Kristoffer Lindberg

Fru talman! Jag tackar ministern för ett mycket bra svar.

Jag vill såklart återvända hem till Bollnäs och vår fantastiska folkhögskola. Det har vid det här laget rapporterats om denna händelse i snart sagt alla nationella medier. Vid mina kontakter med folkhögskolan bekräftas det också att både elever och lärare upplever obehag av detta tydliga ställningstagande mot människor som bryter traditionella normer.

Kulturministerns partikamrat, den nytillträdde moderate ordföranden i regionstyrelsen, uttalade efter händelsen att han inte kunde ha några synpunkter på vilka bevekelsegrunder som ordföranden hade för detta ställningstagande. Det är ett ganska anmärkningsvärt uttalande. Vi är många som har oroats över att det skulle vara den nya moderata hållningen till hbtqi-plus-personers rättigheter. Därför är jag väldigt glad över att ministern här i dag är tydlig, och jag vill verkligen tacka ministern för det.

Men precis som interpellanten anför i sin interpellation blir det också tydligt att ministerns ord om att försvara hbtq-plus-personers rättigheter riskerar att eka tomt så länge som det är Sverigedemokraterna som sätter den faktiska politiken för regeringen.

Om ministern menar allvar med det som hon uttrycker, vilket jag tror att hon gör, vad tänker ministern då göra för att hantera företrädarna i sitt eget regeringsunderlag och säkra hbtqi-plus-personers rättigheter och förhindra att förtroendevalda politiker diskriminerar människor som bryter traditionella normer?

Fru talman! Det är precis som interpellanten anfört i sin interpellation: Auktoritära och antidemokratiska krafter växer på flera håll runt om i världen. I spåren av detta kastas också mörka skuggor av diskriminering mot hbtqi-plus-personer, människor som avviker från det som andra ser som normerande. Denna utveckling blir särskilt allvarlig när dessa tendenser ges uttryck i förtroendevalda politiska företrädares ord och handling.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag talar gärna med hög röst och rak rygg om att jag kommer från Bollnäs, i hjärtat av Hälsingland. Men det jag nu vill framföra, fru talman, får mig som Bollnäsbo att skämmas.

För ungefär en månad sedan skulle regionfullmäktige i Gävleborg sammanträda på Bollnäs folkhögskola. Musiklinjen vid skolan skulle arrangera sitt luciafirande, som man gör varje år för de folkvalda politikerna. Strax före framträdandet fick eleverna besked om att den nyvalda sverigedemokratiska ordföranden i regionfullmäktige beslutat att stoppa årets luciafirande, och eleverna släpptes inte in i fullmäktigesalen.

Detta väckte såklart stor undran över vad som föranlett agerandet. Tyvärr förvägrade samma sverigedemokratiska ordförande oppositionen att över huvud taget ställa frågor till presidiet om var luciatåget blivit av. Att förvägra oppositionen att ställa frågor är i sig anmärkningsvärt, men det som borde få håret att resa sig på oss alla är det som senare har framkommit. Anledningen till att eleverna inte släpptes in i salen var att luciatåget enligt Sverigedemokraterna inte uppfyllde kraven på hur ett luciatåg bör vara, då den framlottade lucian, som icke-binär, bröt mot den traditionella könsnormen.

Att förtroendevalda diskriminerar människor utifrån könsöverskridande identitet eller uttryck är allvarligt och på flera plan motsatsen till det demokratiska, fria och öppna samhället.

Givet att denna regering regerar endast med Sverigedemokraternas goda minne väcker det också frågor om hur regeringens och Sverigedemokraternas politik för hbtqi-plus-personers rättigheter ser ut.

Jag har tidigare fört fram denna fråga till ministern i en skriftlig fråga, men ministern svarade då inte riktigt på de frågor som jag ställde. Därför vill jag att ministern svarar här i dag.

Delar ministern samma syn på hbtqi-plus-personer som ministerns allierade gör? Om hon inte gör det, vilket jag hoppas, vad tänker ministern då göra för att säkra hbtqi-plus-personers rättigheter samt för att förhindra diskriminering av människor som bryter traditionella normer vid såväl kulturutövning som i samhället i stort?

Fru talman! I dag debatteras kulturutskottets betänkande KrU1 som behandlar utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid. Jag vill inledningsvis hänvisa till Socialdemokraternas särskilda yttrande.

Alla människor har rätt till kultur och bildning. Våra kulturvanor skapas redan i barndomen. Tillgången till musik, teater, bildkonst och konstnärlig gestaltning kan inte tas för given. Här har kulturskolan en otroligt viktig roll i att ge barn och unga möjlighet till kulturutövande. Kulturskolan måste vara tillgänglig på jämlika villkor i hela landet för alla barn oavsett bakgrund.

Den kommunala kulturskolan är fantastisk. Den öppnar dörrar och vidgar vyer. Den lyfter människor, och den utvecklar. Den är en viktig verksamhet för den enskilda eleven och dennes utveckling men faktiskt också för Sveriges ställning som en stark musikexportnation. Grunden till ett konstnärligt yrkesval lägger vi inte sällan i den kommunala kulturskolan. Vi är så många som har kulturskolan att tacka för så mycket!

Behovet av nationell samordning, eventuell lagstiftning och kompetensförsörjning har varit en ständigt återkommande diskussion sedan kulturskolans tillkomst. För även om kulturskolan är i grunden ett kommunalt ansvar är den också en nationell angelägenhet, menar vi socialdemokrater. Riksdagen har därför beslutat att staten ska bidra till en mer tillgänglig och jämlik kulturskola av hög kvalitet i såväl utbud som undervisning.

För det är tydligt att deltagandet i kulturskolan är ojämlikt, fru talman. I en rapport framtagen av riksdagens utredningstjänst framgår att 81 procent av eleverna i kulturskolan har minst en förälder med eftergymnasial utbildning. Det ska jämföras med siffran för riket som helhet som är 60 procent. Det finns också en underrepresentation i deltagandet av elever med utländsk bakgrund.

I budgeten för 2021 förstärktes det statliga bidraget till kulturskolorna och uppgår sedan dess till 200 miljoner kronor årligen. Utvecklingsbidraget är till för att främja den kommunala kulturskolans möjligheter att erbjuda såväl fördjupning som bredd i undervisningen. Uppföljningar som Statens kulturråd har genomfört visar att bidraget har använts just för att utveckla kulturskoleverksamheten och bredda den befintliga verksamheten, till exempel genom att nyanställa pedagoger som startat uppsökande verksamhet eller erbjuda nya kultur- och undervisningsformer för att nå barn och unga som inte tidigare hittat till kulturskolan. Detta är också något som bekräftas i mina samtal med kulturskolor hemma i Hälsingland om hur utvecklingsbidraget har använts.

Att nå nya elevgrupper är av stor vikt för att nå ett mer jämlikt deltagande i kulturskolan. Det är därför glädjande att en stärkt verksamhet i glesbygd samt i områden med socioekonomiska utmaningar har prioriterats av Kulturrådet vid bidragsgivningen till kulturskolorna.

Fru talman! Jag hoppas att vi alla är överens om att det behövs en medveten och långsiktig politik som skapar förutsättningar för att kulturen ska bli en naturlig del av barns och ungas vardag. Den kommunala kulturskolan når många barn och unga i hela landet och har potential att nå ännu fler och bidra till elevers utveckling och möjlighet att utforska sin kreativitet.

Därför är jag orolig för den utveckling vi nu ser. Regeringens politik riskerar att slå dubbelt mot landets kulturskolor när man halverar det statliga utvecklingsbidraget till barnens kulturskola samtidigt som kommunernas ekonomi blir mer och mer ansträngd då regeringen inte ger kommunerna tillräckliga statsbidrag för att klara det tuffa ekonomiska läge vi står inför. Med ett halverat statligt utvecklingsbidrag blir det svårt att nå ut till fler barn och unga, och utan en tillräcklig grundfinansiering till välfärden riskerar den kommunala finansieringen av kulturskolan att påverkas.

För oss socialdemokrater är det självklart att prioritera kulturskolan och kommunernas finansiering. Båda delarna är nödvändiga för att kulturskolan ska kunna utvecklas och fler kulturskollärare ska kunna anställas och för att man ska kunna nå dem som ännu inte tagit del av kulturskolans fantastiska verksamhet. I vårt förslag till budget sker ingen halvering av utvecklingsbidraget till kulturskolan. Vi ser också till att öka de generella statsbidragen till kommunerna för att säkra välfärdens finansiering.

Fru talman! Vi socialdemokrater vill värna förutsättningarna för fler barn och unga att hitta kulturskolans verksamhet. Det är också i överensstämmelse med vår ambition att bryta segregationen och öka delaktigheten i samhället. Därför menar vi att kulturskolan bör behålla utvecklingsbidraget på nivån 200 miljoner kronor. Det är viktiga resurser som gör skillnad för de kommunala kulturskolorna och barns och ungas tillgång till kulturutövande.

(Applåder)

I detta anförande instämde Lawen Redar (S).

Fru talman! Tack, kulturministern, för svaret!

Ja, det är ett huvudmannaansvar. Men det är tydligt att vi har en situation där Skolinspektionens föreläggande ställer till bekymmer för kulturskolan och skolhuvudmännen. Eftersom riktlinjerna som har nämnts uppenbarligen inte löser den problematik som framkommer i interpellationen undrar jag vad ministern tänker göra för att rädda kvar kulturskolan och möjligheten för alla elever att ta del av kulturskolans verksamhet. Det räcker inte att bara peka på kommunerna.

Att elever deltar i kulturskolans undervisning under skoldagen är en ordning som har fungerat väl i Sverige under många decennier. Det har varit en självklarhet. Ska vi tolka det som att det helt plötsligt är en stor katastrof för de tidigare generationerna att de har fått gå ifrån en lektion för att kunna spela sin fiol, tuba, fagott eller kontrabas, som jag spelade, på dagtid i skolan? Det har tagit en begränsad, liten del av ordinarie undervisning i anspråk.

Jag menar tvärtom, att det har varit till stor nytta både för den enskilda eleven och dennes utveckling och för Sveriges roll som en stark musikexportnation. Grunden för ett konstnärligt yrkesval läggs inte sällan i den kommunala kulturskolan. Det tror jag att vi är överens om. Den öppnar dörrar, och den vidgar vyer. Den lyfter människor, och den utvecklar.

Det kan också noteras att kulturskolans samhällsnytta diskuteras i Kulturskoleutredningens betänkande från 2016. Utredningen konstaterar att kultur alltmer kommit att betraktas som en nyttighet som ska "stimulera kognitiv, personlig och social utveckling" och att det är en styrka att konstnärlig verksamhet kan ha den typen av positiva effekter.

Instämmer kulturministern i detta? Hur kommer ministern i så fall att agera nu för att lösa situationen som vi debatterar här i dag? Ministern är fortfarande svaret skyldig.

Fru talman! Tack, Linus Sköld, för en bra interpellation!

Alla människor har rätt till kultur och bildning. Våra kulturvanor skapas ofta redan i barndomen. Tillgången till musik, teater, bildkonst och konstnärlig gestaltning kan inte tas för given. Här har kulturskolan en otroligt viktig roll i att ge barn och unga möjlighet till kulturutövande. Kulturskolan måste vara tillgänglig på jämlika villkor i hela landet för alla barn oavsett bakgrund.

Den utveckling vi sett sedan 2019, där skolor av rädsla för nedslag från Skolinspektionen tar bort elevers möjligheter att delta i kulturskolans lektioner under ordinarie skoltid, får enorma konsekvenser för den kommunala kulturskolan, inte minst i lands- och glesbygd. Elever ute i byarna hemma i Hälsingland har inte möjlighet att åka in till centralorten på kvällstid. Det finns ingen tunnelbana. Det finns inte ens en buss alla gånger. Det är heller ingen självklarhet att alla barn har föräldrar som har möjlighet att skjutsa, i vissa fall åtta mil tur och retur. Då kan ni tänka er hur det ser ut i de delar av landet som är än mer glesbefolkade.

Utan den kommunala kulturskolans möjlighet att bedriva undervisning på dagtid stängs vissa elever ute från möjligheten att delta i kulturskolans verksamhet, för att inte tala om de ökade köerna när lektionstillfällena blir färre. Det leder till ett kulturellt utanförskap och cementerar ytterligare det ojämlika deltagandet i kulturskolan.

Den här problematiken är i grunden ett väldigt praktiskt och verksamhetsnära bekymmer, där lösningen självklart ligger i att skolans och kulturskolans personal kan hitta lösningar utan att det går ut över elevernas kunskapsutveckling. Här är det dock tydligt att det behövs draghjälp och tydlighet från ministern och regeringen.

Jag möter kommunala kulturchefer som säger att man är orolig för om kulturskolan kommer att kunna finnas kvar om inte regeringen löser den här problematiken. Jag och Sveriges alla elever, föräldrar och lärare efterlyser alltså svar från regeringen och kulturministern om hur man skyndsamt tänker lösa denna situation, som är en realitet redan i dag i allt fler kommuner runt om i vårt land.

Kulturministern hänvisar i sitt interpellationssvar till de riktlinjer som Kulturrådet och Skolverket har tagit fram. Där går det att läsa: "Barn och unga får ta del av kulturskolans individuella undervisning under skoldagen om den ges i direkt anslutning till elevens skoldag, före eller efter skoldagen börjar och slutar. Kulturskoleundervisningen får också ske på håltimmar och längre raster."

Jag vill stanna upp vid detta ett ögonblick. Att elever över huvud taget är beroende av att få spela sitt instrument på skoltid och att detta i vissa fall i viss mån tar en liten del av ordinarie undervisningstid i anspråk beror ju på den problematik med långa avstånd och obefintlig kollektivtrafik som jag nämnde tidigare.

Här hänvisar kulturministern till att barnen kan spela på skolan före eller efter skoldagen. Då är min mycket konkreta fråga till ministern, och jag tror att landets 290 kommuner och 3 500 kulturskollärare är intresserade av svaret: Ska vi tolka ministerns svar som att regeringen nu avsätter riktade medel till utökad upphandling av skolskjutsar för kommunerna? För ministern kan väl inte mena att lösningen ligger i att samtliga elever från samma by ska åka tidigare till skolan eller stanna kvar längre på skolan för att någon elev från samma by spelar ett instrument? Hur ska vi tolka ministerns hänvisning till nämnda riktlinjer?

Min fråga är egentligen mycket enkel: Vilken lösning är det ministern förordar? Är det extra pengar till dubbla skolskjutsar, eller är det långa väntetider före eller efter skolan för de barn som inte spelar ett instrument?

Herr talman! Ja, vi behöver utbildad arbetskraft. Vi behöver satsningar på mer utbildning. Då behöver vi se till att vi har resurser till de kommunala lärcentrumen och till gymnasieskolan men också satsningar på högre utbildning runt om i hela landet.

Jag är inne på min fjärde vecka som riksdagsledamot. Jag är väldigt glad över att jag får möjligheten att prata om den här frågan, som är så otroligt viktig för sammanhållning och jämlikhet över landet. Lars Beckman kan lita på att jag noga kommer att följa Lars Beckman och den nya regeringen och de insatser man gör på det här området.

(Applåder)

Herr talman! Självklart behöver vi fler arbetstillfällen i hela landet. En viktig del när det gäller fler arbetstillfällen runt om i landet är att vi har en fungerande välfärd runt om i landet. Det hänger ihop.

Vi socialdemokrater har prioriterat att höja statsbidragen till kommunerna de senaste åren, inte minst under pandemin. Omfördelningen i utjämningssystemet, som egentligen är det jag pratar om, har också förstärkts. Det jag är orolig för är hur det blir med detta med den nya högerkonservativa regeringen. Men det kanske ledamoten Lars Beckman kan svara på. Hur ser det ut med satsningar på kommunerna och statsbidrag för att klara av den kommunala välfärden?

Det handlar om att många kommuner vänder på varje öre för att få verksamheten att gå ihop. Det handlar om ett ojämlikt system. Men jag är mycket glad över att höra att vi är överens i den här frågan. När det gäller välfärdssatsningar faller mycket på den nya regeringen och på ledamoten själv, så jag är intresserad av att höra: Vilka är satsningarna på välfärden från Lars Beckman och Moderaterna i regeringsställning?

Herr talman! Det är en stor händelse att få stå här i talarstolen i Sveriges riksdag. Jag vill ta tillfället i akt och prata om välfärden, jämlikhet och förutsättningarna att bo, leva och verka i hela vårt land.

Kommunerna i Sverige ansvarar för en stor del av de svenska välfärdsfunktionerna. Som socialdemokrat står jag upp för en gemensamt finansierad och för alla tillgänglig välfärd. Det är kärnan i det svenska samhällsbygget. Med en gemensamt finansierad skola, sjukvård och äldreomsorg för alla, oavsett storlek på plånboken, kan välfärdssystemet utjämna klyftor och orättvisor. Tyvärr blir det en osanning om själva välfärden i sig är ojämlik, beroende på var i landet du bor. Kommunerna finansierar sina uppdrag framför allt genom den egna kommunalskatten och genom statsbidrag.

Det finns stora skillnader mellan kommuners förutsättningar att klara av att finansiera invånarnas behov av välfärd. När arbetstillfällena i större utsträckning flyttas och koncentreras till de större städerna vidgas klyftorna mellan olika delar av vårt land. Inte sällan är behovet av välfärd större i de kommuner där skattekraften är lägre, bland annat till följd av utflyttning för jobb och studier, vilket leder till en allt äldre befolkning. Och detta leder till stora utmaningar i fråga om att med en allt lägre skattekraft klara av allt högre kostnader för att leverera invånarnas behov av välfärd.

Herr talman! Jag är inte bara ledamot av Sveriges riksdag. Jag är också kommunpolitiker hemma i Bollnäs, i Hälsingland, i Gävleborgs län. I den rollen ser jag detta alltför väl.

Det är inte långsiktigt hållbart att invånare i vissa kommuner successivt får betala alltmer kommunalskatt och kanske ändå inte får den välfärd de kan förvänta sig samtidigt som det motsatta gäller i andra kommuner, där skattekraften är hög men behovet av välfärdstjänster för en relativt ung befolkning är betydligt lägre.

Staten behöver ta ett större ansvar än i dag för en jämlik fördelning av resurser, för att tillgodose hela landets behov av välfärd, och kompensera för att utjämna regionala skillnader.

Detta är ingen fråga som kan viftas bort genom att peka på enskilda kommunalråd. Frågan är större än så. Den kommunala självstyrelsen brukar klassiskt liknas vid att det är som att dansa hambo i en garderob. Och, herr talman, som boende i den kommun där VM i hambo hålls varje år kan jag konstatera att dalstegen blir ytterst begränsade. För att kommunerna ska kunna lyckas med sitt uppdrag när det gäller jämlik välfärd måste förutsättningarna finnas, och de skapar vi bland annat tillsammans i denna kammare.

Tätt kopplat till kommuners ekonomiska förutsättningar finns många andra avgörande insatser. Inte minst gäller det behovet av att öka de statliga investeringarna i vägar och järnvägar som fungerar även utanför de större städerna. Det är avgörande för att människor och näringsliv ska kunna bo och verka i hela vårt land. På samma sätt måste staten genom sina myndigheter öka sin närvaro och service runt om i landet och vara en föregångare för att motverka urbaniseringens negativa effekter.

Politikens roll måste vara att skapa just jämlika förutsättningar att bo och verka i hela landet. Det är allas vårt ansvar. Det är avgörande i ett land som alltmer kännetecknas av polariseringar och motsättningar. Det handlar i grund och botten om samhällsbygge och att hela landet måste få känna framtidstro. Så skapar vi ett starkare samhälle som håller ihop och inte slits isär.

(Applåder)