Björn Wiechel

Fru talman! Tack, ledamoten, för svaret! Det var en öppen fråga som ställdes i en generell diskussion.

Sverigedemokraterna brukar ofta höja tonläget och retoriken när det kommer till kriminalitet och kriminella. Man vill ofta se hårdare tag och hårdare straff.

Då undrar jag om det gäller all form av kriminalitet. Vi vet att mycket av kriminaliteten är sammanvävd. Kriminaliteten på gatan hänger ihop med kriminaliteten i de finansiella systemen. Inte minst menar polisen att ekonomisk brottslighet borde lyftas högre i brottsbekämpningen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Finansiell stabilitet och finansmarknads-frågor

Hur ser Sverigedemokraterna på detta? Vill man se hårdare tag och hårdare straff även mot den ekonomiska brottsligheten, till exempel skattebrott?

Fru talman! En betydande del av arbetet med att få till stånd goda finansmarknader och upprätta finansiell stabilitet handlar om att bekämpa skattebrott, penningtvätt och skatteflykt.

Det handlar dels om att systemen i sig ska fungera väl och tjäna en sund ekonomi, dels om att människor ska ha hög tillit till systemen, att människor inte berikar sig själva genom missbruk och fiffel, att det allmännas bästa sätts i förgrunden och att välfärden får sina rättmätiga resurser. Här finns alltså både en fiskal och en moralisk aspekt.

Hur ser Sverigedemokraterna på arbetet mot penningtvätt och skatteflykt? Betraktar Sverigedemokraterna det som allvarliga brott?

Herr talman! Den finansiella stabiliteten och läget på finansmarknaderna beror i grunden på hur det går i den reala ekonomin. På senare år har svenska hushåll genomlevt en djup kostnadskris. Kostnadsökningarna har ätit upp tio års reallöneökningar. Samtidigt är det just löntagarna som har tagit det stora ansvaret för att trycka tillbaka inflationen genom återhållsamma lönekrav. Det är en imponerande insats för Sverige.

Människor har inte bara sett besparingarna sina. Man tvingas också skära ned på det vardagliga. En tredjedel av alla vuxna i Sverige har svårt att betala hyran och andra löpande utgifter. Människor måste låna pengar till mat.

Man hade kunnat förvänta sig att regeringen skulle ta motsvarande ansvar. Men stödet för dem som har det tuffast är minimalt. När vi socialdemokrater föreslår ett extra barnbidrag och höjt underhållsstöd för ensamstående för att minska utsattheten röstar regeringen ned det.

Regeringen har i stället valt att sänka skatten för dem med de högsta inkomsterna, medan sjuka eller arbetslösa, som också har familjer att försörja, inte får någon skattesänkning. I stället möts de arbetslösa och de som nu varslas inom vården och inom byggsektorn av att Åkesson och Kristersson även skär ned i deras a-kassa.

Herr talman! Hur kostnadskrisen slår är uppenbart olika, likaså hur en regering väljer att agera. SD-regeringen gör som högerregeringar gör och står på de välbärgades sida.

Samtidigt som köerna till soppköken ringlar sig längre finns det de som skär guld med täljkniv, inte minst bankerna. De har passat på att berika sig genom skillnader i inlåningsränta och utlåningsränta. De gör vinster på 500 miljoner kronor om dagen. Ändå drar de sig undan från lokalsamhällena runt om i landet, till stor nackdel för det lokala näringslivet och med försämrade investeringsförutsättningar som följd.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Finansiell stabilitet och finansmarknads-frågor

Här har vi socialdemokrater förslag om att de statliga servicekontoren ska vara det som möjliggör ett fungerande finanssystem i hela landet. Vi har även förslag om att SBAB kan användas för att öka konkurrensen på bolånemarknaden och åstadkomma en prispress till fördel för kunderna.

Vi har inte minst föreslagit en bankskatt för att råda bot på bankernas orättfärdiga vinster. Skatten är utformad så att den bank som håller sig för god för att ta ut dessa oskäliga vinster inte heller omfattas av den, medan den bank som inte låter bli får återbörda en del till hushållen genom skatten. Men det här röstar SD-regeringen nej till.

Vi vet att Ulf Kristersson får tack-sms från friskolelobbyn när han ser till att skydda deras profiter. Det skulle alltså inte förvåna om Jimmie Åkesson och Ulf Kristersson nu även mottar glada tillrop från landets bankdirektörer.

Herr talman! Att vissa går på knäna medan andra roffar åt sig och att regeringen bidrar till att förstärka den splittringen i vårt land påverkar den finansiella stabiliteten. När vi i riksdagen ska fatta finanspolitiska beslut, liksom för Riksbanken när den ska fatta penningpolitiska beslut, för att upprätta stabilitet är det viktigt att veta hur det ekonomiska läget faktiskt är och vilken inverkan besluten kommer att få.

Det saknas i dag viktig kunskap om hushållens tillgångar och skulder. Att få statistik över detta handlar om att få erforderliga fakta och underlag för att väga politiken. Precis som annan statistik skulle den vara anonym. Men den här statistiken, som riksdagen i bred enighet tillsatte en utredning om för att få till och som Riksbanken, Finanspolitiska rådet, Finansinspektionen och till och med IMF alla ber om ska komma på plats, motarbetas av SD-regeringen. Det är häpnadsväckande och ansvarslöst.

Motståndet tycks bottna i att näringslivstoppar och stora kapitalägare är rädda för att sådan kunskap skulle blottlägga hur omfattande de ekonomiska klyftorna är mellan dem och vanliga löntagare. De vill inte att verkligheten ska komma fram i ljuset, och för SD-regeringen tycks det väga tyngre än landets förmåga att upprätthålla den finansiella stabiliteten. Kanske får Åkesson ännu fler tack-sms?

Herr talman! Till skillnad från SD-regeringen prioriterar vi socialdemokrater att stötta utsatta hushåll i kostnadskrisen, och till skillnad från SD-regeringen ställer vi oss inte på bankdirektörernas sida utan lägger fram förslag som ökar konkurrensen, kommer åt bankernas orättfärdiga vinster och återför resurser till hushållen. Till skillnad från SD-regeringen sätter vi dessutom stabiliteten och folkflertalets väl före finanselitens egenintressen.

Vi står bakom våra reservationer och väljer att yrka bifall till reservation 8.

(Applåder)

Fru talman! Tack, finansministern, för en bra debatt som åtminstone delvis innehöll klargöranden! När det gäller de två svarsalternativ som egentligen var de enda som fanns - vet man eller vet man inte - vet vi att man inte vet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det vi är ute efter mer specifikt är summan. Finansministern återkommer till att det inte är hela utan bara en liten del, men hur stor del? Det är medborgarnas pengar det handlar om. Hur stor är den här delen? Det har man alltså ingen uppfattning om.

Vidare har man gott hopp om att i dialog med kommissionen lösa frågan genom att hitta andra saker. Vilka saker? Vad finns det i regeringens och Sverigedemokraternas politik som man kan stoppa in i stället?

Det är ganska basala frågor: Ungefär hur mycket pengar handlar det om? Vad är det som riskerar att brinna inne och som svenska medborgare inte kommer att få ta del av? Vi får inget svar. Man vet inte. Man vet inte hur stor den här delen är.

Vilka insatser har man då i stället för att undanröja detta bekymmer? Det kan man inte säga. Finns det ens en politik?

Oron vi känner och som jag skulle säga att jag får till mig från många håll handlar ju om att man inte har svar på det här. Finansministern har möjlighet att skingra den oron genom att ge besked, men det gör hon inte.

Det ska också sägas att det inte bara handlar om att Sverige inte får sina pengar från återhämtningsfonden utan också om att Sverige riskerar böter. Vi vill veta hur mycket som står på spel. Och vi har fått ett svar: Man vet inte.

(Applåder)

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag tackar för intressanta inlägg och en bra diskussion om en väldigt viktig fråga.

Jag noterar att finansministern börjar prata om andra saker och för en annan debatt där hon kanske känner sig mer bekväm, vad vet jag.

Precis som finansministern konstaterar, och även jag i min interpellation, handlar det inte om 38 miljarder. Men hur mycket handlar det om? Det är den frågan som är på bordet och som vi söker svar på: Vad är det för pengar vi riskerar? Har finansministern någon uppfattning eller inte om detta? Jag sa i mitt inledningsanförande att vi har försökt få svar på denna fråga i ungefär ett halvår. Svaren har varit svävande och oklara.

Finansministern har även vid ett flertal tillfällen uttryckt sina "förhoppningar" om att detta ska lösa sig. Man kan då undra vad finansministern har så gott hopp om att hitta i sin egen politik på området och lägga fram för EU som skulle kunna kompensera och därmed undanröja risken för förlorade pengar och dyra böter. Det har vi också frågat men inte fått något svar på.

Här kan också Jan Ericson få svar på sin fråga angående Socialdemokraternas politik. Dels har vi i Socialdemokraterna en annan modell för reduktionsplikten som sänker priset men inte kastar bort hela modellen utan fortsättningsvis har kvar en stimulans av inhemsk produktion, dels hade vi annat i vår budget som vi hade kunnat lägga in för att kompensera.

Men vad tror sig finansministern kunna vaska fram som man inte har lyckats hitta under ett halvår? Det handlar ändå om finansministerns egen budget. Vad finns där att presentera för EU som hittills inte är känt? Vi har ställt frågan flera gånger. Vad är det för saker som finansministern laborerar med här? Det borde finansministern faktiskt kunna ge besked om.

Till sist vill jag passa på att skicka med ännu en fråga - vi får se om det blir ett inlägg till, men jag tar den nu ändå: Hur länge ska det få pågå att vi inte vet om vi får några pengar, när vi i så fall får dem och hur mycket det i så fall handlar om? Den frågan hänger löst. Det är ändå en handhavandefråga som handlar om politiskt hantverk över huvud taget, styrandet av den ekonomiska politiken och styrandet av landet, som inte är bra. Det gnager.

Vi vet att hushållen har det kärvt. Vi vet att tillväxten i Sverige är den sämsta i EU. Att då riskera att inte få tillbaka pengar vi skulle behöva och ska få och att därtill få betala böter är inte hållbart.

Hittills är beskedet att finansministern ingenting vet, trots att det handlar om den budget som finansministern själv är ansvarig för. När kommer regeringen att kunna ge besked i denna fråga?

Det är alltså två frågor: dels vad man tror sig kunna hitta som kompensation som man inte har lyckats hitta på ett halvår - man har i alla fall inte svarat på frågan vad det kan handla om under ett halvårs tid -, dels när människor kan få besked om huruvida vi får våra pengar, när vi får dem och hur mycket det handlar om.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Frågan om hur mycket pengar som Sverige riskerar att gå miste om på grund av regeringens politik och att Sverige även riskerar böter har vi ställt till finansministern i ungefär ett halvårs tid.

Svaren har varit undflyende och svävande. Men det finns egentligen bara två alternativ på svar just nu: Antingen har regeringen en uppfattning om hur mycket EU-pengar svenska medborgare riskerar att gå miste om på grund av regeringens politik men väljer att inte berätta hur mycket det är, eller så har regeringen ingen uppfattning om hur mycket pengar svenskarna riskerar att förlora. Antingen vet man, men säger inte, eller så vet man inte. Och ärligt talat: Inget av svaren är särskilt smickrande för regeringen.

Nu blev statsrådets svar alltså det senare. Man vet alltså inte hur stora de negativa konsekvenserna för Sveriges ekonomi på grund av regeringens politik riskerar att bli. Det finansministern dock upprepar i svaret och som även jag skrev i min interpellation är att regeringen bedyrar att det inte handlar om hela beloppet. Åhå - då har regeringen ändå någon form av uppfattning! Man vet alltså att det inte är hela summan. Så hur mycket är det? Det vore förstås intressant att veta. Är det 1 miljon? Är det 1 miljard? Är det 10 miljarder?

Här har vi en finansminister som inte vet, och detta i ett läge när Sverige riskerar att inte få tillbaka sina pengar och när Sverige dessutom riskerar att behöva betala böter på grund av regeringens politik. Det är anmärkningsvärt.

Fru talman! Vi fick höra att det handlar om ekonomiskt ansvarstagande, och då finns det några saker som är viktiga att konstatera. En är att inflationsminskningen inte i huvudsak är en följd av att regeringen har tagit ansvar utan att löntagarna har tagit ansvar i lönerörelsen och därmed blivit av med tio års reallöneökningar.

Regeringen hade kunnat ta ansvar genom att stötta hushållen ekonomiskt, men där har man gjort minimalt. En tredjedel av alla vuxna har svårt att betala löpande utgifter; så ser verkligheten ut i dag. Det regeringen däremot har gjort är att sänka skatten för dem med de högsta inkomsterna. De högavlönades konsumtion har prioriterats och inflationssäkrats, inte vanliga hushålls och välfärdens.

Regeringen hade kunnat stötta välfärden i denna situation, specifikt regionerna och sjukvården. Inflationen är ett problem, men att ge regionerna de medel de behöver för att kunna ha en välfärdskonsumtion är inte inflationsdrivande. Det har ekonom efter ekonom konstaterat.

Situationen är exceptionell. Det är ingen vanlig situation som har rullat på under många år eller som uppstod efter valet som någon valtaktik. Det här är en reell ekonomisk situation. Att regeringen inte ser problemet och inte tar det på allvar visar att vi har två problem. Det första problemet är att det är oerhört kärvt och slitsamt i regionerna, att man vänder på varje krona och att det är nedskärningar. Det andra problemet är att regeringen varken ser detta, erkänner det eller tar det på allvar.

(Applåder)

Fru talman! Det finns två stora problem här, skulle jag säga. Det ena är den verklighet som sjukvården möter. Det andra är att vi har en regering som inte ser och erkänner den verkligheten.

Det gäller inte bara statsrådet Ankarberg Johansson. Också finansministern har fått frågan om krisen i sjukvården. Men att det skulle finnas några särskilda problem som är värda regeringens uppmärksamhet eller ekonomiska insatser kunde finansministern inte kännas vid. Även civilministern fick samma fråga, men han spelade ned hela saken.

Inte heller de som styr regeringen, Sverigedemokraterna, ser att det finns något problem. Svaret blir i stället att vi måste prioritera och att regionerna ska prioritera, vilket är djupt provocerande. För själv har SD-regeringen nämligen valt att prioritera att sänka skatten för landets höginkomsttagare, i stället för att satsa på hälso- och sjukvård för medborgarna.

I Västerbotten, som är mitt hemlän, kan vi se att det får stora konsekvenser. Man är väldigt van att hantera att ta ekonomiskt ansvar. Man gör det strukturerat och kontinuerligt för att det finns ständiga kostnadsökningar till följd av ny medicinsk teknik som man vill införa och som vanliga människor ska få del av och på grund av en åldrande befolkning.

Men det vi nu ser, eller som i varje fall människor utanför SD-regeringen ser, är något utöver det vanliga. Den första konsekvensen för läget i sjukvården i Västerbotten är att investeringar behöver läggas på is. Det handlar om underhåll och renoveringar av fastigheter och lokaler för att de ska vara ändamålsenliga och säkra. Att stoppa de investeringarna påverkar givetvis vårdkvaliteten, arbetsmiljön och patientsäkerheten negativt.

I Västerbotten pågår även en omfattande nyindustriell tillväxt som ställer krav på att regionen ska vara en aktiv part för att samhället och välfärden ska vara trygga och stabila. Men det undergrävs nu.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

För att Norrlands universitetssjukhus ska klara sitt ansvar för specialiserad vård för hela norra Sverige förutsätter det investeringar i fastigheter och i medicinsk teknik. Nu tvingas regionen i stället minska investeringarna med 10 procent. Fastighetsunderhåll, renoveringar och investeringar går ned när vi snarare hade behövt öka dem.

Trots att det redan är stor brist på personal - det är största orsaken till att vårdplatser läggs ned - kan man inte utesluta varsel på grund av att regeringen inte tar sitt ekonomiska ansvar.

För att lösa personalbristen hade det inte bara behövts pengar. Det hade också behövts en arbetsmarknadspolitik, en utbildningspolitik och en bostadspolitik från nationellt håll. Men även här är regeringen helt passiv.

Man ska komma ihåg att under pandemin gav den socialdemokratiska regeringen täckning med råge flera gånger om till regionerna för de ökade kostnaderna som uppstod i sjukvården. Men SD-regeringen gör annorlunda.

Vanligtvis skyller man på inflationen, men det är fel. Alla bedömare vet att satsningar på välfärd inte driver inflationen. Det handlar helt enkelt om att man har prioriterat att sänka skatten för de högavlönade i stället för att ge sjukvård åt vanligt folk.

Man kan också fundera på kraven på beredskaps- och försvarsförmåga och regionernas behov av robusthet. Det kräver en god bemanning. Regeringen bör fråga sig om den vill att regionerna ska vara redo om kriget eller krisen kommer.

För att rå på det här problemet måste man ha en regering som förstår det, erkänner det och sedan också tar sitt ansvar.

(Applåder)

Herr talman! Sveriges avgift till Europeiska unionen beror på Sveriges bruttonationalinkomst. Storleken varierar alltså med den tillväxt som vi har. Nu förhåller det sig så att Sverige under SD-regeringen har EU:s sämsta tillväxt. Vi ligger i bottenskiktet. Det har förstås varit viktigt att bekämpa inflationen. Det är löntagarna som har tagit det stora ansvaret där genom återhållsamhet i löneförhandlingarna, trots att tio års reallöneökningar har försvunnit. Det är ett imponerande ansvar.

SD-regeringen har däremot inte tagit ansvar. I stället kastar den helt omotiverat in Sverige i en sjukvårdskris där regionerna runt om i landet går på knäna. Alla experter är eniga om att det inte skulle driva på inflationen att ge välfärden det ekonomiska stöd som hade behövts nu. Ändå sätter SD-regeringen välfärden på svältkur.

Bostadsbyggandet, som är så fundamentalt för att ekonomin och landet ska fungera, har tvärnitat. Men SD-regeringen gör ingenting utan negligerar det totalt.

Hushållen i Sverige har i dag en oerhört tuff ekonomisk situation. En stor del behöver hjälp med pengar från anhöriga. Värst är det för de ensamstående. Människor behöver låna pengar till mat, och hjälporganisationerna larmar om hur många som vänder sig till dem. Men SD-regeringen gör minimalt för att hjälpa till.

Det man i stället har gjort är att sänka skatten med 13 miljarder för dem med de högsta inkomsterna i landet, alltså SD-regeringens kärnväljare. Det SD-regeringen också gör är att skydda bankerna och deras övervinster, som de har tillskansat sig genom att berika sig på hushållen i denna svåra tid. SD-regeringen ställer sig på bankernas sida och stoppar våra förslag om att återföra en del av övervinsterna till hushållen.

Med en sådan politik, som tvingar fram nedskärningar i välfärden, som inte håller ekonomin igång och som omfördelar från fattig till rik, är det inte märkligt att man har sämst tillväxt i EU. Då är det knappast någon tröst att Sverige eventuellt får något lägre avgift, för på totalen blir Sverige fattigare.

Sverige blir också farligare. Utvecklingen när det gäller gängskjutningar och maffiavåld går inte åt rätt håll utan åt fel håll. SD-regeringen har gått vidare med vissa straffskärpningar och förstärkningar av rättsväsendet som Magdalena Andersson inledde men är helt blind för att bryta nyrekryteringen. Alla de förebyggande insatser som skulle behövas inte bara uteblir utan skärs ned runt om i landet till följd av SD-regeringens antivälfärdspolitik.

De kriminella gängen och ligorna opererar sällan bara i ett land utan ofta i två eller tre länder samtidigt. Det gör att även brottsbekämpningen behöver samordnas inom EU om vi ska vara framgångsrika. Europasamarbetet är en nyckel om vi ska lyckas komma åt kriminaliteten.

EU är också centralt i en annan helt avgörande kamp. Det pågår ett krig i vårt närområde. Ukraina utkämpar en strid för oss alla. Behovet av ett enat Europa som står upp mot aggressorn Ryssland har aldrig varit större.

I detta läge driver Sverigedemokraterna - partiet som styr regeringen - på för att Sverige ska utvärdera medlemskapet och inleda en svexitdebatt. Uppenbarligen bryr man sig inte mer om brottsbekämpningen än så. Uppenbarligen väljer man, i detta säkerhetspolitiska läge, att underminera och splittra Europeiska unionen och sammanhållningen. Det är vad vi får med ett Ungerninspirerat parti som SD. Den som tackar och tar emot är Putin. Sverige och EU blir farligare.

Herr talman! Sverige har länge varit känt, inte minst inom EU, för att vi legat längst fram i att visa hur vi kombinerar ökat välstånd och välfärd med att också ställa om. Vi har varit ett föredöme och en pådrivare för utvecklingen. Vi är också väl rustade och positionerade för detta. Nyindustrialiseringen är Sveriges framtidshopp. Men detta äventyras nu av SD-regeringen.

Vad som skulle behövas är en regering som tydligt visar vart vi är på väg och som skickar tydliga signaler om att vi tror på utvecklingen, en regering som möter upp med bostadsbyggande och elproduktion här och nu. Men allt det - framåtandan, bostadsbyggandet och elproduktionen här och nu - sumpar nu SD-regeringen. Vi har en SD-regering som undergräver framväxten av de nya jobben. Det gör Sverige fattigare.

Från att ha varit ett land där bnp ökat och utsläppen minskat har SD-regeringen fört Sverige till EU:s sämsta tillväxt och ökande utsläpp. Det är till och med så att Sverige riskerar att inte få alla pengar av EU:s återhämtningsfond på grund av SD-regeringens politik.

Fru talman! Att Sverige leds av ett parti som hetsar mot hela folkgrupper och splittrar samhällen är inte bara mänskligt och moraliskt illa. Det gör även att svenskar får problem runt om i EU och världen. Osäkerheten och hotnivån ökar. Och svenska företag får det problematiskt med relationer och kontakter. Vi förlorar i anseende, i affärer. Det gör det både fattigare och farligare att vara svensk.

Det är en mörk tid. Sverige dalar i ekonomin, i vår relation till EU och omvärlden och i vår trygghet. Men den hade inte behövt vara så mörk.

Vi socialdemokrater kommer att arbeta för en politik som ser hushållen och hur de kämpar med ekonomin, visar dem respekt och ger dem ekonomisk stöttning. Vi kommer att fortsätta bekämpa det besinningslösa gängvåldet, både med hårda tag och genom att driva på för en politik för att bryta nyrekryteringen. Och vi kommer inte bara att göra det i Sverige utan också i det gränsöverskridande EU-samarbete som det kräver.

Vi socialdemokrater kommer att driva på för att Sverige ska vara en stark röst för ett EU som håller ihop i en osäker tid. Vi kommer att fortsätta bedriva en politik för att Sverige ska byggas rikt, som tar vara på den nya industrin och möter upp med ett samhällsbygge där vi åter är ett föredöme i EU.

Här går skiljelinjen mellan Socialdemokraterna och SD-regeringen. Vi står för en politik som tar ett gemensamt ansvar i Sverige och i EU för stabilitet, säkerhet och styrka på ett sätt som är till gagn för Sverige och svenska medborgare.

Jag vill önska alla en god jul.

(Applåder)

Fru talman! I en interpellationsdebatt nyligen fick finansmarknadsministern möjlighet att svara på frågan om behovet av statistikinsamling om hushållens tillgångar och skulder. Bakgrunden till frågan är att Riksbanken och Finansinspektionen länge har efterfrågat detta, då det är oerhört viktigt för att kunna ha koll på den finansiella stabiliteten. Även Internationella valutafonden förordar skarpt sådan statistikinsamling.

Nu finns det också en utredning om detta som är ute på remiss. Den processen ska givetvis ske i sin ordning, men oavsett process eller utformning har finansmarknadsministern inte svarat på huruvida han ens ser behovet av en sådan statistik och om han delar myndigheternas bild av att den behövs för den finansiella stabiliteten. Statsrådet pratar nämligen om många andra saker i stället. Men finansmarknadsministerns uppfattning här är förstås viktig, inte minst för alla som arbetar med finansiell stabilitet. Därför ställer jag frågan igen: Ser finansmarknadsministern behovet av den här statistiken?

Herr talman! Ärendet som nu behandlas rör Sveriges medlemsavgift till EU. Just själva avgiften är i sig inget större debattområde, då den är beroende av hur EU:s sjuåriga långtidsbudgetar blir. Här finns därför inga partiskiljande uppfattningar.

Vad som däremot är föremål för mer debatt är vad Sverige vill med EU-medlemskapet, i synnerhet då Sverige under våren ska vara ordförande i EU. Det är viktigt för Sverige.

Europeiska unionen innebär inte att Sverige avhänder sig makt utan tvärtom bättre möjligheter för oss att rå över vårt öde. Med gemensamma demokratiska institutioner får vi en röst som är lika mycket värd som andra staters. Med gemensamma regler får vi en sjyst konkurrens. Och med ett organiserat samarbete bygger vi tillit och ömsesidighet och kan bättre lösa gemensamma problem och hantera konflikter.

Med ordförandeskapet finns det stora möjligheter för Sverige: möjlighet att visa att vi ligger långt fram i fråga om att kombinera omställning med jobb, möjlighet att visa hur vi vill stärka de gemensamma värderingarna i EU och inte minst möjlighet att flytta fram Sveriges positioner i EU.

I juni presenterade den socialdemokratiska regeringen sitt förberedande arbete som man gjort inför ordförandeskapet och de prioriteringar man då hade tagit fram. Och förra veckan presenterade statsministern den nuvarande regeringens prioriteringar. Dessa var i allt väsentligt bra. De ligger nära den påbörjade inriktningen från den tidigare S-regeringen fast med den nya regeringens infallsvinklar och nyanser, vilket är i sin ordning.

Men - här kommer en stor invändning, herr talman - trots fina ord och måhända goda avsikter vet vi dessvärre inte hur det kommer att bli. För här har vi elefanten i det EU-politiska rummet, nämligen att när Sveriges regering kommer att leda landet och EU-ordförandeskapet lyder den under Sverigedemokraterna, som är det mest EU-kritiska partiet. Partiet är det största i regeringsunderlaget, dikterar villkoren för regeringspolitiken och regeringens budget och styr även via särskilda dokument över regeringens EU-politik.

Att en regering tar hänsyn till sitt regeringsunderlag må så vara. Men då ingår också att ta ansvar för det, att stå för konsekvenserna och att kunna svara på frågor. Helst ska man kunna visa att det inte bara är ett maktspel utan också kan vara till fördel för Sverige. Men här är regeringen svaret skyldig. När statsministern möttes av frågor om Sverigedemokraternas roll och påverkan nonchalerade han dem i stället för att ta dem på allvar. Det är illavarslande. Det fungerar självklart inte i längden att undvika viktiga samtalsämnen.

Herr talman! Det som gör frågan viktig är att det inte bara är en inrikespolitisk debatt. Det faktum att Sverige numera har en regering som lyder under Sverigedemokraterna är en angelägenhet för hela EU. Och det har redan påverkat Sveriges rykte och position i Europa. Övriga Europa har reagerat på detta med häpnad och med oro. Man är skakad. Sverige? Vad har hänt?

Detta kan statsministern inte vifta bort. Statsministern har försatt Sverige i en prekär situation. I stället för med en positiv skjuts in ordförandeskapet börjar vi med en kraftig uppförsbacke. Sverige är ett land som hittills har kännetecknats av ett värnande av EU, som har velat framåt i viktiga frågor och som man har vetat var man har haft. Men vad är Sverige nu?

I Europa noteras att Sveriges regering lyder under ett parti med företrädare som hyllar Ungern. Men det är mer än så. Ordförandeskapet skulle kunna bli ett tillfälle att visa upp det fantastiska arbete som sker i Sverige med att kombinera utsläppsminskning och tillväxt - kolfritt stål, elbilstillverkning, batterifabriker och förnybar skog som bas i allehanda produkter i stället för fossilt.

Men det bygger på att vi också visar att innovation och ny teknik som bidrar till utsläppsminskningar är något vi bejakar och att det ger oss konkurrenskraft. Det bygger också på att vi i Sverige lyfter fram forskning och ny kunskap, att vi framhåller att Sveriges styrka grundläggs i att vi ligger längst fram. Men regeringen har visat måttligt intresse för att hjälpa den utvecklingen.

Dessutom finns det sverigedemokrater som inte ens tror på vetenskapen och sverigedemokrater som vill att Sverige inte ens ska ta vårt ansvar för och vår andel av utsläppsminskningarna utan att vi ska betala oss ur åtagandena. Det är något som knappast inger respekt internationellt.

Det är inte den bilden av Sverige vi behöver, särskilt inte när det finns riktigt viktiga frågor som kommer att behandlas under ordförandeskapet, såsom skogsbruket. Där skulle Sverige behöva stort inflytande och stark position.

Herr talman! Statsministern har talat om brett samarbete. Det är förstås välkommet. Men de redan upprättade dokumenten med Sverigedemokraterna om EU-politiken visar att regeringen i stor utsträckning redan har valt väg och att inkluderingen av riksdagen i EU-arbetet tyvärr tycks bli reducerad till att i bästa fall söka förankring i slutskedena. Det återstår att se om statsministerns ord om samarbete är något han själv kommer att visa ledarskap och gott föredöme i och om han menar allvar med det han själv sa om att mäkla och medla lite mer.

Herr talman! Jag har trots allt gott hopp om ordförandeskapet och Sveriges EU-politik. För alldeles oavsett regeringens agerande behöver inte Sverige som land sinkas. Det finns flera skäl till att utfallet kommer att kunna bli positivt.

För det första har Sverige ett gott rykte som byggts upp över tid, och fallhöjden är mycket hög.

För det andra består Sverige av mer än regeringen och Sverigedemokraterna. Många goda krafter kommer att driva fram det positiva. Vi har starka parter på arbetsmarknaden som är hängivna strukturomvandling för moderna nya jobb och som tar klimatteknikskiftet på allvar. Vi har också ett civilsamhälle som kommer att kämpa.

För det tredje, vilket inte ska underskattas, har vi oerhört kompetenta tjänstemän som kommer att jobba hårt för att värna Sverigebilden och maximera utfallet i förhandlingar och i korridorsnack. Det ska vi vara mycket tacksamma för.

Herr talman! Vi socialdemokrater kommer också att bidra, i riksdagen och utanför Riksdagshuset. Vi kommer att vara konstruktiva, ta varje chans att lyfta fram Sverige och verka för ett bättre EU och ett starkare Sverige i EU.

Jag vill också önska en god jul.

(Applåder)