Fru talman! Adrian Magnusson har frågat mig om jag och regeringen planerar att vidta några åtgärder för att tillförsäkra människor med behov färdtjänst och i så fall vilka åtgärder.

Flera riksdagsledamöter har ställt frågor om tillämpningen av färdtjänstlagstiftningen som jag har besvarat tidigare under mandatperioden. Mitt svar är alltjämt att lagen (1997:736) om färdtjänst är en ramlag. Färdtjänstlagen reglerar inte i detalj vilka villkor som ska gälla i färdtjänsten eller vid prövning av rätten till färdtjänst. Det är tydligt utifrån bestämmelserna i färdtjänstlagen att det är kommunen, eller i förekommande fall den regionala kollektivtrafikmyndigheten, som gentemot kommuninvånarna svarar för att färdtjänst av god kvalitet anordnas inom kommunen.

Färdtjänstlagen ställer inte upp några hinder för en mer generös tillämpning, vilket framgår tydligt i artiklarna i Ystads Allehanda som Adrian Magnusson refererar till, där det också framgår att tillämpningen är mer generös i andra regioner.

Jag vill betona att rätten till färdtjänst är en viktig förutsättning för att personer med funktionsnedsättning ska kunna delta i samhället på lika villkor som andra.

Fru talman! Under de senaste 10–15 åren har vi kunnat se hur rättigheterna för personer med olika former av funktionsnedsättningar har urholkats. Det handlar om flera delar inom LSS. Bland annat gäller det den personliga assistansen, inom vilken det har skett kraftiga neddragningar, åtstramningar och åtskruvningar. Det har gjort att färre har fått rätt till personlig assistans.

Det har även skett inom den insats i LSS som heter ledsagning. I en rapport som kom förra sommaren konstaterades att 70 procent färre har rätt till ledsagning i dag jämfört med 2010 av dem som är synnedsatta och tidigare tillhörde personkrets 3 i LSS.

Ett tredje sorgebarn på området är färdtjänsten. Inom färdtjänsten har det sedan 2010 också skett kraftiga nedskärningar. Det har drabbat inte minst personer med funktionsnedsättningar.

Det var därför väldigt välkommet när en rapport från Trafikanalys kom i mars 2023 och slog fast att det har skett en urholkning och att intentionerna i lagen inte följs. Det slogs också fast att människor har blivit av med en rättighet som ska möjliggöra deras rätt till delaktighet och att kunna leva i samhället på lika villkor som andra.

Kommunerna har gjort hårdare bedömningar, och man har skärpt rättspraxis i domstolarna. Bakom detta ligger också överflyttningen av färdtjänsten från en social rättighet till en del av den regionala kollektivtrafikmyndigheten.

Det som Trafikanalys framför allt slår ned på är att man i dag inte tar hänsyn till hela resan, från dörr till dörr. Men för den enskilde handlar det alltid om att åka från dörr till dörr. För någon som har en grav synnedsättning handlar det om att kunna ta sig ut ifrån lägenheten, ta sig till en hållplats, borda kollektivtrafiken, till exempel en buss, för att sedan gå av vid rätt hållplats och därifrån hitta till den dörr dit man ska. Detta är att ta sig från dörr till dörr. Det är hela resan, och det är det som inte beaktas i dagens lagstiftning.

Man kan som ministern förstås säga att det inte är lagen det är fel på utan tillämpningen ute i kommunerna. Men när vi i riksdagen, i regeringen och i de statliga myndigheterna ser att tillämpningen i kommunerna brister är det väl alldeles självklart att det är lagen vi måste ändra i. Det är där förändringarna behöver ske för att vi ska få rättssäkerhet och jämlikhet över hela landet.

Trafikanalys lägger fram färdiga författningsförslag i sin rapport. Man har förslag på ändringar om att uppdatera lagstiftningen så att den stämmer överens med funktionsrättskonventionen. Det finns även förslag om uppdateringar så att kriteriet för att ha rätt till färdtjänst inte bara handlar om att förflytta sig utan om att också kunna orientera sig. Man måste uppdatera så att det är ett dörr-till-dörr-perspektiv som råder, inte ett hållplats-till-hållplats-perspektiv.

Ministern är väl medveten om rapporten från Trafikanalys och om de förslag till författningsändringar som finns. Han svarade på en fråga från mig under en frågestund i november 2023 att det bereds i Regeringskansliet. Men min fråga är precis densamma som föregående talares. Bereds detta i Regeringskansliet eller inte?

Fru talman! Det var glädjande att höra att frågan i alla fall inte är förpassad till en papperskorg på departementet utan att den åtminstone bereds i Regeringskansliet. Men det har ju gjorts i två år nu. Precis som ledamoten Bergenblock var inne på presenterade utredningen färdiga författningsförslag. Jag är lite nyfiken på varför man måste ha så lång beredning av ett förslag som ändå är tämligen genomarbetat.

De människor som blir av med sin färdtjänst är människor av kött och blod. Det är människor som med hjälp av färdtjänsten levt ett ganska vanligt liv men som nu blir av med sin färdtjänst.

Ett fall som uppmärksammats mycket hemma i Skåne handlar om Caisa Ramshage, som bor i Ängelholm. Hon har ett jobb i dag, och arbetsgivaren är nöjd med hennes arbetsinsatser. Hon är väldigt glad över att kunna arbeta. Nu blir hon plötsligt av med sin färdtjänst. Det kom egentligen som från ingenstans. Hon kommer att behöva säga upp sig.

Ramshage frågar sig om vi lever i ett välfärdssamhälle eller i ett välgörenhetssamhälle, eftersom hon nu är bunden av sina grannars eller kompisars goda vilja för att kunna ta sig till jobbet. Hon vittnar också om att hon har bekanta med synskador som tvingas fråga grannar om hjälp för att ta sig till jobbet.

Det här sker i en tid när andra statsråd i regeringen står här i kammaren och talar sig varma om en så kallad arbetslinje. Samtidigt ser man utvecklingen runt om i landet, där människor som redan i dag är särskilt utsatta på arbetsmarknaden och är arbetslösa i större utsträckning än andra jämförbara grupper, blir av med sina arbeten för att de blir av med färdtjänsten.

Myndigheten Trafikanalys konstaterar själv att lagens intentioner inte följs och att rättstillämpningen driver utvecklingen åt ett annat håll än lagens intentioner. Här finns uppenbarligen ett systemfel.

Det är klart att man kan peka på det regionala självstyret och säga att det är det som är avgörande. Men jag tycker att detta är uppseendeväckande när det kommer från ett kristdemokratiskt statsråd. Jag har suttit i den här kammaren åtskilliga gånger och hört kristdemokratiska ledamöter prata om vikten av kristna värderingar även i politiken. För mig innebär det att man bryr sig om människor som är i behov av hjälp och stöd. Här pratar man om att detta är en fråga som avgörs på regional nivå trots att det finns en myndighet, som lyder under regeringen, som med anledning av rättstillämpningen säger att lagens intentioner inte följs.

Regeringen kan faktiskt ändra lagstiftningen om man ser att utvecklingen i domstolar är sådan att lagens intentioner inte längre följs. Det handlar inte om att ha synpunkter på bedömningar i enskilda fall. Om regeringen ser att lagstiftningen inte följs kan man gå till Sveriges riksdag med en proposition, överlämna den till ansvarigt utskott och säga: Vi behöver nog se över lagstiftningen i den här frågan.

Medan vi står här och pratar om ifall detta är en regional eller kommunal fråga blir människor där ute av med sin färdtjänst. Det finns som sagt färdiga förslag som kanske, förhoppningsvis, skulle kunna göra att den här utvecklingen vänds. Flera organisationer påpekar i alla fall det. Det här är inte något som en socialdemokratisk riksdagsledamot har hittat på här i dag, utan flera organisationer, som Synskadades Riksförbund och Heja Olika, pekar på just lagstiftningen som grunden för att vända den här utvecklingen.

Detta är inte ett skånskt problem. Denna fråga dyker upp på många fler ställen än i Skåne län, vill jag bara påpeka. Jag tycker inte att man ska förminska den till att bara gälla Skåne.

Fru talman! Jag tycker att Adrian Magnusson väljer och vrakar lite grann när det gäller vad jag har sagt i kammaren. Jag har lyft fram att detta är angeläget – det är viktigt med en färdtjänst av god kvalitet. Det är inget jag har stuckit under stol med, och jag använder inte påpekandet om att det är kommuner och i förekommande fall regionala kollektivtrafikmyndigheter som bär ansvaret för tillämpningen som en förevändning att inte göra något. Jag har, fru talman, gett besked om att frågan bereds i Regeringskansliet utifrån den rapport som Trafikanalys har tagit fram.

Men det är viktigt, tror jag, att återigen understryka att det går att göra en mer generös tillämpning av färdtjänstlagen. Det går att erbjuda fler färdtjänst av god kvalitet på ett sätt som jag tror rimmar med både förväntningar och behov hos dem som är i behov av en fungerande färdtjänst.

Anledningen till att vi har den här diskussionen i dag är – jag håller med Adrian Magnusson om detta – att det på flera håll i landet har gjorts försök att tolka lagen i en mindre generös riktning, och utifrån detta har en rättstillämpning utformats. Vi hade varit i en annan situation i dag om man, på den nivå som bär ansvaret för utförandet av färdtjänsten, hade gjort en mer generös tolkning från början. Jag tror att det behöver understrykas i en sådan här debatt att den situation som har uppstått, som ledde till att Trafikanalys av den förra regeringen fick i uppdrag att titta på frågan och har kommit med förslag, beror på att man inte har haft en tillräckligt generös tillämpning i de aktuella fallen. Som jag sa ställer färdtjänstlagen inte upp några som helst hinder för en mer generös tillämpning.

Jag nämnde, fru talman, att det inte ankommer på mig att uttala mig i enskilda fall eftersom en del enskilda fall har nämnts i debatten i dag. Då var och är det viktigt för mig att understryka att det faktum att jag inte kan uttala mig i ett enskilt fall inte är liktydigt med att jag inte är engagerad eller att jag och förstås många andra med mig inte blir berörda av de berättelser som ledamöterna delger. Men jag kan fortfarande inte uttala mig om de enskilda ärendena.

Däremot är det förstås viktigt att följa tillämpningen av lagstiftningen. Jag har haft möte med exempelvis Synskadades Riksförbund, som nämns i debatten. Jag har gett besked här i dag om att den här frågan bereds i Regeringskansliet.

Fru talman! Rapporten från Trafikanalys lyfter fram att tillämpningen, precis som Adrian Magnusson tar upp, avviker från de intentioner som anges i förarbetena inför nuvarande lag, som trädde i kraft 1998. Det framgår av rapporten. Man påpekar också i analysen att färdtjänstlagen är en ramlag och att det är de tillämpande myndigheterna på kommunal nivå och den praxis som utarbetats som har orsakat denna glidning i tillämpningen. Det är ungefär vad jag också har lyft fram under den här debatten.

Analysen och förslagen bereds nu i Regeringskansliet. Jag har diskuterat dem med bland annat Synskadades Riksförbund. Det framgår av rapporten att Trafikanalys föreslår att färdtjänstlagen ska förtydligas, men det finns en del otydligheter som är viktiga att bereda vidare i Regeringskansliet. Det är ett arbete som pågår.

Med detta vill jag återigen tacka för debatten och för engagemanget. Jag delar det engagemanget – det ska inte råda någon tvekan om det – och det är viktigt att vi har en färdtjänst av god kvalitet i Sverige.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.