Hanna Westerén

Fru talman! Vi lever i en utmanande tid - vi fattar det. Jag vill understryka det ifall statsrådet tvivlar på vår insikt om att vi befinner oss i ett allvarligt läge. Det är också för att vi fattar detta som vi undrar.

Ansvaret faller tungt på oss som verkar på andras, på väljarnas, uppdrag. Sverige och svenskarna prövas hårt, men i händelse av kris eller krig kan vi vara lugna för att prövningarna skulle vara långt fler och långt värre. För det ska vi bereda oss och rusta oss - helst gemensamt. Jag tycker att det är ett oerhört fattigdomsbevis att ett land som Sverige, med vår stolta historia av välfärd, välstånd och fred, inte kan erbjuda mer sammanhållning än det som statsrådet nu framhåller.

Det är mycket snack och lite verkstad - tyvärr, måste jag tillägga. Försvaret och civilförsvaret av Sverige vore oerhört betjänt av att regeringen och inte minst statsrådet själv tog beredskapsuppbyggnaden och det delade ansvaret för denna på större allvar. Att peka på regionernas ansvar för den civila sjukvårdskapaciteten och med samma logik peka på den enskildes ansvar för att lyssna på sin eller någon annans vevradio håller inte. Det må vara lätt, men det är inte rätt. Det är att göra Sverige och svenskarna och vår gemensamma beredskap och uthållighet en rejäl otjänst. Det är beklämmande. Jag tror också, fru talman, att det är farligt.

Fru talman! Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Nog känns det att det är väldigt bistra tider, och för många bistrare än för andra.

Den ekonomiska krisen slår oerhört hårt mot stora delar av vårt samhälle. Den som hade det svårt redan tidigare får det nu ännu svårare. Utöver att hantera en skör privatekonomi ska många vuxna nu också hantera både sin egen och sina barns oro för att det kanske kommer att bli krig. Skolor och förskolor övar in- och utrymning, och personal möter barn och unga och tränas i att möta mer oro och rädsla. Varje enskilt hushåll uppmanas å det bestämdaste att se över sin egen krisberedskap. Vi som har råd kan hamstra vevradio, bränsle och batterier. Den som inte har råd ska lita till sin granne. Det är så jag tolkar statsrådets svar på Per-Arne Håkanssons bekymrade frågeställning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag är, som jag sa förra tisdagen när jag deltog i en sjukvårdsdebatt om sjukvårdskris och krav på regionerna, odelat för gemensam beredskap. Jag är odelat för ett starkare civilt försvar. Men jag kan inte begripa hur regeringen, och inte minst Bohlin själv, kan ta till sådana brösttoner om vikten av gemensam beredskap när man inte tar ett större ansvar själv.

Jag kommer från Gotland. På 61 000 invånare ska vi ta ansvar för vårt läge i händelse av kris och krig. Vi ska bygga civilförsvarskapacitet modell större, och vi går samtidigt med 400 miljoner kronor i underskott och saknar därmed reell möjlighet att bygga den efterfrågade överkapaciteten.

Den som lyssnar kanske undrar: Varför nämner jag det här när vi ska diskutera hushållens krisberedskap? Jo, fru talman, det gör jag för att jag befarar att regeringen opererar enligt samma logik i båda fallen: Regionerna får själva ta ansvar för att bygga civilförsvarskapaciteten bäst man förmår, och var och en av oss får själva bygga hemberedskap bäst vi förmår. Vi som har råd kan fynda på beredskapssajter och bunkra konserver till kampanjpriser. Men som författaren Susanna Alakoski skriver: Den rike kan handla på rea, men den fattige när han har råd. Det blir tyvärr tillämpligt för både kommuner och regioner men också för privatpersoner.

Detta är långt ifrån "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". I försvaret av Sverige vore just den devisen högst tillämplig att arbeta efter. Vi är nämligen inte starkare eller uthålligare än vår allra sköraste medborgare, och hans eller hennes beredskap anser jag att vi har ett gemensamt ansvar för. Jag undrar såklart: Vad anser egentligen statsrådet Carl-Oskar Bohlin om detta?

Fru talman! Föga förvånande kommer jag att fortsätta prata om gotländsk sjukvård.

Utöver det som jag har beskrivit tidigare - att den jämlika vården allvarligt äventyras när sjukvården är så gravt underfinansierad - tillkommer för min valkrets liksom för många andra ytterligare en utmaning, nämligen det civila försvaret.

Det svenska civilförsvaret ska rustas upp; därom är vi överens. Vi är däremot inte överens om vem som ska stå för notan. Gotland har ett uttalat strategiskt läge i försvaret av Sverige; detta vittnar inte minst Försvarsmaktens pågående upprustning på Gotland om. Det kommer dock an på regionerna att rusta upp den civila sjukvårdskapaciteten.

Sug på den för ett ögonblick. I ett läge då gotländsk sjukvård går back med 400 miljoner kronor förväntas Region Gotland alltså även leverera sjukvårdskapacitet i händelse av kris eller krig. Denna börda fördelas på 61 000 gotlänningar. Det är häpnadsväckande.

Regeringen har anslagit kaffepengar för regionerna att dela på för att klara det civila försvaret i ett läge då regionerna blöder, då civilministern ojar sig över att civilförsvarsuppbyggnaden går för långsamt och då Gotland förväntas bygga upp kapacitet för kris eller krig.

Jag är odelat positiv till gemensam beredskap och till ett starkare civilt försvar, men jag kan inte för mitt liv begripa hur regionerna utöver sina nuvarande utmaningar ska kunna leverera kapacitet i händelse av kris eller krig. Jag vill därför understryka min fråga till statsrådet om hennes bedömning av kommunernas och regionernas kapacitet för svensk hälso- och sjukvård.

(Applåder)

Fru talman! Det är svårt att balansera orden när vi talar om något så basalt och samtidigt livsavgörande som sjukvård.

Vi har en lagstiftning i landet som stipulerar att vårdbehovet ska vara avgörande när det avgörs vilka insatser vi ska få, inte vad vi tjänar eller var vi är bosatta.

Jag kommer från Gotland, som är landets i särklass minsta sjukvårdsregion. Likväl måste vi ha ett akutsjukhus med allt vad det innebär samt en ständig överkapacitet givet utsattheten i vårt geografiska läge.

Jag lever i en del av landet där det redan före pågående sjukvårdskris var exceptionellt tufft att få ekonomin att gå ihop och att leverera det elementära: rätt vård i tid. Men tack vare enastående insatser av sjukvårdens medarbetare levererar Gotland fortfarande cancerbehandlingar, förlossningsvård och insatser mot psykisk ohälsa.

Det är såklart allt annat än gratis. Vi går med hundratals miljoner i underskott, och vi är strukturellt underfinansierade med cirka 300 miljoner kronor per år. Med inflationen och den pågående sjukvårdskrisen hamnar vi på ett underskott om 400 miljoner kronor. Det är helt ohållbart.

Om vi återvänder till det som vi riksdagsledamöter är satta att sköta - lagstiftningen, hälso- och sjukvårdslagen och den hoppingivande formuleringen om likvärdig vård - är det ett faktum att den pågående sjukvårdskrisen förvärrar skadorna avsevärt i en redan svårt sargad region som min.

När gotländsk sjukvård går back med 400 miljoner kronor per år i en total budgetomslutning om 2,1 miljarder är det givet att det inte är möjligt att osthyvla sig ur detta. Då blir frågan: Vad ska bort? Vilken vård är det gotlänningarna inte längre ska få? Givet vårt geografiska läge kan vi samarbeta med andra om vissa typer av vård. Men i vissa fall måste vi ha en egen kapacitet. Regeringen måste svara på vad som ska bort.

När sjukvården är så katastrofalt underfinansierad som den är nu och när man inte tar tillräcklig hänsyn till geografi, vårdtyngd, ökande kostnader eller något annat som skulle kunna ge en respit blir signalen till regionerna tydlig: Det ska sparas. Men på vad?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tycker att gotlänningarna och givetvis medborgarna i Sveriges alla regioner, som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen, förtjänar besked om vad det är som regionerna ska sluta utföra, vem som ska sägas upp och vilken vård vi inte längre kan räkna med.

En kristdemokratisk företrädare har i den här kammaren talat om patienter som har väntat olagligt länge. Då undrar man var gränsen går för svenska regioner. När har de väntat olagligt länge på besked om regeringen tänker ta några initiativ för att undvika att regionerna ska säga upp ännu mer vårdpersonal?

(Applåder)

Fru talman! Givet det som har sagts här i dag finns det all anledning att återkomma i den här frågan. Det är helt uppenbart att vi behöver komma vidare och att det brådskar.

För mig brådskar det av flera skäl.

Dels vill jag leva i ett land med en fungerande sexköpslag. Jag tycker att vi ska vara väldigt stolta över den sexköpslag vi har, där den som säljer sex är att betrakta som brottsoffer och ska få stöd och hjälp utifrån det - också i fråga om hur pengarna för missbruket av hennes kropp hanteras.

Dels har jag som socialdemokrat högre ambitioner för den statliga verksamheten. Jag vägrar att tyst acceptera att en statlig myndighet blint och oreserverat kräver in medel som härrör från prostitution och därmed cementerar dessa kvinnors situation och försvårar för dem att lämna det träsk av våld och förnedring som prostitution är.

Jag är feminist, fru talman, och då kommer det an på mig att höja rösten när en så uppenbar vurpa sker i svensk förvaltning 2023. Prostitution är en frukt av ett alltjämt ojämställt samhälle och ett uppenbart exempel på mäns våld mot kvinnor.

Vi har konstaterat här i dag att det finns en enighet som kanske förvånade oss men som också är glädjande och som jag hoppas borgar för goda insatser framöver.

Men jag vill också poängtera det tydliga ansvar som åvilar regeringen. Här har finansminister Elisabeth Svantesson en utmärkt möjlighet att göra skillnad för några av samhällets allra mest utsatta och ofria kvinnor. Jag hoppas innerligt att hon tar den.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Snurrigt var ordet!

Jag är en vän av ordning och reda, och jag vet att finansminister Elisabeth Svantesson också uttalar sig som en sådan. Jag tror att vi kan vara överens - så att det inte råder några tvivel - om att vi självklart ska ha ett fungerade skattesystem i Sverige. Skatteverket ska kräva in skatt på inkomst av arbete. Det är också viktigt att vi i dag är överens om att prostitution inte är ett arbete. Prostitution omfattar försäljning av en tjänst, men tjänsten i sig är förbjuden att köpa. Det är viktigt att vi kommer ihåg detta, att vi pratar om stora ting och missbruk av en annan människas kropp.

Jag ser positivt på att finansminister Elisabeth Svantesson säger sig se det orimliga i detta. Det är ett steg på vägen. Men jag vill också poängtera att det finns medlemsländer i Europeiska unionen som har kommit betydligt längre än vi, som skriver ned skatteskulden när en kvinna lämnar prostitution och inträder i ett exitprogram. Jag menar att det är en åtgärd värd att överväga.

Det bekymrar mig att finansministern inte med ett ord andas om den typen av åtgärder. Finansministern säger att det ska ske en översyn, och det måste vi helt klart göra. Men i detta nu finns en statlig myndighet som med ena handen signalerar att sexköp är förbjudet i Sverige men pengarna ska myndigheten ha. Det är problematiskt. Jag menar att signalerna från finansministern måste vara betydligt tydligare om vad som är att vänta i framtiden, långt mer än att det ska ske en översyn.

Jag blir också bekymrad när den myndighet som vi pratar om i dag, Skatteverket, säger aj aj aj och hävdar att den typen av lindring i lagstiftningen vore problematisk eftersom det skulle öppna upp för att kunna hävda att allsköns oredovisade medel härrör från prostitution. Det anser jag vara ett ovärdigt resonemang, och jag vill verkligen skicka med finansminister Elisabeth Svantesson inför kommande arbete att den typen av resonemang hoppas jag att vi ska slippa. Jag har själv hög tilltro till att Skatteverket kan avgöra om det är fråga om en prostituerad kvinna eller en yrkeskriminell, och jag hoppas verkligen att finansminister Elisabeth Svantesson också har hög tilltro till att man kan avgöra det.

Eftersom vi i dag befinner oss i en situation där Skatteverket kräver in medel från prostitution blir frågan hur länge denna ovärdiga situation ska bestå. Hur bråttom har vi? Jag anser att vi har väldigt bråttom. Hur fort skulle vi kunna komma vidare? Hur länge kommer staten att fortsätta att med en lag fria kvinnan som på grund av inre eller yttre tvång säljer sex men med en annan oreserverat kräva in skattemedel som härrör från missbruk av en människas kropp och integritet? Vi behöver långt mer tydliga besked än "se över" och att det är orimligt. Vi förtjänar mer än så. Framför allt förtjänar den här frågan mer än så.

Fru talman! Jag uppskattar att vi kan ha den här debatten, och jag uppskattar det stora engagemanget som demonstreras i den här frågan. Vi är flera ledamöter som vill debattera och resonera, och på läktaren i dag finns också representanter för organisationen Talita som på ett enastående sätt stöttar kvinnor som vill lämna prostitution.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det var också Talita som uppmärksammade flera av oss ledamöter på att Skatteverket relativt plötsligt åter börjat beskatta pengar som härrör från prostitution. Prostitution - alltså att en person, företrädesvis av manligt kön, tar sig rätten att mot betalning missbruka en annan människas, företrädesvis en kvinnas, kropp för sin egen tillfredsställelses skull.

Jag menar att det är där vi måste börja: i vad man vill och vad man känner sig tvungen att göra. Det handlar om vilket stöd samhället erbjuder och med vilken röst staten talar till den som befinner sig i utsatthet. För nog blir det lite snurrigt att Skatteverket jagar rätt på de minst sagt surt förvärvade slantarna när sexköp är kriminaliserat i dag som om prostitution vore försäljning av en vara som ska momsas eller ett arbete vilket som helst från vilket det allmänna ska ha sin skärv.

Ännu snurrigare blir det när Skatteverket enligt egen utsago gör skillnad på människor som säljer sex och människor som är utsatta för människohandel. En underlig distinktion sett till att även sexköp handlar om att köpa sig rätten att missbruka en annan människas kropp. Det är inte heller länge sedan Skatteverket uppmanade kvinnor i prostitution att skaffa Fskattsedel, som om man i Sverige av i dag faktiskt kunde driva firma i att låta sig missbrukas sexuellt.

Skatteverket har tack och lov per i år upphört med att ge den typen av råd, men faktum kvarstår att Skatteverket - givet de övriga högt prioriterade uppdrag man har att jaga personer som tjänar pengar på arbetslivskriminalitet, skattefusk och skatteflykt - ändå lägger resurser på att driva mål för att beskatta kvinnor som säljer sex. Är det enligt finansminister Elisabeth Svantesson en rimlig prioritering? Anser finansministern att incitamenten ökar eller minskar att lämna prostitution om man dessutom har en skatteskuld på tiotusentals kronor hängande över sig?

Jag vill avslutningsvis poängtera att det är positivt att finansministern lyfter och riktar ljuset mot utredningen om så kallad exit för prostituerade. Helt klart behöver samhällets stöd för kvinnor som vill lämna prostitution bli långt bättre än i dag. Men om staten ska fortsätta att med ena handen i sexköpslagen fria den säljande kvinnan för att med stöd i annan lagstiftning göra henne till skattebrottsling riskerar exitinsatser att bli svaga eller rent av obsoleta. En skatteskuld kan vara just det som håller dig kvar i prostitution.

Hur kan Skatteverket agera för att inte ytterligare förvärra de prostituerades utsatthet? Hur kan vi som samhälle bättre möta utsatthet och förhindra mer våld och förnedring? Och än en gång: Ökar eller minskar incitamenten för att lämna prostitution genom Skatteverkets agerande?

Fru talman! Statsrådet Erik Slottner pratar om många parametrar som ska klaffa för att en lokalisering ska lyckas, bland annat kompetensförsörjningen. Kompetensförsörjningen av statlig sektor på Gotland, som jag representerar, har fungerat alldeles utmärkt, och så är mig veterligen fallet på de allra flesta andra håll. Jag vänder mig därför emot att just kompetensförsörjningen skulle vara en invändning i det här sammanhanget.

Statlig närvaro i hela landet är, som vi också har hört från mina kollegor, en väldigt tydlig prioritering av sammanhållning, av det gemensamma och av den tillit som vårt samhälle så väl behöver. Statlig närvaro i hela landet underlättar också väsentligt, fru talman, i fråga om effektiv brottsbekämpning. Det torde i dessa tider intressera även statsrådet Erik Slottner, men jag kan ha fel.

Avslutningsvis vill jag poängtera att jag anser att begreppet SD-regering är högst relevant eftersom inget - jag upprepar: inget - sker i denna regering utan att Sverigedemokraterna gett sitt godkännande. Det kan också vara det, fru talman, som är själva anledningen till flatheten och ointresset i fråga om statlig närvaro i hela landet.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka min kollega Peder Björk för att han lyfter ett så oerhört viktigt område. Jag tycker att det är viktigt att vi har många initiativ där det lyfts att vi behöver ett land som håller ihop, från öst till väst och från norr till söder.

I statsrådets svar nämns begreppet legitimitet. Det begreppet kan sägas vara anledningen till att jag så gärna vill delta i den här debatten i dag. Jag som socialdemokrat ser nämligen med stor sorg på hur tilliten människor emellan blir mindre i Sverige i dag, liksom tilltron till myndigheter.

Skillnaden mellan stad och land ökar. Att staten finns i hela landet, helst med mer närvaro än bara i form av Systembolaget, är oerhört angeläget för sammanhållningen i vårt land. Men det har givetvis också stor betydelse för arbetsmarknad och regional utveckling, för att bara nämna några faktorer.

Fru talman! Jag representerar Gotland, en tydligt geografiskt avgränsad del av Sverige, som än så länge faktiskt har en hög statlig närvaro, med en diversifierad statlig familj. Jag menar att detta är av godo för Gotland, men minst lika mycket för Sverige som land. Statlig närvaro i hela landet är en sensationellt lönsam investering för den som på allvar vill bygga legitimitet och vill bygga ett land som håller ihop, där tilliten är stor, såväl i freds- som i ofredstid.

Jag hör också, fru talman, att statsrådet menar att vi som har fått förstärkningar på den statliga sidan inom ramen för polis och försvarsmakt ska vara väldigt nöjda med det. Jag kan försäkra att det samlade Gotland ser mycket positivt på att den förra regeringen uppmärksammade Gotlands strategiska läge och återetablerade försvarsmakten på Gotland.

Jag är dock av uppfattningen att satsningen på till exempel försvarsmakten på Gotland underlättas betydligt av att den statliga familjen är stark där. Därtill underlättas statliga etableringar också av att det finns erfarenhet av annan statlig etablering på orterna.

Det är ett ordrikt svar från statsrådet, och ändå saknar jag själva ambitionen när det gäller statlig närvaro i hela landet. Vad vill man?

Jag har lyft vad statlig närvaro medför på Gotland, men jag är genuint orolig. När jag frågar en annan företrädare för SD-regeringen om Gotlands roll i totalförsvaret svävar man på målet. På både kommun- och regionsidan är Gotland kraftigt missgynnat, och den gotländska välfärden är kraftigt underfinansierad.

Då tänker jag än en gång på detta med att bygga legitimitet, ett samhälle som håller ihop, tillit människor emellan men också människors tillit till myndigheter. Därför vill jag än en gång fråga vilken ambitionsnivå SD-regeringen har när det gäller den statliga närvaron i hela landet. Hur orolig ska jag vara som företrädare för Gotland? Hur orolig ska jag vara för att det snart kommer neddragningar och omlokaliseringar? Effektivitet kan inte vara den enda byggstenen i ett land som håller ihop. Det duger helt enkelt inte.

Jag tycker att Sverige förtjänar så otroligt mycket bättre, men jag tror också att Sverige tjänar på en regering med ordentliga, genuina ambitioner när det gäller statlig närvaro i hela landet. De ambitionerna lyser med sin frånvaro i statsrådets svar.

Fru talman! Som det har sagts tidigare befinner sig Sverige i det säkerhetspolitiskt mest kritiska läget sedan andra världskriget. Sverige rustar upp, och att så måste ske är odiskutabelt. Att då hantera livsavgörande sjukvård på det här sättet är häpnadsväckande. Jag noterar dessutom att statsrådet nämner den förra kostnadsutjämningen men inte alls den pågående utredningen. Det är förmodligen en signal i sig om att även den dörren är stängd.

Fru talman! Jag vill särskilt betona en mening i Eva Lindhs interpellation: "Det civila försvaret löper risk att inte hålla måttet i händelse av kris eller krig." Så enkelt och så allvarligt är det. Priset för att den regering statsrådet företräder inte prioriterar Gotland, trots öns strategiska läge, är högt. I ett fruktansvärt scenario där storkrig härjar i Europa står Gotland, med sitt strategiska läge, med Sveriges med råge minsta sjukvårdshuvudman, med ansvaret för att leverera sjukvård för totalförsvarets behov. Med vilka resurser ska den kapaciteten byggas?

Det säger sig självt att de miljoner för hela landets krisberedskap som statsrådet hänvisar till är djupt otillräckliga för att kommuner och regioner med vitt skilda förutsättningar ska förmå leverera på det uppdrag som kommer an på dem i totalförsvaret av Svea rike. Jag undrar därför om det verkligen är så enkelt och så illa att Gotlands civilförsvar är upp till Gotland att sörja för, trots Gotlands strategiska läge. Statsrådets resonemang om resursfrågan antyder att just så är fallet. Om inte är det nog dags att prioritera annorlunda. Allt annat riskerar att bli oerhört dyrköpt för oss alla i händelse av kris eller krig.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att uttrycka glädje över att vi i dag debatterar Gotlands civilförsvar i riksdagens kammare. Tidigare under hösten ställde jag en skriftlig fråga till statsrådet om Gotlands civilförsvar. Jag fick då ungefär samma svar som statsrådet läste upp här nyss. Det är ett svar, fru talman, som sammanfattningsvis går ut på att vi på Gotland ska sitta still i båten och vara glada över vad vi har fått. Jag anser att det är en orimlig hållning, om den regering Bohlin företräder menar allvar med att civilförsvaret ska stärkas. Vi är helt överens om att så ska ske. Men kraven som ställs på Gotland är oacceptabelt höga i en exceptionell tid.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill vara tydlig. Det är oerhört välkommet att Gotlands geografiska läge uppmärksammas och att även statsrådet använder ett begrepp som öfaktor, liksom att Försvarsmakten på senare år återfinns på Gotland och därtill växer stadigt. Totalförsvaret av Sverige bygger dock på att identifiera sårbarheter och eliminera dem eller åtminstone göra dem mindre. I Gotlands fall ökar sårbarheten i och med pågående sjukvårdskris.

Fru talman! Kostnaderna för att bedriva välfärd i Sveriges enda öregion ökar stadigt. I den del som specifikt rör sjukvården handlar det i dag om 275 miljoner kronor i underfinansiering. Det är helt riktigt att en viss utjämning kommer Gotland till del, som statsrådet säger, men någon fullödig kompensation för öläget är det uppenbarligen inte tal om. Det innebär att gotländsk sjukvård konsekvent är underfinansierad i stora reella tal. Gotland är Sveriges minsta sjukvårdsregion med en alldeles för liten befolkning och stora merkostnader. Därtill har Gotland ett orimligt tungt ansvar i händelse av kris eller krig.

Den här underfinansieringen modell större är ett faktum, fru talman, i samma tid som Försvarsmakten är besvärande tydlig med att ansvaret för att säkra sjukvårdskapacitet vilar tungt på regionerna. Det säger sig självt att ekvationen inte går ihop. Gotland har merkostnader för förlossningsvård och laboratoriekapacitet, men i och med vårt geografiska läge tar vi också höjd för att klara akutsjukvård själva. Att leverera grundtrygghet som vilar i viss överkapacitet brottas gotländsk sjukvård med varje dag. Men det är också en kostnad, en risk och en utmaning som statsrådets regering måste ta på långt större allvar än vad som kan skönjas i statsrådets svar här i dag. All den tid man inte gör det slarvar man med berått mod med det civilförsvar man säger sig vilja bygga upp.

Därför undrar jag: Med vilka resurser menar statsrådet att civilförsvarskapaciteten ska byggas? Känner sig statsrådet trygg med att en strategiskt viktig del av Sverige inte har bättre förutsättningar att bygga gemensam styrka?

(Applåder)

Fru talman! När vi diskuterar det här förefaller vi vara överens om att det är ett allvarligt läge. Likväl är det uppenbarligen så att en förstärkt åtgärdslista lyser med sin frånvaro. Jag kan inte nå någon annan slutsats.

Justitieminister Strömmer hänvisar till det pågående arbetet. Det arbetet har pågått under lång tid. Förstärkt bostadsbidrag - gott så. Men alla vi som deltar i den här debatten tror jag vet att det inte räcker. Det är oss det kommer an på. Det beror faktiskt på oss vilket samhälle vi lämnar vidare till nästa generation. Det kan låta pompöst, men jag tror att vi måste betänka det just i de fall då vi pratar om barnen. Ansvaret faller givetvis extra tungt på sittande regering att i den pågående kostnadskrisen, som drabbar utsatta hushåll så oerhört hårt, värna de allra mest utsatta. Jag vet att man inte ska gradera utsatthet, men det är ändå svårt att tänka sig någon som skulle vara mer utsatt än ett barn vars föräldrar hamnat på obestånd och som riskerar att få flytta från sitt hem - hemmet som ska vara ens trygga punkt, inte minst den tid då man växer upp.

Jag vill tro gott om människor. Jag vill tro att det engagemang som justitieminister Gunnar Strömmer visar här i kväll är genuint, för det låter genuint. Jag vill tro att justitieminister Strömmer förmår expandera sin verktygslåda och förhindra att vi snart står här igen och debatterar ännu fler vräkta barn. Jag hoppas att jag inte kommer att bli besviken, och jag hoppas verkligen att jag slipper få rätt, för jag menar att barn i välfärdslandet Sverige 2023 förtjänar något otroligt mycket bättre än det här.

Fru talman! Jag vill börja med att beklaga att två var för sig så viktiga interpellationer klumpas ihop på det vis som sker här i afton, men jag tänker att vi får laga efter läge.

Läget är, som Ida Ekeroth Clausson så förtjänstfullt lyft fram, att 345 barn har berörts av vräkningar under första halvan av 2023. Jag ska absolut inte frossa i elände, men jag tror att vi alla kan föreställa oss hur uppslitande och otroligt omvälvande det är att bli vräkt som barn. Bilden av samhället, av utsatthet och av skuldsättning formas tidigt i livet. Och det ankommer ett ansvar på oss som har någon form av makt och mandat att förhindra vräkningar av barn.

Jag vill ändå säga det igen: vräkningar av barn. Det skär i hjärtat att barn vräks i Sverige.

Statsrådet nämner förtjänstfullt en del åtgärder för att mota Olle i grind och se till att färre barn vräks. Men vi är i ett läge där antalet vräkningar av barn har gått upp med 28 procent. Nog borde vi kunna vara överens om att det krävs mer för att förhindra att barn berörs av vräkningar.

Fru talman! Vi befinner oss i ett läge där Sverige snabbt, under statsrådets skift, blir fattigare och farligare. Om inte mer görs för att förhindra vräkningar av barn kommer vi garanterat att stå här igen, ganska snart efter årsskiftet, med ännu värre siffror över antalet barn som berörs av vräkningar.

Jag hoppas innerligt att justitieminister Strömmer ska visa några fler verktyg i sin verktygslåda, inte för min eller Ida Ekeroth Claussons skull utan för att färre barn ska förlora sina hem under ovärdiga former.

Herr talman! Jag har i likhet med finansministern ett pärlband av anekdoter om vad jämställdhet har medfört i min närmaste familj, i min släkt och i min bekantskapskrets. Det finns många fina historier om ökad egenmakt, utbildningsvägar som har öppnats och pensioner och inkomster som har blivit bättre. Men på temat anekdotisk bevisföring finns det i min bakgrund likväl fortfarande historier om ojämlikt uttag av föräldraförsäkring och en kvinnas pension som är ungefär hälften av hennes mans.

Detta berättar jag absolut inte för att hänga ut någon utan snarare för att understryka att vi har långt kvar. Vi har absolut åstadkommit mycket men har uppenbarligen lång väg kvar. Och som jag sa tidigare: Jämställdheten tarvar sina vakthundar, inte minst på det ekonomiska området. Vi måste öka tempot, och jobbskatteavdraget kan inte vara den enda medicinen om vi ska nå framgång. Det kan inte vara det enda svaret i en situation där vi har klimatkris, krig i vårt närområde och en skenande inflation. Det duger inte som vakthund; det väger för lätt.

Den ekonomiska jämställdheten tarvar långt mer än detta. Jag hoppas sannerligen att finansministern framöver kommer att dra fram fler ess ur ärmen för att komma till rätta med den ojämställdhet som vi ännu har kvar.

(Applåder)

Herr talman! Jag har den största respekt för det som anförs av finansministern. Jag tror att vi alla som lever i Sverige i dag är oerhört medvetna om det otroligt pressade ekonomiska läget. I ett sådant läge finns det än större anledning att, som det så populärt heter, hålla två eller helst tre tankar i huvudet samtidigt. Det måste vara möjligt att bekämpa inflationen, underlätta för hushållen och främja jämställdhet.

I ärlighetens namn är det så, herr talman, att jämställdheten tarvar sina vakthundar, och det gäller i allra högsta grad den ekonomiska jämställdheten. Vi vet hur snedfördelningen ser ut när det gäller vab, det vill säga vård av barn. Vi vet hur den ser ut när det gäller uttag av föräldradagar. Vi vet att kvinnor arbetar gratis i slutet av dagen. Vi vet också att de kvinnliga fattigpensionärerna är långt fler än de manliga. Vi vet dessutom att jämställdhet lönar sig. Vi har det svart på vitt. Det svenska arbetskraftsdeltagandet är långt högre än det europeiska, och det tjänar Sverige oerhört väl.

Därför, herr talman, är det oerhört oroande, anser jag, att den jämställdhetsmedicin som ordineras av den här regeringen enbart stavas jobbskatteavdrag. Jag tror att det är farligt och gör Sverige fattigt. Jag tror att det för oss bakåt. Jag hoppas, även om jag misstror att det kommer att ske i dag, att vi kommer att få större och tyngre svar av regeringen än det vi hittills fått höra.

(Applåder)

Fru talman! Vi lever i en tid av oro och ofred. I tider av oro och ofred kommer det an på oss som har fått förtroenden att förvalta att göra allt vi kan för att stärka det gemensamma, det som borgar för trygghet och förutsägbara villkor.

I dag samlas vi här i riksdagens kammare för att debattera ramverken för det gemensamma på en lite högre nivå. Vi debatterar spelreglerna för EU:s tullunion och gränserna för det nationella självbestämmandet.

Det är ett enigt skatteutskott som har ställt sig bakom att föreslå riksdagen att lämna ett motiverat yttrande till Europaparlamentets, rådets och kommissionens ordförande. Det är ett yttrande där vi föreslår att riksdagen understryker vikten av en väl fungerande tullunion som en förutsättning för den inre marknaden och handeln med omvärlden. Riksdagen är genuint positiv till förslag som bidrar till att uppfylla denna målsättning.

Riksdagen är dock, till skillnad från kommissionen, inte övertygad om att det behövs en så genomgripande förändring av tullunionen som kommissionens förslag innebär. Vidare behöver nyttan av att ha harmoniserade regler vägas mot medlemsstaternas befogenheter och möjligheter att införa och behålla egna nationella regler. Riksdagen menar att medlemsstaterna är bättre lämpade att avgöra hur sanktionssystemet bör utformas med beaktande av nationella förutsättningar.

Vidare anser riksdagen att kommissionen inte har visat att det är nödvändigt att införa en gemensam reglering av sanktioner för att uppnå de eftersträvade målen med förslaget.

Jag vill, fru talman, understryka att det eniga skatteutskottet inte på något vis underskattar vikten av en funktionell och operativ tullunion. Den inre marknaden är starkt hjälpt av gemensamma regelverk för att transparens och tydlighet ska gälla kring vilka människor, vilka varor och vilka tjänster som rör sig på den inre marknaden.

Det är dock en grannlaga uppgift att upprätthålla balansen inom unionen och ständigt säkra att beslut fattas på rätt nivå. Det är själva poängen med subsidiaritetsprincipen att beslut ska fattas på rätt nivå och helst så nära den som beslutet berör som möjligt. Därför blir just tullregler ett område där somligt beslutats på övergripande nivå, men där det nationella självbestämmandet också måste bevakas - rätt hanterat till ömsesidig nytta.

Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i skatteutskottets utlåtande SkU9, som alltså innebär att riksdagen lämnar ett motiverat yttrande till Europaparlamentets, rådets och kommissionens ordförande för en tullunion som står stark i en utmanande tid.

Herr talman! Detta är klargörande. Jag finner det lite förvånande att engagemanget för frågan tydligen finns hos finansministern. Det får vi höra här i dag. Ändå saknas det verkstad i ett väldigt svårt läge.

Jag förstår att ansvaret faller tungt på finansministern att bekämpa inflationen. Det är fullständigt givet. Men det faller också tungt på finansministern att även i övrigt värna svenska hushåll under krisen.

Många svenska hushåll har en otroligt svår situation i dag. De lider. Finansministern och hennes regering har konsekvent sagt nej till saker som skulle underlätta för svenska barnfamiljer, som höjt barnbidrag eller kostnadsfria sommarlovsaktiviteter för barn.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Med det vid handen tänker jag att det ändå vore lämpligt att åtminstone engagera sig lite mer för att färre ska hamna i skuldfällor. Men svaret blir ändå nej eller möjligtvis nja, trots 100 miljarder skäl för att göra mer.

Finansminister Svantesson nämner själv förebyggande insatser för att förhindra att fler hamnar i skuldfällor. Jag välkomnar verkligen att man begränsar marknadsföringen av krediter. Där efterfrågar jag, liksom min kollega Ida Ekeroth Clausson, konkreta förslag. Skuldsättningen ökar. Då borde också tempot för att bekämpa skuldsättningen öka lika mycket.

Jag tänker också att skuldsatta föräldrar har barn som lever i svårigheter. Det faller tungt på finansministern att se till att färre barn växer upp i skuldsatta hushåll. Jag skulle vilja höra en reflektion från finansministern om det.

Herr talman! Många svenska hushåll har det i dag oerhört svårt. Trots att man har ett jobb att gå till är det väldigt mycket månad kvar i slutet av lönen. Priserna har gått upp på i stort sett allt, och antalet skuldsatta ökar, precis som min kollega Ida Ekeroth Clausson just redogjorde för.

I min valkrets - jag kommer från Gotland - lever vart elfte barn i ett skuldsatt hushåll. Det är alltså strax under tusen barn bara hemma hos mig på Gotland. Jag tror att vi alla kan sätta oss in i - en del av oss kanske har varit där - hur det är att växa upp i ett skuldsatt hem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Vi vet att vårt samhälle börjar och slutar med barnen. Därför måste jag beklaga detta något lama svar från finansminister Elisabeth Svantesson. Vi lever just nu i en smått extrem tid. Den där inflationen, som finansministern jobbar hårt för att bekämpa, gröper trots allt stora hål i våra plånböcker och driver allt fler svenskar in i skuldfällor.

Att då svara som finansminister Elisabeth Svantesson gör - att det nog räcker ungefär så här - känns smått apart. Finns det verkligen inte mer att göra för att minska överskuldsättningen i en för många svenska hushåll oerhört utmanande tid?

Fru talman! Vi har samlats här i afton för att debattera informationsutbyte som har syftet att förhindra och beivra brott. Under vårterminen i riksdagens kammare har vi socialdemokrater vid ett flertal tillfällen tagit upp arbetslivskriminaliteten. Jag vill även i kväll ta tillfället i akt att prata om den grasserande arbetslivskriminaliteten.

Fru talman! Under de senaste decennierna har kartan ritats om för svenska arbetstagare. Sedan jag var barn på tidigt 90-tal har Sverige blivit fullvärdig och aktiv medlem i Europeiska unionen. Fri rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital har gett Sverige många fantastiska affärsmöjligheter och gett många svenskar en mycket större och mer spännande arbetsmarknad. Det har också blivit smidiga gränsövergångar på många håll.

Dock har friheten sina baksidor. Det är fortfarande alltför lönsamt att slarva med bokföring, personalliggare och säkerhet på svenska och europeiska arbetsplatser. Det är fortfarande alltför lönsamt att exploatera utsatta människor från såväl andra EU-länder som tredjeländer.

Fru talman! Det är helt uppenbart att verktygslådan för att bekämpa skattefusk, skatteflykt och arbetslivskriminalitet behöver utökas. I och med den proposition som i dag läggs på riksdagens bord får Skatteverket ytterligare ett verktyg för att leverera på det uppdrag man fått från politiken. Syftet med förslaget är att förbättra Skatteverkets möjligheter att bedriva effektiv brottsbekämpande verksamhet och utbyta information med andra brottsbekämpande myndigheter i EU.

Detta är ett viktigt steg framåt, men förhoppningsvis stannar man inte här utan följer upp det från regeringens sida med fler åtgärder för att täppa till kryphålen för de krafter som ständigt är på tårna för att utnyttja systemen och undanhålla resurser som behövs för att möta våra gemensamma behov. Det ska alltid straffa sig att fuska med skatten, att utnyttja arbetskraft och att illegitimt profitera på den fria rörligheten.

Jag som socialdemokrat vill därtill att det alltid ska löna sig att teckna kollektivavtal och att vara med i facket. För mig är det en väldigt viktig faktor i kampen för sund konkurrens. Vi är inte riktigt där än, men vi socialdemokrater ger oss inte.

Arbetet med att förse Skatteverket med det här verktyget inleddes under Socialdemokraternas skift i Regeringskansliet. Nu blir det verklighet, och det är bara att applådera. Varje parti som säger sig vilja bekämpa de kriminella gängen - det är ett område som av förklarliga skäl ofta debatteras i riksdagens kammare i dag - måste också ta varje chans att vrida åt den kran som förser gängen med resurser. Brottsligheten av i dag är brutal, organiserad och internationellt förgrenad och skyr inga medel. Att vi politiskt ökar transparensen och bryter sönder sekretesshinder är och måste förbli prioriterat.

Fru talman! Jag vill därmed yrka bifall till proposition 2022/23:104, Skatteverket som behörig brottsbekämpande myndighet vid förenklat uppgiftsutbyte inom EU, och önska en glad sommar.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Jag vidgår gärna att detta är något av en favorit för oss socialdemokrater just för att vi anser att nuvarande beskattning är otillräcklig. Det behövs fler åtgärder, och det behövs mer intäkter.

Med somligt är det ju bråttom för regeringen medan annat uppenbarligen får ligga till sig lite grann. I en tid då utmaningarna är så enorma och skatteintäkterna med fördel får öka på ett rättvist sätt anser jag att en kapitalbeskattning vid utflyttning som är bättre än den vi har i dag vore väl värd att överväga. Varje dag som finansministern medvetet eller omedvetet skjuter upp detta blir det också svårare att finna medel för de satsningar som vi behöver göra för att knäcka kriminella gäng, köpa kanoner åt försvaret och främja ett mindre överhettat klimat. Det är för mig en oerhört knepig prioritering och en dyrköpt väntan.