Mikael Dahlqvist

Fru talman! Tack så mycket, Anders W Jonsson, för din fråga!

Dagens fråga handlar trots allt om en höjning av högkostnadsskyddet den 1 juli, som vi har finansierat. När det gäller höstens budget inför 2026 får vi naturligtvis återkomma, för i den ska vi se över många olika områden.

Men jag kan i alla fall ge ett tryggt svar till lyssnarna: Vi socialdemokrater värnar om att ha ett högkostnadsskydd, precis som vi har inom sjukvården, för läkemedelskostnaderna. Vi kommer också att se till att de som har det svårast i samhället, de som har lägst inkomster, ska känna sig trygga med att de kommer att ha ett fullvärdigt stöd. Sedan får vi återkomma till om skyddet ska utformas mer offensivt för andra grupper eller på ett annat sätt.

Jag vet att Anders W Jonsson och jag är helt överens om att vi måste hitta en annan modell för läkemedelssystemet i sin helhet, apropå detta med ett långsamt införande av sällsynta mediciner och så vidare. Finansieringen kommer att bli den svåraste frågan. Frågan är också: Ska finansieringen delas som i dag mellan stat och region? Ska det vara enbart stat eller enbart region, eller hur ska det se ut? Men att vi kommer att ha kvar systemen är jag helt övertygad om.

Kommer vi att se till att alltid värna dem som har lägst inkomster? Svar ja. Detaljer kommer i höstens budget.

Fru talman! Tack så mycket, Anders W Jonsson, för frågan!

Det är självklart bra att läkemedel kostar pengar utifrån den utveckling vi ser med att det snabbt kommer nya innovationer för stora patientgrupper. Det är självklart också en stor utmaning utifrån kostnadsläget och den snabba prisökningen.

Vi socialdemokrater vill inte ha några behovsprövade stöd. Det är samma sak för barnbidraget. När det gäller högkostnadsskyddet är det samma princip att man betalar precis samma oavsett om man är fattig eller rik. Det är för att undvika att det ska bli stigmatiserande.

Jag är helt övertygad om att vi kommer att fortsätta att driva den linjen att människor med låga inkomster – till exempel de som har aktivitetsersättning eller försörjningsstöd eller de som är arbetslösa med flera – ska ha ett grundskydd. Det måste ett modernt samhälle år 2025 erbjuda.

Fru talman! Ledamoten Anders W Jonsson frågar mig om långsiktig finansiering av läkemedelskostnaderna. Det är en stor utmaning, precis som vi har en enorm utmaning i äldreomsorgens och sjukvårdens kostnadsutveckling framöver.

Vi socialdemokrater är tydliga med att vi är beredda att höja skatterna. Vi har med vår budgetmotion också tydliggjort det i en fullt finansierad vårändringsbudget där vi föreslår höjda bankskatter.

Vi måste också se över systemet och göra det mer konkurrensutsatt.

När det avslutningsvis gäller vem som ska ha betalningsansvar framöver är det en väldigt spännande och intressant diskussion. Det system vi har med tre som betalar är inte bra.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation 1.

Det vi debatterar i dag är hur regeringen och Sverigedemokraterna medvetet gör det dyrare att vara sjuk. De höjer läkemedelskostnaderna för vanligt folk – barnfamiljer, pensionärer och människor med kroniska sjukdomar. Samtidigt sänker de skatterna för dem som har höga inkomster. Det sker i en tid när hushållen redan pressats hårt av höga priser och en tuff ekonomisk vardag. Det är klasspolitik i sin renaste form: mer till dem som har, mindre till dem som verkligen behöver samhällets stöd.

Regeringens lagförslag innebär att patienter ska betala mer ur egen ficka inom ramen för högkostnadsskyddet. Kostnadstaket höjs från 2 900 till 3 800 kronor den 1 juli, och den nedre gränsen för att få rabatt höjs från 1 450 till 2 000 kronor. Det kan låta tekniskt, men det är djupt politiskt. Det är ett tydligt val från Sverigedemokraterna och regeringen.

När kritiken kommer från experter, patientföreningar och vårdens egna företrädare slår regeringen dövörat till. Det här är en prioritering som slår hårt mot de mest utsatta i vårt samhälle. Vi socialdemokrater har en annan politik. För att värna jämlikhet, skydda hushåll i ekonomisk utsatthet och stå upp för principen att den som är sjuk inte ska straffas med högre kostnader föreslog vi i vårändringsbudgeten att höjningen av egenavgiften skulle slopas.

Det är skillnad på högerpolitik och socialdemokratisk politik. I ett läge där barnfattigdomen ökar och allt fler pensionärer tvingas vända på varje krona väljer regeringen att göra det dyrare att vara sjuk.

Fru talman! Det är särskilt allvarligt att regeringen driver igenom förslaget trots skarp kritik från tunga remissinstanser, bland annat patient- och pensionärsorganisationer, vårdaktörer och myndigheter. De varnar för försämrad följsamhet till behandling, för att fler tvingas avstå från nödvändiga läkemedel och för att det blir ökade kostnader när ohälsan ökar.

En enkät från Apoteksföreningen visar att två av tre apoteksanställda vid apoteken runt om i Sverige varje vecka möter kunder som avstår från läkemedel på grund av priset. Över 90 procent tror att regeringens förslag kommer att göra att fler tvingas avstå.

Regeringens förslag slår hårdast mot dem som är i störst behov av skydd. Ändå har ingen konsekvensanalys gjorts. Vi socialdemokrater menar tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet att det är självklart att redovisa vilka följder förslaget kan få. Förslaget är enligt vår mening inte genomtänkt. Ändå väljer regeringen att gå vidare trots kritiken.

Fru talman! De senaste åren har vi kunnat se hur allt fler svenskar fått det svårare att klara av sin vardagsekonomi i den kostnadskris vi befinner oss i. Människor vittnar om att de är beroende av stöd som välgörenhetsorganisationer ger, som exempelvis Majblomman, Stadsmissionen med flera. De ger till barnfamiljer, funktionsnedsatta och äldre för att de ska kunna sätta mat på bordet.

Enligt Majblommans årsrapport för i fjol har andelen barn som lever i ekonomisk utsatthet ökat för tredje året i rad. Tittar man på statistik från SCB är nu nästan 20 procent av ensamstående mödrar med barn under fattigdomsgränsen. Sveriges Makalösa Föräldrar vittnar om att barnfattigdomen ökar och att föräldrar skuldsätter sig för att kunna ge sina barn mat. Även kommuner vittnar om att elever äter betydligt mer mat på fredagar och måndagar.

Detta är en verklighet för många barnfamiljer i dag. I det läget höjer regeringen taket i högkostnadsskyddet. Det sker samtidigt som arbetslösheten stiger. Den är nu bland de högsta inom EU. Arbetslösheten är den högsta på ett decennium.

Fru talman! Enligt Socialstyrelsens rapport om ekonomisk utsatthet för 2023 har antalet äldre med låg ekonomisk standard ökat. Vanliga pensionärer – många av dem kvinnor – får efter ett långt arbetsliv nu betala mer för sin medicin. Flera pensionärsorganisationer, bland annat PRO och SPF Seniorerna, vittnar om att många äldre redan i dag avstår från att ta ut läkemedel eftersom det är för dyrt. I Folkhälsomyndighetens statistik för 2023 uppger 6 procent av befolkningen att de avstått från att köpa medicin av ekonomiska skäl. Det är tiotusentals äldre som nu riskerar sin hälsa när hushållsekonomin inte går ihop.

Fru talman! Avslutningsvis: Vi socialdemokrater kommer att fortsätta att stå upp för principen att behov ska gå före betalningsförmåga. Detta handlar inte bara om läkemedel. Det handlar om klasspolitik.

Regeringen driver konsekvent en linje där de med minst betalningsförmåga får betala mest. Människor med sjukpenning, sjukersättning eller aktivitetsersättning innebär detta en oproportionerligt stor belastning samtidigt som höginkomsttagare får stora skattesänkningar.

Vi socialdemokrater har visat att det finns alternativ. I vår budgetmotion för 2025 lägger vi fram en helhetspolitik för minskade klyftor, starkare samhällsgemenskap och ett solidariskt ansvarstagande.

Vi säger nej till regeringens förslag. Vi kommer att fortsätta arbeta för ett samhälle där hälsa inte är en klassfråga. Det är inte vårt Sverige. Vår välfärd ska vara ett skyddsnät för alla, inte en lyx för några få. Det är en väg vi vägrar att gå.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten, för icke-svaret!

Min fråga till Christian Carlsson var väldigt enkel och tydlig. Hur hanterar ni att vanliga människor tvingas avstå från att ta ut livsnödvändig medicin – speciellt efter höjningen den 1 juli. Vi vet att många avstår redan i dag. Min fråga är: Hur kan man göra den prioriteringen?

Politik handlar om att vilja. Det handlar om att prioritera. Uppenbarligen beklagar sig ledamoten för att man är tvungen att göra den här höjningen. Man kunde ha valt att säga nej till skattesänkningen för människor som har höga inkomster, över 60 000. Då hade man helt plötsligt haft många miljarder, och man skulle då ha kunnat undvika höjningen av högkostnadsskyddet.

Ledamoten säger att regeringen jobbar för tillväxt och ekonomisk utveckling. Ja, men just nu pekar alla siffror nedåt – i backen. Vi har sedan ett decennium tillbaka den högsta arbetslösheten. Vi har konkurser och så vidare. Förutom kostnadskris har vi hög arbetslöshet.

Fru talman! Jag ser varken frukten av regeringens arbete eller hur regeringen prioriterar.

Frågan till ledamoten kvarstår. Jag skulle gärna vilja höra hur man ser på prioriteringen, där man riskerar att fler människor slås undan från nödvändig behandling.

Fru talman! Jag lyssnade på ledamotens anförande. Det är naturligtvis en snabb utveckling av läkemedelskostnaderna. I grunden är det, som har sagts, positivt, för det handlar om att det kommer fram nya effektiva läkemedel.

Men det går att prioritera på olika sätt när man sitter i regeringen. Höjningen av kostnaderna för läkemedel är speciellt olycklig just nu, då svenska hushåll är extremt pressade av kostnadskrisen. Det är en kostnadskris som gör att många familjer, hushåll, i dag har svårt att sätta mat på bordet.

Kostnadskrisen är speciellt kännbar för människor som har sjukersättning, assistansersättning eller aktivitetsersättning. Detta blir en oproportionerligt stor belastning.

Kristdemokraterna säger sig vara ett parti som värnar om barnfamiljerna, och just barnfamiljerna är en av de grupper som far mest illa av höjningen av högkostnadsskyddet för läkemedel, fru talman.

Därför ställer jag en fråga till ledamoten: Anser ledamoten att höjningen av egenavgifterna, som främst drabbar vanliga människor runt om i landet, är en rimlig prioritering?

Fru talman! Gränshandeln mellan Sverige och Norge är betydande. Man kan inte nog lyfta det. Dessutom är den gränsen vår längsta gräns till ett annat land.

Under pandemin såg vi tyvärr effekter när det gällde det nordiska samarbetet som inte var positiva. Regeringarna hade olika tolkningar av hur covidpandemin skulle hanteras. Det fick ganska stora konsekvenser i bland annat Värmland för människor som arbetspendlade till Norge.

Trots det är Norge oerhört viktigt för Sverige, och i synnerhet för Värmland. Vi vet i dag att den här sträckan Stockholm–Oslo är den mest trafikerade. Den saknar en fullgod järnvägsförbindelse. Det ser vi tyvärr också ofta på de förseningar som drabbar sträckan. Tyvärr har det varit alltför mycket av den varan den senaste tiden.

Det är klart att detta är en regional angelägenhet, men det är också en nationell och en nordisk angelägenhet i ett läge där vi behöver stärka samarbetet – precis som statsrådet redogjorde för. Det borde också vara en självklar prioritering.

Men, fru talman, utifrån statsrådets svar hyser jag ändå hopp om att regeringen och statsrådet har noterat och jobbar för den här sträckan framgent. Vi får verkligen hoppas att vi får ett positivt besked.

Fru talman! Tack så mycket, statsrådet, för svaret!

Syftet med mitt första inlägg var inte att ställa objekt mot varandra, utan det var mer att påvisa att regeringen kan ange objekt innan planeringen från våra myndigheter är fullt klar. Vi i Värmland är bekymrade, fru talman och statsrådet, för vi är inte nämnda i något av de projekt som ändå anges i infrastrukturpropositionen. Det var enbart det som var syftet från min sida: att påvisa att man kan ange viktiga objekt innan planen är klar.

Jag ser ändå positivt på statsrådets svar. Regeringen och statsrådet har noterat detta och jobbar för en bättre förbindelse mellan våra huvudstäder. Jag vill också fortsätta att påvisa att det är ett stort engagemang för den här järnvägssträckan, inte bara i Värmland utan även i våra grannregioner och framför allt i Norge.

Man håller nu på att ta fram bland annat ett projekt för Nobelbanan, en ny järnvägssträckning mellan Kristinehamn och Örebro, som skulle betyda oerhört mycket för försvaret. Vi har ju en stark industri framför allt i Karlskoga men även i Kristinehamn. Vi har också Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, som statsrådet känner till. Den här sträckan är naturligtvis en nyckel för att korta restiden mellan våra huvudstäder.

Fru talman! Jag skulle känna mig lite tryggare om statsrådet skulle kunna utveckla sitt engagemang för järnvägssträckan mellan Oslo och Stockholm och visa lite mer konkret vad regeringen gör just i dag. Signalerna från regeringen är nämligen oerhört viktiga i den här frågan. Det är därför som syftet är att lyfta just det här projektet.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret! Men jag måste uttrycka en tydlig besvikelse. Jag får ett svar som fokuserar på processer, utredningar och framtida prövningar men inte på vad som är regeringens vilja.

Interpellationen handlar om behovet av en modern, snabb och strategiskt viktig järnväg mellan Stockholm och Oslo. Det är ett projekt som har ett stort stöd av både svenska och norska aktörer. Det har stöd av regioner, kommuner och näringsliv. Målet är tydligt och realistiskt: Man ska nå en restid på 2 timmar och 55 minuter mellan våra huvudstäder. Det är ett klimatsmart och konkurrenskraftigt alternativ till flyget.

Fru talman! Detta är dock inte bara en transportsatsning. Det handlar om att stärka försvaret och beredskapen i en orolig tid och skapa en femte gränsövergång till Norge som kan bära transporter av både trupp och material. Det handlar om att förbättra försörjningskedjorna inom den svenska försvarsindustrin, och det handlar naturligtvis också om att stärka handeln, arbetsmarknaden och det nordiska samarbetet.

Det finns prognoser som visar på att antalet tågresor mellan Oslo och Stockholm kan uppgå till mellan 2 och 3 miljoner per år och nå en marknadsandel av 70 procent. Det kan ge en minskning av koldioxidutsläppen med 100 ton.

Fru talman! Min fråga var tydlig: Hur ser regeringen på behovet av att accelerera utbyggnaden av denna förbindelse? Statsrådets svar är att Trafikverket har fått i uppdrag att ta fram en nationell plan för perioden 2026–2037. Men, fru talman, det är inte hela sanningen. Samtidigt har nämligen regeringen i infrastrukturpropositionen 2024–2025 redan pekat ut andra objekt som prioriterade, exempelvis stambana mellan Göteborg och Borås. Detta visar att regeringen kan ge politisk vägledning innan Trafikverkets plan är färdig.

Varför har man då valt att inte nämna järnvägsförbindelsen mellan våra huvudstäder, Oslo och Stockholm, trots att det har både säkerhetspolitisk och klimatmässig tyngd? Det är ett politiskt val. Det är ett val att inte prioritera en av Nordens viktiga sträckor med uppenbar betydelse för klimat, tillväxt och försvar.

Fru talman! Det här handlar just nu inte om teknik eller kapacitet. Det handlar om politisk vilja. Den upplevs saknas från regeringen. Mina frågor till statsrådet kvarstår. Men jag kanske ska formulera dem lite tydligare: Anser statsrådet att järnvägsförbindelsen mellan Stockholm och Oslo är viktig? Hur ser statsrådet på viktiga investeringar längs sträckan, till exempel dubbelspår i Värmland mellan Kil och Karlstad, som även statsministern i valrörelsen har pekat ut och lovat att bygga den här mandatperioden? Och hur ser statsrådet på detta utifrån vårt medlemskap i Nato i en orolig omvärld?

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Det finns ett uttryck: När allt är allas ansvar blir det till slut ingens. Det är precis det jag upplever när jag lyssnar på statsrådet och läser interpellationssvaret.

När det handlar om den ekonomiska utvecklingen för kommunerna måste vi först och främst se till att få tillväxt. På så sätt kan vi ge kommunerna möjlighet att få mer resurser. När det handlar om kvalitet och likvärdighet i landet är det kommunalt självstyre. När det handlar om utmaningen med kompetensförsörjning är också det ett arbetsgivaransvar.

Fru talman! I grunden har statsrådet rätt. Det är kommunerna som är arbetsgivare för äldreomsorgen. Men det finns likväl ett lika stort om inte ännu större ansvar för oss som företräder den statliga nivån att ge förutsättningar till arbetsgivarna, det vill säga i första hand kommunerna och de privata utförarna.

Ministern talade i sitt senaste anförande nästan hela tiden om sjukskrivningar, vilket är ett jättestort problem. Ett av skälen till varför vi har höga sjukskrivningstal inom äldreomsorgen är att personalen har scheman som är alldeles för tajta.

Personalen har inte tillräcklig möjlighet till vila och är underbemannad och stressad. Då krävs det en högre bemanning på schemat för att få ett bättre schema, fler medarbetare och mer återhämtning. Då kommer en hel del av de stora sjukskrivningstalen att minska.

Men då krävs det som hela den här debatten har handlat om. Då måste vi se till att kommunerna får mer pengar. Därmed vill jag tacka för debatten.

Fru talman! Jag tackar Anna Tenje för svaret.

Statsrådet säger att hon känner sig ensam om att tala om äldreomsorgen i vårt land. Jag ska ge några förklaringar. Jag tycker personligen att regeringen och statsrådet ska få tid på sig att visa handlingskraft. Nu har det gått drygt två år av mandatperioden. Att statsrådet inte blir kallad till socialutskottet i den mån hon önskar kanske beror på att vi inte ser några skarpa reformer från statsrådets sida.

Det är intressant, fru talman, att statsrådet i sitt svar både skriftligt och muntligt hänvisar till de flesta reformer som den socialdemokratiska regeringen var med och tog fram: skyddad yrkestitel – Socialdemokraterna tillsammans med samarbetspartierna, Äldreomsorgslyftet – Socialdemokraterna tillsammans med samarbetspartierna, fast omsorgskontakt – Socialdemokraterna tillsammans med samarbetspartierna.

Fru talman! Det är klart att det råder brist på reformer och brist på handling. Men fortfarande kvarstår den viktigaste frågan här i dag: ekonomiska förutsättningar för äldreomsorgen här och nu. Redan i dag går kommunerna på knäna och har svårt att klara sitt uppdrag. När jag möter kommunföreträdare får jag många gånger berättat för mig att man har oerhört svårt att få pengarna att räcka.

Det andra stora problemet är kompetensbristen. Arbete inom äldreomsorg och omsorg över huvud taget utgör inga högstatusyrken. Det är många som använder det som genomgångsjobb. Många saknar adekvat utbildning. Många är människor med utländsk bakgrund. Jag kan hålla med statsrådet om att språket är en utmaning. Men för att kunna ge skäliga arbetsvillkor, skäliga lönevillkor och så vidare krävs det att kommunen som arbetsgivare har goda ekonomiska förutsättningar.

Jag håller med statsrådet om en sak: Pengar löser inte alla utmaningar vi ser nu och framöver inom äldreomsorgen. Men det behövs en grundplåt för att klara att ge värdiga villkor. Får vi personal som höjer sin kompetens, får bättre villkor och känner att yrkets status ökar kommer det naturligtvis också de boende till gagn. Vi får då automatiskt högre kvalitet.

Min fråga till ministern är om hon själv är nöjd med hur svensk äldreomsorg ser ut i dag i landet. Det kommer fler och fler rapporter om oegentligheter: att man är ensam på natten som personal, att man inte får komma ut tillräckligt mycket i hemtjänsten och annan vanvård. Det var därför vi socialdemokrater föreslog en nationell äldreomsorgslag. Det var framför allt för att vi ville säkra en kvalitet oavsett var man bor i landet. Precis som ministern själv sa är det ett postnummerlotteri. Vilka förutsättningar man får beror på i vilken kommun man hamnar.

Fru talman! När det gäller grundplåten och ekonomin är jag fortsatt intresserad av att statsrådet svarar, för det är grunden för att kunna utveckla äldreomsorgen här och nu.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Under pandemin pratade alla partier om äldreomsorg och vård. Vi upptäckte stora brister, och vi såg revorna i vår välfärd. Alla partier lovade guld och gröna skogar. Nu skulle äldreomsorgens problem tas om hand.

Jag skrev interpellationen, fru talman, för att påvisa att revorna kvarstår, att det finns en ekonomisk utmaning och att vi måste ta ett rejält tag om äldreomsorgen framöver.

Jag är lite orolig över bilden som regeringen förmedlar i sitt svar. Trots alla fina ord om ambitioner, arbetslinjer och välfärdsteknik saknas fortfarande äldreomsorgens verklighet i svaret.

Statsrådet hänvisar gång på gång till kommunernas ansvar, men verkligheten är sådan att alltfler kommuner nu larmar om att de inte klarar av uppdraget fullt ut. Det är inte konstigt. Vi står inför bland annat en demografisk utveckling som innebär att andelen personer över 80 år kommer att öka med 50 procent fram till 2035. Det kommer att finnas enorma behov som det krävs mer än kommunalt självstyre för att klara av att möta.

Fru talman! Regeringen lyfter också fram arbetsmiljöpolitiken och framhåller att de prioriterar äldreomsorgen. På pappret låter det som kraftfulla löften. Men när man jämför med verkligheten uppstår flera frågor.

Regeringen utlovar hög ambition i arbetsmiljöpolitiken och har gjort en utredning och tagit fram en ny strategi för 2026–2030. Men konkreta åtgärder för att förbättra arbetsmiljön utifrån dagens situation uteblir.

Trots att ambitionerna är höga går det att utläsa i exempelvis Kommunals medlemsundersökning att var tredje anställd i äldreomsorgen överväger att lämna yrket på grund av ohållbara arbetsvillkor som stress, låg bemanning och låga löner. Detta tyder på diskrepans mellan retorik och praktiska insatser. Det handlar alltså inte om brist på ambition eller vilja hos personalen utan brist på politiskt ansvar uppifrån.

Fru talman! Ministern lyfter också upp Äldreomsorgslyftet, som är en viktig satsning som vi socialdemokrater var med och införde. Men att man använder det som huvudargument är oroväckande. Det är en tillfällig utbildningssatsning som varken är permanent eller tillräcklig för att möta det framtida enorma kompetensbehovet.

Fru talman! När jag frågar hur regeringen vill säkra en likvärdig och trygg äldreomsorg får jag höra att det är kommunernas ansvar. När jag frågar om arbetsvillkoren för personalen får jag återigen höra att det är kommunernas ansvar. När jag frågar om finansieringen är svaret att ekonomisk tillväxt är viktigt.

Regeringen måste sluta skylla ifrån sig. Vi socialdemokrater menar att staten måste ta ett större ansvar för säkrare och jämlik äldreomsorg i hela vårt land. För det krävs både resurser och styrning. Det handlar om trygghet för våra äldre och respekt för dem som varje dag går till jobbet i omsorgen.

Mina frågor kvarstår, fru talman.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Läkemedel och tandvård

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 15, Översyn av apoteksmarknaden, men vi står naturligtvis bakom alla våra reservationer.

När man får ett recept hos läkaren och går till apoteket för att hämta ut sin medicin tänker nog de flesta i vårt land att medicinen självklart ska finnas på apoteket. Likaså när vi behöver vård. Då tänker vi att sjukvården finns där för oss när behov uppstår och att vi ska få den bästa behandlingen.

Men är det så? Nej, så är det inte alltid. Vi ser fortfarande att antalet restnoterade läkemedel är ett problem. Så har det varit i många år, vilket ska erkännas. Vi ser att vården är ojämlik, och vi ser också att vilken medicinsk behandling man får varierar beroende på var man bor.

För oss socialdemokrater har det alltid varit självklart att all vård ska vara tillgänglig, oavsett vem man är eller var i landet man bor. Man ska också ha tillgång till läkemedel för en rimlig kostnad. Det är grundförutsättningar som måste fungera, men de nödvändiga reformerna för att lösa problemen lyser med sin frånvaro.

Fru talman! Glädjande sker det en revolutionerande utveckling med nya innovativa läkemedel och vacciner. Fler behandlingar ger botande effekt på allvarliga sjukdomar. Det är också av vikt att hälso- och sjukvården kontinuerligt utvecklar sina organisationer och patientflöden for att maximera nyttan av nya moderna läkemedel.

För att man ska lyckas med helheten måste flera förändringar göras inom sjukvården och på läkemedelsområdet. Inte minst måste finansieringen stärkas, vilket mitt parti föreslagit i samtliga sina budgetmotioner. Men Tidöregeringen prioriterar skattesänkningar för rika höginkomsttagare.

Dessutom har vi nyligen genomgått en pandemi med djupa effekter och erfarenheter. Tyvärr lever vi i en alltmer orolig omvärld, med krig. Vi måste naturligtvis planera beredskapen ännu mer effektivt.

Redan under den S-ledda regeringens tid påbörjade vi en resa för att höja beredskapen inom sjukvården och omsorgen. Flera av våra yrkanden i dagens betänkande handlar just om att få kontroll och robusthet när det gäller läkemedel och apotek.

Vi lade för några månader sedan fram ett förslag om 300 riksapotek över hela landet. Syftet med detta är att säkra tillgången till mediciner i krig och kris. Statliga Apoteket AB föreslås få ett samhällsuppdrag att driva de 300 apoteken. De ska vara placerade på ett sådant sätt att 90 procent av landets invånare har ett riksapotek inom 20 kilometers avstånd.

Vi socialdemokrater anser att det behövs en översyn av apoteksmarknaden. Socialdemokraterna motsatte sig avregleringen 2009 eftersom monopolet i stort sett fungerade bra. Det vi ser nu är en förlust av samhällelig kontroll av apoteksmarkanden.

Det finns en befogad oro kring apotekens tillgänglighet i framför allt glesbygd, och detta med brist på läkemedel är ett problem - för att inte tala om, fru talman, det växande problemet med välfärdskriminalitet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Läkemedel och tandvård

Vi socialdemokrater yrkar också på att man ska se över hela läkemedelsområdet. En sådan utredning behöver ta ett grepp kring hur läkemedel tillhandahålls till patienter, vårdgivare och apotek, vilket kostnadsansvar som ska falla på staten, hur förhandlingen ska ske och vilka rekommendationer det ska vara.

I dag har vi tre parallella system för introduktion av läkemedel. Det är inte optimalt. Det är staten via TLV, och så har vi NT-rådet, bland annat. Det finns alltså skäl att se över läkemedelsorganisationen, fru talman.

Vi måste också korta tidsspannet för nya läkemedel som ska introduceras i Sverige. Det tar i dag lång tid från att det godkänts av den europeiska läkemedelsmyndigheten.

Allt detta skulle ge ett attraktivt Sverige. Vi behöver mer life science, framför allt mer life science-investerare.

Fru talman! Jag går över till tandvård. Precis som jag började mitt anförande med ska all vård utgå från behov och vara jämlik. Det gäller naturligtvis också tandvården. Tandhälsan har blivit bättre, om man tittar på befolkningsnivå. Samtidigt kvarstår skillnader i tandhälsa mellan grupper. Och i den senaste kostnadskrisen, som vi lever i, ser vi tyvärr att allt fler människor tvingas avstå från tandläkarbesök av ekonomiska skäl. Det är en sorglig utveckling, som man hade kunnat förhindra om regeringen hade prioriterat att satsa mer pengar på människor med lägre inkomster.

Det här var också en del av skälen till att den förra, socialdemokratiskt ledda, regeringen gjorde en större tandvårdsutredning, vilken lämnade sina slutsatser redan 2021. Utredningen föreslog incitament för ett kostnadstak för tandvården, liknande ett högkostnadsskydd, det som diskuteras i dag. Men det fanns även förslag, vilket kanske är minst lika viktigt, om att de med stora behov och med de största bekymren kanske skulle ha någon form av förtur. I dag är det så att tandvården inte i första hand prioriterar utifrån behov.

Utredningens förslag skulle ha lett till en jämlikare tandvård, efter behov, och till sänkta ekonomiska trösklar. Det är synd att regeringen inte valde att gå vidare med utredningens förslag, i alla fall i helheten, för då skulle vi i dag ha varit betydligt närmare ett högkostnadsskydd.

Fru talman! Även inom tandvården råder det stor kompetensbrist, precis som det gör inom all offentlig verksamhet. Tillgängligheten är försämrad. Det ser vi speciellt på landsbygd och i glesbygd. Det finns naturligtvis andra undantag också. Men det är klart att när marknadskrafterna styr - det är ju marknadens drivkrafter - etablerar man sig där det finns en bra marknad. Då blir det bland annat en överetablering i städerna. Det finns även rapporter som visar på överbehandlingar och kostnadsfördyringar i den privata sektorn. Därför vill vi se en större kontroll av privata vårdgivare, med bland annat tillståndsplikt.

(Applåder)

Fru talman! Tack så mycket, ledamoten, för ditt svar!

Frågan från mig kvarstår. Det fattas i dag pengar i systemet när det gäller införande av läkemedel. Det är därför TLV har så tuffa kriterier och prioriteringar. När de godkänner nya läkemedel måste de ta hänsyn till många olika parametrar. När man i samtal med myndigheten frågar varför de gör denna stränga tolkning är ett av skälen ekonomiskt. De har inte resurser, och kostnaderna drar iväg. Detta kanske vi är överens om.

Men ledamoten svarar inte på frågan om finansiering. Visst, den nuvarande regeringen har många olika utredningar och uppdrag och har haft det under en längre tid. Sedan är frågan vad det blir för verkstad av detta. Jag är lite bekymrad över allt som sker.

Jag delar ledamotens uppfattning att vi måste ta ett helhetsgrepp om hela läkemedelsområdet. Men jag är, ledamoten, väldigt intresserad av att få svar gällande de tillkännagivanden ni gjorde förra mandatperioden, där ni var väldigt tydliga i era prioriteringar och dessutom öronmärkte ett antal miljarder för läkemedel för särskilda diagnoser.

Min fråga kvarstår: När kommer den särskilda potten i budgeten? Den kommer inte i år i alla fall. Kommer den nästa år?

Fru talman! Tack, Jesper Skalberg Karlsson, för ditt rosande anförande om hur det ser ut nu för tiden!

Jag skulle, fru talman, vilja referera till två tidigare utskottsinitiativ. Jag har ställt dessa frågor till ledamoten tidigare.

Det första gäller SOU 2021:8. Det rör sig om ett tillkännagivande om jämlikt införande av nya behandlingsmetoder. Syftet var att minska skillnader mellan patienter i landet och geografiska avstånd.

Det andra tillkännagivande vi tog emot gällde 2021/22:SoU21. Det handlar om en särskild nationell strategi och särskild finansiering för läkemedel mot sällsynta sjukdomar och diagnoser. Även i detta tillkännagivande, fru talman, trycker man på att patienter i hela landet ska få tillgång till bästa vård på ett jämlikt sätt.

Detta var reservationer som Tidöpartierna då, i opposition, stod helt bakom.

Min fråga till ledamoten Jesper Skalberg är följande. Ni har nu styrt i två och ett halvt år - detta är drygt tre år sedan. Ni hade otroligt hög svansföring i opposition när det gällde extrapengar till läkemedel och så vidare. Varför tillskjuter ni inte dessa extrapengar till de här grupperna, som ni var eniga om redan i opposition?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, Acko Ankarberg Johansson, för ditt svar!

Jag har inte så mycket mer att tillägga - det som är sagt är sagt - men jag vill trycka på vikten av att regeringen och ministern jobbar på så snabbt som möjligt. Jag tror att all välfärdskriminalitet som sker i dag undergräver förtroendet för svensk hälso- och sjukvård och allmänt för välfärdssystemet. Det gäller inte bara det här området, utan vi har ju också debatten om HVB-hem och om styrelser i bolag. Detta är alltså ett utbrett problem.

Det är också så att det här är en ny tid som vi måste hantera och som man behöver fundera en hel del kring. Detta är i alla fall ett akut problem. Jag vet att ministern och regeringen är medvetna och engagerade i den här frågan, men jag vill understryka vikten av att det arbete som pågår här och nu sker.

Jag tror att det går att få lite bättre informationsutbyte. Det finns ganska mycket kunskap som inte delas mellan regionerna om personer som cirkulerar och som kanske får avsked från ett ställe och sedan helt plötsligt jobbar på ett annat - även inom Norden.

Det finns oerhört mycket sådant här som man blir frustrerad över, och jag tror att allmänheten också blir frustrerad. Vår uppgift är att se till att det funkar så bra som möjligt, med ett så effektivt system som möjligt.

Fru talman! Jag tackar Acko Ankarberg Johansson för svaret.

Statsrådet berör flera delar av problemet som jag är fullt medveten om. En del handlar naturligtvis om tillgången på läkemedel både i vårt land och globalt. Det är ett särskilt kapitel, som jag välkomnar ministerns engagemang i. Vi socialdemokrater stöder det fullt ut och räcker ut handen och vill verkligen hjälpa till, för det behövs. Vi behöver säkert också stärka Europas beredskap, men det har statsrådet och jag diskuterat tidigare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det här är egentligen en sorglig diskussion att behöva ha. Här talar vi nämligen om högutbildad arbetskraft som har fått ett enormt stort förtroende i och med den fria förskrivningsrätten och som missbrukar systemet, medvetet eller omedvetet. Det är ännu sorgligare när vi ser att det görs i organiserad form eller rent ut sagt för ekonomisk vinning. Jag vet att Acko Ankarberg Johansson delar min frustration över de här välfärdskriminalitetsproblemen.

Tiden tickar dock på, och jag känner att vi lite grann står på ruta ett eller ruta två och stampar, fru talman. Min poäng med den här interpellationsdebatten är dels att lyfta frågorna, vilket jag tycker att vi har gjort på ett bra sätt, dels att se här och nu om det finns något snabbspår. Finns det någon genväg? Kan man plocka någon frukt som hänger lågt?

Jag tänker till exempel på den nationella läkemedelslista vi har i dag. Den ger en helhetsbild av vilka läkemedel som förskrivs, vilka patienter som får dem och vilka som förskriver dem. Det kan man ha nytta av på många sätt, men jag hävdar att den möjligheten inte nyttjas fullt ut. Man kan tidigt få indikationer på felaktigheter i förskrivning. Nu talar vi om den oseriösa delen, men det finns även möjlighet att förhindra att preparat som patienter har fått på olika sjukhus interagerar med varandra. Det händer ju, och det är något som statsrådet gärna får kommentera. Finns det mer att göra kring den nationella läkemedelslistan och tillgången till den?

Det andra som jag tänker på här i talarstolen, fru talman, är arbetsplatskoder. Arbetsplatskoder behövs för att patienter ska få subvention av läkemedel. Sedan behövs naturligtvis en förskrivarkod och så vidare, men grunden för en arbetsplatskod är att patienter ska kunna ta del av subventionen. Det går att ifrågasätta om hanteringen av detta är effektiv. Det är i så fall regionerna som kan se över tillstånd och sedermera lämna över till Socialstyrelsen för beslut. Görs det i full utsträckning? Säger man nej? Jag har ingen klar uppfattning om hur det här sker, men jag får en känsla av att det finns lite att skruva i där.

Det finns säkert fler saker vi kan göra här och nu, och jag har självklart respekt för att man måste utreda och att remissbehandling ska ske. Men det här är lite grann symtomatiskt för Sverige, och vi kanske skulle våga lossa lite grann på hängslena? Det är därför min avslutande fråga i den här omgången: Finns det något snabbspår som ministern ser? Finns det någonting man ändå kan göra lite snabbare, här och nu?

Fru talman! Jag tackar statsrådet Acko Ankarberg Johansson för svaret, som är välavvägt och uttömmande. Det pågår många initiativ, vilket jag välkomnar. Men statsrådets svar visar på ett stort samhällsproblem som kanske är större än vad många är medvetna om.

I och med Uppdrag gransknings program om Ozempic, som är avsett för behandling av typ 2-diabetes, blev många svenskar medvetna om det akuta problemet. Ozempic skrivs nämligen ut felaktigt av läkare då det har visat sig ha god effekt på övervikt. Indikationen för att få läkemedelssubvention för det här preparatet är enbart diabetes. Trots det signeras subventionslistan även om läkemedlet skrevs ut för exempelvis övervikt, vilket belastar våra skattebetalare på ett felaktigt sätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det kanske allvarligaste med det här problemet är att det mer eller mindre blir brist på medicin, vilket gör att patienter som verkligen behöver det här läkemedlet och som har svårt att få bra värden utan Ozempic inte får det. Journalisten som gjorde programmet var själv otroligt förvånad över hur enkelt det var att få ut det här preparatet. Journalisten tyckte att de ansvariga på kliniken där det här skedde inte tog frågan på fullt allvar.

Fru talman! Det här är tyvärr inget nytt problem. Sedan 2022, under drygt två år, har Ozempic återkommande varit restnoterat. För nästan ett år sedan gick Läkemedelsverket ut och bad förskrivarna att följa regelverket vid förskrivning av Ozempic, vilket borde vara självklart. Riksrevisionen har uppmärksammat problemet i en granskning som vi för kort tid sedan debatterade här i kammaren.

Fru talman! Problemet är dock större och djupare än så. Ozempic är bara en liten del. Felaktiga förskrivningar av läkemedel kan naturligtvis ske av både okunskap och misstag. Det är en helt annan fråga att debattera. Jag menar att det finns en välfärdskriminalitet även inom det här området, och så tolkar jag också statsrådets svar. Det här görs medvetet av oseriösa och kriminella aktörer.

Fru talman! Ett annat problem är när läkaren skriver ut narkotikaklassade läkemedel helt på felaktiga grunder, ofta av ekonomiska skäl. Sådan verksamhet kan pågå i många år utan att åtgärder vidtas. Det finns många orsaker till det, exempelvis bristande informationsöverföring mellan myndigheter och apotek. Min poäng med hela den här interpellationsdebatten är att det här inte är några nya uppgifter för oss som jobbar med dessa frågor. Problemet är att det tar så himla lång tid att komma till rätta med detta.

Jag välkomnar sjukvårdsministerns svar att flera utredningar och åtgärder är på gång. Men både ministern och jag vet att det kan ta flera år innan skarpa åtgärder beslutas. Därför, fru talman, frågar jag ministern ännu en gång: Finns det något speciellt vi kan göra här och nu för att påskynda processen?

Fru talman! Tack, Acko Ankarberg Johansson, för inläggen! Jag hoppas och tror att lyssnarna förstår skillnaden på vilken politik vi vill bedriva i Sverige när det gäller hälso- och sjukvården.

Jag konstaterar också att sjukvårdsministern i sitt interpellationssvar är ärlig och tydlig med att regeringen inte prioriterar att fullt ut kompensera regionerna ekonomiskt. Ungefär så lät nämligen ministerns svar till oss i interpellationsdebatten i dag.

Det finns såklart justeringar att göra som inte behöver kosta pengar. Det är sant. Det är klart att man får se över administrationen och att vi nationellt får se över alla beslut vi tagit när det gäller detaljerad journalföring och dokumentation. Men det som är skillnaden i dagens debatt, och så som debatten har varit de senaste åren, är att det handlar om exceptionellt stora underskott. Vi talar alltså om ungefär 12 miljarder i sektorn i år. Även om man gör vissa justeringar och förbättringar kommer inte de att hjälpa.

Frågan kvarstår alltså, och tyvärr verkar den förbli obesvarad, vad gäller statsministerns löfte. Jag hade velat få ministerns svar på hur statsministern kunde lova i tv-soffan att ingen ska behöva sägas upp.

Jag hoppas att sjukvårdsministern och regeringen framöver väljer att kompensera sjukvården i stället för att göra stora skattesänkningar för dem som egentligen inte behöver pengarna. Det är bättre att lägga pengar på dem som behöver.

(Applåder)

Fru talman! Tack, sjukvårdsministern, för ditt andra anförande! Men jag vill börja i den här änden, fru talman, precis som min kollega gjorde. Det är verkligen förtjusande och trevligt att se så många engagerade sverigedemokrater i en så oerhört viktig debatt. Det visar ändå på att vår kritik är berättigad. Den här regeringen styrs av Sverigedemokraterna. Jag tar detta som ett kvitto på att ni känner er påhoppade.

För oss på nationell nivå är det svårt att bemöta alla påståenden när det gäller regionala företeelser. Det är nästan omöjligt, höll jag på att säga. Ja, jag använder också regionala siffror, men jag använder mest ekonomiska siffror, alltså hur prognoserna ser ut och hur många som sägs upp.

Sedan har jag just i dag ingen möjlighet att gå i polemik när det gäller om man äger vindkraftverk eller köper kultur i onödan. Det tycker jag hör hemma i en regional debatt och avgörs på den nivån.

Från Sverigedemokraterna kommer alltid detsamma. Vad är det för samhällsutveckling ni vill ha? Regionerna har ju dessa ansvarsområden förutom sjukvården och kollektivtrafiken. Tycker ni att jämställdhet mellan könen är helt onödigt? Era inlägg tyder ju på det. Alla satsningar på mjuka värden, värdegrundsbaserade, tycker ni är tjosan! Så tolkar jag era inlägg.

Och om ni nu skulle ta bort allt det som Sverigedemokraterna säger är helt onödigt tycker jag att ni ska komma tillbaka till mig och bevisa att ni sparar 12 miljarder på nationell nivå på det. 12 miljarder fattas. Man kan stå och flina i talarstolen, men detta är ett faktum. Vi talar om kanske hundratals miljoner, så det hjälper i alla fall inte. Det är enkelt att raljera om man bara vet vad man ska komma med.

Fru talman! Som jag sa tidigare vet jag att Acko Ankarberg Johansson brinner för dessa frågor och är engagerad, och Sverigedemokraterna har dessa frågor högt upp på dagordningen. Ibland funderar jag på hur det interna snacket i regeringen går. Vem är det som styr? Jag är övertygad om att det finns en agenda hos några andra partier, och därför har prioriteringarna sett annorlunda ut.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

De prioriteringar vi ser i dag gäller inte hälso- och sjukvården i första hand, utan de gäller bekämpning av kriminalitet framför allt. Det handlar om rättssamhällets prioriteringar.

Vi har ju olika ingångar i den här debatten, och må så vara. Det är bra att vi har olika åsikter. Men jag tycker ändå att den här debatten skulle vinna på att vi var ärliga mot varandra. Och om jag inte har alldeles fel siffror visar den budget som regeringen har lagt fram med stöd av Sverigedemokraterna på mindre pengar till hälso- och sjukvården nästa år, ungefär 2,5 miljarder. Sjukvårdsministern får rätta mig om jag har fel.

Avslutningsvis såg vi socialdemokrater redan 2022 och 2023 att denna kris skulle komma. Därför har vi i varje budget fördubblat anslagen. Jag vågar påstå att vi med en röd budget inte skulle ha haft en sjukvårdskris och uppsägningar i Sverige i dag.

Sedan finns det alltid justeringar att göra, till exempel när det gäller administrativ personal och så vidare. Det håller jag med om, för man ska alltid vara försiktig med skattebetalarnas pengar. Men om man tror att man med enkla åtgärder som att ta bort lite konst kan rädda dagens läge är man ute och cyklar.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar Acko Ankarberg Johansson för interpellationssvaret.

Det här är som sagt en oerhört viktig fråga att debattera, och jag vet att statsrådet brinner för sjukvårdsfrågorna och har ett stort engagemang. Heder åt det!

Jag konstaterar dock att sjukvårdskrisen pågår i hela landet. Många regioner höjer skatten till nästa år, så även mitt hemlän Värmland där man planerar att höja den med 60 öre för att delvis kunna kompensera kostnadsökningarna. Tusentals välfärdsarbetare sägs upp, trots att de egentligen mer än någonsin behövs i vården och andra ställen inom välfärden. Självklart kommer detta att få negativa effekter på kvaliteten i vården men framför allt tillgängligheten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När jag tittar lite mer på mitt hemlän ser jag att Region Värmland gick back 2023 med nästan 1 miljard kronor - 933 miljoner - vilket är stora summor för ett litet län. I prognosen för i år beräknas underskottet landa på 465 miljoner kronor, det vill säga nästan en halv miljard. Då ska ni veta att man har vidtagit många åtgärder med god effekt. Tyvärr slutar det inte här, fru talman. Det slutar med att 450-500 medarbetare inom vården i Värmland kommer att få sluta. Man är satt på svältkur.

Det här är ett konkret exempel på vad SD-regeringens budgetförslag för nästa år gör när det gäller det så kallade sektorsbidraget. I Värmland innebär det minus 200 miljoner kronor per år, vilket är ganska mycket pengar.

Den ekonomirapport som Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, publicerades nyligen innebär dyster läsning. Samtliga regioner i Sverige går med underskott i år. Resultatet för i år kommer att bli det svagaste under hela 20-talet. Totalt beräknas underskotten landa på 12 miljarder. "Sjukvårdskris" är alltså inte ett för starkt ord; det kanske är ett alltför svagt ord vi använder.

Avslutningsvis, fru talman: Jag var på ett besök i Arvika förra veckan på Arvika sjukhus, som är ett av tre sjukhus i Värmland. Arvika sjukhus befinner sig i ett stålbad. När man möter engagerad vårdpersonal märker man att de har ett brinnande intresse för sjukvården och för sina patienter. Men man möts också av en enorm frustration, oro och ängslan för dels vilka som får vara kvar, dels hur de ska hinna med. Redan i dag har de besvär med tillgängligheten.

De frågor som ställdes till sjukvårdsministern kvarstår, fru talman. Det gällde dels statsministerns tydliga löfte i tv om att ingen skulle behöva sägas upp. Det vore intressant att få statsrådets kommentar till det eftersom det numera sker tusentals uppsägningar. Framför allt undrar jag hur statsrådet tänker om tillgänglighet, som jag vet är en viktig fråga för regeringen. Hur ska man kunna minska vårdköerna när man inte ens klarar av den dagliga verksamheten?

(Applåder)