Björn Wiechel (S) svarade Alexander Christiansson i en replik om Kultur, medier, trossamfund och fritid i debatten ”Protokoll 2025/26:43 Tisdagen den 2 december” den 2 dec 2025.
Alexander ChristianssonSD· i en replikJa, ideologiska skillnader när det kommer till ekonomisk politik har vi. Att investera sig ur en låg tillväxt är ett medel som vi använder och som jag tycker är bra. Det kostar för stunden, men det ger också tillbaka.…Herr talman! Nu handlar det om den sista kulturbudgeten under den här mandatperioden. Det har varit spänstiga debatter under de här åren, vilket har varit kul och uppfriskande på många sätt.
Det har också varit slående hur underhållande oppositionens tonläge och kritik stundtals har varit under de här åren. Det är intressant, inte minst med tanke på att denna mandatperiod har präglats av budgetar som faktiskt har gått igenom kammaren, vilket har skapat en finansiell stabilitet och en långsiktighet som har varit bra för Sverige. Det gäller speciellt i dessa tider av oro både vad gäller Rysslands vidriga invasion av Ukraina och vad gäller den höga inflationen och den lågkonjunktur som vi har gått igenom.
Det är också intressant eftersom den kritik som oppositionen har riktat mot oss under åren har gällt att vi satsar för lite på kulturen. Det är slakt, och ni svälter ut kulturen! Så har det exempelvis kunnat låta. Men Sverigedemokraterna och regeringen har under de här åren satsat på delar av kulturen som har varit nödvändiga att åtgärda. Det gäller inte minst kulturarvet, idrotten, beredskapen och läsningen.
Herr talman! Six seven, Sigma och 507 – det är mem som jag har otroligt svårt att hänga med i. Jag blir konstant påmind om dessa av mina söner, som säger att jag är alldeles för gammal för att förstå det här. Det sätter också lite grann fingret på den digitalisering som vi har sett och vad som faktiskt påverkar våra barn och unga. Satsningar på svenska språket och läsfrämjande har varit viktiga prioriteringar för regeringen och Sverigedemokraterna. Mina kollegor i utskottet kommer under debatten att redovisa vad mer vi satsar på.
Herr talman! Vi har alltså kunnat göra satsningar trots att den förra regeringen lämnade efter sig en historiskt hög inflation som mynnade ut i en allvarlig lågkonjunktur. Frågan är då varför det är intressant att titta bakåt när vi borde titta framåt.
Det beror på att kritiken riktas mot Sverigedemokraterna och regeringen, och när kulturarbetare väljer att komma hit och följa debatten i realtid här i kammaren som ett slags protest vill jag vara väldigt tydlig med en sak: Den sista budget som den förra regeringen lade fram på riksdagens bord omfattade totalt 16,2 miljarder på utgiftsområde 17 i prognosen för år 2024. Det som är viktigt att ha med sig är att den här regeringens kulturbudget för samma år omfattade 16,6 miljarder kronor. Är det tillräckligt? Nej, det är det inte. Men de senaste tre åren har präglats av finansiell instabilitet, och det måste man ha med sig.
Vad vill jag då säga med detta? Oppositionen har nu tydligen möjlighet att satsa stort på kulturen, och då blir min fråga: Varför gjorde man inte det när man satt vid makten? Temporära stöd under pandemin i all ära – det var absolut bra och nödvändigt – men vart tog alla långsiktiga satsningar vägen? Det är ju sådana som man tydligen vill göra nu.
Varför lät man bokstavligt talat taken ramla in på våra vackra statliga museer? Varför lät man Operan förfalla? Varför tog man inte tag i viktiga kulturminnen i form av slott, fornlämningar och så vidare? Det har vi gjort genom bidragsfastigheterna. Varför räknade man inte upp den kyrkoantikvariska ersättningen för att säkra det kyrkliga kulturarvet? Varför satsade man inte på beredskap och digitalisering? Det är frågor som jag tycker är viktiga att ställa.
Det gäller också kultursamverkansmodellen. Varför höjde man inte anslagen under åren med högkonjunktur och låg inflation när man nu sitter här som opposition och vill satsa på allt det här? Det är frågor där oppositionen är svaret skyldig, speciellt som man har en så hög svansföring som man nu har i dessa frågor.
Nu går det minsann att satsa. Miljöpartiet och Vänstern ökar med 2,4 miljarder kronor mer än regeringen. Det är inte seriöst! Socialdemokraterna ökar med 700 miljoner kronor mer genom att återställa stöden till sig själva genom ABF. Det är föga förvånande, men varför har man kulturskolan som segregationsbrytande åtgärd? Centerpartiet ökar också men drar samtidigt ned på samtidskulturen och kulturarvet för att satsa på studieförbund och idrott.
Herr talman! De här satsningarna kunde man som sagt ha gjort under högkonjunktur och låg inflation. Det är en tanke som jag tycker att även åhörarna på läktaren ska ha med sig.
Sverigedemokraterna har sedan 2022 arbetat outtröttligt med att ge sig på den organiserade brottsligheten, städa upp efter decennier av en ansvarslös integrations- och migrationspolitik, sänka el- och bränslepriser för vanligt folk, bryta bidragsberoende, stoppa en skenande inflation, skapa tillväxt med mera, med mera.
Detta är saker som folk där ute ser och uppskattar, och det är det som är viktigt för mig. Allt detta har vi gjort för att skapa trygghet efter decennier av vanskötsel. Det här har vi påbörjat och lagt grunden för genom ett historiskt högt reformtempo.
Som kulturpolisk talesperson hade jag självklart önskat att Sverige hade haft bättre förutsättningar att satsa på kulturen. Jag hade velat satsa mer på kultur som skapar värde för vanligt folk varje dag. Jag hade inte velat behöva renovera eftersatta kulturfastigheter, bygga upp beredskap och digitalisering eller rädda kulturminnen från att gå förlorade för evigt. Det hade varit skönt om det hade gjorts löpande hela tiden, men det har man inte gjort. Så är det, och vi sverigedemokrater kommer att fortsätta prioritera på vårt sätt. Det är jag stolt över.
Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut.
(Applåder)
I detta anförande instämde Pia Trollehjelm (SD).
Herr talman! Tack, Alexander Christiansson, för anförandet!
Om vi ska göra lite finanspolitiska utblickar mellan våra partier och våra val kan man säga att ni visserligen har haft lågkonjunktur men att er politik har fördjupat konjunkturen. Er finanspolitik har lett till att lågkonjunkturen har blivit mycket längre och djupare än vad som hade varit nödvändigt. Er politik har lett till högre arbetslöshet, lägre tillväxt och stora underskott.
Det beror på att ni väljer fel grejer, som att sänka skatten för de rika i stället för att göra det för vanligt folk. I och med det får vi också sämre välfärd. Man har råd med mindre, och det är tråkigt.
Jag har en specifik fråga. I er budget gör ni drakoniska nedskärningar på folkbildningen och studieförbunden, med en tredjedel av anslagen. Lokaler och personal i verksamheten försvinner. Detta drabbar framför allt lands- och glesbygden och deras möjligheter till kulturarrangemang, föreningsliv och eget skapande. I många kommuner är studieförbunden det enda som finns.
Dessutom har vi en replokalsdöd. Man talar om att 20 000 människor kan bli av med sina replokaler på grund av detta.
Det här är inget man är tvungen att göra utan något man väljer att göra: ta bort en tredjedel av infrastrukturen för kultur i Sverige.
När man tar bort så här många replokaler tänker jag på musiklandet Sverige. Vad tänker Alexander Christiansson att det får för konsekvenser för ett musikland som Sverige om 20 000 människor förlorar sina replokaler? Hur tänker du?
Herr talman! Ja, ideologiska skillnader när det kommer till ekonomisk politik har vi. Att investera sig ur en låg tillväxt är ett medel som vi använder och som jag tycker är bra. Det kostar för stunden, men det ger också tillbaka.
När det gäller våra satsningar på folkbildningen vet jag inte för vilken gång i ordningen vi har en debatt i just den frågan. Jag förstår att man vill ta upp den. Vår politik grundar sig i den kritik som har riktats mot studieförbunden, inte minst från Riksrevisionen, kopplat till det fusk och de oegentligheter som funnits där. Man har vidtagit vissa åtgärder mot detta, men vi hade gärna sett en större reform av folkbildningen.
Hur Folkbildningsrådet och studieförbunden i samverkan och studieförbunden själva väljer att prioritera med de resurser de får – de får nämligen fortfarande väldigt mycket pengar – är upp till dem. Det är inget som vi politiker lägger oss i.
Sedan var det synen på vad statlig finansiering har betytt för musikundret. Ja, den har bidragit. Men det är inte så att Sverige är ett fantastiskt musikland enkom på grund av statliga medel. Det finns andra saker som gör att vi är enormt duktiga på musik i det här landet. Det är till och med ett fenomen. Inom musikvärlden säger man: Vad är det i vattnet i Sverige? Hur kommer det sig att ni klarar av att bygga upp en sådan fantastisk industri kring musik?
Det är i alla fall inte Socialdemokraternas förtjänst. På 70-talet skulle Socialdemokraterna utmana den kommersiella kulturen. Man tyckte att Abba bara var glitter och sådant trams. Låt mig säga så här: Abba lyckades trots, inte tack vare, Socialdemokraterna – så var det sagt.
Vi har olika prioriteringar. Jag tycker att det är synd att man väljer att prioritera som man gör inom studieförbunden, men så är det. Vi kommer ändå att fortsätta agera mot organisationer som ägnar sig åt fusk.
Herr talman! Jag tackar för svaret. Jag tror att ledamoten blandar ihop Socialdemokraterna med 68-rörelsen. Det är lite olika saker.
Ledamoten säger att man gjort saker för att investera sig ur konjunkturen. Ja, man har skurit ned på bostadsbyggandet när konjunkturen fallit. Man har skurit ned på arbetsmarknadspolitiken när arbetslösheten ökat. Man har styrt konsumtionen mot dem som har mest pengar och lägger dem på banken i stället för mot dem som hade behövt pengarna för att gå till affären och köpa mat. Det påverkar konjunkturen, vilket gör att ni har sämre konjunktur, lägre tillväxt, större underskott och sämre välfärd som resultat – tråkigt!
När det gäller studieförbunden tycker jag ändå att det är en fråga om infrastruktur och närhet. Jag tror att det spelar roll för musiklandet Sverige att man har tillgång till lokaler var man än bor – att det är tillgängligt, att det är nära, att folk kan ha detta i sin vardag.
Angående fusket städade man ju upp detta långt tidigare, för flera år sedan. Neddragningarna nu är inte kopplade till studieförbund som har lämnat. Den förlorade personalen är bara, eller till allra största delen, kopplad till neddragningarna.
Man har hittills tagit bort 15 procent av studieförbundens replokaler men 19 procent av generella lokaler. Då har man alltså prioriterat mindre att ta bort just replokaler och i stället prioriterat bort annat. Vad tycker ledamoten är viktigare att prioritera bort om man inte ska ha replokaler? Detta handlar om föreningslivets arrangemang, pensionärernas verksamheter, teatrar, konserter, författarbesök och arrangemang som ska komma till lokalsamhället. Det är ett kulturarv. Det är en bildningstradition, och det finns folk som bär upp den lokalt.
Vad av det de gör och bär upp är det som ska bort? Om det inte är replokaler, vad är det man ska prioritera bort?
Herr talman! Det blir nästan tre debatter i en. Det blir lite finanspolitisk debatt också, men det är roligt. Ledamoten har ju suttit i finansutskottet i många år, så jag förstår att det drar in på det.
När det gäller 68-rörelsen och Socialdemokraterna hänvisar jag nog till den kulturproposition som ni lade på riksdagens bord 1974. Att Socialdemokraterna haft en tydlig negativitet till kommersiell kultur finns det facit på. Men den diskussionen kan vi ta en annan gång.
Allt detta med elpriserna, bränslepriserna och konjunkturen handlar ju om sådant som gjordes innan vi tog över makten. Det vi har gjort är att se till att få ned priserna för vanligt folk. Som sagt ska vi kanske inte ha en finanspolitisk debatt här, men jag är väldigt stolt över det som Sverigedemokraterna och regeringen har gjort för vanligt folk på landsbygden.
Det togs upp hur studieförbunden ska prioritera. Till skillnad från Björn Wiechel och Socialdemokraterna får jag inte uttala mig om kulturen och säga vad man ska prioritera. Det går liksom ett slags osynlig linje däremellan. I så fall bryter jag mot armlängds avstånd, så det kommer jag inte att göra.
Jag kan dock säga så här: Sveriges Television gjorde en väldigt intressant dokumentär om musikundret där man visade att frikyrkan har spelat en otroligt viktig roll för musiken i Sverige. Jag kommer själv från en musikfamilj och har vuxit upp inom den rörelsen. Du kan gå till nästan vilken professionell musiker som helst i Sverige: Väldigt många av dem har den här bakgrunden, och det tas upp i dokumentären. Det finns alltså många olika delar som har spelat in.
Min ambition är inte att studieförbunden ska lägga ned replokaler. Med hänvisning till det fusk och de oegentligheter som funnits inom studieförbunden kunde man dock se att något behövde göras, och det har vi gjort. Vi kommer också att fortsätta göra det, och jag kommer att stå stolt och rak i ryggen när vi gör det.
(Applåder)
Herr talman! Tack för ditt anförande, Alexander Christiansson! Det gläder mig att höra att oppositionen åtminstone har varit underhållande i kulturdebatten. Det är naturligtvis vårt mål med oppositionsarbetet.
Ett annat mål är att syna de nedskärningar som har skett med Tidöregeringen och den majoritet vi nu har haft i tre år och kommer att ha i ytterligare ett år.
Vi ska också syna era argument i den budget ni nu har lagt fram. När Alexander Christiansson frågar varför vi inte satsade på kulturen när vi hade makten måste jag ändå svara att det är uppenbart att vi gjorde det. Vi kunde naturligtvis ha satsat mer, men om man följer kulturens andel av statens budget över lång tid kan man se tydliga dippar när högersidan regerar och vågtoppar när det är rödgrönt styre i Sverige. Det tycker jag nog alltså att vi har gjort.
Man kan också fråga sig, och det tycker jag är en viktig fråga, vad som hade hänt om inte Miljöpartiets Amanda Lind hade suttit som kulturminister under pandemin. Hade vi sett pandemistöden? Och framför allt: Hade vi sett de kraftiga återstartsstöden? Förmodligen inte. Man kan i efterhand tro att det var givet att detta skulle ske, men det var det naturligtvis inte.
Jag tänkte ställa en fråga om beredskapen. När ni har monterat ned kulturlivet över hela landet på det här sättet blir ju beredskapen också lidande. Dik kom med en rapport som visade att bara 4 procent av dem som jobbar på bibliotek och museer anser att beredskapen på bibliotek och museer runt om i Sverige är tillräcklig. Jag tycker att detta är ett underbetyg till regeringen, speciellt att regeringen inte tycks bry sig om det.
Herr talman! Våra debatter är underhållande. Jag hoppas att jag också bidrar till det. Det var inte meningen att vara raljerande. Jag tycker att detta är viktigt.
Kulturen skiljer sig lite från andra debatter i kammaren, i alla fall när det gäller de utskott jag suttit i tidigare. Den väcker mycket känslor, och det är också väldigt bra. Jag tycker att kulturen ska väcka känslor.
Jag gick senast i dag igenom kultursamverkansmodellen, till exempel, och har gjort det även förut inför andra debatter. Under de år som Amanda Lind var kulturminister räknades den inte upp alls. Sedan räknades den upp under pandemin, och jag tycker att Amanda Lind gjorde ett bra jobb då. Det var nödvändigt, och hon gjorde det på ett bra sätt.
Det fanns diskussioner under pandemin som jag störde mig på när det gällde de privata aktörerna, som inte ens identifierades som kulturarbetare. De sågs som tillhörande underhållningsbranschen. Hur den klyftan har kunnat uppstå i Sverige är en annan debatt. Men även där var man till slut på tårna och såg till att åtgärda det.
När det gäller beredskapen har vi suttit här i tre år. Regeringen har tillsammans med oss sverigedemokrater haft makten i tre år. Mats Berglund vet vilka utmaningar Sverige som nation har stått inför. Det har varit otroligt mycket. Innan Ryssland anföll Ukraina var det i princip ingen som pratade om beredskap – i alla fall skedde det väldigt sällan. Sedan var det helt plötsligt inkluderat i allting. Då insåg man: Oj, vad har vi gjort i det här landet? Vad har hänt? Vi har rustat ned försvaret. Vi har gjort om alla våra magasin och bunkrar till cykelgarage och allt möjligt. Och helt plötsligt står vi här i en iskall dusch som får oss att yrvaket vakna upp och inse att – oj! – det hade behövt göras något för länge sedan.
Men att vi inte satsar på beredskap och digitalisering är inte sant.
Herr talman! Jag vill också säga att jag är glad över att vi har en väldigt bra debatt i kulturutskottet. Där är vi överens.
Ni har på er sida vad gäller kultursamverkansmodellen inte bara undvikit att räkna upp utan faktiskt också till och med räknat ned anslagen till den för i år. Jag håller med – jag tycker att det är ett problem att kultursamverkansmodellen har dragits med ett underskott egentligen ända sedan starten och inte fått tillräckligt. Men vi har i alla fall nu mer pengar, nästan 150 miljoner, i vår budget. Den vill vi gärna genomföra.
Vad gäller beredskapen är vi överens över partigränserna om att vi behöver satsa på försvaret och civilförsvaret. I Försvarsberedningen tar man faktiskt också upp vikten både av kulturlivet och av att bevara kulturarvet. Vi känner till från nästan alla krig att kulturarvet blir attackerat. Men också det levande kulturlivet – teatrar, biografer, läsning, böcker, hela kulturlivet – behöver fungera även under krig och kris. Vi pratar inte bara om krig här, utan det kan vara kriser också.
Civilsamhället behöver fungera. Vi såg till exempel under flyktingkrisen 2015–2016 hur otroligt viktigt civilsamhället var för att få det att fungera.
Det som Dik har pekat på, att det saknas resurser till bevarandet, digitaliseringen och skyddet av kulturarvet, är en sak, men ni verkar också helt ha missat vad Försvarsberedningen har skrivit om vikten av kultur. Vi ser i krigets Ukraina hur viktigt kulturlivet är. Vi måste bygga upp kulturlivet i fredstid för att det ska fungera under krig och kris. Jag tycker att ni helt har missat den delen.
Herr talman! Min retoriska fråga, för jag inser att ledamoten inte kan svara, är: Gjorde Miljöpartiet tillräckligt för beredskapen under sina år, på riktigt, med tanke på att man nu har den här svansföringen och säger att vi inte har satsat på detta? Det är ju en av de delar vi faktiskt har satsat på. Har vi satsat tillräckligt? Det är möjligt att vi inte har gjort det. Då hade vi varit tvungna att prioritera annorlunda. Men vi måste zooma ut lite grann i tavlan och se hela bilden och vad vi gör i nationen Sverige, inte bara på kulturområdet.
Vi lägger om stora delar av fördelningspolitiken för att möta de nya krav som vi står inför som nation, med en enorm integrationsskuld, brottslighet – allt det där. Jag behöver inte återupprepa alltihop. Det är lätt att stå här och säga dessa saker nu, i opposition. Men om man skulle titta sig själv i spegeln blir frågan: Är man nöjd? Tycker ledamoten att man gjorde ett bra jobb i dessa frågor under sina åtta år?
Okej, vi skulle ha behövt lägga mer på kultursamverkansmodellen. Det tror jag att de flesta av oss här inne skulle vilja. När vi sköter våra förhandlingar internt, som man alltid gör i en regering – det här kan Mats Berglund – är det en helhetsbild som politiken måste ta hänsyn till. Som enskilda riksdagsledamöter krigar vi hela tiden för våra värden. Jag tycker att vi har lyckats ganska bra, med de förutsättningarna.
Det som fortfarande återstår är frågan varför man inte lyckades bättre under åtta år med en helt annan förutsättning, rent ekonomiskt. Det tycker jag är en mycket mer relevant diskussion att ha med Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Jag riktar mig inte mot kulturskaparna, men med er tar jag gärna den debatten.
(Applåder)
