Morgan Johansson

Herr talman! Riksdagen behandlar nu den årliga skrivelsen från regeringen om export av krigsmateriel.

Vi socialdemokrater står upp för den ordning som vi har. Det var också vi som lotsade fram den lagstiftning som vi har sedan 2018, då vi bland annat införde ett demokratikriterium och bättre uppföljning av den svenska exporten. Den reformen fick ett brett stöd i riksdagen av alla partier utom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.

Den svenska försvarsindustrin är viktig för Sverige. Det var den under alla år av alliansfrihet. Vi ville inte, som Ann-Sofie Alm påpekade i sitt inlägg, under de åren att Sverige skulle vara beroende av någon stormakt. Det var därför som vi byggde upp en stor egen produktion av stridsflyg, stridsbåtar, ubåtar och stridsvagnar. Men den kommer att bli ännu viktigare nu, när vi befinner oss i ett säkerhetspolitiskt läge där hela Europa behöver skala upp produktionen av krigsmateriel för att möta hotet från Ryssland.

Samtidigt har svensk export av krigsmateriel, eller själva produktionen, alltid innehållit ett dilemma. För att få ekonomi i själva produktionen behöver man nämligen också en viss export. Man klarar inte att upprätthålla produktion bara för sig själv. Då måste man försöka hitta ett system där man på ett etiskt försvarbart sätt kan sköta och reglera exporten och samtidigt ha en stark demokratisk kontroll och insyn.

Jag menar att vi har detta i Sverige – med en stark lagstiftning, en professionell myndighet i form av ISP och en internationellt sett helt unik parlamentarisk insyn i form av Exportkontrollrådet, där alla partier ingår och där man behandlar de enskilda affärerna.

Ärenden kan lyftas till regeringen, men det händer mycket sällan. I de allra flesta fall beslutar ISP, ibland själva och ibland efter samråd med Exportkontrollrådet. Då får vi alltså ett parlamentariskt inflytande som jag bedömer som mycket starkt. Det här är en bra ordning. Den möter på ett bra sätt alla de intresseavvägningar som måste göras här.

Men det är klart att det då och då uppkommer lägen där riksdagen måste peka på bedömningar som den anser har blivit fel och där resultatet blir stötande – särskilt i en situation då världen omkring oss utvecklas och nya krig startar och tillkommer.

I en reservation som vi har ihop med Vänsterpartiet och Miljöpartiet pekar vi socialdemokrater på exporten av rödpunktsikten till Israel.

Först ska det sägas att Sverige sedan 50-talet inte har någon egentlig vapenexport till Israel. Så ska det vara. Israel är en ockupationsmakt som inte följt FN:s resolutioner på decennier och som just nu bedriver en extrem krigföring i Gaza. Man begår krigsbrott så gott som varenda dag, försöker dessutom svälta ut civilbefolkningen i Gaza och låter militanta bosättare härja fritt på Västbanken, där vi nu också har en situation med tiotusentals palestinier på flykt. I Gaza har över 50 000 människor dödats, och 80 procent av området ligger i ruiner. En hel befolkning är traumatiserad och lever på svältgränsen.

Så är också Israels regering misstänkt för krigsbrott och brott mot mänskligheten. Det är alltså inte vilken regering eller vilken situation som helst. Det handlar inte om att vi, som Ann-Sofie Alm sa tidigare, ogillar Israel som sådant. Det vi ogillar är Israels krigföring och de krigsbrott som begås just nu.

Vi menar att man måste vara beredd att vidta de åtgärder som behövs för att försöka minimera den här utvecklingen. Därför är vår principiella inställning att vi inte ska ha någon vapenexport till Israel – vi har inte heller haft det sedan 50-talet. Detta är de allra flesta överens om, men så visar det sig att det finns ett kryphål. Det är här frågan om kikarsikten kommer in. Det är kikarsikten som ett svenskt företag säljer till den israeliska krigsmakten. De betraktas inte som krigsmateriel utan som kikarsikten för jakt. Därmed kan den här exporten fortgå. Jag tycker att det är djupt stötande.

Här ska jag vara väldigt tydlig för vårt partis räkning. Vi socialdemokrater kan inte acceptera att svenska sikten kan användas för att skjuta palestinska civila i Gaza. Vi kan inte heller acceptera att de kan användas av militanta bosättare i deras verksamhet. Det är en bosättarrörelse som vi menar uppfyller alla kriterier för att vara en terroristorganisation. Det är inte acceptabelt att svenska sikten kan användas på det sättet. Det måste bli ett stopp för det. Det är det vår reservation går ut på.

Vi vill att regeringen vidtar åtgärder för att få stopp på den här formen av export. Det är särskilt angeläget, herr talman, nu när vi ser den fruktansvärda situationen för befolkningen i Gaza och för palestinierna på Västbanken. Världen kan inte bara stå och se på när oerhörda krigsbrott begås dag efter dag.

Med det vill jag yrka bifall till reservation 2.

Fru talman! Jag hade hoppats på att få ett lite tydligare svar från Johan Pehrson i repliken, men han har ju en chans till på sig i debatten.

Min uppfattning är att Raoul Wallenberg-institutet är en nationell resurs. En nationell resurs av detta slag ska ha en permanent statlig finansiering. Precis som Per-Arne Håkansson tidigare nämnde finns det ett antal statliga institutioner som har just den typen av grundfinansiering. Då är det rimligt att man också ger detta till Raoul Wallenberg-institutet – särskilt mot bakgrund av att ekonomin och finansieringen nu faktiskt är ansatt.

Som Ewa Pihl Krabbe tidigare nämnde har en del anslag dragits ned till följd av USA:s neddragningar på biståndet totalt sett. Detta drabbar också den svenska verksamheten.

Vi är dessutom i en situation då demokratin generellt sett är på tillbakagång i hela världen och utmanad överallt. Det är väldigt angeläget att ett institut med den verksamhet man har i så många länder och med den kompetens man har kan fortsätta – och att detta snarare kan stärkas än nedmonteras.

Det vore väldigt bra om vi kunde få ett klart och tydligt besked från regeringen om att detta är någonting man vill satsa på. De nya pengarna som kommer är välbehövliga, men de är ju temporära. Det handlar bara om att förlänga detta under vissa år, så att säga.

Jag förstår att Johan Pehrson i dag inte kan lova permanenta medel, utan höstens budgetförhandlingar kommer att avgöra detta. Jag tycker ändå att han kunde uttrycka en viljeriktning, det vill säga att han tänker prioritera den här frågan i höstens budgetförhandlingar. Jag hoppas att vi kan få ett sådant besked.

Fru talman! Först ett stort tack till Per-Arne Håkansson för att han gång på gång lyfter frågan om Raoul Wallenberg-institutets framtid! Jag vill också tacka statsrådet för svaret, även om jag tycker att vi kunde ha fått lite tydligare besked. Jag hoppas att vi kan få det i den här debatten.

Raoul Wallenberg-institutet i Lund är en nationell resurs. Som Per-Arne Håkansson mycket riktigt påpekade har institutet en bred verksamhet. Man bedriver forskning om mänskliga rättigheter i världen och direkt verksamhet i ett fyrtiotal länder för att stärka respekten för rättsstatens principer och mänskliga rättigheter i syfte att främja en demokratisk utveckling. Det är mer angeläget än någonsin när demokratin är på tillbakagång och när vi ser dagliga omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna, inte minst i krigshärdar som Ukraina, Palestina och Sudan.

Raoul Wallenberg-institutet åtnjuter ett mycket högt internationellt anseende. Det visade sig inte minst förra året när FN vände sig till institutet för att granska de anklagelser som förts fram mot UNRWA om kopplingar till Hamas. Då var Raoul Wallenberg-institutet en av tre forskningsinstitutioner i världen som bidrog i arbetet. Det säger lite om den status Raoul Wallenberg-institutet åtnjuter i det internationella forskarsamhället.

Raoul Wallenberg-institutet kartlägger dessutom brott mot folkrätten i en databas som är unik i sitt slag. Man driver också det bibliotek som vi tidigare hörde om, som samlar grundfakta om mänskliga rättigheter. Även det är världsunikt.

Raoul Wallenberg-institutet är alltså en nationell resurs. Då är frågan varför man inte har någon nationell, statlig grundfinansiering. Det kan väl inte bero på att institutet inte ligger i Stockholm? Det vill man inte gärna tro.

Frågorna om finansieringen av institutet blev akut förra året när hela bibliotekets framtid var i fara. Det löstes genom ett tillfälligt tillskott. Gott så, men det skjuter bara fram problemet några år – till nästa regering, kanske statsrådet tänker.

Institutet har på statsrådets uppmaning i DN-artikeln ansökt om permanenta medel från regeringen. Men nu vill han inte svara på frågan om institutet kommer att få en grundfinansiering. Det kan jag ha viss förståelse för eftersom det sannolikt kommer att avgöras i höstens budgetförhandlingar. Men jag vill ändå ställa en fråga på samma tema som Per-Arne Håkansson, nämligen: Tänker Johan Pehrson prioritera den här frågan i budgetförhandlingarna i höst?

Fru talman! Vilka belägg har Angelika Bengtsson? Efter två besök i FN kan hon uttala sig om att FN är ineffektivt och korrupt. Jag önskar att hon gjorde ett längre studiebesök och kanske någon gång till och med jobbade ute på fältet. Då skulle hon se allt FN gör. Till exempel delar World Food Programme ut mat till dem som hungrar, och UNFPA jobbar som sagt för sexuell och reproduktiv hälsa för att stoppa könsstympning och för att ge kvinnor bra mödra- och barnavård. Om Angelika Bengtsson besökte FN inte bara i New York utan ute på fältet och såg vad FN-tjänstemän gör på riktigt skulle hon kanske ändra uppfattning och inte komma med svepande kommentarer om att FN är korrupt och ineffektivt.

Fru talman! Man kan inte i ena stunden stå i talarstolen och säga att FN är jätteviktigt för att bära upp den internationella regelbaserade världsordningen för att i nästa stund skära ned på FN-organisationer. Det går inte ihop. Ta katastrofbiståndet! Varför har ni skurit ned det från 700 miljoner kronor till 100 miljoner kronor? Menar ni att katastrofbistånd inte längre behövs? Har världen inte längre några katastrofer som behöver svenskt bistånd?

Om Angelika Bengtsson verkligen vill att Sverige ska visa framfötterna och finnas med i FN-sammanhang måste hon också vara beredd att satsa på FN. Men om man som regeringen skär ned och drar sig undan kommer ingen längre att räkna med Sverige, och tyvärr är det nog där vi är nu.

Fru talman! Angelika Bengtsson talade varmt om FN, vilket jag också gjorde i mitt anförande. Men det rimmar ganska illa i förhållande till den budget Sverigedemokraterna står bakom där man tvärtom skär ned på FN:s organisation. Vi kan jämföra med hur stora anslagen var på den socialdemokratiska tiden och hur stora anslagen är nu. Högerregeringen skär ned på fonden för de minst utvecklade länderna, på UN Women och på UNFPA, alltså befolkningsfonden som jobbar med sexuell och reproduktiv hälsa. Regeringen har också skurit ned kraftigt på FN:s fond för katastrofbistånd. Vi gav 700 miljoner; ni är nere på 100 miljoner. Vidare har ni som det verkar helt tagit bort anslaget till Unaids, som jobbar för att förebygga aids.

Angelika Bengtsson säger att vi måste stärka FN, för FN är viktigt. Men i nästa andetag skär hon ned på FN. Hur får hon ihop det? Angelika Bengtsson vill att Sverige ska flytta fram sina positioner i FN och att fler svenskar ska jobba i FN, men hur ska det gå till när Sverige samtidigt skär ned på väldigt viktiga FN-organisationer? Det skulle jag vilja veta.

Fru talman! Fulspel? Jag antar att John E Weinerhall har läst vår budgetmotion, och jag antar att han där har kunnat läsa sig till att vi har en trappa.

Vi lägger till 1 miljard första året, 2 miljarder andra året och 4 miljarder tredje året – på väg upp till 1 procent, för att sluta det där gapet som Moderaterna ser till att öka hela tiden. Jag förstår faktiskt inte vad John E Weinerhall talar om. Han verkar helt enkelt inte ha läst vår budget. År för år har vi ökade anslag till biståndet.

Sedan får jag påpeka att vi inte har någon annan uppfattning när det gäller Ukrainabiståndet. Det vi har en annan uppfattning om är att Sverige också måste göra mer för de allra mest utsatta. När Moderaterna pratar om att man ska vattna där det växer visar man ju egentligen bara att man inte är intresserad av att hjälpa de allra mest utsatta. I så fall borde man nämligen formulera det på ett annat sätt; då borde man formulera det som att man ska skapa en grogrund för att något ska kunna växa. Om man vattnar där det växer fokuserar man pengarna till områden där de allra mest utsatta kanske inte befinner sig. Det är en del av själva grundproblemet.

Sedan tror jag också att ni i Moderaterna tänker fullständigt fel rent geopolitiskt, John E Weinerhall. Genom att dra ned på biståndet och dra er ur länder i exempelvis Afrika ger ni i stället länder som Kina och Ryssland fritt spelrum att flytta fram sina positioner. Om resten av västvärlden gör likadant är jag rädd att vi till slut hamnar i ett läge där västvärlden inte längre räknas globalt sett.

Jag menar att vi måste gå åt precis motsatt håll. Nu när USA beter sig som de gör och nu när Ryssland bryter mot alla internationella regler som finns – ja, då har vi EU som kan stå upp för folkrätt och internationell rätt. Då måste man också kunna sträcka ut en hand till andra delar av världen för att skapa just det här stödet, och biståndet är en viktig del i det.

Fru talman! Det är inte löjeväckande att tala om bistånd när världen ser ut som den gör nu.

Jag sa precis i mitt anförande att det riskerar livet på 34 miljoner människor när den amerikanska biståndsorganisationen USAID nu helt slår igen och drar in över 40 procent av världens totala humanitära bistånd. John E Weinerhall kan ju gå till de människorna och säga att det är löjeväckande att prata om bistånd. Det är det inte. Det handlar om liv och död för miljontals människor.

När det här späs på av att andra länder går precis samma väg – såsom Sverige, som också drar ned på sitt bistånd – blir det ju bara ännu värre. Jag pratar inte om att öppna några ambassader. Jag konstaterar att Sverige har dragit sig undan när det gäller biståndet i ett antal länder i Afrika och i Sydostasien. Det gäller till exempel Mali, Burkina Faso, Sydsudan och Kambodja. Där hade Socialdemokraterna haft mer pengar, för i varenda budget vi har lagt fram har vi lagt mer pengar på biståndet.

Vi har också redovisat en trappa för att minska det avstånd som nu finns upp till 1 procent, och den trappan kommer vi att helga. Vi ska tillbaka till enprocentsmålet. Men nu sänker ni biståndet så mycket och så snabbt, John E Weinerhall, att gapet upp till 1 procent kanske kommer att ligga på uppemot 20 miljarder kronor. Alla fattar att man inte kan lägga till så mycket från ett år till ett annat. Därför måste man försöka ha en riktning där man ökar biståndet igen.

Fortsätter vi med den högerregering vi har nu kommer den vad jag förstår att fortsätta att skära ned på biståndet. Vad jag förstår vill Sverigedemokraterna ha ned det till en halv procent, och Moderaterna vill ha det på 0,7 procent. Och även om kristdemokrater och liberaler som vanligt kommer att stå och lova 1 procent i valrörelsen kommer de att vika ned sig.

Med vår politik kommer biståndet att trappas upp, och det behövs i världen just nu. Det är inte på något minsta sätt löjeväckande.

Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till reservation nummer 1 under punkten om internationell samverkan.

Det är på sätt och vis helt rätt att ha den här debatten om internationella relationer just i dag, för just i dag är det precis 80 år sedan andra världskriget tog slut i Europa.

Den 8 maj 1945 kapitulerade Nazityskland för de allierade, och i dag har detta högtidlighållits över hela Europa. Men kriget var inte slut med det – i Stillahavsregionen rasade kriget i ytterligare tre månader innan Japan också kapitulerade.

Andra världskriget är den värsta katastrof som mänskligheten upplevt. Över 60 miljoner döda. Ytterligare miljontals människor skadade och lemlästade och traumatiserade för livet. Europa i ruiner, Japan i ruiner, många andra krigsskådeplatser över hela världen i ruiner. Och så världens genom tiderna värsta folkmord: Förintelsen. Det systematiska dödandet av judar, romer, homosexuella och många andra grupper som nazisterna hatade och som inte skulle få vara en del i det ariska tredje rike som de fantiserade om. Men på nazisternas dödslistor fanns också deras politiska motståndare: socialdemokrater, fackföreningsmän och kommunister. För att inte tala om krigsfångar, som de dödade urskillningslöst.

Kriget hade drivits fram av högerextrema nationalistiska krafter i Tyskland, Italien och Japan som i åratal hade hetsat mot minoriteter och vad de tyckte var underlägsna folk och tagit sig rätten att göra anspråk på andra länders territorier.

Det var efter denna totala katastrof och förödelse som världens länder sa med en röst: Aldrig mer. Vi kan aldrig mer tappa kontrollen på det här sättet.

Den känslan förstärktes än mer av det nya vapen som gjort inträde på världsscenen i krigets slutskede: atombomben. Med det vapnet skulle mänskligheten i praktiken kunna utplåna sig själv.

Ropen om ”aldrig mer” resulterade i etableringen av internationella institutioner och ett internationellt regelverk med tillhörande domstolar.

FN bildades. Europarådet etablerades. Vi fick Världsbanken, Internationella valutafonden, Världshälsoorganisationen och många fler institutioner. Och vi fick regelverk – FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, Genèvekonventionerna och folkmordskonventionen för att nämna bara några.

Vi fick domstolar tillhörande detta: Internationella domstolen i Haag, Europadomstolen i Strasbourg och så småningom Internationella brottmålsdomstolen, också den i Haag.

Vi fick regelverk, institutioner och domstolar för att upprätthålla folkrätt och internationell lag för att försöka se till att det som hände under andra världskriget aldrig någonsin skulle kunna hända igen.

Nu har det gått 80 år, och vi kan konstatera att det faktiskt hittills har fungerat. Det är inte så att vi inte har sett några krig, för det har vi gjort – i Korea, i Vietnam, i Afghanistan, i Mellanöstern, på Balkan och ett otal gånger i Afrika. Man skulle kunna fortsätta räkna upp hemska krig som vi sett under de här 80 åren. Poängen är att vi inte har sett en eskalering till ett näst intill globalt krig på det sätt som vi såg inför andra världskriget. Vi såg visserligen en enorm upprustning under kalla kriget, inte minst av kärnvapenarsenalerna. De har hittills inte kommit till användning, för då skulle vi inte stå här i dag. Men kort sagt: De system vi satte upp efter andra världskriget har i allt väsentligt fungerat – hittills.

Problemet är att det nu så här 80 år efteråt ser ut som att de här lärdomarna på något sätt är på väg att blekna. Vi kan se det i världen när det gäller demokratins ställning. Demokratin trycks tillbaka i världen. Antalet demokratier i världen minskar. Antalet auktoritära stater och rena diktaturer ökar.

Vi kan se det i Europa. Den högerextrema och främlingsfientliga nationalismen har växt i länder som Tyskland, Frankrike, Italien, Österrike, Ungern och även Sverige. När man lyssnar på retoriken från en del av de partierna tror man att man är tillbaka på 30-talet. Det är samma hets mot minoriteter och samma vilja att lägga skulden för alla problem på en särskild folkgrupp. Det är samma rasistiska lögner och fördomar som sprids. Det är samma vilja att exploatera motsättningar och ställa folkgrupper mot varandra. Det var precis detta som ledde fram till både det första och det andra världskriget. Det är precis detta som leder fram till alla krig.

Lägg därtill utvecklingen i USA, där man nu har en president som inte respekterar valresultat, som inte respekterar domstolar, som inte respekterar oppositionen, som inte respekterar nationsgränser, som skamlöst försöker profitera på det krigsdrabbade Ukrainas olycka i stället för att hjälpa det och som låter sig imponeras av världens alla diktatorer.

Då kommer också attackerna på den regelbaserade världsordningen och på de institutioner som bär upp den. USA gör anspråk på Grönland och vill att Kanada ska bli en delstat. USA drar sig ur Världshälsoorganisationen och lägger ned hela sin biståndsverksamhet. Bara det kan riskera livet på över 30 miljoner människor som i dag är beroende av humanitärt stöd, mat, vatten och förnödenheter.

Israel, för att gå över till Mellanöstern, verkar ha fått fria händer att fördriva och döda palestinier så gott som urskillningslöst både i Gaza och på Västbanken medan världen står och tittar på. Ryssland har för länge sedan på alla upptänkliga vis visat att man inte respekterar folkrätt och internationell lag, tydligast genom sitt angrepp på Ukraina.

Det är det som den här debatten om internationella relationer egentligen handlar om. Erfarenheten av andra världskriget fungerade som en injektion av vaccin mot högerextrem dårskap. Nu kan man nästan tro att det vaccinet är på väg att släppa. Men det är inte heller säkert, för vi har också sett att det går att vända. Högerextrem nationalism har tryckts tillbaka i länder som Spanien och Polen. Även i Kanada och Australien förlorade högern. Med Trump har väljarna i väst sett hur högerpopulister styr länder i realiteten, och det skrämmer dem. Högerpopulister lovar ordning, men de levererar alltid kaos.

Fru talman! Jag önskar att jag kunde säga att även Sverige tar kampen mot dem som försöker undergräva den regelbaserade världsordningen. Tyvärr är det tvärtom. Sverige är tyst och passivt och förvärrar snarare problemen. Sverige ökar inte stödet till FN, den organisation som tydligast bär upp den internationella regelbaserade världsordningen. Tvärtom skär Sverige ned på anslagen. Sverige driver inte på för att Israel ska upphöra med sina krigsbrott. Tvärtom blockerar regeringen alla konkreta förslag för att öka pressen på Israel, till exempel genom att frysa handelsavtalet mellan Israel och EU. Sverige ökar inte biståndet. Tvärtom skär Sverige ned på biståndet och drar sig ur länder i Afrika och Sydostasien. Det är bara några exempel.

Vi socialdemokrater menar att det är viktigare än någonsin att Sverige står upp för den regelbaserade världsordningen, stöder FN och dess organisationer, i alla lägen hävdar att internationell lag gäller alla överallt och aldrig accepterar dubbla måttstockar.

Fru talman! Det här betänkandet gäller också det internationella arbetet för jämställdhet och kvinnors och mäns lika rättigheter. Här har tyvärr också den svenska regeringen tagit många steg tillbaka. Det första som högerregeringen gjorde var att lämna den feministiska utrikespolitiken, trots att den vunnit stort gehör i omvärlden, trots att många länder anslutit sig till samma tankegång och trots att Expertgruppen för biståndsanalys slagit fast att den haft ett starkt genomslag, till exempel i hur biståndsmedel fördelas.

Den politik som vi sjösatte under vår regeringsperiod handlade helt enkelt om att hela utrikespolitiken alltid ska utgå från kvinnors lika rättigheter, lika resurser och lika representation. Nu har alltså även det övergetts. Vi tycker att det är ett stort misstag, och vi kommer att återupprätta den feministiska utrikespolitiken vid ett regeringsskifte.

Fru talman! Allra sist vill jag säga några ord om de konsulära ärendena, som vi också har en reservation om. Sverige måste fortsätta och intensifiera ansträngningarna för att få svenska medborgare som sitter fängslade fria. Det gäller Dawit Isaak, Gui Minhai och Ahmadreza Djalali. Det gäller självklart även i vårt senaste ärende: Joakim Medin. Vi har sett hur Turkiet agerat. Man har uppenbarligen stått och väntat på att den svenska journalisten ska landa på turkisk mark för att ingripa mot honom. Så uppträder helt enkelt inte en rättsstat.

Jag menar att Sverige måste göra allt man kan för att se till att Joakim Medin omedelbart friges. Vi kan inte acceptera att man beter sig på det här sättet. Jag ser naturligtvis hur regeringen har agerat, men jag menar att man måste intensifiera sina ansträngningar ytterligare. Om man menar allvar med att detta är en prioriterad fråga måste frågan föras upp på stats- och regeringschefsnivå. Det bör tas en direkt kontakt med den turkiska regeringschefen i det här ärendet.

Herr talman! Jag utesluter som sagt inte den möjligheten, men jag vill också peka på ett annat sätt att komma åt precis det problem som Kerstin Lundgren lyfter, nämligen att gå över till kvalificerad majoritet i utrikesbesluten. Det har vi varit förespråkare för. Vi inser att det naturligtvis också har sina risker, men om Kerstin Lundgren är ute efter att kunna samla en ganska stor grupp av EU-länder trots att det finns en liten grupp som motsätter sig nödvändiga beslut skulle det kunna vara en framkomlig väg.

Vi ser problematiken. Med en ökad polarisering i EU finns det dessutom risk för att ett antal länder går in bara för att blockera sådant som måste göras; det ser vi ju redan nu. Man bör vara medveten om att detta kan användas inte bara i det ryska exemplet utan kanske också i andra fall där man behöver gå fram med olika sanktioner för att få någonting gjort.

Just nu är jag djupt frustrerad över att EU inte kommer någonvart till exempel när det gäller Mellanösternfrågan och inte kan klara av att gå fram med några kraftfulla åtgärder där. Om vi kan hitta vägar framåt för att få ett effektivare EU också i den delen är jag självklart beredd att diskutera det.

Herr talman! Nu handlar ju det här ärendet i första hand om FN-sanktioner och EU-sanktioner. Men som svar på Kerstin Lundgrens fråga vill jag ändå säga att jag inte utesluter att söka en väg för att hitta möjligheter att införa nationella sanktioner. Det måste då vara förenligt med EU-rätten, och det finns det väl en stor otydlighet om huruvida det är. Men jag kan definitivt se den problematik som Kerstin Lundgren lyfter upp, det vill säga att vissa EU-länder blockerar nödvändiga beslut.

Sedan ska man vara väl medveten om att ett nationellt sanktionsinstrument skulle kunna användas inte bara när vi pratar om Ryssland utan också i andra frågor. Ta bara Mellanöstern, där det nu pågår krigföring med fruktansvärda konsekvenser. När det gäller detta står vi fortfarande i ett läge där EU inte har kunnat samla sig kring ordentliga sanktioner mot dem som begår de här brotten eller mot bosättarna. Jag förstår att Kerstin Lundgrens förslag skulle kunna öppna upp även för en sådan frågeställning.

Jag är beredd att utreda detta närmare, men det måste också utredas hur förenligt det är med EU-rätten. Det är dock ingenting som jag utesluter.

Herr talman! Man kommer inte ifrån att bakgrunden till detta ärende är sanktionerna mot Ryssland med anledning av kriget i Ukraina – även om ärendet berör sanktionerna i stort. Det är ändå detta frågeställningen kretsar mest kring just nu. Det finns därför anledning att börja i den ändan.

Det har i dag gått 1 167 dagar sedan Ryssland anföll Ukraina. Det var ett fegt angrepp med imperialistiska motiv. Rysslands mål var att genom en fullskalig invasion inta hela landet, jaga bort eller döda den demokratiskt utsedda politiska ledningen, upplösa Ukraina som stat och införliva landet i Putins ryska diktatur. Putins plan var att detta skulle genomföras på några månader. Det var nära att det lyckades. Som närmast var ryska styrkor mindre än en mil från Kievs stadskärna.

Men det blev inte så. Tack vare ett heroiskt motstånd från Ukrainas folk lyckades man slå tillbaka det ryska angreppet mot Kiev. Man fick också stöd utifrån. Bara fyra dagar efter den ryska invasionen beslutade den dåvarande svenska socialdemokratiska regeringen om ett första stödpaket till Ukraina. Det handlade då om 5 000 pansarskott för att bekämpa ryska stridsvagnar, och det handlade om hjälmar, skyddsvästar, skyddsnät och fältransoner.

Det var första gången sedan 1939 som Sverige skickade vapen till ett annat land i krig, men det har sedan följts av ett stort antal ytterligare stödpaket i bred politisk enighet. Sverige har skickat luftvärnssystem, artillerisystem, robotsystem, Stridsfordon 90, Leopardstridsvagnar, Stridsbåt 90 och mycket mer till Ukraina.

Vi ska vara stolta över detta. När utrikesutskottet besökte Ukraina våren 2023 uttryckte alla ukrainska företrädare en djup tacksamhet för det stöd landet fick när det såg som mörkast ut.

De mänskliga följderna av kriget har hittills varit fruktansvärda. Ukraina kan ha förlorat 600 000 man, om man räknar döda, skadade och tillfångatagna. Ryssland uppges ha ännu större förluster: 800 000 man.

Stödet måste fortsätta. Det är viktigt för att Ukraina ska kunna vinna kriget. Men det handlar inte bara om att ge stöd till Ukraina, utan vi måste också göra allt vi kan för att se till att isolera Ryssland ekonomiskt så att de inte kan fortsätta krigföringen. Det kan bland annat ske genom effektiva sanktioner, och det är det som det här ärendet handlar om.

Sedan krigsutbrottet har EU antagit 16 sanktionspaket mot Ryssland. Det har bland annat handlat om import- och exportförbud för ett antal varor, förbud mot att lagra rysk olja i europeiska hamnar, sanktioner mot individer i den ryska statsledningen, sanktioner mot ryska fartyg, sanktioner mot medieföretag och mycket mer. Det har varit bra och nödvändiga åtgärder.

Som jag sa i min replik tidigare räcker det dock inte att bara införa sanktioner; man måste också se till att kunna upprätthålla dem. Tyvärr har Sverige inte utmärkt sig som ett land som är särskilt effektivt när det gäller att upprätthålla sanktionerna – trots att det alltså har funnits många tecken på att också svenska företag kringgår sanktionerna.

Förra året avslöjade Dagens Nyheter att EU-kommissionen slagit larm till den svenska regeringen om att det funnits tecken på att en rad svenska företag exporterade varor till Ryssland i strid med sanktionsbestämmelserna. Bolag som då nämndes var bland annat Ericsson, Sandvik, SKF, Atlas Copco och Volvo. Dessutom hade det tidigare, under 2023, avslöjats att Tetra Pak tagit fram en plan för hur företaget skulle kunna skicka varor till Ryssland och hur det kunde döljas. Det kom också fram uppgifter om att ett annat företag, Securitas, hade skickat teknologi till Ryssland som kunde användas i tillverkningen av attackdrönare.

Vi socialdemokrater reagerade redan då, och vi krävde omedelbara åtgärder av regeringen. Den sanktionslagstiftning som nu ligger på riksdagens bord skulle kunna ses som ett svar på det. Men som Stefan Olsson noterade handlar detta egentligen om lagskärpningar som ändå måste göras för att Sverige ska leva upp till EU:s sanktionsdirektiv från i somras. Det är alltså inte ett initiativ från den svenska regeringen utan något som vi måste göra för att leva upp till EU:s krav.

Faktum kvarstår: Sverige är ett av få EU-länder där det ännu inte har väckts ett enda åtal mot något enda företag för sanktionsbrott, trots att det alltså har funnits gott om information om att sådana har begåtts. Vi menar att regeringen har agerat passivt och inte reagerat tillräckligt kraftfullt. Det var först efter att vi socialdemokrater kritiserade regeringen som vi började se någon aktivitet.

Nu har man i alla fall samlat de olika myndigheterna vid olika tillfällen, och man har utsett en särskild samordnare som åtminstone någon gång har pratat med de utpekade företagen. Men det har alltså fortfarande inte väckts några åtal. Det tyder på att de brottsbekämpande myndigheterna antingen inte har fått tillräckliga resurser för att utreda brotten eller att regeringen inte har varit tillräckligt tydlig med hur viktigt det är att detta stoppas.

Det är mot den bakgrunden, herr talman, som vi väckte vår motion, som vi nu följer upp med en reservation. Vi kräver att regeringen kraftigt intensifierar kampen mot sanktionsbrotten och att ärenden där man misstänker att svenska företag fortsätter att tjäna pengar på handel med Ryssland prioriteras. Om vi någon gång ska få slut på det här kriget måste Ryssland isoleras ekonomiskt i så stor utsträckning som möjligt, och då har alla länder ett ansvar – Sverige också.

Med det yrkar jag bifall till reservation 1.

Herr talman! Man kan inte säga till EU och andra att Sverige är ett land som inte har full kontroll. Vi har i så fall ett ansvar att skaffa oss den kontrollen.

Jag kan konstatera när jag tittar på hur andra länder hanterar detta att de går fram med mycket hårdare tag. I Tyskland dömdes nyligen två Siemenschefer för sanktionsbrott för att Siemens under deras tid som chefer hade exporterat varor till Ryssland. I Holland åtalades nyligen en företagsledare för att ha exporterat varor med dual use-teknik. I Finland pågår över 600 förundersökningar, och det kom en dom mot en företagsledare alldeles nyligen. Det är bara några exempel; det finns många fler.

Herr talman! Det är någonting som är snett när svenska brottsbekämpande myndigheter inte på samma sätt klarar av att hitta de här felen och brotten. Detta ansvar faller i slutändan på regeringen. Det är regeringen som styr myndigheterna, och det finns mycket regeringen skulle ha kunnat göra. Man skulle ha kunnat ge särskilda uppdrag till de brottsbekämpande myndigheterna. Man skulle ha kunnat stärka sina skrivningar i regleringsbreven. Om det är en resursfråga skulle man ha kunnat tillföra resurser för just de ändamålen.

Jag tycker att det här är extremt viktigt. Det är inte bara Sveriges rykte som står på spel utan i förlängningen faktiskt också Ukrainas möjligheter att vinna kriget. Om vi inte upprätthåller sanktionerna – om Sverige utmärker sig som ett land som inte klarar det – får Sverige till slut skämmas i internationella sammanhang. Jag vill därför uppmana Stefan Olsson – eftersom hans parti sitter på Justitiedepartementet – att ta tag i denna fråga och se till att vi får se lite verksamhet från regeringen på den här punkten.

Herr talman! Sanktioner är bra, men de måste också följas. Att det finns en stark lagstiftning är bra, men det måste också finnas möjligheter att effektivt upprätthålla sanktionerna.

Det är bara att konstatera att Sverige inte precis har utmärkt sig när det gäller att upprätthålla sanktionerna mot Ryssland när det gäller kriget i Ukraina. Här skulle jag vilja ställa några frågor till Stefan Olsson.

Sverige är ett av få länder i EU där inga åtal alls har väckts mot något företag för sanktionsbrott – trots att det har funnits alarmerande uppgifter. Dagens Nyheter gjorde en granskning förra året som visade att ett antal svenska företag kunde misstänkas för just sanktionsbrott. DN hade kommit över uppgifter från Ryssland, ryska tulluppgifter, där det framgick att företag som Ericsson, Sandvik, SKF, Atlas Copco och Volvo fanns med. Tidigare har det avslöjats att det fanns kopplingar också till Tetra Pak och Securitas. Ändå har alltså inga åtal väckts. Här sticker Sverige verkligen ut. Vi är ett av få länder där inga åtal har väckts för sanktionsbrott.

Det här är extremt viktigt, för det räcker inte att bara säga att man påför sanktioner. Man måste också upprätthålla dem och vara beredd att lagföra de företag och individer som bryter mot dem.

Mina frågor till Stefan Olsson är helt enkelt hur han ser på att Sverige har misslyckats med detta eftersom det inte finns några åtal och vad han och Moderaterna – det är ju Moderaterna som sitter på Justitiedepartementet – tänker göra för att prioritera och intensifiera kampen för att upprätthålla de här sanktionerna.

Herr talman! Jag tar Magnus Berntsson på orden när han säger att han tänker följa upp det här. Sveriges kristna råd har ställt frågan till Sida varför de drar in stödet till det här viktiga programmet som har pågått i 20 år, och svaret från Sida är att det helt och hållet beror på regeringens omläggning av biståndspolitiken. Det innebär att regeringen, om man skulle vilja det, när som helst kan ta ett initiativ för att förändra den politiken.

Jag tycker faktiskt att det är oanständigt att dra in det här stödet när våldet nu ökar på Västbanken. Hur ska palestinska barn våga gå till skolan om de inte får det här skyddet?

Jag tror som sagt verkligen på Magnus Berntsson när han tar avstånd från bosättarvåldet och säger att det är en viktig fråga. Vi kommer att fortsätta följa upp detta, för när bosättarvåldet ökar ska inte Sverige agera på det här sättet och minska skyddet för dem som nu behöver skydd som allra mest.

Herr talman! Jag tänkte fråga Magnus Berntsson om Ekumeniska följeslagarprogrammet på Västbanken. Det är ett program som har drivits i 20 år av kyrkornas världsråd, och i Sverige är det Sveriges kristna råd som har hanterat detta. I 20 år har man alltså varit verksam på Västbanken, bland annat genom att följa palestinska barn till skolan så att de inte ska behöva vara rädda för att bli attackerade av militanta bosättare. Man har även skyddat boskapsskötare, som också är väldigt utsatta för bosättarvåldet. Man har dokumenterat bosättarnas förstörelse och stöld av egendom och olagliga markkonfiskationer.

Under dessa 20 år har över 400 svenskar deltagit i denna viktiga verksamhet. Godmorgon världen hade i söndags ett inslag om Ekumeniska följeslagarprogrammet. Man besökte en familj i Jordandalen, och rapporterade att familjen berättar att de sover med skorna och kläderna på så att de kan fly om de blir attackerade av bosättare under natten. Det har hänt flera gånger att de har vaknat av att en eller flera bosättare står i deras tält. Mina bröder vaknade häromdagen av att en bosättare slog dem, berättar den 13åriga palestinska flickan Masa.

Nu drar Sverige in stödet till Ekumeniska följeslagarprogrammet, en direkt följd av att biståndspolitiken har lagts om. Det tidigare Palestinaprogrammet finns inte längre, och när man frågar Sida varför de drar in stödet hänvisar de direkt till regeringen och säger att det beror på den nya politiken.

Jag ställde frågan till utrikesministern tidigare men fick inte något riktigt bra svar. Magnus Berntsson har kanske bättre tumme med regeringen än vad jag har, så min fråga är helt enkelt om han är beredd att göra en insats för att försöka se till att Ekumeniska följeslagarprogrammet kan återupptas.

Herr talman! Det blir lite löjligt. Om jag inte minns fel satt de tyska liberalerna tillsammans med socialdemokraterna i den regering som Joar Forssell påstod inte stödde Ukraina tillräckligt mycket. Jag kan ju ställa en motfråga: Vad gjorde Joar Forssell då åt sina liberala kollegor? Nu har han ingen replikrätt, men han har ju senare ett anförande där han kan svara på detta.

Alla länder bestämmer själva över sina diplomatiska relationer. Jag tycker inte att det är konstigt att Kina har en ambassad i London. Jag tycker inte heller att det är konstigt att Kina har en ambassad i Sverige. Ska jag tolka Joar Forssell som att han vill ändra på det och bryta de diplomatiska relationerna? Jag hoppas inte det, för enligt min uppfattning måste vi upprätthålla diplomatiska relationer brett.

Jag tycker att Joar Forssell helt och hållet är ute i ogjort väder. Jag kan dock försäkra honom att vi har våra partikontakter på det sätt som vi ska och att vi för fram våra åsikter.

Herr talman! Jag kan försäkra att vi från vårt parti för fram våra ståndpunkter i dialogen med våra broder- och systerpartier.

När det gäller Kinas ambassad i Storbritannien har jag svårt att se vad som egentligen är problemet. Kina har ju ambassader överallt - varför skulle man inte få lov att etablera sig i större omfattning i Storbritannien?

Den andra frågan gällde Sydafrikas inställning till Kina. Där har vi ju snart ett tillfälle. Utrikesutskottet åker till Sydafrika om bara några veckor. Då finns det tillfälle att diskutera både förhållandet till Kina och förhållandet till Ryssland - den diskussionen måste också föras - med den sydafrikanska regeringens företrädare.

Det Joar Forssell sa om Tyskland är faktiskt fel. Hotet mot fortsatt tyskt stöd till Ukraina är ju inte de tyska socialdemokraterna. Hotet kommer i stället från Alternative für Deutschland, alltså från den högerextrema oppositionen. Den finns risk för att denna opposition nu vinner inflytande i Tyskland. Det är där hotet finns, Joar Forssell, och det borde du adressera.

Herr talman! Svaret är: nej, faktiskt tvärtom! Jag tror att FN hade förlorat sin legitimitet om de inte hade vågat adressera den fråga som nu har legat olöst i decennium efter decennium. Då hade FN så att säga spelat ut sin roll och förlorat sin legitimitet.

Sedan tror jag faktiskt, nu när Magnus Berntsson säger som han gör om bosättarna och om tvåstatslösningen, att vi inte står särskilt långt från varandra i själva sakfrågan. Vi önskar båda en palestinsk stat och en israelisk stat som kan leva sida vid sida. Det krävs dock kompromisser från båda sidor för att man ska kunna nå dit. Låt oss jobba tillsammans för att man ska göra det! Om vi har en konstruktiv utgångspunkt tror jag att förutsättningarna faktiskt skulle kunna vara ganska goda trots att läget är som det är.

(Applåder)

Herr talman! Den enkla förklaringen är väl att den här konflikten är en av de mest långvariga konflikter vi har haft. Den går ju tillbaka ända till FN:s bildande i slutet av 40-talet och är fortfarande en olöst konflikt. Det är klart att man fortsätter att ta upp frågan gång efter gång så länge den inte är löst. Jag ser inget konstigt med det.

Sedan säger Magnus Berntsson att vi har kritiserat staten Israel. Jag vill bara säga att vi inte kritiserar staten Israel som sådan. Vi kritiserar Israels krigföring när den är oproportionerlig, och vi kritiserar ockupationen. Det gör vi på precis samma sätt som vi kritiserar andra krigförande parter när de bryter mot internationell rätt.

Vår syn är att vi vill se en utveckling där israeler och palestinier kan leva sida vid sida i en tvåstatslösning. För att det ska kunna uppnås krävs faktiskt att ockupationen upphör. Det krävs att bosättningarna upphör. Jag vet att Magnus Berntsson tillhör ett parti, Kristdemokraterna, som har haft täta kontakter med bosättarrörelsen. Jag hoppas att man har avbrutit dem nu, för det faktum att bosättningarna fortsätter menar jag är ett av de stora hindren för en långsiktig fred i den här regionen.

Enligt min uppfattning har vi från vår sida aldrig uttalat någon obalanserad kritik på något sätt. Vi står upp för staten Israels rätt att existera inom säkra, väldefinierade och internationellt erkända gränser. Vi står också upp för en palestinsk stat, och vi ämnar verka för en sådan. Men det förutsätter som sagt att ockupationen avbryts, att bosättningarna avbryts och att krigföringen stoppas.

(Applåder)

Herr talman! Det kan hända att utrikesministern får en applåd här inne när hon går till personangrepp mot mig, men jag tycker inte att det är ett bra sätt att hantera utrikespolitiken när vi nu befinner oss i det värsta säkerhetspolitiska läget under efterkrigstiden. Sluta fokusera på person; fokusera i stället på de svåra utmaningar vi har framför oss!

De svåra utmaningarna just nu är att den regelbaserade världsordningen hotas av Putin men tyvärr också undergrävs av den amerikanska administrationen genom de utspel den gör. Det är det enda jag frågar efter. Jag går inte till några personangrepp mot Maria Malmer Stenergard, utan det enda jag frågar efter är att man ska vara tydlig och tidig när sådana här uttalanden görs. Det handlar om att alla ska förstå vad Sveriges linje är, det vill säga en total uppslutning bakom folkrätten, internationell lag och den regelbaserade världsordningen.

(Applåder)