Fru talman! Sanne Lennström har frågat äldre- och socialförsäkringsministern vilken bedömning hon gör angående behovet av riktat stöd vid flytt för den som tvingas lämna sitt hem på grund av våld i nära relation samt om hon har för avsikt att verka för att ett sådant stöd införs. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Jag vill börja med att tacka för att Sanne Lennström och ledamoten Sofia Amloh lyfter en viktig och angelägen fråga. Mäns våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem och en högt prioriterad fråga för regeringen. Ingen kvinna ska behöva stanna kvar i en våldsam relation av rädsla för att stå utan ett stadigvarande boende.

Den 1 juli 2024 trädde nya regler i kraft som syftar till att stärka det hyresrättsliga skyddet för kvinnor samtidigt som möjligheten att säga upp en hyresgäst som utövar våld mot en närstående har utökats. Den som utövar våld mot en närstående ska kunna bli av med sin lägenhet, samtidigt som den våldsutsatta personens möjlighet att ta över kontraktet och bo kvar har stärkts. Det är förövarna som ska behöva flytta – inte brottsoffren.

Regeringens åtgärdsprogram för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck samt prostitution och människohandel under 2024–2026 innehåller en stor mängd satsningar och åtgärder. Åtgärdsprogrammet innehåller bland annat ett lämnaprogram för att lämna destruktiva relationer, vilket utgörs av ett antal åtgärder som syftar till att underlätta och möjliggöra en väg ut ur en våldsam eller destruktiv livssituation.

Andra viktiga åtgärder inom området är en reform för skyddat boende som nyligen har genomförts. Syftet med reformen är att förbättra skyddet för och stödet till dem som är i behov av skyddat boende och att stärka barnrättsperspektivet för barn som följer med en vårdnadshavare till ett sådant boende. Regeringen har även infört ett tillfälligt statsbidrag för att utveckla kommunernas arbete med att erbjuda våldsutsatta hjälp med att ordna stadigvarande boende.

Många kvinnor blir också utsatta för ekonomiskt våld som gör det svårt att lämna en relation och att skaffa en egen bostad. Regeringen har nyligen gett flera myndigheter förnyade uppdrag som innebär att de ska sammanställa och sprida information om ekonomiskt våld och utveckla kunskapsbaserade arbetssätt för att ge stöd till våldsutsatta.

Enligt en ny statsbidragsförordning ska bland annat stödjande insatser för att enskilda ska kunna lämna våldsamma relationer prioriteras. I budgetpropositionen för 2026 tillför regeringen 100 miljoner kronor i permanenta medel till den förordningen. I juni i år gav regeringen även Socialstyrelsen i uppdrag att följa upp den nationella hemlöshetsstrategin, med särskilt fokus på hur arbetet med stadigvarande boende för våldsutsatta kan stärkas.

I november 2024 gav regeringen en särskild utredare i uppdrag att se över reglerna om bodelningsprocessen och om betänketid i äktenskapsbalken (dir. 2024:107). Syftet är att säkerställa en välfungerande, effektiv och rättssäker ordning för personer som vill separera och att motverka ekonomiskt våld. Uppdraget ska redovisas senast den 15 december i år.

Socialnämnden har ett lagstadgat ansvar för att ge stöd till brottsoffer och deras närstående. I socialnämndens ansvar ingår att nämnden ska vara uppmärksam på att personer kan vara i behov av insatser för att förändra sin situation, såsom kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp.

Då interpellanten anmält att hon var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav tredje vice talmannen att Sofia Amloh (S) i stället fick delta i interpellationsdebatten.

Fru talman! Tack till både interpellanten och ministern för att vi återigen får ha en debatt om det här otroligt viktiga ämnet! Mäns våld mot kvinnor är en ständigt pågående epidemi i vårt samhälle. Jag tackar också för ett fullödigt svar.

Jag ska i mitt första inlägg uppehålla mig lite vid lämnaprogram, för det nämnde ministern i svaret. I regeringens budget förekommer dock inte ordet lämnaprogram. Jag kunde inte hitta det ordet alls.

Frågan som interpellanten ställde var nästan mest av ekonomisk karaktär: Vad gör regeringen för att kvinnor, när de väl vågar ta steget, ska ha råd att lämna en våldsam relation?

På ett annat politikområde, nämligen bekämpandet av gängkriminalitet, har det under många år funnits ett exitprogram för kriminella. De erbjuds att lämna det kriminella livet om de framöver samarbetar med regeringen för att sätta fast andra kriminella. Det exitprogrammet innehåller stöd till enskilda personer. Jag ska nämna lite grann vad det stödet innebär. Det innebär behandling i ett och ett halvt år, gratis för individen och kommunen. Sedan får man eftervård och stöd i två år. Man erbjuds en bostad. Man erbjuds terapi. Man erbjuds drogavvänjning. Man erbjuds sysselsättning. Man erbjuds skuldsanering. Man erbjuds fritidssysselsättning. Detta pågår under sammanlagt tre år.

När en kvinna slutligen tar steget och vågar lämna en våldsam relation, vad får kvinnan då för stöd? Hon får i praktiken ingenting av det som en kriminell person som vill lämna det kriminella livet får. Kvinnan har inte gjort något kriminellt, men det har personen som vill ansluta sig till exitprogrammet. Kvinnan kanske får ett kontaktförbud, som gör föga nytta. Hon kanske får ett skyddat boende om det finns några kvar just där hon bor. Vi har ju en lagstiftning som slagit lite fel. En utsatt kvinna får i värsta fall skyddad identitet. I övrigt får hon själv stå för flytt, nytt boende, nya kläder till barnen om man inte har fått det med sig, nya abonnemang till telefoner, nya försäkringar och nya busskort till skolan.

Min fråga är vad regeringens lämnaprogram består av, konkret. Finns det en sammanhållen funktion som stöder kvinnan från det att hon äntligen vågar eller har möjlighet att ta beslutet till att hon har en ny bostad – eller bor kvar, om mannen förflyttas?

Framför allt vill jag fråga om lämnapengen. Centerpartiet har de tre senaste åren budgeterat både för ett lämnaprogram och för en enskild lämnapeng, alltså ett stöd direkt till kvinnan. Det är inte rimligt att hon ska stå för kostnaderna själv. Ett lämnaprogram fungerar bara när det finns en tydlig ledning, ett tydligt projekt med tydliga ramar från början till slut. Finns inte det är det ganska oförskämt, dristar jag mig till att säga, att prata om ett lämnaprogram.

Vi har haft liknande projekt som fungerat väldigt bra runt om i Sverige. Vi hade Igor i Stockholm. Det fanns ett annat projekt i Jämtland och på andra ställen där man har jobbat på samma sätt, men de finns inte kvar. Det är jättebra om man tror att det ska kunna gå ut i linjen, men då måste det också avsättas pengar.

Fru talman! Det är jättepositivt att ledamoten visar intresse för frågan om kvinnor som tvingas lämna sitt hem på grund av våld i nära relationer. Men det är väldigt magstarkt av en socialdemokrat att ställa frågor om varför stödet brister när det var hennes parti som bar ansvaret när problemen växte.

Under Socialdemokraternas tid vid makten ökade nämligen våldet mot kvinnor. Andelen åtal sjönk, och stödet till skyddade boenden minskade. Jag var en av de drabbade kvinnorna under den tiden. Jag levde med en våldsam man under lång tid, något som jag har tagit upp flera gånger här i talarstolen. Vid flera tillfällen larmades polisen till bostaden. Jag fick ingen hjälp från vare sig socialtjänsten, polisen eller samhället. Detta skedde under Socialdemokraternas tid vid makten.

Först efter en lång tids kamp, när jag till slut lyckats lämna honom, beviljades kontaktförbud, men då hade eftervåldet redan börjat. I dag är det lättare att få kontaktförbud.

Jag vet hur det känns när förövaren försöker manipulera en, när ekonomin används som ett vapen och när förövaren försöker vända ett barn mot den egna mamman. Det är en verklighet som tusentals kvinnor delar, och den växte fram under en regering som kallade sig feministisk men som inte lyckades med det mest grundläggande, det vill säga att skydda kvinnorna från våldet.

Det här skedde under Socialdemokraternas tid vid makten. Då ökade antalet anmälda fall av grov kvinnofridskränkning, men färre ledde till åtal. Polisen saknade resurser, socialtjänsten gick på knäna och många kvinnojourer kämpade för att överleva.

Fru talman! Socialdemokraterna ignorerade samtidigt larmen om hedersvåld, trots upprepade varningar från både myndigheter och civilsamhället. Det är samma socialdemokrater som i dag frågar varför stödet brister. Som jag sa i början av mitt anförande: Det är oerhört magstarkt att kritisera den regering som städar upp efter en.

Den nuvarande regeringen har med Sverigedemokraternas stöd skärpt straffen för upprepat relationsvåld och överträdelser av kontaktförbud. Polisen har fått ökade befogenheter och fler elektroniska fotbojor för att snabbt kunna ingripa vid hot. Vi har tillfört mycket mer medel än tidigare regeringar i kampen mot våld i nära relationer och även mot hedersrelaterat våld och förtryck.

Socialtjänsten har fått i uppdrag att samordna stödet till våldsutsatta så att kvinnor inte längre ska falla mellan stolarna när de försöker börja om i livet. Dessutom pågår ett arbete för att införa ett särskilt flyttstöd så att ingen kvinna ska behöva välja mellan fattigdom och otrygghet.

Det handlar om att bygga ett land där rättsstaten står på kvinnans sida och inte förövarens. Det är en stor skillnad mellan Socialdemokraterna och nuvarande regering.

Fru talman! Även om dessa saker görs, som flera av oss i den här debatten menar är bra, behöver vi utgå från den verklighet som råder. Vi ser – och jag tänker att statsrådet nog också ser – att kvinnojourer i ganska stora delar av landet får lägga ned och avsluta sin verksamhet. De klarar inte av ekonomiskt att bedriva sin verksamhet. Detta behöver man också se över och göra något åt, om man på allvar menar att kvinnor ska ha denna möjlighet. Det är detta vi ser i Sverige nu: att kvinnojourer lägger ned.

Vi ser också att regeringen inte ger finansiering till Brottsofferjouren för deras nationella stödlinje. Den stödlinjen är den första kontakt som många våldsutsatta kvinnor har, tillsammans med polisen. När Brottsofferjouren inte får de medel som de behöver för att driva stödlinjen blir det svårt att se var någonstans kraftansträngningen från regeringen sker.

När man, oftast efter många försök att lämna, kommer till en kvinnojour som har plats ska man etablera sig, hitta ett annat boende och få stöd och hjälp i en ny kommun, men då finns inte de där kronorna. Oftast är det faktiskt inte så många kronor som behövs för den enskilde.

Min fråga kvarstår alltså: Varför har inte den här regeringen avsatt de pengarna i den här budgeten – den posten finns inte – för att stötta dessa kvinnor i att orka stå ut, etablera sig och fullfölja sitt projekt att lämna den våldsamma relationen?

Som jag beskrev i mitt tidigare anförande finns det också väldigt många historier om att man inte fullföljer det. Man kommer ganska långt men har inte över huvud taget möjlighet att leva eller försörja sig utan går faktiskt tillbaka till den våldsamma relationen – många gånger med en stark övertygelse om att beteendet från mannen som man lever i relationen med aldrig ska upprepas utan att det ska ske förbättringar, i kombination med att det är tryggt ekonomiskt. Många andra sådana perspektiv gör också att man överväger att välja den lätta vägen. Att gå tillbaka till den destruktiva, våldsamma relationen ska väl inte vara den lätta vägen. Den lätta vägen ska väl i Sverige vara att kunna lämna relationen när man utsätts för någon form av våld. Då behövs en lämnapeng, ett ekonomiskt stöd för att orka och klara att lämna relationen. Vi ser så tydligt att detta är anledningen till att man kanske inte gör det – löper linan ut och fullbordar det.

Min fråga är: Varför har inte regeringen avsatt några kronor? Det är noll kronor från regeringen i den här budgeten. Varför finns det inga pengar för att finansiera stöd till dessa kvinnor i att lämna en relation fullt ut?

Fru talman! Mina meddebattörer har sagt väldigt mycket klokt som jag inte behöver upprepa.

Att förövaren ska vara den som flyttar tror jag att vi alla tycker är en bra grundprincip. Men vi vet, vilket har nämnts här tidigare, att offret ofta inte har råd att bo kvar. Vi vet också att offret i många fall inte vågar bo kvar i sitt hem, för förövaren vet ju att offret, den förra partnern, bor där och kan leta upp den personen. I de allra flesta fall måste kvinnan faktiskt flytta, och det innebär ofta en svår ekonomisk situation. Det är därför ett flyttstöd behövs – för att hjälpa människor som drabbas av något av det mest fruktansvärda man kan drabbas av från någon man trodde sig älska och vara älskad av.

Vi avsätter 100 miljoner kronor för detta i vårt budgetförslag. Jag vill ställa samma fråga som jag ställde tidigare och som upprepats här: Varför gör inte regeringen det? Även om det sägs att det ska finnas ett flyttprogram av något slag avsätts det inga pengar för ett särskilt flyttstöd.

Sedan tycker jag också att staten borde kunna stå för halva kostnaden för placering på skyddade boenden, så som det fungerar i till exempel Danmark, så att fler kvinnor och barn kan placeras i skyddade boenden. Vi har nämligen problem med att väldigt många försöker lämna en relation men inte nödvändigtvis får plats. Jag undrar alltså även hur regeringen och ministern ser på möjligheten för staten att stå för halva kostnaden för placering på skyddade boenden i framtiden.

Fru talman! Tack till ledamöterna för inlägg och frågor!

Den här regeringen har gjort en rad olika insatser och prioriterar åtgärder för att motverka mäns våld mot kvinnor. Vi inför straffskärpningar. Vi gör en total omläggning av rättspolitiken med fokus på brottsoffret. Det är brottsoffrets upprättelse och viktiga signalvärden som ska vara avgörande. Vi har bland annat underlättat för kontaktförbud i kombination med fotboja. Vi är också på väg att införa en ny lagstiftning mot psykiskt våld.

Vi har lagt fram en rad olika uppdrag om stöd, som också får träffsäker effekt. Vi ger ökade bidrag till kvinnojourerna. Vi har genomfört en reform som syftar till att öka kvaliteten på skyddade boenden.

Precis som flera av interpellanterna och debattörerna tar upp ser vi också vissa negativa konsekvenser av reformen som är kopplade till skyddat boende. Regeringen har sett till att utvärdera detta. Statskontoret har ett uppdrag att se över reformens effekter.

Upphandlingsmyndigheten har också i uppdrag att ta fram underlag, material och metoder för att bistå kommunerna när det gäller att främja upphandling av idéburen verksamhet kopplad till kvinnojourerna. Det är ett oerhört viktigt stöd för kommunerna i deras ansvarsuppgift – detta är ju faktiskt deras ansvar. Därtill kommer också en rad andra åtgärder.

Det låter så lätt med lämnapeng, flyttpeng eller olika former av bidrag. Jag kan instämma i att ekonomiska förutsättningar definitivt är en viktig faktor i pusslet. Men detta är ett omfattande samhällsproblem som rör så många olika delar, och vi måste angripa det brett. Man får det att låta som att en flyttpeng skulle lösa samhällets problem med mäns våld mot kvinnor, men det håller inte. Det räcker inte.

Det är absolut viktigt att fortsätta diskussionen om ekonomiska förutsättningar. En rad av de åtgärder som regeringen har vidtagit har också effekten att man som individ med ett mer samordnat stöd och med en kontaktperson kan navigera sin situation bättre. Detta kan det naturligtvis också finnas en ekonomisk aspekt på.

Det här är ett oerhört omfattande problem, och regeringen har haft det som högsta prioritet. Det tänker vi fortsätta att ha. Jag välkomnar diskussionen och förslagen, men jag kan konstatera att den här regeringen under de år vi har suttit vid makten har åstadkommit betydligt mer än vad som åstadkoms under de gångna åtta åren med de förra regeringarna.

Med detta tackar jag interpellanten och ledamöterna. Detta var mitt avslutande inlägg.