Mikael Dahlqvist

Fru talman! Tack så mycket till statsrådet för det inledande svaret på våra interpellationer!

Jag måste börja med att säga att jag är bekymrad. Ministern beskriver väl situationen men svarar tyvärr inte på frågorna. Vi står inför en kraftig demografisk utveckling där andelen äldre ökar, framför allt de allra äldsta som vi vet har ett stort behov av vård och omsorg. Samtidigt ser vi i dag att de äldre får vänta på sina insatser som de har rätt till. Beslut fattas men verkställs inte. Kommunerna larmar om en ekonomi som inte går ihop.

Fru talman! Ministern återkommer till det kommunala självstyret, som jag i grunden är positiv till och som man ska värna och ge möjligheter. Problemet är inte att kommunerna inte tar ansvar – problemet är att kommunerna saknar förutsättningar. När kommun efter kommun säger att vi inte klarar att bygga ut äldreomsorgen i den takt som krävs räcker det inte att hänvisa till ansvarsfördelningen. Då måste staten och regeringen kliva fram.

Fru talman! Jag hör inga nya besked. Jag frågade konkret vilka åtgärder ministern avser att vidta för att säkerställa fler platser i särskilt boende. Vi vet att platsbristen är stor redan i dag, vilket leder till att många äldre blir kvar hemma trots stora behov eller så blir de i värsta fall kvar på sjukhus tills de får ett lämpligt boende. Detta är inte värdigt. Ministern lyfter också den tidigare höjningen av statsbidragen, men dessa följer ju inte kostnadsutvecklingen. Det innebär i praktiken att äldreomsorgen i dag sakta men säkert urholkas.

Här finns en politisk skillnad, fru talman. Vi har prioriterat välfärden högre. Exempelvis 2023 och 2024 dubblerade vi våra resurser till välfärden jämfört med regeringen. I årets budget har vi gjort en särskild satsning på cirka 2 miljarder för att öka bemanningen. Kommunerna möter ökade kostnader samtidigt som behoven växer. Det går inte ihop.

Fru talman! Jag vill därför ställa tre tydliga frågor till statsrådet: Vilka konkreta åtgärder tänker regeringen vidta för att öka antalet platser i särskilt boende? Varför vill inte regeringen säkerställa att statsbidragen följer kostnadsutvecklingen? Vilka åtgärder tänker man vidta för att säkerställa att beslut faktiskt verkställs i tid?

Det handlar i grunden om något enkelt: att äldre människor får rätt till vård och omsorg i tid.

Herr talman! Tack så mycket, ledamoten, för svar!

Det är bra att ledamoten är tydlig med att det enbart hänger på kommunerna framöver hur svensk äldreomsorg utvecklar sig. Där är vi inte helt överens.

Socialdemokraterna är helt övertygade om att en underfinansiering av den sektorn har pågått i många år. Det måste vi lösa för att få grundförutsättningarna för att bygga någonting bättre framöver.

Jag har en andra fråga som jag tänkte ställa utifrån Malin Höglunds anförande. Det handlar om att Moderaterna är en garant för valfrihet och så vidare. Om jag hörde rätt menar man att kommunerna har brist på kreativitet och organisation.

Vi socialdemokrater har absolut ingenting emot valfrihet om det sker på bra och rättvisa villkor. Ledamoten vet precis som jag att vi har en tickande bomb när det gäller privata utförare inom välfärden. Äldreomsorgen är tyvärr inget undantag.

Det finns myndigheter som påstår att vi talar om en svart marknad på över 100 miljarder. Vi har problem med oseriösa utförare, vi har problem med kriminalitet, rent ut sagt, och vi har problem med fusk.

En fråga som jag har drivit länge i socialutskottet under den här mandatperioden och även förra mandatperioden är att vi ska lägga den ideologiska hatten åt sidan och försöka att se till skattebetalarnas pengar.

Jag anser att vi måste göra betydligt mer för att få ordning och reda. Min fråga till ledamoten är: Är det inte bättre att se till att skapa ett regelverk för att minimera risken för fusk och båg innan man vill ha mer valfrihet?

Herr talman! Jag tackar Malin Höglund så mycket för anförandet. Jag håller med om en del av beskrivningen av de utmaningar svensk äldreomsorg står inför. Jag kan också vara ödmjuk och säga att pengar inte löser alla dessa problem. Det vore förmätet att hävda det. Det krävs naturligtvis också andra insatser.

Men som jag tidigare sagt i både mitt huvudanförande och replikerna är äldreomsorgen underfinansierad i Sverige. Detta är många myndigheter, SKR med flera – även forskare, som vi hört i dag – väldigt tydliga med. Därför vill vi socialdemokrater prioritera äldreomsorgen särskilt mycket de kommande åren. Vi har dubblerat flera av anslagen till välfärden. Vi har i år även ett riktat anslag på 2 miljarder till personalsatsningar.

Min första fråga till ledamoten Malin Höglund är: Anser Moderaterna att de pengar som ges i statsbudgeten för i år är tillräckliga för att få svensk äldreomsorg att fungera? Är det enbart andra insatser som behövs? Behövs det inte mer resurser i form av pengar?

Herr talman! Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Regioner är tydliga med att äldreomsorgen står inför historiska utmaningar. I Sverige blir allt fler äldre. Antalet personer över 80 år ökar kraftigt de kommande åren, och gruppen över 85 år, som har störst behov av vård och omsorg, ökar ännu mer.

Det är en framgång att vi lever längre. Men det ställer samtidigt ökade krav. Alltför många äldre möts i dag av en verksamhet där kvaliteten är ojämn, personalen är överbelastad och den medicinska kompetensen inte alltid räcker till. Det är oacceptabelt. I takt med att vi blir allt äldre ökar antalet som har demenssjukdomar, kroniska sjukdomar och andra omfattande behov. Det innebär att det krävs fler platser i särskilt boende, mer hemtjänst och mer medicinska resurser.

Samtidigt växer den arbetsföra befolkningen långsammare. Färre ska bära framtidens kostnader och utföra arbetet för fler. Den utvecklingen har vi känt till länge. Frågan är inte om vi har råd att stärka äldreomsorgen; frågan är om vi har råd att låta bli.

Herr talman! Äldreomsorgen är redan en av kommunernas största utgiftsposter. Samtidigt växer behoven snabbare än resurserna. Många kommuner kämpar i dag med underskott och har svårt att bygga ut i takt med utvecklingen.

Sverige består av 290 kommuner. Det finns naturligtvis kommuner som har god ekonomi, men det finns också många kommuner som inte får driften att gå ihop.

Inspektionen för vård och omsorg visade nyligen i en rapport att andelen äldre som får vänta på insatser ökar. Besluten är fattade men verkställs inte. En av de vanligaste orsakerna till det är platsbristen. Det är i grunden en resursfråga. När staten inte tar ett tillräckligt stort ansvar tvingas kommunerna spara. Det leder till färre anställda, sämre kontinuitet och ökad press på personalen.

Vi socialdemokrater menar att äldreomsorgen inte är en kostnad som ska pressas. Det är en investering i trygghet och värdighet. Till skillnad från Tidöpartierna är vi socialdemokrater beredda att skjuta till mer resurser till äldreomsorgen. År 2023, då den första budgeten lades för den här mandatperioden, föreslog vi en fördubbling av resurserna till välfärden jämfört med regeringen. Så har det sett ut även åren därefter.

I vårt förslag till årets statsbudget avsätter vi 13 miljarder kronor mer, bland annat till två unika satsningar som visar att vi menar allvar med att satsa på äldreomsorgen. Den ena innebär att vi öronmärker cirka 2 miljarder kronor för att man ska kunna påbörja ökad bemanning inom särskilda boenden och hemtjänsten. Vi vill också säkerställa att statsbidragen följer index, för att minska risken för det som hände nyligen på grund av räntechock och inflation. Vi vill indexera våra statsbidrag.

Herr talman! Bakom varje siffra finns en människa. Äldreomsorgen står och faller med personalen. Hemtjänsten i dag styrs till stor del av minutplanering, personalen saknar rätt kompetens och många behärskar inte svenska språket. Den hemtjänsten kan aldrig ge våra äldre det optimala stödet.

Vi vill därför skapa en äldreomsorg där personalen kan arbeta med kvalitet och värdighet, där arbetsvillkoren är goda och där byråkratin är minimal. Och alla som arbetar i offentlig sektor ska ha lika tillgång till arbetskläder och arbetsskor.

Vi vet att behovet av personal kommer att öka kraftigt de kommande åren. Samtidigt är det redan i dag svårt att rekrytera och behålla personal. Därför vill vi permanenta det så kallade Äldreomsorgslyftet, så att fler får möjlighet att utbilda sig inom både yrket och annan vidareutbildning. Fokus ska naturligtvis ligga på undersköterskor, vårdbiträden och specialistsjuksköterskor. Och personalen ska få språkstöd, utan att yrkeskompetensen trängs undan. Fler ska utbildas för välfärdsyrken, och fler ska vilja stanna kvar.

Vi vill också att det ska vara ett krav att det finns medicinsk kompetens, tillgång till läkare och sjuksköterskor, på våra boenden och i hemtjänsten dygnet runt och året om.

Vi vill också att heltid ska vara norm. Och ledarskapet måste stärkas. Vi vill framför allt att det ska bli fler kollegor till dem som jobbar inom svensk äldreomsorg.

Herr talman! För att säkra kvaliteten i hela landet vill vi införa en äldreomsorgslag, som tydliggör krav på kompetens och kvalitet. Vi vet att ojämlikheten är stor i dag och att den ökar bland kommuner i Sverige.

Vi vill naturligtvis också se att välfärdsteknik införs, men i första hand som ett komplement till personalen, inte för att ersätta personal. Trygghetslarm, läkemedelsrobotar och digital tillsyn ska öka säkerheten och kvaliteten utan att minska den mänskliga närvaron.

Herr talman! Vi har tyvärr sett många rapporter och larm den senaste tiden om övergrepp och allvarliga brister i äldreomsorgen. Jag vill från den här talarstolen vara tydlig med att det är fullständigt oacceptabelt. Ingen äldre ska behöva känna sig otrygg i sitt hem eller på sitt boende. Trygghet och respekt är inte förhandlingsbart. Det är grundläggande rättigheter.

Framtidens äldreomsorg kan inte vänta. Vi behöver en reformerad och stärkt äldreomsorg nu, en äldreomsorg som värnar de äldres rätt till trygghet och värdighet och som ger personalen förutsättningar att göra sitt arbete med stolthet.

Våra löften till folket är tydliga: Äldreomsorgen ska prioriteras. Därför är vi beredda att skjuta till ännu mer resurser och långsiktigt stärka verksamheten.

Jag vill yrka bifall till vår reservation 1 om äldreomsorgens organisation och funktion.

Herr talman! Tack, Mona Olin, för svaren!

Sedan vi socialdemokrater hamnade i opposition har vi verkligen prioriterat välfärden – det vill säga under hela den här mandatperioden. Tyvärr blir våra budgetmotioner inte verklighet på grund av majoritetsförhållandena, men vi hade under både 23 och 24 dubbla anslag jämfört med Tidöpartierna. Under 25 hade vi 6 miljarder extra till välfärden, och i den innevarande statsbudgeten, herr talman, har vi 13 miljarder extra.

Dessutom vill vi ha en indexering som värdesäkrar anslagen mot den typ av kris som har rått inom hälso- och sjukvården, och i viss mån även inom äldreomsorgen, på grund av räntechock och inflammation – nej, inte inflammation utan inflation! Förlåt mig, herr talman; jag har nog varit för länge inom sjukvården.

Vi har varit tydliga med att vi ser att äldreomsorgen är underfinansierad. Vi har gett ett antal löften, och vi kommer framöver att se till att svensk äldreomsorg får de resurser den behöver. Det behövs nämligen mer resurser för att höja kvaliteten, höja statusen och förbättra arbetsmiljön och anställningsvillkoren.

Min fråga till Mona Olin och Sverigedemokraterna blir återigen: Sverigedemokraterna är ändå det största partiet i regeringsunderlaget – varför har man inte prioriterat extra resurser till äldreomsorgen under dessa år? Och vad anser ledamoten – behövs det mer pengar, eller tycker ledamoten att resurserna är tillräckliga i dag?

Herr talman! Jag tackar Mona Olin från Sverigedemokraterna för anförandet.

Under den förra debatten, som gällde funktionspolitiken, målade ledamoten upp en väldigt fin och visionär bild av hur det ska se ut och borde vara. Det gjorde ledamoten även i sitt anförande gällande äldreomsorgen.

Mycket av det ledamoten sa i sitt anförande kan jag också stå bakom. Däremot finns det även i den här debatten fundamentalt olika synsätt gällande hur vi ska lösa problemen inom svensk äldreomsorg.

Jag vill börja med att prata om den underfinansiering inom svensk äldreomsorg som nu är akut. SKR, alltså Sveriges Kommuner och Regioner, visar detta tydligt. Även Socialstyrelsen har påpekat att utvecklingen av demografi och annat gör att de äldre får allt mindre resurser.

En rapport som Ivo, Inspektionen för vård och omsorg, nyligen lade fram visar att allt fler inom äldreomsorgen får vänta på verkställighet och beslut, herr talman. Det gäller framför allt väntan på att få en boendeplats och i viss mån även hemtjänstinsatser. Ivos slutsats i rapporten är bland annat att det är stor resursbrist i många av Sveriges kommuner.

Mycket av det ledamoten tog upp i sitt anförande handlade om trygghet, kvalitet och så vidare. Men var finns verktygen för detta, Mona Olin? Det är min fråga till dig. Ni har inte visat det ekonomiskt genom ökade statsbidrag.

Jag vill fråga: Hur når Sverigedemokraterna konkret upp till sina bra mål?

Herr talman! Tack för ditt svar, ledamoten!

Nu talar vi om den regeringsperiod vi befinner oss i. Men er kritik var otroligt tydlig under den förra mandatperioden. De här problemen dök nämligen inte upp för åtta år sedan, måste vi ärligt erkänna. De dök upp för fyra fem år sedan. Vad gjorde den socialdemokratiska regeringen då? Jo, den tillsatte en jättestor läkemedelsutredning för att se över hela strukturen med subvention av läkemedel och olika beslutsnivåer. Var ligger den utredningens betänkande? Ja, det ligger säkert och skräpar i något skåp hos regeringen. I stället funderar regeringen på att tillsätta en ny utredning.

Det blir lite av en retorisk fråga här. Ledamoten säger att vi bara utredde och utredde och att det blev kassa utredningar, men de flesta utredningar som vi tog fram på slutet har ni ju genomfört reformer på. Ta bara den skyddade yrkestiteln för undersköterskor. Det var en socialdemokratisk utredning. På juridikområdet kom nästan alla era reformer de första tre åren från Socialdemokraterna. Här får man nog granska lite grann vad som är sant och inte sant.

Faktum kvarstår dock: Ett av grundproblemen för att genomföra de mål och visioner som vi är helt överens om när det gäller läkemedel för sällsynta diagnoser, och framför allt när det gäller att få fler läkemedel till Sverige på ett snabbare sätt, stavas pengar. Jag ser inte en bokstav om pengar i regeringens dokument.

Det har snarare varit tvärtom: I varje utredningsuppdrag som TLV har fått av regeringen har det stått att det inte får kosta mer. TLV har varje gång svarat att det inte går att genomföra detta om man inte får mer pengar, bland annat för att lösa ut dyra läkemedelskostnader.

Min fråga kvarstår: Var är den skarpa politiken på området?

Herr talman! Tack så mycket för anförandet, ledamoten!

Jag håller i stora delar med om det som sades i anförandet om mål och visioner. Problemet med nuvarande regering med stöd av Sverigedemokraterna är dock just att det bara är vackra ord och mål. Man är väldigt beslutsam och genomför skarp politik när det gäller skattesänkningar för rika. På det här området utreder man sig till döds, herr talman.

Redan 2022 började regeringspartierna ge TLV i uppdrag att utreda hur man kan säkerställa att människor med sällsynta diagnoser eller sjukdomar får tillgång till ny, innovativ medicin. Det fanns redan ett antal utredningsrapporter. Vad hände med dem? I stället beställer man nya utredningar.

Den andra problematiken är att när vi satt i regeringsställning – då talar vi alltså om tiden för fem, sex eller sju år sedan – fick vi hela tiden höra från Tidögänget i opposition att vi var för långsamma och för senfärdiga. Ni tog fram utskottsinitiativ på utskottsinitiativ inom det här området.

Nu har snart hela mandatperioden gått, ledamoten, och ingenting händer. Nu målar ni upp en ny bild av visioner och idéer. Trovärdigheten blir inte särskilt stor, tycker jag.

Min konkreta fråga till ledamoten är: Varför har ni inte tidigare genomfört en politik som säkerställer att man får tillgång till läkemedel? Det finns konkreta förslag. Det finns en bild av vad problemen beror på. Och framför allt: Varför har ni inte finansierat kostnaden?

Herr talman! I dag debatterar vi som sagt läkemedel och tandhälsa. Jag ska börja med läkemedel.

Läkemedel är ingen vanlig konsumtionsvara. Den är livsviktig för patienter, speciellt för dem med kronisk sjukdom, för barn och äldre och framför allt för personer med sällsynta diagnoser. Den är en förutsättning för hälsa, funktion och i många fall överlevnad. Just därför kräver läkemedelspolitiken långsiktighet, tydlig styrning och ett konsekvent jämlikhetsperspektiv. Men i dag ser vi tyvärr motsatsen.

Herr talman! Det finns skäl att se över den allmänna förskrivningsrätten. När regelverket missbrukas av vissa förskrivare riskeras både patientsäkerheten och förtroendet för systemet. Därför har vi socialdemokrater i vår budgetmotion tryckt på att detta ska ses över.

Regeringen hänvisar till en pågående utredning. Direktiven är dock inte skrivna, och tidsplanen är osäker. Denna fråga är så viktig, anser vi, att man behöver vidta snabbare åtgärder.

Detsamma gäller den nationella läkemedelsstrategin för 2024–2026. Den är bra: Ambitionsnivån är hög, och det är tydliga mål och så vidare. Men det är väldigt svårt att se några konkreta effekter. Patienter möter fortfarande brist på läkemedel. Det är bristande tillgänglighet. Det är stora regionala skillnader och långsam introduktion av nya läkemedel.

Herr talman! Sedan 2022 har regeringen i omgångar gett Tandvårds och läkemedelsförmånsverket, TLV, i uppdrag att utreda tillgången till läkemedel för sällsynta sjukdomar. Men det har hela tiden skett på ett tydligt villkor: Statens kostnader får inte öka. Det är ett politiskt vägval med konsekvenser för patienterna.

Det som är anmärkningsvärt är att man i opposition under förra mandatperioden tog initiativ till flera tillkännagivanden, där man krävde att detta skyndsamt skulle lösas och att det skulle skickas med pengar. Men nu, i regeringsställning och med stöd av Sverigedemokraterna, blundar man helt för frågan.

Sverige hör till de länder i Europa där nya läkemedel introduceras långsammast, eller inte alls, bland annat till följd av våra system och kriterier för hur man ska kunna komma med i förmånssystemet. Detta är allvarligt för patienter med diagnoser. Det betyder att de kanske inte alls får tillgång till läkemedel som finns eller att det dröjer. Det strider egentligen mot principen om lika vård.

Herr talman! Läkemedelsbrist och restnoteringar har varit ett återkommande problem under flera år. Här ska ärligt sägas att detta i många delar är en global utmaning. Samtidigt hade jag också här önskat ett större engagemang från regeringen när det gäller att lösa denna svåra fråga.

Socialdemokraterna anser att vi behöver en bättre nationell samordning och introduktion av läkemedel och behandlingar. Vi socialdemokrater såg redan för flera år sedan behovet av att reformera både beslutsnivåerna och kriterierna för att godkänna nya läkemedel inom subventionssystemet, liksom behovet av en långsiktig och hållbar finansiering.

Eftersom så lång tid har gått menar vi nu att det krävs en ny läkemedelsutredning. Det är dock viktigt att man bygger vidare på den utredning vi tog fram för att få ett samlat grepp och genomarbetade förslag.

Herr talman! I stället har Tidöpartierna prioriterat åtgärder som försvagar patienternas ekonomiska skydd. Höjningen av högkostnadsskyddet från 2 900 till 3 800 kronor är ett tydligt exempel. Beslutet fattades trots tydliga signaler om att apoteksanställda regelbundet möter patienter som avstår från att hämta ut sina receptbelagda läkemedel av kostnadsskäl.

Detta är ingen oförutsedd konsekvens, utan det är ett utfall av ett medvetet beslut.

Herr talman! Även apoteksmarknaden visar behovet av förändring. Avregleringen från 2009 har lett till ökad kommersialisering och sämre tillgång i delar av landet. Vi menar att patientnytta måste väga tyngre än marknadslogik.

Därför har vi ett antal förslag, bland annat ökade befogenheter för farmaceuter, bättre förutsättningar för apotek på distans och ett tydligt avståndstagande från korsägande mellan vårdgivare och apotek.

Jag går nu över till att tala om tandvård. En god tandhälsa är en central del av människors hälsa och välbefinnande. En dålig tandhälsa är inte bara stigmatiserande; den kan också leda till allvarliga följdsjukdomar. Trots att tandhälsan generellt har förbättrats kvarstår skillnader mellan olika grupper, och i tandvården är de ekonomiska hindren tydligare än i övrig hälso- och sjukvård.

Detta är oacceptabelt. Tandvården är i dag ojämlik. Vi socialdemokrater står bakom ambitionen i reformen tiotandvården. Att stärka skyddet för dem med stora och långvariga tandvårdsbehov är i grunden rätt väg att gå, men reformen får inte byggas genom att man samtidigt försämrar för andra grupper.

Regeringen och Sverigedemokraterna har valt att finansiera reformen genom besparingar som slår mot unga. Fri tandvård upp till 23 år har tagits bort, och det dubbla tandvårdsstödet har tagits bort. Vi motsätter oss detta. Resultatet riskerar att bli högre trösklar till tandvården just i en ålder då man är känslig ekonomiskt, speciellt om man är student eller är utan arbete.

Herr talman! Redan 2021 lade Socialdemokraterna fram en tandvårdsutredning för att generellt sänka de ekonomiska trösklarna till tandvården. Vår inriktning ligger fast: Vi vill se ett stegvis utvecklat högkostnadsskydd, med start för äldre, och särskilda satsningar för unga. Vi vill inte heller att tandvården för våldsutsatta ska kosta mer än ett vanligt läkarbesök.

Vi anser att regeringen ger med den ena handen och tar med den andra. Vi socialdemokrater vill i stället se en sammanhållen reform för en jämlik tandvård i hela landet och genom hela livet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 18, som handlar om högkostnadsskydd i tandvården, och till reservation 7 om frågor om statligt ansvar för läkemedel.

Fru talman! Tack så mycket, ledamoten, för svaret!

Politik handlar om att vilja. Politik handlar om att prioritera. Tidöpartierna har under mandatperioden varit tydliga med att man prioriterar att människor som har mycket ska få mer.

Vi står bakom den här tandvårdsreformen. Ledamoten får inte missuppfatta mitt budskap. Vi står bakom att kostnaderna för tandvård måste vara lägre. Men Sverigedemokraterna har valt att ge skattesänkningar till människor som tjänar över 66 000 kronor i månaden och som inte behöver de pengarna. Det handlar om pengapåsen. Man hade kunnat ge de pengarna till barn och ungdomar.

Sedan håller jag med ledamoten om att de kanske inte som grupp generellt är prioriterade. Men i denna grupp finns det många som har hemskt dålig tandstatus, bland annat på grund av ett växande problem med energidrycker – man varnar mer och mer för konsekvenser i form av karies. Det tror jag att även ledamoten är fullt medveten om.

Det är väl egentligen detta som är min angreppspunkt när det gäller Sverigedemokraterna: Jag tycker helt enkelt att man prioriterar konstigt.

I ditt anförande nämnde du också höjningen av högkostnadsskyddet för läkemedel. Ja, det är klart att om man har valt andra prioriteringar för grupper som kanske inte behöver dem måste man höja för dem som är fattiga. Det är speciellt anmärkningsvärt att man gjorde denna höjning av högkostnadsskyddet just nu, när människor går på knäna på grund av räntechock, inflationschock och hyreschock.

För mig bevisar detta att det rör sig om ett aktivt val – kanske inte det val som vi socialdemokrater skulle ha gjort. Egentligen kvarstår min fråga: Kunde ni ha gjort en annan prioritering med facit i hand?

Fru talman! Tack så mycket, ledamoten, för anförandet! Mycket av det ledamoten sa i talarstolen kan jag skriva under på. Det som gör mig lite fundersam eller förvånad är varför Sverigedemokraterna inte genomdriver det de tycker. Ni tillhör ju ändå regeringsunderlaget.

Nu till några saker jag skulle vilja fråga ledamoten om. Socialdemokraterna står också bakom reformen tiotandvården. Den är bra. Men däremot förstår jag inte varför man ska ge med den ena handen och ta med den andra. För att kunna genomföra den här reformen tog regeringen med SD:s stöd bort den fria tandvården för unga.

Det var fri tandvård upp till 23 års ålder tidigare, och nu har gränsen sänkts till 19 år. Samtidigt tog man bort det dubbla tandvårdsbidraget upp till 27 år, om jag minns rätt. Det skapar trösklar för den här gruppen att få tandvård, kanske speciellt när man är fattig student eller i början av arbetslivet. Min fråga är hur Sverigedemokraterna motiverar införandet av en sådan här reform samtidigt som ni ställer två grupper mot varandra. Varför var ni inte mer generösa och prioriterade att ha kvar ungdomarna i stället för att göra skattesänkningar för höginkomsttagare?

Herr talman! Min fråga går till äldreminister Anna Tenje.

Som ministern säkert känner till görs det nu jämförelser inom svensk äldreomsorg. Enligt den senaste statistiken från Socialstyrelsen finns det stora ojämlikheter mellan Sveriges kommuner när det gäller kvalitet, bemanning och kontinuitet. Det innebär att äldre med samma behov får olika vård och omsorg beroende på vilken kommun i landet de bor i.

Vi vet att en viktig faktor är att kommunernas ekonomiska situation styr en hel del av äldreomsorgens kvalitet och hur omsorgen ser ut. Kommunerna har naturligtvis huvudansvaret, men staten har ansvar för likvärdigheten.

Nuvarande regering har inte prioriterat välfärden lika starkt. Därför är min fråga till äldreministern: Hur avser regeringen att använda statens ansvar och styrning för att minska skillnaderna i äldreomsorgen mellan kommuner och säkerställa likvärdig omsorg för äldre i hela Sverige?

Fru talman! Min fråga går till äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje.

Vid lanseringen av den nya demensstrategin betonade ministern att personer med demens och deras anhöriga ska ges det stöd och den vård som krävs för att leva ett värdigt och meningsfullt liv, vilket jag kan skriva under på.

Samtidigt rapporteras det i dagarna att många kommuner saknar resurser för att kunna fullfölja dessa löften. Det är brist på specialutbildad personal, långa väntetider och ojämn tillgång till exempelvis daglig verksamhet.

Min fråga är därför: Hur säkerställer regeringen att demensstrategins ambitioner omsätts i praktiken i samtliga kommuner, oavsett kommunens storlek och ekonomi?

Fru talman! Jag tvivlar inte på äldreministerns engagemang för de äldre och för hennes ansvarsområde. Jag delar också ministerns syn på lex Sarah, nämligen att det är klart att det är viktigt att anmälningar görs och följs upp.

Däremot har jag och ministern helt olika åsikter om finansieringen av framtidens äldreomsorg. Jag menar att det är grunden för att komma till rätta med en stor del av de problem vi ser i dag.

Flera enskilda åtgärder som ministern har redogjort för bidrar naturligtvis till en liten tårtbit. Staten har vidtagit vissa åtgärder, till exempel skyddad yrkestitel för undersköterska. Men sanningen är att just nu, i dag i Sverige, är kommunerna så desperata att få tag på personal att de får ta den personal de får. Det är inte sökandenas fel. Kommunerna tar personal som saknar adekvat utbildning, och de tar personal som inte kan språket, vilket leder till språkförbistringar. Naturligtvis är det arbetsgivarens skyldighet att se till att allt fungerar, men situationen i dag är sådan att man inte får tag på människor.

Detta problem har funnits i alla år, men tidigare kunde det handla om julhelgen, nyårshelgen och kanske semestermånaden juni. Nu är det problem en vardag mitt i veckan under hösten. Det är ett tydligt tecken på att äldreomsorgens attraktivitet sjunker.

Vi socialdemokrater är beredda att ta vårt ansvar och se till att äldreomsorgen får de resurser den behöver.

(Applåder)

Fru talman! Grundproblemet i dag för svensk äldreomsorg stavas underfinansiering. Man kan som regering ge uppdrag till Socialstyrelsen, Läkemedelsverket och så vidare. Det är bra; man kan justera vissa saker. Men det som äldreomsorgsministern tydligen inte vill ta till sig är att det handlar om underfinansiering.

Flera av mina kollegor, inklusive jag själv, vittnar om hur personalen i dag går på knäna. Kommunerna tvingas till sparåtgärder för att få ekonomin att gå ihop, och personalstyrkan blir allt mindre på fler boenden och får allt sämre scheman. Det finns otaliga rapporter både från myndigheter och från fackliga organisationer som vittnar om detta.

Det är svaret på den frågan, fru talman, som jag efterlyser hos regeringen. Vart tog engagemanget vägen för att lösa basen och grunden för att få äldreomsorgen att fungera i Sverige?

Sedan är det väl bra att regeringen har sjösatt fullt med S-propositioner, som ministern hänvisar till i sitt svar. Men speciellt produktiv har inte regeringen varit på det här området; det står jag fast vid.

Vi ser att behoven ökar, inte bara för att vi blir allt fler äldre utan också för att komplexiteten ökar. Jag måste fråga ministern om hon är nöjd med de pengar som ges i dag till svensk äldreomsorg. Vi ser ju att kvaliteten är ojämn inom landet. Personaltätheten är låg, arbetsmiljön är tuff, arbetsvillkoren är dåliga och personalomsättningen är hög. Många lämnar i dag det yrke som de egentligen älskar. De orkar inte vara kvar, fru talman. Det här duger inte.

Ministern efterlyste vårt engagemang. Hon kan få tre konkreta förslag som vi lägger fram i vår budgetproposition för nästa år. Jag välkomnar att ni ställer er bakom detta.

För det första gör vi en miljardsatsning för fler anställda inom äldreomsorgen. Det ska ses som ett första steg mot att sakta men säkert lösa den underfinansiering som pågår.

För det andra har vi, nu liksom tidigare, förslag om att indexsäkra välfärden. Den inflationsekonomi som tog knäcken på sjukvården hade kunnat minskas om vi redan hade haft en reform med index sjösatt.

För det tredje välkomnar vi naturligtvis att regeringen till slut valde att fortsätta med Äldreomsorgslyftet, men vi vill se en permanentning och förstärkning av det, alltså ett bredare uppdrag.

Det viktigaste är dock: Hur ser vi till att Sveriges 290 kommuner får de ekonomiska muskler de behöver för att kunna ge vård och trygghet med rimligt utförande? Min fråga till äldreomsorgsminstern kvarstår alltså, fru talman: Kommer det mer pengar till kommunsektorn för äldreomsorgen?

Fru talman! Jag tackar ministern så mycket för svaret.

Anledningen till min interpellation är att jag är djupt bekymrad över utvecklingen inom svensk äldreomsorg. Det handlar inte enbart om de senaste allvarliga upptäckter som man har gjort vid granskning och som i och för sig borde vara skäl nog för oss att agera direkt. Även pandemins erfarenheter visade tydliga brister i välfärden, framför allt inom äldreomsorgen. Under pandemin var alla partier överens om att äldreomsorgen skulle prioriteras. Men i dag, fru talman, måste jag fråga: Vart tog engagemanget vägen hos regeringen?

Svensk äldreomsorg befinner sig i ett allvarligt läge. Antalet äldre ökar, liksom behoven. Men statsbidragen följer inte med. Kommunerna står inför betydande ekonomiska utmaningar, och det saknas helt enkelt resurser för att möta verkligheten.

Konsekvenserna av detta ser vi redan i dag. Bemanningen minskas. Personalen tvingas utföra arbetsuppgifterna på allt kortare tid. Det som sätter guldkant på tillvaron, som att ha ett samtal, gå ut på en promenad eller dylikt, räcker inte tiden för. Yrkeskompetensen och statusen sjunker. Språkförbistring och bristande utbildning har blivit vardag. Detta ökar naturligtvis risken för missförhållanden. Läget kan sammanfattas i tre ord, fru talman: underfinansiering, tidspress och personalbrist.

Ministern talar om kommunernas ansvar. Min fråga till henne blir då: Hur ska kommunerna klara sitt ansvar när statsbidragen inte räcker för att möta de kommande behoven?

Jag måste understryka att äldreomsorgen ändå fungerar på många håll. Men det är tack vare fantastiska medarbetare som gör långt mer än vad förutsättningarna tillåter. De förtjänar helt enkelt fler kollegor, bättre villkor och en politik som förstärker äldreomsorgen, inte försvagar den.

Fru talman! I sitt svar ger ministern intryck av att läget är under kontroll. Jag får dock inga konkreta svar på de frågor jag ställde i min interpellation. Enligt mitt sätt att se det saknar regeringen en plan. Under mandatperioden har regeringen hittills lagt fram en proposition. Den handlar om välfärdsteknik. Regeringen har också aviserat två ytterligare propositioner som ska komma i vår.

Att säga att äldreomsorgen är prioriterad är en sak, att visa det i handling är en annan. Varningssignalerna finns överallt. Den senaste SVT-granskningen av lex Sarah-ärenden är fruktansvärd läsning. Där framkommer allvarliga brister i omsorgen, brister som till och med har lett till att människor har gått bort.

Regeringen är ansvarig för att säkerställa att lagstiftning, resurser och skydd finns på plats. Men i stället valde ni att rösta ned vårt förslag till ny äldreomsorgslag, en lag som skulle stärka kvaliteten, tydliggöra ansvar och skapa trygghet.

Mot den bakgrunden, fru minister, undrar jag fortfarande: Var finns de konkreta åtgärderna? Kommer det mer resurser till kommunerna?

(Applåder)

Fru talman! Tack så mycket, Jesper Skalberg Karlsson, för ditt svar!

När vi diskuterar allmänna kostnadshöjningar blir jag förvånad över ledamotens svar. Ledamoten får det att låta som att regeringen har sänkt elpriserna. Ledamoten vet mycket väl att det krig som startades av Ryssland 2022 gjorde att det blev gasbrist i Europa, vilket pressade priserna eftersom det av gasen framställs el. Det har väl ingenting med regeringens politik att göra. Snarare har regeringen genom att fördröja utbyggnaden av alternativ vindkraft och solenergi gjort så att vi är i ett prekärt läge. När det gäller kommande elförsörjning med kärnkraft talar vi om något som kanske kan ske 15 år framåt i tiden.

Det enda område där jag vill ge ledamoten rätt är drivmedelspriserna. Det är klart att reduktionsplikten hade en effekt där. Det påverkade vissa i glesbygd otroligt hårt. Men i de grupper jag pratar om har de flesta inte bil. För dem är detta inte något problem. De flesta av dem åker kollektivt eller med färdtjänst.

När det gäller regeringens effektivitet i samband med kostnadskrisen gällande matpriserna kan man fundera på om det bara handlade om att dricka kaffe tillsammans med företrädarna i Regeringskansliet.

Moderaterna valde tillsammans med övriga partier i regeringsställning och i samarbetet en offensiv skattesänkning för höginkomsttagare. Man kunde ha valt att reducera den skattesänkningen lite eller att göra den mer solidarisk för dem som har lägre inkomster. Då kanske den höjning som vi diskuterar i dag inte hade varit lika kännbar. Det handlar om ett medvetet politiskt val, fru talman.

Fru talman! Jag tackar Skalberg Karlsson för ett faktabaserat anförande.

Politik är att vilja. Politik är att prioritera. Det tror jag att jag och ledamoten är helt överens om. Men politik är också kött och blod. Det här är verkligen en fråga om kött och blod.

Det handlar om de människor som är mest utsatta i vårt samhälle i dag. Det är de människor som har de minsta ekonomiska marginalerna och som i dag avstår från att äta sig mätta för att barnen ska få mat. Det finns elever som äter mer på fredagar och måndagar i skolan eftersom de inte får tillräckligt med mat hemma. Ensamstående föräldrar, oftast kvinnor, prioriterar barnen före sig själva. Flera organisationer vittnar om att köerna till soppköken blir längre.

I detta läge väljer regeringen att prioritera en höjning av högkostnadsskyddet för läkemedel när man kunde ha gjort det enkelt och justerat dit mer pengar. Moderaterna väljer i stället att ge världens skattesänkningar till höginkomsttagare. Därför tycker jag att ledamotens argumentation faller platt.

Om man i stället hade valt att göra en mindre skattesänkning för dem som har mest skulle man ha haft pengar till barnfamiljer, funktionsnedsatta och kroniskt sjuka.

Anser ledamoten att ökade klassklyftor i samhället bidrar till ett säkert och tryggt samhälle?

Fru talman! Skillnaden är, Christian Lindefjärd, att ni gör en höjning i en av de ekonomiskt oroligaste tiderna någonsin. Ni gör en höjning när matpriserna har stigit med tiotals procent, när räntorna är relativt höga och när inflationen nyligen har gått ned från 7–8 procent.

Kostnadskrisen har slagit enormt hårt. Den reallöneökning som har skett under sju åtta år är i princip bortspolad. Därför säger vi socialdemokrater nej till höjningen nu, för vi ser att de grupper som har det ekonomiskt trångt har det oerhört tufft i dag.

Vad säger Christian Lindefjärd till den mamma som står på Coop och funderar på om hon ska ha råd att köpa en liter mjölk till sitt barn eller om hon ska ta ut läkemedlet till sig själv? Vem ska hon välja? Ska hon välja mjölken till barnet, eller ska hon välja sin egen hälsa? Det är dagens sanning i Sverige 2025.

Jag vill också vara väldigt tydlig med att vi socialdemokrater alltid har haft fullt finansierade förslag. Tittar man historiskt på tider då vi har styrt ser man att vi alltid har lämnat över rejäla överskott. Tittar man historiskt på tider med en borgerlig regering ser man att de alltid har lämnat efter sig budgetunderskott. Vi tar ansvar för vår finansiering och för kommande finansiering; jag vill vara tydlig på den punkten.

Anser då ledamoten fortfarande att regeringens politik med stora skattesänkningar är bättre än en rimligt fungerande välfärd för vanligt folk?

Fru talman! Tack, Christian Lindefjärd, för ditt anförande!

Sverigedemokraterna säger sig ofta stå på vanligt folks sida. Ni säger att ni värnar om arbetare, pensionärer och barnfamiljer. Ute bland väljarkåren finns det en hel del som anser, eller som i alla fall tidigare ansåg, att Sverigedemokraterna är ett icke-högerparti.

Men nu, i ert regeringssamarbete, är ni med och säger ja till en höjning av högkostnadsskydd för läkemedel, ett förslag som träffar just de människor som ni säger er vilja värna om. Det kommer alltså att bli dyrare att vara sjuk.

Höjningen av högkostnadsskyddet är ingen abstrakt budgetpost. Det är en konkret försämring för människor som redan har det tufft. Det betyder att en undersköterska med kronisk sjukdom får betala mer för sin medicin. Det betyder att en familj i glesbygden får betala mer för sina vårdkostnader, samtidigt som vi har en kostnadskris i samhället. Det här är inte politik för vanligt folk. Det är politik för högern, som Sverigedemokraterna numera ställer sig helhjärtat bakom.

Fru talman! Min fråga till ledamoten är därför: Är denna höjning av egenavgiften i högkostnadsskyddet, som främst drabbar vanliga människor runt omkring i vårt land, en rimlig prioritering?