul Wallenberg-institutet har i det internationella forskningssamhället.

Raoul Wallenberg-institutet kartlägger dessutom brott mot folkrätten i en databas som är unik i sitt slag. Man driver också det bibliotek som vi hörde om tidigare och som samlar grundfakta om mänskliga rättigheter. Även det är världsunikt.

Herr talman! Raoul Wallenberg-institutet är en nationell resurs. Då är frågan varför man inte har någon nationell statlig grundfinansiering. Det kan väl inte bero på att det här är ett institut som inte ligger i Stockholm? Det vill man inte tro.

Frågorna om finansieringen blev akuta förra året, när bibliotekets framtid var i fara. Då löstes det genom ett tillfälligt tillskott. Det var gott så, men det skjuter bara fram problemet några år – till nästa regering, kanske man kan tänka.

Som jag sa tidigare uppmanade det förra ansvariga statsrådet, Johan Pehrson, i en DN-artikel i våras institutet att ansöka om permanenta medel från regeringen. Efter en sådan uppmaning hade man förhoppningen att regeringen skulle prioritera frågan i budgetförhandlingarna. Men det har man uppenbarligen inte gjort. Tvärtom får vi ett ganska korthugget svar när vi nu återigen tar upp frågan – det enda vi får veta är att regeringen skjuter till pengar till forskning 2028. Det är alltså 2025 nu. Min fråga till statsrådet är: Är det detta som är beskedet nu: att man helt enkelt får vänta till 2028?

Herr talman! Jag vill åter tacka Lotta Edholm för svaret.

I en tid när allt fler människor i världen lever i länder utan demokrati och med auktoritära styren blir Raoul Wallenberg-institutets arbete kanske viktigare än hittills under dess 40-åriga existens. Det handlar om en unik och specialiserad människorättsinstitution som finns sedan över 40 år tillbaka. Den bildades i spåren av den globala våg av frågor om mänskliga rättigheter som präglade världspolitiken på 1970-talet och i början av 1980-talet. Jimmy Carter var president i USA, och Olof Palme var statsminister i Sverige. FN:s generalsekreterare Javier Pérez de Cuéllar var fredsmäklare. För att ta exempel som är mer närliggande för Lotta Edholm kan jag nämna företrädare för Liberalerna på hemmaplan som statsminister Ola Ullsten, partiledare, och utrikesminister Hans Blix.

Sverige var ett av de drivande länderna vad gällde framtagandet av internationella konventioner på en rad områden. Rättigheter som i dag kanske tas mer eller mindre för självklara men som nu utmanas är värda att lyfta fram. Institutet spelade också en viktig roll vid tillkomsten av Institutet för mänskliga rättigheter, som inrättades den 1 januari 2022 efter ingående utredningsarbete och beredning i KU med stöd inte minst av Liberalerna.

En stor utmaning har länge varit bristen på grundfinansiering. Denna brist har försvårat bidragsansökningsprocedurer och projektarbeten samt gjort det svårare att attrahera och behålla erkända experter. Därför efterfrågas nu ett långsiktigt statligt engagemang.

Det är intressant att Lotta Edholm nämner konkurrensen. Det kan tolkas som att Raoul Wallenberg-institutet inte erhållit stöd för att man blivit utkonkurrerad. Jag har stämt av det med institutet, och det är i så fall första gången man hör detta. Det besked som tidigare lämnats är att departementet gjorde allt man kunde för att få till ett stöd. Det anslag på 6,5 miljarder kronor som Edholm nämner är inget som man tror att man kan komma i fråga för – jag har kollat med institutet. Fokus är på det särskilda anslaget för oberoende utbildningssamordnare.

En fråga som ofrånkomligen uppstår och som också har tagits upp av tidigare talare är den regionalpolitiska dimensionen. I anslaget på drygt 1 miljard kronor under innevarande år för enskilda utbildningssamordnare finns det en stark övervikt för Stockholm och Mälardalen. Men de facto finns det både historiskt och fortfarande ett fokus på mänskliga rättigheter i Öresundsregionen. FN City i Köpenhamn är värd för elva olika FN-organ och Unicefs spjutspetsteknologi. Lunds universitet har en erkänd verksamhet på området. Detta är kanske ytterligare argument för att se potentialen i Raoul Wallenberg-institutets verksamhet i Lund och Skåne.

Jag skulle vilja fråga Lotta Edholm hur hon ser på dessa aspekter. Är det Lotta Edholms bedömning att den kraft och samlade kunskap som finns kring dessa frågor med Raoul Wallenberg-institutet i fokus utgör en resurs ur ett nationellt perspektiv? Det kan väl inte vara så att det ska vara regionalpolitiska dimensioner som täcker den typen av frågor i denna viktiga debatt?

Herr talman! Jag får nog säga att jag hade hoppats på ett mer positivt svar från statsrådet i hennes senaste inlägg. Nu fick vi bara höra att hon inte kan lova några pengar. Det kan hon ju visst. Det tror jag faktiskt att jag själv har gjort som minister vid några tillfällen. Man kan i vart fall lova att man ska titta närmare på frågan, visa att man förstått hur viktig den är och ta den vidare. Det var precis det som Johan Pehrson gjorde i interpellationsdebatten i våras. Han såg inte bara till att de viktiga 10 miljonerna kom fram utan uppmanade också institutet att söka pengar i form av grundfinansiering. Det gav en signal om att regeringen såg hur viktig den här verksamheten var. Därför blev det också en besvikelse när budgetpropositionen kom och det visade sig att det inte fanns några pengar där.

Jag menar att regeringen måste se Raoul Wallenberg-institutet som en avsevärd nationell resurs. Jag hoppas att det ansvariga statsrådet själv skulle kunna besöka institutet på plats i Lund för att informera sig om vad man gör. Det hade varit en bra signal.

Med den värld vi nu lever i är det kanske mer angeläget än någonsin. Det handlar inte bara om de stora krig som rasar i Ukraina, Mellanöstern och Afrika utan också om hur hela den regelbaserade världsordningen är i gungning.

Finns det då någonting som är viktigare i det här sammanhanget än att satsa på forskning om och utvärdering av mänskliga rättigheter, krig och internationell rätt?

Det hade varit en viktig signal att skicka från Sveriges sida. Jag menar att det hade varit bra om regeringen skapat en idé och en ambition om vad man vill med institutet.

Sedan är min fråga: Ska man verkligen behöva vänta till 2028 på pengarna? Eller är det så, som vi har förstått tidigare i debatten, att de pengarna kanske inte över huvud taget kan komma i fråga för institutet?

Herr talman! Jag vill tacka Lotta Edholm för debatten. Den kommer sannolikt att återkomma utifrån de svar vi har fått här i dag.

Jag förstår att Lotta Edholm nämner biblioteket. Det är glädjande att Lotta Edholm har träffat representanter från Raoul Wallenberg-institutet. Jag tänker mig att de säkert har nämnt att biblioteket och institutets verksamhet hänger ihop. Man kan inte se biblioteket separat. Då blir det felaktigt utifrån det långsiktiga perspektivet. Biblioteket och institutet hänger ihop.

Jag vill som slutord betona att skyddet av mänskliga rättigheter och humanitär rätt inte är några perifera forskningsområden. De är snarare fundamentala för vår demokrati, för en fortsatt framgångsrik diplomati och kanske också för vår självbild som rättsstat. Det är också av betydelse för Sveriges röst i världen att dessa områden kan lyftas fram i forskningen.

Ett årligt kontinuerligt stöd skulle frigöra de mänskliga resurser som finns tillgängliga vid institutet och skapa den tid som behövs för att initiera innovativ forskning och internationella samarbeten. Under de senaste åren har institutet lyckats attrahera en rad talanger och säkra projektbaserad forskning och internationella samarbeten.

Det treåriga bidraget som regeringen tillfört biblioteket för att rädda den samlade kunskap och de fakta som där finns tillgängliga för alla intresserade är självklart välkommen. Men det behövs en långsiktig finansiering för att stärka arbetet framgent. Det hoppas jag att denna debatt gett insikt om och inspiration till att åstadkomma.