Patrik Björck (S) om (forts. från § 4) Prioriteringar inom hälso- och sjukvården (forts. SoU17)

Herr talman! Det är med de orden vi alltid inleder våra anföranden i kammaren. Det händer väl ibland att man glömmer det, men det hör till ovanligheterna. Det känns särskilt viktigt för mig att inte glömma det, eftersom jag tänkte ta upp den här bollen med könstillhörighet som den miljöpartistiska ledamoten spelade upp.

Herr talman! Jag yrkar inledningsvis bifall till reservation 12. Sedan ska jag förklara varför jag gör det och varför jag anser att detta är en fråga som är mycket viktig. Tyvärr är det i den allmänna debatten en undangömd fråga. När den diskuteras försöker förespråkarna för så kallat självbestämmande blanda bort korten. Det har vi hört ett väldigt bra exempel på i kammaren här i dag från Miljöpartiet. Det gjordes väldigt skickligt och erfaret. Ledamoten kan frågorna och vet precis hur rökridåerna ska läggas för att man ska slippa svara på de riktiga frågorna. Men jag kommer till det.

För ett år sedan tog vi ett mycket olyckligt beslut här i riksdagen. Vi beslutade om en ny lag som i princip gör det möjligt att välja vilket kön man har – om man är man eller kvinna, om man är herr eller fru talman. Beslutet riskerar att skapa många olika problem. Det fanns många och tunga argument emot beslutet, men bara få och svaga argument för. Om riksdagen skulle bifalla reservation 12 skulle man kunna beträda en väg tillbaka från ett olyckligt beslut. Bland de ledamöter som röstade för den nya lagen fanns det olika bevekelsegrunder och resonemang. Det var naturligtvis på samma sätt bland de ledamöter som röstade emot. Jag röstade emot, och jag ska förklara varför. Det är mina uppfattningar jag talar om. Jag talar inte för alla som röstade som jag.

Det första skälet att rösta emot den nya lagstiftning som beslutades för ett år sedan – det är bland annat det här som ledamoten från Miljöpartiet försöker ”dimma bort” – är att den bygger på en felaktig uppfattning om världen. Den är felaktig på grund av hur världen ser ut när vi studerar den på ett rationellt och vetenskapligt sätt. Det tror jag faktiskt att vi som röstade emot kan vara ganska överens om. Man kan inte välja kön. Vi tillhör det kön vi föds till, och det kön vi föds till är också det kön vi har när vi dör. Det är obestridliga fakta. Det går inte att välja kön.

Enligt min erfarenhet kan man inte heller välja sexuell läggning. Jag har inte lika stark biologisk argumentation för det. Men jag är övertygad om att man inte kan det.

Min erfarenhet bygger jag på samtal med människor av olika sexuell läggning. Det är ingenting som man har valt. Jag har i varje fall inte träffat någon som säger sig ha valt det. Det kanske finns. Jag är inte riktigt lika stenhård på den punkten som när det gäller att man inte kan välja kön.

Jag är född som pojke, man, och jag är heterosexuell. Det är så. Jag har inte valt det. Jag ska återkomma till det här med sexuell läggning lite senare i mitt anförande.

Det förekommer många konstiga påståenden i den här debatten. Det kan jag hålla med om. Ett av dem är att man skulle vara född i fel kropp. Det är inte heller möjligt. Det finns en kropp och inte något rätt eller fel. Man kan av olika skäl vara missnöjd med den kropp som man fick sig tilldelad. Men det är något helt annat.

Bland dem som röstade för den nya lagen fanns det de som tror att man inte bara kan välja kön. Det finns dessutom många kön att välja på. Det är naturligtvis inte heller sant. När jag berättar för människor utanför det här huset att det finns riksdagsledamöter som tror att man kan välja kön skrattar de flesta lite misstroget.

När jag berättar att det dessutom finns ledamöter som tror att det finns många kön att välja på, då slutar de flesta att skratta, skakar på huvudet och undrar: Vad håller ni egentligen på med där? Har ni inget viktigt att syssla med? Finns det inga verkliga problem att lösa?

Det här är kanske en förklaring till att vi kunde hamna så här fel i frågan. Även de som egentligen inte tror på att kön är något man kan välja tycker inte att frågan är viktig, och då bryr de sig inte. Det är naturligtvis en spekulation från min sida. Men jag tror att det kan vara en orsak till att vi har hamnat så fel.

Herr talman! Att vi har en lagstiftning som grundar sig på tro och inte på vetande, som grundar sig på vanföreställning och inte på vetenskap, är naturligtvis skäl nog för att inte genomföra en sådan lagstiftning.

Herr talman! Men det finns andra tunga argument mot den lag som antogs för ett år sedan och som om ingenting görs kommer att träda i kraft den 1 juli i år.

Det finns en orsak till att den samlade svenska kvinnorörelsen kämpade emot denna lagstiftning och en massa orimliga företeelser i samhället som visserligen inte ingår i lagstiftningen men som grundar sig på samma vanföreställningar och som drivs av samma grupper och personer. Det är grupper som skickligt arbetat med påverkansarbete och kommit väldigt långt i att förändra samhället enligt sin på tro och vanföreställningar grundade uppfattning.

Själv snubblade jag på den här frågan när jag i sociala medier noterade en märklig debatt. Den handlade om att man i vården skulle undvika ordet kvinna. Det var faktiskt en partikamrat till mig som röt ifrån och pekade på det orimliga i att sluta kalla kvinnor för kvinnor.

Det resulterade i en hatkampanj som förvånade mig både för dess styrka och för dess orimlighet i sak. Jag försökte förstå vad som höll på att hända och insåg att man under radarn var på väg att genomföra en samhällsförändring som få ville ha och som inte debatterades offentligt. Det var naturligtvis skickligt jobbat, men inte desto mindre obehagligt.

Den som hade invändningar skulle tystas och utsättas för smutskastning. Många tystnade, men kvinnorörelsen, som såg vad som stod på spel, kämpade emot. Det som kvinnorörelsen såg var ju naturligtvis att om begreppet kvinna gröps ur försvåras jämställdhetsarbetet. Utan kvinnor ingen kvinnorörelse. Det är också därför som det företrädesvis är kvinnor som kämpar emot.

Det är jämställdheten på alla plan i samhället som hotas. Ekonomiskt, politiskt och idrottsligt inflytande i alla dess former för kvinnor hotas. För kvinnorörelsen är en samhällsanalys baserad på förståelsen av könsmaktsordningen helt central. Det är inte konstigare än att det för arbetarrörelsen är helt centralt att ha en klassanalys för att förstå hur samhället fungerar, eller för den delen att vara väldigt noggrann med arbetstagarbegreppet. Det är helt centrala begrepp för arbetarrörelsen på samma sätt som kön är centrala begrepp för kvinnorörelsen.

Männen kan skratta hela vägen till banken, styrelserummet eller prispallen. Det är inte manliga boxare som protesterar hos IOK när de upptäcker att de lottats mot fyra kvinnor på vägen till guldmedaljen. Det är kvinnor som upplever obehag när deras utrymmen, som till exempel omklädningsrum, inte upplevs som säkra. Det är kvinnor som känner sig hotade om de tvingas duscha med män. Det är också bara kvinnor som hamnat i rättstvister när de ifrågasatt att detta förekommer.

Att könsmaktsordningen är biologi är inte någonting man komma runt genom att låta människor välja något som inte går att välja. Det är så självklart att det känns märkligt att behöva säga det. Det är ännu märkligare att det ifrågasätts här i Sveriges riksdag.

Jag har inte läst domen från Högsta domstolen i London som togs upp här tidigare i debatten. Men jag kan i nyhetsrapporteringen konstatera att det är kvinnor som jublar. Frågan har gällt att definiera vem som är kvinna. Hur hamnade vi där?

Svaret från Högsta domstolen i London är att kön bestäms vid födseln. I Storbritannien har man låtit gammal kunskap bli ny, och så har man lämnat vidskepligheten bakom sig.

Hur kunde man hamna där? Hur hamnar man i en situation där Högsta domstolen i London ska rättsligt pröva vem som är kvinna?

Den utveckling som ledde fram till det olyckliga beslutet som vi fattade den 17 april förra året hotar flickor och kvinnor, herr talman, och nota bene flickor och kvinnor oberoende av deras sexuella läggning. Alla flickor och kvinnor hotas av denna utveckling. För att tillfredsställa en liten grupp män slänger man halva mänskligheten under bussen.

Men det finns fler tunga argument mot det beslut som togs för ett år sedan och som borde rivas upp så fort som möjligt. De första att drabbas är som sagt flickor och kvinnor, oavsett sexuell läggning. Men det är något som uppmärksammats för lite, tror jag. De som står på tur att drabbas, tror jag, är alla hbt-plus-personer oavsett kön.

Först och främst: När det går upp för allmänheten vad som är på gång är risken stor att det uppenbart orimliga i trosföreställningen om vad kön är kommer att leda till en backlash för hela hbt-plus-kollektivet och kan användas för att ta tillbaka många decenniers viktiga framsteg för allas lika värde och för den självklara rätten att älska vem man vill. Det är en stor risk som hbt-rörelsen tar.

Den andra uppenbara risken är att om det går att hävda att kön är någonting man kan välja är det naturligtvis mycket lättare att hävda att sexuell läggning är något som man kan välja. Kan du välja kommer det alltid att finnas någon som tycker att du gjort fel val. För att tillfredsställa en liten grupp män slänger man hela hbt-plus-kollektivet under bussen. Det är en väldigt stor risk man tar.

Det finns ytterligare argument för varför denna utveckling är farlig. Det är en utveckling som undergräver demokratin. Jag hör till dem som anser att folkrörelserna är en viktig del av den svenska demokratin. Men som det uppmärksammades i en ledare i Expressen häromdagen har medlemsengagemanget i folkrörelserna minskat så kraftigt att små välorganiserade grupper kan ta över och driva ett extremt påverkansarbete med gamla organisationers goda renommé och rykte.

Vem ifrågasätter Amnesty International? Det vet väl alla att de är på den goda sidan. Vem ser att en organisation som bildades för att stödja politiska fångar och arbeta för att man inte skulle fängslas för sina åsikter nu arbetar för att skapa politiska fångar, kvinnor som slåss för sina rättigheter?

Sedan några ord till hbt-rörelsen. Jag tror att det är dags för lite självrannsakan. Var det hit ni ville? Ni borde göra upp med patriarkala strukturer. Ni reflekterar inte ens över att ni utser Agnes Wold till er största fiende.

Antingen har ni tappat det helt, eller så har ni uppnått alla era mål och kan lägga ned verksamheten. Om ni inte har större problem än Agnes Wold har ni inga problem. Agnes Wold står naturligtvis upp för allas lika värde och allas rätt att älska vem man vill. Det gör jag också.

Jag tar gärna emot utmärkelsen Rosa tisteln. Den har nu blivit någon sort hedersutnämning för den som orkar stå upp för sunt förnuft och allas lika värde. Jag tar emot den med stolthet. Var det så ni tänkte att det skulle bli?

Erfarenheterna från vår omvärld pekar på att den utveckling som den olyckliga lagstiftningen är ett resultat av fortsätter. Det kommer att ställas krav på att legalisera surrogatmödraskap och så vidare – allt i någon sorts tokliberal valfrihetsextremistisk ideologisk anda.

Ett av de få och svaga argumenten för det olyckliga beslutet den 17 april förra året var att man skulle förbättra situationen för barn och unga med psykiska problem. Tyvärr talar allt för att det är tvärtom. Det finns inga vetenskapliga belägg för att unga med identitetsproblem och psykiska diagnoser skulle må bättre av att man bara bekräftar deras diagnoser.

Det är också viktigt att komma ihåg att vårdskandalen med behandlingen av barn och unga inträffade med den nuvarande lagstiftningen. Det är alltså ingen fråga som har med det här att göra, utan det är en separat fråga. Och det är naturligtvis en stor tragedi. Däremot är det viktigt att komma ihåg att denna vårdskandal inträffade som ett resultat av samma vridna verklighetsuppfattning som ledde fram till det olyckliga beslutet den 17 april förra året.

För tydlighetens skull och med tanke på de replikskiften som har varit här tänker jag vara väldigt tydlig med att jag tycker att den nuvarande lagstiftningen, som gör det möjligt för vuxna att byta juridiskt kön efter en noggrann utredning och efter ett myndighetsbeslut, är bra. Det är en rimlig balans mellan samhällets behov av ordning och reda och en liten grupp individers speciella behov.

Det här kan dock aldrig vara en valfrihetfråga, för då går vi helt vilse. Och det är det vi är på väg att göra med den nya lagstiftningen. Man väljer inte föräldrar, kropp, ålder eller kön. Det är sådant som man bara får acceptera.

Alla ska bli behandlade med respekt; det är en annan sak. Att man får älska vem man vill är för mig en självklarhet. Att man har rätt att tro på att man lider av elallergi eller är född i fel kropp är en sak. Men att samhället ska underordna sig den tron är en annan. När WHO, Strålsäkerhetsmyndigheten eller Socialstyrelsen inte hittar några vetenskapliga belägg för elallergi beror det inte på att de saknar respekt för de människor som anser sig lida av det. Det beror på att de tar sitt samhällsansvar.

Det hade varit vansinne om myndigheter och lagstiftare hade underordnat sig vanföreställningar. Man kan tänka sig en situation där Folkhälsomyndigheten hade haft ett gäng antivaxxare i ledningen under pandemin. Det kanske hade varit respektfullt mot antivaxxarna men förödande för vårt samhälle.

Det är okej, herr talman, att tro att jorden skapades för 6 000 år sedan – det har vi exempel på i den här kammaren. Men om myndigheter, skolverk, högskolor och universitet accepterade detta i sin verksamhet och om vi lagstiftare stiftade lagar utifrån sådana uppfattningar skulle det bli samhällsfarligt.

Jag ser fram emot en debatt om de här frågorna med er som anser att man kan välja kön. Visa upp era bästa argument – ni som tror att det finns många kön att välja på! Begär gärna replik på mig nu och förklara det för mig och era väljare så att vi förstår! Det är nyttigt med debatt, och jag tror att den här frågan behöver debatteras mycket mer och mycket mer offentligt. Det behövs möjligheter att blåsa bort rökridåer.