Björn Wiechel

Herr talman! Vi har alla kunnat följa hur SD-regeringen skär ned på allmänhetens tillgång till fria och oberoende medier och hur regeringens politik mot svenskarnas public service slår mot lokala medier, mot bredd och mot beredskapsförmåga.

Trots kulturministerns tal om kompensation sker noll handling – noll! Nedskärningarna pågår, och det märks i utbudet. Men låt oss ändå ta kulturministern på orden. Ge allmänheten besked här och nu: När kommer pengarna för marknätskostnaderna? När kommer pengarna att betalas ut?

(Applåder)

Herr talman! Jag minns en partiledare för Sverigedemokraterna som stirrade rätt in i kameran och påstod att en journalistisk granskning var en massiv påverkansoperation, apropå hur man ser på det här med desinformation och sanning.

Det finns saker som regeringen har gjort bra. Jag tycker att satsningen på läsning är bra, men jag tycker inte att det är bra att man samtidigt skär ned på skolan och på kulturen. När det gäller de straffskärpningar som regeringen gör är ju sju av tio av dem våra produkter, som regeringen har tagit vidare. Det är bra. Det visar att det finns en gemensam riktning i arbetet för att lösa ett samhällsproblem.

Däremot tycker jag inte att de prioriteringar man gör är bra. Ingen av oss har mycket pengar som helst; det är sant. Men de pengar man har, oavsett om det är en hundralapp eller tusenlapp, kan man använda på olika sätt.

Är det klokt att skära ned på den nära kulturen om man vill värna folks nära kultur? Nej, det är ju inte det. I stället måste man förstås stärka den nära kulturen, folks deltagande och välfärden. Om man vill värna vår sammanhållning, vårt språk och vår möjlighet att skapa kultur som är gjord av oss och för oss – vår svenska kultur – i en omvärld där internationella techjättar tar över med desinformation, är det då klokt att börja strama åt och skära ned på public service? Nej, det är det inte. Det är väldigt feltajmat.

Gör alltså de grejer som gör att vi kan skapa en kultur av oss och för oss! Skydda välfärden och kulturen som är nära medborgarna! Det kräver praktisk fördelningspolitik, och det kräver att man i ekonomin har ett fokus på vanligt folks plånböcker i stället för att bara sänka skatten för de mest förmögna – och det med lånade pengar.

Det behövs en ny riktning.

(Applåder)

Herr talman! När Ryssland invaderade Ukraina var bränslepriserna den första inflationsimpulsen i ekonomin. Det slog direkt mot bränslepriserna. Det var därför vi den våren, år 2022, lade fram förslaget om det vi kallar Sverigepriser. Vi ville rikta stöd till de hushåll som behöver kunna köra bil. Vi ville ge extra stöd till dem som har långa avstånd, för att hjälpa deras plånböcker. Det förslaget röstade högermajoriteten ned, så det blev tyvärr inget.

Det är klart att inflationen ska bekämpas, men frågan är hur man gör det. Man hade kunnat stötta välfärden; det hade varit bra att hålla den uppe, för den är inte särskilt inflationsdrivande. Det hade varit bra för att hålla igång ekonomin. Och när tillväxten sedan ska komma igång igen handlar det om vilka viktiga satsningar man gör. Vem är det som har tagit smällen av inflationen? Man har inflationssäkrat de högsta inkomsterna men inte de lägsta. Det är inte särskilt begåvat om man vill ha ekonomisk tillväxt och sammanhållning.

Där har vi gjort annorlunda. Vi har helt enkelt valt saker och ting som skapar mer jobb, i form av arbetsmarknadspolitik. Vi har hållit igång investeringar, och vi har stöttat vanliga hushåll.

Herr talman! Tack, ledamoten, för ytterligare frågor!

Hur ledamoten ”känner” inför de olika budgeterna får stå för ledamoten. Jag går till siffrorna. Ni lägger inte lika mycket som vi. Vi lägger 3 ½ miljard mer under perioden. Vi har en större kulturbudget. Vi ger mer till kommuner och regioner för att säkra nära välfärd och kultur för medborgarna. Vi har en politik som ger nio av tio mer i plånboken än vad de får med regeringens politik. Det är bara att kolla.

Vilka man ger till spelar roll och ger en helt annan ekonomisk utväxling. Vi ser att människor med oerhört små resurser har fått sitt bostadsbidrag sänkt och blivit ännu fattigare samtidigt som ni ger pengar till folk som har mycket pengar.

Det här är ingen klok ekonomisk politik för vår sammanhållning eller för barnens möjlighet att delta i kulturen. Det ger mer oxfilé i Djursholm men färre barn som kan vara med i fritidsaktiviteter. Det ger familjer färre möjligheter att köpa det nödvändiga.

Det är precis det som är kritiken från Finanspolitiska rådet, det vill säga den missriktade konjunkturpolitiken. Sverige underpresterar för att man gör fel ekonomiska satsningar. Det är menligt för landets tillväxt, vår arbetslöshet och för vårt reformutrymme. Nu är pengarna slut. Ni har lånat till de här prylarna, som är missriktade. Det drabbar vanligt folk – det är alltid de som kommer att behöva städa upp när man inte har ordning och reda.

Vi har en annan riktning. Vi kommer att sätta vanligt folks plånböcker först, och det är en väldigt stor skillnad. Vi har mer pengar till public service. Ni har mindre i snitt, 1,75 procent. Vi hade mer och vill ha mer. Det här är en nedmontering.

Men det viktiga är riktningen. Det är vanligt folks tur. Det är det som behövs.

(Applåder)

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan! Det var en mycket engagerad uppräkning av alla fantastiska satsningar som regeringen gör.

Det vore kul om det var sant att vi ger samma mängd pengar, men det är det inte. Vi har under perioden gett 3 ½ miljard mer direkt till kulturen. Vi hade haft ett annat läge i Kultursverige om våra budgetar hade gällt de här åren. Dessutom har vi en politik där nio av tio får mer i plånboken än vad de får med SD-regeringens politik. Det får en helt annan effekt för tillväxten i landet att man styr insatser mot det som ger pang för pengarna och hjälper konjunkturen.

Vi har också gett omfattande stöd, framför allt generella sådana, till kommuner och regioner – 13 miljarder mer. Det gör att vi inte ställer kommunerna och regionerna inför situationen att behöva välja mellan kultur och vårdplatser. De får råd med båda. Ni skär i reala termer ned på det regionala, och det är klart att det får effekter ute i Kultursverige.

Era satsningar på läsning är bra. Problemet är att ni nollar pengarna till skolan, så de får inte ens uppräkningar. Ni ger lite grann och tar bort mycket, samtidigt som ni inte har stöden till kommunerna, samtidigt som ni med näbbar och klor försvarar att vi har vinstdrivande friskolor som de senaste tre åren har plockat ut 19 miljarder i vinst ur vår gemensamma skola, ned i privata fickor. Tänk vad 19 miljarder hade kunnat göra i vår skola!

Vi har helt olika ekonomisk politik, vad gäller både fördelning och resultat.

Herr talman! Socialdemokraterna bedriver en kulturpolitik som stärker Sverige genom att kulturen skapar sammanhållning, genom att kulturen är en del av vår välfärd och genom att kulturen för Sverige framåt.

Genom kulturen kan vi värna vårt språk. Vi kan förstå varandra och spegla varandra. Vi kan delta i samhällslivet och debatten och skapa sammanhållning.

Vår uppgift som politiker är att praktiskt förverkliga att alla medborgare faktiskt kan använda sin yttrandefrihet, att människor kan få ge sin bild och likaså få ta del av andras. Då kan vi få fram de olika perspektiven och åsikterna och även överbrygga, hantera och lösa konflikter. Vi kan förenas och samlas.

Därför är det ett offentligt ansvar att det ska finnas just tillgång till kultur, som det här betänkandet heter. Det förpliktar. Vi ska se till att kultur finns nära medborgarna. Barn ska få möta kultur och upptäcka att man kan uttrycka sig på flera sätt som människa. Var man än bor ska man veta var man kommer ifrån. Man ska kunna förstå sitt sammanhang och kunna läsa av samtiden.

Vi ska ha levande lokalsamhällen med mötesplatser, idrottsanläggningar och replokaler. Det kräver att kommunerna får stöd för att ha musik- och kulturskola. Det kräver att kulturarvet – museer, teatrar, musik och film – kan nå ut. Det kräver att föreningslivet har platser att hålla till på.

Vår uppgift är mycket konkret och materiell. Det är någon som ska klippa gräset på fotbollsplanen. Hockeyrinken behöver en fungerande strålkastare. Lärarna ska utbildas. Instrumenten måste stämmas. Lokalerna måste vara öppna. Detta förutsätter en politik som tar ansvar och som fördelar resurser rättvist.

Problemet är att Sverige under SD-regeringen har gått åt fel håll vad gäller resurser och fördelning. Regeringen har misslyckats med jobb och tillväxt. 100 000 fler är arbetslösa. Det är 30 000 konkurser. Mediciner har gjorts dyrare. Unga har fått dyrare tandvård. Regeringen har försämrat akassan. Man har försämrat ekonomin för de familjer som har det tuffast. Regeringen slopar inte karensen. Sverige är det enda land i Norden som inte har höjt barnbidraget. Därtill har SD-regeringen skurit ned på välfärden – det är mindre resurser i reala termer.

Det här går ut över vanligt folk i deras vardag. Det går ut över kulturlivet i våra kommuner. Det går ut över välfärden för medborgarna.

Men samtidigt har regeringen sänkt skatten för dem med de högsta inkomsterna. De har till och med skuldsatt svenska folket för att göra det, och nu är pengarna slut enligt finansministern själv.

I stället för tillgång till kultur för alla blev det extra oxfilé åt djursholmarna.

Det är också just den här fördelningspolitiken som har gjort att Sverige underpresterar ekonomiskt jämfört med hur det varit under tidigare regeringar. Politiken är missriktad och ineffektiv.

Herr talman! I betänkandet diskuteras bland annat frågan om breddad finansiering. Jag förmodar att vi alla här uppskattar när det kommer mer pengar till kulturen, att även näringslivet ser värdet av attraktiva, levande samhällen, av estetik och konst och att idrottsföreningar får lite extra slantar till lagkassan eller att det kommer donationer till granskande journalistik. Det som däremot skaver i regeringens tal om ett ben till för kulturen att stå på är att det knappast är rätt väg att börja med att hugga i det första benet, som kulturen står på.

Dessutom är erfarenheten att när rika människor väljer att donera går det oftast till statusfyllda byggnader i stora städer. Det är förstås välkommet i sig, men det är inte på det sättet som vi upprätthåller en kulturskola i små kommuner eller ett närvarande kulturarv. Uppgiften att upprätthålla medborgarnas välfärd utifrån våra kulturpolitiska mål och ambitioner kan inte överlåtas. Den måste det offentliga ta – också för att det ska finnas ett demokratiskt ansvarsutkrävande för medborgarnas välfärd.

Vad vi ser i praktiken är en regering som gör drakoniska nedskärningar på den kultur som når ut allra närmast. Det handlar om mötesplatserna för landsortens föreningsliv, för pensionärerna och för boksamtalen, om den professionella kulturens möjligheter att nå ut och om replokalerna. Det handlar därmed om vår sammanhållning och vår beredskapsförmåga.

I stället för kultur för alla får vi med SD-regeringen lyxkultur för storstadsbor med mycket pengar.

Herr talman! En mycket viktig svensk kulturinstitution för att kulturen ska vara tillgänglig för alla är svenskarnas public service – Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion.

Det är en inrättning som stärker svenska språkets ställning och som ger oss bilder och verkligheter från hela landet och möjligheter att spegla varandra och hålla samman. Det är här vi kan få de lokala nyheterna likaväl som kunskap om vad som händer i övriga landet och i världen. Det är här bredden av utbud finns – sport, underhållning, kritisk granskning, fördjupande program, minoritetsprogram och aktuell bevakning. Just den här bredden, den här räckvidden, och förmågan att nå nya grupper är det som gör att public service är så viktigt i vår beredskap.

Det är en institution som garanterar fri och oberoende journalistisk för alla medborgare och som står under höga etiska regler och granskning. Men just detta har SD-regeringen inlett en nedmontering av. De begränsar public services möjligheter att nå nya grupper och att nå ut. De skär ned i finansieringen. Public service får inte bara i reala termer mindre pengar, utan det är också rent procentuellt en nedskärning. Det blir mindre än tidigare, trots ökade kostnader. Detta är då i kombination med ökade krav på beredskap.

Ovanpå det har public service sedan årsskiftet ensamt fått bära stora ökade kostnader för marknätet. Att det var på väg var känt sedan länge. Vi socialdemokrater har ett flertal gånger, under flera månader, frågat hur regeringen tänker lösa den frågan. Men svaret liksom lösningarna har helt uteblivit. Regeringen har valt väg med öppna ögon. Följaktligen kunde vi häromveckan ta del av att SVT lägger fram ett massivt nedskärningspaket med många uppsägningar.

Ytterst är det medborgarna och en tillgänglig kultur för alla som drabbas.

SD-regeringens politik här kunde inte heller vara mer feltajmad. Vi lever i en värld där internationella techjättar tar över alltmer. De styr med algoritmer utifrån vad som tjänar deras politiska och ekonomiska syften. Vi har desinformation, manipulation och påverkan från fientliga stater. I det läget väljer SD-regeringen att montera ned en av de viktigaste aktörer som vi har för att stå emot det här. I vems intresse är det?

Som socialdemokrat är jag av uppfattningen att det är viktigt att vi i Sverige också har svensk kultur, en kultur som är skapad av oss och för oss utifrån våra villkor och viljor. Kulturpolitiken handlar om att vi ska förverkliga medborgarnas möjligheter att skapa och ta del av den här kulturen.

Det är beklagligt att inte SD-regeringen värdesätter det utan i stället, i detta omvärldsläge, skär ned på den nära kulturen och på välfärden ute i lokalsamhällena samt inleder nedmonteringen av svenska kulturinstitutioner, som våra public service-bolag är. Jag vill därför passa på att yrka bifall till Socialdemokraternas reservation nummer 16.

Herr talman! Kulturen skapar sammanhållning, och den är en del av välfärden. Men den är också ett sätt för oss i Sverige att ta landet framåt – med människor som tänker nytt och som utmanar och med en fri och kritisk debatt, där det är en mångfald av röster och där frågor tas upp, så att vi kan väga argument och fatta kloka beslut. Det föder nya idéer. Det skapar nya uppfinningar och nya företag. Kulturen för Sverige framåt.

Därför är det viktigt att politiken ger människor möjligheten att få fram sina berättelser och sina bilder och att de kan ta del av andras. Det är viktigt att vi förverkligar detta med en rättvis fördelning. Men det kräver en politik som sätter vanligt folks intressen först. Sverige behöver då en ny riktning. Det måste bli vanligt folks tur för att vi ska få en kultur som är tillgänglig för alla.

(Applåder)

I detta anförande instämde Kristoffer Lindberg och Magnus Manhammar (båda S).

Herr talman! Tack, ledamoten, för svaret!

Sanningen är väl egentligen att det som har hänt är Sverigedemokraterna. Det är de som numera dikterar villkoren. Sanningen är väl också att det här är ett mönster sedan Sverigedemokraterna blev det dominerande partiet på högersidan.

Ni bröt migrationsöverenskommelsen, Marie-Louise Hänel Sandström. Ni bröt energiöverenskommelsen. Ni vägrade att ingå en ny energiöverenskommelse, och nu har ni även brutit den parlamentariska public service-kommitténs uppgörelse i stället för att göra de saker som vore bra för Sverige.

Jag beklagar ärligt talat det här. Jag saknar de förra Moderaterna, de som kunde ingå och hålla uppgörelser.

Även om ni inte ingår uppgörelser nu undrar jag om ni principiellt kan se värdet av att ha breda uppgörelser som är bra för landet. Om ni rent principiellt ser ett sådant värde undrar jag varför ni inte sätter värde på dem i praktiken.

Herr talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

Jag har en fråga. Den handlar om vad som har hänt med Moderaterna. Tidigare var ni ett parti som man kunde göra överenskommelser med, Marie-Louise Hänel Sandström. Våra partier har tillsammans tagit mycket gemensamt ansvar i frågor som är stora och viktiga för landet, exempelvis public service. Det är en fråga som vi behandlar i betänkandet.

Tidigare generationers moderater har stått upp för att vi brett, i parlamentariskt samförstånd, mejslar fram en politik som tar ansvar för en helhet så att den kan bära över tid. Vi kunde lägga polariseringen åt sidan och freda viktiga områden. Men det gör ni inte längre. Nu har ni valt att köra över den parlamentariska kommittén för public service. Ni har valt att bryta borgfreden, samförståndet och traditionen.

Jag har därför en ganska rak och enkel fråga. Vad är det som har hänt? Varför står ni inte längre upp för överenskommelser?

Herr talman! Jag känner inte igen att jag har presenterat det så, utan det var snarare ledamoten som angrep mig.

(ALEXANDER CHRISTIANSSON (SD): Det säger allt.)

Jag förklarade skillnaderna i politiken, och jag tycker att det är värt att säga att förutom att vi har en kulturpolitik som har mer pengar spelar det också roll vad man gör och vilka grupper man satsar på. Vi satsar på public service, vi satsar på den regionala kulturen, och det gjorde vi även förut när vi styrde. Vi tycker att det är viktigt med kultur i hela landet.

Jag sa i mitt anförande vad jag tycker är prioriterat, nämligen att skapa sammanhållning. Det är en del av vår välfärd, och det för Sverige framåt. Det är viktig kulturpolitik. Vi har inte minst mer pengar till folkbildningen.

Det är liksom en grundläggande infrastruktur för att kunna nå ut och för att fler än de bemedlade som bor i storstäder ska kunna delta. Det är kul för dem, men övriga landet då? Det här är ett viktigt perspektiv som vi vill föra in i debatten.

Det breda deltagandet i kulturen är jätteviktigt. Det gör att barnen kommer in. Det är där vi lägger våra insatser, förutom att vi ger mer pengar.

Sedan är det inte oväsentligt att det hade varit ett annat läge med oss. Vår finanspolitik hade inte lett till samma lågkonjunktur. Den hade gett större reformutrymme. Det kan man fråga Finanspolitiska rådet om. De insatser den här regeringen har gjort har inte alls haft de goda effekter som hade behövts. Det är bara att jämföra. Vi förhåller oss till samma ramar.

Jag tycker att det är tråkigt att den politik som förs skapar skillnader mellan människor och ger ett sämre läge med mindre pengar i plånboken och större underskott. Regeringen kommer att lämna efter sig stora underskott i statens finanser. Så brukar det vara när högerpartier styr. Varenda gång lämnar de stora underskott, högre arbetslöshet, sämre tillväxt och sämre välfärd efter sig, och vi får städa upp. Det brukar vara så, och det kommer rimligen att bli så igen.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Alexander Christiansson, för frågan och för en viktig diskussion!

Min första period i kulturutskottet var från 2014, när jag kom in i riksdagen, och en av de första grejerna vi gjorde var att satsa på ett massivt kunskapslyft. Det gjorde vi en gång på 90-talet för att människor skulle komma in i samhället, integreras och komma i arbete. Folkbildningen var en jätteviktig del av det.

Kunskapslyftet var en kulturpolitik, en utbildningspolitik och även en arbetsmarknadspolitik som vi egentligen skulle ha behövt i dag för att vända de här grejerna. Jag är väldigt stolt över det.

När vi lämnade över makten till Tidöregeringen hade vi en sjunkande arbetslöshet. Vi hade fått en inflation på grund av Rysslands invasion av Ukraina, som slog på många priser. Men arbetslösheten var sjunkande.

Resultatet av er politik är att inflationstrycket visserligen har gått ned, men er finanspolitiska inriktning har fördjupat lågkonjunkturen. Hade ni bara följt den kurva som man hade förväntat sig hade vi haft ett mycket bättre läge i dag med färre arbetslösa, högre tillväxt och mindre underskott. Ni förvärrade konjunkturen. Det får ni stå för.

Det handlar också om vilka insatser man har gjort. Det handlar om arbetsmarknadspolitiken, investeringspolitiken och inte minst fördelningspolitiken, alltså vilka som får pengarna. Det handlar om att till exempel försöka få folk i utbildning som gör att de kan få ett jobb. I stället skär man ned och ser arbetslösheten öka. Vad gör det med våra statsfinanser? Vad gör det med vår sammanhållning? Vad ger det för möjlighet till reformutrymme för att satsa på kulturen?

Det är en väldigt stor skillnad på politiken, och jag menar att med oss hade det varit ett annat läge. Men vi har också mer pengar till kulturen, och det har vi haft år efter år.

Herr talman! Fler har råd med mer kultur – säg det till dem som går ut i arbetslöshet! Säg det till de mödrar som inte kan ge mat till sina ungar! Säg det till dem som inte har råd att betala hyran och får sitt bostadsbidrag bortplockat! Säg det till dem som fått dyra mediciner! Säg det till dem som hade behövt högre barnbidrag!

Deras priolista är ganska tydlig, och det är därför barnen har försvunnit från de här sammanhangen. Föräldrarna har nämligen inte råd att ha sina barn i kultur, fritids- och idrottsaktiviteter. Det är en tydlig klasspolitik vi ser. Vilka har man hjälpt? Vilka är det som har fått mest pengar?

Jag ska svara på ledamotens frågor. När det gäller Skapande skola lägger vi fram en kulturgaranti för att vi vill nå alla barn. Skapande skola når inte alla barn, och därför riktar vi oss till eleven snarare än till skolan.

Vad gäller fritidskortet är vår grundkritik följande: Er ekonomiska politik har gjort Sverige fattigt. Svenskarna har blivit fattigare med mindre i plånboken. Man behöver stöd. Ni har inte höjt barnbidraget, ni har tagit bort bostadsbidraget, ni har gjort medicinerna dyrare och vi har tappat tio års reallöneökningar.

Här kommer ni då med ett fritidskort som kanske underlättar. Då säger vi att det ska vi inte rycka bort. Vi plockar inte bort pengar från folk, för de behöver dem. Så ser det ut i vardagen.

Däremot finns det en bred kritik mot fritidskortet. Kollegan Mats Berglund drog den i talarstolen. Det finns jättemycket problem med införandet. Det är administrativa och byråkratiska pålagor, och det når inte alla klubbar. Det är väldigt problematiskt, så vi måste vi absolut utvärdera det.

Det finns skillnader mellan vår och er kulturpolitik utöver att vi faktiskt ger mer och har gjort det varje år. Vi värnar folkbildningen och kulturen i hela landet. Framför allt värnar vi public service. Vi tycker att public service är jätteviktigt för Sverige. Det är en väldigt stor skillnad.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar för intressanta diskussionsfrågor.

Ni har sänkt skatten mest för de rika. Det är en dålig konjunkturpolitik, och det är en orättvis ekonomisk politik. Vi ser resultatet av detta. Det blir mindre konsumtion. Man hade kunnat lägga pengarna på dem som faktiskt använder dem. Då hade vi fått mycket bättre tillväxt i Sverige. Då hade vi haft mer att lägga på exempelvis kulturen. Vi hade haft mer reformutrymme.

Man tog bort bostadsstödet när bostadsbyggandet föll. Man skar i arbetsmarknadspolitiken när arbetslösheten steg. Som enda land i Norden har man inte höjt barnbidraget. Man har skurit ned folks bostadsbidrag. Man har gjort det dyrare med mediciner. Det här är ganska precisionsartade grejer som inte riktigt gynnar grupper som hade behövt pengarna, om man säger så. Det är en dålig konjunkturpolitik, förutom att den är orättvis.

Sedan gäller det folkbildningen. Fusket är dåligt; det ska vi inte ha. Därför har man förstås försökt hantera det. Man har rigorösa kontrollsystem, och man har väldigt mycket gjort upp med det där. Det är efter att man har gjort upp med det som era förslag på nedskärningar kommer. De kommer efter att man har städat. Därför tycker jag att det argumentet liksom faller.

Om ledamoten vill engagera sig i konsekvenserna för folkbildningen kan jag säga att det finns rapporter som visar dem väldigt tydligt. Med en karta på Sverige visas det vad effekterna är för de olika verksamheterna och för de olika kommunerna och vilka grupper man träffar. Det finns svart på vitt. Det finns väldigt tydlig statistik.

Det är landsbygden som drabbas värst. Det är där kulturen inte når ut. Det är en bred kulturverksamhet med föreningsliv, kulturarrangemang, konserter och allt möjligt som studieförbunden arrangerar för att vi ska få ta del av vårt kulturarv som försvinner.

Jag undrar vad man ser framför sig när man tar bort en tredjedel. Vad är det som inte längre ska göras? Vad är det ni inte vill ha av folkbildning i Sverige?

Herr talman! Socialdemokraternas kulturpolitik bygger på tre saker: att stärka Sverige genom

att kulturen skapar sammanhållning

att kulturen är en del av vår välfärd

att kulturen tar Sverige framåt.

För det första skapar kulturpolitiken sammanhållning genom att vi värnar vårt svenska språk och dess ställning. Det är för att vi ska förstå varandra och för att alla ska kunna delta i samhället. Det gör vi genom böcker och tidningar, liksom en svensk filmproduktion, och inte minst med ett starkt public service i hela landet och en fri och oberoende journalistik i allmänhetens tjänst, där vi kan samlas och spegla varandra.

Sammanhållningen kommer också av vår kultur att gemensamt ta ansvar för landet. Det handlar om ett aktivt civilsamhälle, levande folkrörelser och en stark svensk modell. Det är människor som fritt engagerar sig tillsammans, i sitt lokalsamhälle, utifrån sina intressen och behov. Det är ett ansvar underifrån, där man hanterar vardagen, deltar i samhällsdebatten, driver frågor och bidrar till Sverige. Det är en kultur vi ska vara stolta över.

Likaså ökar vår sammanhållning genom idrotten, denna breda, folkliga rörelse där inte minst barn och ungdomar får gemenskap, fostran och hälsa. Där lär man sig att ta ansvar för laget och för klubben och att komma i tid till träningen en regnig torsdag. Ihop med kamraterna får man möta barn och ungdomar från andra ställen, kanske med skilda bakgrunder, men på lika och rättvisa villkor. Där kan alla, ledare och föräldrar, göra insatser. Kulturen bidrar till sammanhållning.

För det andra är kulturen en del av välfärden. Den är inget extra, inget garnityr, utan en materiell grund i vardagen och samhällsbygget. Därför ska det vara enkelt att ta del av den och prova på. Det gäller särskilt för barn inom idrotten och kulturskolan.

Det ska också finnas ett tillgängligt kulturarv – musik, teater, museum och bibliotek – för att man ska kunna få veta var man kommer ifrån, lära känna sitt sammanhang och förstå sin samtid.

Likaså behövs levande lokalsamhällen. Det gäller att det finns replokaler, fotbollsplaner och möteslokaler för folk där vi kan ha bra liv. Kulturen är en del av välfärden.

För det tredje menar vi socialdemokrater att kulturen tar Sverige framåt, med människor som tänker nytt och utmanar, fritt, med armlängds avstånd från politiken. Det sker genom en kritisk debatt, med en mångfald av röster, där frågor stöts och blöts och där vi kan väga argument och hantera konflikter.

Det ger också innovationskraft och föder nya idéer, nya produkter, nya tjänster och nya näringar. Ta bara gejmingen som exempel. Kulturen för Sverige framåt.

Herr talman! Det här är svenskt. Det är vårt språk, vår kultur och vårt sätt att leva. Kulturpolitiken bidrar till trygghet, tillit och tillväxt.

Herr talman! Den här mandatperioden har Sverige lidit under en kostnadskris. Vi socialdemokrater riktar kritik mot att regeringen och Sverigedemokraterna dessutom har förvärrat läget och prioriterat skattesänkningar för dem med de högsta inkomsterna i stället för satsningar på vanligt folk.

Det har även gått ut över kulturen. Föräldrar har gjorts fattiga och tvingats välja bort idrotts- och kulturaktiviteter för barn. Lokala museer, scener och arrangemang har fått dra ned på sin verksamhet.

Vi kan konstatera att skattesänkningarna för de rikaste, som regeringen valt i stället för att satsa på kulturen, på sin höjd har gynnat Östermalms Saluhall. Men de har inneburit en ekonomisk försämring för Sverige i stort, och särskilt för vanligt folk runt om i övriga landet.

Och inte blir det bättre av att regeringen samtidigt har valt bort att satsa på kommuner och regioner och tvingat dem till ett läge där de får välja mellan att prioritera bort kulturen eller att skjuta till själva.

Det är viktigt att se hur kulturen i landet kämpar. Det handlar om elever som vill anordna en konsert med någon populär artist, en fotbollsklubb som vill anordna en cup eller ett bokkafé som vill ordna ett författarbesök. De får det svårare på grund av regeringen. Det drar isär landet, ökar avståndet mellan människor och är ett hinder för gemenskap och tillit i Sverige.

Herr talman! Vi är mycket kritiska till SD-regeringens stora nedskärning av svenskarnas public service. Det här är en viktig svensk institution. Att regeringen inleder en nedmontering skadar vår sammanhållning.

Likaledes är vi oerhört kritiska till hur regeringen skadar svenskarnas välfärd när de kapar en tredjedel av stödet till studieförbunden, denna essentiella infrastruktur för civilsamhälle och kulturliv i hela landet. De hjälper våra pensionärer med deras aktiviteter. De ger stöd åt funktionshindersrörelsen när det gäller att driva sina frågor. Det är där folk kan ta skoterkort eller jägarexamen. Det är där det organiseras ideell läxläsning för barn efter skolan.

I mindre kommuner kan studieförbunden vara räddningen för kulturskolan genom samarbete om lokaler, personal och utrustning. Det kan också handla om arrangemang för att nå ut med vårt kulturarv.

På lands- och glesbygd är studieförbunden ofta den enda kulturverksamhet som invånarna har – ihop med folkbiblioteken. Men i Åsele har över hälften av kulturarrangemangen tvingats skäras bort. I fyra av tio kommuner har lokalerna helt eller delvis stängt – hittills. I musiklandet Sverige sker nu en replokalsdöd. 20 000 personer kan förlora sin verksamhet.

SD-regeringens politik här uppvisar en elitism, en respektlöshet mot svensk kulturhistoria och en okunskap om Sveriges bildningstradition och om vanligt folks villkor. Det här drabbar människors välfärd.

Herr talman! För att slå vakt om det fria och bejaka innovationskraften i kulturen måste vi respektera civilsamhällets oberoende roll, inte hota med indragna stöd när man säger vad man tycker. Vi måste ta på allvar de rapporter som kommer från museerna kring att de självcensurerar. Därtill måste vi måna om att journalistiken inte utsätts för politiska påtryckningar och blir räddhågsen. Vi ska främja en kultur som för Sverige framåt.

Herr talman! Med en socialdemokratisk politik hade Sverige haft en starkare ekonomi. Vi hade haft bättre tillväxt och mer pengar till välfärden. Vanligt folk hade haft mer pengar i plånboken. I år skulle nio av tio ha fått mer i plånboken med vår politik. Även Kultursverige hade mått bättre med Socialdemokraterna. Under hela mandatperioden har vi varje år satsat mer – totalt 3,5 miljarder mer.

I år föreslår vi en kulturbudget som skulle skapa bättre förutsättningar för barn och unga att ta del av och utöva kultur. Den skulle stärka idrotten och vårda en kultur i hela landet – för sammanhållning, välfärd och nyskapande.

Vi vill att alla barn ska uppleva kultur, oavsett storlek på föräldrarnas plånbok. Därför satsar vi 300 miljoner kronor för att påbörja införandet av en kulturgaranti i skolan. Den skulle garantera att alla elever varje termin få gå på teater, besöka ett museum, se en film eller gå på en konsert. Det är en viktig ny politisk satsning där vi riktar oss till eleven, för kulturen ska vara till för varje unge.

Vi föreslår också en satsning på 100 miljoner kronor för att utveckla kulturskolan, så att fler barn kan gå i den.

I vår budget uppvärderar vi även landets levande regionala kulturverksamheter, så som vi har gjort tidigare år. Lokala museer, teatrar, folkhögskolor, musikscener och samlingslokaler är centrala i vårt svenska kulturliv. Vi vänder oss emot ett snävt storstadsperspektiv som åsidosätter detta. Vi skjuter därför till 100 miljoner kronor i breda anslag till regional kulturverksamhet. Kulturen finns faktiskt – och ska finnas – i hela vårt land.

Vi föreslår också 20 miljoner kronor i satsningar på allmänna samlingslokaler runt om i Sverige.

När det kommer till folkbildningen, till studieförbunden, vill vi något annat än regeringen. Vi värnar det lokala engagemanget, ett rikt föreningsliv och att kultur finns nära för alla. Därför förstärker vi anslaget till studieförbunden med 350 miljoner för nästa år.

Vi har också högre anslag till idrotten, även i år. Vi vet att det kan vara dyrt att göra en idrottssatsning, särskilt om man elitsatsar eller om man är aktiv inom parasporten. Vi socialdemokrater ogillar när föräldrarnas ekonomi avgör om man har råd. Därför föreslår vi en satsning på elitidrott och parasport med 100 miljoner kronor. Det stagar upp idrotten i Sverige, och det skänker möjlighet åt fler.

För att bidra till en större mångfald av medier förslår vi att ytterligare 50 miljoner kronor läggs på mediestöd. En bred och livskraftig mediesektor i hela landet gör att fler får höras. Det gör oss klokare, och det för oss framåt som land.

Avslutningsvis, herr talman! Kulturen och idrotten får oss att mötas. Dessutom har kulturen förmåga att beskriva tillvaron och samhället med nya uttryck och vinklar som får oss att känna, tänka och förstå nytt. Därför är det angeläget att fler får ta del av och utöva kultur, och då måste det vara enkelt.

Socialdemokraternas kulturpolitik handlar om att stärka Sverige. Kulturen skapar ju sammanhållning, är en del av välfärden och tar Sverige framåt.

Med det vill jag hänvisa till vårt särskilda yttrande.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar för svaret. Jag tror att ledamoten blandar ihop Socialdemokraterna med 68-rörelsen. Det är lite olika saker.

Ledamoten säger att man gjort saker för att investera sig ur konjunkturen. Ja, man har skurit ned på bostadsbyggandet när konjunkturen fallit. Man har skurit ned på arbetsmarknadspolitiken när arbetslösheten ökat. Man har styrt konsumtionen mot dem som har mest pengar och lägger dem på banken i stället för mot dem som hade behövt pengarna för att gå till affären och köpa mat. Det påverkar konjunkturen, vilket gör att ni har sämre konjunktur, lägre tillväxt, större underskott och sämre välfärd som resultat – tråkigt!

När det gäller studieförbunden tycker jag ändå att det är en fråga om infrastruktur och närhet. Jag tror att det spelar roll för musiklandet Sverige att man har tillgång till lokaler var man än bor – att det är tillgängligt, att det är nära, att folk kan ha detta i sin vardag.

Angående fusket städade man ju upp detta långt tidigare, för flera år sedan. Neddragningarna nu är inte kopplade till studieförbund som har lämnat. Den förlorade personalen är bara, eller till allra största delen, kopplad till neddragningarna.

Man har hittills tagit bort 15 procent av studieförbundens replokaler men 19 procent av generella lokaler. Då har man alltså prioriterat mindre att ta bort just replokaler och i stället prioriterat bort annat. Vad tycker ledamoten är viktigare att prioritera bort om man inte ska ha replokaler? Detta handlar om föreningslivets arrangemang, pensionärernas verksamheter, teatrar, konserter, författarbesök och arrangemang som ska komma till lokalsamhället. Det är ett kulturarv. Det är en bildningstradition, och det finns folk som bär upp den lokalt.

Vad av det de gör och bär upp är det som ska bort? Om det inte är replokaler, vad är det man ska prioritera bort?

Herr talman! Tack, Alexander Christiansson, för anförandet!

Om vi ska göra lite finanspolitiska utblickar mellan våra partier och våra val kan man säga att ni visserligen har haft lågkonjunktur men att er politik har fördjupat konjunkturen. Er finanspolitik har lett till att lågkonjunkturen har blivit mycket längre och djupare än vad som hade varit nödvändigt. Er politik har lett till högre arbetslöshet, lägre tillväxt och stora underskott.

Det beror på att ni väljer fel grejer, som att sänka skatten för de rika i stället för att göra det för vanligt folk. I och med det får vi också sämre välfärd. Man har råd med mindre, och det är tråkigt.

Jag har en specifik fråga. I er budget gör ni drakoniska nedskärningar på folkbildningen och studieförbunden, med en tredjedel av anslagen. Lokaler och personal i verksamheten försvinner. Detta drabbar framför allt lands- och glesbygden och deras möjligheter till kulturarrangemang, föreningsliv och eget skapande. I många kommuner är studieförbunden det enda som finns.

Dessutom har vi en replokalsdöd. Man talar om att 20 000 människor kan bli av med sina replokaler på grund av detta.

Det här är inget man är tvungen att göra utan något man väljer att göra: ta bort en tredjedel av infrastrukturen för kultur i Sverige.

När man tar bort så här många replokaler tänker jag på musiklandet Sverige. Vad tänker Alexander Christiansson att det får för konsekvenser för ett musikland som Sverige om 20 000 människor förlorar sina replokaler? Hur tänker du?

Herr talman! Jag tackar för svaret, men det löste inte frågan om budgeten för nästa år.

Det finns ett enormt engagemang i Sveriges befolkning för public service. Över 17 000 personer har skrivit under en namninsamling där de uttrycker sin oro för en nedsläckning av public service.

Nu hotar ytterligare nedskärningar på grund av marknadskostnaderna. Det är en akut situation nu, men det är även en långsiktig fråga. Hur säkerställer kulturministern public service-budgeten inte bara för nästa år utan även långsiktigt kopplat till marknadskostnaderna?

(Applåder)

Herr talman! Från och med den 1 januari 2026 får SVT ensamt bära hela kostnaden för sändningarna via marknätet, som är avgörande för att nå hela befolkningen i landet. SVT behöver därför 1 ½ miljard kronor för perioden 2026–2033 för att täcka kostnaderna. MSB ställer sig bakom detta, eftersom det är en viktig beredskapsfråga. Om public service inte kompenseras kommer verksamheten att behöva skäras ned kraftigt – utöver de neddragningar som redan följer av regeringens låga medelstilldelning för tillståndsperioden.

Det är en akut situation. Hittills har ministern svarat att beskedet kommer först i september nästa år, men det är alldeles för sent. Vilket är kulturministerns besked om att ge kompensation för kostnaderna från årsskiftet för att inte public service ska behöva dra ned drastiskt ytterligare?

Herr talman! Jag tackar återigen för frågan.

Jag har aldrig påstått att man är ett hot mot demokratin om man inte är socialdemokrat. Jag tror att det var ledamoten som påstod att jag har sagt det. Jag vet alltså inte vem som ska tagga ned när det gäller just den retoriken.

Vad jag menar angående huggkubben är att det inte är ansvarsfullt att skära ned på en verksamhet men inte ta ansvar för nedskärningen.

Jag vill inte ha ett medielandskap som domineras av Elon Musk och trollfabriker. Jag vill ha en stark public service. Och den som värnar public service hanterar de bolagen med respekt. Men här bryter man med traditionen att göra det här i brett samförstånd över blockgränserna. Man begränsar möjligheterna för public service att utföra sitt uppdrag, och man skär ned i form av en kraftig urholkning utifrån kostnader som innebär att de inte kommer att klara av att hänga med i utvecklingen, göra de program som de gör eller möta beredskapen i vår tid. Så gör man inte om man värnar public service.

Jag menar att det här är allvarligt. Vi behöver en stark public service i vår tid, nästan ännu mer än tidigare. Jag hade velat se en annan utveckling. Jag hade velat se en regering som tog hela parlamentet i hand och sa: ”Nu stärker vi public service, för att flytta fram våra positioner och värna den oberoende journalistiken, svenska språket, vår gemenskap och sammanhållning i landet och som vi vet att vi kan lita på. Kom igen, nu tar vi i hand på det och går framåt!” Det hade jag velat se. Men det har man tyvärr inte gjort.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Ledamoten noterade kanske att jag inte använde det ordet en enda gång i mitt anförande. Jag vet alltså inte vad frågan utgår ifrån.

Jag menar att public service ska ha förmågan att möta sin framtid. Public service ska kunna vara samlingsplatsen. Public service ska kunna täcka hela landet med oberoende journalistik, som speglar hela landet och som är tillgänglig, och klara av det uppdrag man har.

Det gäller inte minst med tanke på den omvärld vi nu lever i. Det är den som är föränderlig. I dag handlar det om konkurrens från inte framför allt Upsala Nya Tidning utan från Silicon Valley, Kina och olika ekonomiska och politiska makter som tränger in i vårt medielandskap. Om vi inte har en public service som kan såväl granska som utvärdera och parera detta och sedan tillhandahålla god journalistik för medborgarna har vi monterat ned en förmåga i förhållande till hur omvärlden utvecklas. Det gör mig genuint oroad.

Det är inte bara jag som säger det här. Hade man velat möta framtiden med en stark public service för att värna dessa saker hade man inte agerat på detta sätt. Då hade man stärkt public service.

Herr talman! I dag är en ödesmättad och mörk dag. Det är dagen när SD-regeringen låter svenskarnas public service gå under bilan – eller rättare sagt när SD-regeringen tvingar Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion att själva lägga sig på huggkubben och hålla i yxan.

Vår svenska public service är en grundläggande förutsättning för att svenskarna ska kunna garanteras oberoende nyhetsförmedling till alla i hela landet, information som är fri från politiska och ekonomiska intressen och tillgänglig journalistik som svenskarna vet att man kan lita på.

Public service gör nyheter och program om, för och i hela vårt land där man visar upp den variation som finns i Sverige för att alla ska bli sedda och för att vi ska förstå människors villkor i andra delar av landet än vår egen. Det är också en samlingsplats där vi får ta del av hela bredden – det underhållande, det djuplodande allvarsamma och den nära vardagen – för att öka sammanhållningen och ge nya fördjupade kunskaper för oss svenskar.

För Sverige som litet språkland är public service en betydande aktör för att det ska finnas en svensk kulturproduktion på svenska och på minoritetsspråken, både som man gör själv och som man köper in av andra svenska producenter.

I en tid när tekniken och globaliseringen för med sig en dominans av världsspråk som pressar undan svenskan blir public services roll som en samlande plats för kulturell gemenskap, skapare av svenskt innehåll och utvecklare och vårdare av svenska språket särskilt viktig.

Public service är också den institution som år efter år åtnjuter högst förtroende hos svenskarna.

Genom åren har därför politiken behandlat Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion med respekt och omsorg. Man har försäkrat sig om att i brett samförstånd, över blockgränserna, komma överens om ramarna och villkoren och om en skälig finansiering, oavsett regering. Man har gett dessa förutsättningar över sex eller åtta år och sedan låtit public service utföra sitt uppdrag utan politisk inblandning och med rejält armlängds avstånd. Man har inte velat politisera public service och har därför inte gått fram med tillfälliga riksdagsmajoriteter som rycker och drar. I stället har man haft dessa borgfreder om uppdrag och finansiering eftersom detta är så viktigt för landet.

Så har det varit – fram till nu. Nu bryter nämligen SD-regeringen denna tradition. Den kommitté som arbetade för att utmejsla en gemensam linje valde SD-regeringen att låta kapsejsa. I stället valde man att köra sitt helt egna race gällande villkoren och finansieringen. Sedan smällde man igen dörren för vidare förhandling.

Så här gör man inte. Så här misshandlar man inte denna för Sverige och svenskarna fundamentala infrastruktur för information, sammanhållning och beredskap.

Men nu står vi här med en skevt politiserad produkt – ett förslag som dryper av misstro mot public service, som innehåller avsiktlig underfinansiering för att tvinga fram nedskärningar och som på punkt efter punkt är ute efter att förhindra, försvåra och begränsa public services möjligheter att uppfylla sitt uppdrag.

Det här är allvarligt. SD-regeringen bryter en viktig svensk princip, skapar medvetet en politisk konflikt och påbörjar nu nedmonteringen av en central svensk institution.

Herr talman! I förslaget finns en ny lag, ett skelett för vad public service är och ska göra. Den är okej. Men det är sedan, när det kommer till att kunna göra det, hur public service får och inte får arbeta, som problemen börjar.

Regeringen vill begränsa public service från att kunna använda kompletterande text, trots att det mött protester från landets 1,7 miljoner hörselskadade eftersom det hindrar dem från att ta del av nyheter och trots att studier gång på gång bekräftar att public service inte är undanträngande för svenska textmedier utan snarare bidrar till ökat allmänt medieintresse.

Hotet mot svenska tidningar kommer i stället från internationella mediejättar och från att annonser flyttas till sociala medier. Det här handlar endast om att begränsa public services räckvidd till svenskarna.

Vidare vill regeringen hindra public service från att finnas på andra plattformar. Man får inte lägga ut nyheter på sociala medier, publicera sändningar på Youtube eller ha sina poddar där poddar finns. Det är ett dråpslag mot möjligheten att nå unga och mot att stärka svenska språkets ställning. Det är också ett dråpslag mot att icke nyhetskonsumerande grupper ska få en ingång till oberoende journalistik i stället för bara algoritmstyrda budskap från internationella ekonomiska och politiska intressen. Det här är en politik för att allt färre i framtiden ska nyttja public service.

Public service omfattas i dag av rigorösa bestämmelser vad gäller etiska riktlinjer, det vill säga att granskas och krav på opartiskhet. Likaså ska public service vara resurseffektiv, vilket utvärderas och följs upp. Och det är bra.

Men nu ska public service granskas ytterligare. Man åläggs byråkratiskt extraarbete som tar kraft från huvuduppdraget, vilket remissinstanser riktat rimlig kritik mot. Men regeringen tar inte någon hänsyn till detta, utan den låter den egna misstron styra.

Därtill beordras public service att tillsätta extra studier kring opartiskheten. Det är befängt eftersom undersökningar återkommande slår fast att man är opartisk. Men detta påbud ska enligt regeringen syfta till att öka förtroendet, vilket gör det än mer bisarrt. Public service ligger, som bekant, redan i topp vad gäller svenskarnas förtroende. Däremot bedrivs, som vi alla vet, en ihärdig kampanj från ytterhögern för att motarbeta public service och sänka förtroendet.

Om man på riktigt hade velat höja förtroendet, kunde man ju sluta med att själv undergräva det. Men nu tvingar man i stället public service att lägga tid och resurser på självspäkning. Detta sker under själva tillståndsperioden, vilket ökar ängsligheten gentemot politiken. Och det är tveksamt utifrån principen om armlängds avstånd.

Ovanpå detta, herr talman, har vi frågan om finansieringen; en underfinansiering som urholkar public service. Medelstilldelningen innebär kraftiga nedskärningar. Det som gör det här än mer bekymmersamt är att public service har ett viktigt beredskapsuppdrag. Man tilldelas nu dessutom ytterligare uppdrag, bland annat för digital beredskap. Samtidigt får man mindre pengar i reala värden.

Militära underrättelsetjänsten konstaterar vikten av beredskapen och säger angående valåret att vi kan förvänta oss att desinformation i form av AI-genererade bilder och filmer riskerar att få stor spridning. Genom att förstärka enskilda händelser eller underblåsa konflikter kan man skapa radikalisering och splittring inom det svenska samhället eller förvränga bilden av Sverige med ett ökat hot mot vårt land och våra intressen som följd.

Säkerhetspolisen säger å sin sida att det redan finns exempel på hur främmande makt och våldsbejakande extremister använder AI för att generera propaganda- och påverkansmaterial.

Försvarsberedningen lyfter fram public services viktiga roll i beredskapen, och man konstaterar att Sverige är utsatt för påverkanskampanjer och desinformation som hotar vår säkerhet genom att skapa polarisering, undergräva förtroendet för samhällets institutioner och därmed ytterst samhällets samlade motståndskraft. Man slår fast att public service har en särställning genom sina breda uppdrag i allmänhetens tjänst, sin stabila finansiering, de höga kraven på tillgänglighet och det förtroende allmänheten hyser för företagens verksamhet.

Finansieringen går inte ihop. Public service kommer svårligen att klara uppdragen. Något måste bort. Man får välja mellan att skära ned på redaktioner och program och på lokal bevakning och täckning, att lägga ned utvecklingsarbete, sluta hänga med i sin tid och tekniken samt nå fram till färre svenskar och att inte klara av beredskapsuppdraget. Sveriges Radio pekar på uppsägningar av flera hundra tjänster – hela redaktioner och lokala kanaler.

Vi har en regering som först antar en lag, med fina ambitioner, men sedan klär på public service en tvångströja, plockar bort verktyg och rycker undan pengar. Så gör man inte om man vill public service och svenska folket väl.

Herr talman! Pandemin är ett bra exempel på public services viktiga roll under kristider. Statistiken visar att det var till public service som människor vände sig. Försvarsmakten konstaterade samma sak, det vill säga att människor vänder sig till det man litar på.

SVT gjorde ett stort arbete med att svara på frågor från oroliga medborgare, och man byggde upp något av en informationscentral. Utbildningsradion hjälpte skolor att ta fram undervisnings- och informationsmaterial.

Ett annat exempel är Rysslands invasion av Ukraina. Då var det många barn som kände ängslan: ”Varför gör Putin så här?” Lilla Aktuellt blev en samlingsplats, vars chatt blev en viktig plats för att ställa frågor, få information och få tips om vart man kan vända sig.

Tryggheten, tilliten, trovärdigheten, räckvidden, omställningsförmågan och beredskapen – det är vad det handlar om. Det är en lägereld, som SD-regeringen nu helt avsiktligt börjar släcka ned.

Herr talman! Det är som att SD-regeringen inte har tagit in omvärldsläget – eller att man ignorerar det. Partiet går åt public service, som slår vakt om vår svenska, oberoende journalistik och medieproduktion. Vad är det som svenskarna kommer att få i stället? Jo, trollfabriker, propaganda på Tiktok och Fox News. Medie- och techjättar överöser oss med kommersialiserat innehåll, producerat i andra länder, som gör dem rika. Det är vinklade mediekanaler som ägs av Elon Musk, som tjänar hans ekonomiska och politiska intressen. Det är budskap och desinformation från Ryssland eller annan fientlig stat. Det rimliga vore att bedriva en politik för att stå emot detta, att stärka public service och att värna det som är svenskproducerat och svenskspråkigt och som har skapats i medborgarnas tjänst.

Herr talman! Låt mig avslutningsvis säga: Att Sverigedemokraterna vill krossa svenskarnas public service vet alla. Partiets syn blev uppenbar när Åkesson efter att partiets trollfabrik avslöjades gick till totalt angrepp mot fria medier. Men det som är nytt är att den traditionella högern nu inte längre står pall. Den rämnar för trycket från ytterhögern.

Moderaterna förmår inte att göra en bred överenskommelse. Precis som när man inte förmådde göra en energiöverenskommelse väljer man Sverigedemokraterna före Sverige. Det är SD som styr. Vi ser vart det är på väg med skisserna för slakten av public service i nästa steg. Och högern låter detta ske.

Förlorarna är svenska folket, vår sammanhållning och vårt lands rådighet över vårt medielandskap. Vi socialdemokrater värnar om svenskarnas tillgång till public service och om oberoende och opartisk journalistik. Vi måste tillbaka till breda överenskommelser och till att ta gemensamt ansvar för viktiga frågor. Men det förutsätter en ny regering.

Med detta vill jag yrka bifall till reservationerna 4 och 5.

(Applåder)