Fru talman! Per-Arne Håkansson har frågat mig om jag ser en problematik i att förutsättningarna kan skilja sig åt mellan respektive hushålls möjligheter att förbereda sig för krigs- och krisberedskap samt om jag utifrån det nya säkerhetsläge som beskrivits avser att ta initiativ till en analys utifrån de kostnader som det kan komma att innebära för privathushåll för att leva upp till rekommendationerna i den civila beredskapen.

Motståndskraften i det civila försvaret börjar på individnivå. Att ha hemberedskap innebär att kunna klara sig utan samhällets hjälp i minst en vecka. Ju fler personer som klarar detta, desto bättre förutsättningar har ansvariga samhällsaktörer att under den tiden fokusera på att hjälpa dem som har svårast att klara sig själva. Den som vanligtvis behöver stöd i vardagen har rätt att få den hjälpen även i en kris. Säkerhetsläget gör att det är ännu viktigare att fler säkerställer sin hemberedskap.

MSB ger ut generella råd och tips för hemberedskap, vilket efterfrågas och uppskattas av många. Hemberedskapen kan dock se ut på olika sätt. Det viktigaste är att enskilda individer och hushåll tänker till och gör en plan utifrån sina behov och förutsättningar. Hur hanterar vi en situation då vi under en längre tid inte har tillgång till el, vatten eller mobilnät? Om individer eller hushåll har en begränsad budget så bör de fokusera på det absolut viktigaste. De bör säkerställa tillgång till livsviktig medicin och första-hjälpen-utrustning, ficklampa eller pannlampa och batterier samt flaskor och dunkar med rent vatten och mat som inte behöver tillagas i den omfattning det är möjligt. Om det är svårt att ha matvaror på lager kan varorna omsättas efter hand. En radio är centralt, exempelvis för att kunna ta del av information om var det finns stöd att få. Om enskilda individer eller hushåll inte har råd att köpa en radio som fungerar i ett sådant läge är en rekommendation att prata med någon i närheten som har det. Att ha en god kontakt med sina grannar och att ha ett socialt nätverk är särskilt viktigt i ett krisläge.

Fru talman! Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Nog känns det att det är väldigt bistra tider, och för många bistrare än för andra.

Den ekonomiska krisen slår oerhört hårt mot stora delar av vårt samhälle. Den som hade det svårt redan tidigare får det nu ännu svårare. Utöver att hantera en skör privatekonomi ska många vuxna nu också hantera både sin egen och sina barns oro för att det kanske kommer att bli krig. Skolor och förskolor övar in- och utrymning, och personal möter barn och unga och tränas i att möta mer oro och rädsla. Varje enskilt hushåll uppmanas å det bestämdaste att se över sin egen krisberedskap. Vi som har råd kan hamstra vevradio, bränsle och batterier. Den som inte har råd ska lita till sin granne. Det är så jag tolkar statsrådets svar på Per-Arne Håkanssons bekymrade frågeställning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag är, som jag sa förra tisdagen när jag deltog i en sjukvårdsdebatt om sjukvårdskris och krav på regionerna, odelat för gemensam beredskap. Jag är odelat för ett starkare civilt försvar. Men jag kan inte begripa hur regeringen, och inte minst Bohlin själv, kan ta till sådana brösttoner om vikten av gemensam beredskap när man inte tar ett större ansvar själv.

Jag kommer från Gotland. På 61 000 invånare ska vi ta ansvar för vårt läge i händelse av kris och krig. Vi ska bygga civilförsvarskapacitet modell större, och vi går samtidigt med 400 miljoner kronor i underskott och saknar därmed reell möjlighet att bygga den efterfrågade överkapaciteten.

Den som lyssnar kanske undrar: Varför nämner jag det här när vi ska diskutera hushållens krisberedskap? Jo, fru talman, det gör jag för att jag befarar att regeringen opererar enligt samma logik i båda fallen: Regionerna får själva ta ansvar för att bygga civilförsvarskapaciteten bäst man förmår, och var och en av oss får själva bygga hemberedskap bäst vi förmår. Vi som har råd kan fynda på beredskapssajter och bunkra konserver till kampanjpriser. Men som författaren Susanna Alakoski skriver: Den rike kan handla på rea, men den fattige när han har råd. Det blir tyvärr tillämpligt för både kommuner och regioner men också för privatpersoner.

Detta är långt ifrån "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". I försvaret av Sverige vore just den devisen högst tillämplig att arbeta efter. Vi är nämligen inte starkare eller uthålligare än vår allra sköraste medborgare, och hans eller hennes beredskap anser jag att vi har ett gemensamt ansvar för. Jag undrar såklart: Vad anser egentligen statsrådet Carl-Oskar Bohlin om detta?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag uppfattar i och för sig inte jättemånga konkreta frågor i de inlägg vi just har hört, men jag ska ändå försöka att besvara det som jag uppfattar är det som interpellanten far efter. Det är frågan om hur man förhåller sig till att alla inte har råd att hålla samma nivå av hemberedskap.

Det korta svaret är det jag alltid brukar säga: Alla som kan bör ta ansvar för sin hemberedskap, för det förbättrar förutsättningarna för oss alla att gemensamt ta hand om dem som inte kan. Utgångspunkten bör vara att den som i normalfallet kan ta hand om sig själv förväntas göra det även under kris eller, ytterst, i ett väpnat angrepp. Det är en plikt som åläggs varje svensk som är mellan 16 och 70 år gammal. Vi har totalförsvarsplikt i det här landet, det vill säga att man förväntas ställa upp för Sverige.

För att kunna ställa upp för Sverige måste man ta ett grundläggande ansvar för sin hemberedskap. Alla kan inte göra det på samma nivå. Alla har olika förutsättningar. Detta är något vi naturligtvis behöver beakta. Men jag tycker att det hela tiden för diskussionen åt fel håll, nämligen bort från egenansvaret. Egenansvaret är mycket stort i det här sammanhanget. Egenansvaret är till och med så stort att det i botten på detta finns en plikt att hjälpa till. Det får vi aldrig glömma bort.

Den andra frågan var: Tänker jag ta ett initiativ för att i Regeringskansliet analysera kostnaderna för hemberedskapen? Det korta svaret är nej. Jag tycker inte att vi ska använda regeringens dyrbara resurser till det när man med enkelhet kan göra det med en miniräknare. Gå in på krisinformation.se. Om man vill ha en uppfattning om vad detta kostar kan man lägga ihop det som räknas upp där. Och detta är ingen tvingande uppräkning. Jag brukar säga att hemberedskap inte är en prylsport. Det handlar väldigt mycket om förhållningssätt, mental inställning och så vidare.

Precis som interpellanten nämner är förväntansbilden hos delar av befolkningen kanske inte kalibrerad till det säkerhetspolitiska läget. Det är naturligtvis också en av anledningarna till att vi nu försöker tala med tydlighet: Man kan inte som privatperson, om man i normalfallet klarar sig väl utan stöd och hjälp från samhället, förvänta sig att när krisen står på vår tröskel eller om kriget, gud förbjude, skulle stå på vår tröskel få hjälp av samhället. Det är då man själv måste hjälpa samhället; det är utgångspunkten för detta.

Vi behöver därmed kalibrera om förväntansbilden på samhället, på staten och på det offentliga i händelse av, ytterst, ett väpnat angrepp. Det är naturligtvis en viktig poäng med att vi nu uttrycker oss på det sätt som vi gör.

Vi kommer från en lång tid av avspänning efter det kalla krigets slut. Den tiden är förbi. Efterkrigstiden är förbi. Vi går in i ett nytt paradigm, och det kräver en mental omställning hos det svenska folket. Det kräver att man förstår att vi nu lever i en allvarstid.

Fru talman! Vi lever i en utmanande tid - vi fattar det. Jag vill understryka det ifall statsrådet tvivlar på vår insikt om att vi befinner oss i ett allvarligt läge. Det är också för att vi fattar detta som vi undrar.

Ansvaret faller tungt på oss som verkar på andras, på väljarnas, uppdrag. Sverige och svenskarna prövas hårt, men i händelse av kris eller krig kan vi vara lugna för att prövningarna skulle vara långt fler och långt värre. För det ska vi bereda oss och rusta oss - helst gemensamt. Jag tycker att det är ett oerhört fattigdomsbevis att ett land som Sverige, med vår stolta historia av välfärd, välstånd och fred, inte kan erbjuda mer sammanhållning än det som statsrådet nu framhåller.

Det är mycket snack och lite verkstad - tyvärr, måste jag tillägga. Försvaret och civilförsvaret av Sverige vore oerhört betjänt av att regeringen och inte minst statsrådet själv tog beredskapsuppbyggnaden och det delade ansvaret för denna på större allvar. Att peka på regionernas ansvar för den civila sjukvårdskapaciteten och med samma logik peka på den enskildes ansvar för att lyssna på sin eller någon annans vevradio håller inte. Det må vara lätt, men det är inte rätt. Det är att göra Sverige och svenskarna och vår gemensamma beredskap och uthållighet en rejäl otjänst. Det är beklämmande. Jag tror också, fru talman, att det är farligt.

Fru talman! Jag noterar att Marcus Wennerström nu har hållit två inlägg i den här interpellationsdebatten utan att framställa någon fråga till undertecknad.

Jag gjorde alltså en referens till interpellantens invändning om att medvetenheten om vilket ansvar som ställs på varje enskild individ behöver öka. Jag delar den uppfattningen. Jag håller också med Marcus Wennerström om att vi är ett folk som gör vårt yttersta när det krävs. Det har ett antal kriser genom historien visat, och det är naturligtvis en löftesrik insikt.

Det är också en löftesrik insikt att konstatera att när det säkerhetspolitiska läget i Sverige försämras söker sig fler till frivilligorganisationer. Det är naturligtvis ett kvitto på att det svenska folket är villigt att ställa upp för sitt land.

Poängen med hemberedskap är att vi ska ha så goda förutsättningar som möjligt när det oförutsedda drabbar oss. Återigen: Vi kan inte ställa samma anspråk på alla individer, eftersom alla individer olika förutsättningar. Desto viktigare är det då att vi betonar egenansvaret för dem som har förmåga. Det är nämligen bara när de tar detta ansvar som vi kan ta hand om dem som inte har förmåga. Det borde i grunden vara någonting som tilltalar en socialdemokrat. Men trots det för man denna debatt och diskussion som om man vill missförstå.

Jag noterar också brösttonerna i diskussionen från Hanna Westerén om att regeringen skulle sakna ambition på det här området. Det stämmer ju inte. Senast jag tittade kunde jag se att vi lägger precis samma anslag för utgiftsområde 6 i budgeten för 2024 som Socialdemokraterna när det kommer till de här frågorna.

Jag tycker alltså inte riktigt att tonläget är motiverat. I stället borde vi förenas i att det civila försvaret behöver bli bättre i Sverige. Det behöver bli bättre över hela linjen. Det börjar naturligtvis med varje enskild individ, precis som vi diskuterar i den här debatten, och nödvändigheten av att varje individ tar ansvar för sin hemberedskap.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men det finns naturligtvis en lång rad saker som ankommer på staten att säkerställa. Om jag bara får nämna några så genomför den här regeringen en historisk satsning på att snabba på restaureringen av skyddsrum i Sverige. Det har inte hänt sedan regeringen Persson beslutade att sluta bygga skyddsrum i Sverige 2002. Det är en riktningsförändring som går snabbare än den bana som stakades ut i det förra försvarsbeslutet och är en ambitionshöjning från den här regeringen - precis som vi nu aktiverar civilplikten i sektorn kommunal räddningstjänst, precis som vi i år anslår mer medel än den bana som slogs fast i försvarsbeslutet för räddningstjänst vid höjd beredskap för att stärka räddningstjänstens förmåga att skydda civilbefolkningen, precis som vi lägger snabbspårsuppdrag till MSB för att komma igång med försörjningsberedskapsarbetet, även detta en förmåga som helt lades ned i Sverige i slutet på 1990- och början på 2000-talet.

Det finns ett stort återtagande att göra. En del av det börjar naturligtvis med den individuella hemberedskapen.

(Applåder)

Fru talman! Jag noterar att det som efterfrågas i interpellationen är en analys av vilka kostnader som tillkommer för ett hushåll som vill ta ansvar för sin hemberedskap.

Den poäng jag har försökt att göra i tidigare inlägg är att det är en förhållandevis smal sak att räkna ut. Man kan gå in på Krisberedskap.se och se den katalog av rekommenderade föremål som kan vara bra att ha hemma för att ta ansvar för sin hemberedskap. Det är en enkel sak att räkna ut ungefär vad det här kostar. Listan är inte ett obligatorium; det är en rekommendation, och var och en får naturligtvis försöka leva upp till den rekommendationen efter sina förutsättningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Mitt tydliga budskap är att alla som kan bör ta det ansvaret. Notera: Alla som kan. Då blir förutsättningarna bättre att omhänderta alla dem som inte kan. Att ta ansvar för sin hemberedskap är inte en stor och omfattande övning, men det är en grundläggande solidaritetshandling med sitt land.

Med dessa ord avslutar jag denna interpellationsdebatt.

(Applåder)

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.