Morgan Johansson (S) svarade John E Weinerhall i en replik om Internationella relationer m.m. i debatten ”Protokoll 2024/25:111 Torsdagen den 8 maj” den 8 maj 2025.
John E WeinerhallM· i en replikJag tackar Morgan Johansson för möjligheten att ytterligare gå på djupet i några frågor. Som jag sa i mitt inledningsanförande är det ett stort och brett betänkande som spänner över många olika områden. Man kan inte ta…Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till reservation nummer 1 under punkten om internationell samverkan.
Det är på sätt och vis helt rätt att ha den här debatten om internationella relationer just i dag, för just i dag är det precis 80 år sedan andra världskriget tog slut i Europa.
Den 8 maj 1945 kapitulerade Nazityskland för de allierade, och i dag har detta högtidlighållits över hela Europa. Men kriget var inte slut med det – i Stillahavsregionen rasade kriget i ytterligare tre månader innan Japan också kapitulerade.
Andra världskriget är den värsta katastrof som mänskligheten upplevt. Över 60 miljoner döda. Ytterligare miljontals människor skadade och lemlästade och traumatiserade för livet. Europa i ruiner, Japan i ruiner, många andra krigsskådeplatser över hela världen i ruiner. Och så världens genom tiderna värsta folkmord: Förintelsen. Det systematiska dödandet av judar, romer, homosexuella och många andra grupper som nazisterna hatade och som inte skulle få vara en del i det ariska tredje rike som de fantiserade om. Men på nazisternas dödslistor fanns också deras politiska motståndare: socialdemokrater, fackföreningsmän och kommunister. För att inte tala om krigsfångar, som de dödade urskillningslöst.
Kriget hade drivits fram av högerextrema nationalistiska krafter i Tyskland, Italien och Japan som i åratal hade hetsat mot minoriteter och vad de tyckte var underlägsna folk och tagit sig rätten att göra anspråk på andra länders territorier.
Det var efter denna totala katastrof och förödelse som världens länder sa med en röst: Aldrig mer. Vi kan aldrig mer tappa kontrollen på det här sättet.
Den känslan förstärktes än mer av det nya vapen som gjort inträde på världsscenen i krigets slutskede: atombomben. Med det vapnet skulle mänskligheten i praktiken kunna utplåna sig själv.
Ropen om ”aldrig mer” resulterade i etableringen av internationella institutioner och ett internationellt regelverk med tillhörande domstolar.
FN bildades. Europarådet etablerades. Vi fick Världsbanken, Internationella valutafonden, Världshälsoorganisationen och många fler institutioner. Och vi fick regelverk – FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, Genèvekonventionerna och folkmordskonventionen för att nämna bara några.
Vi fick domstolar tillhörande detta: Internationella domstolen i Haag, Europadomstolen i Strasbourg och så småningom Internationella brottmålsdomstolen, också den i Haag.
Vi fick regelverk, institutioner och domstolar för att upprätthålla folkrätt och internationell lag för att försöka se till att det som hände under andra världskriget aldrig någonsin skulle kunna hända igen.
Nu har det gått 80 år, och vi kan konstatera att det faktiskt hittills har fungerat. Det är inte så att vi inte har sett några krig, för det har vi gjort – i Korea, i Vietnam, i Afghanistan, i Mellanöstern, på Balkan och ett otal gånger i Afrika. Man skulle kunna fortsätta räkna upp hemska krig som vi sett under de här 80 åren. Poängen är att vi inte har sett en eskalering till ett näst intill globalt krig på det sätt som vi såg inför andra världskriget. Vi såg visserligen en enorm upprustning under kalla kriget, inte minst av kärnvapenarsenalerna. De har hittills inte kommit till användning, för då skulle vi inte stå här i dag. Men kort sagt: De system vi satte upp efter andra världskriget har i allt väsentligt fungerat – hittills.
Problemet är att det nu så här 80 år efteråt ser ut som att de här lärdomarna på något sätt är på väg att blekna. Vi kan se det i världen när det gäller demokratins ställning. Demokratin trycks tillbaka i världen. Antalet demokratier i världen minskar. Antalet auktoritära stater och rena diktaturer ökar.
Vi kan se det i Europa. Den högerextrema och främlingsfientliga nationalismen har växt i länder som Tyskland, Frankrike, Italien, Österrike, Ungern och även Sverige. När man lyssnar på retoriken från en del av de partierna tror man att man är tillbaka på 30-talet. Det är samma hets mot minoriteter och samma vilja att lägga skulden för alla problem på en särskild folkgrupp. Det är samma rasistiska lögner och fördomar som sprids. Det är samma vilja att exploatera motsättningar och ställa folkgrupper mot varandra. Det var precis detta som ledde fram till både det första och det andra världskriget. Det är precis detta som leder fram till alla krig.
Lägg därtill utvecklingen i USA, där man nu har en president som inte respekterar valresultat, som inte respekterar domstolar, som inte respekterar oppositionen, som inte respekterar nationsgränser, som skamlöst försöker profitera på det krigsdrabbade Ukrainas olycka i stället för att hjälpa det och som låter sig imponeras av världens alla diktatorer.
Då kommer också attackerna på den regelbaserade världsordningen och på de institutioner som bär upp den. USA gör anspråk på Grönland och vill att Kanada ska bli en delstat. USA drar sig ur Världshälsoorganisationen och lägger ned hela sin biståndsverksamhet. Bara det kan riskera livet på över 30 miljoner människor som i dag är beroende av humanitärt stöd, mat, vatten och förnödenheter.
Israel, för att gå över till Mellanöstern, verkar ha fått fria händer att fördriva och döda palestinier så gott som urskillningslöst både i Gaza och på Västbanken medan världen står och tittar på. Ryssland har för länge sedan på alla upptänkliga vis visat att man inte respekterar folkrätt och internationell lag, tydligast genom sitt angrepp på Ukraina.
Det är det som den här debatten om internationella relationer egentligen handlar om. Erfarenheten av andra världskriget fungerade som en injektion av vaccin mot högerextrem dårskap. Nu kan man nästan tro att det vaccinet är på väg att släppa. Men det är inte heller säkert, för vi har också sett att det går att vända. Högerextrem nationalism har tryckts tillbaka i länder som Spanien och Polen. Även i Kanada och Australien förlorade högern. Med Trump har väljarna i väst sett hur högerpopulister styr länder i realiteten, och det skrämmer dem. Högerpopulister lovar ordning, men de levererar alltid kaos.
Fru talman! Jag önskar att jag kunde säga att även Sverige tar kampen mot dem som försöker undergräva den regelbaserade världsordningen. Tyvärr är det tvärtom. Sverige är tyst och passivt och förvärrar snarare problemen. Sverige ökar inte stödet till FN, den organisation som tydligast bär upp den internationella regelbaserade världsordningen. Tvärtom skär Sverige ned på anslagen. Sverige driver inte på för att Israel ska upphöra med sina krigsbrott. Tvärtom blockerar regeringen alla konkreta förslag för att öka pressen på Israel, till exempel genom att frysa handelsavtalet mellan Israel och EU. Sverige ökar inte biståndet. Tvärtom skär Sverige ned på biståndet och drar sig ur länder i Afrika och Sydostasien. Det är bara några exempel.
Vi socialdemokrater menar att det är viktigare än någonsin att Sverige står upp för den regelbaserade världsordningen, stöder FN och dess organisationer, i alla lägen hävdar att internationell lag gäller alla överallt och aldrig accepterar dubbla måttstockar.
Fru talman! Det här betänkandet gäller också det internationella arbetet för jämställdhet och kvinnors och mäns lika rättigheter. Här har tyvärr också den svenska regeringen tagit många steg tillbaka. Det första som högerregeringen gjorde var att lämna den feministiska utrikespolitiken, trots att den vunnit stort gehör i omvärlden, trots att många länder anslutit sig till samma tankegång och trots att Expertgruppen för biståndsanalys slagit fast att den haft ett starkt genomslag, till exempel i hur biståndsmedel fördelas.
Den politik som vi sjösatte under vår regeringsperiod handlade helt enkelt om att hela utrikespolitiken alltid ska utgå från kvinnors lika rättigheter, lika resurser och lika representation. Nu har alltså även det övergetts. Vi tycker att det är ett stort misstag, och vi kommer att återupprätta den feministiska utrikespolitiken vid ett regeringsskifte.
Fru talman! Allra sist vill jag säga några ord om de konsulära ärendena, som vi också har en reservation om. Sverige måste fortsätta och intensifiera ansträngningarna för att få svenska medborgare som sitter fängslade fria. Det gäller Dawit Isaak, Gui Minhai och Ahmadreza Djalali. Det gäller självklart även i vårt senaste ärende: Joakim Medin. Vi har sett hur Turkiet agerat. Man har uppenbarligen stått och väntat på att den svenska journalisten ska landa på turkisk mark för att ingripa mot honom. Så uppträder helt enkelt inte en rättsstat.
Jag menar att Sverige måste göra allt man kan för att se till att Joakim Medin omedelbart friges. Vi kan inte acceptera att man beter sig på det här sättet. Jag ser naturligtvis hur regeringen har agerat, men jag menar att man måste intensifiera sina ansträngningar ytterligare. Om man menar allvar med att detta är en prioriterad fråga måste frågan föras upp på stats- och regeringschefsnivå. Det bör tas en direkt kontakt med den turkiska regeringschefen i det här ärendet.
Fru talman! Jag tackar Morgan Johansson för möjligheten att ytterligare gå på djupet i några frågor. Som jag sa i mitt inledningsanförande är det ett stort och brett betänkande som spänner över många olika områden. Man kan inte ta upp allting i sitt anförande. Till stora delar håller jag med Morgan Johansson om den internationella regelbaserade världsordningen och så vidare. Men jag måste säga att det blir lite löjeväckande när han exempelvis pratar om biståndet.
Morgan Johansson tog i sitt anförande upp att regeringen drar ned på biståndet till vissa regioner som Afrika och Sydostasien och till FN-systemet. Ja, det stämmer. Vi har gjort omprioriteringar. Vi har andra prioriteringar än Socialdemokraterna. Men vi har åtminstone de pengar vi talar om. Socialdemokraterna å sin sida säger ofta i debatter att de värnar enprocentsmålet, men de lägger inte fram några budgetar som på vare sig kort eller lång sikt är i närheten av något enprocentsmål. Man fortsätter dock att argumentera som om man fortfarande hade budgetar med 1 procent av bnp till biståndet. Så är det ju inte. Man kan inte plocka russinen ur kakan.
Eftersom Socialdemokraterna knappt lägger mer än regeringen i sin budget på bistånd skulle jag vilja fråga Morgan Johansson: Var finns de här pengarna till FN-organen? Var ska man hitta pengarna till nya ambassader och ambassader som ska återöppnas? De finns i alla fall inte i er budget, som ni har lagt fram här i riksdagen.
Även om vi har skurit ned på biståndet och inte längre har ett procentmål utan snarare ett mål för vad vi ska uppnå, och även om vi har en fast ram så att vi har en förutsägbarhet vad gäller biståndet, ska vi komma ihåg en sak: Jag skulle inte tro att det var mer biståndspengar som gick ut när ni satt i regeringen, Morgan Johansson, utan det var kanske mindre. Ni gjorde nämligen enorma avräkningar på biståndet till förmån för migrationen.
Fru talman! Det är inte löjeväckande att tala om bistånd när världen ser ut som den gör nu.
Jag sa precis i mitt anförande att det riskerar livet på 34 miljoner människor när den amerikanska biståndsorganisationen USAID nu helt slår igen och drar in över 40 procent av världens totala humanitära bistånd. John E Weinerhall kan ju gå till de människorna och säga att det är löjeväckande att prata om bistånd. Det är det inte. Det handlar om liv och död för miljontals människor.
När det här späs på av att andra länder går precis samma väg – såsom Sverige, som också drar ned på sitt bistånd – blir det ju bara ännu värre. Jag pratar inte om att öppna några ambassader. Jag konstaterar att Sverige har dragit sig undan när det gäller biståndet i ett antal länder i Afrika och i Sydostasien. Det gäller till exempel Mali, Burkina Faso, Sydsudan och Kambodja. Där hade Socialdemokraterna haft mer pengar, för i varenda budget vi har lagt fram har vi lagt mer pengar på biståndet.
Vi har också redovisat en trappa för att minska det avstånd som nu finns upp till 1 procent, och den trappan kommer vi att helga. Vi ska tillbaka till enprocentsmålet. Men nu sänker ni biståndet så mycket och så snabbt, John E Weinerhall, att gapet upp till 1 procent kanske kommer att ligga på uppemot 20 miljarder kronor. Alla fattar att man inte kan lägga till så mycket från ett år till ett annat. Därför måste man försöka ha en riktning där man ökar biståndet igen.
Fortsätter vi med den högerregering vi har nu kommer den vad jag förstår att fortsätta att skära ned på biståndet. Vad jag förstår vill Sverigedemokraterna ha ned det till en halv procent, och Moderaterna vill ha det på 0,7 procent. Och även om kristdemokrater och liberaler som vanligt kommer att stå och lova 1 procent i valrörelsen kommer de att vika ned sig.
Med vår politik kommer biståndet att trappas upp, och det behövs i världen just nu. Det är inte på något minsta sätt löjeväckande.
Fru talman! Nu var det ju inte biståndet i sig som var löjeväckande utan Socialdemokraternas fulspel i den här frågan.
Man låter påskina att man satsar 1 procent eller i alla fall att man är något slags pojke med guldbyxor som har mer pengar i fickan att lägga på biståndet än man faktiskt har. Det om något är väl att inte göra alla de människor som Morgan Johansson pratar om rättvisa – de som riskerar svält på grund av att USA drar sig tillbaka från världsscenen. Det om något tycker jag faktiskt är lite fult, om jag ska vara ärlig.
Det stämmer att vi har skurit ned. Vi har koncentrerat biståndet till färre regioner, färre länder och färre strategier för att kunna arbeta mer koncentrerat, vilket vi tror höjer kvaliteten på det vi gör. Biståndsministern brukar säga att vi ska vattna där det växer, och jag tycker att det i grund och botten är väldigt sunt.
Vi har som sagt gjort tydliga prioriteringar: Vi skär ned på en rad FN-organ, vi skär ned vad gäller vissa länder och vi har dragit oss tillbaka i andra länder. Inte minst har vi gjort det för att kunna satsa de pengarna på Ukraina. Det är en existentiell fråga för Ukraina. Det pågår ett fullskaligt invasionskrig på vår egen kontinent i en omfattning som vi inte har skådat sedan andra världskriget, vilket Morgan Johansson förtjänstfullt tog upp i sitt anförande tidigare.
Jag måste säga att det blir en märklig debatt när vi hela tiden ska låtsas som att det finns mer pengar i budgeten än vad man rimligtvis skulle kunna lägga. Jag kommer lite osökt att tänka på Bagdad-Bob när jag hör Socialdemokraterna i biståndsdebatten.
Fru talman! Fulspel? Jag antar att John E Weinerhall har läst vår budgetmotion, och jag antar att han där har kunnat läsa sig till att vi har en trappa.
Vi lägger till 1 miljard första året, 2 miljarder andra året och 4 miljarder tredje året – på väg upp till 1 procent, för att sluta det där gapet som Moderaterna ser till att öka hela tiden. Jag förstår faktiskt inte vad John E Weinerhall talar om. Han verkar helt enkelt inte ha läst vår budget. År för år har vi ökade anslag till biståndet.
Sedan får jag påpeka att vi inte har någon annan uppfattning när det gäller Ukrainabiståndet. Det vi har en annan uppfattning om är att Sverige också måste göra mer för de allra mest utsatta. När Moderaterna pratar om att man ska vattna där det växer visar man ju egentligen bara att man inte är intresserad av att hjälpa de allra mest utsatta. I så fall borde man nämligen formulera det på ett annat sätt; då borde man formulera det som att man ska skapa en grogrund för att något ska kunna växa. Om man vattnar där det växer fokuserar man pengarna till områden där de allra mest utsatta kanske inte befinner sig. Det är en del av själva grundproblemet.
Sedan tror jag också att ni i Moderaterna tänker fullständigt fel rent geopolitiskt, John E Weinerhall. Genom att dra ned på biståndet och dra er ur länder i exempelvis Afrika ger ni i stället länder som Kina och Ryssland fritt spelrum att flytta fram sina positioner. Om resten av västvärlden gör likadant är jag rädd att vi till slut hamnar i ett läge där västvärlden inte längre räknas globalt sett.
Jag menar att vi måste gå åt precis motsatt håll. Nu när USA beter sig som de gör och nu när Ryssland bryter mot alla internationella regler som finns – ja, då har vi EU som kan stå upp för folkrätt och internationell rätt. Då måste man också kunna sträcka ut en hand till andra delar av världen för att skapa just det här stödet, och biståndet är en viktig del i det.