Aron Emilsson (SD) svarade Morgan Johansson i en replik om Vissa säkerhetspolitiska frågor i debatten ”Protokoll 2023/24:125 Torsdagen den 30 maj” den 30 maj 2024.
Morgan JohanssonS· i en replikJag var lite förvånad över både Stefan Olssons och Aron Emilssons inlägg. Moderaterna står fast vid överenskommelsen. Men sedan frågade Stefan Olsson mig varför, vilket var konstigt. Aron Emilsson säger i sitt inlägg att…Fru talman! Jag ska börja med att säga att vi socialdemokrater naturligtvis står bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till vår reservation nummer 13. Den handlar om det ämne jag har tänkt tala om i dag, nämligen kärnvapen och kärnvapennedrustning. Jag tror att Stefan Olsson därmed kanske kan få svar på några av de frågor han ställde i sitt inledningsinlägg.
När jag engagerade mig politiskt i mitten av 80-talet, 1985, var det i en tid då hotet om ett fullständigt kärnvapenkrig kändes fruktansvärt konkret och överhängande. Under kalla kriget hade supermakterna, Sovjetunionen och USA, ägnat sig åt en, får man säga, vansinnig kapprustning med konventionella vapen men också med kärnvapen. Som mest fanns det 75 000 kärnstridsspetsar i världen, mer än nog för att kunna utplåna förutsättningarna för mänskligt liv på jorden flera gånger om.
Men tack vare en stark opinionsbildning, en allt starkare fredsrörelse och modiga politiker som bland annat Olof Palme i Sverige lyckades man från 60-talet och framåt skapa en process för ömsesidig nedrustning genom en serie avtal. I botten fanns förstås icke-spridningsavtalet, NPT-avtalet, från 1968, som begränsade antalet kärnvapenmakter till de fem ursprungliga: USA, Sovjetunionen, Kina, Storbritannien och Frankrike. Det avtalet byggdes sedan på med ett antal bilaterala avtal mellan USA och Sovjetunionen, bland annat Salt 1 och Salt 2, ABM, INF, Start 1 och Start 2. Detta fick effekt. Från 70-talet och framåt har antalet kärnstridsspetsar minskat kraftigt, från 75 000 till drygt 12 000 - en minskning med över 80 procent.
Detta är förstås en enorm framgång, särskilt om man betänker att det samtidigt under denna period faktiskt pågick krig som båda supermakterna var inblandade i, exempelvis Vietnamkriget och Afghanistankriget - för att inte tala om alla proxykrig, statskupper och påverkansoperationer som USA och Sovjet var engagerade i, officiellt och inofficiellt, i Mellanöstern, Afrika och Latinamerika, precis under den tid då de samtidigt satt och förhandlade om kärnvapennedrustning. Detta visar att det faktiskt går att åstadkomma något även om förhållandena kan synas svåra.
Under många år sjönk därmed kärnvapenhotet undan i bakgrunden. Andra globala hot, framför allt klimatkrisen, hamnade i förgrunden - med all rätt, naturligtvis.
Men på senare år har antalet kärnvapen faktiskt återigen börjat öka, åtminstone de operativa, det vill säga de som är redo för användning. År 2023 fanns det 12 500 stridsspetsar, varav 9 576 operativa. Det var 86 fler än 2022. Ryssland har flest stridsspetsar, nästan 4 500, följt av USA med 3 700. Men det land som ökar mest på den operativa sidan är Kina, visserligen från en lägre nivå: från 350 till 410.
Dessa moderna kärnvapen är extrema. De är mycket mer kraftfulla än de som fälldes över Hiroshima och Nagasaki. Bomben över Hiroshima motsvarade 15 kiloton trotyl och dödade omedelbart över 75 000 människor; det är oklart hur många som därefter har dött av följdverkningarna. De största av de moderna kärnvapnen är mer än 50 gånger så kraftfulla. De kan motsvara över 800 kiloton. En del talar om att det kanske finns vapen med en sprängstyrka på uppemot 1 000 kiloton i en enda kärnvapenladdning.
Även om antalet stridsspetsar som sagt har minskat med 80 procent är den totala sprängkraften fortfarande så stor att ett kärnvapenkrig skulle få förödande konsekvenser för hela mänskligheten.
Stefan Olsson från Moderaterna frågade mig varför vi socialdemokrater är så kraftigt emot kärnvapen, och det ska jag förklara för honom. Kärnvapen är inte vilka vapen som helst. Det är vapen som i stor utsträckning är inriktade på att döda civila. Det är vapen som dödar inte bara vid användandet utan även långt in i framtiden genom den strålning som de för med sig. Det är alltså vapen vars användning kan rycka undan grundvalarna för hela mänsklighetens överlevnad. Därför, Stefan Olsson, är vi emot kärnvapen. Kärnvapen är ett vapenslag som aldrig borde ha uppfunnits.
Sverige har i decennier varit en stark röst för kärnvapennedrustning, och vi måste fortsätta att vara det också som Natomedlem. Tillsammans med många andra länder lanserade Sverige under den rödgröna regeringen det så kallade Stockholmsinitiativet för att återigen få igång en process för fortsatt ömsesidig kärnvapennedrustning. Jag anser att det arbetet måste fortsätta, även om det just nu förstås ser mörkt ut mot bakgrund av kriget i Ukraina.
Kärnvapennedrustning måste, har vi alltid sagt, vara just ömsesidig. Den måste bygga på avtal mellan de stater som har kärnvapen. Det är detta som har fungerat genom historien och som kommer att fungera även framöver.
Vi anser också att Sverige, även om vi inte skrivit på den så kallade förbudskonventionen, ändå måste bidra och bevaka arbetet med den. Det är fel, anser vi, att Sverige inte ens skickar observatörer till de partskonferenser som anordnas. Detta är ett medvetet steg av den svenska regeringen, och vi anser att det är fel. Norge skickar observatörer, och det kan vi också göra. Jag anser att Sverige i och med detta beslut i stället sätter sig på läktaren, vilket försvagar vår position.
Slutligen, fru talman, ska Sverige självklart inte ha några kärnvapen på svensk mark - varken som en följd av Natomedlemskapet eller som en följd av samarbetsavtalet med USA, det så kallade DCA-avtalet. Detta ska stå fullständigt klart för alla, och jag har uppfattat att det är den linje vi alla har varit överens om över partigränserna. Jag hoppas att vi fortfarande, även efter Stefan Olssons och Aron Emilssons inlägg här, är överens om att vi inte ska ha några kärnvapen på svensk mark.
Vår linje från Socialdemokraternas sida är i alla fall solklar och tydlig. Den höjning av beredskapen som vi nu genomför i hela Norden ska inte medföra ökad spridning av kärnvapen. Om ni vill avvika från den uppgörelse vi har kommer det att bli strid om det. Men jag hoppas att vi i denna debatt kan få klarhet om att detta inte var avsikten med era inlägg.
(Applåder)
Fru talman! Min fråga till Socialdemokraterna och Morgan Johansson var inte varför Socialdemokraterna är emot kärnvapen. Socialdemokraternas motstånd mot kärnvapen i sig är välkänt sedan många decennier och fullt förståeligt, och jag delar ju denna uppfattning.
Min fråga var varför Sverige inte ska bidra till Natos gemensamma avskräckning, som ytterst bygger på kärnvapen, genom att säga att vi inte ska kunna placera kärnvapen i Sverige. Jag skulle vilja veta skälen till att Socialdemokraterna tycker att Sverige ska ha en annan roll än övriga Natoländer. Det tycks mig nämligen som om man menar att vi inte ska bära samma bördor som övriga Natoländer. Menar Socialdemokraterna att vi så att säga ska smita undan? Jag tänker att Socialdemokraterna väl inte resonerar så. Ledamoten skulle kanske kunna förklara mer detaljerat varför just Sverige ska ha det här undantaget?
Sedan vill jag bara förtydliga: Mitt parti står bakom överenskommelsen med Socialdemokraterna så länge vi har den. Men jag vill för transparensens skull och för allmänhetens skull försöka förklara mer detaljerat vad det är som ligger bakom detta.
Mitt huvudsakliga skäl till att stå kvar vid överenskommelsen är att det är väldigt viktigt att Socialdemokraterna, Moderaterna och övriga Natovänliga partier är överens om sin gemensamma Natopolitik. Det är mitt viktigaste skäl, alltså att vi ska vara överens. Däremot undrar jag varför Socialdemokraterna menar att just undantaget är så viktigt när det faktiskt strider mot själva gemenskapstanken i försvarsalliansen.
(Applåder)
Fru talman! Det är en väldigt underlig hållning, får man säga. I ena andetaget säger Stefan Olsson att han står fast vid överenskommelsen, och i nästa andetag frågar han mig varför vi ska ha den här överenskommelsen. Herregud, om han nu står fast vid överenskommelsen känner han väl ändå rimligen till sina egna argument för det?
Om han inte gör det kan jag ju nämna dem lite kort. Det första är att Sverige och andra nordiska länder inte ska bidra till ökad kärnvapenspridning. Det är en viktig och grundläggande utgångspunkt. Det skulle vi ju göra om vi skulle placera ut kärnvapen i våra länder. Det andra är att vi faktiskt har skrivit under ett avtal, ett ickespridningsavtal. Det är inte bara vi som har skrivit under det, utan det har amerikanerna också gjort. Vi ska inte sprida kärnvapen mer. Det bara är så. Annars bryter man mot icke-spridningsavtalet. Vi skulle bryta mot icke-spridningsavtalet om vi skulle ta emot kärnvapen på svensk mark.
Inlägget från Stefan Olsson blir inte bra, för det grumlar faktiskt vilken linje Moderaterna egentligen har. Från Socialdemokraternas sida måste vi kunna lita på att när vi kommer överens med er gäller det också långsiktigt.
När vi gick in i Natoprocessen fick vi kvittens från Ulf Kristersson på att detta var den gemensamma hållningen. Det fick vi på våren 2022. Jag tycker att det nu är upp till Moderaterna att hedra den uppgörelsen och inte försöka tunna ut den eller sända signaler i någon annan riktning.
Jag skulle alltså än en gång vilja höra av Stefan Olsson och Moderaterna: Står ni fast vid uppgörelsen om att vi inte ska ha kärnvapen på svensk mark? Det tycker jag att Stefan Olsson kan svara på med ett enkelt ja eller nej.
Fru talman! Då ska jag svara enkelt, så att det blir lätt för alla att förstå: Ja, vi står bakom överenskommelsen. Men det är naturligtvis inte konstigt att jag frågar vad de socialdemokratiska skälen är till att den är så viktig. Jag märker ju på ledamoten Johansson att han tycker att det är en väldigt viktig princip.
Jag tycker inte att jag fick svar på frågan varför Sverige inte ska bära samma bördor som övriga alliansmedlemmar. Jag tror inte att det blir ett brott mot icke-spridningsavtalet om de kärnvapen som i dag är lagrade i Tyskland av militärtaktiska skäl skulle flyttas till Sverige om det fanns behov av det. Nu har inte Nato sagt att det finns något sådant behov, och de länder som äger dessa kärnvapen har heller inte sagt det, så det är mer en teoretisk fråga.
I grunden har jag svårt att förstå den socialdemokratiska tanken om solidaritet här. Solidaritet är ändå ett honnörsord inom socialdemokratin. Ska inte Sverige vara berett att bära samma bördor som andra Natoländer när det gäller just de svåra delarna: Hur ska vi göra med kärnvapen? Det känns som om ni försöker hitta skäl för oss att smita undan.
Nåväl, låt mig förtydliga, så att det inte blir några som helst missförstånd: Överenskommelsen gäller så länge som Socialdemokraterna vill att den ska gälla. Men Socialdemokraterna kan ju faktiskt tänka om också.
Fru talman! Man blir inte särskilt mycket klokare av detta. I ena andetaget säger Stefan att Moderaterna står bakom avtalet, men i nästa andetag säger han att det egentligen är osolidariskt att inte placera ut kärnvapen i Norden. Jag måste säga att jag blir väldigt orolig när jag hör företrädaren för det största regeringspartiet resonera på det sättet. Jag är ganska säker på att den hållningen inte delas av Moderaterna i Regeringskansliet. Det kanske är Stefan Olsson som ensam står för detta.
Det här är ingen fråga som man leker med. När det gäller formuleringar och hur man problematiserar saker och ting måste det finnas en klar och tydlig linje och en klar signal.
Stefan Olsson talar om att bära samma bördor. Menar han då att Danmark, Norge och Finland inte bär samma bördor? Menar han att alla länder i Nato som inte har kärnvapen utplacerade är osolidariska och inte bär samma bördor - är det så vi ska tolka Moderaternas hållning? Det är en orimlig hållning, menar jag.
Vi har och ska ha samma linje om Norge, Danmark och Finland. Det skulle få mycket svårare konsekvenser om vi började svaja i den hållningen. Det ska vi inte göra.
Apropå de andra inläggen vill jag också säga att det är en missuppfattning att tro att ett Natoland inte kan vara för kärnvapennedrustning. Det är klart att man kan. Det är till och med så att ett kärnvapenland kan vara för kärnvapennedrustning. Det visar historien. Vi kan se på hur USA och Sovjetunionen tecknade de många bilaterala avtalen på 1970- och 1980-talen. Då skar man ned på kärnvapnen just av det skälet att man förstod att det inte var långsiktigt hållbart. Man kunde inte ha 70 000 stridsspetsar och bara fortsätta den vansinniga kapprustningen.
Även som kärnvapenland kan man alltså vara för kärnvapennedrustning, men då måste det ske med reservationen att det måste bygga på avtal mellan de länder som har kärnvapen, så att de gör det samtidigt. Jag tror att alla - de flesta i alla fall - förstår att man inte kan ägna sig åt ensidig nedrustning, för då är risken att man blir ett lätt byte för motparten. Men man kan faktiskt vara både kärnvapenland och Natomedlem och ändå vara för kärnvapennedrustning.
Fru talman! Jag tänkte fortsätta den kärnfulla debatten med ledamoten Johansson. Häromdagen gick ju FN:s atomenergiorgan IAEA ut och varnade för att Iran hade anrikat 30 gånger mer uran än de får göra enligt det kärnenergiavtal som gäller sedan 2015, JCPAO.
Vi i Liberalerna har ju sedan tidigare sagt att vi en gång för alla vill avbryta förhandlingarna eftersom vi menar att det inte går att lita på Iran eller liknande länder. Man kan inte ingå avtal med Iran och tro att dessa avtal kommer att följas. Då blir det ju bara den andra parten, det vill säga demokratierna, som följer avtalet. Då försvagas demokratierna i balansen gentemot Iran.
Nyheten från FN visar att Liberalerna har haft rätt i sin ståndpunkt: Det är naivt att lita på Iran. Man kan inte ingå avtal på det sättet med Iran.
Jag vet att Socialdemokraterna tidigare har ansett att man skulle fortsätta förhandlingarna med Iran. Därför är min första fråga om Socialdemokraterna nu vill ansluta sig till Liberalernas linje att man ska avbryta förhandlingarna en gång för alla eftersom det inte går att lita på Iran. Och om svaret på den frågan är nej har jag också en andra fråga som är om Socialdemokraterna anser att man kan lita på Iran och liknande länder i internationella avtal.
Fru talman! Till att börja med tror jag att vi delar åsikten att ett Iran med kärnvapen vore en fullständig mardröm i regionen. Vi ska göra allt vi kan för att försöka se till att de inte når till det målet.
Det var ju också det här avtalets syfte. Jag tror att förhandlingarna drogs igång av amerikanerna under Barack Obamas ledning just för att försöka få till stånd någon form av process där man kunde prata med Iran och göra sådana här avtal, så att man skulle kunna trappa ned, så att säga, den produktionen och undvika detta. Det är bara att konstatera att utvecklingen i Iran därefter har gått i helt fel riktning. Jag kan väl då också konstatera att förutsättningarna nu för att jobba med Iran så som man gjorde tidigare inte alls finns på samma sätt. Jag tror inte att detta arbete kommer att kunna bära frukt under den närmaste tiden. Men ser vi en förändring i den iranska hållningen måste vi försöka ta chansen att återuppväcka den processen. Där är vi dock inte nu. Jag tror att jag och Joar Forssell i grunden faktiskt har samma ingångar här.
Grundproblemet är att när man har att göra med sådana här diktaturer - Nordkorea är ett annat exempel - är västvärlden i en svår sits. Vi vet att det är väldigt mycket som står på spel. Vi vill försöka förändra förutsättningarna, men det kan vara väldigt svårt att jobba med sådana här regimer.
Men som svar på Joar Forssells fråga: Jag tror att förutsättningarna för att komma fram just nu är mycket, mycket svåra med det ledarskap som Iran har.
Fru talman! Jag tackar för det svaret. Jag vill fortsätta understryka att Liberalerna anser att vi ska avbryta dessa förhandlingar en gång för alla, för vi tror inte på att det går att samarbeta med Iran. I en framtid där det iranska folkliga motståndet har fått gehör, där man har fällt regimen och där det demokrati- och frihetstörstande iranska folket har tagit över är det klart att alla avtal, så att säga, är på bordet. Men här och nu är detta tyvärr orealistiskt.
Det finns många exempel på detta. Iran och kärnenergiavtalet är ett tydligt exempel på när den här typen av länder bryter mot internationella avtal på ett väldigt flagrant sätt, som får oss att framstå som naiva. Kina och hanteringen av Hongkong är också ett bra exempel på hur denna typ av aggressiva diktaturer inte följer internationella avtal. Ryssland är ett uppenbart exempel på ett land som man inte kan lita på när det kommer till internationella avtal.
Dessa länder - Kina, Ryssland och Iran - samarbetar faktiskt mot oss. De har det gemensamt att de är mot den liberala demokratiska världsordningen. Ett land, Ryssland, är fascistiskt. Ett land, Kina, är kommunistiskt. Ett land, Iran, är islamistiskt. Men de har det gemensamt att de hatar den demokratiska liberala världsordningen.
Jag undrar om Socialdemokraterna drar några vidare slutsatser av att det inte går att lita på denna typ av länder när det kommer till internationella avtal. Har vi i väst, i den demokratiska världen, varit naiva inför detta? Ska vi sluta med vår eftergiftspolitik för att i stället hantera dem på ett sätt som de kanske faktiskt begriper lite bättre?
Herr talman! Jag betraktar inte detta avtal som något slags eftergiftspolitik. Det var på sin tid ett försök att hitta en process framåt för att öka säkerheten i regionen och göra det med en väldigt svår motpart. Det är ändå det som är det viktiga, det vill säga att försöka hitta sätt att öka säkerheten.
Jag sa i mitt tidigare inlägg att jag inte ser några förutsättningar nu för att, med det ledarskap som nu finns, komma framåt. Men jag tycker samtidigt att man ska vara väldigt försiktig innan man formulerar sig som att detta ska gälla en gång för alla. Då har man i praktiken sagt att det inte finns några förutsättningar över huvud taget under överskådlig tid. Det är ingen bra hållning, helt enkelt.
De västliga demokratierna - där är vi naturligtvis överens, Joar Forssell - har en väldigt svår sits. Vi vet vad våra motståndare är för några. Vi vet vad det är för typ av länder vi talar om. Men man måste alltid försöka jobba för att öka den gemensamma säkerheten i världen.
Om man inte vill bry sig om det och vänder ryggen åt alla sådana processer är risken stor att man plötsligt står i en situation där man har skaffat kärnvapen och där man, så att säga, utsätter andra länder i regionen för fruktansvärda faror.
Nej, det finns ingen möjlighet att komma fram nu med detta avtal. Jag hoppas att vi ska kunna få en annan situation framöver.
Sedan tycker jag att man ska komma ihåg att man ibland kan förhandla även med länder som är diktaturer och som skiljer sig mycket från oss. Jag nämnde de bilaterala nedrustningsavtalen mellan Sovjetunionen och USA under 70-talet och 80-talet. Man kunde faktiskt förhandla med Sovjetunionen, och man kunde faktiskt få till stånd ett minskat antal kärnvapenstridsspetsar. De exemplen finns också.
Herr talman! Morgan Johansson apostroferade undertecknad, utöver Stefan Olsson, i sitt anförande, så jag tänkte ta tillfället i akt att ge vårt besked och svar på de frågor som ställdes.
Det är klart att det finns en bred uppslutning bakom och överenskommelse om att det inte är aktuellt med kärnvapen på svenskt territorium. Morgan Johansson missade möjligen detaljen att man bör lägga till: i fredstid. För det är också så att vi i detta nu är en del av Nato. Vi är en del av Nato fullt ut. Vi är en del av Natos kärnvapenplanering och program. Det gör att vi inte kan lägga en hämsko när det gäller hur eventuellt helt oförutsedda situationer i en framtid, där vi kan befinna oss i krigstillstånd, ser ut. Det är därför det tillägget är väldigt viktigt.
Men plötsligt händer det. Det kan hända att Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna är överens. Det märkte jag att vi var, i det replikskifte som Morgan Johansson hade med Stefan Olsson. Det gällde att ett Natoland kan vara för kärnvapennedrustning eller ett kärnvapenland kan vara för kärnvapennedrustning, som Morgan Johansson nämnde. Det var precis det jag också nämnde i mitt inledningsanförande tidigare. Att ingå i Natos kärnvapenplanering och program behöver inte stå i motsats och kontrast till att fortsatt vidmakthålla starka svenska initiativ för nedrustning. Det finns till exempel en bred uppslutning i riksdagen, också från vår sida, bakom icke-spridningsavtalet och Stockholmsinitiativet. Det är väl en styrka för svensk del att det finns en nationell samling kring det.
Men min fråga till Morgan Johansson i detta skede blir: Vad är till syvende och sist egentligen Socialdemokraternas realpolitiska alternativ i den värsta av världar när den icke-konventionella avskräckningen med just kärnvapen för Natos del gentemot auktoritära stater som Ryssland och Kina kan behöva vara ett faktum? Vad skulle vi annars kunna ha som icke-konventionell avskräckning för att mota dessa auktoritära regimer?
Herr talman! Jag var lite förvånad över både Stefan Olssons och Aron Emilssons inlägg. Moderaterna står fast vid överenskommelsen. Men sedan frågade Stefan Olsson mig varför, vilket var konstigt.
Aron Emilsson säger i sitt inlägg att den hållning som Norge och Danmark har haft är från 50-talet och att den är så gammal att vi väl inte kan hålla oss till den. Det är en helt annan signal än vad jag har hört tidigare. Vi har tidigare varit överens om att det är Norges och Danmarks modell som vi ska hålla oss till, det vill säga vi ska inte ha kärnvapen eller permanenta baser på svensk, norsk och dansk mark i fredstid - det är så tillägget är. Det är också så vi har formulerat det. Därför var det lite överraskande när Aron Emilsson plötsligt tog upp detta som något gammaldags och omodernt - nu skulle någonting annat gälla.
Då får jag väl fråga Aron Emilsson om han står fast vid den uppgörelse vi nu har och vid att det är den formulering som gäller. Vi ska inte ha några kärnvapen på svensk mark. Vi ska inte heller ha några permanenta baser. Det beskedet gäller i fredstid, och Natomedlemskapet ska inte få några effekter på detta. Inte heller ska DCA-avtalet ha några effekter på det. Den diskussionen kommer vi naturligtvis att få återkomma till. Men det vore bra att få ett klart besked från Aron Emilsson i den delen.
Vi spekulerar inte i vad vi ska göra i krigstid. Det är ungefär så som den finske presidenten, som var här häromveckan, sa: Man ska nog inte prata så mycket precis om vad man gör i krigstid, för då ger man en eventuell aggressor så mycket information att den aggressorn, den militärmakten, kan planera sitt anfall mot oss. Det ska vi avhålla oss från.
Herr talman! Jag delar den bilden. Däremot tror jag att det är väldigt viktigt att adressera och betona att Sverige har gått in i Natomedlemskapet utan förbehåll. Det är viktigt att konstatera detta. Alla, även de auktoritära staterna, vet att där finns en kärnvapenplanering och ett kärnvapenprogram.
Sedan ska vi naturligtvis inte spekulera i hur olika förfaranden och scenarier skulle kunna se ut i en eventuell framtida krigssituation. Det är självklart. Men beredskapen behöver finnas där.
Det är därför jag tycker att det är så viktigt att betona att det handlar om att kärnvapen eller permanenta baser inte ska finnas på svenskt territorium i fredstid. I krigstid kan saker som vi vet se helt annorlunda ut. Överraskningar sker.
Vi vet sedan tidigare att amerikanska kärnvapen exempelvis har funnits på Grönland. Det är inte svartvitt; det är inte så att Danmark och Norge genom förbehållen har undanhållit sig helt från att vara en del av den kollektiva kärnvapenplaneringen, som man kanske försöker låta påskina.
Återigen: Det är klart att de breda skrivningar som vi har nått majoritet kring i frågan gäller. Sedan vill inte jag föregripa de detaljerade skrivningarna i betänkandet kring DCA-avtalet eftersom vi har det under beredning, men man kan utgå ifrån att det är de här skrivningarna som det vilar på.
Jag hör fortfarande inte Morgan Johansson svara på frågan. Det är uppenbart att Socialdemokraterna är djupt kritiska till att det finns ett kärnvapenprogram, en kärnvapenavskräckning och så vidare. De tycker att det bästa hade varit om det inte fanns. Jag tror att de flesta i grunden kan skriva under på detta.
Men vad vore i Socialdemokraternas värld i dag det realpolitiska alternativet till kärnvapenavskräckning som icke-konventionell avskräckning gentemot en stat som Ryssland? Jag har inte sett något sådant på bordet. Och ingen skulle bli gladare än Putin om vi i det samlade väst- eller Natokollektivet skulle klä av oss den allra viktigaste avskräckningen.
Herr talman! Vi har alltid varit för ömsesidig kärnvapennedrustning byggd på avtal mellan de länder som har kärnvapen. Som jag pekade på i mitt inlägg har detta faktiskt kunnat åstadkommas också i politiska lägen som annars har varit ganska svåra. Det handlar om lägen där både Sovjetunionen och USA var indragna i andra krig och hade andra verksamheter för sig i olika delar av världen. Det här var under kalla kriget, och de stod verkligen rakt emot varandra på ett sätt som vi inte har sett förrän nu igen, i och med kriget i Ukraina. Trots dessa förhållanden lyckades man alltså förhandla fram avtal.
Det är klart att jag förstår att Ukrainakriget gör att det blir så gott som omöjligt att i närtid kunna återskapa en sådan process. Men vi måste försöka se till att vi kan nå dit, för kärnvapenfrågan och kärnvapen fortsätter att vara ett existentiellt hot mot mänskligheten. Även om man nu har tagit ned antalet till drygt 12 000 kärnstridsspetsar är de så mycket större än de var under andra världskrigets slutskede. De kan utplåna förutsättningarna för mänskligt liv flera gånger om. Det är därför vi från vår sida alltid har drivit på för att försöka åstadkomma sådana processer.
Vi återkommer förstås till DCA-avtalet när vi ska diskutera det om ett par veckor. Jag vill bara vara väldigt tydlig, och det var därför jag sa som jag gjorde i talarstolen. Natomedlemskapet ska inte öppna upp för några kärnvapen på svensk mark. DCA-avtalet ska inte heller öppna upp för några kärnvapen på svensk mark. Det är väldigt viktigt att vi fortsätter att hålla fast vid den hållningen, som jag upplever är gemensam över partigränserna.
