Fru talman! Jag har ställt den här interpellationen till statsministern. Först och främst får jag beklaga att statsministern inte kommer hit och svarar på interpellationen. Nu har jag att debattera den med justitieministern i stället, fru talman. Jag förutsätter att justitieministern är väl inläst på frågorna och kan svara på alla de frågor som kommer upp i debatten och att han inte försöker ta sig ur frågor genom att säga att han inte har någon aning eller inte vet för att han egentligen inte har ansvaret för ämnet.

Efter den lilla inledningen vill jag påminna om vad det här handlar om. Det handlar om att statsministern efter skandalen med den tidigare nationella säkerhetsrådgivaren startade rekryteringsprocessen för att hitta en ny person till jobbet. Under torsdagen den 8 maj presenterades Tobias Thyberg, som tidigare bland annat varit ambassadör i Afghanistan och Ukraina, som statsministerns nya nationella säkerhetsrådgivare. Efter några timmar valde han att avgå. Orsaken var att DN hade ställt frågor om bilder av känslig karaktär och att Regeringskansliet inte skulle ha varit informerat om det här.

Statsministern kallar det för ett misslyckande och ser det som en självklar slutsats att Tobias Thyberg inte kan ha jobbet som nationell säkerhetsrådgivare. Den förra misslyckade rekryteringen ansågs bland annat vara ett utslag av vänskapskorruption. Det här väcker frågor om vilken relation statsministern har till Tobias Thyberg. Allt detta gör att det finns många viktiga frågor att reda ut. I min interpellation ställde jag tre frågor.

Min första fråga i interpellationen var: ”Har statsministern dragit några lärdomar från den förra rekryteringen, och i så fall vilka?” Den frågan finns det inte en tillstymmelse till svar på. En av de saker som man ifrågasatte vid den förra rekryteringen var vänskapskorruption. Vad finns det för relation mellan statsministern och den avgående säkerhetsrådgivaren i det här fallet? Att få svar på den frågan skulle göra det lättare att förstå vad det är för lärdomar som dragits. Om det inte finns någon som helst relation mellan dem är det ett svar på frågan om vilka lärdomar som dragits.

Min andra fråga var: ”Mot bakgrund av att mer än halva mandatperioden har gått och att statsministern har uttryckt att funktionen är viktig för Sveriges säkerhet, har det fått några konsekvenser att funktionen ännu inte är på plats?” Det finns visserligen en tillstymmelse till lite av ett svar, men det är definitivt inte tillräckligt. Det svar på frågan som man möjligen kan hitta är: ”Arbetet inom det nationella säkerhetsrådet fortsätter som tidigare. Det är en omfattande och välfungerande organisation som leds av den tillförordnade nationella säkerhetsrådgivaren.”

Det finns alltså inga konsekvenser av de här två misslyckade rekryteringarna och att vi inte har någon som leder arbetet. Ändå beskriver justitieministern den nationella säkerhetsrådgivarens funktion som att biträda det nationella säkerhetsrådet och biträda statsministern i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor och frågor om nationell säkerhet. Men att funktionen inte är på plats har alltså inga som helst konsekvenser. Det är ett väldigt märkligt svar från justitieministern.

Min tredje fråga var: ”Vilka faktorer påverkade rekryteringsprocessen?” Den tidigare nationella säkerhetsrådgivaren avgick i början av året. Sedan gick några månader, och därefter gjorde man den nya misslyckade rekryteringen. Vad är det som har påverkat det här? Det har alltså varit nödvändigt att få funktionen på plats snabbt, men det motsägs av att funktionen tydligen inte har någon betydelse. Vad är det som har påverkat processen, som tydligen har förhastats och skyndats fram, om man samtidigt inte tycker att det har någon som helst betydelse om funktionen är på plats eller inte?

Jag får ju inga svar på mina frågor, fru talman. Det här är ett problem. Men vi kan väl börja med att försöka reda ut om det har funnits någon vänskapsrelation mellan statsministern och den avgående säkerhetsrådgivaren Tobias Thyberg eller inte.

Fru talman! Justitieministern har i tidigare debatter gömt sig bakom den så kallade KU-granskningen. Vad som är intressant när det gäller vänskapskorruption och den tidigare säkerhetsrådgivaren Landerholm var att det tog extremt lång tid för statsministern att se allvaret i det som riktades mot Landerholm innan han drog i silkessnöret.

Det tog extremt lång tid. Det har ifrågasatts, och man har menat att den långa tiden berodde på vänskapskorruption. Det är ingenting som KU har granskat, fru talman. Jag vill bara att de som lyssnar på den här debatten får reda på det.

Vad som har gjort att man återigen har lyft fram vänskapskorruption är att det tog extremt lång tid för statsministern trots att det fanns väldigt starka indicier, bevis och uppgifter om att Landerholm inte var lämplig för rollen. Det gick månad, efter månad, efter månad. Många har konstaterat att det troligen berodde på vänskapskorruption.

När det gäller Thyberg får vi reda på att det inte har framkommit någonting om en vänskapskorruption. Nej, det tror inte jag heller. Det tog bara några timmar för statsministern att rycka i silkessnöret när det gällde Thyberg. Det är många som har ifrågasatt om det var rimligt att dra sådana slutsatser som statsministern drog om det som skulle ha kunnat ligga Thyberg till last.

Det som lades Landerholm till last var tungt. Det var viktigt på riktigt. Det är därför som det är spännande att få reda på att om en person inte har en vänskapsrelation med statsministern kan minsta lilla detalj i sammanhanget göra att man rycker i silkessnöret utan att egentligen tänka efter.

Men om man som i Landerholmfallet har gedigen bevisning om att personen i fråga faktiskt inte är lämplig tar det månader av journalistiskt gräv innan åklagaren går till åtal, och då rycker man i silkessnöret.

Det är klart att det är en enorm skillnad på hur statsministern har agerat i det fallet där det har funnits en dokumenterad vänskapsrelation och det fallet där justitieministern nu säger att det inte fanns en sådan. Det är därför som det är intressant att reda ut hur statsministern agerar när det finns en djup vänskap och när det inte finns en vänskap.

Nu har justitieministern konstaterat att det finns en stor skillnad i de olika processerna. I den ena fanns den djupa vänskapen. Där agerade statsministern på ett sätt. I den andra, där det inte fanns någon vänskapsrelation, gick det blixtsnabbt och enligt många kanske till och med oövertänkt innan man avslutade arbetsrelationen.

Det har betydelse för vad man gör och hur man uttrycker sig, och det är inte granskat av KU. Det finns en KU-anmälan som väl bereds inom KU. Statsministerns agerande i samband med att alla de här uppgifterna kom fram är inte granskat av KU. Det är inte sant. Det stämmer inte.

Vi får se vad den KU-granskningen så småningom kommer fram till. Vi tar den debatten när den ligger på bordet. Det är inte alls omöjligt att jag kommer att ställa någon interpellation i samband med att det händer.

Här och nu har vi konstaterat att man inte har dragit några lärdomar av den förra rekryteringen. Vi har inte fått något svar på det. Vi har heller inte fått något svar om vilka faktorer som har påverkat rekryteringsprocessen.

Sedan gäller frågan om funktionen är på plats. Den är på plats, säger justitieministern. Men det kan den inte vara om den som ska leda och samordna arbetet på det nationella säkerhetsrådet inte är rekryterad. Då kan den inte anses vara på plats.

Om positionen är till för att stödja statsministern i viktiga säkerhetspolitiska frågor och man ännu inte har rekryterat rådgivaren kan man inte påstå att funktionen är på plats.

Fru talman! När man talar om ett silkessnöre är det ett uttryck för att man ser till att en person lämnar en uppgift. Det handlar om att en person med makt ser till att en underordnad lämnar sin position.

Om statsministern säger: En självklar slutsats är att han inte kan ha det jobbet, är en underställd medarbetares självklara insikt: Om min högste chef offentligt säger att jag självklart inte kan ha det här jobbet, då kan jag inte vara kvar.

Sedan hur det exakt rent arbetsrättsligt gick till när anställningen avslutades vet jag inte. Jag vet inte ens om anställningen är avslutad, eller om anställningen kanske finns kvar på Utrikesdepartementet. Jag kan inte den arbetsrättsliga delen av detta. Det kan säkert justitieministern redogöra för i sitt avslutande anförande.

När statsministern så snabbt och så tydligt går ut offentligt och säger att den självklara slutsatsen är att han inte kan ha det jobbet, då finns det inte en möjlighet för en nationell säkerhetsrådgivare som är utnämnd av regeringen och statsministern att stanna kvar på den positionen. Det måste vi väl ändå kunna vara överens om.

Det är statsministern som har dragit i silkessnöret. Vissa uppgifter i pressen säger att man på UD använder begrepp som kastat under bussen, eller vad man nu vill använda för bildspråk när statsministern gör klart för en underställd medarbetare att han inte är lämplig och att det är en självklar slutsats att han inte kan ha jobbet.

Det är klart att statsministern måste ta ansvar för det. Det må vara hänt att den rent arbetsrättsliga grunden är en annan. Men det är självklart att det är statsministerns ansvar att den här personen har meddelat att han inte har kvar sin tjänst. Det går inte att tolka det på något annat sätt.

Det är bara synd att inte statsministern är här, tar den här debatten och tar det på allvar. Men vi får väl möjlighet att återkomma.