Björn Wiechel

Fru talman! Möjligen tackar jag ledamoten för svaret.

Då kan jag inleda med att säga att det finns en skillnad mellan nominella anslag och reala anslag. Vissa saker är hur mycket det är i siffror och andra hur mycket det är i värden, och i och med inflation och kostnader är en siffra inte lika mycket värd längre. Det innebär att med de kostnader som public service-bolagen har haft och även har i framtiden och med det ökade uppdraget har man fått väldigt mycket dyrare verksamhet, som den här tilldelningen inte på något sätt täcker. Det kommer att innebära att man kommer att tvingas bedriva mindre verksamhet. Det är det som är nedskärning.

Jag ställer frågan igen. Det här är inget liksom lite i randen, utan det är en kraftig underfinansiering som gör det svårt att klara av uppdraget i morgon. Det är värt att ta på allvar, menar jag. Vad är det då som ska bort? Man kommer inte att kunna välja att göra allting. Här finns en möjlighet för regeringen att visa vad den vill med public services uppdrag och hur regeringen prioriterar. Är det program och lokal bevakning som ska bort? Är det att nå nya grupper och hänga med i utvecklingen som ska bort, eller är det beredskapsuppdraget man inte ska leva upp till? Något kommer att få stryka på foten. Vad ska bort?

Fru talman! Tack, Kristina Axén Olin, för anförandet!

Den finansiering som ni i SD-regeringen går fram med, återigen i strid mot övriga partier, innebär en nedskärning. Ni begränsar också möjligheterna för public service att klara av sitt uppdrag och nå ut. Det är en begränsning i att kunna nå ut och nå nya grupper.

Det jag är ute efter med min fråga är politiskt ansvarstagande. Om man, som regeringen, väljer att skära ned vore det ansvarsfullt att också peka ut vad som inte längre ska göras. Vad är inte lika viktigt längre? Vi fick höra tidigare av Alexander Christiansson att alla skär ned, att public service också måste skära ned och att man inte kommer att kunna göra allt utan kommer att få välja.

Vad i public services uppdrag ska man då strunta i att leva upp till? Det är min fråga. Jag menar att det inte är ansvarstagande att först underfinansiera och samtidigt öka uppdragen och sedan lägga ansvaret för neddragningarna hos SVT, SR och Utbildningsradion.

Min fråga är alltså: För att ta ansvar för själva politiken, vad vill Kristina Axén Olin att public service ska sluta med?

Fru talman! Jag tackar ledamoten för det avslutande svaret om varför public service inte också ska skära ned när man skär ned i hela samhället. Ja, det är en nedskärning.

Det är en nedskärning utifrån kostnadsökningarna, och det är en nedskärning utifrån de ökade kraven på bland annat beredskap. Det är också en begränsning av vad public service får göra för att kunna nå ut och kunna klara av sitt uppdrag.

Vi återkommer till språket, som är en viktig kulturell gemenskap. Public service har en central roll som samlingsplats för just svenska språket när det gäller att producera på svenska och att utveckla och vårda det svenska språket. För många är public service en väg in till det svenska språket. Detta bidrar till integration, och för landet är det ett sätt för oss svenskar att mötas. Det här offras dock när Sverigedemokraterna inleder en nedmontering av public service.

Vad tänker Alexander Christiansson? Vad är det bästa sättet för oss att upprätthålla det svenska språkets status? Är det att vi stärker svenskarnas eget oberoende public service som producerar på svenska, för Sverige? Eller är det att vi monterar ned detta och i stället lägger oss platt för techjättar och internationell propaganda?

Fru talman! Jag tackar ledamöterna för debatten. Den finansiering som SD-regeringen gått fram med – i strid mot övriga partier, ska sägas – innebär en nedskärning och en nedmontering av public service. Därtill försvårar man för public service att utföra sitt uppdrag genom att kringskära hur public service får nå ut och arbeta. Konsekvenserna av detta blir större svårigheter att klara beredskapen, kortare räckvidd, att mindre av Sverige täcks och att färre nya får ta del av innehållet.

Detta sker i konkurrens med globala techjättar och i konkurrens med politiskt och ekonomiskt driven internationell propaganda. Den tränger inte bara undan våra oberoende medier, utan den tränger också undan det svenska språket från svenskarnas mediala vardag.

Min fråga är: Varför väljer Sverigedemokraterna att inte i gärning värna det svenska språket?

Fru talman! Att Sveriges tillväxt nu inte längre är sämst utan bara väldigt dålig är möjligen ett tunt halmstrå.

Det jag var ute efter var att se på den politik man bedriver. När den utvärderas och mäts och man ser, svart på vitt, att den inte är effektiv om man vill skapa tillväxt, drar man då några lärdomar av det? Det var utgångspunkten för min interpellation, inte att få höra prat om annat eller skyllande på omvärlden. Den politik man har drivit har inte varit effektiv för att skapa tillväxt, och jag var ute efter ett resonemang om det.

Politiken har inte varit rätt avvägd, helt enkelt. Vi kan läsa det i rapporter, men vi kan också läsa det i resultatet. Vi har konkurser. Vi har en skyhög arbetslöshet. Vi har en riktigt dålig tillväxt. Vi har människor som blir fattigare i det här landet. Sverige går åt fel håll. Resultatet talar sitt tydliga språk. Det är ett misslyckande, och det har sin grund i politiska vägval.

Det finns saker som skulle kunna göra det bättre, om man vill. Det finns alternativ. Det finns tydliga alternativ. Vi socialdemokrater vill det. Därför har vi föreslagit det gång på gång, konsekvent och konstant. Vår utgångspunkt är att vi inte kan acceptera att vanligt folk blir fattigare, att arbetslösheten är rekordhög och att tillväxten är så pass dålig.

Sverige behöver en ny riktning för den ekonomiska politiken. Det visar resultatet, det visar utvärderingarna och det visar behoven.

Jag sökte en självreflektion: Drar man några lärdomar utifrån den förda politiken? Det var utgångspunkten för min interpellation.

(Applåder)

Fru talman! Tack till finansministern, återigen, för svaret och diskussionen!

Det är sant att inflationen har gått ned, och det beror på att hushållen har tappat köpkraft genom att deras löner har sänkts. Det är hushållen som har sänkt inflationen.

Vad har då regeringen gjort? Jo, man har stöttat vissa, framför allt höginkomsttagare. Det är det som är problemet. Om man ska hjälpa samhället genom svåra tider spelar det roll vilka man hjälper. Det får olika tillväxteffekter. Det spelar roll vad regeringen gör. Här har regeringen valt att stötta rika, och det har dessutom en väldigt dålig sysselsättningseffekt. Det är där kärnan i frågan ligger.

Svaret ingjuter inte riktigt trygghet när det gäller att regeringen avser att tänka om i de här avseendena och framöver satsa på det som faktiskt skapar tillväxt.

Ja, ni sänker skatten för fler; det är alldeles riktigt. Men stora grupper som jobbar hårt får bara väldigt lite, medan regeringen gör enorma skattesänkningar för rika. Det är ett problem.

Jag kommer från Västerbotten. I stora delar av länet är det bara knappt en på hundra som får del av regeringens skattesänkning riktad till välbärgade. Samtidigt får var sjätte invånare på ställen som Danderyd del av den. Men den betalas av västerbottningarna genom mindre pengar i plånboken, sämre sjukvård och lägre tillväxt.

Socialdemokraterna har i våra budgetar lagt fram förslag som träffar rätt. Våra budgetar skulle ha renderat mer tillväxt om det hade varit de som gällt. Det hade också blivit ökad rättvisa och sammanhållning, vilket är viktiga värden för oss.

Vi har en rättvis skattesänkning, där vanliga familjer får mer pengar i plånboken. Regeringen brukar lyfta fram polis-sjuksköterske-familjen som exempel. Med vår politik hade de fått mer. Vi riktar insatser till dem med behov. Vi upprätthåller bostadsbidrag, och vi försämrar inte högkostnadsskydd som regeringen gör. Det är både rätt och effektivt.

Vi ger mer till sjukvården för att behålla personal och kapacitet. Som vi har konstaterat får det goda samhällsekonomiska följder. Vi gör offentliga investeringar, som ett riktigt bostadsbyggande. Vi har en seriös arbetsmarknadspolitik med en modern arbetslinje som tar sig an problemen på arbetsmarknaden, som får folk i jobb och som höjer löner.

Vad jag önskar är en finansminister som tar in den här kritiken och som väger in evidensen och empirin i sin politik, om man nu vill skapa tillväxt. Vi ser ju resultatet: Tillväxten är usel. Vi har en skyhög arbetslöshet. Vi har vanligt folk som blir fattigare. Vi ser felaktiga vägval.

Det här är ett misslyckande. Det är inte någonting man kan skylla ifrån sig, utan det har att göra med egna val – den egna politiken. Att finansministern inte deklarerar att man avser att ompröva detta är någonting jag beklagar. Det vittnar också om att man sätter andra intressen främst. Man sätter särintressen, och kanske egenintressen, före ett allmänintresse. Det är beklagligt, helt enkelt.

Med detta sagt: Resultatet av politiken är vad det är, och det ger skäl för omprövning. Jag menar att Sverige behöver en ny riktning för den ekonomiska politiken.

Fru talman! Tack, finansministern, för svaret!

Skälet till att jag ställt interpellationen är att Finanspolitiska rådet har kommit med en rapport. Där påtalas att regeringen i större utsträckning bör redovisa och ta hänsyn till multiplikatorer, alltså vilken effekt på tillväxten som olika insatser har.

Det jag undrar är om regeringen drar några lärdomar. Resultatet av regeringens politik är nämligen en dålig tillväxt, skyhög arbetslöshet och att vanligt folk blir fattigare. Man inser utifrån dessa multiplikatorer att regeringens misslyckande ligger i de politiska vägvalen. Jag tänkte ta några exempel.

Att satsa på välfärden är bra för tillväxten. Det vet alla som ägnar sig åt ekonomi, och det är inte inflationsdrivande. Men vad gör regeringen här? Jo, stora nedskärningar på skola och sjukvård.

Det är känt att regeringen har skapat en nationell sjukvårdskris med stora uppsägningar. Det är förstås dåligt för tryggheten, men också för tillväxten.

Regeringens svar är då inte att tänka om och anslå mer, utan nu vill man uppmuntra läkare att säga upp sig och byta till att bli stafettläkare i stället. Det är det system som splittrar och fördyrar vården. Man blir lite häpen, fru talman!

Vidare framhåller regeringen i svaret sin ”arbetslinje”, men den har konstaterats utdaterad och effektlös. Den har inte sänkt arbetslösheten och har i dag minimal sysselsättningseffekt, vilket Finanspolitiska rådet också har påtalat. Mer av samma här skulle bara vara dyrt och inte bra för jobb och tillväxt. Ändå är det vad regeringen pekar ut.

Jag ser heller inga lärdomar här. De satsningar som regeringen väl gör, och som lyfts fram i svaret, på innovation och yrkesutbildningar må vara lovvärda. Problemet är att regeringen började med att kraftigt skära ned på dessa områden när de behövdes som bäst.

Nu skjuter man till lite, men inte så att det ökar på totalen. Det är bedrägligt. Den sortens agerande med att plocka bort mycket och sedan lägga tillbaka lite – eller som regeringen också gör, att kalla saker för en ”satsning” trots att det inte innebär en real ökning – är ett siffertrixande som också kritiserats.

Sedan handlar det om skatterna. Det är självklart för de flesta att skattesänkningar till dem som behöver pengarna mest, låg- och medelinkomsttagare, har störst effekt, för de använder dem.

Men regeringen väljer att riktat sänka skatten mest för dem som tjänar över 65 000 kronor i månaden, och detta samtidigt som vanligt folk vänder på slantarna.

Återigen: Regeringens åtgärder är ineffektiva. På punkt efter punkt är den ekonomiska politiken sämre för tillväxten. Vi ser ju resultatet. Jag hör dock ingen självkritik.

Finansministern får gärna redogöra för sina motiv till den riktade skattesänkningen för dem med inkomster över 65 000 kronor i månaden. Utifrån multiplikatorer och effekt på tillväxt, och i relation till andra åtgärder: Är den verkligen bäst? Eller kommer regeringen att ompröva sin politik?

Herr talman! Socialdemokraterna ser stora behov av att genom reglering stärka konsumenternas rättigheter och skydd på kreditmarknaden, vilket är vad den här debatten handlar om.

En osund marknad har skapat en situation som till stora delar skapar fördärv. Exemplen är många på människor som, pådrivna av oseriösa aktörer, fastnar i onda skuldcirklar. Så kan vi inte ha det. Den tidigare, Sledda regeringen tog flera och viktiga steg på området för att få bort ocker och reglera marknaden, och det är välkommet att den nuvarande regeringen går vidare med arbetet.

Problemen med oseriösa snabblåneföretag och en osund kreditmarknad behöver åtgärdas. Att den som lånar ut pengar framöver ska regleras och leva upp till krav som bank, så som föreslås, är rimligt. Socialdemokraterna stöder därför propositionen. Men propositionen innehåller samtidigt vissa frågetecken, herr talman.

Regeringen har inte tillhandahållit ett tillräckligt underlag för hur den motiverar att även kreditförmedlare ska omfattas av lagstiftningen. Dessa brister i förslaget har lyfts både av remissinstanser och av Lagrådet, och regeringens svar är att den gör bedömningen att kreditgivare och kreditförmedlare är så pass sammanvävda att ett undantag för kreditförmedlare skulle kunna medföra att lagen kan rundas av snabblåneföretagen.

Det är svårt att utifrån regeringens bristfälliga underlag granska och värdera den bedömningen eller göra en annan bedömning. Socialdemokraterna förutsätter därför att regeringen vid behov har tillräckliga svar som motiverar positionen och att den arbetar för att konsumenter fortsatt ska ha möjlighet att jämföra lånekostnader.

Vidare har kritik framförts mot att regeringen hanterar propositionen separat från ett EU-direktiv som är på väg att implementeras. Det direktivet handlar också om regleringar och förstärkningar av konsumenträtten, och där anges bland annat att kreditförmedlare ska ha rätt att verka på en europeisk marknad. Eftersom EU-direktivet och den aktuella propositionen har beröringspunkter förväntar vi socialdemokrater oss att regeringen har en genomtänkt och sammanhållen politik där de två produkterna är förenliga.

Herr talman! Att stärka konsumenternas ställning är av mycket stor betydelse. I ljuset av det och av att regeringen själv säger sig värna konsumentskydd och rättigheter är det både beklagligt och motsägelsefullt att SD-regeringen samtidigt håller emot införandet av ett skuld- och kreditregister. Ett sådant är nämligen viktigt i sammanhanget.

Likaså är det helt bakvänt att SD-regeringen väljer att helt slopa stödet till Sveriges konsumenter, alltså de i civilsamhället som hjälper och stöder konsumenter på marknaden. Just det är förstås en del av SD-regeringens högerpopulistiska kulturkrig mot Folkrörelse, Folkbildnings- och Föreningssverige. Det här handlar om kaffepengar för staten, men det är förödande för Sveriges konsumenter.

Följden av SD-regeringens motsägelsefulla agerande parallellt med den aktuella propositionen blir förvirring, vilket bidrar till att grumla motiven bakom regeringens förslag i en proposition som i övrigt har bra delar.

Herr talman! Min fråga går till statsrådet Wykman.

Nu bedriver man penningtvätt i ”närmast industriell skala”. Så säger Ekobrottsmyndigheten i sin senaste rapport om den ekonomiska brottsligheten. Det handlar om 100–150 miljarder kronor i brottsvinster varje år, och det växer. Myndigheten pekar också på att vissa branscher är särskilt drabbade, såsom banker, byggen och välfärden.

Vi socialdemokrater har lyft upp denna fråga ett flertal gånger och har bland annat föreslagit att det ska införas en högre nivå av straff för ekonomisk brottslighet och att en djupare genomlysning ska göras av särskilt utsatta branscher. Detta har SD-regeringen inte hörsammat utan röstat ned.

Nu kommer Ekobrottsmyndigheten med sin mycket allvarliga rapport och styrker det vi har framlagt. Borde inte SD-regeringen lyssna på det och vidta ytterligare åtgärder på området, såsom att införa en högre nivå av straff för ekonomiska brott och genomlysa utsatta branscher?

Herr talman! Det är inte alltid lätt att svara om man inte är jurist eller sitter i justitieutskottet; det har jag respekt för. Men detta berör också de finansmarknadsfrågor vi nu pratar om, och penningtvätt ingår i det vi har ansvar för att debattera. Det var därför jag ställde frågan.

Vi ser flera fördelar med höjda straff. Förutom att det får de effekter jag nämnde tidigare ökar det polisens möjlighet att använda tvångsmedel. Sverige sticker ut när det gäller penningtvätt, och det är inte smickrande utan ytterst allvarligt.

Socialdemokraterna har också föreslagit att det ska införas en maffialag så att Sverige får ett nytt sätt att angripa denna brottslighet och komma åt kollektiv, det vill säga kriminella organisationer. Det är ett nytt grepp i Sverige men ett viktigt grepp.

Oavsett ledamotens tidigare svar, är ni för denna inriktning? Vill ni höja straffen? Ledamoten sa att Sverigedemokraterna generellt är för det. Men vill ni även höja straffen för ekonomisk brottslighet, penningtvätt och skatteflykt?

Herr talman! Tack, Dennis Dioukarev, för diskussionen!

Den här typen av statistik har efterfrågats väldigt tydligt av många instanser eftersom den behövs för att vi ska kunna fatta goda beslut med avseende på den finansiella stabiliteten. Det är egentligen inte jättemycket svårare än så. Som socialdemokrater känner vi att vårt ansvar ytterst är att upprätthålla den finansiella stabiliteten. Vi måste ha koll på hur motståndskraften hos hushållen ser ut.

Det jag dock har noterat är att det då börjar bubbla i delar av näringslivet. De tänker: Tänk om vi får reda på hur förmögenheterna faktiskt ser ut och det blir känt hur de är fördelade. De räds en allmän debatt om hur förmögenheterna i det här landet faktiskt är fördelade. Man kan fundera på varför man inom näringslivet är så rädd för en debatt om hur förmögenheterna i det här landet är fördelade.

Jag tror att om man ska fundera på vem som har avsikter hit eller dit kan man fundera på vem det är som värjer sig för den här debatten och av vilken anledning, snarare än på varför någon driver på för att vi ska ha en fullgod statistik för att kunna upprätthålla den finansiella stabiliteten. Det är nog mitt medskick: Kolla vilka som värjer sig för den här debatten och vad de har för skäl! Vårt skäl är att vilja upprätthålla den finansiella stabiliteten.

(Applåder)

Herr talman! Tack för frågan – det är en viktig diskussion!

Utskottet var i Storbritannien i vintras och diskuterade bland annat finansiell stabilitet. Där var de väldigt förundrade över att vi liksom inte har någon koll på hur det ser ut, utifrån den finansiella stabiliteten.

Behovet av att veta vilken politik som är bra för den finansiella stabiliteten och att kunna fatta väl avvägda beslut är en diskussion som vi har haft i Sverige under lång tid. Inte minst har vi haft den i diskussionen om ett amorteringskrav: Vad har egentligen hushållen för motståndskraft? Hur har den senaste kostnadskrisen slagit mot denna motståndskraft? Det vet vi inte, och forskarna ägnar sig därför åt gissningar.

Många av de här aspekterna påkallar statistik. Det som har efterfrågats och det som flera myndigheter säger att de vill ha för att kunna göra bedömningar är, precis som i många andra länder, en anonymiserad statistik på individnivå som är helt safe när det gäller integritet och personuppgifter. Detta är vad de efterfrågar.

För oss är den finansiella stabiliteten i fokus. Det är den vi är ute efter – för att vi ska kunna ta ett politiskt ansvar för att ytterst upprätthålla stabiliteten för medborgarna. Vi vet ju vad som händer om vi inte gör det. Jag tycker att det också är ett politiskt ansvar att se till att försörja sig med de vederbörliga fakta man behöver för att kunna fatta de här besluten, och då är det statistik det handlar om.

Det som bekymrar mig är snarare oviljan – att man håller emot när det gäller den här statistiken. Vad ligger till grund för den oviljan, när det finns så många exempel i världen på att detta funkar och att man kan göra det på ett bra sätt?

Herr talman! Det är roligt med den här diskussionen!

Jag vet inte om jag delar bilden av att en utredning är det första steget. Jag menar nog att debatten är det första steget. Den sker, och den är viktig.

Det är också skillnad mellan utredning som är någonting som experter genomför utifrån vissa variabler och en debatt som förs av folket. Det är liksom ingen institution som sitter och vet bäst, utan det är folk som tar ställning till vad vi vill att Sverige ska vara och vad vi vill med Sveriges framtid. Det är en demokratisk debatt. Det är skillnad mellan en folklig debatt och en utredning när det gäller vem som har svaret på frågan.

Visst är det här en ekonomisk fråga som handlar om våra räntor, om var finanspolitiska och penningpolitiska beslut ska ligga och om hur de förhåller sig till varandra och Sveriges självständighet i ett valutahav där vi förhåller oss på olika sätt. Det är en sak, och där finns det fördelar och nackdelar med en liten valuta.

Men det är också ett politiskt beslut, och det är lite annorlunda. Det är lite svårare att utreda vad vi i Sverige vill ha för position i ett Europasamarbete, vilken roll vi vill driva och vilken utveckling vi vill se, alltifrån något mellanstatligt till något mer centralstyrt.

Jag kommer liksom inte ifrån att debatten finns där, och jag uppskattar den. Man kan säkert utreda saker, men jag tror inte att det är där vi kommer att få svaret, utan jag tror att svaret kommer att finnas i den folkliga debatten och i att många engagerar sig. Klas Eklund har till exempel förutspått att frågan kommer att ta fart.

Bara att jag får frågan är bevis på att debatten kommer att ta fart. Jag välkomnar debatten, men det är folket som måste avgöra. Det är ytterst en politisk fråga, och vi socialdemokrater väjer inga debatter utan tar oss an dem med glädje och entusiasm.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Cecilia Rönn, för frågan!

Det är en mycket intressant diskussion, och jag uppskattar att den lyfts. Det finns många som spår att just den här debatten kanske kommer att ta fart.

Vi har som parti ett kongressbeslut i frågan, och jag förutsätter att det krävs en större intern debatt och ett kongressbeslut om vi ska byta position i en sådan fråga.

Dock är det så att när marken förflyttar sig förflyttas även idéerna. Det är mycket som har hänt i Europa. Brexit gjorde att Sveriges position i EU förändrades, och vi fick leta nya lägen. Nu när den regelbaserade världsordningen faller isär på grund av högerpopulismen måste vi kanske bygga upp ett nytt värn mot antidemokratiska rörelser, stormaktsambitioner och högerpopulism. Det ställer också frågan om samarbete i ett nytt ljus.

Det som det ändå hänger på är den folkliga viljan. Vi kan tycka vad vi vill i den här frågan, men det är både ett ekonomiskt beslut gällande makten över vår penningpolitik och ett politiskt beslut, där folk ska känna att de har makten över samhällsutvecklingen. Här måste man vara grannlaga och ta in alla aspekter så att vi som land vinner på en förändring och så att folk känner att de hänger med.

Jag tänker därför att steg ett egentligen är en diskussion om vad som står på spel när det gäller fördelarna med en egen valuta eller att fullt ut träda in i ett eurosamarbete.

Herr talman! Finansmarknaderna har stor betydelse för ekonomins funktion – att pengar kan flyttas, att varor och tjänster kan säljas och köpas, att företag kan få kapital till att expandera och att småsparare kan få ta del av tillväxten.

Sverige är ett framstående land här – med högt deltagande, tillit och transparens. Vi har också en stor finanssektor, vilket är bra för vårt näringsliv och vår konkurrenskraft. Därför är det viktigt med stabilitet på finansmarknaderna och att det finns tydliga regler som är rättvisa, så att förtjänsterna kommer medborgarna och landet som helhet till del.

Herr talman! Just nu domineras nyheterna av det ytterst osäkra och allvarliga läge som vi har kastats in i. Först är det Putins krig, och nu skakas världen även av Trumps högerpopulism – politiskt och ekonomiskt. Här måste förstås Europa hålla ihop – för våra värderingar och för ekonomin. Det är av stort svenskt intresse. Det minskar dock inte ansvaret för att Sverige håller samman, får en bra politik och har motståndskraft att stå emot den här krisen – tvärtom. Ytterst handlar det om människors trygghet – om jobb, löner, sparande och pensioner.

Men utgångsläget i landet är att människor kämpar med vardagsekonomin. Prisökningarna har ätit upp tio års reallöneökningar, och priserna fortsätter att vara höga. Att vanliga hushåll har fått otillräckliga och på viktiga områden obefintliga ekonomiska stöd från SD-regeringen har bidragit till att de svåra ekonomiska åren drar ut på tiden.

SD-regeringen har till och med försämrat bostadsbidraget för dem som behöver det mest. Allt fler ensamstående vittnar om att de inte kan sätta tillräckligt med mat på bordet. Värst drabbas barnen, som utöver den materiella nöden även undandras sina idrotts- och fritidsaktiviteter.

Detta och nedskärningarna i välfärden gör Kristersson och Åkesson för att i stället finansiera stora skattesänkningar för de välbärgade i landet. Lättnader och stimulanser riktas främst till förmögna men får betalas av vanligt folk genom tunnare plånböcker och sämre skola och sjukvård. Det är en orättvis politik som drar isär Sverige. Den är också dålig för tillväxten, och den frestar på den ekonomiska motståndskraften.

Med en socialdemokratisk politik hade vi faktiskt inte varit i ett sådant här dåligt läge. Med oss hade vanliga hushåll och familjer fått mer i plånboken. Välfärden hade varit starkare. Och till skillnad från SD-regeringen, som när arbetslösheten stiger bakvänt nog väljer att skära ned i jobbåtgärderna, hade vi givetvis ökat insatserna för jobben. Vår tillväxtpolitik hade gynnat den ekonomiska tryggheten och motståndskraften i Sverige.

Herr talman! Socialdemokraterna har i det här betänkandet förslag för att göra finansmarknaderna bättre och för att de i högre grad ska tjäna folkets intressen. Det handlar om att man ska kunna betala med kontanter för livsnödvändiga varor och om att hela kontanthanteringskedjan ska fungera. Det är viktigt av både likvärdighetsskäl och beredskapsskäl. Det handlar om att unga bostadsköpare ska ges möjlighet till ett startlån. Alla har nämligen inte rika föräldrar, och unga ska inte pressas att ta dyra och dåliga blancolån.

Vi vill också förbättra konkurrensen på bankmarknaden. Under dyrtiderna har bankerna berikat sig på hushållen och lagt ytterligare sten på bördan. Det är otillständigt. Vi har därför föreslagit en bankskatt för att föra tillbaka en del av övervinsterna till hushållen och för att öka prispressen.

Därutöver vill vi stärka konsumenternas ställning gentemot bankerna och göra det enklare och billigare att byta lån och att binda lånen på en längre tid. För att ytterligare öka konkurrensen på bank- och bolånemarknaden lägger vi fram förslag om att nyttja den statliga banken SBAB, ge den tydligare uppdrag och även möjlighet att tillhandahålla fler tjänster, som vanliga lönekonton. Det skulle stärka hushållens ekonomi och deras ställning gentemot bankerna. SBAB är ett viktigt verktyg.

Ett annat problem på bankmarknaden är den bristande kapitalförsörjningen i Sverige. Utvecklingen med att lokala bankkontor lägger ned för med sig att människor utanför större städer inte får lån till bostäder och att företag inte kan låna, investera och växa. Sverige går så miste om en bredare tillväxt och dras isär.

Servicekontoren kan användas av banker för att boka möten, träffa kunder och bibehålla närvaro. Flera banker har också varit positiva. Tyvärr ser vi nu hur regeringen nedmonterar den statliga servicen i landet och skär ned på antalet servicekontor – bort från kommunerna och längre ifrån medborgarna. Det är fel väg.

Herr talman! Det finns ett område där Sverige sticker ut i dag, dessvärre på ett dåligt sätt. Det gäller penningtvätt, ekonomisk brottslighet och skatteflykt. Det är allvarligt. Jag vill därför lyfta två förslag som vi socialdemokrater driver.

Det handlar dels om att det krävs en ordentlig översyn av de branscher där ekonomisk brottslighet och penningtvätt är särskilt framträdande – mycket viktigt. Det handlar dels om att skärpa straffen för penningtvätt och skattebrott. Vi har föreslagit att det ska införas ett särskilt straff för så kallade synnerligen grova brott när det kommer till ekonomisk brottslighet och penningtvätt för att stärka den avskräckande aspekten och förtydliga hur samhällsskadlig den kriminaliteten är.

Herr talman! Under den här kostnadskrisen har det aktualiserats en diskussion om hur den finansiella motståndskraften egentligen ser ut hos hushållen. Bekymret är att vi inte vet, och skälet till det är att vi inte har statistik. Det finns dock en färdig utredning och förslag om att införa fullgod sådan statistik. Men SD-regeringen sätter stopp trots att våra myndigheter som är ansvariga för finansiell stabilitet efterfrågar den och trots att det är normalt med den statistiken i andra länder eftersom den behövs för att man ska kunna bedriva en avvägd politik.

Sverige behöver få till statistik över individernas tillgångar och skulder utan att den personliga integriteten och skyddet för personuppgifter åsidosätts. Det är faktiskt vårt ansvar. Hur ser motståndskraften ut i det nya läge vi plötsligt befinner oss i? Det är inte rimligt att politiken famlar i blindo här.

Herr talman! Avslutningsvis: Det skakar i världsekonomin och på finansmarknaderna. Oron sprids när vi känner av högerpopulismens verkningar. Det visar på behovet av finansiell stabilitet.

Ytterst måste det dock till förbättringar i den reala ekonomin. Sverige behöver en ny riktning med en politik som skapar tillväxt och jobb, som ger vanligt folk högre löner, som stärker vår välfärd och som ökar vår sammanhållning. För detta krävs en ny regering.

Jag vill med detta yrka bifall till reservationerna 6 och 13.

(Applåder)

Fru talman! Det är svårt att veta exakt hur omfattande penningtvätten i Sverige är. Beräkningar finns, och de anger 100–150 miljarder kronor per år. Men mörkertalet är påfallande. Vi kan i alla fall konstatera att det är ett mycket stort samhällsproblem.

Penningtvätt utförs av kriminella så att deras brottsvinster kan användas i den reguljära ekonomin. Det är en integrerad del av den organiserade brottsligheten. Verksamheten är bred. Brottslingar driver företag som handlar med olagliga varor och tjänster. De myglar till sig kontrakt, bryter mot lagar och regler, dumpar löner och villkor, slår undan benen för seriösa företagare, utnyttjar anställda, profiterar på utsatta och bedriver människohandel. De använder hot, utpressning och våld. De sprider skräck, korrumperar och parasiterar på samhället.

Fru talman! Vi socialdemokrater menar att man behöver se hela kedjan och angripa alla dess delar. Den grova organiserade brottsligheten måste mötas med skärpta straff, polisiära insatser och nya metoder. Under vår tid i regeringsställning inledde vi en stor offensiv på området.

Vi måste dock också se till dess grogrund. Vi måste bekämpa laglösheten bland delar av näringslivet, hindra att nya rekryteras och dras in, värna människors villkor och öka tryggheten i vardagen.

Likaså är det avgörande att vi kommer åt topparna, de längst upp i hierarkin, som drar in de stora pengarna. Det är därför vi upprepade gånger har tagit upp behovet av att få en maffialagstiftning på plats. Det kommer vi att fortsätta ta upp, för en sådan behövs. Det krävs att vi stoppar kriminaliteten hela vägen.

Fru talman! Arbetet mot penningtvätt är en del i detta. Därför är det både välkommet och viktigt att Riksrevisionen nu har granskat regeringens insatser för tillsyn på området. Granskningen är ett verktyg för oss i politiken för att utvärdera och förbättra, vilket ledamoten Ericson också beskrev i sitt anförande.

I sin granskning kommer Riksrevisionen med kritik mot regeringen, bitvis svidande och graverande kritik. Riksrevisionen skriver bland annat att regeringens styrning av systemet för penningtvättsinsyn är svag. Regeringen har inte tagit fram någon samlad strategi eller något mål för tillsynen. Regeringen utövar ingen tydlig styrning av myndigheternas penningtvättstillsyn. Regeringen saknar en systematisk och samlad uppföljning av statens penningtvättstillsyn.

Detta måste förstås tas på allvar. Regeringen skriver också ett svar där man redovisar åtgärder med anledning av kritiken. Och det är väl inte fel på åtgärderna i sig, men vad som skapar brydsamhet är proportionerna på åtgärderna, i förhållande till både den kritik som Riksrevisionen kommer med och hur stort detta samhällsproblem är. Det här kräver fler, vittgående insatser. Och det påkallar inte minst, vilket är viktigt, att politiken har en attityd som är framåtlutad och initiativrik.

Socialdemokraterna har därför en motion till följd av detta, med flera nya förslag och krav på förbättringar.

För det första handlar det om att regeringen ska genomföra de förslag som Riksrevisionen har presenterat när det gäller Regeringskansliets arbete och att regeringen ska se över sin styrning av relevanta myndigheter som bekämpar penningtvätt, som Bolagsverket, Finansinspektionen och länsstyrelserna.

Vidare bör regeringen göra en översyn av de branscher där ekonomisk brottslighet och penningtvätt är särskilt framträdande.

Dessutom vill vi att regeringen gör en utvärdering av sitt arbete med penningtvätt och återkommer till riksdagen med en presentation. Det är nödvändigt med helhetsanalys och förbättringsarbete.

Utöver detta har vi en rad förslag på ytterligare åtgärder. Vi vill återinföra revisionsplikten för fler aktiebolag, ställa högre krav på personlig inställelse, höja kravet på minsta aktiekapital och se över om fler brott ska leda till näringsförbud. Vi presenterar ett batteri med saker som kan ta penningtvättsbekämpningen vidare – nya tag och större grepp.

Fru talman! Arbetet med att bekämpa penningtvätt är en viktig del i kampen mot den organiserade brottsligheten. Det kräver att vi jagar på, hela tiden, för att lyckas överlista de kriminella – för att vi ska ha ett välmående, öppet, fritt och rättvist samhälle.

Riksrevisionens rapport om statens tillsyn för att mot-verka penningtvätt

Jag ställer mig därmed bakom Socialdemokraternas motion och yrkar bifall till vår reservation 1.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)

Herr talman! Vi har alla kunnat ta del av uppgifterna om generaldirektören för Finansinspektionen och myndighetens ärende kopplat till generaldirektörens tidigare roll på Pensionsmyndigheten.

Situationen att Finansinspektionen måste granska sin egen chef har beskrivits som absurd och ohållbar. Ansvarig minister Wykman har kommenterat händelserna med att han fortsatt har förtroende för generaldirektören och hänvisar tillbaka till Finansinspektionen. Frågan handlar dock om myndighetens förtroende och om att medborgare och aktörer på finansmarknaderna har förtroende för dess myndighetsutövning.

Jag undrar därför hur ansvarig minister tänker agera. Vad avser ministern själv att göra för att skapa reda i detta?

Fru talman! Min fråga går till statsrådet Wykman och gäller behovet av statistik över hushållens tillgångar och skulder. Det är en fråga som statsrådet har fått flera gånger. Det handlar om att vi i Sverige i dag saknar viktig kunskap, erforderliga fakta och underlag för att kunna bedriva en effektiv och träffsäker politik - både i riksdagen och vid Riksbanken - för att upprätthålla stabilitet.

Redan för ett och ett halvt år sedan kom en utredning om hur vi kan få fram denna statistik, med skydd för den personliga integriteten. Men sedan har inget hänt. Regeringen har inte gjort någonting, trots att Riksbanken, Finanspolitiska rådet, Finansinspektionen och till och med IMF återkommande ber om att denna statistik ska komma på plats för att politiken bättre ska klara sitt uppdrag.

När statsrådet får frågor om detta har han i stället för att svara valt att komma med långa raddor retoriska motfrågor utan att redogöra för regeringens politik. Därför frågar jag finansmarknadsministern: Vilken är regeringens position? Delar ni alla dessa myndigheters och institutioners uppfattning att denna statistik behövs för att ge en fullgod bild?

Fru talman! Den här debatten förs som alla har noterat av utrikesutskottet. Att då även jag som ledamot av finansutskottet anmält mig till debatten beror på att det i betänkandet finns ett särskilt yttrande som berör Sveriges verksamhet i Europeiska unionen och som en samlad opposition har ställt sig bakom. Detta särskilda yttrande handlar om att Sveriges regering agerar - eller, om man så vill, icke agerar - på ett sådant sätt att Sveriges finanser äventyras och att riksdagens möjlighet att bedriva finanspolitik försämras.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Verksamheten i Europeiska unionen under 2023

Detta särskilda yttrande beskriver och kritiserar ett dåligt politiskt hantverk, en regeringsduglighet som brister. I grunden handlar det om hanterandet av Sveriges återhämtningsplan. Efter pandemin upprättades nämligen en europeisk återhämtningsfond som alla medlemsländer skulle få pengar från om de levde upp till vissa villkor. Den tidigare socialdemokratiska regeringen lämnade därför in en plan, som också godkändes, och pengarna skulle betalas ut.

Fru talman! När SD-regeringen efter regeringsskiftet ändrade Sveriges finanspolitik, och därmed plötsligt inte längre lever upp till villkoren, och heller inte har uppvisat några alternativa insatser för att leva upp till villkoren, riskerar Sverige att inte få pengarna. För Sveriges del handlar det om hela 38 miljarder kronor. Än har vi inte sett ett enda öre. Snart är vi ensamma i EU om att inte ha fått ut några pengar.

Vi från Socialdemokraterna och andra partier har under hela hösten, vintern och våren återkommande tagit upp ämnet med berörda statsråd, men inga betryggande svar har givits. Det närmaste som regeringen har kommit någon form av konkretion av hur läget är för oss att få pengarna är finansministerns svar att man inte vet.

Fru talman! Det är anmärkningsvärt. Därför skriver vi följande i det särskilda yttrandet, som alla fyra oppositionspartier står bakom: "Sveriges återhämtningsfond omfattar 38 miljarder kronor. Men på grund av regeringens finanspolitik är det oklart om Sverige lever upp till de åtaganden och insatser som ligger till grund för att få pengarna utbetalda. Finansutskottet har vid flertalet tillfällen begärt att regeringen ska informera utskottet om ärendet. Likaså har frågan lyfts i debatter och interpellationer. Trots det har regeringen inte givit betryggande svar på vare sig om, när eller hur mycket pengar som Sverige beräknas få eller gå miste om. Ovissheten om dessa miljardbelopp försämrar finansutskottets möjligheter att planera och bedriva ekonomisk politik."

Fru talman! Vad gäller SD-regeringens verksamhet i Europeiska unionen utifrån ett svenskt ekonomiskt intresse och svenska medborgares välfärd finns det anledning att från riksdagen vara mycket kritisk.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)