Sofia Amloh

Herr talman! SD-regeringen kastar in Sverige i en djup sjukvårdskris när regionerna får för lite resurser. Min hemregion Sörmland var först ut i går med att massvarsla 700 personer. Sörmlands moderata regionsstyrelseordförande har pekat på krisen och vädjat till sina partiföreträdare i regeringen, statsministern och finansministern, och det kristdemokratiska regionrådet har gjort detsamma till statsrådet Ankarberg Johansson - men utan resultat visade det sig när budgeten presenterades i förra veckan.

Varför förmår inte SD-regeringen att prioritera den redan mycket hårt pressade vården? Detta kommer att få allvarliga konsekvenser för personal och patienter.

Frågestund

Fru talman! Regeringen har tidigare slagit mot utrikes födda kvinnors etableringsmöjligheter på arbetsmarknaden genom att slopa extratjänsterna och ta bort skrivningar i Arbetsförmedlingens regleringsbrev.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Nu går arbetsmarknadsministern vidare med att avveckla den åtgärd inom jobbpolitiken vars siffror pekar i bästa riktning när det gäller kvinnors deltagande, nämligen introduktionsjobben. Hur tänker regeringen egentligen när det kommer till jämställdheten?

Herr talman! Jag ställde några frågor till statsrådet i mitt tidigare inlägg. Jag tvivlar inte på någon. Jag tror att de flesta här i kammaren har exempel och berättelser utifrån hur denna groteska verklighet ser ut. Det har även statsrådet. Jag tror därför inte att vi behöver ta upp fler, eftersom jag tror att vi alla har sådana historier. Det är kanske därför som vi är här och tar denna debatt.

Om det var det politiska engagemanget hos statsrådet som gjorde att hon tog steget in i politiken, fick en plats vid regeringens sammanträdesbord och blev statsråd med ansvar för just dessa frågor, kan jag inte låta bli att fundera på varför statsrådet inte agerar mer kraftfullt än vad hon just nu gör. Det är väldigt få förslag och otroligt få initiativ på detta område. Det är ganska oförståeligt för mig.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vill statsrådet ha fler kontroller? Det var en av mina frågor.

SD-regeringen vill inte ha den tidigare fungerande behovsprövade arbetskraftsinvandringen. Vad är det då som skulle vara så mycket bättre? Det skulle jag gärna vilja veta med tanke på regeringens förslag. Och vilka problem, och på vilket sätt, kommer det att få rätsida på som inte den behovsprövade arbetskraftsinvandringen skulle få?

Jag önskar och hoppas att jag kan få svar på mina frågor.

Herr talman! Jag tänker börja med att konstatera att när vi socialdemokrater pratar om kriminalitet pratar vi också om arbetslivskriminalitet. När regeringen pratar om kriminalitet är det enbart gängkriminalitet man adresserar. Det vore fint att höra denna regering också tala om arbetslivskriminalitet som ett samhällsproblem.

Detta är ett allvarligt samhällsproblem; det är otroligt utbrett. Det handlar om brottslighet och regelöverträdelser som leder till att arbetstagare utnyttjas eller riskerar att skadas i arbetet, varje dag. Det handlar också om osund konkurrens på arbetsmarknaden. Arbetslivskriminaliteten innebär att seriösa aktörer konkurreras ut av aktörer som utnyttjar arbetstagare med helt orimliga arbetsvillkor, fuskar med skatter och avgifter eller på andra sätt kringgår lagar och regler och avtal för arbete och arbetsmiljö. Arbetslivskriminalitet kan också ta sig uttryck i att företag används för att skapa felaktiga underlag som i sin tur används som en dörröppnare till välfärdssystemet. På så sätt dräneras välfärden och våra trygghetssystem på resurser.

Arbetslivskriminaliteten omsätter stora belopp och är en inkomstkälla för den organiserade brottsligheten som växer och breder ut sig i samhället. Något som är vanligt förekommande är människoexploatering och människohandel. Det finns otaliga berättelser om fruktansvärda människoöden. Det är helt oacceptabelt att vi ser detta som Sverige är en arena för varje dag.

Den S-ledda regeringen fick en nationell strategi mot arbetslivskriminalitet på plats och såg till att myndighetsgemensamma center kom till runt om i landet. Det är en väldigt viktig grund som behövs för att tillsyn och kontroller ska kunna göras gemensamt. Detta är något som den här regeringen har behållit, och det är bra. Men varför gör statsrådet ingenting för att kontrollerna ska öka eller bli fler, vilket det finns ett otroligt stort behov av?

Arbetet behöver helt klart trappas upp. Vi anser inte att statsrådet agerar i enlighet med det hon säger. Att det är viktigt med ambitioner syns inte i handlingskraft. Inga fler eller egna initiativ är tagna. Dessutom har den här regeringen lagt ned utredningen om att ha en behovsprövad arbetskraftsinvandring, vilken var ett viktigt steg vidare i kampen mot arbetslivskriminalitet. Varför lade man ned den utredningen? Jag trodde att Sverigedemokraterna hade en väldigt hög svansföring när det gäller att det var detta man skulle genomföra om man fick makt. Men det gick faktiskt ganska kort tid innan man lade ned den utredningen. Jag vet alltså inte riktigt vad ledamoten från Sverigedemokraterna menade tidigare med att det behöver göras någonting och att detta går i den riktningen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tycker inte att det syns att detta har hög prioritet för den här regeringen. Med tanke på att man har stått här och vevat om att det inte har hänt någonting under våra år ska sägas att den här strategin kom till liksom en utredning om behovsprövad arbetskraftsinvandring. Men den är inte på plats nu. Vad tänker statsrådet i stället göra för att få ordning på detta?

Fru talman! Jag hade en rad frågor. Jag tänker att jag kanske inte behöver upprepa alla, men ett par. Hoppet lever ändå hos mig att statsrådet kanske ska kunna svara på några av dem i kommande inlägg.

Bland annat vill jag fråga hur statsrådet säkerställer att Arbetsförmedlingen har resurser, möjligheter och förutsättningar att bedriva den kontrollverksamhet som uppenbarligen behövs. Vi ser att man använder subventionerade anställningar på ett helt ovärdigt och okorrekt sätt - det går faktiskt att definiera det som rent fusk. Vi ser också att Arbetsförmedlingen gör felaktiga utbetalningar. Vi pratar om flera hundra miljoner inom respektive post. Det är pengar som borde gå till annat.

Statsrådet nämner slapphet. Ja, vi efterfrågar väl att man inte ska ha denna slapphet rörande de felaktigheter som nu systematiskt pågår. Jag skulle verkligen önska att statsrådet kunde svara på vad man har tänkt göra framöver för att detta inte ska hända igen.

Om detta är statsrådets sätt att tala om att man hushållar bra med pengarna är jag nog inte beredd att ställa upp på den definitionen längre. Att hushålla med pengarna handlar om att de ska gå till rätt saker, till det de är ämnade för, och att vi styr pengarna dit. Jag är orolig för att statsrådet visar ett aningen svalt intresse när det gäller att verkligen få rätsida på dessa brister. Eller ska jag tolka statsrådets svala agerande som en brist på förmåga att styra? Man lämnar ju över det till myndigheten själv. Jag önskar ett par konkreta svar på mina konkreta frågor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill avsluta med att ändå hälsa statsrådet välkommen till min hemkommun, som jag såg att han ska besöka på måndag i nästa vecka. Välkommen!

Fru talman! Tack till min kollega, som har ställt en viktig interpellation!

Arbetsförmedlingen gör felaktiga utbetalningar till fristående leverantörer och aktörer, och oseriösa aktörer och arbetsgivare fuskar med subventionerade anställningar. Det är något som vi vet sedan tidigare och som jag och statsrådet har debatterat vid ett annat tillfälle. Det är två mycket allvarliga brister.

Det i kombination får som resultat att det går skattepengar åt helt fel håll. De används på fel sätt och kommer inte till nytta där de ska göra nytta. Jag vet att statsrådet vid flera tillfällen har sagt, och jag håller med varenda gång, att vi ska hushålla varsamt med skattemedel. De ska användas till det som de ska användas till. Är detta, fru talman, verkligen att hushålla med skattemedlen på absolut bästa sätt?

Jag har en rad frågor till statsrådet. Jag hoppas att han i varje fall kan svara på någon fråga eller ett par av dem. Det gäller bland annat Arbetsförmedlingens kontrollerande verksamhet. Har den verkligen rätt dimension och kapacitet att sköta uppdraget? Vi ser att granskning efter granskning visar på den direkta motsatsen.

Har statsrådet ställt en direkt fråga till Arbetsförmedlingens generaldirektör om de har förutsättningar och resurser för att göra det som krävs mot fusk, felaktiga utbetalningar och oseriöst användande av subventionerade anställningar?

Jag funderar på om statsrådet har fått några delrapporteringar av det uppdrag i regleringsbrevet som han hänvisar till. Det är snart dags att skriva nya regleringsbrev. Det kan vara bra att veta hur det går på vägen. Jag känner inte någon större trygghet i att det går i rätt riktning.

I svaret på interpellationen säger statsrådet att han utgår från att myndigheten kommer att vidta de åtgärder som krävs. Jag skulle vilja veta, fru talman, om statsrådet kan säkerställa att myndigheten har förutsättningar att komma till rätta med dessa allvarliga brister.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Varför vidtar inte statsrådet några åtgärder när problemen radas upp? Varför vill han vänta och se?

Herr talman! Jag är fortfarande inte helt införstådd med exakt vilka svar som statsrådet förväntar sig ska framkomma vid mötena med det arbetsmarknadspolitiska rådet. Jag tror att statsrådet i vartenda replikskifte hittills har pratat om att han har samtal, möten och dialog inbokade med parterna. Det är kanske inte riktigt detta som vi ifrågasätter utan snarare vad dessa samtal innebär eller innehåller och om det finns någon substans eller kvalitet när man träffas.

Ingen av parterna LO och Svenskt Näringsliv verkar vara speciellt nöjd hittills med regeringens jobbpolitik. Min kollega refererade tidigare till de många reaktionerna hittills. Jag tycker själv att en av vårens rubriker från Svenskt Näringsliv är tydlig. Den lyder: "Jag undrar vad regeringen har för jobbpolitik", vilket är talande för vad parterna tycker om den dialog som ministern refererar till.

Arbetsmarknadsministern tror inte att parterna har svaret på hur långtidsarbetslösheten ska minskas eller hur arbetsmarknaden påverkas av lågkonjunktur, utan det behövs ett råd med akademiker för att ge statsrådet svar. Det är så jag tolkar denna debatt. Detta är för mig som ett näringslivsråd utan näringslivet, och jag blir orolig när regeringen så tydligt skjuter parterna ifrån sig.

Herr talman! Jag blir mer fundersam över statsrådets intentioner, vilka jag inledde den här debatten med att efterlysa. Jag trodde att det kanske fanns större ambitioner och intentioner med det här arbetsmarknadsrådet än att statsrådet ska få träffa experter på området. Det kanske borde kunna göras utan att man fattar beslut om ett arbetsmarknadspolitiskt råd, tänker jag. Det kanske borde finnas lite mer tyngd i det här rådet genom att man samlar hela expertisen för att åstadkomma någonting och inte bara ha samtal. Jag tror att vi har lite olika intentioner och ambitioner när vi ser den här typen av förslag.

Sverige har en unik ställning när det kommer till regleringen av arbetsmarknaden. Här tar arbetsmarknadens parter ett stort ansvar tillsammans med politiken. Vi har en stolt tradition av att lyssna in parterna i frågor som rör arbetsmarknaden.

Mot den bakgrunden bör detta sättas i ett större sammanhang och ett större perspektiv, till exempel när det gäller etableringsjobben. När parterna har förhandlat, gjort grovjobbet, skakat hand, skrivit under och skickat in det till departementet, då levererar inte politiken. Detta gäller också det som statsrådet själv tar upp, nämligen omställningsstudiestödet. De LAS-förhandlingar som gjordes under den politiska pressen resulterade i ett historiskt nytt huvudavtal. Oj, vad det förhandlades. Det var mycket blod, svett och tårar, men man kom överens. Parterna kom överens, och man skrev under. Man gjorde det. Men var är den regering som styr nu? Det finns inget omställningsstudiestöd i den bemärkelse som det faktiskt undertecknades om. Var är pengarna till CSN för att möjliggöra de pengarna? Just nu brinner de inne. Att då säga att man värnar den svenska modellen tycker jag är lite magstarkt.

Jag tror inte att det hade varit en lika stor sak med det arbetsmarknadspolitiska rådet om man hade levererat på det jag nämnde tidigare. Men nu väljer man att lägga till ännu en sak i ordningen genom att med precision kapa bort den delen av arbetsmarknaden. Antingen är det en djup okunskap om hur det fungerar, eller är det så illa att det är en medveten signal som ministern vill sända till arbetsmarknadens parter som en markering om att Svenskt Näringsliv och facken inte ska sitta med vid bordet när experter ska diskutera hur man ska hantera svensk arbetsmarknad framgent? Jag vet faktiskt inte vilket som är värst.

Oavsett vilket kan vi lägga till ännu ett aktivt agerande från regeringen som undergräver den partsmodell som är så viktig för en ordnad arbetsmarknad. Det kanske är det som gör saken lite allvarligare än vad statsrådet vill ge sken av.

Herr talman! När arbetsmarknadsminister Johan Pehrson den 7 juni meddelade att han samlar ett arbetsmarknadspolitiskt råd var vi nog ganska många som förutsatte att rådet skulle bestå av representanter från parterna. Rådet har till uppgift att komma med förslag på hur arbetsmarknaden påverkas i en lågkonjunktur och hur man minskar långtidsarbetslösheten. Men någon representation från parterna finns inte i det arbetsmarknadspolitiska rådet. Det är för mig en gåta, och efter svaret här i dag ställer jag mig fortfarande frågande till vad arbetsmarknadsministern har för intentioner.

Den svenska arbetsmarknadsmodellen har varit otroligt framgångsrik. Egentligen är det inget konstigt, för arbetsgivaren och arbetstagaren har i grunden ett gemensamt intresse i att det går bra för Sverige och den egna organisationen. Det finns ingen motsättning mellan konkurrenskraftiga företag och anständiga arbetsvillkor. De är tvärtom beroende av varandra. Att hitta den bästa balansen mellan arbetsgivarnas, arbetstagarnas och samhällets behov och intressen är den svenska modellens grundläggande uppgift. Jag vill sträcka mig så pass långt som att den svenska modellen är ett uttryck för något av det vackraste vi har i Sverige.

Modellen är ett fundament för svensk arbetsmarknad. De flesta är överens om att modellen tjänar oss väl och spelar en avgörande roll för Sveriges välstånd och internationella konkurrenskraft. Ett tecken på att den svenska modellen är framgångsrik är att det finns ett stort internationellt intresse för hur Sverige organiserar sin arbetsmarknad. Många gånger finns det till och med en ganska stor avundsjuka på hur vi har lyckats.

Balansakten är att åstadkomma reallöneökningar och samtidigt stärka Sveriges internationella konkurrenskraft. Här har det så kallade industriavtalet haft en mycket viktig funktion. Det kom i en tid när löner och inflation skenade. Efter att avtalet tecknades har det legat som norm för lönebildningen på hela arbetsmarknaden, och reallönerna har generellt sett ökat. Vi har också haft betydligt färre arbetsmarknadspolitiska konflikter än tidigare och jämfört med andra länder. Denna typ av samsyn med positiva effekter för samhället, arbetsgivare och arbetstagare är den svenska modellens signum.

Modellen behöver utvecklas för att möta samhällets fler och nya utmaningar. Arbetsmarknaden på 2020-talet är definitivt annorlunda än den var 1938 när Saltsjöbadsavtalet skrevs under. Långsiktiga trender som globalisering, digitalisering och framväxten av nya branscher påverkar. Modellen har prövats till och från över tid, men oberoende av hur utmaningarna har sett ut har den alltid stått sig stark. Den tid vi är i nu är inget undantag.

Varför har arbetsmarknadsministern ett behov av att utesluta parterna och frångå ordningen på svensk arbetsmarknad sedan 1930-talet genom att exkludera facken och arbetsgivarna i det tillsatta arbetsmarknadspolitiska rådet?

Herr talman! Jag förstår att statsrådet och hans departement vill fördjupa sig i de olika remissvaren. Jag ser också att det kan skilja sig lite vilket fokus remissvaren har, men jag vill ändå heja på regeringen när det kommer till att plocka en lågt hängande frukt - en reform att lägga på riksdagens bord.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringen säger att brottsoffret behöver komma mer i fokus, och jag kan inte understryka det nog. Jag hoppas att det också väger väldigt tungt när en reform väl kommer på bordet och att vi verkligen understryker vikten av det och allt som sagts tidigare i den här debatten.

Jag förstår att statsrådet inte kan ge oss ett datum eller en dag i det här läget, men jag tänker att det finns ett par steg till på vägen genom Regeringskansliet till riksdagens bord. Någon typ av tidsplan är nog inte orimligt att kräva nu när vi är så rörande överens om att det här är viktigt och behöver komma på plats. Vi socialdemokrater är väldigt noga med att säga att vi tycker att detta inte ska konkurreras ut av annat våld, till exempel mäns våld mot andra män och gängkriminalitet. Det här ska inte stå tillbaka på grund av sådant.

Kommer vi att behöva stå här och ha en interpellationsdebatt om exakt ett år igen för att vi inte har fått detta på bordet? Den frågan väljer jag att ställa till statsrådet.

Herr talman! Jag vill tacka min riksdagskollega för denna otroligt viktiga interpellation. Jag vill också tacka statsrådet för svaret. Det kändes bra att höra. Det var ett bra resonemang. Det slogs fast en rad saker som jag håller med statsrådet om.

Statsrådets svar drog mig tillbaka till ett arrangemang jag var på här i Stockholm, som inte är mitt hemlän. Därför var det lite annorlunda för mig. Det var ett opolitiskt arrangemang, men jag tror att initiativet kom från ett moderat oppositionsråd här i Stockholm. Där pratade vi om just jämställdhet. Många aktörer var inbjudna. Det var otroligt givande att lyssna till så många delar av samhället diskutera detta. Bland annat den här utredningen kom upp där. Man frågade sig vart den har tagit vägen och om det blir något av den. Därför tänker jag tillbaka till den kvällen.

Jag vill i detta sammanhang liksom jag gjort såväl då som vid ett flertal andra interpellationsdebatter och vid utskottssammanträden med jämställdhetsministern diskutera att det handlar om flera våldsformer. Det är bland annat det fysiska våldet. Vi ser också det som den här debatten handlar om: det psykiska våldet. Men det handlar även om det ekonomiska våldet och det sexuella våldet. Det finns alltså flera våldsformer. Det är viktigt att sätta det i en större kontext. Men det ska inte debatten i dag handla om.

Det psykiska våldet är ett omfattande problem som leder till dessa stora konsekvenser för dem som utsätts. Det finns ett stort behov av att synliggöra det i ett straffrättsligt system. Jag vill understryka flera av de delar och de stora konsekvenser som interpellanten lyfter fram, kanske framför allt att det psykiska våldet utförs systematiskt över tid, före det första slaget, innan det går över till fysiskt våld.

Vi här i riksdagen, som statsrådet inledde med att säga, men också regeringen vill att det ska stå högt upp på agendan att bryta mäns våld mot kvinnor. Med tanke på det bör det vara ett särskilt fokus på att kunna bryta det psykiska våldet i tid.

Det handlar dock även om vad en lagstiftning som kriminaliserar detta skulle kunna leda till. Det är viktigt att prata med många, framför allt den yngre generationen. Det är viktigt att våld i unga parrelationer sätts på agendan. Och människor inom olika instanser i samhället bör utbildas för att kunna bryta det. Vi måste synliggöra det på ett sätt som medför det. Jag vill understryka att det är viktigt.

Därav är det angeläget för oss att fråga statsrådet när reformen kommer att finnas på riksdagens bord. Vad är nästa steg? Det har ändå gått en tid sedan remissvaren kom in. Reformtakten har kanske inte varit jättehög än. Jag tänker därför att det borde finnas luckor för att få fram denna typ av reform.

Fru talman! Det finns pengar i budgeten, har statsrådet sagt ett flertal gånger. Vad är då problemet, mer exakt? Det finns fortfarande inget svar på det. Den palett med en rad olika insatser som statsrådet lyfter har bara blivit tunnare och tunnare och mer färglös. Etableringsjobben är inte på plats, och jag är djupt orolig för att de inte heller kommer att komma på plats. Jag kan konstatera att det finns en lösning mindre i stället för en lösning till för att fler ska komma i arbete.

Johan Pehrson fumlar inte bara bort 10 000 jobb utan bryter också ned vårt framgångsrika sätt att organisera arbetsmarknaden. Det har gett oss välstånd och trygghet. Vad händer om vi inte har den givna ordningen på vår arbetsmarknad? Jag tycker att statsrådet ska ta med sig den frågan. Jag är djupt orolig. När det gäller de stora förhandlingarna om etableringsjobben och omställningsstudiestödet har den här regeringen inte haft förmåga att leverera. Parterna är djupt upprörda. Det kommer att få konsekvenser om den tilliten brister.

Statsrådet kan ta med sig detta i sin flathet. Han lägger sig helt platt för Sverigedemokraterna för att få titulera sig minister. Men det är bara titeln han har, för styr och bestämmer gör han inte. Konsekvenserna riskerar att bli stora.

Fru talman! Hängslen, livrem, hjälm och flytväst - hur mycket behöver statsrådet ha för att genomföra en färdig reform? Att det tog många år för den förra regeringen kan statsrådet prata sig varm om. Men det är ju färdigt och genomarbetat. Det är pricken över i:et. Men det är kanske några fler hängslen som behövs. Jag vet inte vad statsrådet mer behöver. Är den otroliga försiktigheten något som statsrådet kommer att vara konsekvent med när det gäller även andra insatser - hur pengarna ska användas så att de inte behöver betalas tillbaka och så vidare?

Statsrådet säger också i sitt svar att vi socialdemokrater är så sugna på att detta ska komma på plats. Ja, det är vi - men det är inte bara vi som är det. Om det nu finns färdiga, genomarbetade förslag till reformer som statsrådet tidigare har efterfrågat förstår vi inte vad det finns att vänta på. Men det är inte bara vi socialdemokrater som är sugna på att detta ska komma på plats. Vi kan ta bara ett litet axplock av rubriker under våren: "Etableringsjobben drar ut på tiden - 'finns ingen tidplan'" och "Jag undrar vad regeringen har för jobbpolitik." Det är inte socialdemokrater som är föräldrar till dessa rubriker, utan det är Svenskt Näringsliv. Deras kritik mot regeringen är stenhård - framför allt när det kommer till etableringsjobben men också när det kommer till omställningsstudiestödet.

Det som har hänt efter att denna regering tog över regeringsmakten är nämligen att CSN inte får de resurser som behövs för omställningsstudiestödet, som var en stor facklig seger i de omtvistade LAS-förhandlingarna och överenskommelserna. CSN får inte de resurser som behövs av Johan Pehrsons kollega Mats Persson. Det är minst 600 miljoner som kommer att brinna inne bara i år, i stället för att människor kan utbilda och vidareutbilda sig och ställa om på arbetsmarknaden.

Att dessa två saker inte har kommit på plats under det senaste året är ett jättestort problem i sig för alla de individer som skulle behöva dem. Det handlar om människor som skulle ha fått möjlighet att ställa om eller få sin jobbutbildning för att få en tillsvidareanställning. Men det är också ett oroväckande stort problem att man sviker den svenska modellen och urholkar den. Det är parterna som har gjort slitjobbet när det gäller båda dessa gigantiska överenskommelser, och nu sitter regeringen och överprövar parterna. Man säger nej, eller jo - eller vad?

Detta kan få väldigt stora konsekvenser, för om vi inte har den ordning på svensk arbetsmarknad som vi har haft länge och som har skapat trygghet och välstånd, vilken ordning ska vi då ha på svensk arbetsmarknad, Johan Pehrson?

Fru talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret och för att vi får möjlighet att debattera detta, vilket vi inte har gjort tidigare.

Jag vill börja i den änden att jag kort ska beskriva vad etableringsjobben är för något. Det är ett system där arbetsgivare kan anställa till en lägre kostnad samtidigt som individen får en rimlig inkomst och nödvändig utbildning för jobbet. Facket får också inflytande så att systemet inte kan missbrukas.

Etableringsjobben är tänkta att beviljas långtidsarbetslösa som är inskrivna på Arbetsförmedlingen. Arbetsgivarens kostnad under anställningen läggs samman med etableringsersättningen från staten, vilket innebär att hela den inkomst som den anställde får motsvarar lägstalönen inom avtalsområdet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Som längst kommer arbetstagaren att kunna ha ett etableringsjobb under två års tid. Därefter ska etableringsjobbet i normalfallet övergå till en tillsvidareanställning.

Avtalet trädde i kraft den 1 januari 2023 men kan börja tillämpas först efter att regeringen har genomfört en förordningsändring i enlighet med parternas krav. Denna form skulle jag påstå är träffsäkrare och innebär en mycket låg risk för utnyttjande och fusk, till skillnad från andra subventionerade anställningar som finns i dag. Jag har varit inne på detta i tidigare debatter när det kommer till nystartsjobben, som regeringen öser pengar över samtidigt som vi vet att arbetsgivare kan utnyttja den typen av anställningsformer.

Statsrådet tillät sig att göra en tillbakablick i sitt svar, fru talman, och jag ska göra detsamma och fylla på det som statsrådet sa i sitt svar. Till denna berättelse hör också att Sverigedemokraterna var det enda parti som röstade emot etableringsjobben här i kammaren. Nu är det SD som regeringen lyder under. Kan det ha något med den här saken att göra?

Fru talman! Statsrådet ger i sitt svar de mest byråkratiska bortförklaringar till att reformen inte är på plats, med hänvisningar till att det ska göras ansvarsfullt. Det mest ansvarsfulla som statsrådet kan göra är att se till att förordningen kommer på plats så att människor kan börja anställas och så att människor kan gå från långtidsarbetslöshet till arbete. Det skulle även vara ansvarsfullt mot arbetsmarknadens parter och den svenska modellen att nu sätta sista pricken över i:et.

Johan Pehrson är minister och chef för Arbetsmarknadsdepartementet. Pehrson har fått en mycket genomarbetad reform på sitt bord, ett regelverk är på plats, det finns ett färdigt avtal, EU har gett klartecken och det finns pengar i budgeten.

Om regeringen vill men inte kan genomföra något som är färdigarbetat blir jag djupt orolig över regeringens oförmåga, men om det är så att det är Sverigedemokraterna som inte vill kan jag förstå att Pehrson kommer med byråkratiska ursäkter. Men det gör inte saken mindre fördummande.

Det mest ärliga skulle kanske vara att säga att man inte är överens. Så till min fråga: Är det så att Tidöpartierna inte är överens om att etableringsjobben ska träda i full kraft och att de fullt utbyggda ska omfatta 10 000 jobb?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Statsrådet talar många gånger, även i dag, om en effektivare arbetsmarknadspolitik. Nej, det kan man inte vara emot. Men vi socialdemokrater vill ha en aktiv arbetsmarknadspolitik. Vi samlar ihop skattepengar och subventionerar för att vi vill att människor ska jobba. Alla människor som kan jobba ska ju jobba, och då behöver vi ha insatser för att de också ska kunna ta ett jobb. Då tänker jag att dessa pengar också behöver jobba, inte åka till Arbetsförmedlingen, stampa, stå stilla och komma tillbaka medan vi tittar på. Dessa pengar ska vi satsa så att de används på absolut bästa sätt och så att vi stärker och bygger och investerar i individer som också kan bli skattebetalare.

Vi vill ha en aktiv arbetsmarknadspolitik. Är det samma sak för statsrådet, att det är en effektiv arbetsmarknadspolitik? Det kan han gärna få utveckla.

Jag kan bara konstatera att det är väldigt fumligt av denna regering och av statsrådet att dutta med kaffepengar i en vårändringsbudget. Kommer dessa pengar att användas i år, eller ska de sparas för att sedan användas till det kommande underskottet för att hantera de kommande nedskärningarna? Används dessa pengar, kaffepengarna, 50 miljoner, i år?

Fru talman! Tack till mina kollegor och till interpellanten samt till statsrådet, som är här och ger oss svar på de interpellationer vi ska debattera i dag.

Jag kommer i denna interpellationsdebatt att ha fokus på de personalresurser som dessa 50 miljoner kronor, som inte fanns med i höstens budget men fanns med nu i vårbudgeten, skulle möjliggöra för att möta den ökade arbetslösheten - alltså, som jag ser det, för att klara av Arbetsförmedlingens ordinarie arbetsuppgifter. Dessa 50 miljoner kronor, är det kaffepengar? Det kanske blir en kaka till också. Men mer är det inte, i dessa sammanhang.

Pehrson talar sig varm för att människor ska gå från bidrag till jobb. Men då kan man inte skära ned på utbudet av insatser, vilket den här regeringen har gjort. Människor som står nära eller långt från arbetsmarknaden är individer som behöver olika typer av insatser. Någon behöver en mindre insats, och vissa behöver fler, större insatser över tid för att till slut landa och vara inne på arbetsmarknaden. Då kan man inte smalna av och säga: Nu ser vi till att utbudet blir mindre och alternativen färre. Arbetsförmedlingen säger själva att vi behöver fler olika varianter av insatser för att människor ska komma i jobb, inte färre.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I stället lägger regeringen många av sina ägg i nystartsjobbskorgen. Nystartsjobben riktar sig till dem som står ganska nära arbetsmarknaden. I ganska hög grad skulle de kunna komma i arbete utan dessa riktade insatser.

Samtidigt ser vi ett stort utnyttjande, och fusk, från företag som använder sig av nystartsjobb. Det är inte kaffepengar som blöder från staten i samband med detta utnyttjande och fusk. Men där ser vi inga krafttag alls från regeringen för att se till att de pengarna går till de riktade insatserna.

Dessutom har majoriteten av nystartsjobben historiskt sett inte riktat sig till kvinnor utan till män. Samtidigt ser vi att många kvinnor är långtidsarbetslösa och behöver komma in på arbetsmarknaden.

Statsrådet brukar säga att man ska vara rädd om skattebetalarnas pengar, och jag kan inte annat än hålla med till hundra procent. Men jag tycker inte att det är ansvarsfullt att tillåta att företag utnyttjar systemet och att dessa pengar går till oseriösa företag - att det inte finns tillräckligt med resurser för att kontrollera och följa upp.

Jag tycker att man ska investera i människor och att det är det viktigaste och bästa sättet att använda skattemedlen. Min fråga till statsrådet är därför: Varför finns det utrymme i programmedlen? Varför lägger man inte sitt största engagemang och sin kraft på att se till att alla dessa programmedel faktiskt jobbar? Skattepengar ska jobba, och de ska jobba genom att vi investerar i människor så att de kommer ut på arbetsmarknaden.

Fru talman! Mäns våld mot kvinnor är ingen privat angelägenhet, utan det handlar om grova brott. Våldet mot kvinnor är varken en naturkatastrof eller något slumpartat. I de flesta fallen är förövaren känd av samhället. Kvinnor har larmat, lämnat och gjort allt som står i deras makt för att skydda sig och sina barn.

Det är upp till oss i politiken att göra mer. Vi socialdemokrater är fast beslutna att göra mer för att ingen form av våld ska utföras. Ingen kvinna ska behöva fly, och ingen man ska behöva ha våld som uttryck för sina känslor.

Det är som sagt viktigt med strategier och åtgärdsprogram. Men de är inte mycket värda när man skär ned på resurser där planerna ska genomföras, ute i kommuner och regioner - i sjukvården, i elevhälsan, i skolorna och i socialtjänsten.

En reform för att förbättra situationen för kvinnor och barn i skyddat boende är inte så mycket värd om det inte finns pengar till att genomföra reformen. Statsrådet säger att det är flera kriser i det här landet. Absolut, det är det, och historiskt är det oftast kvinnor och barn som drabbas värst. Då behöver det också finnas en regering som gör desto mer.

Det är många ord från den här regeringen men väldigt lite som märks när det kommer till faktisk handling.

Fru talman! Vad gäller det statsrådet precis sa blir det i alla fall fler poliser med en socialdemokratiskt ledd regering än med en borgerlig regering. Jag tror att statsrådet kommer att bli svaret skyldig efter den här mandatperioden med tanke på de löften som sviks på det här området också. Det är helt enkelt upp till bevis. Jag låter det stanna där än så länge.

Nyligen meddelade Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, att regeringens finansiering till den nya lagstiftning som ska förbättra situationen för kvinnor i skyddade boenden är långt ifrån tillräcklig. Enligt SKR behövs 2,4 miljarder för att leva upp till reformen. I regeringens budget avsätter man nu endast 145 miljoner kronor för 2023. Det motsvarar 6 procent. SKR menar att det kommer att drabba våldsutsatta kvinnor och barn.

Syftet med lagen, som den socialdemokratiskt ledda regeringen initierade, är att förbättra skyddet och stödet till kvinnor men också att stärka barnrättsperspektivet för alla de barn som följer med sina mammor till det skyddade boendet. Att kommuner har förutsättningar att leva upp till lagstiftningen är avgörande för att den ska få effekt och för att kvaliteten på skyddade boenden ska säkerställas.

Vi socialdemokrater ser med oro på konsekvenserna av det stålbad som kommuner och regioner står inför när det gäller hela välfärden och kvinnofridsområdet. För första gången på många år har vi en regering som väljer att inte ge utvecklingsmedel till detta. Att regeringen hävdar att man tar krafttag mot mäns våld mot kvinnor när man samtidigt underfinansierar och nedmonterar kommunernas viktiga kvinnofridsarbete gör mig djupt bedrövad.

SKR varnar också för att kvinnor och barn ska hamna i kläm när avhoppare från kriminella gäng nu ska erbjudas hjälp på skyddade boenden. Vi socialdemokrater menar att kvinnor som flyr för sina liv från våldsamma män måste kunna garanteras plats på skyddat boende. De får inte trängas undan av arbetet mot gängkriminaliteten.

Uppdraget om mäns våld mot kvinnor lyser nu med sin frånvaro i styrningen av polisen och andra myndigheter, och stödet till civilsamhällets förebyggande arbete - det förebyggande arbetet - dras ned. Och Sveriges Kommuner och Regioner larmar - det är inte oppositionen utan SKR som larmar - om att det saknas finansiering för att implementera lagen om skyddat boende.

För att motverka mäns våld mot kvinnor krävs det en kvinnofridspolitik som genomsyrar hela samhället: skola, socialtjänst, sjukvård, polis och rättsväsen. Det krävs också förebyggande insatser, ett förebyggande arbete. Men det är inte trovärdigt när man skär ned på välfärden. Det går inte. Hur ska det förebyggande arbetet bedrivas när skolan och socialtjänsten får mindre resurser?

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret och för möjligheten att debattera ett mycket aktuellt och angeläget ämne! Jag vill också tacka min utskottskollega Helena Vilhelmsson för den viktiga interpellation som vi precis hörde debatteras.

Mina frågor till statsrådet handlar om vad regeringen gör för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Då tänker jag i huvudsak på det förebyggande arbetet, det arbete som krävs för att våldet över huvud taget inte ska begås.

Var tredje vecka dödas en kvinna av en man, och mer än en våldtäkt i timmen begås - dygnet runt, året om. Brottsförebyggande rådet uppskattar dessutom att cirka 80 procent av våldet mot kvinnor aldrig polisanmäls.

Det finns delar i svaret från statsrådet som jag tycker är bra. Att regeringens nationella strategi kompletteras med åtgärdsprogram ligger exempelvis helt i linje med den socialdemokratiska regeringens arbete, liksom att den nuvarande regeringen planerar att förlänga åtgärdsprogrammet för en ny period.

Centralt i det förebyggande arbetet är bland annat synliggörandet av könsnormer. Det finns många exempel där könsnormer begränsar människor och låser in oss i könsroller, könsroller som vi blir tilldelade när vi föds och ibland redan innan vi föds. Det handlar om hur tjejer ska vara för att de är tjejer och hur killar ska vara för att de är killar. Jag kommer aldrig att vika från min uppfattning att dessa förstöpta former är både farliga och skadliga. Varje människa ska vara fri, och då behöver vi bekämpa dessa starkt rotade normer som tvingar in oss i något som vi kanske inte vill vara.

Några tydliga exempel där vi kan se konsekvenser av detta är hur våldet på fotbollsläktarna ter sig och den gängkriminalitet som plågar vårt Sverige. Det är ett ofattbart stort mänskligt lindande, och därutöver läggs det stora kostnader på konsekvenserna. Det är djupt bedrövligt hur mäns våld mot andra män får väga tyngre på regeringens våg än mäns våld mot kvinnor. Det syns i politiska prioriteringar, insatser, resurser och engagemang.

Utifrån detta vill jag fråga statsrådet hur normarbetet och den genusvetenskap där vi ligger så långt framme ska ligga till grund för och synas i de konkreta insatser som det nya åtgärdsprogrammet och det nationella våldsförebyggande programmet ska innehålla. Kommer vi att se ett förebyggande arbete som riktar sig till barn och unga där könsroller medvetandegörs och där ingen form av våld ska bli ett känslouttryck?

Sedan vill jag notera något som inte finns med i statsrådets svar på interpellationen. Det har riktats ett utskottsinitiativ till regeringen om en nollvision, på initiativ av regeringens egna partikamrater. Det är ganska anmärkningsvärt att man måste gå den vägen via riksdagen till regeringen för att få igenom politik. Detta finns inte med i svaret. Varför inte?