Fru talman! Sofia Amloh har frågat mig vad jag avser att göra för att besparingarna i sjukvården inte ska få konsekvenser som till exempel ökande vårdköer och fler vårdskador. Sofia Amloh har också frågat mig vad jag avser att göra för att besparingarna i den ekonomiska krisen i sjukvården inte ska leda till uppsägning av personal.

Fru talman! Långa väntetider och vårdköer, liksom brist på vårdplatser, är fortsatt stora utmaningar inom hälso- och sjukvården. Vårdköerna och bristande kompetensförsörjning är problem som har funnits under lång tid och som tyvärr har fortsatt växa under de senaste åren.

Regeringen och jag själv är medvetna om den nuvarande ekonomiska situationen i kommunsektorn. Jag är därför glad över att regeringen i budgetpropositionen för 2024 har aviserat extra tillskott till regionerna de kommande åren för att stärka hälso- och sjukvården. För 2024 tillförs regionerna till exempel ett sektorsbidrag om 3 miljarder kronor. Medlen kan användas till de områden där regionerna själva bedömer att de största behoven finns.

För att ytterligare stödja regionernas arbete med att tillgodose befolkningens behov av god och tillgänglig hälso- och sjukvård har regeringen aviserat ett tillskott för 2025 på 1,5 miljarder kronor. Medlen ska kunna användas för att bland annat förstärka tillgängligheten till hälso- och sjukvården genom att korta vårdköer och väntetider samt öka vårdens kapacitet och antalet vårdplatser.

Regeringen tillför därutöver ytterligare medel till primärvården samt genomför en ambitionshöjning inom cancervården och barncancervården på cirka 500 miljoner kronor per år 2024-2026 för en bättre cancervård.

Det ekonomiska läget är utmanande, och en hög inflation kombinerat med höga räntenivåer påverkar alla delar av samhället - välfärden, företagen och hushållen. Givet det besvärliga ekonomiska läget är fokus i regeringens budgetförslag att i första hand bekämpa inflationen, samtidigt som det är uppenbart att utsatta hushåll och välfärden kommer att behöva stöd genom den här svåra tiden.

Det är sjukvårdshuvudmännen, med direktvalda politiker på kommun- och regionnivå med beskattningsrätt, som ansvarar för hälso- och sjukvården, och verksamheten finansieras till stor del av just skatter. Staten kan inte fullt ut kompensera för de kostnadsökningar som kommunsektorn har. Även kommuner och regioner behöver ta ett ansvar.

Utöver de förstärkningar av det generella statsbidraget och medel riktade till sjukvården som staten bidrar med behöver politiker på alla nivåer arbeta med att prioritera kärnverksamheter. Det ekonomiska regelverket innebär att kommuner och regioner vid behov, exempelvis efter besked om statliga tillskott, kan fatta nya beslut gällande budget.

Regeringen noterar att ett antal regioner har avsatt medel till resultatutjämningsreserven under de senaste åren när resultaten varit goda. Regeringen ser positivt på att kommuner och regioner har haft möjlighet att avsätta medel i RUR, alltså resultatutjämningsreserven. RUR tillkom efter finanskrisen 2007-2010 just med syftet att ge kommuner och regioner bättre ekonomiska planeringsförutsättningar.

Den 1 januari 2024 förbättras planeringsförutsättningarna ytterligare när sektorn får möjlighet att avsätta pengar i en resultatreserv. Den nya resultatreserven innebär ett flexiblare regelverk kring när medlen får användas och därmed i förlängningen ett mer flexibelt balanskrav.

Enligt Sveriges Kommuner och Regioners ekonomirapport, som presenterades häromveckan, har regionerna överlag inte lagt stora varsel eller beslutat om kraftiga besparingar 2024. Förklaringen är att de ökade kostnaderna till stor del är tillfälliga. Många regioner tar enligt rapporten sikte på en rimlig kostnadsnivå 2025 och anser att det är förenligt med god ekonomisk hushållning att inte tillfälligt dra ned på verksamheterna onödigt mycket. Regionerna har således gjort bedömningen att detta är möjligt.

Med det vill jag tacka Sofia Amloh för frågorna. Jag ser fram emot debatten.

Fru talman! Jag tackar interpellanten för en mycket viktig och aktuell interpellation. Jag tackar också ministern för svaren hitintills.

Vi har en sjukvårdskris i vårt land, precis som det har sagts i tidigare inlägg. Stora underskott väntar för många av våra regioner, och detta kommer att leda till allvarliga konsekvenser.

Jag själv kommer från Västernorrland. I Region Västernorrland är det, precis som i många andra regioner, de skenande kostnaderna för hyrpersonal som står för en stor del av underskottet. Bemanningskostnaderna för hyrpersonal närmar sig nu 700 miljoner kronor i mitt län. Det är ett rekord som vi hellre hade varit utan.

I stora delar av vårt land styrs möjligheterna att få vård av om bemanningsföretagen vill leverera personal eller inte. Detta är ett problem som ökar. Bara under det första halvåret 2023 köpte regionerna tillsammans in hyrbemanningstjänster för 4,6 miljarder.

Det vi ser nu är en form av utpressning. Regionerna är beroende av att det levereras hyrpersonal, och bemanningsföretagen sätter de priser som de vill sätta. När andelen inhyrd personal blir för stor är det den ordinarie personalens arbetsmiljö som blir lidande. Det är den ordinarie personalen som utför alla kringuppgifter. Det är de som tar hand om den hyrpersonal som kommer in och som visar hyrpersonalen arbetsuppgifterna samt introducerar och vägleder dem. Det är också den ordinarie personalen som får jobba de pass och de tider som hyrpersonalen inte vill ha - julafton, nyårsafton, midsommar, helger och så vidare.

Även kontinuiteten för patienterna minskar. Kontinuiteten är ofta det viktigaste för patienten. Det handlar om att jag har en trygghet när jag besöker sjukvården, att jag vet vilken läkare jag ska träffa, att jag får träffa samma sjuksköterskor och samma undersköterskor och att jag slipper upprepa min sjukdomshistoria varje gång.

Möjligheten till utvecklingsarbete försvåras också, och patientsäkerheten riskerar att påverkas negativt när andelen inhyrd personal blir för stor.

Så här kan vi inte ha det. Sjukvårdsministern ser konsekvenserna av de skenande hyrkostnaderna i landets regioner. Tänker ministern ta något initiativ för att stoppa denna utveckling?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tackar Sofia Amloh för en viktig interpellation.

Vi är här från hela landet, statsrådet. Vi ser samma bekymmer och utmaningar i hela landet. Jag är från Västerbotten. Min region, liksom alla de 15 kommunerna i den, saknar personal att anställa. Det fattas läkare, specialistsjuksköterskor, barnmorskor, röntgensjuksköterskor och tandhygienister. Hos kommunerna fattas psykologer, arbetsterapeuter, undersköterskor, sjuksköterskor och tandläkare.

Det råder tandläkarbrist. Det finns tandläkare, men det är i huvudsak hos de privata. För mig - en vuxen man som bor i Norrlands inland - finns det ingen tid. Man får åka till kusten, för det är där de privata tandläkarna finns. De har inte etablerat sig. Detta beror på det system vi har i Sverige, som innebär att man kan välja patienter. Man väljer de patienter som har störst betalningsförmåga och lägger över kostnaderna för att ta de äldre och de unga på regionerna.

De unga är inte speciellt imponerade av detta regeringsunderlag, som dessutom höjer kostnaderna för unga. Det borde ju egentligen vara tvärtom.

Nu sa statsrådet att man tillför nödvändiga resurser, men enligt Sveriges Kommuner och Regioner tillför regeringen hälften av det som måste till för att vi ska uppnå status quo, alltså för att det inte ska bli någon förändring alls.

En del i detta är säkert den utredning som regeringen har tillsatt om ett helt eller delvis statligt huvudmannaskap för sjukvården. Om man inriktar sig på organisationen i stället för att se de verkliga bekymren, för att sedan kunna föra över huvudmannaskapet till staten och för att därefter med ett slag i denna kammare kunna privatisera allt eller delar av det, är det förstås också en politisk prioritering.

Det är klart att vi och Sjukvårdssverige funderar. Varför ser man inte de verkliga bekymren? I Västerbotten är ett verkligt bekymmer förvisso att regionen förmodligen kommer att gå back innevarande och nästa år, men bekymret är framför allt att det fattas personal. Det fattas sjukvårdspersonal, och det fattas människor som faktiskt vill utbilda sig och ta dessa viktiga jobb för att vi ska få välfärden att fungera.

Hur många tänker sig statsrådet att man ska kunna utbilda? Hur många behöver utbildas? Hur ska vi kompetensförsörja sjukvården?

(Applåder)

Fru talman! Jag börjar med att ändå lite kort kommentera det läge som är i Sörmland och kanske, som vi var inne på, runt om i hela landet.

Statsrådets har ett svar till det jag precis har beskrivit om att man lånar pengar för att betala ut löner. Sjukvården blir ännu mer otillgänglig, och människor får inte vård i tid. Sjukvårdsministerns svar till medborgarna, patienten och personalen som nu är varslad att det är inflationen som vi ska driva ut.

Det är en inflationssmocka. Det är det absolut. Men man måste kanske kunna ha två saker igång samtidigt. Resultatet av inflationssmockan kommer att vara en sjukvård i kris. Att man inte klarar att bära sjukvården igenom inflationen tycker jag är ett svaghetstecken.

Jag fastnade lite grann vid statsrådets svar att man inte kan kompensera för kostnadsökningar fullt ut. Nej, men man är faktiskt inte alls i närheten. Vi ser det som mina kollegor också har beskrivit. Den kompetensbrist vi ser är svarta hål.

Det är svårt att hitta rätt personal till rätt plats för rätt funktion. Vi var inne på tandvården. Det är samma sak även i Sörmland, för att ge den bilden. Som jag nämnde i mitt första inlägg handlar det också om arbetsmiljön.

Vi kommer från en tidigare kris med en pandemi där människor inte har kunnat ta semester. Vi vet hur sjukvårdspersonalen har stått i fronten och burit vården. Nu ska den bli av med kollegor.

Det är 700 personer som sägs upp bara i Sörmland, och det kommer antagligen inte att stanna där. Är det priset efter en pandemi, nu med förklaringen att vi har en inflation som först ska bekämpas och att vi sedan får se vad som är kvar av sjukvården efter den? Det är upprörande.

Det kanske är fel begrepp att använda, men det är nästan så att Region Sörmland och även fler regioner måste bedriva någon form av Lyxfällan. Men det är inte Lyxfällan, för det handlar inte om lyx som man har spenderat pengarna på. Man har spenderat dem på sjukvård, omsorg och det grundläggande åtagande man har i välfärden. Det är den saneringen som kommer att krävas. Vi har inte sett slutet av det än.

Regeringen lägger i budgeten för kommande år totalt sett 6 miljarder på sjukvården. Socialdemokraterna lägger dubbelt så mycket på sjukvården. Det går att göra andra prioriteringar, och det kommer fortfarande att gå att göra det. Statsrådet behöver fundera på det för att konsekvenserna inte ska bli för stora.

Min fråga är: Varför är inte SD-regeringen och statsrådet beredda att lägga mer pengar på sjukvården när det är så otroligt uppenbart att det är vad som krävs?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att tala om ekonomi. Många gånger, även när statsrådet svarar, hänvisar man till inflationen. Det är snart sagt nästan bara regeringen som gör det när det gäller resurser till välfärden. De flesta ekonomer säger att resurser till välfärden inte har den påverkan på inflationen som regeringen säger att de har. Det där är alltså inte en sanning som man kan fastställa, utan det görs olika bedömningar.

Däremot säger flera ekonomer att när det nu blir så som det blir i välfärden - att man måste dra ned - är det ett problem när vi hamnar i en lågkonjunktur, som vi är i nu. När fler sägs upp, för det är vad det kommer att innebära när välfärden inte får tillräckliga resurser, kommer det att späda på lågkonjunkturen. Det blir också ett problem för oss alla i samhället.

Om det nu är en inflationschock är det självklart en kris för välfärden, precis som en del andra kriser som vi har sett. Då kan man välja att kompensera för det för att man inte ska få en vårdkris. Pandemin var en annan typ av kris, helt annorlunda än inflationschocken. Men man kan välja att tillföra mer resurser för att rädda välfärden och inte komma in i en vårdkris.

När det gäller att höja skatten är det precis som Malin Larsson säger: Många väljer att inte göra det därför att man vet vilka det är som drabbas mest av en skattehöjning i kommuner och regioner. Skattehöjningen är platt, och det innebär att de med de lägsta inkomsterna får betala mest. Jag tycker att det är märkligt att man kan inflationssäkra och inflationsskydda höginkomsttagare men uppenbarligen inte inflationsskydda välfärden.

(Applåder)

Fru talman! På tal om att säga rätt saker till rätt minister är tandvården en annan ministers ansvar, så ledamoten får återkomma till rätt minister i den frågan.

När det gäller vilka åtgärder regeringen har vidtagit var den viktigaste uppe i början på året, nämligen de uppdrag vi har gett till Nationella vårdkompetensrådet och det arbete vi gör just för kompetensförsörjningen.

Det viktigaste just nu är inte att öka antalet utbildningsplatser utan att få medarbetare att stanna kvar på sitt arbete. Det är så många som går ned i tid därför att jobbet är för tungt. Och detta har pågått i år efter år. Sjukvårdskrisen är inte ny; den har pågått länge utan att det har gjorts tillräckligt stora saker. Vårdförbundet kan berätta att de senaste sex åren - inte det senaste året utan de senaste sex åren - har fler än 13 600 sjuksköterskor lämnat yrket och jobbar inte alls med sjukvård.

Man har självklart rätt att jobba deltid, men jag kan berätta att om alla de sjuksköterskor som i dag jobbar deltid skulle gå upp till heltid skulle vi ha 8 000 fler sjuksköterskor i heltidstjänster. Då skulle vi inte ha den kris som vi har i dag.

Det är verkligen ett arbetsmiljöproblem det handlar om. Kan det säkerställas att man har sin lediga dag och får behålla den och att ens lediga helg också infaller som planerat? Det är inte så det ser ut för vårdpersonal i dag. Det görs hela tiden förändringar som påverkar.

Jag är ganska ofta ute i verksamheter, och det är sällan någon berättar att de har jobbat länge på en avdelning. Det vanliga är att man har bytt därför att arbetsvillkoren och arbetsmiljön är för dåliga. Man vill då byta för att se om man kan hitta en bättre arbetsplats. Det är alltså medarbetarna vi behöver lyssna allra mest på.

Inte minst ska vi också ha samtal och möten med de fackliga representanterna för att lyssna på vad vi ska göra. Regeringen har haft det återkommande gånger, och jag är glad över att se att regionerna nu gör på motsvarande sätt. Man träffar alla fackliga parter, går igenom vad som brister, diskuterar vad man gör och ser till att man återkommer.

Jag är glad över de möten vi i regeringen har haft flera gånger, också tillsammans med Sveriges Kommuner och Regioner, med de fackliga representanterna för att skärpa kompetensförsörjningen. Den är verkligen det allra mest nödvändiga för svensk hälso- och sjukvård.

Flera ledamöter har varit inne på bemanningsföretagen. Det finns ingen lag som säger att man måste ha bemanningsföretag. Jag vill be ledamoten berätta var den lagen finns och när riksdagen fattade beslut om den. Jag har återkommande lyft till regionerna att regeringen gärna medverkar till att vi kommer ifrån det beroende vi har av bemanningspersonal. Man har fortfarande inte återkommit till hur, men jag vill säga att de verkligen försöker själva. Regionerna gör många försök att hitta former för att komma ur detta.

Just i Västernorrland fick jag goda exempel på hur man lyckats. Vid Sundsvalls sjukhus jobbar man nu på två avdelningar med helt fast anställd personal. Ledamoten skakar just nu på huvudet, som ni som ser detta på tv märker. Det innebär alltså att den sjukvårdschef jag träffade ljög. Jag förutsätter att sjukvårdschefen inte gjorde det.

Det man har lyckats med i Sundsvall är att gå från ungefär 165 vårdplatser till 220 vårdplatser. Man har gjort en fantastisk resa och förbättrat arbetsvillkoren för att lyckas med det. Det man har gjort i Sundsvall är ett gott exempel, och nu gäller det att hålla i och lyckas med detta så att det klarar sig långt framöver.

Kompetensförsörjning, arbetsmiljö och fast anställd personal är nycklarna framåt i vad man behöver göra. Regeringen ger inte bara de generella statsbidragen eller de 3 miljarder som är sektorsbidrag. Totalt sett i mitt område är det både sektorsbidrag och ytterligare 13 miljarder som går till sjukvården.

Det är alltså pengar in till verksamheten, och som jag nämnde är det viktigt för mig att detta blir verksamma pengar för regionerna. Det har de inte alltid varit, och Riksrevisionen har framfört det till riksdagen återkommande gånger. Det är därför angeläget för mig att pengarna kommer ut till verksamheterna.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågorna och för den debatt vi har haft!

Nu avslutade ledamoten med precis det som är sanningen: Inte ens Socialdemokraterna ger regionerna det de vill ha utifrån den siffra som har nämnts. Då är frågan: Är det rimligt att tänka sig att regionerna kan göra en budget och om den inte går ihop ska någon annan fixa pengarna? Nej, det tycker uppenbarligen varken Socialdemokraterna eller regeringen. Däremot tycker båda parter att vi måste gå in och stödja och stötta eftersom det är nödvändigt för att klara sjukvården.

Ingen av oss lägger dock pengar som gör att man slipper göra några förändringar. Något parti i riksdagen tycker visserligen att man kan ge väldigt mycket mer pengar och spä på inflationen ytterligare, men det finns inget parti som säger att det inte kommer att behöva göras förändringar i regionerna. Vi är nämligen alla, tror jag, överens om att inflationen måste ned.

Den budget som regeringen har lagt fram har ett reformutrymme på 40 miljarder. Där var inte alla ekonomer - ledamoten Lindh har alldeles rätt i det - helt överens om vad de tyckte. Men att regeringen skulle lägga fram en budget som var expansiv var det inte någon som tyckte innan vi lade fram den. Budgeten behöver vara rimlig utifrån den inflation vi har.

I vår budget går 40 procent av pengarna till välfärden och 40 procent till hushållen för att de ska klara den situation som råder. Sedan går en del pengar till andra saker som också är nödvändiga.

Regeringen har också alltid möjlighet att återkomma. Det gör man alltid när det finns behov av det. Men vi måste få ned inflationen. Annars kommer regionerna att få ytterligare ett år med höga pensionskostnader, och det kan vi inte leva med. Vi måste se till att de kommer tillbaka till rimliga nivåer så att pensionerna dessutom får sitt fulla innehåll och sitt fulla värde.

Arbetet nu handlar om att fortsätta hålla i inflationsbekämpningen och se till att vi får besluten fattade i riksdagen. Än så länge är de inte fattade när det gäller den budget vi har lagt fram. Finns det en majoritet för en annan budget kommer det att vara den som det fattas beslut om, men såvitt jag vet är det inte så. Centerpartiet föreslår väl mindre pengar till sjukvården, vad jag kan se i utgiftsområde 9. Det viktiga är att riksdagen fattar beslut om en budget som är hållbar för nästa år.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.