Sofia Amloh

Herr talman! Jag hade inte förväntat mig att vi skulle ta det i just den här debatten, men när statsrådet flera gånger lyfter att man flyttar fokus till stödet för brottsoffer, vilket är jättebra, måste jag ändå påpeka att man har skurit ned med rätt många miljoner på just Brottsofferjouren, som faktiskt får dra ned på sin bemanning. Därmed kanske de inte har den tillgänglighet som skulle behövas. Vad man säger med ord och vad man gör i handling stämmer alltså inte riktigt överens när det gäller stödet för brottsoffer.

Jag vill avsluta med att konstatera, herr talman, att regeringen säger att man bereder saker och att saker är på gång, men vi ser det aldrig på riksdagens bord. Man kommer inte till just de saker som behövs.

Under hela den här mandatperioden har ett helt färdigt förslag gällande ILO 190 funnits på bordet, om att stärka lagstiftningen mot sexuella trakasserier från tredje part, men man har inte gjort något, herr talman. Nu står man här och kan fortfarande inte svara när det gäller detta.

Samma sak gäller utvidgningen av diskrimineringslagen. Man lovar och säger att förslag finns; man tänker återkomma. Jag vill påminna statsrådet om att vi här i riksdagen snart går på julledighet, och när vi kommer tillbaka är det bara några månader kvar på mandatperioden att verkställa och genomföra lagstiftning. Nu står man här strax före jul och har en vårtermin på sig men kan inte redovisa något förslag, vilket man ska göra i en propositionslista under vårterminen. Det finns inget sådant förslag, så jag tvivlar faktiskt på handlingskraften tills jag ser det på bordet.

Herr talman! Jag konstaterar att statsrådet inte alls är bekymrad över att regeringsunderlaget Sverigedemokraternas historik och ledande politikers – riksdagsledamöters – pågående faktiska rasistiska handlingar hela tiden är något som återkommer. Hon verkar heller inte tro att det skulle ha någon som helst inverkan på verkställigheten av handlingsplaner mot just rasism och hatbrott. När det gäller hbtqi-personers rättigheter har regeringsunderlaget, som är flera gånger om större än Liberalerna, inte alls främjat dem, och det sticker de inte under stol med. Statsråden ser uppenbarligen inte att det finns några bekymmer med att få verkställighet här. Det gör mig faktiskt ännu mer bekymrad.

Jag vill fortfarande ha svar på frågan varför man inte har ratificerat ILO 190 och de internationella åtaganden vi har varit helt överens om. De har legat på regeringens bord i snart fyra år. Allt är helt förberett, och det är något som alla frågar efter. Jag förstår inte varför regeringen inte har lagt fram detta för riksdagen. Det skulle blivit en proposition som tog plats på en ganska tom lista från Arbetsmarknadsdepartementet. Jag tror att många skulle uppskatta det. Jag förstår inte varför regeringen inte lägger fram uppskattade förslag som efterfrågas och som det finns en bred politisk enighet om.

Låt mig återgå till annat som redovisas i Diskrimineringsombudsmannens rapport. Utöver det jag redan påtalat finns en annan sak som är väldigt viktig för många av oss, inte minst för Liberalerna. I samband med att regeringen gick vidare med införandet av visitationszoner skulle man utvidga diskrimineringslagens förbud. Lagen täcker nämligen inte alla situationer på arbetsmarknaden eller ute i samhället. Exempelvis är diskrimineringslagens skydd inte heltäckande om man blir diskriminerad i kontakt med polisen eller tullen. Det finns utredningsförslag om det från 2021. Regeringen skickade pressmeddelanden om detta 2024, och man har stått i många sammanhang och sagt att det här ska genomföras.

Min fråga till statsrådet är: När ska detta genomföras? Det är ett löfte som har getts många gånger, men det saknas fortfarande på riksdagens bord. Kommer det här att genomföras? Det är hög tid. Det börjar bli lite tajt om tid den här mandatperioden. När har man tänkt planera in detta? Det finns inte heller med på listan över lagförslag som ska komma till våren.

Herr talman! Statsrådet redogör i sitt svar för att regeringen har tagit fram två handlingsplaner, en mot rasism och hatbrott och en för hbtqi-personers rättigheter. Det är inget fel med det, utan det är väldigt bra. Men jag vill fråga statsrådet hur regeringen tänker att dessa handlingsplaner ska verkställas när regeringsunderlaget vilar på Sverigedemokraterna i en tid när nazister och aktivklubbar trampar på våra gator. Säpo har varnat för och larmat om att de organiserar sig, men regeringen vänder andra kinden till.

När sverigedemokratiska politiker inte heilar på valvakor samlar de på nazistprylar och idolbilder på Hitler eller har flera stycken Mein Kampf i samlarlådan. Det är tydligt vilket regeringsunderlag den här regeringen försett sig med.

Herr talman! På vilket sätt ska det bli verkställighet i handlingsplanerna så att de får den effekt som behöver uppnås? Det är i allra högsta grad uppenbart att handlingsplanerna ligger rätt i tiden, men verkställigheten bekymrar mig när man har Sverigedemokraterna som regeringsunderlag.

Herr talman! Diskrimineringsombudsmannen lämnar en redovisning varje år där man redogör för hur bilden ser ut och hur det står till med diskriminering i samhället runt om i landet. Diskriminering förekommer i hela samhället men mest i arbetslivet och i skolan. För 2025 konstaterar Diskrimineringsombudsmannen att nivåerna fortfarande är höga och att det är vanligast i arbetslivet, och jag vill därför ta upp några av de saker som uppmärksammas i årsredovisningen.

Den första saken är att det förekommer trakasserier och sexuella trakasserier i arbetslivet. Det kan ske mellan två arbetstagare men också mellan arbetsgivare och arbetstagare. Man har även sett att en tredje part kan utsätta någon för trakasserier eller sexuella trakasserier. Det kan vara en kund eller någon man har omsorg för.

Jag drar mig till minnes att vi nog haft en debatt här om detta. Jag har i varje fall läst en rapport från Handelsanställdas förbund i vilken man redogör för att framför allt unga kvinnor med otrygga anställningsformer är otroligt utsatta för olika trakasserier på svensk arbetsmarknad.

Mot denna bakgrund vet jag också att ILO:s konvention 190 ligger på regeringens bord. Den är redan färdigutredd och bör kunna implementeras i svensk lagstiftning. Den socialdemokratiska regeringen lämnade över ett helt färdigt förslag om internationella åtaganden till den här regeringen. Jag undrar varför man inte har implementerat detta förslag. Det ligger ju klart på bordet, och det är egentligen bara att lägga fram det för riksdagen att besluta om, framför allt med tanke på att det finns en stark politisk enighet om det. Varför har man inte vidtagit åtgärder för att minska den här typen av trakasserier och stärka lagstiftningen?

Fru talman! Jag börjar nog med att vara väldigt tydlig med att just aktivitetskravet inte är en subventionerad anställning.

Statsrådet lyfter in exempelvis nystartsjobb, och jag tror att vi är rätt överens om att det förekommer mycket fusk och problem med den typen av anställningsform. Jag hänvisar i stället till extratjänster eller etableringsjobben, som är mer reglerade just för att det inte ska fuskas med skattemedel i den typen av subventionerade anställningar.

När jag frågar efter fler subventionerade anställningsformer menar jag sådana där vi kan säkerställa att det inte förekommer något fusk med skattemedel i den omfattning vi kan se.

Fru talman! Det är oerhört anmärkningsvärt att statsrådet inte ser sig som en tydlig tredje part i avtalet om etableringsjobben. Jag blir riktigt orolig, för det skulle kunna innebära en fara för denna lösning. Det här är en uppgift för tre parter. Att lämna arbetstagarorganisationer och Svenskt Näringsliv ensamma med detta avtal är anmärkningsvärt. Regeringen ger kanske mer pengar i budgeten, men det krävs också styrning av pengarna.

Ska jag tolka statsrådet som så att man inte tänker styra Arbetsförmedlingen mot etableringsjobben? I så fall blir jag ännu mer orolig, och då kan det bli riktigt tufft under nästkommande år.

(Applåder)

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaren!

Jag skulle vilja återkomma till just extratjänsterna och varför man tog bort dem. Statsrådet och jag är nämligen överens om att de här subventionerade anställningarna har haft positiva effekter, fru talman. Jag är väldigt glad att vi kan skaka hand på det och att vi är överens om den bilden.

Just med tanke på att vi socialdemokrater och regeringen är överens om att extratjänsterna har haft positiva effekter när det gäller att få människor att komma närmare arbetsmarknaden undrar jag varför man har tagit bort dem. Jag undrar också vilken annan form som skulle kunna ersätta extratjänsterna för den särskilda målgrupp som de träffade. Den frågan kvarstår alltså, och jag hoppas att statsrådet kan komma tillbaka och ge tydliga besked om det.

Man kanske till och med överväger att ta tillbaka den här typen av subventionerad anställning; det skulle passa riktigt bra i det arbetsmarknadsläge vi har, med stor långtidsarbetslöshet, för att få fler att komma i sysselsättning och komma ifrån passivitet. Det skulle vara väldigt välkommet, så jag skakar gärna hand med statsrådet om det innan vi lämnar kammaren i dag. Vi får se om det kan vara aktuellt!

Jag går tillbaka till etableringsjobben. Jag blir en aning orolig, fru talman. Jag var inte lika orolig innan som jag är sedan jag fick höra statsrådets svar och att statsrådets syn är att staten inte är en tredje part i detta. Det är tre parter som har bestämt sig för att man vill ha etableringsjobben. Man tror på åtgärden, ser potentialen och har löst en rad uppgifter tillsammans. Man har olika roller och är olika parter, men staten och regeringen är en av tre parter.

Min fråga var vad regeringen gör i sin del. På vilket sätt tar man sitt ansvar i detta? Det pratas nämligen väldigt mycket om vad parterna ska göra. Parterna har till regeringen redogjort för de brister som finns, och det är bland annat just på myndigheten Arbetsförmedlingen som det har funnits en rad brister. Det skulle vara väldigt angeläget – och hjälpa alla tre parter, tror jag – om regeringen tog sitt ansvar och styrde upp detta i regleringsbrevet till Arbetsförmedlingen.

Det är alltså en väldigt enkel fråga till statsrådet: Kommer vi att se styrning gällande etableringsjobb i det regleringsbrev till Arbetsförmedlingen för nästkommande år som borde vara på plats när som helst?

(Applåder)

Fru talman! Jag tänkte börja med att prata om den aktiva arbetsmarknadspolitikens främsta uppgift. Det är att stödja människor som blir arbetslösa så att de kommer tillbaka till en varaktig sysselsättning och egen försörjning. Eftersom arbetslösa individer utgör en ganska heterogen grupp med varierande behov och förutsättningar krävs ett batteri av arbetsmarknadspolitiska verktyg såsom utbildning, arbetspraktik, vägledning, matchning och subventionerade anställningar eller sysselsättningar.

Sverige satsar resurser på subventionerade anställningar. Det finns goda argument för detta, inte minst mot bakgrund av positiva effekter avseende övergång till osubventionerade anställningar, alltså reguljärt arbete. Detta gäller särskilt om subventionerna riktar sig till grupper med svag anknytning till arbetsmarknaden och särskilda svårigheter att få osubventionerade arbeten.

Det framgår av utredningar att insatser som extratjänster träffade en grupp som var särskilt svag och hade en svag anknytning till arbetsmarknaden. En rapport från Arbetsförmedlingen som publicerades för några år sedan visade att åtta av tio av dem som hade extratjänster hade varit inskrivna hos Arbetsförmedlingen i två år eller mer. Det bör ses som ett ganska positivt resultat, om de här människorna fick en insats som tog dem från denna passivitet till arbetsmarknaden.

Det behövs fler sådana verktyg, men den här regeringen har ju tagit bort extratjänsterna och de verktyg som behövs för att nå denna långtidsarbetslöshet.

Om man nu inte tycker att det här var en bra form, och bortser från det faktum att den sysselsatte långtidsarbetslösa som då kom närmare den reguljära arbetsmarknaden, kanske man kunde ersätta den med någon annan typ av subventionerad anställning som träffade exakt samma grupp och nådde ungefär lika positiva resultat. Men den här regeringen har inte gjort det.

Den här regeringen, fru talman, har ju tagit bort detta och inte ersatt det med någonting. I min värld är det oerhört märkligt att göra så. Man pratar om att man vill att människor ska gå från att vara passiva till att komma in på arbetsmarknaden, och man pratar om att man vill komma åt långtidsarbetslösheten – och det fanns insatser som ledde till att man kom in i arbete. Många barn fick se sina mammor gå till jobbet och komma mycket närmare arbetsmarknaden.

Man tar bort den insatsen – och gör vad? Man ersätter den inte med någonting. Det är för mig mycket märkligt, fru talman.

Statsrådet får gärna svara: Hade man tänkt ha någon annan form? Vilken var den i så fall? Varför behövs i så fall färre verktyg och inte fler?

Jag blir väldigt glad att just arbetsmarknadsministern lyfter fram etableringsjobben i sitt svar. Med tanke på att man de senaste två veckorna har varit väldigt noga med att trycka tillbaka ansvaret på arbetsmarknadens parter skulle jag gärna vilja höra hur den tredje parten, som inlett avtalet om etableringsjobben, tänker och resonerar gällande sitt eget ansvar för att få fler i etableringsjobb.

(Applåder)

Fru talman! Jag inledde den här viktiga debatten med att säga att det inte finns någon krisinsikt hos den här regeringen, krisinsikt om det mycket allvarliga läget med massarbetslöshet på arbetsmarknaden, och det har blivit otroligt tydligt i den här debatten.

Statsrådet står här i kammaren, fru talman, och säger att regeringens åtgärder fungerar bra. De här människorna ska få det tuffare och tuffare; då kommer de att ta jobb. Det kommer inte att komma några fler förslag från Arbetsmarknadsdepartementet om åtgärder på arbetsmarknaden i de här frågorna. Det står klart att man tycker att a-kassan och de regeländringarna fungerar bra.

Då undrar jag, fru talman, var arbetsmarknadsministern håller till. Det måste vara någonstans där inga som helst berättelser om verkligheten når honom, för den blir oerhört tydlig om man går ut och tittar och lyssnar på hur det faktiskt ser ut.

Fru talman! Det här är ett oerhört misslyckande. Det kan inte vara något annat, och det ska vi vara otroligt tydliga med. Det är så många människor där ute som inte vill något annat än att ha ett jobb eller är varslade om att bli av med sitt arbete.

Det finns inte en regering eller en arbetsmarknadsminister i Sverige som tänker ta det här på allvar. De ska bara följa frågan, och det tycker jag är oerhört olyckligt. Vi behöver byta ut den här regeringen.

(Applåder)

Fru talman! Det ekar fortfarande väldigt tomt i regeringens tunnor. Vi kan alla konstatera – det är svårt för regeringen att undvika det – att det är fler som blir arbetslösa för varje år som går med den här regeringen.

Som jag sa i mitt första inlägg borde arbetsmarknadsministern se till att fler går till jobbet, inte färre. Det är lite grann av en arbetsmarknadsministers funktion. Men det är inte den sysselsättning man har Arbetsmarknadsdepartementet just nu. Det finns inga förslag på våra bord. Eller jo, det har kommit ett förslag om att försämra a-kassan för dem som nu blir arbetslösa. Detta är tydligen vad arbetsmarknadsministern gör och vad de håller på med på departementet.

Ska det inte vara färre som går ut i arbetslöshet och fler som går till arbetet? Det är väl arbetsmarknadsministerns arbetsuppgift att se till det? I så fall är det ju ett misslyckande, för det blir 100 000 fler arbetslösa med SD-regeringen. Jag tycker att det är kvitto nog. Vi vet vad regeringen går för.

Senaste gången borgerliga politiker innehade regeringsmakten, med Reinfeldt som pratade arbetslinje, ökade arbetslösheten. Nu fortsätter man i samma hjulspår med en arbetslinje som leder till arbetslöshet och till att människor blir fattigare.

Om människor blir fattigare och får det riktigt jäkla tufft – ursäkta språket, fru talman – kommer det alltså att finnas fler jobb att söka hos Arbetsförmedlingen. Det är en logik som vi aldrig riktigt har förstått. Arbetsmarknadsministern får gärna förklara för oss socialdemokrater hur det blir fler jobb att söka när människor blir fattigare.

Vi tror på tillväxtpolitik. Vi tror att om vi investerar i människor – om människor får möjlighet att ta ett arbete och om vi ser till att fler företag blir bättre, växer och mår bra – blir det också fler som får jobb.

Fru talman! När ministern får frågor av Svenska Dagbladet om den ökade arbetslösheten bland akademiker – den har blivit 30 procent högre, och gruppen akademiker växer snabbt bland de inskrivna på Arbetsförmedlingen – veknar han. Då försvinner tuffheten. Då vet han att det är ganska jobbigt att vara arbetslös. Det ser man när man läser svaren. Då är det inte tal om att de ska plocka bär i norra Sverige eller att det bara handlar om lathet. Då förstår man att det är tufft att vara arbetslös.

Detta, fru talman och alla som lyssnar på debatten, är inget annat än rent klassförakt från Sveriges arbetsmarknadsminister! Det kan inte bli mer uppenbart att det inte är en uppgift för Liberalerna eller den här regeringen. Att bekämpa arbetslösheten handlar om att skapa fler vägar och möjligheter. Det handlar om att inte överge människor som vill göra rätt för sig. Man måste vilja se att fler kan gå till jobbet. Att strunta i massarbetslösheten är ett enormt svek mot Sverige och alla som nu är arbetslösa.

(Applåder)

Herr talman! Tack, statsrådet, för ytterligare några svar i den här debatten! Vi får se hur långt de räcker. Just nu tycker jag inte att de räcker speciellt långt.

Arbetslösheten har nått nya mardrömsnivåer. Den biter sig fast och når nya grupper. Det är 100 000 fler som har blivit arbetslösa sedan regeringen tillträdde. Konkurserna är rekordmånga och tillväxten bottenlåg.

Långtidsarbetslösheten biter sig fast, och Konjunkturinstitutet varnar för att det kommer att bli värre eftersom arbetslösheten inte sjunker på det sätt som den brukar göra. Det är ett oerhört misslyckande. Det går inte att beskriva det som någonting annat. Ändå har statsrådet inga bra svar.

Herr talman! Arbetslösheten är inte ett individuellt problem. Det är ett kollektivt samhällsproblem. De samhällsekonomiska konsekvenserna är enorma, och det är ett slöseri som Sverige inte har råd med. Det är också helt förödande för den enskilda. Barn får arbetslösa föräldrar. Unga som vill starta sitt vuxenliv kan inte göra det.

Jag träffar och lyssnar på arbetslösa och läser otaliga berättelser med beskrivningar av hur det känns att gång på gång bli avvisad och få nej och många gånger inte ens få komma på anställningsintervju – om det alls finns några jobb att söka. Att inte ha ett arbete att gå till gör att det känns som om man kanske inte behövs och inte får bidra. Att inte få göra rätt för sig bryter faktiskt ned människor, successivt.

Idén att det ska gå att straffa folk in i arbete har effektivt avfärdats av Finanspolitiska rådet. Det saknas inte incitament; det talar man tydligt om. Det som saknas är just arbeten att gå till.

Herr talman! Att det skulle löna sig att gå på bidrag är en borgerlig myt och har ingenting med dagens verklighet att göra. Det är respektlöst och direkt stötande att kalla arbetslösa människor lata när arbetsmarknadsministern själv inte orkar lyfta ett finger för att sänka arbetslösheten.

Herr talman! Jag vill upplysa arbetsmarknadsministern om att hans jobb går ut på att få fler att gå till jobbet – inte färre. Så har det blivit med den här regeringen. Regeringen har tappat kontrollen, och krisinsikten är långt borta. Det finns ingen plan. Man erkänner inte ens att det finns en kris på arbetsmarknaden. Det vi socialdemokrater kräver är att man tar sitt ansvar.

Herr talman! Regeringens arbetslinje knäcker inte arbetslösheten; den knäcker de arbetslösa. Det kan vi aldrig acceptera.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att konstatera att vi i debatten precis fick höra att det saknas incitament för att komma i arbete. Men det är något jag oftast bara hör i den här kammaren. Finanspolitiska rådet har med all tydlighet slagit fast att det absolut inte saknas incitament; det saknas arbeten att gå till. Detta borde regeringen fokusera på. Det finns de som söker jobb varje dag, månad ut och månad in, utan att komma i arbete men som inte vill något annat än att ha ett arbete. Då väljer den här regeringen att prata om arbetslinjen och bidragsreformer för att skapa incitament, trots att erkända rapporter och institut visar på att det absolut inte är det som behövs.

Det kanske behövs en tillväxtpolitik, herr talman. Det kanske behöver skapas en konsumtion i det här landet som driver upp tillväxten och skapar arbeten. Det vore angenämt om vi kunde få höra något om det från den här regeringen i stället för att ännu en gång behöva konstatera att 100 000 fler är arbetslösa med den här regeringen. På vilket sätt bekämpar man barnfattigdom genom att göra föräldrar arbetslösa? Det är min fråga.

Sedan skulle jag väldigt gärna vilja ha svar på frågan om den kommande bidragsreformen kommer att leda till ökad barnfattigdom eller inte. Det får statsrådet gärna svara på.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill inleda med att särskilt välkomna besökarna från Råslätts fritidsgård, som sitter på läktaren och lyssnar till denna väldigt viktiga debatt om barn och barns fattigdom.

Fru talman! Vi har fått hundratusen fler arbetslösa med den här regeringen, och då har vi inte slutat räkna. Vi har fått försämrad akassa, och den försämringen kommer dessutom att drabba kvinnor ännu hårdare. Vi får nu också till oss rapporter från Försäkringskassan om att 86 000 långtidsarbetslösa kommer att få ett kraftigt sänkt aktivitetsstöd, med flera tusen kronor i månaden efter skatt.

På vilket sätt menar regeringen att detta skulle leda till en minskad barnfattigdom med den här verkligheten?

Vi har stått här ett flertal gånger. Vi har stått här inför sommarlov och beskrivit hur ont i magen, bokstavligen, mammor och pappor har av oro för hur de ska klara av att hålla meningsfulla aktiviteter för sina barn eller för att barnen ska kunna få mat genom hela sommarlovet. Nu står vi här med ett jullov i närtid, och då har människor redan plånböcker som är urgröpta och sparkonton som är tömda sedan länge med den här regeringen. Det är verkligheten.

Barnfattigdomen drivs på med den här regeringens politik. Då ska vi också vara fullt medvetna om att regeringen tänker fortsätta med denna politik.

När det gäller bidragsreformen skulle jag vilja fråga statsrådet om hon kan säkerställa, fru talman, att den inte kommer att drabba barn och deras levnadsvillkor och att den inte kommer att utöka barnfattigdomen i det här landet. Om statsrådet menar att det skulle finnas en risk att den ökar barnfattigdomen bör man fundera över den verklighet vi får till oss från Rädda Barnen, Stadsmissionen, Majblomman och så vidare, den verklighet som statsrådet i sitt svar inte lyfter eller kommenterar. Snarare gör hon tvärtom och försöker visa på att barnfattigdomen inte ökar trots alla dessa rapporter och alla dessa beskrivningar.

Vad är svaret till alla dessa mammor och pappor som söker jobb efter jobb, flera om dagen, men inte får jobb, alla som vill försöka skaffa sig en inkomst att leva på men inte får den möjligheten med den här regeringens politik? Det är min fråga till statsrådet. Vad är svaret till dem som faktiskt vill förbättra sin ekonomiska situation, som vill få ett arbete men som inte kan få det i den här SD-regeringens Sverige?

(Applåder)

Herr talman! Både i svaret och i debatten med arbetsmarknadsministern har det talats om god ekonomisk hushållning. Ja, det är självklart att statens verksamheter ska ägna sig åt god ekonomisk hushållning och att verksamheterna ska agera effektivt. Det är vi rörande överens om. Men jag ställer mig frågan på vilket sätt arbetsmarknadsministern anser att det är god hushållning när man inte tillför några miljoner så att verksamheten kan genomföras, så att den inte stannar upp. Det är inte god ekonomisk hushållning. I stället bör man se över om det går att få fram de miljoner som krävs för att domstolen ska kunna bedriva det viktiga arbete som behövs för den svenska arbetsmarknaden.

Arbetsmarknadsministern anser att god hushållning är att hålla igen på dessa pengar, stoppa verksamheten och sedan låta konsekvenserna ske. Jag återkommer till samma fråga som Adrian Magnusson framförde: Kommer detta att rättas till innan vi klubbar besluten i kammaren? Då lovar jag att vara en av de första att ta tillbaka mina påståenden om arbetsmarknadsministerns passivitet.

Herr talman! När den här nyheten uppdagades var vi många, precis som Adrian Magnusson beskrivit, som reagerade väldigt starkt. Arbetsdomstolen säger att man inte har fått pengar nog för att genomföra sin verksamhet under hela året. Konsekvensen blir, vilket tydligt beskrivs, att ärenden och mål inte kommer att kunna hanteras, behandlas och landa i sådant man behöver. I stället ska de skjutas på framtiden, in i ett annat verksamhetsår – där det redan finns andra mål som ska avgöras. Då tänker jag, på tal om skulder, att det kanske kommer att behöva kompenseras även för det, om mål ska kunna behandlas och avgöras i Arbetsdomstolen.

När jag hör arbetsmarknadsministerns svar tycker jag med bestämdhet att arbetsmarknadsministern utstrålar en passivitet och ett oengagemang för frågan som är slående. Om man nu faktiskt ser Arbetsdomstolen som viktig, som en del av det övriga rättsväsendet och som en viktig part på arbetsmarknaden för att upprätthålla ordning och reda och verkligen vill göra någonting åt dessa konsekvenser pratar vi om ett fåtal miljoner.

Arbetsmarknadsministern säger att han följer frågan, herr talman. Visst kan det visa sig att det av någon anledning inte blir helt rätt eller riktigt som man menat när man suttit på departementet. Det är sådant som kan hända, och det har jag full förståelse för. Men när man får till sig att problemet har uppstått och att det får stora konsekvenser behöver man sätta sig ned och göra någonting åt det, tänker jag.

Om vi socialdemokrater hade suttit på departementet och fått detta till oss hade vi agerat. Vi hade inte sagt: Vi följer frågan. Vi ska se i kommande budgetprocesser. Här gäller det att ta ansvaret – kliva in och se till att denna oerhört viktiga, självständiga, rättskipande verksamhet får förutsättningar att bedrivas.

Nu minskar verksamheten. Det ställs in. Och arbetsmarknadsministern har inte mer svar att ge än: Jag följer frågan. Det är för mig, herr talman, oerhört anmärkningsvärt. Jag blir djupt oroad över om det finns andra ambitioner, eller om arbetsmarknadsministern har en annan agenda för att vilja skära ned på Arbetsdomstolens verksamhet.

Jag förstår inte riktigt detta. Det kostar båda parter tid, pengar och lidande när man inte landar i någonting utan detta skjuts på framtiden. Jag hoppas verkligen att arbetsmarknadsministern i kommande inlägg kan visa mindre passivitet och lite mer engagemang och handlingskraft i den här frågan.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka finansministern för att hon lyssnat in och tagit till sig argumentationen och faktiskt ger en bild av en viss komplexitet i de här frågorna. Jag kan bara understryka det finansministern själv vittnar om, alltså att den här debatten om Bromma flygplats vara eller icke vara och så vidare har pågått ganska länge. Av det skälet vill jag särskilt understryka att det här inte är en ny fråga. Det är något som det finns ganska mycket underlag för och som har pågått under en längre tid.

Jag vill därför understryka att jag hade kunnat förstå om man vill vara försiktig när man påstår att man inte kan ta tillbaka besluten och så vidare – om det inte hade funnits andra alternativ och vi inte hade haft andra flygplatser på den plats man behöver vara när det gäller att hantera beredskap och kommersiellt flyg eller när det handlar om att kunna ta över, komplettera eller bidra till den nationella planen för flygplatser.

Därför tar jag upp detta. Skavsta flygplats ligger 10 mil härifrån. Det är inga avstånd. Det är alltså 10 mil mellan Bromma och Skavsta, och jag tänker att man borde kunna göra mer här. Det är en flygplats som är i ett sådant skick att den kan lösa alla de frågor som vi behöver lösa, alltifrån försvaret och det militära till beredskap gällande flygvapnet eller kommersiellt flyg.

Här finns alltså en flygplats med infrastruktur som man har investerat i. Därför vill jag delta i den här debatten för att ge mod till regeringen att fatta de beslut som krävs.

Fru talman! Jag deltar i den här debatten som ledamot från Sörmland och hemmahörande i Nyköping. Även om den här debatten handlar om Bromma vill jag uppmärksamma finansministern och regeringen på en fantastisk flygplats som ligger i Nyköpings kommun, inte långt från Stockholm: Skavsta flygplats.

Det är en flygplats som det har gjorts rätt mycket investeringar i över tid, både offentliga och privata. Det är en flygplats som är viktig för beredskapen och som flygvapnet använder. Där finns både Kustbevakningen och brandflyget, och den har många andra samhällsfunktioner som det redan har investerats i och som har stor betydelse.

Utöver den kapacitet som Skavsta har för kommersiellt flyg görs det investeringar, även från statligt håll, i ny infrastruktur och utbyggnad av järnvägen eftersom Ostlänken ska gå till Skavsta. Det ska finnas en station så att man kan åka tåg mellan Stockholm och Skavsta flygplats. Det är ett arbete som är påbörjat. Det har förberetts i många decennier för att komma dit, och när vi väl är där om inte alltför lång tid hoppas jag att det inte finns en flygplats i Bromma som ligger där och blockerar kapaciteten som finns på andra ställen. Jag tänker att när Ostlänken är utbyggd och tågen börjar rulla mellan Stockholm och Skavsta ska Skavsta ha ökat kapaciteten och vara förberett för att avlasta Arlanda så att vi inte har Bromma som ligger kvar – en flygplats som inte har de framtidsplanerna, som är under avveckling och som inte ska fylla den här funktionen längre.

Jag förstår faktiskt inte varför regeringen behåller Bromma. Man lägger otroligt mycket pengar – skattemedel – varje år på att hålla Bromma knappt flytande i stället för att expandera och förbereda flygplatsen i Skavsta, som man ändå vill använda. Varför håller man fast vid Bromma? Jag förstår inte varför man lägger dessa oerhört stora summor pengar på det när man kan använda dem till att utveckla och öka kapaciteten i en flygplats som finns tillgänglig och som definitivt skulle behöva lyftas fram i den nationella strategin – och göra det på ett hållbart och snyggt sätt så att den kan växa och så att man kan använda skattemedlen till annat, inte minst till att utveckla andra flygplatser och utveckla Stockholm genom att använda marken till bostäder, som mina kollegor har sagt tidigare i debatten.

Min fråga till finansministern är: Varför hämma utvecklingen av en flygplats som Skavsta till förmån för att lägga massor av pengar på Bromma flygplats?

Fru talman! Svensk jämställdhetspolitik vilar på sex delmål som har antagits av Sveriges riksdag i bred politisk enighet. Dessa sex delmål handlar om jämn fördelning av makt och inflytande, ekonomisk jämställdhet, jämställd utbildning, jämn fördelning av det obetalda arbetet, jämställd hälsa samt att mäns våld mot kvinnor ska upphöra.

När det nya viktiga delmålet om hedersrelaterat våld och förtryck ska antas väljer regeringen att fatta beslutet själv, som ett i raden av många, och att inte lägga fram det för Sveriges riksdag. Varför väljer regeringen att underminera det nya, sjunde delmålet om hedersrelaterat våld och förtryck och inte ge det samma viktiga legitimitet som de andra sex delmålen har, när det finns en bred politisk enighet här i kammaren?

Fru talman! Jag skulle vilja börja med det som ledamoten från Sverigedemokraterna tog upp. Vilken röra är det som Sverigedemokraterna menar när de säger att de ska städa upp efter Socialdemokraterna? Är det införandet av föräldraförsäkringen, som jag har tagit upp tidigare i dag? Är det införandet av barnomsorgen, som också möjliggjorde för kvinnor att komma ut i arbetslivet? Det vi ser är ju också resultatet av att vi har en av de högsta sysselsättningsgraderna i Europa. Är det detta som ni ska städa upp? Handlar det om avskaffandet av sambeskattningen och om satsningarna på kvinnors hälsa? Eller handlar det om de senaste tio årens ökade resurser till polis och utredare? Under den perioden införde vi också begreppet barnfridsbrott och skärpte straffen för sexualbrott. Eller handlar det om samtyckeslagstiftningen – är det detta som Sverigedemokraterna menar att de ska städa upp? Då vet vi var vi har Sverigedemokraterna när de talar om att bedriva jämställdhet.

Detta är inte vad jämställdhet är för mig, och jag tror att det är väldigt många svenskar som känner på samma sätt.

Statsrådet har nu lämnat kammaren, innan debatten är avslutad, men jag hörde att det uppenbarligen för henne finns ett rött skynke när det gäller just flyttpeng. Det är därför det inte finns någon flyttpeng. Den finns inte, för man anser att den skulle vara ett bidrag. Den skulle alltså vara ett bidrag till dessa kvinnor, som är de absolut mest utsatta. Dessa kvinnor har mot all förmodan lyckats komma så långt att de vill starta ett nytt liv utan våld, och de behöver dessa kronor för att möjliggöra en nystart. Men regeringen kan inte tillföra de pengarna, för det skulle vara ett bidrag. Detta säger ganska mycket om regeringens satsningar.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Även om dessa saker görs, som flera av oss i den här debatten menar är bra, behöver vi utgå från den verklighet som råder. Vi ser – och jag tänker att statsrådet nog också ser – att kvinnojourer i ganska stora delar av landet får lägga ned och avsluta sin verksamhet. De klarar inte av ekonomiskt att bedriva sin verksamhet. Detta behöver man också se över och göra något åt, om man på allvar menar att kvinnor ska ha denna möjlighet. Det är detta vi ser i Sverige nu: att kvinnojourer lägger ned.

Vi ser också att regeringen inte ger finansiering till Brottsofferjouren för deras nationella stödlinje. Den stödlinjen är den första kontakt som många våldsutsatta kvinnor har, tillsammans med polisen. När Brottsofferjouren inte får de medel som de behöver för att driva stödlinjen blir det svårt att se var någonstans kraftansträngningen från regeringen sker.

När man, oftast efter många försök att lämna, kommer till en kvinnojour som har plats ska man etablera sig, hitta ett annat boende och få stöd och hjälp i en ny kommun, men då finns inte de där kronorna. Oftast är det faktiskt inte så många kronor som behövs för den enskilde.

Min fråga kvarstår alltså: Varför har inte den här regeringen avsatt de pengarna i den här budgeten – den posten finns inte – för att stötta dessa kvinnor i att orka stå ut, etablera sig och fullfölja sitt projekt att lämna den våldsamma relationen?

Som jag beskrev i mitt tidigare anförande finns det också väldigt många historier om att man inte fullföljer det. Man kommer ganska långt men har inte över huvud taget möjlighet att leva eller försörja sig utan går faktiskt tillbaka till den våldsamma relationen – många gånger med en stark övertygelse om att beteendet från mannen som man lever i relationen med aldrig ska upprepas utan att det ska ske förbättringar, i kombination med att det är tryggt ekonomiskt. Många andra sådana perspektiv gör också att man överväger att välja den lätta vägen. Att gå tillbaka till den destruktiva, våldsamma relationen ska väl inte vara den lätta vägen. Den lätta vägen ska väl i Sverige vara att kunna lämna relationen när man utsätts för någon form av våld. Då behövs en lämnapeng, ett ekonomiskt stöd för att orka och klara att lämna relationen. Vi ser så tydligt att detta är anledningen till att man kanske inte gör det – löper linan ut och fullbordar det.

Min fråga är: Varför har inte regeringen avsatt några kronor? Det är noll kronor från regeringen i den här budgeten. Varför finns det inga pengar för att finansiera stöd till dessa kvinnor i att lämna en relation fullt ut?

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Jag stöder flera av de förslag som anges i svaret. Jag vill framför allt lyfta fram att vi socialdemokrater har tagit initiativ till det som den här regeringen tar vidare. Vi stöttar fler förslag utöver det.

Många av de här sakerna är bra. Dock har jag en liten farhåga när det gäller förslaget om vem som ska flytta och vem som ska stå kvar på hyreskontraktet. Det är komplicerat. Att förövaren ska flytta har ett viktigt signalvärde. Men det kan vara så att den som utsatts för våldet inte har råd att bo kvar och ensam försöka finansiera hyran. Det finns många andra problem runt det här som jag verkligen hoppas att vi kan hitta fler lösningar på som får den fulla effekt man syftar till.

Jag tänker uppehålla mig en del vid något som många kvinnojourer beskriver. Det är ju de som möter flest kvinnor som är på flykt, som är gömda och som flyr den här typen av farliga relationer, destruktivitet och våld. De vittnar samstämmigt om att det många gånger hänger på ekonomin, oavsett vilken del av samhället man kommer ifrån eller vilka ekonomiska förutsättningar man haft när man levt i en våldsam relation. Ofta handlar det inte bara om psykiskt våld utan även om ekonomiskt våld.

Att mannen tar kontroll över kvinnan är något som pågår under lång tid. Det resulterar i att när hon väl ska ta sig därifrån eller försöka fly och har tagit hjälp har många av de här faktorerna nött ned henne, inte bara psykologiskt och ekonomiskt. När man behöver fly kanske man inte kan gå till Arbetsförmedlingen dagen efter och direkt få ett jobb. Det är många gånger där någonstans det krackelerar.

Kvinnojourerna beskriver att det handlar om att man inte har pengar till att köpa det mest nödvändiga för att starta upp ett liv. Många vittnar om att det är skälet till att vissa efter en tid går tillbaka till en farlig och destruktiv relation, alltså att man inte klarar sig ekonomiskt. Kvinnojour efter kvinnojour och människor som jobbar med kvinnor i den här otroligt utsatta situationen säger att det kan hänga på finansieringen. Jag tänker att det är viktigt att lyssna till det.

Om vi vill att kvinnor ska kunna lämna dessa relationer behöver vi stötta i de delar som möjliggör just det. Min fråga kvarstår: Hur ställer sig statsrådet till det? Ekonomiskt stöd i form av en lämnapeng skulle kunna göra att fler kvinnor orkar hålla ut och får möjlighet att starta om i livet. Varför har inte regeringen med det i budgeten? Vi socialdemokrater har, som jag tror att statsrådet noterat, avsatt medel i vår skuggbudget för att möjliggöra detta. Varför har inte regeringen gjort det?

Fru talman! Jämställdhetspolitik för mig och för Socialdemokraterna handlar om att alla människor ska få vara fria. Det handlar om frigörelse, om att få göra sina egna val, om att få leva det liv man vill – oavsett vem man är och vad man vill ha för typ av liv. Man ska vara fri. Det handlar om frihet.

I det här fallet är det kvinnor som jämt har fått stå tillbaka när det gäller friheterna. Det är därför vi i decennier har funnits som en kraft. Vi har förändrat det svenska samhället för att göra kvinnor mer fria, lika fria som exempelvis män.

Det är för att vi också har haft en stark syster i det liberala partiet i det här arbetet som vi har gjort de här förflyttningarna. Jag tycker dock att det är otroligt tråkigt att Liberalerna söker sig till ett oerhört högerkonservativt parti för att driva igenom jämställdhetsreformer. Det är kanske en debatt vi kan ta någon annan gång, men det är anmärkningsvärt.

Jag vill ändå säga att det som interpellanten Sara Gille lyfter här, att jag tillhör ett parti som har gjort de här förändringarna, är helt rätt. Vi socialdemokrater har varit en del när det gäller den här frigörelsen och i att göra jämställdhetsreformer.

Vi är en kraft när det gäller att vi är så jämställda som vi är i Sverige. Det har Sverigedemokraterna inte varit. Att flytta tillbaka hela jämställdhetsdebatten så att den stannar vid trygghet och inte frigörelse är ett starkt och svårt tillkortakommande – att man inte har högre mål med jämställdheten än så och att man på det sättet ska rulla tillbaka det som vi har kämpat för i många år.

Jag är på riktigt bedrövad över att den här interpellationen finns.