Sofia Amloh

Herr talman! Statsrådet säger att regeringen gör stora satsningar på välfärden. Jag tror att statsrådet och regeringen är ganska ensamma om att uppfatta det som stora satsningar. Vi ser att man drar ned och säger upp människor. Det är människor som får betala ett ganska högt pris där ute.

Det gäller både dem som är anställda och de kvinnor som står där ute och bär välfärden på sina axlar. Under tiden ser vi att patienter inte får vård i tid eftersom personalen inte räcker till för att ge det som den är där för att göra om dagarna. Det är väldigt svårt att känna att man satsar på kvinnor, kvinnors arbetsmiljö och levnadsvillkor. Dessutom säger man att man satsar på välfärden.

Vi hade en pandemi där kvinnor fick betala ett väldigt högt pris för att bära den. Nu kommer en ekonomisk kris. Vilka är det då som får stå där när man säger att det inte räckte till och att det nu är tuffa tider? De får stå där och vara osäkra på om de kommer att ha jobbet kvar eller om de kommer att förlora kollegor och bli färre när kompetensbristen blir påtaglig.

Jag har i alla fall svårt att se det, och jag tror att det är ganska många med mig som har svårt att se att det är stora satsningar.

När statsrådet säger att regeringen har en hög ambitionsnivå för arbetsmiljöpolitiken vill jag fortfarande ställa en fråga. Det har gått ungefär 25 procent av denna mandatperiod. Jag tror att det börjar bli dags för statsrådet att konkretisera och säga mer exakt vad det är man ska göra. Vilket utfall förväntar man sig? Hur ska detta påverka och förändra verkligheten och den arbetsmiljö som vi precis har beskrivit?

Statsrådet är just statsråd, herr talman. Hon är ytterst ansvarig för att förändra denna verklighet, och hon har alla verktyg i sin verktygslåda för att göra det. Jag tror att det är viktigt inte bara för mig eller för oss här i kammaren utan också för många andra att få höra vad statsrådet mer konkret menar med en hög ambitionsnivå. Vad är detta? Vad innebär det? Vad är det som ska göras? Vilka förslag kommer att läggas fram? Vilka åtgärder ska vidtas för att förändra denna verklighet? Det har jag inte fått svar på.

Jag tycker att det är dags att utveckla det svaret. Statsrådet får möjlighet att tycka, tänka och förhoppningsvis också göra. Det är hög tid att statsrådet gör det här i kammaren.

Det räcker inte längre att säga: Vi tycker att detta är viktigt, och vi tycker att vi har ambitioner på området. Statsrådet behöver svara på frågan vad man mer konkret ska göra för att i verkligheten förändra detta. Det gäller kanske framför allt i en tid då den ekonomiska krisen är otroligt påtaglig för just kvinnor, om de jobbar i välfärden eller inte får den privata ekonomin att gå ihop.

Vilka kraftförslag har regeringen att lägga fram för att kvinnor inte ska betala det här priset?

(Applåder)

Herr talman! Jag tänker börja i den änden som statsrådet själv återger om hur det ser ut i sitt svar på interpellationen.

Det är stora skillnader mellan könen gällande arbetsmiljön. Främst i de kvinnodominerade sektorerna ser vi att arbetsmiljön är ytterst bristfällig många gånger. Konsekvenserna av det blir oerhörda.

Människor går ned i arbetstid i ett försök att orka. De har återkommande sjukskrivningar som påverkar ekonomin. Det är inte ovanligt att de också går i förtidspension. De orkar inte hela yrkeslivet ut.

Det slog mig att det av en slump är den 23 november i dag när vi har debatten. Jag har skickat ett grattis-sms till min egen mamma som i dag fyller 65 år. Hon fyller pensionär i dag, och vi har den här debatten nu om arbetsmiljön för kvinnor.

Jag har precis sagt att det är väldigt vanligt att människor går i förtidspension. Det är någonting som min mamma också har gjort. Hon har gått i förtidspension för att hon inte har haft förutsättningar att arbeta hela sitt eget yrkesliv. I dag när hon fyller år är det inte en dag då hon slutar att gå till jobbet och blir pensionär. Det har hon redan gjort.

Det yrkesliv som min egen mamma har haft är också synonymt med väldigt många andra kvinnors yrkesliv. Var tredje kvinna i ett arbetaryrke kan inte ta en kortare paus under sin arbetsdag, och var fjärde kvinna har en tidsbegränsad anställning. Det är en situation på arbetsmarknaden som vi har svårt att acceptera, och det krävs att vi gör mer.

Herr talman! Jag tror att det var förra månaden som Försäkringskassan kom med siffror som visar på att fler sjukskriver sig på grund av stress, och en majoritet av de drabbade är kvinnor. Många gånger är det på grund av att det är en dubbel arbetsbelastning. Kvinnor tar ett stort ansvar för barn och familj. Kvinnor jobbar i högre grad i välfärdstjänster, som vi har varit inne på, under arbetsförhållanden som ofta är tunga och besvärliga.

Det är ett samhällsproblem. Det är inte den enskildes problem. Det är inte den enskilde arbetsgivarens problem, utan det är ett samhällsproblem. Det krävs att det finns en politik som tar det fulla ansvaret.

Jag har lite svårt att få ihop det när statsrådet står här och säger att man har en hög ambitionsnivå. Om vi fokuserar på välfärden och den offentliga arbetsgivaren ser vi just nu att regioner och kommuner får alldeles för lite pengar från staten för att klara av sitt grunduppdrag.

Min egen hemregion Sörmland säger upp över 700 människor. De ska tas ute i verksamheten där man inte kan leverera över huvud taget. Det sker i kombination med att vi har en kompetensbrist i välfärden. Människor behöver fler kollegor. Om de ska kunna ta den där kortare pausen kan det inte vara så att det skapar en bättre arbetsmiljö att de får färre kollegor.

Min fråga till statsrådet är: Å ena sidan svälter man ut kommuner och regioner ekonomiskt och driver dem till dessa åtgärder. Å andra sidan säger man att man har höga ambitioner för arbetsmiljöpolitiken. Vad betyder det?

(Applåder)

Fru talman! Johan Pehrson är integrationsminister, men vi ser inte ens en krusning på ytan när det gäller att bryta utanförskapet eller segregationen, varken bostadssegregationen eller skolsegregationen. Statsrådet är även arbetsmarknadsminister, men vi ser att arbetslösheten och varslen ökar intensivt. Vad gör då statsrådet? Han följer frågan.

Jag frågade om statsrådet tycker att regeringens ansträngningar står i proportion till de faktiska samhällsproblemen, och jag tyckte mig höra statsrådet säga att det gör de med de insatser som görs. Men är det verkligen insatser? Det är ju nedskärningar och minskningar.

Flera i denna debatt har varit inne på att vi behöver prata om gemenskap, om hur vi för människor samman, inte hänger ut och skapar ett vi och dom utan skapar en gemenskap.

Fru talman! Här kan statsrådet varken skylla på inflationen eller den förra regeringen. Det här ligger helt i regeringens händer, och det är upp till bevis: Ta ert ansvar!

(Applåder)

Fru talman! Segregation och utanförskap är djupt skadligt för samhället. Vi behöver göra stora ansträngningar och utföra ett hårt arbete för att se till att bryta segregationen och göra så att människor lyfts ut ur utanförskapet.

Det behövs massor av olika insatser från hela samhället. Det krävs breda och långsiktiga insatser. Det behövs åtgärder för att öka resurser och befogenheter för socialtjänsten. Det behövs bättre resurser till skola och fritidsverksamhet. Det behövs investeringar i segregerade bostadsområden. Det handlar om lärare, fältassistenter och idrottsföreningar som ska ha det stöd som behövs för att kunna ge barn och unga den framtidstro som de förtjänar. Barn som inte har getts modet att våga drömma är inget annat än ett fruktansvärt misslyckande.

Fru talman! Vi har de största ekonomiska klyftorna på väldigt länge, och det sätter djupa spår i samhället som delar upp människor och gör människor ofria. Det är människor som är socialt och ekonomiskt utsatta som behöver samhällets insatser som mest för att få bättre och andra levnadsvillkor.

Det är långtidsarbetslösa som behöver insatser för att kunna ta ett jobb. Det är investeringar som behövs för att bryta bostadssegregationen. Det krävs en politik som varje dag i veckan väljer att bryta skolsegregationen framför profiten.

Den här regeringen har satt kommuner på ekonomisk svältkur. Det kommer inte att stärka socialtjänsten. Det blir inte fler fältassistenter. Den här regeringen skär ned på stödet till utsatta bostadsområden. Den här regeringen har bristande politik och ambitioner för att bryta långtidsarbetslösheten. Det är därför man skär ned i budgeten för arbetsmarknadspolitiken.

Fru talman! Min fråga till statsrådet är: Tycker statsrådet att regeringens ansträngningar är i proportion till de faktiska samhällsproblemen?

(Applåder)

Herr talman! I mitt tidigare anförande var jag inne på byggnadslärlingarna som ett av exemplen. Det är kanske en mer utvidgad målgrupp än vad den här debatten handlar om, men jag tycker ändå att det är viktigt att ta upp det exemplet. Nu när arbetsmarknaden sviktar, bostadsbyggandet sjunker och varslen duggar otroligt tätt inom byggbranschen drabbar det lärlingarna som är ute på byggarbetsplatserna för att lära sig, tillgodogöra sig sin utbildning och göra de sista månaderna och timmarna för att få den klar. Det händer just nu.

Jag vet att statsrådet svarade med att ta tillbaka den här frågan till ansvariga statsråd och till regeringen, och jag vill skicka med att det här är någonting som händer just nu. Jag träffade flera lärlingar bara häromdagen. Det är nu de går hem. De kan inte avsluta sina utbildningar och går i bästa fall över till a-kassa. De blir arbetslösa och hamnar hemma.

Det vi säger till de här eleverna, dessa unga människor, är att de inte behövs. De har valt en praktisk linje, uppenbarligen för att de vill vara ute och jobba och vara väldigt fysiska i sina jobb. Det är ett yrkesval de gjort efter en lång skoltid, men nu kan de inte avsluta sina utbildningar och är arbetslösa. Det är något man bör agera på ganska omgående; det är mitt medskick till regeringen.

Herr talman! Jag vill tacka både Serkan Köse för interpellationen och statsrådet för svaret. Jag vet sedan tidigare att statsrådet är otroligt engagerad i dessa frågor och ser därför särskilt fram emot den här debatten.

Jag vill börja med att beskriva dagens arbetsmarknad. Vi ser just nu en sviktande arbetsmarknad, en arbetsmarknad där varslen ökar, där fler blir arbetslösa och där sysselsättningen går ned. Detta får ganska stora konsekvenser framgent för många saker och för många målgrupper ute i samhället. Det påverkar oss djupt.

När en människa går ut i arbetslöshet och förlorar jobbet gör det någonting med en. Du är inte behövd längre. Du går hem när många andra i din omgivning går till jobbet. Du går ifrån rutiner en vardag som gått förlorad. Det gör någonting med en människa att gå ut i arbetslöshet.

Det går också ganska fort. Det räcker att vara arbetslös någon månad eller två eller tre innan du blir isolerad och känner ett stort utanförskap som är svårt att ta sig ifrån.

I den ekonomiska kris vi nu befinner oss i ser vi också en kraftig kris på bostadsmarknaden. Bostadsbyggandet sjunker näst intill som en gråsten. Det gör att varslen just nu ökar bland byggbolagen i väldigt hög takt. Det är många som varslas om uppsägning och som slutar.

I detta läge väljer byggbolagen också att avsluta byggnadslärlingarnas utbildning, för det är ändå detta det innebär. De som går byggnadsprogrammet har sin lärlingstid. De ska göra så och så många timmar för att fullgöra sin utbildning. Kanske har de en, två eller fyra månader kvar på denna då de ska göra praktik och vara lärling ute på byggarbetsplatser. Lärlingarna är heller ingenting som byggbolagen finansierar. Detta är en del i utbildningen. De kostar ingenting att ha ute på arbetsplatserna för byggbolagen.

Det finns ingen anledning att avsluta detta. Det finns däremot konsekvenser som är ganska stora - att man inte kan fullgöra sin utbildning och ha papper på att man har den, trots att man är väldigt nära att vara färdigutbildad. Det som också händer är att man går ut i arbetslöshet trots att man är så nära att vara inne på arbetsmarknaden som fullt utbildad. Detta gör väldigt mycket med de här individerna.

Jag tycker att det finns en hel del saker som regeringen kan göra för att dessa personer ska kunna fullgöra sin utbildning. Min fråga till regeringen är varför man inte gör mer för att dessa unga människor ska kunna göra det och inte behöva gå ut i arbetslöshet när de har en så viktig utbildning.

(Applåder)

Fru talman! Jag tänker börja i den ände som jag tycker att statsrådet beskriver väldigt väl. Jag önskar att vi kunde stå och ha den typen av debatter. Hur ska vi utveckla svensk sjukvård? Hur kan vi komma till rätta med arbetsvillkoren och de dialoger som krävs runt detta?

Jag vet mycket väl hur sjukvårdsministern brinner för de här frågorna, för vi har debatterat detta förr. Det gäller framför allt arbetsmiljön. Den är otroligt viktig. Det är inte alltid lönen det hänger på. Det är arbetsmiljön, arbetsvillkoren och vilka förutsättningar människor har att utföra sitt arbete - ja. Men hur i hela friden ska de göra det nu? Man säger ju upp folk. Man varslar människor i stället för att jobba med att få dem att stanna eller komma tillbaka och få det bättre. Jag önskar att vi hade den typen av debatter, men det är inte så verkligheten nu ser ut.

I verkligheten går man med miljarder i underskott. Man säger upp folk för att hantera gigantiska underskott. Och det räcker inte. Vi ser inte var detta kommer att stanna. Det är den debatten och den verkligheten vi har, och det är den verkligheten som statsrådet behöver hantera.

Jag är djupt orolig. Det är därför vi har den här interpellationsdebatten. Det kommer inte att finnas personal till våra patienter. Väldigt många kommer att bli djupt drabbade av detta. Det är därför jag blir så otroligt orolig när man väljer att inte skjuta till de pengar som helt uppenbart krävs. Det är skillnad på 6 miljarder från regeringen och 12 miljarder i vårt alternativ från Socialdemokraterna.

(Applåder)

Fru talman! Jag börjar med att ändå lite kort kommentera det läge som är i Sörmland och kanske, som vi var inne på, runt om i hela landet.

Statsrådets har ett svar till det jag precis har beskrivit om att man lånar pengar för att betala ut löner. Sjukvården blir ännu mer otillgänglig, och människor får inte vård i tid. Sjukvårdsministerns svar till medborgarna, patienten och personalen som nu är varslad att det är inflationen som vi ska driva ut.

Det är en inflationssmocka. Det är det absolut. Men man måste kanske kunna ha två saker igång samtidigt. Resultatet av inflationssmockan kommer att vara en sjukvård i kris. Att man inte klarar att bära sjukvården igenom inflationen tycker jag är ett svaghetstecken.

Jag fastnade lite grann vid statsrådets svar att man inte kan kompensera för kostnadsökningar fullt ut. Nej, men man är faktiskt inte alls i närheten. Vi ser det som mina kollegor också har beskrivit. Den kompetensbrist vi ser är svarta hål.

Det är svårt att hitta rätt personal till rätt plats för rätt funktion. Vi var inne på tandvården. Det är samma sak även i Sörmland, för att ge den bilden. Som jag nämnde i mitt första inlägg handlar det också om arbetsmiljön.

Vi kommer från en tidigare kris med en pandemi där människor inte har kunnat ta semester. Vi vet hur sjukvårdspersonalen har stått i fronten och burit vården. Nu ska den bli av med kollegor.

Det är 700 personer som sägs upp bara i Sörmland, och det kommer antagligen inte att stanna där. Är det priset efter en pandemi, nu med förklaringen att vi har en inflation som först ska bekämpas och att vi sedan får se vad som är kvar av sjukvården efter den? Det är upprörande.

Det kanske är fel begrepp att använda, men det är nästan så att Region Sörmland och även fler regioner måste bedriva någon form av Lyxfällan. Men det är inte Lyxfällan, för det handlar inte om lyx som man har spenderat pengarna på. Man har spenderat dem på sjukvård, omsorg och det grundläggande åtagande man har i välfärden. Det är den saneringen som kommer att krävas. Vi har inte sett slutet av det än.

Regeringen lägger i budgeten för kommande år totalt sett 6 miljarder på sjukvården. Socialdemokraterna lägger dubbelt så mycket på sjukvården. Det går att göra andra prioriteringar, och det kommer fortfarande att gå att göra det. Statsrådet behöver fundera på det för att konsekvenserna inte ska bli för stora.

Min fråga är: Varför är inte SD-regeringen och statsrådet beredda att lägga mer pengar på sjukvården när det är så otroligt uppenbart att det är vad som krävs?

(Applåder)

Fru talman! I regeringens budgetar för både 2023 och 2024 ger regeringen långt mycket mindre pengar till sjukvården än vad som enligt SKR behövs. Alla 21 regioner går i dag med underskott, och region efter region behöver göra omfattande ingrepp i verksamheterna för att klara ekonomin. Detta får stora konsekvenser för patienter, som inte får den vård de behöver i tid, och för personal, som får sämre arbetsvillkor och färre kollegor.

Det är mot den bakgrunden jag ställer mina frågor till statsrådet här i dag, men svaren från statsrådet får mig att tvivla starkt på att statsrådet är helt införstådd med hur illa det faktiskt är där ute. SD-regeringen kastar in Sverige i en djup sjukvårdskris när regionerna får för lite resurser i tider som dessa.

Min hemregion Sörmland är först ut med att lägga ett massvarsel - 700 personer. Regionstyrelsens ordförande i Sörmland, en moderat, har påtalat den kris som finns i Sörmland och runt om i landet och vädjat till sina egna partiföreträdare, till statsministern själv och till finansministern. Det kristdemokratiska regionrådet har gjort detsamma till statsrådet här. När budgeten presenterades stod Sörmland inför faktumet att behöva varsla personal. Region Sörmland väntade alltså bokstavligen till dess att budgeten var framlagd - man lade varslet veckan efter.

Detta får såklart allvarliga konsekvenser för patienter, för det kommer att bli svårare att komma i kontakt med vårdcentralen. Tillgängligheten blir sämre. Man får åka längre för att träffa en läkare, få en tid eller få behandling. Vårdcentraler blir otillgängligare, och tiderna blir sämre. Och det är tyvärr bara början. Detta kommer att få faktiska konsekvenser för människor och människors hälsa.

Fru talman! Statsrådet hänvisar till resultatutjämningsreserven, alltså den ekonomiska backup som regionerna kan ha. I Sörmland hade man närmare 1 miljard på det kontot - faktiskt efter socialdemokratiskt styre både i regionen och nationellt - men den miljarden var slut redan nu efter sommaren. Läget i Sörmland är nu så allvarligt att man behöver låna pengar för att kunna betala ut löner i december. För att medarbetarna ska kunna julhandla lånar regionen pengar, och som nämndes i statsrådets svar är detta inte den bästa tiden att låna pengar till drift. Jag tror att man kommer att betala närmare 70 miljoner i räntekostnader för att kunna betala ut löner.

Region Sörmlands underskott är nu 1 200 miljoner kronor. Det motsvarar 4 000 kronor per sörmlänning. Jag tvivlar starkt på att statsrådet och SD-regeringen är införstådda med hur omfattande sjukvårdskrisen är och konsekvenserna av den. Och skulle statsrådet ha den insikten, varför i hela världen låter statsrådet sjukvården drivas in i denna kris?

Herr talman! Finansministern avstod sitt inlägg, men jag tänker inte avstå. Då avrundar jag den här delen för min del.

Som jag nämnt flera gånger läggs det miljarder på att ta bort skatten på plastpåsar och sänka priset på snus. Detta är helt uppenbart prioriteringar som regeringen vill göra i tider då sjukvården går på knäna, då många hushåll gör prioriteringar varje månad för att få ihop till matkostnaderna, då människor blir av med jobbet, då kommuner inte vet hur de ska klara utmaningarna i skolan och äldreomsorgen, då kompetensbristen skapar stora svarta hål på arbetsmarknaden och då barn står i kö för att bli kriminella.

Vi behöver sätta in stora resurser nu och framåt för att bygga upp samhällets motståndskraft för att rädda barn från att bli kriminella och stoppa flödet in till gängen. Vi socialdemokrater prioriterar inte att ta bort plastpåseskatten utan väljer att beskatta bankerna och deras övervinster. Vi socialdemokrater väljer att lägga dubbelt så mycket pengar på sjukvården som regeringen gör. Vi socialdemokrater väljer att lägga 250 miljoner till kommunernas förbyggande arbete för att stoppa att fler barn hamnar i kriminalitet i stället för regeringens 80 miljoner kronor.

Det går att göra andra prioriteringar. Jag uppmanar finansministern att försöka bemöta detta på något sätt och visa en bättre förmåga att göra de prioriteringar som krävs i den svåra ekonomiska tid vi har.

Med det, herr talman, sätter jag punkt för debatten för min del. Jag tackar också för debatten.

(Applåder)

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Absolut - den totala intäkten är densamma när man höjer skatten på cigaretter men sänker på snus. Det är ett nollsummespel. Men det är fortfarande ett val att sänka skatten och att lägga nästan 1 miljard på att snus ska bli billigare utan några garantier för att det inte finns en tobaksindustri som kommer att sko sig.

Herr talman! Statsrådet har sagt vid otaliga tillfällen att det är bistra ekonomiska tider och att tuffa prioriteringar behöver göras. Alla kan inte få allt. Men punktskatter, för att komma tillbaka till dem, bidrar också till skatteuppbörden och till finansieringen av det offentliga. Ekonomin är inte bara svår för staten; vi har många hushåll som helt går på knäna ekonomiskt. Vi ser att matpriserna fortfarande stiger. Vi ser hur våra sjukvårdsregioner går med gigantiska underskott och har det så tufft ekonomiskt att de drivs till att säga upp personal. Vi ser en hög arbetslöshet och varsel som ökar runt om. Vi ser även att många kommuner sliter med ekonomin för att få det mest grundläggande att fungera, som äldreomsorg och skola.

I budgeten för både 2023 och 2024 lämnar staten såväl kommuner som regioner bakom sig. Dessa får inte i närheten av de pengar de behöver för att bedriva den verksamhet som de ska bedriva.

Herr talman! Då har jag inte ens nämnt ett av de största och mest akuta samhällsproblemen: gängkriminaliteten som sliter sönder Sverige. Knarkaffärer driver barn att mörda varandra. Trygga bostadsområden sätts i skräck.

Ja, vi behöver stärka rättsväsendet, ja, vi behöver skärpa straffen och ja, vi behöver ge fler verktyg till polisen och tullen för att stoppa våldet och knarket. Men vi behöver också stoppa nyrekryteringarna till gängen. Vi behöver sätta stopp för alla de barn som står i kö, barn som ännu inte har begått något brott. Vi behöver kraftsamla tillsammans för att sätta stopp för våldet.

Det praktiska, handgripliga jobbet görs ute i våra kommuner. Våra kommuner behöver förses med de resurser och verktyg de behöver för att göra jobbet. Men det jag inte kan förstå är hur regeringen i detta läge inte förmår kraftsamla bättre och inte prioriterar detta högre i budgeten. 290 kommuner får dela på 80 miljoner kronor för att sätta stopp för att nya barn rekryteras in i kriminalitet och för det förebyggande arbetet. 80 miljoner kronor - var det allt ni kunde ge?

Regeringen har råd att lägga miljardbelopp på att ta bort plastpåseskatten och sänka skatten på snus så att priset i bästa fall blir några kronor lägre. Tycker statsrådet fortfarande att detta är rätt prioriteringar att göra? Ni lägger miljarder på att sänka skatten på snus och ta bort skatten på plastpåsar men kan inte ens hitta 100 miljoner att lägga till kommuner för att stoppa nyrekryteringen till gängkriminalitet.

(Applåder)

Herr talman! Punktskatter är en viktig del av vårt skattesystem som påverkar både ekonomin och samhället i stort. Punktskatter används för att styra människors beteenden. Syftet är att stödja folk i att till exempel göra mer hälsosamma och miljömässigt riktiga livsval. Men punktskatter bidrar såklart också till skatteuppbörden och till finansieringen av det offentliga. Att människor gör mer hälsosamma och miljömässigt mer hållbara livsval minskar också utgifterna för det offentliga på sikt.

Regeringen har i budgetkommunikationen pekat på en rad punktskatteförändringar. De gör att regeringens övergripande mål blir något oklart. Jag ställer denna interpellation för att få klarhet i regeringens ståndpunkt och planer gällande punktskatter för sänkt skatt på snus och slopandet av plastpåseskatten. På vilket sätt får man människor att göra bättre och mer hälsosamma och miljömässigt mer hållbara livsval med denna förändring?

I budgeten för nästa år vill regeringen lägga över 500 miljoner kronor på att slopa skatten på plastpåsar. Vi kan absolut föra ett resonemang här om vilken betydelse skatten på plastpåsar har haft sedan den infördes, men jag är helt övertygad om att den har gjort stor skillnad. Människor gör mycket mer medvetna val. I dag är det i stort sett självklart att ta med sig en kasse hemifrån när man ska handla. Jag vill påstå att skatten har ändrat människors beteendemönster.

Vi ska också komma ihåg att motivet för att skatten infördes också var det nya EU-direktiv som trädde i kraft. Det handlar om att medlemsländerna får betala högre medlemsavgifter beroende på hur mycket plastpåsar som säljs. Ju större försäljning av plastpåsar, desto högre avgift till EU. Utan att ta till i överkant kan slopandet av plastpåseskatten kosta oss över 1 miljard i förlorade skatteintäkter. Jag frågar mig om det är den viktigaste prioriteringen att göra just nu för regeringen.

Jag blir fortfarande inte klok på hur regeringen tänker när det gäller skattesänkningen på snus med 3 kronor per dosa. Kommer det de facto att hända? Jag ser en ganska stor risk för att konsumenterna inte kommer att märka någon särskild prissänkning, utan tobaksindustrin kommer i stället att se sin chans att dryga ut vinstmarginalerna. Det har vi sett i närtid, och det är något som regeringen har fått känna på. Jag tänker främst på bränslepriserna. Att då säga att snusdosan ska bli 3 kronor billigare är ett ganska vanskligt löfte.

Dessutom kostar dessa 3 kronor per dosa staten 800 miljoner kronor. Jag tycker att det är en dyr prioritering som regeringen gör när det är knapert i statens finanser och när regeringen, enligt finansministern själv, lägger en väldigt stram budget: 800 miljoner kronor för att sänka skatten på snus när Sverige och världen står inför stora prövningar som kräver gemensamma lösningar! Det är prövningar som vi behöver kraftsamla kring, och det är prövningar som kräver lösningar där vi satsar. Varför var just dessa prioriteringar viktiga för regeringen i relation till allt annat i ett svårt ekonomiskt läge?

(Applåder)

Fru talman! Det är precis som vi alla, även statsrådet, har inlett med att säga: Ingen ska behöva dö på eller av jobbet.

I dag är det mycket som lägger grunden för att de yttersta konsekvenserna blir att man blir sjuk eller sjukskrivs på grund av jobbet när många faktorer på arbetet och i arbetsmiljön är i grunden dåliga. Det fungerar inte. Det systematiska arbetsmiljöarbetet fungerar inte. De riskbedömningar som behövs görs inte. Det kan handla om alltifrån asbestsaneringar som inte går rätt till eller om stress och allt däremellan. Den yttersta konsekvensen blir som sagt att man blir så pass sjuk att man inte kan jobba mer över huvud taget eller att man inte kommer därifrån med livet i behåll.

Vi vill verka för att vi ska ha en nollvision. Ingen ska behöva dö eller bli sjuk av arbetet.

Vi har ställt en rad frågor till statsrådet under debatten. Jag har själv frågat om hon är beredd att kraftsamla och ta tag i det här för att inskärpa allvaret, med tanke på hur många som till och med dör. Men vi i Socialdemokraterna har också lagt fram förslag som visar att vi vill göra mer. Vi är beredda att se över lagstiftningen för att fler ska lagföras.

Statsrådet har inte svarat på det. Det vore på sin plats att statsrådet ändå ger oss någon typ av svar som en någon indikation om vad hon vill på området. Hittills har vi inte fått några förslag. Förslagen är osynliga, och kraven på arbetsgivarna har inte inskärpts. Varför?

Fru talman! En död i olycka i Göteborgs hamn. Man död i arbetsplatsolycka i Lysekil. Man död på sågverk - andades in rök. Flera skadade i explosion vid Sahlgrenska. Fyra personer har skadats i en arbetsplatsolycka i närheten av universitetssjukhuset. Man död i arbete med vedklyv. Död efter fall från byggställning. Mördad på sitt första jobb - 19 år och ensam.

Det här är bara några rubriker som vi får bevittna. Det blir också oftast bara rubriker, och det är inte heller alla fall som uppmärksammas ens i en rubrik.

Min egen oro har varit konstant genom hela min uppväxt eftersom jag har haft en pappa i byggbranschen. Jag har fått nyheter till mig om att trapphus har rasat eller andra saker. Jag har varenda gång kunnat andas ut, för det var inte just min pappa. Men jag har många gånger fått höra att det var arbetskamrater till min pappa. Det var sonen eller pappan till någon som var offret dessa gånger. Pappa har fortfarande inte gått i pension, så jag har oron kvar.

Man kan tycka att tonläget är allvarsamt eller delvis kanske alltför uppskruvat. Men jag tycker ändå att det kan vara befogat, för det här är människor som omkommer när de tjänar sitt eget levebröd. De kommer inte hem för att de har gått till jobbet för att göra sin plikt och kräva sin rätt. Det är inte värdigt ett land som Sverige, men det ska inte förekomma någon annanstans heller. Vi måste ta det på absolut största allvar varje gång det händer.

Min fråga handlar om att jag tycker att statsrådet är osynlig. Det har inte varit en enda pressträff. Det har inte varit någon reaktion från statsrådet där hon inskärpt allvaret när flera dödsolyckor sker under samma vecka. Var är statsrådet där hon reagerar och agerar? Hon har inte kallat till sig fackföreningsrörelsen, arbetsgivarna eller andra aktörer för att inskärpa allvaret.

Det enda jag ser är att statsrådet säger att detta är viktigt och att hon följer frågan. Men var är ansvaret? Var är reaktionen på det som faktiskt händer när människor dör på våra arbetsplatser?

Efter de senaste årens toppnoteringar är antalet arbetsplatsolyckor tillbaka på ungefär samma nivå som före pandemin. Trots detta är antalet arbetsplatsolyckor med dödlig utgång det högsta på tolv år i Sverige - 33 stycken, enligt Arbetsmiljöverket i augusti. I Skåne hade fram till augusti redan lika många dödsfall rapporterats som vanligtvis inträffar på ett helt år.

Det minsta jag begär är att ansvarigt statsråd ska reagera. Jag hoppas att vi kan ta detta vidare. Som statsrådet flera gånger säger är det arbetsgivaren som har det yttersta ansvaret. Trots detta är förslagen osynliga och kraven väldigt få. Jag hoppas att vi kan få se mer.

Fru talman! Jag tycker inte att jag hör några lugnande besked. Jag hör bara att statsrådet säger att man inte bör vara orolig för att detta inte finns inom uppdraget. Men uppenbarligen kan det inte ha undgått statsrådet att oron finns. Jag tänker att man behöver lyssna in detta och ta denna oro på allvar. Om den är obefogad borde man se till att lugna i stället. Jag tycker inte att statsrådet gör det - inte här och inte tidigare.

Om statsrådet vill värna vår partsmodell, vår svenska modell - hon upprepar flera gånger att hon anser att den är otroligt viktig - varför vänder man sig då inte till arbetsmarknadens parter som kan detta, vilket flera i denna debatt har vittnat om? Varför vänder man sig inte till dem och säger: Vi behöver fler skyddsombud. Vad kan vi göra för att hjälpa er i detta arbete? Hur stärker vi skyddsombudens roll?

I stället måste de skriva öppna brev till statsrådet för att få sin röst hörd eller läsa om att man inte vill lyssna och att man inte är angelägen om denna typ av samtal.

Det blir inte trovärdigt när statsrådet säger att man vill värna den svenska modellen och att man tycker att vår partsmodell är viktig. Det blir väldigt tomma ord, och jag tycker att statsrådet är skyldig att svara oss. Kommer det inte att bli några ändringar i lagstiftningen under den här mandatperioden? Jag tycker att statsrådet är svaret skyldig. Kommer skyddsombuden att stärkas i stället för att bli försvagade under den här mandatperioden?

Fru talman! Jag tänkte berätta lite grann vad det innebär att vara skyddsombud, att stå upp, driva och säga ifrån. Det kräver väldigt mycket i dag att vara skyddsombud ute på våra arbetsplatser.

Själv kommer jag ifrån stålindustrin, och det är sällan en arbetsplatsolycka har en lindrig utgång. Många gånger är det ganska allvarliga konsekvenser av en arbetsplatsolycka. Om man nu inte har en trygg anställning eller ett fackförbund i ryggen som står sig starkt - eller även om man har det - kräver det väldigt mycket att vara den personen som står där och säger att vi inte kan fortsätta produktionen på det här viset eller att vi måste göra om det, att vi måste stanna upp eller att vi måste göra det på ett annat vis, när det leder till produktionsbortfall, extra arbete och ställer till det på många andra sätt, både för kollegor och kanske för företaget i slutändan. Det kräver väldigt mycket. Då behöver vi starka, väl påklädda skyddsombud som vet exakt vad de gör och som har just den kraften i ryggen att göra det som krävs i den stunden.

Det är långt ifrån alla arbetsgivare runt om i vårt land som tycker att arbetsmiljön och säkerheten är det viktigaste just i den heta stunden mitt uppe i produktionen och som tycker att de självklart ska göra det som skyddsombudet nu säger. De är många gånger ivriga och har andra prioriteringar för ögonen och undrar om det där verkligen är nödvändigt och om man inte kan gena lite. När det är arbetsgivaren som säger det, den arbetsgivare som jag är anställd av - då är det inte lätt.

Det är absolut viktigt att vi har många skyddsombud. Men vi behöver också se till att vi har starka skyddsombud, som vet vad de håller på med, som har gått utbildningar, som har erfarenheten och som har gjort saker upprepade gånger. Detta behöver vi också ha med oss. Det tar också tid, och det krävs mycket av både arbetsgivare och fackliga organisationer att rusta och klä de skyddsombuden.

Men här har regeringen har gett detta uppdrag till en myndighet utan att vända sig arbetsmarknadens parter. Jag tycker att det är att undervärdera parterna och kortsluta vår partsmodell. Varför ger man inte uppdraget till parterna eller för samtalet med dem? Jag kan inte tolka det som att man har fört samtalet med parterna när man efter att ha lagt detta uppdrag genast får ett brev.

Min fråga är därför: Har parterna efterfrågat av regeringen eller statsrådet att uppdraget ska ges till en myndighet? Är det efterfrågat? Jag tycker kanske att statsrådet ska ta tillfället i akt att vara tydlig inför oss här i kammaren och ge löftet att vi inte behöver vara oroliga, att ingen fackförening, inget skyddsombud behöver vara orolig för att det ska läggas några lagförslag och lagändringar på bordet under den här mandatperioden. Då skulle kanske oron stillas.

Fru talman! Fortfarande saknas en rad svar. Jag tycker att statsrådet behöver fylla ut sitt svar just när det handlar om den sjukvårdskris vi nu har dragits in i med denna finanspolitik.

Region efter region går med gigantiska underskott. Min egen region, Sörmland, säger upp människor, och man kommer att behöva vidta ännu fler stora och ingripande åtgärder.

Det handlar om välfärdsarbetare - kvinnor inom hälso- och sjukvården - som gör ett otroligt viktigt arbete varje dag. Vi har precis kommit ut ur en tidigare kris i landet, en pandemi. Det är kvinnor som har stått vid fronten när pandemin svepte över världen. De kvinnorna har inte alltid kunnat ta ut semester och få den återhämtning de ska ha efter denna tuffa period, och nu får de ännu färre kollegor.

Man hyvlar bort timmar för de handelsanställda så att folk inte får ihop en månadslön som går att leva på. De arbetar sig fattiga.

På vilket sätt menar statsrådet att det ska löna sig att arbeta? Vad svarar vi de kvinnor som inte kan sätta näringsriktig mat på bordet åt sina barn och inte kan vara hemma för läxläsningen, för de har med kort varsel fått ett arbetspass? Vad säger vi till de kommuner som inte kan göra det förebyggande arbete som krävs just nu? Vad svarar statsrådet till alla dessa?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka min kollega Åsa Eriksson för möjligheten att debattera jobbskatteavdraget här i dag. Politik är att prioritera, och det går inte att prioritera allt åt alla - vi är helt överens.

Vi ser hur matpriser skjuter i höjden. Det har varit ökningar på över 20 procent på väldigt kort tid. Vi ser att bolånen och hyrorna ökar - inte en, två eller tre gånger, utan de fortsätter att öka.

Vi har en djup välfärds- och sjukvårdskris, som började redan med förra budgeten, alltså den innevarande. Man ser nu i spåren av detta att region efter region i det här landet går med underskott. Min egen region, Sörmland, har varslat 700 människor om uppsägning, och det kommer antagligen inte att stanna där. Underskotten är så stora. Region Sörmlands moderata regionråd har riktat sig till finansministern när det gäller detta problem och ändå inte fått gehör.

Vilka är det som kommer att bli uppsagda så att människor inte kommer att kunna få sjukvård i tid? Jo, det är undersköterskor som redan har en väldigt pressad och stressad arbetsmiljö och arbetssituation.

Vi ser även att bostadsbyggandet har gått i backen och tagit tvärstopp. Vi hör Byggnads tala om att byggnadsarbetare behöver varslas och kommer att gå ut i arbetslöshet.

På denna hårt pressade arbetsmarknad får handelsanställda sina timmar hyvlade och får inte ihop till en månadslön. Det är en tuffare och hårdare arbetsmiljö, som man till och med sjukskriver sig från. Man blir sjuk av jobbet - av att det är så underbemannat att man inte orkar gå till jobbet.

De arbetarkvinnor som det många gånger handlar om blir straffade igen. De ska försöka få ihop sina timmar och få arbetet att gå runt, liksom livet i övrigt när de kommer hem. De ska se till att maten är näringsriktig för barnen och gör avkall på sig själva vid frukostbordet. Det är dessa kvinnor som också behöver sjukskriva sig för att de inte orkar gå till jobbet.

Samhällsproblemen är många och stora, fru talman. Vi behöver lösa dem gemensamt, med gemensamma pengar. Men den här regeringen väljer att prioritera skattesänkningar med miljarder medan detta pågår varje dag ute i våra kommuner och regioner. Vi ser hur varenda kommun egentligen skulle behöva rusta sig med ett bättre brottsförebyggande arbete för att kunna fånga upp barn och unga i tid och sätta in resurser när det behövs. Men den här regeringen väljer att sänka skatten.

Jag vill därför ställa frågan till statsrådet här: På vilket sätt menar man att denna prioritering är den absolut rätta, i den tid vi befinner oss i och med de samhällsproblem vi har? Varför behöver dessa miljarder gå till dem som tjänar allra mest?

(Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för den mycket fina beskrivningen i det senaste inlägget av vad folkbildningen och studieförbunden gör och deras betydelse. Jag ställer helt upp på den. Men därför är det ännu mer beklagligt att se att man drar bort 250 miljoner kronor från den 1 januari. Det är att säga en sak och göra en annan.

Vi socialdemokrater vill ha fler berättelser - fler historier - som beskriver hur människor har fått en andra chans, en tredje chans och till och med en fjärde chans att bryta utanförskapet, komma in i det svenska samhället och på den svenska arbetsmarknaden och vara med i den frigörelse som behövs och som människor har rätt till.

Vi socialdemokrater säger nej till denna nedskärning och nedmontering, och vi har kvar de 250 miljoner kronorna i vår budget. Vi vill nämligen ha 290 kommuner med skyltar som lyser och som skapar möjlighet för alla människor att berätta fler historier om att de haft möjlighet att stärkas och komma in i det svenska samhället.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag vill tacka min kollega Serkan Köse för möjligheten till den här debatten.

Det finns oändligt många berättelser om hur viktig folkbildningen har varit för otroligt många människor. Det är med stor sorg som jag och många runt om i landet, i alla 290 kommunerna, tar emot regeringens besked att man vill nedmontera folkbildningen och studieförbunden. Det kommer att bli färre människor som får möjlighet att bryta sin isolering och få befinna sig i ett nytt och viktigt sammanhang. Det blir färre människor som får möjligheten att växa och frigöra sig från ett utanförskap.

Det blir färre människor som får möjligheten att lära sig svenska. Det blir färre människor som får en ny chans att komma in i samhället och på arbetsmarknaden. Det blir färre människor som får möjligheten till frihet med denna nedmontering.

Fru talman! Detta ska sättas i ljuset av de andra delarna i budgeten. Det handlar om kommunernas möjligheter till brottsförebyggande arbete och att vara där man behöver vara 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan. Det blir svårt att hitta finansiering runt om i kommunerna för det man behöver, som att ha fritidsgårdarna öppna när det inte finns tvingande lagstiftning. Nedmontering av den aktiva arbetsmarknadspolitiken är ännu en del i den här budgeten som vi får bevittna. Man har i Tidöavtalet även kommit överens om att ändra i exempelvis bosättningslagen, som har varit otroligt viktig för att korta ned den tid det tar för människor att komma in i samhället.

Detta är bara några exempel på hur regeringen slår hårt mot de insatser som ger människor möjligheten att integrera sig. Det handlar om att ge människor de chanser som behövs. Vi har inte råd med att ta bort chanser eller möjligheter för människor att etablera sig, komma in i samhället och få ett sammanhang och komma in på arbetsmarknaden.

Nedmonteringen av folkbildningen är ett faktum i den här budgeten. Det är från den 1 januari som studieförbunden i landet får 250 miljoner mindre i anslag. Min fråga är: Skulle Mats Persson ha gjort denna nedmontering av studieförbunden om han inte hade haft Sverigedemokraterna hängande över axeln?