Patrik Björck

Herr talman! Det var ett märkligt anförande från Edward Riedl. Om man skulle vilja ha ett exempel på någon som försöker lägga dimridåer i en debatt, som försöker lyfta debatten åt ett helt annat håll och som lyfter in helt ovidkommande personer i debatten tycker jag att Edward Riedl var ett slående sådant exempel på hur man kan förstöra en debatt. Låt oss här i kammaren ta det som en varning om hur vi inte ska agera i denna kammare!

Ledamoten Marie Olsson ställde en fullständigt rimlig och adekvat interpellation till finansministern utifrån en oro bland medborgare. Hon framställde den väldigt sakligt och sansat och hade en saklig och sansad debatt med finansministern – fram till dess att ledamoten Edward Riedl kommer upp och rör upp himmel och jord om allting som inte har med saken att göra och blandar in anonyma socialdemokraters eventuella debattinlägg i någon eventuell debatt någon annanstans – något som över huvud taget inte har i kammaren att göra.

Fortsätt nu med en lugn och saklig debatt om moms på parkeringsplatser! Jag utgår från att finansministern inte använder Edward Riedls debatteknik utan kommer att fortsätta den här debatten lugnt och sansat. Edward Riedls inlägg får vara ett varnande exempel för oss övriga ledamöter på hur man inte ska uppträda i kammaren.

Herr talman! Det är väl spännande att vi kan vara överens om att det är bra att sänka skatten. Problemet är att vi inte var överens. Det är bara vi som vill det, och vi har inte sett att finansministern vill sänka skatten. Oavsett om skatten ska sänkas eller inte kommer skatten aldrig att tas in eftersom stödet har pausats. Det blir plus minus noll budgetmässigt. Men strunt i det!

Nu finns en möjlighet för finansministern att agera. Eftersom finansministern inte ville svara på frågan om när hemställan kom in och jag inte är riktigt säker på om finansministern kommer att använda sitt slutanförande och heller inte på om det kommer ett besked i det anförandet kan jag berätta för dem som lyssnar att hemställan från parterna kom in tidigt i våras – mars – till Finansdepartementet. I det praktiska arbetet med kompetensstödet har man tidigt upptäckt problemet. Troligen har man uppmärksammat regeringen på detta innan hemställan kom in. Men officiellt kom hemställan i mars. Det är då lite konstigt – om man är så övertygad om att det här är en bra reform – att man inte har agerat.

Vi fick inte ett tydligt svar på vad utfallet skulle bli, men jag fortsätter ändå att tolka finansministern positivt. Jag utgår från att när finansministern agerar kommer det att innebära att man tillmötesgår parterna och ser till att kompetensstödet inte beskattas som inkomst. Man har haft gott om tid på sig.

Regeringen har hela tiden möjlighet att agera. När höstbudgeten har antagits kommer det att läggas fram en vårbudget. Det finns en möjlighet för regeringen att agera om man tycker att det är viktigt att stärka svensk arbetsmarknad och den svenska modellen.

Herr talman! Jag hade tänkt inleda det här anförandet med att säga att jag ska tolka finansministern positivt. Efter att ha lyssnat på finansministern får jag omvärdera den inledningen och säga att jag tolkar finansministern oroligt. Jag blir bekymrad.

Nu är frågan inte längre bara om och när det kommer ett besked. Nu ska vi också vara osäkra på vad utfallet blir. Jag vet inte vad utfallet blir, säger finansministern.

Det som är bekymmersamt är att det finns en bakomliggande oro bland parterna på svensk arbetsmarknad. Jag kan inom parentes säga att min kollega Adrian Magnusson har träffat LO i frågan, vilket är jättebra, och att jag har haft intensiva diskussioner även med Svenskt Näringsliv. Vi har alltså fått inspel från alla sidor i den här frågan, och alla är rörande överens.

Det som skapar en osäkerhet när det gäller om regeringen verkligen omfamnar den här reformen så mycket som det låter här från talarstolen är att man ganska omedelbart ser ett problem med reformen, nämligen kompetensstödet och att detta beskattas som inkomst. Samtidigt säger tidningen Näringslivet, som jag misstänker står Svenskt Näringsliv nära: Nu hotas omställningsstödet på grund av neddragningar av CSN. Detta är en tidningsartikel som är skriven häromveckan och som bottnar i att man har tagit del av regeringens budget och sett hur regeringen hanterar CSN och att det uppstår problem även där.

Regeringens hantering av CSN hotar alltså omställningsstödet, och regeringens oförmåga att ändra lagstiftningen hotar kompetensstödet. Det innebär att den väldigt positiva inställningen från regeringens sida i ord hela tiden motverkas i handling. Det skapar en oro.

Om man ändå ska försöka tolka detta positivt, om man ändå ska försöka hoppas att vi gemensamt ska kunna åtgärda problemen, verkar vi ju vara överens om att det ska ske. Kan vi då få ett tydligt svar från finansministern i talarstolen här i dag om att vi inte behöver vara oroliga för vad utfallet blir? Kan vi få ett besked om att när regeringen har berett denna hemställan och kommer till handling kommer denna handling att leda till att man löser problemet? Det skulle vara väldigt bra.

Sedan är trots allt frågan om när detta kommer att ske inte oviktig. Det är naturligtvis otroligt viktigt att vi får ett besked om att frågan ska lösas och att det beskedet kommer snart och är tydligt. Är det så att man ser problem kring CSN kan naturligtvis finansministern agera även där. Det finns möjlighet att se till att myndigheten får medel så att den kan uppfylla sina åtaganden när det gäller den här reformen. Men när vi får besked är väldigt viktigt.

Jag skulle också, med tanke på dem som lyssnar på den här debatten, vilja fråga finansministern inte bara när problemet ska åtgärdas utan också när denna hemställan kom in till finansministern. Hur lång tid har finansministern haft på sig? Det skulle vara bra för dem som lyssnar att få en bild av hur regeringen har arbetat med detta. När fick Finansdepartementet, finansministern och regeringen reda på att detta problem fanns genom hemställan från arbetsmarknadens parter?

Herr talman! Jag tackar finansministern för svaret.

Det här är en fråga som vi rimligen borde kunna vara överens om. När man lyssnar på svaret, herr talman, verkar det som att finansministern tycker att det här är viktiga frågor och att den reform som genomfördes för några år sedan var en viktig reform. Finansministern verkar tycka att det är bra att fler människor får möjlighet att vidareutbilda sig.

Men det är lite konstigt att regeringen, om man nu är överens om att detta är viktigt och bra, inte agerar som om man faktiskt tycker att detta är viktigt. Att säga att något är viktigt eller bra innebär inte nödvändigtvis att man agerar som man säger. Det är just agerandet, herr talman – att göra någonting – som jag efterfrågar i interpellationen.

Det är precis som finansministern säger: Arbetsmarknadens parter, de som bär den svenska modellen, har kommit in med en hemställan om skattefrihet för kompetensstöd. Det har de gjort eftersom de har uppmärksammat problem som har uppstått när man ska genomföra denna viktiga reform.

Lagändringarna trädde i kraft den 1 oktober 2022 och följdes upp av avtal mellan arbetsmarknadens parter, som tog sitt ansvar och skrev huvudavtal, vilket var en nödvändig del av detta. Arbetsmarknadens parter tog alltså sin del av ansvaret för reformen, och sedan tog staten – eller egentligen vi här i riksdagen, om man ska vara riktigt petnoga – sin del. Det skedde genom lagändringar, som visserligen hade föregåtts av regeringspropositioner. I oktober kunde vi sedan sjösätta reformen.

Problemet är att omställningsorganisationerna ganska omedelbart när de skulle genomföra detta uppmärksammade frågor som uppstod vid den praktiska hanteringen. Frågorna handlade om huruvida kompetensstödet var inkomstskattepliktigt eller inte. Omställningsorganisationerna gjorde då en utredning. När man hade konstaterat att det man misstänkte tyvärr stämde – att lagen skulle tolkas så att detta var skattepliktigt – begärde man in underlag från Skatteverket, som gjorde samma bedömning. Därefter pausade man erbjudandet om utbildning inom ramen för kompetensstödet, vilket innebär att en viktig del av hela reformen står still.

Detta är arbetsmarknadens parter helt överens om, och det är därför de kommer in med en gemensam hemställan till regeringen om att åtgärda problemet. De konstaterar att detta är ett problem som måste åtgärdas genom lagstiftning. Då får regeringen i normalfallet återkomma till riksdagen med ett förslag till lagändringar; det är ju så den svenska konstitutionen fungerar.

Om regeringen inte gör detta och inte verkar vara villig att göra något finns det en liten möjlighet för riksdagen att ta initiativ. Det försökte vi socialdemokrater göra i skatteutskottet tidigare i höst. Tyvärr fick vi inte med oss Tidöpartierna på detta utskottsinitiativ; annars hade vi haft en möjlighet att driva fram en ändring av lagstiftningen. Men eftersom Tidöpartierna i skatteutskottet inte ville medverka till detta är vi naturligtvis helt beroende av att regeringen återkommer med en proposition i ärendet.

Den fråga jag ställde i interpellationen om när detta kommer att ske kvarstår. Jag får se om jag kan få svar på den i den fortsatta debatten.

(Applåder)

Fru talman! Det här är en intressant debatt, och det är en debatt som förs i Stockholm. Den låter som en klassisk Stockholmsdebatt.

Fru talman! Hade vi fört debatten i min hemkommun hade vi haft en helt annan debatt och helt andra ställningstaganden av de partier som hade deltagit i debatten.

I min valkrets där jag är vald är fem av riksdagens partier representerade. Vi är nio representanter. Det är två av de partier som är representerade som i dag har sagt att de kommer att rösta nej till att avskaffa lagen om förbud mot brytning av uran. Vi har också sagt att vi säger nej till nedmonteringen av det kommunala vetot. Det är det första steget som vi tar i dag.

Två partier motsvarar fyra ledamöter här. Det innebär att om de andra ledamöterna från min valkrets Skaraborg hade stått upp för sina väljare och följt den opinion som finns i Skaraborg hade vi kunnat stoppa det här förslaget.

Det som vi gör här när vi debatterar är att vi låter väljarna få reda på var vi står och hur vi röstar. Det är väljarnas möjlighet att vara ansvarsutkrävande. Det är därför den lokala debatten i Skaraborg blir lite konstig.

Där kvittar man ut sig om man är från Skaraborg, som ett exempel. Eller så säger man: Det kommer visserligen att innebära en liten inskränkning av det kommunala vetot. Men vi kommer inte att gå vidare med den tvåstegsraket som man talat om här i dag, utan den kommer vi att stoppa. Det säger Moderaterna i Skaraborg. Det är för att de vet att väljarna i Skaraborg inte vill ha det här.

Ledamoten från Sverigedemokraterna sa att han inte alls störs av brytningen i Gällivare. Det är väl jättebra. Men i min hemkommun störs man av en eventuell framtida brytning av uran. Man störs så mycket att Moderaterna i Falköping är emot det. Så mycket störs man. Man lyssnar på sina väljare.

Det är därför som ledamöterna från min valkrets Skaraborg kommer att ha det lite jobbigt klockan 16 i dag, om drygt en timme, när de ska trycka på knappen mot sina väljares egen uppfattning.

Fru talman! Det är ändå det som är så viktigt att förstå. De här debatterna är till för att väljarna ska kunna utkräva ansvar. Det vet ledamöterna, och det innebär att det blir väldigt tungt.

I den lokala debatten hemma i Skaraborg säger Moderaterna att det inte spelar någon roll om man tar bort förbudet, för det kommer ändå aldrig att brytas. Det är ett väldigt konstigt argument, fru talman, att det ändå aldrig kommer att hända någonting. Man säger att ingenting kommer att förändras, så därför behövs inte den här lagen eller det kommunala vetot. Men vän av ordning undrar då varför man tar bort det om det ändå aldrig kommer att brytas.

Ibland är man ju så fräck att man säger ”i alla fall inte här, men kanske i Jämtland”. Jag är dock inte säker på om moderaterna, sverigedemokraterna eller liberalerna – om det nu finns några sådana – i Jämtland ställer upp på den beskrivningen.

Jag yrkar därför bifall till reservation 1 och 2 och inser att Skaraborgs ledamöter har möjlighet att göra skillnad i dag, om de vill.

Fru talman! Ja, nej, något tjafs ska vi inte hålla på med – men möjligen lite ordning och reda.

Vi är absolut överens om att det är bra om vi får stopp på de här stöldligorna. Det kan jag och Boriana Åberg definitivt ta i hand på, fru talman. Men det är ändå lite grann så att rätt ska vara rätt. Innan den nu sittande regeringen tillträdde fanns det ett förslag om hur man skulle kunna lösa merparten av de här problemen, och de första förslagen trädde i kraft i – jag ska se efter i mina papper så att jag säger rätt – november 2023. De sista förslagen, som lades fram av en utredning i mars 2023, trädde i kraft i november 2024.

Det är klart att det är onödig väntetid. Varje dag, varje vecka, varje månad och varje år som det här har tillåtits fortsätta är ju ett problem. Sedan är Boriana Åberg och jag, och alla partier här i riksdagen, överens om att det är bra att det har kommit på plats – absolut. Det är bara lite synd att det inte gick lite fortare, för det har naturligtvis slunkit ut ett antal miljarder under tiden. Det har orsakat en massa elände för enskilda människor.

Nu kommer det här på plats, och det är bra. Förhoppningsvis kommer regeringen att agera med mindre senfärdighet och större kraft i fortsättningen. Vi kan i alla fall hoppas på det.

(Applåder)

Fru talman! Jag ska fatta mig kort. Problemet är att utredningarna samlade damm och att färdiga förslag inte sattes i verket. Det är det jag har kritiserat från talarstolen här i dag, fru talman.

Det finns väldigt många utskottsinitiativ som samlar damm; det kan jag hålla med om. Men det är ju så att det är regeringen som avgör vad man ska göra med dem. I det här fallet tog den socialdemokratiska regeringen tag i saken och lade fram ett underlag som den sittande regeringen, om den verkligen hade velat, snabbt hade kunnat genomföra i praktiken. Men nu har den gått och dragit benen efter sig i nästan en mandatperiod och låtit det här förslaget samla damm.

Vi socialdemokrater är glada att det nu blir en lagstiftning på det här området, men det kunde ha gått mycket, mycket fortare. Det är det som är problemet.

(Applåder)

Fru talman! Nu är vi tillbaka i lite av en samhällskunskapslektion. Det är klart att ett utskott kan ta initiativ, och det är klart att ett utskott kan göra det i princip hur länge som helst och hur många gånger som helst. Det finns ju inget sätt för ett utskott att tvinga en regering att skriva speciella utredningsdirektiv eller tillsätta en utredning. Det är regeringens beslut.

Det Boriana Åberg försöker framställa för dem som lyssnar på debatten är faktiskt inte sant. Det har ingen bäring på hur vårt beslutsfattande fungerar i det här landet. Jag kan tycka att man ändå måste ha lite kontakt med verkligheten och lagstiftningen om man är lagstiftare. Sedan kan jag förstå att man så här i en debatt kanske lite retoriskt använder den här typen av knep. Men det är viktigt för eventuella åhörare att ta till sig att det inte är så det går till.

Vad som har skett är att den socialdemokratiska regeringen den 29 april 2021 beslutade att ge utredaren i uppgift att utreda det som är grunden för lagstiftningen. Det kom ett tilläggsdirektiv den 13 april 2022 från den socialdemokratiska regeringen – det är den här utredningen. Sedan kom det ett litet marginellt tilläggsdirektiv den 30 mars 2023 av den sittande regeringen. Det får man väl vara ödmjuk och säga. Men den absoluta majoriteten av underlaget till det vi ska debattera och besluta om i dag är ett socialdemokratiskt initiativ. Det kan man så att säga inte trolla bort, för det är ett faktum.

Vi har under den här mandatperioden lagt fram förslag på större resurser till Tullverket än den sittande regeringen gjort. När vi får se budgeten till hösten får vi väl följa frågan om man kommer att följa upp de krav som finns från Tullverket. Det är helt klart så att man från Tullverkets sida gärna tar sig an de här uppgifterna, men då behöver man också möjligheter att utföra dem.

(Applåder)

Fru talman! Jag ska ta tillfället i akt och visa lite ödmjukhet. Jag tror faktiskt inte att allt gott som händer beror på socialdemokratisk politik, men väldigt mycket. I det här betänkandet beror förslagen i huvudsak på socialdemokratisk beslutskraft. Det är viktigt att hålla i minnet. Men ett litet mått av ödmjukhet kan jag absolut visa.

Det är trots allt skillnad på riksdag och regering. När regeringen tillsätter en utredning och skriver direktiv till utredningen styr man upp politiken. Det är så hela vårt beslutsfattande fungerar, fru talman. Det jag anförde nu var att vi känner oss bekymrade över att det tog nästan en mandatperiod att genomföra beslutet trots att allting fanns på plats. Det var senfärdigheten, fru talman, som jag ville peka på.

Det finns som sagt en arbetsfördelning mellan riksdag och regering. När man tillsätter utredningar och gör ett grundarbete lägger man grunden för lagstiftningen. Huvuddelen av utredningen lades ju fram redan innan den nuvarande regeringen hade tillträtt. Nu är vi i slutet av mandatperioden, och äntligen kommer förslagen på plats.

Vi ser en samhällsutveckling, fru talman, som är väldigt oroande. Skjutningar ökar, sprängningar ökar och gängkriminaliteten ökar. Men regeringen är väldigt långsam i sitt handhavande. Man är stor i orden men liten på jorden. Det är detta jag pekar på, fru talman.

(Applåder)

Herr talman! Tullverkets möjligheter att stoppa gränsöverskridande brottslighet och införsel av vapen, narkotika och pengar samt utförsel av bland annat stöldgods är avgörande för att knäcka den organiserade brottsligheten och öka tryggheten i vårt land.

Vi välkomnar därför de föreslagna åtgärderna för att försvåra för internationella stöldligor och stärka Tullverkets direkta brottsbekämpning. Även om stöldgodsproblemen handlar om att polisen inte har tillräckliga resurser för att jaga de stöldligor som härjar i Sverige anser vi att det är av stor vikt att arbetet mot utförsel av stöldgods förstärks.

Som ett led i detta är det angeläget att Sverige får till stånd tullsamverkan med motsvarande myndigheter i våra grannländer och även verkar för detta inom EU. I en sådan tullsamverkan bör system för kontroll av misstänkt stöldgods kunna upprättas för att ytterligare stärka arbetet.

Vidare konstaterar vi att de ökade kraven på tullen innebär att de behöver ökade resurser för att kunna hantera sitt uppdrag, vilket Tullverket lyfter upp i remissvar. Samtidigt behöver tullens befogenheter regelbundet ses över och uppdateras för att den utöver att leverera på sitt kärnuppdrag ska bidra till brottsbekämpningen.

Tullens egen bedömning av läget är att samhällsutvecklingen på flera områden ställer högre krav på Tullverkets förmåga. Den organiserade brottsligheten utgör fortsatt en utmaning för Tullverket. Det försämrade säkerhetsläget med kriget i Ukraina och en ökad hotbild innebär ökade krav på säkerhetsarbetet inom myndigheten. Kriget har dessutom ökat Tullverkets arbetsinsats gällande sanktioner för att upprätthålla restriktionerna mot införsel och utförsel av vissa varor.

Under flera år har Tullverket arbetat med anpassningar för att leva upp till den senaste revideringen av unionstullkodexen. Det har lett till ett uppdämt behov av satsningar, samtidigt som förhandlingar pågår inom EU om ett nytt reformpaket som kommer att leda till nya investeringsbehov i de digitala systemen.

Tullverket kommer att få nya befogenheter som kommer att leda till ett ökat fokus på kontroll av det utgående flödet – det vi diskuterar i dag. Befogenheter att söka efter stöldgods på väg ut ur landet och att aktivt söka efter kontanter vid inre gräns kommer att innebära nya möjligheter men också förutsätta ökad bemanning för att få någon effekt. Dessutom har Tullverket prioriterat upp arbetet mot illegal utförsel av avfall, vilket också kräver mer bemanning i det utgående flödet.

Fru talman! Det pågår även skeenden som långsiktigt påverkar Sverige och Tullverket. Världen är på väg in i en period med hög konfliktnivå inom handelspolitiken där tullar kommer att spela en avgörande roll, och det kommer att prägla de kommande åren.

Fru talman! Låt mig övergå till lite datumexercis.

Den 29 april 2021 beslutade den socialdemokratiska regeringen att ge en särskild utredare i uppgift att göra en samlad översyn av Tullverkets befogenheter inom kontrollverksamheten och den brottsbekämpande verksamheten.

Den 13 april 2022 beslutade den socialdemokratiska regeringen om ett tilläggsdirektiv som innebar att utredaren även fick i uppdrag att göra en översyn av det tullrättsliga sanktionssystemet, överväga om Tullverket ska ges möjlighet att i större utsträckning behålla förverkade egendomar för att använda i utbildningssyfte och överväga om Tullverket ska ges möjlighet att biträda åklagare vid utredningar om självständigt förverkande. Utredaren skulle även analysera och ta ställning till om Tullverket bör få utökade möjligheter för fler kontroller av utförsel av varor samt analysera behovet av och möjligheten att göra utförsel av stöldgods till ett brott.

Den 30 mars 2023 beslutade den nuvarande regeringen om ytterligare tilläggsdirektiv som innebar att utredningen skulle få lämna förslag på hur utförsel av stöldgods kan kriminaliseras oavsett ställningstagande i sak.

Utredningen tog namnet Tullbefogenhetsutredningen och överlämnade, fru talman, i september 2022 delbetänkandet Tullverkets rättsliga befogenheter i en ny tid. I betänkandet behandlas uppdragen i kommittédirektiven från den 29 april 2021. Utredningens förslag behandlades i propositionen Ny tullbefogenhetslag. Lagändringarna trädde i kraft den 7 november 2024. Det hade gått några år.

I december 2023 överlämnade Tullbefogenhetsutredningen sitt slutbetänkande Nya tullrättsliga sanktioner och skärpta åtgärder mot utförsel av stöldgods. I betänkandet behandlas uppdragen i tilläggsdirektiven från den 13 april 2022 och den 30 mars 2023. Det innebär att vi i dagens debatt behandlar lagförslagen från slutbetänkandet som rör kriminalisering av utförsel av stöldgods, en särskild straffskala för narkotikasmuggling av normalgraden när syftet är att sälja narkotikan, självständigt förverkande, användning av viss förverkad egendom och förtida förstöring av egendom. Lagändringen av rättelsekaraktär i lagen om flyttningskontroll av vissa punktskattepliktiga varor föreslås träda i kraft den 1 juli 2025 och övriga ändringar den 1 september 2025.

Vi socialdemokrater vill understryka att vi tycker att förslagen är bra och yrkar bifall till förslaget i betänkandet. Det förslag som vi debatterar i dag, och förhoppningsvis också beslutar om, har initierats av den socialdemokratiska regeringen. Det är bra att den sittande regeringen slutför det vi påbörjat.

Fru talman! Vi är dock bekymrade över att det tar så lång tid att få någonting gjort. Trots att förarbetet var klart tog det nästan en mandatperiod att få det på plats. Läget är så allvarligt att det inte är okej med en sådan senfärdighet. Regeringen måste börja ta brottsligheten på allvar, inte bara i ord utan också i handling.

(Applåder)

Fru talman! När man talar om ett silkessnöre är det ett uttryck för att man ser till att en person lämnar en uppgift. Det handlar om att en person med makt ser till att en underordnad lämnar sin position.

Om statsministern säger: En självklar slutsats är att han inte kan ha det jobbet, är en underställd medarbetares självklara insikt: Om min högste chef offentligt säger att jag självklart inte kan ha det här jobbet, då kan jag inte vara kvar.

Sedan hur det exakt rent arbetsrättsligt gick till när anställningen avslutades vet jag inte. Jag vet inte ens om anställningen är avslutad, eller om anställningen kanske finns kvar på Utrikesdepartementet. Jag kan inte den arbetsrättsliga delen av detta. Det kan säkert justitieministern redogöra för i sitt avslutande anförande.

När statsministern så snabbt och så tydligt går ut offentligt och säger att den självklara slutsatsen är att han inte kan ha det jobbet, då finns det inte en möjlighet för en nationell säkerhetsrådgivare som är utnämnd av regeringen och statsministern att stanna kvar på den positionen. Det måste vi väl ändå kunna vara överens om.

Det är statsministern som har dragit i silkessnöret. Vissa uppgifter i pressen säger att man på UD använder begrepp som kastat under bussen, eller vad man nu vill använda för bildspråk när statsministern gör klart för en underställd medarbetare att han inte är lämplig och att det är en självklar slutsats att han inte kan ha jobbet.

Det är klart att statsministern måste ta ansvar för det. Det må vara hänt att den rent arbetsrättsliga grunden är en annan. Men det är självklart att det är statsministerns ansvar att den här personen har meddelat att han inte har kvar sin tjänst. Det går inte att tolka det på något annat sätt.

Det är bara synd att inte statsministern är här, tar den här debatten och tar det på allvar. Men vi får väl möjlighet att återkomma.

Fru talman! Justitieministern har i tidigare debatter gömt sig bakom den så kallade KU-granskningen. Vad som är intressant när det gäller vänskapskorruption och den tidigare säkerhetsrådgivaren Landerholm var att det tog extremt lång tid för statsministern att se allvaret i det som riktades mot Landerholm innan han drog i silkessnöret.

Det tog extremt lång tid. Det har ifrågasatts, och man har menat att den långa tiden berodde på vänskapskorruption. Det är ingenting som KU har granskat, fru talman. Jag vill bara att de som lyssnar på den här debatten får reda på det.

Vad som har gjort att man återigen har lyft fram vänskapskorruption är att det tog extremt lång tid för statsministern trots att det fanns väldigt starka indicier, bevis och uppgifter om att Landerholm inte var lämplig för rollen. Det gick månad, efter månad, efter månad. Många har konstaterat att det troligen berodde på vänskapskorruption.

När det gäller Thyberg får vi reda på att det inte har framkommit någonting om en vänskapskorruption. Nej, det tror inte jag heller. Det tog bara några timmar för statsministern att rycka i silkessnöret när det gällde Thyberg. Det är många som har ifrågasatt om det var rimligt att dra sådana slutsatser som statsministern drog om det som skulle ha kunnat ligga Thyberg till last.

Det som lades Landerholm till last var tungt. Det var viktigt på riktigt. Det är därför som det är spännande att få reda på att om en person inte har en vänskapsrelation med statsministern kan minsta lilla detalj i sammanhanget göra att man rycker i silkessnöret utan att egentligen tänka efter.

Men om man som i Landerholmfallet har gedigen bevisning om att personen i fråga faktiskt inte är lämplig tar det månader av journalistiskt gräv innan åklagaren går till åtal, och då rycker man i silkessnöret.

Det är klart att det är en enorm skillnad på hur statsministern har agerat i det fallet där det har funnits en dokumenterad vänskapsrelation och det fallet där justitieministern nu säger att det inte fanns en sådan. Det är därför som det är intressant att reda ut hur statsministern agerar när det finns en djup vänskap och när det inte finns en vänskap.

Nu har justitieministern konstaterat att det finns en stor skillnad i de olika processerna. I den ena fanns den djupa vänskapen. Där agerade statsministern på ett sätt. I den andra, där det inte fanns någon vänskapsrelation, gick det blixtsnabbt och enligt många kanske till och med oövertänkt innan man avslutade arbetsrelationen.

Det har betydelse för vad man gör och hur man uttrycker sig, och det är inte granskat av KU. Det finns en KU-anmälan som väl bereds inom KU. Statsministerns agerande i samband med att alla de här uppgifterna kom fram är inte granskat av KU. Det är inte sant. Det stämmer inte.

Vi får se vad den KU-granskningen så småningom kommer fram till. Vi tar den debatten när den ligger på bordet. Det är inte alls omöjligt att jag kommer att ställa någon interpellation i samband med att det händer.

Här och nu har vi konstaterat att man inte har dragit några lärdomar av den förra rekryteringen. Vi har inte fått något svar på det. Vi har heller inte fått något svar om vilka faktorer som har påverkat rekryteringsprocessen.

Sedan gäller frågan om funktionen är på plats. Den är på plats, säger justitieministern. Men det kan den inte vara om den som ska leda och samordna arbetet på det nationella säkerhetsrådet inte är rekryterad. Då kan den inte anses vara på plats.

Om positionen är till för att stödja statsministern i viktiga säkerhetspolitiska frågor och man ännu inte har rekryterat rådgivaren kan man inte påstå att funktionen är på plats.

Fru talman! Jag har ställt den här interpellationen till statsministern. Först och främst får jag beklaga att statsministern inte kommer hit och svarar på interpellationen. Nu har jag att debattera den med justitieministern i stället, fru talman. Jag förutsätter att justitieministern är väl inläst på frågorna och kan svara på alla de frågor som kommer upp i debatten och att han inte försöker ta sig ur frågor genom att säga att han inte har någon aning eller inte vet för att han egentligen inte har ansvaret för ämnet.

Efter den lilla inledningen vill jag påminna om vad det här handlar om. Det handlar om att statsministern efter skandalen med den tidigare nationella säkerhetsrådgivaren startade rekryteringsprocessen för att hitta en ny person till jobbet. Under torsdagen den 8 maj presenterades Tobias Thyberg, som tidigare bland annat varit ambassadör i Afghanistan och Ukraina, som statsministerns nya nationella säkerhetsrådgivare. Efter några timmar valde han att avgå. Orsaken var att DN hade ställt frågor om bilder av känslig karaktär och att Regeringskansliet inte skulle ha varit informerat om det här.

Statsministern kallar det för ett misslyckande och ser det som en självklar slutsats att Tobias Thyberg inte kan ha jobbet som nationell säkerhetsrådgivare. Den förra misslyckade rekryteringen ansågs bland annat vara ett utslag av vänskapskorruption. Det här väcker frågor om vilken relation statsministern har till Tobias Thyberg. Allt detta gör att det finns många viktiga frågor att reda ut. I min interpellation ställde jag tre frågor.

Min första fråga i interpellationen var: ”Har statsministern dragit några lärdomar från den förra rekryteringen, och i så fall vilka?” Den frågan finns det inte en tillstymmelse till svar på. En av de saker som man ifrågasatte vid den förra rekryteringen var vänskapskorruption. Vad finns det för relation mellan statsministern och den avgående säkerhetsrådgivaren i det här fallet? Att få svar på den frågan skulle göra det lättare att förstå vad det är för lärdomar som dragits. Om det inte finns någon som helst relation mellan dem är det ett svar på frågan om vilka lärdomar som dragits.

Min andra fråga var: ”Mot bakgrund av att mer än halva mandatperioden har gått och att statsministern har uttryckt att funktionen är viktig för Sveriges säkerhet, har det fått några konsekvenser att funktionen ännu inte är på plats?” Det finns visserligen en tillstymmelse till lite av ett svar, men det är definitivt inte tillräckligt. Det svar på frågan som man möjligen kan hitta är: ”Arbetet inom det nationella säkerhetsrådet fortsätter som tidigare. Det är en omfattande och välfungerande organisation som leds av den tillförordnade nationella säkerhetsrådgivaren.”

Det finns alltså inga konsekvenser av de här två misslyckade rekryteringarna och att vi inte har någon som leder arbetet. Ändå beskriver justitieministern den nationella säkerhetsrådgivarens funktion som att biträda det nationella säkerhetsrådet och biträda statsministern i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor och frågor om nationell säkerhet. Men att funktionen inte är på plats har alltså inga som helst konsekvenser. Det är ett väldigt märkligt svar från justitieministern.

Min tredje fråga var: ”Vilka faktorer påverkade rekryteringsprocessen?” Den tidigare nationella säkerhetsrådgivaren avgick i början av året. Sedan gick några månader, och därefter gjorde man den nya misslyckade rekryteringen. Vad är det som har påverkat det här? Det har alltså varit nödvändigt att få funktionen på plats snabbt, men det motsägs av att funktionen tydligen inte har någon betydelse. Vad är det som har påverkat processen, som tydligen har förhastats och skyndats fram, om man samtidigt inte tycker att det har någon som helst betydelse om funktionen är på plats eller inte?

Jag får ju inga svar på mina frågor, fru talman. Det här är ett problem. Men vi kan väl börja med att försöka reda ut om det har funnits någon vänskapsrelation mellan statsministern och den avgående säkerhetsrådgivaren Tobias Thyberg eller inte.

Herr talman! Ja, skyddsjakt är bra. Den har blivit bättre. Den kan säkert bli ännu bättre. Det är vi överens om. Det har jag inte ifrågasatt här.

Det min interpellation handlar om – och nu är det viktigt att de som lyssnar verkligen lyssnar – är vargjakt. Det är vargjakten som har gått åt fel håll. Där har utvecklingen gått åt fel håll under Peter Kullgrens tid. Den har gått från 75 till 36 till 30. För oss som vill mer än halvera vargstammen kan man inte mer än halvera tilldelningen i jakten. Det är det som har gått åt fel håll. Det är det jag säger här, ingenting annat.

Nu hoppas jag, herr talman, att landsbygdsministern gör som han har lovat så att han kan åka ut till landsbygdsborna – till fårägarna, hästägarna, jägarna och hundägarna – och se dem i ögonen och visa på resultat i praktiken. Jag hoppas det. Jag hoppas att vi ska stå här och vara väldigt överens i höst, när jag återkommer med den här interpellationen för att så att säga checka av om interpellationsdebatten som jag haft med landsbygdsministern har gett resultat. Jag hoppas att jag inte blir lika besviken som jag blivit varje höst under Peter Kullgrens tid som landsbygdsminister, när utvecklingen har gått åt fel håll när det gäller jakten på varg.

Skyddsjakten går åt rätt håll, absolut, men inte så mycket att det har kunnat halvera vargstammen – och vi behöver mer än halvera den om vi ska komma ned till de här 170 individerna som vi ändå är överens om.

Ja, det är jättebra att vi har arbetat aktivt i EU. Det var ett arbete som den tidigare regeringen påbörjade, men det är jättebra att Peter Kullgren har tagit över den stafettpinnen. Det tackar jag Peter Kullgren för.

Herr talman! Det jag vet är att den faktiska tilldelningen för licensjakt mer än har halverats under Peter Kullgrens tid. Det jag vet, med hänvisning till den tidigare debatten där Peter Kullgren sa att vi ska producera mer lammkött i Sverige, är att vi kommer att producera mindre lammkött i Sverige så länge Peter Kullgrens vargpolitik gäller. Det vet jag.

Sedan, herr talman, är det viktigt att vi håller reda på fakta. Beslutet om en tilldelning på 75 vargar togs någon gång i augusti eller september 2022. Jag kommer inte ihåg exakt datum när Kullgren tillträdde som landsbygdsminister, men jag hugger till med oktober 2022. Jag har väldigt svårt att se hur Peter Kullgren skulle ha kunnat påverka det beslutet.

Det beslut om 75 vargar som Peter Kullgren nu vill ta åt sig äran för togs alltså under en socialdemokratiskt ledd regering. Allt annat är, ursäkta mig, att lägga ut dimridåer för den som lyssnar på den här debatten. Det är faktiskt inte korrekt. Dessutom tror jag inte att det var 60 vargar som fälldes utan 57. Jag är lite osäker, men vi kanske inte ska tjafsa om det. Det viktiga är att vi, när vi hade ansvaret, också tog ansvaret för att se till att det fungerade.

Sedan har vi ett litet problem – min andra fundering i frågeställningen till landsbygdsministern: Tilldelningen måste ökas rejält. Detta har Peter Kullgren misslyckats med hittills. Det vet jag. Formerna för jakten är så krångliga att man har väldigt svårt att uppnå tilldelningen. Det var bland annat det som landsbygdsministern själv påvisade här, att det är svårt.

Det är gamla siffror som baserar sig på föregående vinter, på spårningar och annat och på hur man har bedömt vilka revir som finns och hur många som finns där. Man skulle naturligtvis kunna öppna upp formerna så att det går snabbare att nå tilldelningen. Man skulle kunna ha friare skjutning i fler revir. Man skulle kunna se över formerna så att tilldelningen kan uppnås.

Det är ju också formen för jakten som Peter Kullgren rundar lite grann, som jag pekade på i mitt inlägg. Det räcker inte med tilldelningen, utan man måste också se till att det antal vargar som man kommit fram till faktiskt skjuts av.

Vi har diskuterat det här förut, och för den som lyssnar kan det som sagt låta som att vi tycker väldigt lika – bortsett från att jag möjligen blir lite mer engagerad nu när Peter Kullgren kommer med direkta felaktigheter i kammaren. Men jag kommer naturligtvis att fortsätta interpellera landsbygdsministern i den här frågan. Jag tyckte att det var lämplig tid att göra det nu.

Bortsett från den här felaktiga informationen tyckte jag att Peter Kullgren i sitt svar hade någon sorts förhoppning om att vända den fallande kurvan – som Peter Kullgren är ansvarig för – så att den går uppåt igen. Det hoppas jag verkligen sker.

Vad jag förstått av den undersökning som gjorts har vi någonstans mellan 355 och 400 vargar i Sverige i dag. Ska man ned till 170 vargar är det klart att det måste vara en rejäl tilldelning för att man ska klara det målet.

Två gånger till kan jag nästan lova att jag kommer att återkomma om vi får leva och ha hälsan och Peter Kullgren sitter kvar som landsbygdsminister. Hösten 2025 kommer jag att återkomma och stämma av, och våren 2026 kommer jag att återkomma inför hösten 2026.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Tack för svaret, landsbygdsministern!

Den utlovade minskningen av vargstammen ned till 170 individer är bra. När jag och landsbygdsministern diskuterar dessa frågor är vi kanske inte helt överens, men vi är ofta nästan överens. Beslutet går i rätt riktning.

Problemet är att utvecklingen i praktiken har gått åt fel håll under Peter Kullgrens tid som ansvarig för frågan. Antalet vargar som har fått fällas under licensjakten har minskat under de två åren hittills under Peter Kullgrens pass, i jägartermer uttryckt. Nu återstår två tillfällen att visa att det inte bara är ord utan att orden också åtföljs av handling.

Efter sommaren väntas ett beslut om licensjakt på varg. Det är det tredje beslutet under Peter Kullgrens pass, herr talman. Om det ska vara på allvar måste beslutet innebära i alla fall 100 vargar i tilldelning. Dessutom måste formerna för vargjakten vara sådana att resultatet motsvarar tilldelningen. De senaste åren har antalet skjutna vargar legat långt under antalet i beslutet. Det var mot denna bakgrund som jag ställde frågan om hur ministern har agerat för att närma sig den vargstam som han har lovat väljarna.

Om man tittar på vad som har hänt på riktigt ser man att det när Peter Kullgren blev ansvarig kom ett beslut om en tilldelning på 36 vargar. Det var det första beslutet som togs under Peter Kullgrens ansvar. Det var mer än en halvering jämfört med föregående års tilldelning, då det var en socialdemokratiskt ledd regering. Peter Kullgrens första bidrag till att hantera frågan blev alltså att mer än halvera tilldelningen.

Nästa beslut kom 2024, och då var det 30 vargar. Det var inte en halvering jämfört med 36, men det var ytterligare en minskning efter en kraftig minskning. Där har vi ett exempel: 30 tilldelades, men 25 fälldes som ett resultat av jakten. Det finns alltså två problem för Peter Kullgren att lösa.

Herr talman! Nu har Peter Kullgren möjlighet att påverka tilldelningen inför 2025 och 2026 års beslut; det är de beslut som finns. Någon gång efter sommaren kommer alltså den tredje möjligheten, och nu vill jag i förväg ge Peter Kullgren en möjlighet att ge besked till landsbygdsbefolkningen, till djurägarna och till jägarna om hur man ska gå till väga.

Vi är, som jag kunde konstatera, herr talman, överens i ord, men jag ser inget resultat på marken. Jag hoppas att Peter Kullgren under de två åren hittills har jobbat så hårt att vi kan få ett beslut som ligger i linje med det här, men när man hör svaret här i kammaren kan man faktiskt bli lite oroad. Det handlar om de extra medel som föreslagits i vårändringsbudgeten för 2025. Det innebär i så fall ett förlorat år, herr talman – jag kan inte tolka det på något annat sätt. Det kan ju inte ge något resultat förrän till 2026 års beslut.

Jag hoppas att jag misstolkade landsbygdsministerns svar och att vi kommer att få se en rejäl tilldelning inför vargjakten efter sommaren.

Herr talman! Jo, trans finns. Trans finns eftersom det finns kön att transistera sig från, så att säga. Hade det inte funnits kön hade det inte funnits trans. Det kan vi vara helt överens om.

Frågan är vem som bestämmer vad som står i mitt personnummer, mitt pass eller något sådant. Det som samhället har rätt att bestämma över är om jag är man eller kvinna. Det kan jag inte bestämma själv. Det har funnits en möjlighet att ändra det under livet, och det tycker jag är bra. Men det måste vara reglerat, och det får inte vara självbestämmande. På något sätt försvinner själva begreppet om man äger det själv.

Däremot äger man sin identitet helt själv. Den har inte samhället någonting med att göra. Det har inte någonting med att göra hur människor klär sig eller beter sig, hur man rör sig eller dansar, om man använder smink eller peruk fast man är man eller något sådant. Samhället har ingenting med det att göra.

Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Alla människor ska få leva i lugn och ro, i fred och utan trakasserier. Man ska bli behandlad likadant som alla människor och ha samma människovärde. Men de frågorna äger man själv. Dem ska inte vi lägga oss i.

Vi hade en diskussion här tidigare om huruvida det var rimligt att samhället lägger sig i dödshjälp eller inte. Det var någon ledamot från Centerpartiet som tyckte att samhället inte borde lägga sig i det. Jag kan tycka att samhället borde lägga sig i det, men det är en annan fråga. Det kan man alltid diskutera.

Vilket kön jag har kan jag inte få bestämma själv, för då försvinner möjligheten att reglera samhället på ett demokratiskt vis. Då försvinner möjligheten att arbeta för jämställdhet och lika rättigheter. Det är det som är problemet med självbestämmande.

Identiteten äger man själv. Har man en transidentitet äger man den själv. Men ska man byta sitt juridiska kön måste det finnas någon form av regelverk för det. Jag tyckte att det vi hade var ganska bra. Det är möjligt att man hade kunnat skruva lite i det; jag vet inte. Men att gå därifrån, som vi har gjort nu, till näst intill ett självbestämmande är helt fel väg att gå.

Jag tror att detta sakta men säkert kommer att rullas tillbaka – kanske inte i dag, men det kommer att ske. Det är nämligen fel.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 29 april.)

Herr talman! Jag tackar särskilt för att Miljöpartiets ledamot begärde replik. Men nej, jag tror inte att jag kallade ledamoten från Miljöpartiet för galen eller något sådant. Jag sa att ledamoten från Miljöpartiet var ett exempel på hur man sprider ut rökridåer när man diskuterar de här frågorna. Det tycker jag är lite annorlunda.

Sedan sa jag att det finns mycket galenskap i den här debatten, och då menar jag inte specifikt den här debatten utan den stora samhällsdebatten. Det förekommer också i den stora samhällsdebatten diskussioner om att man föds i fel kropp och så vidare. Det var inget citat av någon som deltar här.

Däremot anklagade – så kan man möjligen uttrycka det – jag ledamoten från Miljöpartiet för att sprida dimridåer. Det handlar om att försöka låtsas som att det inte handlar om biologi. Det är trots allt så att själva definitionen av man och kvinna är biologi. Sedan får man naturligtvis ha identiteter, uppfattningar eller olika sätt att leva. Man kan älska vem man vill och leva sitt liv hur man vill.

Men vi måste ändå någonstans ha lite ordning och reda i det här samhället. Då måste den som byter kön göra det under reglerade former. Precis som ledamoten säger, herr talman, har man kunnat göra det i Sverige under lång tid. Vi hade ett sätt att göra det under reglerade former som har moderniserats under tiden. Det infördes 1972 och har alltså moderniserats flera gånger. Det är mycket möjligt att man hade kunnat se över den lagstiftningen och skruva lite i den.

Det som blir helt fel är när det blir ett så kallat självbestämmande. Den här lagstiftningen är så snubblande nära ett självbestämmande att den så kallade lilla spärren som finns kvar är näst intill ingenting värd. Det är om man själv kan välja som det blir fel. Det är det som jag starkt vänder mig mot. Det är då jämställdhetsarbetet och kvinnorörelsens arbete försvåras starkt.

Herr talman! Det är med de orden vi alltid inleder våra anföranden i kammaren. Det händer väl ibland att man glömmer det, men det hör till ovanligheterna. Det känns särskilt viktigt för mig att inte glömma det, eftersom jag tänkte ta upp den här bollen med könstillhörighet som den miljöpartistiska ledamoten spelade upp.

Herr talman! Jag yrkar inledningsvis bifall till reservation 12. Sedan ska jag förklara varför jag gör det och varför jag anser att detta är en fråga som är mycket viktig. Tyvärr är det i den allmänna debatten en undangömd fråga. När den diskuteras försöker förespråkarna för så kallat självbestämmande blanda bort korten. Det har vi hört ett väldigt bra exempel på i kammaren här i dag från Miljöpartiet. Det gjordes väldigt skickligt och erfaret. Ledamoten kan frågorna och vet precis hur rökridåerna ska läggas för att man ska slippa svara på de riktiga frågorna. Men jag kommer till det.

För ett år sedan tog vi ett mycket olyckligt beslut här i riksdagen. Vi beslutade om en ny lag som i princip gör det möjligt att välja vilket kön man har – om man är man eller kvinna, om man är herr eller fru talman. Beslutet riskerar att skapa många olika problem. Det fanns många och tunga argument emot beslutet, men bara få och svaga argument för. Om riksdagen skulle bifalla reservation 12 skulle man kunna beträda en väg tillbaka från ett olyckligt beslut. Bland de ledamöter som röstade för den nya lagen fanns det olika bevekelsegrunder och resonemang. Det var naturligtvis på samma sätt bland de ledamöter som röstade emot. Jag röstade emot, och jag ska förklara varför. Det är mina uppfattningar jag talar om. Jag talar inte för alla som röstade som jag.

Det första skälet att rösta emot den nya lagstiftning som beslutades för ett år sedan – det är bland annat det här som ledamoten från Miljöpartiet försöker ”dimma bort” – är att den bygger på en felaktig uppfattning om världen. Den är felaktig på grund av hur världen ser ut när vi studerar den på ett rationellt och vetenskapligt sätt. Det tror jag faktiskt att vi som röstade emot kan vara ganska överens om. Man kan inte välja kön. Vi tillhör det kön vi föds till, och det kön vi föds till är också det kön vi har när vi dör. Det är obestridliga fakta. Det går inte att välja kön.

Enligt min erfarenhet kan man inte heller välja sexuell läggning. Jag har inte lika stark biologisk argumentation för det. Men jag är övertygad om att man inte kan det.

Min erfarenhet bygger jag på samtal med människor av olika sexuell läggning. Det är ingenting som man har valt. Jag har i varje fall inte träffat någon som säger sig ha valt det. Det kanske finns. Jag är inte riktigt lika stenhård på den punkten som när det gäller att man inte kan välja kön.

Jag är född som pojke, man, och jag är heterosexuell. Det är så. Jag har inte valt det. Jag ska återkomma till det här med sexuell läggning lite senare i mitt anförande.

Det förekommer många konstiga påståenden i den här debatten. Det kan jag hålla med om. Ett av dem är att man skulle vara född i fel kropp. Det är inte heller möjligt. Det finns en kropp och inte något rätt eller fel. Man kan av olika skäl vara missnöjd med den kropp som man fick sig tilldelad. Men det är något helt annat.

Bland dem som röstade för den nya lagen fanns det de som tror att man inte bara kan välja kön. Det finns dessutom många kön att välja på. Det är naturligtvis inte heller sant. När jag berättar för människor utanför det här huset att det finns riksdagsledamöter som tror att man kan välja kön skrattar de flesta lite misstroget.

När jag berättar att det dessutom finns ledamöter som tror att det finns många kön att välja på, då slutar de flesta att skratta, skakar på huvudet och undrar: Vad håller ni egentligen på med där? Har ni inget viktigt att syssla med? Finns det inga verkliga problem att lösa?

Det här är kanske en förklaring till att vi kunde hamna så här fel i frågan. Även de som egentligen inte tror på att kön är något man kan välja tycker inte att frågan är viktig, och då bryr de sig inte. Det är naturligtvis en spekulation från min sida. Men jag tror att det kan vara en orsak till att vi har hamnat så fel.

Herr talman! Att vi har en lagstiftning som grundar sig på tro och inte på vetande, som grundar sig på vanföreställning och inte på vetenskap, är naturligtvis skäl nog för att inte genomföra en sådan lagstiftning.

Herr talman! Men det finns andra tunga argument mot den lag som antogs för ett år sedan och som om ingenting görs kommer att träda i kraft den 1 juli i år.

Det finns en orsak till att den samlade svenska kvinnorörelsen kämpade emot denna lagstiftning och en massa orimliga företeelser i samhället som visserligen inte ingår i lagstiftningen men som grundar sig på samma vanföreställningar och som drivs av samma grupper och personer. Det är grupper som skickligt arbetat med påverkansarbete och kommit väldigt långt i att förändra samhället enligt sin på tro och vanföreställningar grundade uppfattning.

Själv snubblade jag på den här frågan när jag i sociala medier noterade en märklig debatt. Den handlade om att man i vården skulle undvika ordet kvinna. Det var faktiskt en partikamrat till mig som röt ifrån och pekade på det orimliga i att sluta kalla kvinnor för kvinnor.

Det resulterade i en hatkampanj som förvånade mig både för dess styrka och för dess orimlighet i sak. Jag försökte förstå vad som höll på att hända och insåg att man under radarn var på väg att genomföra en samhällsförändring som få ville ha och som inte debatterades offentligt. Det var naturligtvis skickligt jobbat, men inte desto mindre obehagligt.

Den som hade invändningar skulle tystas och utsättas för smutskastning. Många tystnade, men kvinnorörelsen, som såg vad som stod på spel, kämpade emot. Det som kvinnorörelsen såg var ju naturligtvis att om begreppet kvinna gröps ur försvåras jämställdhetsarbetet. Utan kvinnor ingen kvinnorörelse. Det är också därför som det företrädesvis är kvinnor som kämpar emot.

Det är jämställdheten på alla plan i samhället som hotas. Ekonomiskt, politiskt och idrottsligt inflytande i alla dess former för kvinnor hotas. För kvinnorörelsen är en samhällsanalys baserad på förståelsen av könsmaktsordningen helt central. Det är inte konstigare än att det för arbetarrörelsen är helt centralt att ha en klassanalys för att förstå hur samhället fungerar, eller för den delen att vara väldigt noggrann med arbetstagarbegreppet. Det är helt centrala begrepp för arbetarrörelsen på samma sätt som kön är centrala begrepp för kvinnorörelsen.

Männen kan skratta hela vägen till banken, styrelserummet eller prispallen. Det är inte manliga boxare som protesterar hos IOK när de upptäcker att de lottats mot fyra kvinnor på vägen till guldmedaljen. Det är kvinnor som upplever obehag när deras utrymmen, som till exempel omklädningsrum, inte upplevs som säkra. Det är kvinnor som känner sig hotade om de tvingas duscha med män. Det är också bara kvinnor som hamnat i rättstvister när de ifrågasatt att detta förekommer.

Att könsmaktsordningen är biologi är inte någonting man komma runt genom att låta människor välja något som inte går att välja. Det är så självklart att det känns märkligt att behöva säga det. Det är ännu märkligare att det ifrågasätts här i Sveriges riksdag.

Jag har inte läst domen från Högsta domstolen i London som togs upp här tidigare i debatten. Men jag kan i nyhetsrapporteringen konstatera att det är kvinnor som jublar. Frågan har gällt att definiera vem som är kvinna. Hur hamnade vi där?

Svaret från Högsta domstolen i London är att kön bestäms vid födseln. I Storbritannien har man låtit gammal kunskap bli ny, och så har man lämnat vidskepligheten bakom sig.

Hur kunde man hamna där? Hur hamnar man i en situation där Högsta domstolen i London ska rättsligt pröva vem som är kvinna?

Den utveckling som ledde fram till det olyckliga beslutet som vi fattade den 17 april förra året hotar flickor och kvinnor, herr talman, och nota bene flickor och kvinnor oberoende av deras sexuella läggning. Alla flickor och kvinnor hotas av denna utveckling. För att tillfredsställa en liten grupp män slänger man halva mänskligheten under bussen.

Men det finns fler tunga argument mot det beslut som togs för ett år sedan och som borde rivas upp så fort som möjligt. De första att drabbas är som sagt flickor och kvinnor, oavsett sexuell läggning. Men det är något som uppmärksammats för lite, tror jag. De som står på tur att drabbas, tror jag, är alla hbt-plus-personer oavsett kön.

Först och främst: När det går upp för allmänheten vad som är på gång är risken stor att det uppenbart orimliga i trosföreställningen om vad kön är kommer att leda till en backlash för hela hbt-plus-kollektivet och kan användas för att ta tillbaka många decenniers viktiga framsteg för allas lika värde och för den självklara rätten att älska vem man vill. Det är en stor risk som hbt-rörelsen tar.

Den andra uppenbara risken är att om det går att hävda att kön är någonting man kan välja är det naturligtvis mycket lättare att hävda att sexuell läggning är något som man kan välja. Kan du välja kommer det alltid att finnas någon som tycker att du gjort fel val. För att tillfredsställa en liten grupp män slänger man hela hbt-plus-kollektivet under bussen. Det är en väldigt stor risk man tar.

Det finns ytterligare argument för varför denna utveckling är farlig. Det är en utveckling som undergräver demokratin. Jag hör till dem som anser att folkrörelserna är en viktig del av den svenska demokratin. Men som det uppmärksammades i en ledare i Expressen häromdagen har medlemsengagemanget i folkrörelserna minskat så kraftigt att små välorganiserade grupper kan ta över och driva ett extremt påverkansarbete med gamla organisationers goda renommé och rykte.

Vem ifrågasätter Amnesty International? Det vet väl alla att de är på den goda sidan. Vem ser att en organisation som bildades för att stödja politiska fångar och arbeta för att man inte skulle fängslas för sina åsikter nu arbetar för att skapa politiska fångar, kvinnor som slåss för sina rättigheter?

Sedan några ord till hbt-rörelsen. Jag tror att det är dags för lite självrannsakan. Var det hit ni ville? Ni borde göra upp med patriarkala strukturer. Ni reflekterar inte ens över att ni utser Agnes Wold till er största fiende.

Antingen har ni tappat det helt, eller så har ni uppnått alla era mål och kan lägga ned verksamheten. Om ni inte har större problem än Agnes Wold har ni inga problem. Agnes Wold står naturligtvis upp för allas lika värde och allas rätt att älska vem man vill. Det gör jag också.

Jag tar gärna emot utmärkelsen Rosa tisteln. Den har nu blivit någon sort hedersutnämning för den som orkar stå upp för sunt förnuft och allas lika värde. Jag tar emot den med stolthet. Var det så ni tänkte att det skulle bli?

Erfarenheterna från vår omvärld pekar på att den utveckling som den olyckliga lagstiftningen är ett resultat av fortsätter. Det kommer att ställas krav på att legalisera surrogatmödraskap och så vidare – allt i någon sorts tokliberal valfrihetsextremistisk ideologisk anda.

Ett av de få och svaga argumenten för det olyckliga beslutet den 17 april förra året var att man skulle förbättra situationen för barn och unga med psykiska problem. Tyvärr talar allt för att det är tvärtom. Det finns inga vetenskapliga belägg för att unga med identitetsproblem och psykiska diagnoser skulle må bättre av att man bara bekräftar deras diagnoser.

Det är också viktigt att komma ihåg att vårdskandalen med behandlingen av barn och unga inträffade med den nuvarande lagstiftningen. Det är alltså ingen fråga som har med det här att göra, utan det är en separat fråga. Och det är naturligtvis en stor tragedi. Däremot är det viktigt att komma ihåg att denna vårdskandal inträffade som ett resultat av samma vridna verklighetsuppfattning som ledde fram till det olyckliga beslutet den 17 april förra året.

För tydlighetens skull och med tanke på de replikskiften som har varit här tänker jag vara väldigt tydlig med att jag tycker att den nuvarande lagstiftningen, som gör det möjligt för vuxna att byta juridiskt kön efter en noggrann utredning och efter ett myndighetsbeslut, är bra. Det är en rimlig balans mellan samhällets behov av ordning och reda och en liten grupp individers speciella behov.

Det här kan dock aldrig vara en valfrihetfråga, för då går vi helt vilse. Och det är det vi är på väg att göra med den nya lagstiftningen. Man väljer inte föräldrar, kropp, ålder eller kön. Det är sådant som man bara får acceptera.

Alla ska bli behandlade med respekt; det är en annan sak. Att man får älska vem man vill är för mig en självklarhet. Att man har rätt att tro på att man lider av elallergi eller är född i fel kropp är en sak. Men att samhället ska underordna sig den tron är en annan. När WHO, Strålsäkerhetsmyndigheten eller Socialstyrelsen inte hittar några vetenskapliga belägg för elallergi beror det inte på att de saknar respekt för de människor som anser sig lida av det. Det beror på att de tar sitt samhällsansvar.

Det hade varit vansinne om myndigheter och lagstiftare hade underordnat sig vanföreställningar. Man kan tänka sig en situation där Folkhälsomyndigheten hade haft ett gäng antivaxxare i ledningen under pandemin. Det kanske hade varit respektfullt mot antivaxxarna men förödande för vårt samhälle.

Det är okej, herr talman, att tro att jorden skapades för 6 000 år sedan – det har vi exempel på i den här kammaren. Men om myndigheter, skolverk, högskolor och universitet accepterade detta i sin verksamhet och om vi lagstiftare stiftade lagar utifrån sådana uppfattningar skulle det bli samhällsfarligt.

Jag ser fram emot en debatt om de här frågorna med er som anser att man kan välja kön. Visa upp era bästa argument – ni som tror att det finns många kön att välja på! Begär gärna replik på mig nu och förklara det för mig och era väljare så att vi förstår! Det är nyttigt med debatt, och jag tror att den här frågan behöver debatteras mycket mer och mycket mer offentligt. Det behövs möjligheter att blåsa bort rökridåer.

Fru talman! Vi kan konstatera att vi återigen verkar vara överens om det inte finns några hinder för justitieministern att svara på frågorna. Då svarar alltså inte justitieministern på frågorna för att han inte kan svara på dem. Det innebär att justitieministern som ansvarig här – regeringen är ju kollektivt ansvarig för sitt arbete – och också ansvarig för statsministerns tjänsteutövning, eftersom justitieministern kommer hit och svarar på frågor som är ställda till statsministern, alltså inte är informerad om dessa jätteviktiga frågor.

Han har ingen som helst aning om att svensk säkerhet är torpederad. Statsministern har ingen aning. Justitieministern har ingen aning. Det här får bara fortgå. Sedan är det plötsligt en journalist som får reda på detta. I denna situation uppdagas att dessa frågor inte registrerats på Regeringskansliet. Allt har skötts vind för våg i ett par år innan medierna gör sitt jobb. De gör det jobb som justitieministern eller statsministern kanske borde ha gjort. De borde ha haft ordning och reda på sitt fögderi och hållit ordning på regeringen.

Nu befinner sig Sverige dessutom i ett oerhört allvarligt säkerhetspolitiskt läge. Då kan man inte bara säga: ”Det här var inget viktigt. Det var inget jag borde ha känt till.” Justitieministern eller statsministern hade åtminstone kunnat säga att det var väldigt tråkigt att de inte kunde svara på frågorna, eftersom de borde ha kunnat svara på dem. Det är ganska självklart att det här är frågor som de borde ha haft kännedom om.

Nu vet vi att varken justitieministern eller statsministern hade någon som helst kännedom om det allvarliga läget. Det är allvarligt.