Ulrik Nilsson

Fru talman! Ett civiliserat samhälle bygger för mig på demokrati, individuella rättigheter och en fungerande rättsstat. Dessa tre värden kan sägas vara under attack.

Det är kanske viktigt att komma ihåg en sak, framför allt i de tider vi lever i och som man med ett lite snällare uttryck skulle kunna kalla formativa. Vi är i en situation där vi har krig i vårt närområde, där det talas om att man kan ha olika fakta och där man i dag kan få datoriserat stöd för att föra fram åsikter. Allt detta sammantaget borde få oss som tror på de grundläggande värdena att gå tillbaka till fundamentet – back to basics, fru talman.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT 2024 års rapport om rättsstatsprincipen

Det är nämligen så att demokratin, som är det första av de tre kriterierna, alltid måste försvaras och försvara sin position i en öppen och ärlig debatt – en debatt där man faktiskt tar fasta på korrekta fakta och där den som inte är redo att stå för sin åsikt förmodligen också kommer till korta. Den som bakom anonymitetsskydd vill pumpa ut ett budskap men inte mötas i offentlig debatt måste vi klara av att bemöta.

Vi måste också ha en konstitution som gör att vi alltid garanterar en andra chans. Med nya argument kan vi ompröva det vi tog ställning till tidigare. Därför är det farligt att vara alltför snabb med att ändra regler eller att i konstitutionen deklarera sådant som egentligen hör hemma i politiska debatter.

Slutligen måste vi se till att domstolarna skyddar det här systemet. Det är egentligen den rapporten vi nu har framför oss, nämligen: Hur ser instrumenten ut för att skydda de tre fundamentala funktioner som krävs i en inkännande demokrati?

Läser man rapporten, fru talman, kan man som flera har sagt konstatera att den har gjort god nytta. Den har också utvidgats till fler länder, nämligen kandidatländerna.

Vi kan konstatera att ungefär två av tre åtgärder har genomförts men att det tyvärr också finns medlemsländer som fortfarande har problem och där det till och med har skett en tillbakagång på det här området. Även om grundtonen i rapporten är positiv finns det alltså anledning till farhågor i vissa avseenden. Men de farhågorna kan vi bara hantera genom att tydligt förklara och argumentera för hur det borde förhålla sig. Vi kan aldrig påtvinga någon det på annat sätt än i en öppen diskussion.

När det gäller Sverige i den här rapporten har flera redan nämnt att det i princip är fyra områden som man har synpunkter på.

Det gäller bland annat nämndemännen, där vi inte har vidtagit några åtgärder. Det beror förmodligen på att det i denna kammare har funnits en stor enighet om att vi har haft ett vettigt system för att utse nämndemän. Behöver det omprövas är det en längre process än att svara på kommissionens rapport.

Man konstaterar också att vi har infört många av de karensregler som efterfrågas. Sedan säger man, lite grann så där som man nästan alltid gör, att det dock är vettigt att utvärdera effekten inom en viss tid.

Man tar upp frågan om vårt arbete mot mutor, där vi har genomfört vissa delar. Här tycker jag att det finns anledning att betona att det med den nya administrationen i Förenta staterna, som har sett det som att det förhindrar affärer att ha strikta regler, nog kommer att bli ett ökat tryck och ett ökat behov av att stå upp för det som vi uppfattar vara rätt och riktigt. Därför räcker det inte att rycka på axlarna och säga att det uppmärksammas att vi har gjort något, för det här blir förmodligen en viktig fråga med tanke på den nya världsordning som dessvärre växer fram.

Slutligen har man synpunkter på det arbete som gäller civilsamhällets finansiering och styrning. Man konstaterar att vi har vidtagit vissa åtgärder men att det fortfarande är viktigt att se till att civilsamhället inte i alltför stor utsträckning styrs mot vissa åsikter eller vissa roller. I stället ska vi vara väldigt öppna i både finansieringen och styrningen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT 2024 års rapport om rättsstatsprincipen

Sammanfattningsvis, fru talman, tror jag att man kan säga att Sverige står starkt vad gäller rättsstatens principer. EU och Europa står relativt starkt. Det finns ställen där det inte ser så bra ut, men den här rapporten är oerhört viktig som ett verktyg för att driva utvecklingen vidare. Det är ett viktigt arbete att uppmärksamma. Det är viktigt att vi debatterar detta, och det är också viktigt att vi tar till oss det. Vi vill nämligen alla leva i ett land där demokrati, individuella rättigheter och rättssäkerhet råder.

Fru talman! Jag yrkar bifall till konstitutionsutskottets förslag att lägga rapporten till handlingarna.

Fru talman! Motionsbetänkandet om riksdagens arbetsformer handlar i grunden om en av de viktigaste demokratiska institutionerna vi har i Sverige. Vi skulle kunna säga att det är demokratins finrum, ett ställe där vi lågmält och sakligt ska kunna analysera och värdera åsikter och där vi ska visa respekt för att vi tycker olika därför att vi av olikheten stärker argumenten, skärper tanken och kommer vidare.

Just eftersom vi befinner oss i finrummet förutsätter det att vi respekterar varandra - varandras agerande och åsikter. Och just därför bör vi också akta oss för att alltför snabbt markera förändringar. Snarare ska vi som en sann konservativ ta oss framåt som en roddare: snegla bakåt för att hålla kursen men röra oss mot framtiden. Därför bör vi ha stor respekt för att vi har olika uppfattningar om hur vi ska utrusta, placera eller planera rummet. Syftet är att ha en saklig, öppen och ärlig debatt riksdagsledamöter emellan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksdagens arbetsformer

Vårt agerande i denna lokal ska naturligtvis spegla tradition och historia samt peka mot den framtid vi har ett ansvar att bädda för.

Fru talman! Grundsynen för ett stort antal av förändringarna är att utöva stor försiktighet och att söka enighet om vad vi bör och ska göra. Det vi gör här spelar roll, och den anda vi visar här spelar roll.

Jag vill beröra två frågor som tas upp i betänkandet. Det finns några motioner som gäller arvodena för riksdagsledamöterna. Där har vi valt en princip som innebär armlängds avstånd, det vill säga en arvodesnämnd som bestämmer arvodena. Jag tror att det är det enda rimliga. Det är inte rimligt att vi själva funderar över vad vårt arbete är värt och vad lönerna ska vara. Det innebär också att det är lika lite rätt att vi vill höja arvodena som att vi vill sänka dem. I båda fallen frångår vi den bärande principen att det är någon annan som utvärderar det vi gör. Därför har jag på principiella grunder svårt att acceptera de motioner som föreslår att nivån ska bestämmas på annat sätt. Då har vi en synpunkt på det vi inte ska ha en synpunkt på.

Fru talman! Den största nyheten i betänkandet är det tillkännagivande som föreslås riktas till riksdagsstyrelsen, som tyvärr föranleds av att det har skett säkerhetsincidenter i kammaren. Vi bör se över hur vi ska kunna bevara en arena där vi kan ta emot och höra åsikter och argument från varandra utan störningar. Frågan är hur vi å ena sidan kan bevara öppenheten, tillgängligheten och idéinflödet och å andra sidan säkerställa goda arbetsvillkor för riksdagsledamöterna. Detta leder till ett antal överväganden. Först och främst, och för oss i konstitutionsutskottet det självklara, kommer de juridiska övervägandena. Var går gränsen för när offentlighet kan innebära en störning? Vilka åtgärder kan man genomföra för att öka säkerheten som inte orimligt inskränker medborgarnas möjlighet till insyn?

Det finns också principiella överväganden, nämligen hur vi ska hantera öppenheten så att riksdagen inte blir ett slutet Babels torn utan i stället en öppen arena där vi samtidigt klarar av att säkra vår tillvaro. Låt mig uttrycka mig som när jag lärde mig radarteknik i det militära, nämligen att vi måste väga upptäcktssannolikheten, att vi kan fånga in de individer som hotar vår demokrati, mot falskalarmsrisken, så att vi inte underkänner mänskliga rättigheter för människor som har en fullt legitim inställning att rikta sitt missnöje mot eller sina synpunkter till oss ledamöter. Jag konstaterar att min mejlbox har erfarit detta i dagarna.

Om vi nu har sett över de juridiska och de principiella övervägandena kommer vi tillbaka till där vi började, nämligen hur estetiken ser ut i salen. Hur främjar och markerar vi öppenheten så att vi klarar att hantera en öppen debattarena i salen utan störande eller provocerande element? Det är nog ingen som önskar dem. Det är en grannlaga uppgift, och det är därför vi säger att vi ska ägna oss åt att seriöst se över dessa frågor. Därför föreslås i betänkandet ett tillkännagivande till riksdagsstyrelsen.

Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i konstitutionsutskottets betänkande 14, Riksdagens arbetsformer.

Herr talman! Av de tolv ärenden som ryms inom Vissa frågor om statsråds tjänsteutövning vill jag kommentera två stycken lite ytterligare.

Det första ärendet är Socialtjänstministerns tjänsteutövning i lagstiftningsärenden som rör våldsutsatta barn. Bakom denna långa rubrik döljer sig frågan om när nya lagstiftningar inom området kan förväntas ligga på riksdagens bord.

Socialtjänstministern uppgav i en intervju att en proposition ska lämnas till riksdagen under 2024 men att någon tidsplan för detta inte fanns. Intervjun publicerades den 5 januari 2024 i Dagens Nyheter. Den 16 januari presenterade regeringen propositionsförteckningen, där det framgår att propositionen Tryggare hem för barn kan förväntas i september 2024.

I december, det vill säga innan propositionsförteckningen kom, lämnade justitieministern en uppgift till civilutskottet om att lagrådsremiss och proposition i ärendet skulle hanteras under våren med proposition i september. Samma uppgift bekräftade justitieministern som svar på en skriftlig fråga den 17 januari.

Här rör det sig om olika angivelser av tid, och det är också något oklart om det rör sig om exakt samma proposition. Under alla omständigheter är det uppenbart att socialtjänstministerns uppgift att det inte fanns någon tidsplan inte stämmer överens med de uppgifter som justitieministern lämnat.

Det ska noteras att båda statsråden har markerat att ärendet är på gång och att de inte, utöver frågan om tidsplan, på något sätt motsäger varandra. Det är olyckligt att två statsråd sammantaget ger olika uppgifter om tidsplan, och det är i den delen som KU uppmärksammar det inträffade. Det ska i sammanhanget noteras att justitieministern, vars departement hanterar lagstiftningen, har lämnat korrekta uppgifter i ärendet. Det borde därmed inte finnas någon större risk för oklarheter.

Herr talman! Ett ärende som är både komplicerat och "hett" gäller utrikesministerns användning av begreppet proportionalitet i anslutning till relationen mellan Israel och Palestina eller Hamas. Bakgrunden är att utrikesministern vid Nordiska rådets möte den 1 november i Oslo fick en fråga om Israels bombning av flyktinglägret Jabalia och om det var ett proportionerligt angrepp eller om det ska ses som en krigsförbrytelse. På detta svarade utrikesministern: "Israel har en självklar rätt att försvara sig mot Hamas terrorism och urskillningslösa raketbeskjutning. Lika självklart är det att Israels legitima respons måste ske i enlighet med folkrätten och särskilt den internationella humanitära rätten."

Herr talman! Detta är inte en enkel fråga att reda ut då vi dels har att göra med en pågående konflikt som ständigt utvecklas, dels har att göra med två olika proportionalitetsbegrepp och dels har en ansvarsfråga som måste avgöras av den internationella domstolen i Haag.

Låt oss börja med den sista delen. Huruvida det föreligger en krigsförbrytelse ska prövas exklusivt av ICJ, International Court of Justice, och det är därför inte lämpligt att vare sig regeringen eller KU uttalar någon ställning i den frågan. Frågan är dessutom väckt till ICJ av Sydafrika i ett senare skede. Eftersom ansvarsfrågan är en fråga för ICJ har KU valt att enbart granska om begreppet proportionalitet är använt på ett relevant och korrekt sätt i det citerade uttalandet.

Det finns alltid en risk att man värderar händelser i ljuset av vad som förekommit efter händelsen. I det aktuella fallet har vi att granska utrikesministerns uttalande i ljuset av vad som var känt den 1 november 2023 och vad som då var känt om aktionen i flyktinglägret Jabalia. De nästan dagliga exempel på krigets fasor som vi ser ska därför inte ingå i bedömningen även om varje kännande människa måste reagera med avsky mot det som sker.

Herr talman! Så till begreppet proportionalitet. Proportionalitet kan användas i förhållande till folkrätten. Folkrätten stipulerar att ett land som utsätts för ett väpnat angrepp har rätt att försvara sig. I det avseendet - det vill säga rätten till väpnat svar - har Israel agerat proportionerligt, och därmed finns inget att anmärka på utrikesministerns uttalande i den delen.

Det andra sammanhanget där proportionalitet används är i den internationella humanitära rätten. Nivån på våldsanvändningen måste vara proportionell till det önskade målet, och civilbefolkning ska så långt möjligt skonas. Det är denna fråga - nivån på våldet och om civilbefolkningen drabbats oproportionerligt - som ICJ kommer att pröva.

KU har inte kunnat utröna att utrikesministern har använt begreppet på ett felaktigt sätt, utan han har helat tiden varit tydlig med att Israel i sin respons har att agera i enlighet med den humanitära rätten.

Herr talman! Vidare finns det anledning att konstatera att ett uttalande av utrikesministern under vissa omständigheter kan tolkas mer långtgående, detta inte minst då uttalanden som rör diplomatiska förhållanden kan komma att binda en svensk uppfattning. Även mot den bakgrunden är det av stor betydelse att eventuella uttalanden är välavvägda och korrekta. Vad utredningen visar är att utrikesministerns uttalande inte ger anledning till kommentarer i det avseendet.

Sammanfattningsvis kan konstateras att KU inte uttalar sig i den ansvarsfråga som ska hanteras av Internationella domstolen i Haag, att utrikesministerns användning av begreppet proportionalitet varit såväl korrekt som relevant och att det inte finns anledning till kritik mot agerandet i ärendet.

Herr talman! KU har ett enigt granskningsbetänkande - enigt i så måtto att alla partier har enats om var formella felaktigheter har begåtts eller var förändrade rutiner hade kunnat förbättra hanteringen. Enigheten omfattar inte nödvändigtvis de politiska bedömningar som ligger bakom en regerings hantering av ärenden.

KU har därför valt att undvika att bli någon form av politisk smakdomare. Även de som inte delar regeringens uppfattning i sakfrågor är beredda att erkänna att det är rimligt att den regering som vi har i Sverige också har möjlighet att genomföra sin politik med hjälp av det som står till regeringens förfogande.

Herr talman! Låt mig mot bakgrund av denna relativt allmänna inledning eller deklaration något kommentera två av de aktuella ärendena. Som flera har sagt finns det om man är sista talare i någonting som vi är eniga om en viss risk för upprepning, men förhoppningsvis kan det finnas någon nyans som kan komplettera vad som tidigare sagts.

Det första ärendet gäller förflyttningen av Strålsäkerhetsverkets generaldirektör. Själva beslutet att förflytta generaldirektören är just ett sådant politiskt beslut som vi i sak inte ska granska. Olika partier kan ha olika uppfattning om det, men regeringen måste vara det organ som gör bedömningen av om det finns förtroende för generaldirektörens förmåga att genomföra den politik som regeringen önskar genomföra.

När så regeringen har tagit den ställningen och beslutet ska utföras finns det i princip två alternativ: Antingen skiljs generaldirektören från uppdraget genom att båda parter kommer överens om det, vilket kallas för frivillig avgång, eller så får man tillämpa den rutin som framgår av lagen om offentlig anställning.

Här är det viktigt, framför allt om frivillig avgång används, att det på ett tydligt sätt dokumenteras att parterna är eniga och under vilka former det hela ska ske. Från regeringen anges att avskiljandet i det aktuella fallet skett efter en överenskommelse, medan generaldirektören förnekar att så är fallet och hänvisar till att "det fanns ingen frivillighet eller acceptans".

Här saknas dokumentation om vilken av de här versionerna som är den korrekta. Ord står mot ord. Om vi stannar där väljer alltså KU att rikta kritik mot att det inte fanns någon dokumentation som entydigt visar hur avskiljandet har gått till.

Herr talman! I ärendet om förordnandet av ledamöter i styrelser vid universitet och högskolor anmäldes regeringen till KU för att ha fattat beslut om en förkortad, i praktiken halverad, mandatperiod för de ledamöter som valdes till styrelserna i våra universitet och högskolor. Meddelandet om den förkortade tiden lämnades mycket nära inpå beslutet. Anmälaren väcker två frågeställningar: dels huruvida det kommer att vara möjligt för de valda att först sätta sig in i verksamheten och därefter aktivt kunna bidra innan dess att mandatperioden upphör, dels om beslutet om den avkortade mandatperioden innebär en inskränkning av den akademiska friheten.

Regeringens motiv för beslutet är att man vill säkerställa att det i styrelserna finns kompetens att bedöma säkerhetsfrågor. Bakgrunden som regeringen hänvisar till är att det i Säpos årsbok, Musts årsöversikt samt i en rapport från Totalförsvarets forskningsinstitut betonas, i lite olika ordalag, risken att säkerhetsskyddsvärdig information kan komma främmande makt till handa. FOI:s rapport kom den 26 april, och den 27 april togs beslutet att tillsätta styrelserna men med den förkortade mandatperioden. Regeringen har efter detta även tillsatt en utredning om hur man ska arbeta för att säkerställa kompetensen i styrelserna.

Herr talman! Detta leder oss först till ett konstaterande, nämligen att regeringens syfte inte var att inskränka någon akademisk frihet. Det framstår som tydligt att det de facto handlade om säkerhetsfrågor. Behovet av säkerhetskompetens har inte heller, givet den information som KU tagit del av, ifrågasatts av utskottet. Det finns tydliga skäl att föra in krav på säkerhetskompetens.

Samtidigt leder detta till en annan fundering. Kinas intresse av att nyttiggöra andra länders forskningsresultat är knappast något nytt. Rysslands ambitioner att sätta egna intressen före samarbete har successivt blivit allt tydligare, från invasionen i Sydossetien via Krim till det fullskaliga kriget i Ukraina. Irans ambitioner och avsikter har också varit kända länge.

Frågan måste då bli varför ingen regering har agerat i detta ärende tidigare - varför vänta till dess att styrelserna skulle utses?

Redan för ett antal år sedan kunde detta ha uppmärksammats. Här bär tidigare regering ett ansvar för att så inte skett, men även för sittande regering hade ett tidigare agerande varit önskvärt. Det hade gett tid till att förbereda beslutet och därmed undvika anklagelser om hot mot akademisk frihet. I den delen väljer KU att rikta kritik mot regeringen. Det var inte bra att beslutet kom direkt inpå att man utsåg ledamöter.

Herr talman! I båda dessa ärenden - avskiljandet av en generaldirektör respektive val av universitets- och högskolestyrelser - har KU inget att anföra i sak. Det är regeringen som värderar förtroendet för generaldirektörer, och behovet av säkerhetskompetens är välmotiverat. Vad KU har synpunkter på respektive kritik mot är formen. Beslut ska vara väl dokumenterade, och för tydlighetens skuld finns det alltid skäl att agera förr snarare än senare.

Fru talman! För några veckor sedan firade vi regeringsformens 50-åriga tillvaro. Då fick vi lära oss att den bygger på folksuveränitet, fri åsiktsbildning och att styre utövas under lagarna. Sedan den tillkom har den kompletterats med en beskrivning av fri- och rättigheter i 2 kap. regeringsformen. Den syftar till att skydda individers fri- och rättigheter och garantera fri åsiktsbildning - men där har vi också ett ansvar. Det är ju vi som är förtroendevalda eller folkvalda som ska bära åsikterna och presentera vad vi står för. Vi ska akta oss för att alltför mycket juridifiera politiken så att det vi står för, presenterar och tycker inte blir lika viktigt.

I regeringsformen är fri- och rättigheter en grundläggande del. Men, fru talman, hur blir det i praktiken? Jo, i varje ärende finns ju inslag av alla delar jag beskrev. Det finns naturligtvis en del som är folkopinionen och vad svenskarna tycker. Det finns en del som handlar om den fria åsiktsbildningen och vad opinionsbildare tycker om ett förslag. Det finns även en del om hur det ska tillämpas under lagar och hur lagstiftningen ser ut. Det handlar också om hur ett beslut påverkar fri- och rättigheter. Det är detta vi behöver värdera.

Fru talman! Låt mig berätta en liten anekdot. Valet 2018 var över, och vi hade valvaka. Det hade väl gått sådär, för att uttrycka det milt, för oss. Jag besökte Moderata ungdomsförbundets valvaka. De var förtvivlade. De grät. Det var uttalanden som "nu går Sverige åt helvete", "min utbildning är bortkastad" och "min framtid är förstörd".

När jag försökte trösta dem insåg jag plötsligt att vi hade helt olika syn på politiken. De ser den som ett medel för att just nu, just i dag, just här få rätt, medan jag ser politik som ett medel att med bättre argument nästa gång kunna påverka utvecklingen. Vi kommer att kunna komma fram till ett annat beslut en annan gång. Det kan till och med vara så att de där som vi nu tycker så illa om har bytt uppfattning och med goda argument bytt åsikt.

Just synen på om demokrati är ett sätt att få rätt här och nu eller ett sätt att garantera att man alltid kommer att kunna värdera situationer tror jag egentligen är den grund man måste ha klar för sig. Vi har ett ansvar att förklara att det är långsiktigheten som är avgörande.

Fru talman! Dagens ärende handlar om de fri- och rättigheter som den ursprungliga regeringsformen kompletterades med, nämligen vad som gäller för alla medborgare. Det är viktigt att noga tänka igenom hur vi ska använda den möjlighet vi har att bestämma vad som gäller över tid. Det är klart att vi då ska undvika att i fri- och rättigheter ta in sådant som egentligen är grund för politisk debatt och politiska avvägningar. Det får alltså aldrig bli så att rättighetskatalogen eller frihetskatalogen inskränker möjligheten att ha synpunkter på något som inte är fundamentalt och viktigt.

Det är också viktigt att konstatera att fri- och rättigheter inte är verktyg för att i dag genomföra det man själv vill för att säkra det för framtiden. Det finns länder där man ibland pratar om konstitutionell majoritet. Något sådant har inte vi, men där har man använt sin majoritet för att med den här typen av beslut begränsa någonting som man tycker är politiskt svårt och jobbigt. Det ska vi nog undvika. Därför är samsynen viktig.

Jag kan konstatera att vi har en väldigt stor samsyn här i kammaren i de här frågorna. Vi står i stort sett eniga bakom betänkandet. Det finns några reservationer med olika nyanser, men i grunden försvarar vi precis samma värden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Fri- och rättigheter

Fru talman! När vi tar beslut om rättigheter måste vi låta det gå lite långsamt, utreda noggrant och fatta beslut med eftertanke. Därför tänker jag inte gå in på detaljer i förslagen. Det kan finnas goda och dåliga saker i dem, men alltihop förtjänar en betydligt långsammare process än om vi bara skulle säga att vi nu gör någonting åt ett visst förslag.

Fru talman! Sammanfattningsvis kommer jag till bedömningen att betänkandet är välbetänkt, väl övervägt och väl motiverat, och därför yrkar jag bifall till utskottets förslag i konstitutionsutskottets betänkande nummer 13 Fri- och rättigheter.

I detta anförande instämde Erik Ottoson (M).

Herr talman! Politik förs på ett stort antal arenor. En av de arenor som betyder mycket för Sverige är Europeiska unionen. Vi skulle kunna kalla den Bryssel. Från Europeiska unionens sida har man under många år varit medveten om behovet av att koppla de nationella parlamenten till det som sker i Bryssels salar, den så kallade politiska dialogen mellan kommissionen och de nationella parlamenten. Ett led i det arbetet är den rapport vi i dag har på bordet. Det är en redovisning av hur det har sett ut det senaste året, och det är en redovisning som man kan rycka på axlarna åt och konstatera att så blev det. Men den borde också vara ett underlag för oss att våga ta debatten om hur vi ska hantera den politiska arenan Europeiska unionen och hur vi ska säkerställa att de frågor där Sverige har avvikande uppfattningar lyssnas på.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Rapport om subsidiari-tet och proportionalitet och om förbindelserna med de nationella parlamenten

Om man läser redovisningen kan man konstatera att det totalt sett har kommit in 355 uttalanden från de nationella parlamenten, så kallade yttranden, varav 18 kommer från Sverige. Samtidigt finns det av de 355 totalt sett 40 som behandlar anföranden mot subsidiaritetsprincipen, så kallade motiverade yttranden. Av dem står Sverige för 14.

Ett par talare har redan i talarstolen nämnt att Sverige står för 40 procent av de motiverade yttrandena, men vi kan också notera att Sverige inte står för mer än drygt 1 procent av de övriga yttrandena. Det är fråga om de yttranden som inte handlar om formalia utan om innehållet i förslaget. Det väcker frågan: Varför väljer vi en så radikalt annorlunda strategi än många andra länder uppenbarligen gör?

Herr talman! Låt mig försöka fundera. Jag vet inte varför. Jag skulle vilja diskutera möjliga tankar till varför det skiljer sig så mycket. Låt mig spekulera lite. Är det så att det är vi som är formalistiska, att vi tycker att vi har rätt och att något inte är en EU-fråga? Men det är skillnad mellan att ha rätt och att få rätt.

Några har tidigare varit inne på att det inte är så många som har instämt i kritiken mot subsidiariteten, och därmed har det inte kommit några gula kort som sätter igång en förnyad process. Är det så att Sverige står för mycket på den formalistiska grunden? Om vi väljer den formalistiska vägen därför att vi inte instämmer i sakinnehållet kan naturligtvis någon säga: Ni vill ju inte ha detta, så varför ska ni diskutera det? Det kan också vara så att våra eventuella saksynpunkter bortses från eftersom vi har offrat krutet i subsidiaritetsprövningen.

Vi behöver fundera över detta. Är det så, eller är det här ett hugskott från min sida när jag försöker förklara för mig själv?

Herr talman! Kan det vara så att man i stället ska lägga kraften på att säga att det finns ett antal punkter i förslaget som vi inte tycker om? Jag tror att det var så som stora utskottet i Finlands riksdag resonerade när de sa att de får ökat inflytande genom att agera på annat sätt. Då påverkar man sakinnehållet, och då påverkar man förslagen i stället för att säga att man inte ska bry sig om detta därför att man inte tycker om detta.

Herr talman! Med det här utlåtandet som grund borde man föra diskussionen om hur vi hittar en arbetsform som bäst speglar de svenska intressena i förhållande till Europeiska unionen. Är det genom att framhärda i subsidiariteten, i det formella, eller är det att mer försöka mötas?

Herr talman! Det här väcker ett antal andra frågor. Förutsättningen för att mötas är att man också respekterar och försöker förstå olika uppfattningar, inte bara basunerar ut sin egen uppfattning. Det kräver ett annat förhållningssätt: att lyssna, försöka argumentera och försöka mötas snarare än att markera sin egen ståndpunkt.

Herr talman! Jag hoppas att utlåtandet leder till en fortsatt debatt. Jag yrkar bifall till konstitutionsutskottets förslag i utlåtande KU19. Framför allt hoppas jag att detta inte är slutet på debatten utan att vi kan fortsätta att diskutera hur Bryssel kan bli en bra politisk arena också i Sverige. Det tror jag gynnar oss långsiktigt.

Fru talman! Tänk om vi i stället för att bli upprörda över koranbränningarna hade kunnat säga allihop: "Oj, vad synd att ni hade slut på argumenten, att ni var tvungna att ta till den typen av överord för att ni inte längre klarade att debattera frågan!" Då tror jag att vi möjligen hade sett detta lite annorlunda.

Det är faktiskt detta det handlar om. Det är också detta som är grundbulten i vad jag säger: Yttrandefriheten, debatten, ska vara fri och öppen, men när agerandet börjar inkräkta på andra friheter är det dags att börja fundera på att reagera på själva inkräktandet i andras friheter. Om det är ordningsstörande och om det blir upplopp beroende på det - ja, då kanske det finns skäl att fundera.

För att svara Rasmus Ling här skulle jag säga att det är klart att ingen egentligen vill att vi ska genomföra åtgärder i Sverige som hotar landets säkerhet. Men den frågan behöver vi i så fall bedöma väldigt noggrant. Vad är det som hotar landets säkerhet? Det kanske inte är så många manifestationer som gör det, men om någon gör det vore det ganska oansvarigt att tillåta den, för det inskränker på alla svenskars frihet när säkerheten är hotad.

Fru talman! Jag vill tacka för min del i debatten. Jag tycker att det är ett viktigt område. Hållandet av yttrandefriheten är oerhört viktigt, men också att faktiskt kalla den för rätt saker.

Fru talman! Yttrandefrihet är något vi alla värnar, och den är också den första av de friheter som nämns i 2 kap. regeringsformen. Yttrandefrihetens metod är den öppna debatten och det sakliga utbytet av åsikter eftersom det är så det förs vidare.

Ibland kommer man till ett läge då argumenten tryter, men innan jag går vidare på det spåret bör man nämna ytterligare en grundförutsättning: att friheterna gäller så länge de inte inskränker någon annans frihet. Väljer jag att som en förlängning av en argumentation i yttrandefrihetens namn ta till en aktion eller en åtgärd som riskerar att skada någon annan har jag överskridit en gräns där yttrandefriheten har blivit något annat. Ett exempel på det är de som blockerar vägar, och i morse blockerade man ingången till riksdagshuset i en aktion. Vidare har vi koranbränning och annat.

Det här är utlöpare av en debatt där man uppfattar att man inte har fått gehör för sina argument och då byter argumentationsmetod. Detta har en koppling till yttrandefriheten, men det är inte nödvändigt att säga att det är tillåtet att trampa på någon annans frihet med stöd av yttrandefrihetsprincipen.

Här behöver en avvägning göras, och jag tycker att det är viktigt att säga att yttrandefriheten ska vara orörd - man ska kunna diskutera och värdera allt - men det är inte säkert att varje aktion man vill göra för att väcka uppmärksamhet kan motiveras utifrån yttrandefriheten.

En annan fråga som ställs i interpellationen gäller förnekelsen av Förintelsen. Här kommer vi i skärningsgraden med en annan lagstiftning, nämligen EU:s rasismramverk, som kräver att det ska finnas en lagstiftning mot detta. Vi har tidigare tyckt att det borde räcka med den lagstiftning som finns gällande hets mot folkgrupp. Men uppenbarligen tycker inte EU det, så då får vi lägga in det. Jag är inte säker på att det inskränker yttrandefriheten för så många, för det är väldigt få som skulle argumentera utifrån att Förintelsen inte inträffade.

Fru talman! Det viktigaste med detta är att säga att yttrandefriheten ska sträcka sig långt, men yttrandefriheten ger i sig inte skydd för aktioner som inskränker på andras frihet.

Fru talman! Oväld, nit, skicklighet och drift - detta skulle känneteckna regeringen, stod det i 1809 års regeringsform. Jag tror också att det är något som kännetecknar en väldigt svensk hjälte. Jag tänker då på ämbetsmannen. Ni kommer ihåg honom - han som med just kompetens, förmåga, opartiskhet och en obrottslig lojalitet mot sitt uppdrag drev verksamheten i staten framåt. Statens kaka är liten men säker, sa man. Det var en pålitlig och trygg bit.

Jag tror att dessa förväntningar och de värden som ämbetsmännen personifierade gäller även i dag. I dag pratar vi visserligen kanske om förvaltningen i stället, och i stället för "ämbetsmän" kanske vi pratar om "tjänstepersoner". Men de förväntningar vi som medborgare har på de institutioner vi möter är precis desamma.

I detta kommer allting in, från frågan om vilket ansvar vi utkräver till att vi ibland måste vara lite självkritiska. Det finns många exempel där folk fört fram att de inte har fått en korrekt behandling, men ibland är det kanske så att vi på politisk nivå inte har varit tydliga nog med vad det är som ska genomföras. Vi har inte varit tydliga nog med prioriteringarna utan skjutit över en svår fråga på ämbetsmannen, eller tjänstepersonen, eller myndigheten - ja, ni kan fortsätta själva.

Jag ville säga detta som inledning, för här har vi ett paket av motioner från allmänna motionstiden som ska behandlas och hanteras. Det finns en bredd i motionerna, fru talman; de handlar om alltifrån främjande av demokrati till hur man ska stava en huvudstads namn. Det är högt och lågt, men låt mig ta upp några motioner som jag ändå tycker beskriver den princip som bör vägleda hanteringen av detta.

Vi har till exempel ett förslag om att medborgarskap ska vara ett krav för att kunna inneha en statlig anställning. Nja, är det inte så att det viktigaste fortfarande är just detta med förmåga och kompetens? Är det inte så att Axel Oxenstiernas idé om en meritbaserad förvaltning fortfarande gäller? Man kanske också kan fundera på lojalitetsfrågan, men man kan inte kategoriskt säga A eller B.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Offentlig förvaltning

Det finns förslag om åtgärder mot korruption. Jag tror inte att någon tänker stå här och försvara korruption, men det pågår redan i dag ett arbete - inte för att motionerna har väckts utan för att man har insett, på alla nivåer, att arbetet mot korruption måste bedrivas och att det måste bedrivas systematiskt. Det är bra att frågan uppmärksammas, men bifall till en sådan motion kanske inte omedelbart skulle ge det resultat som förväntas.

När det gäller skydd av beslutsfattare har vi redan en utredning på gång. Det finns också många förslag som handlar om hur myndigheterna ska organiseras, om myndigheters inre liv eller vad man kan göra för att förbättra informationen. Alla dessa frågor tror jag hanteras bättre av dem som är aktiva i verksamheten - av myndigheterna, tjänstepersonerna eller ämbetsmännen.

Därmed är jag lite grann tillbaka hos den hjälte jag började med, det vill säga ämbetsmannen och de värden ämbetsmannen stod för. När vår offentliga förvaltning är förutsägbar och vi medborgare vet vad vi har att förvänta oss - om det så är att komma fram i telefon eller få svar inom en viss tid, vilket det också finns förslag om i betänkandet - är det möjligt för alla medborgare att börja våga göra saker, vara kreativa och ta initiativ.

Fru talman! Hjälten, alltså ämbetsmannen eller förvaltningen, ovälden - det vill säga opartiskheten - och den sakliga hanteringen är faktiskt en mycket stor del av grunden för det välstånd vi har i Sverige. Med förutsägbarhet och pålitlighet vågar man nämligen ta initiativ. Därför är det denna princip som bör vägleda även hanteringen av motionerna. Läs dem, ta till er dem och notera vad som föreslås - men låt också utvecklingen vara förutsägbar genom att se detta i ett större sammanhang!

Fru talman! Jag yrkar bifall till konstitutionsutskottets förslag i betänkande nummer 8 Offentlig förvaltning.

(Applåder)

I detta anförande instämde Magnus Resare (M).

Fru talman! Det brukar sägas att kultur äter strategi till frukost. Kanske är det just det vi talar om här, kulturen, hur man har arbetat. När man läser granskningsbetänkandet får man många tankar om att detta arbetssätt har vuxit fram under lång tid men att det kanske skulle kunna gå att göra lite annorlunda i dag. Här har det lyfts fram flera exempel på områden där man faktiskt borde kunna göra saker lite annorlunda - utan att för den skull säga att det är fel som det är i dag.

En regering och ett regeringskansli ska både genomföra den politik man har fått stöd för i ett val och möjliggöra granskning av att man sköter sig på rätt sätt. Det är klart att rutiner har utvecklats över tid, men de är inte alltid de mest ändamålsenliga i dag.

Samtidigt som vi skriver tröghetens, pålitligheten och förutsägbarhetens lov och möjligen gör oss till kufar, vilket för övrigt också stavas med KU, ska vi också vara medvetna om att man i framtiden måste hitta metoder att både lösa problem och kommunicera som är anpassade till dagens teknik och sätt att arbeta. Detta är kanske det stora värdet med denna granskning. Överlag fungerar det på ett acceptabelt sätt, men det finns kanske möjligheter att göra annorlunda. Då kommer vi in på det som ordföranden började med att säga: Se det som en tipskatalog över saker man kan titta på!

I likhet med övriga ska jag lyfta fram några punkter. Vi har granskat vissa förvaltningsärenden. Det handlar i huvudsak om utvisningar. I de fall där utvisningen är genomförd eller där det finns verkställighetshinder går det att avsluta ärendet. I fall där det inte är genomfört avslutas inte alltid ärendena utan är öppna. Men den som ska utvisas kommer knappast att anmäla att ärendet inte är avgjort, för denne har ju allt att vinna på att det inte avslutas. Därför måste man hitta en rutin för att hantera detta så att inte en stor mängd ärenden ligger öppna. Detta är lätt att säga, men det är kanske svårt att hitta en praktisk lösning. Därför påpekas det bara utan att det sägs hur det ska lösas.

Vi har diskuterat de förordningar som vi skämtsamt kallar spök- eller zombieförordningar. Det införs ett system via en förordning med avsatt budgetutrymme, men när budgetutrymmet försvinner ligger förordningen ändå kvar, vilket kan föranleda någon att tro att den fortfarande kan tillämpas trots att det saknas finansiering. Hur kan man lösa detta? Vi påpekar det men säger inte hur det ska lösas. Man bör dock tänka över det om denna konstruktion blir alltmer vanlig.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av stats-rådens tjänsteutövning och regeringsärende-nas handläggning

Vi har också de så kallade kommandoärendena. Det finns en viss ärendetyp där försvarsministern under statsministerns överinseende kan fatta beslut. Det gäller till exempel besök av främmande statsfarkoster i Sverige. Vad innebär "under statsministerns överinseende"? Regeringen har ju ett kollektivt ansvar. Innebär det att statsministern ska kika försvarsministern över axeln? Eller innebär det att han i efterhand ska godkänna beslutet för att göra det till ett kollektivt regeringsbeslut?

Man har kanske inte hittat den bästa formen för detta, och därför lyfter vi upp det. Men vi överlämnar också ödmjukt till Regeringskansliet att fundera på hur man kan göra systemen mer ändamålsenliga. Det finns en katalog med drygt 400 sidor med tips här. Se till att Sverige fungerar! I huvudsak fungerar det bra i dag, men det kanske går att göra en del annorlunda - därav betänkandet.

Det är glädjande att alla i KU står bakom att en regering ska kunna genomföra sin politik och att det ska vara möjligt att granska och göra en översyn av regeringen och att vi därför är eniga i betänkandet. Likt alla övriga säger jag: Läs det gärna, men ta också intryck av den allmänna bilden. Sverige funkar bra, men vi behöver utveckla arbetsformer som är anpassade till dagens teknik.

Överläggningen var härmed avslutad.

Utskottets anmälan lades till handlingarna.

Fru ålderspresident! Låt mig inledningsvis instämma i delar av inlägget från konstitutionsutskottets ordförande Ida Karkiainen, nämligen de delar där hon tydligt pekar på att det vi diskuterar är fundamenten för vår demokratis funktionssätt. Detta är ett utgiftsområde som, vilket har nämnts, inte är jättestort; totalt handlar det om lite drygt 19 miljarder kronor. Det är naturligtvis mycket pengar, men jämfört med andra utgiftsområden är det inte särskilt mycket. Det är dock verkligen de grundläggande funktionerna för Sverige vi diskuterar här.

I en del av partiernas yttranden tas principiella frågeställningar upp - bland annat gör Centerpartiet en lite annan uppräkning - men när det kommer till kritan kommer det att vara mängden pengar samt anslagen som är det gränssättande. Sedan kan det finnas olika politiska implikationer, önskemål och idéer bakom pengarna, men jag tror att det är viktigt både att vi diskuterar anslagen och att vi, vilket kanske är det allra viktigaste, faktiskt tydligt uttalar att vi har förtroende för denna verksamhet - att vi litar på att tjänstemännen gör en rimlig bedömning av kostnaderna.

Det gör att detta kanske inte handlar så mycket om principfrågan, det vill säga att man skulle kunna räkna upp på det ena eller det andra sättet, utan att innehållet är det som är det avgörande - liksom insikten att detta görs god i ordning.

Det första jag vill nämna, fru ålderspresident, är att det finns stora delar i detta där vi är väldigt eniga. Det gäller de funktioner som vi måste ha och som vi måste kunna säkerställa. Där är inte minst utmaningen med de ökade säkerhetshoten avgörande, och jag tror att vi är helt eniga om att vi måste kunna garantera de centrala funktionerna. På samma sätt är vi också i hög grad eniga om att vi behöver göra anpassningar för att kunna medverka fullt ut i Nato. Vi hoppas ju alla att Sveriges medlemskap i Nato ska bekräftas relativt snart. I dessa delar är det alltså ingen större skillnad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Rikets styrelse

Min andra poäng är att väldigt mycket av detta handlar om möjligheterna att genomföra den politik man har fått stöd för i ett val. Jag tror att vi alla tycker att det är en rimlig princip att de som lyckas bäst i valet också ska få möjlighet att genomföra sina åsikter och sitt program. Samtidigt har vi en ganska lång lagstiftningsprocess, vilket på många sätt är gott. Det är många steg i den, och man kan göra många analyser. Men det är viktigt för det långsiktiga förtroendet att ett valresultat kan omsättas i politik, och i arbetet med att göra det är Regeringskansliet och framför allt dess utredningsresurser en nyckel.

Oppositionen kan mycket väl tycka annorlunda, det vill säga att det inte är bra om majoriteten genomför sina förslag. Det är liksom själva poängen med det demokratiska systemet. Då kan man självklart säga att detta bara är byråkrati och att det borde vara hårdare krav här. Låt mig säga så här: Jag har full respekt för den åsikten, men jag vet att precis samma argument hade dykt upp med omvända förtecken om valresultatet varit det motsatta. Jag tror kanske inte heller att vi är vare sig bättre eller sämre på den punkten, men för oss är det viktigt att ha så pass stora resurser i Regeringskansliet att regeringen kan genomföra den politik den gick till val på.

Min tredje poäng är att olika partier naturligtvis visar sina ambitioner i budgetförslagen. Om vi säger att regeringens budget är utgångspunkten är det förändringar jämfört med den som man kan diskutera. Men låt mig först notera, precis som Ida Karkiainen gjorde tidigare, att det i huvudsak råder rätt stor samstämmighet i dessa frågor.

När det gäller de olika ambitionerna från oppositionspartierna har ledamoten Karkiainen nämnt att man vill prioritera hårdare kring Regeringskansliet. Det innebär att man vill plocka bort ungefär en halv miljard kronor från den funktion som möjliggör ett genomförande av den politik som väljarna gav sitt stöd för. Där ligger Centerpartiet på ungefär samma nivå, medan Miljöpartiet ökar anslaget med ungefär 100 miljoner.

När det gäller länsstyrelserna varierar oppositionens bud från minus 18 miljoner från Centern till plus 200 miljoner från Miljöpartiet. Det är 3,9 miljarder som avsätts till länsstyrelserna.

När det gäller mediestöd avsätts ungefär 1 miljard, och där föreslår Socialdemokraterna plus 10 miljoner och Vänsterpartiet plus 500 miljoner. Det är rätt stor skillnad på de siffrorna.

För riksdagens ledamöter avsätts 1,1 miljard, och Vänsterpartiet vill minska anslaget med 120 miljoner.

För hovet, alltså Slottsstaten och Hovstaten, avsätts 162 miljoner, vilket Vänstern vill minska med 24 miljoner.

Anslaget till Sametinget, som är på 63 miljoner, vill Socialdemokraterna öka med 5 miljoner, och Vänstern vill öka det med 71 miljoner. Det är liksom svårt att se några tydliga gemensamma ambitioner.

När det gäller minoriteter och romer - jag lägger samman de båda posterna - avsätts ungefär 220 miljoner. Det anslaget vill Socialdemokraterna och Miljöpartiet öka med 10 miljoner, och Vänstern vill öka det med 50 miljoner.

Jag kan som sagt acceptera detta som ambitionsinriktningar, men när man tittar på budgetsiffrorna är det inte alldeles tydligt var de viktigaste ambitionerna ligger.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Rikets styrelse

Återigen: Vi är i väldigt hög grad eniga. Vi har i väldigt hög grad samsyn i de fundamentala delarna. Jag tror också att vi i väldigt mycket delar de allmänna principerna: Det ska vara demokrati, det ska vara yttrandefrihet, det ska vara öppenhet och det ska vara ett inkluderande samtalsklimat - och ett gott samtalsklimat, inte ett konfrontativt. Allt detta är vi väldigt eniga om.

När jag ser oppositionens yrkanden, både hur de spretar och hur de faktiskt innebär små sakförändringar, kan jag ändå sammantaget konstatera att utgångspunkten i regeringens förslag är välmotiverad. Det är ett välavvägt förslag till budget för utgiftsområde 1.

Fru ålderspresident! Med det yrkar jag bifall till konstitutionsutskottets förslag i betänkande KU1 Utgiftsområde 1 Rikets styrelse.

Fru talman! Jag ska börja med ett erkännande av något som jag tror att många av er redan har genomskådat; jag är lite av en nörd. Jag roas av att läsa den här typen av rapporter och fundera på vad de säger, vilka slutsatser de leder till och vad de innebär. Just Riksrevisionen är en källa till den typen av funderingar, som innebär att man kan förbättra på lång sikt även om problemen upptäcks på kort sikt.

Fru talman! Den här rapporten handlar om de statliga servicekontoren. Det är en fantastisk tanke. Det ska vara precis så att medborgare ska ha en replikpunkt där man kan få hjälp med det man behöver i kontakten med statliga myndigheter och verksamheter. Precis som Ida var inne på finns det starkt politiskt stöd för detta. Det är ett självklart krav att det ska finnas i hela landet och att man bör kunna få hjälp.

Just nu ska det finnas service från Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten och Skatteverket på servicekontoren. Utöver det kan det göras olika försök. Jag såg något med Migrationsverket. Som tidigare nämndes kan man också tänka sig att lägga ihop det med exempelvis kommunal verksamhet. Det ska finnas i hela landet.

Men Riksrevisionens rapport, med titeln Skynda långsamt - de statliga servicekontoren i ny regi, antyder att det finns några problem. Ett sådant är att det kan bli dyrt att inte själv äga utvecklingstakten för lokaliseringarna. Inte bara effektiviteten, i betydelsen kostnadseffektivitet, utan också servicenivån måste avgöras. Där behöver man kanske ha ett bredare alternativ. Samtidigt är det viktigt att Riksrevisionen påpekar att politiska beslut ibland kan få innebära kostnader, det vill säga att kostnadseffektiviteten minskar.

Ett annat problem som tas upp är kompetensen och kompetensförsörjningen. Man har förmodligen en mängd olika klienter. En typ är de som har försökt med alla andra varianter för att lösa ett skattetekniskt problem och som till slut går dit. Då krävs det expertkompetens på Skatteverkets område. Det är kanske inte alltid lätt att tillgodose när man samtidigt ska ha bredden och djupet.

Man måste fundera på stödsystem och kompetensutveckling. Det får inte bli som en god vän beskrev det efter ett besök: Alla visste ingenting. Det ville säga att det inte fanns någon replikpunkt för just det problemet. Det är något man bör ta upp och fundera över.

Vidare säger Riksrevisionen att det bör finnas en bedömning av kvaliteten på servicen, en mer övergripande diskussion om vad som ska erbjudas och hur det ska formuleras.

I den änden tog jag mig för att göra ett studiebesök, trodde jag. Jag gick till servicekontoret i min hemstad Borås. Det skulle vara öppet. Jag gick fram till dörren, och dörren öppnades inte. Jag stod där en stund. Det kom ytterligare en klient, som inte heller kom in utan ryckte på axlarna och gick vidare. Jag tänkte att det var konstigt och skrev till servicecentret och fick svar av den regionalt ansvarige att de har problem med den dörren. Det fanns en dörr till, men det fanns ingen upplysning om att jag kunde gå dit i stället. Om jag hade varit en normal besökare och inte en vetgirig riksdagsledamot hade jag sagt några mindre väl valda och välformulerade ord om servicen.

Sådant här måste man fundera över. Jag kunde inte veta om det berodde på att dörren var låst, på att de inte ville ha in mig eller på att dörren inte fungerade. De uppgav senare att den inte fungerade. Här fanns som sagt en fara i serviceåtagandet som det också är värt att fundera på hur man tar hand om.

Fru talman! Sammantaget ger Riksrevisionens rapport upphov till ett antal frågor som det är värt att överväga och fundera på. Min egen erfarenhet ger ytterligare en fördjupning åt det här med att man nog bör ha en genomgripande diskussion.

När det gäller att skynda långsamt ska vi nog betona båda. Man bör utveckla det till gagn och nytta för så många som möjligt och så spritt som möjligt i landet, men man bör också hinna med att få med sig alla de krav och önskemål som ställs. När det inte fungerar är det nämligen det offentliga Sverige som hamnar i skamvrån. Då är det många som skyller på den där staten.

Fru talman! Riksrevisionens rapport är intressant. Den förtjänar att studeras noggrant. Den förtjänar att följas av noggranna åtgärder.

Konstitutionsutskottet gör en rimlig avvägning. Därmed vill jag yrka bifall till konstitutionsutskottets förslag.

Herr talman! Skulle jag ha en önskelista över vad vi ska debattera skulle den inte innefatta frågor som handlar om politik utan i första hand frågor som för debatten framåt och fördjupar och förtydligar den. Alla strävar vi väl, herr talman, efter en debatt som är korrekt och tydlig men också spänstig och intresseväckande. Just därför är det så viktigt att hålla isär de krav vi kan ställa på debatten från det jag själv tycker. Det är inte min åsikt som ska styra ställningstagandet, utan det är faktiskt de formella kraven.

Herr talman! Det är dessutom så att konstitutionsutskottets granskningsbetänkande inte är som ett fotbollsresultat som ska redovisa för Sverige hur det gick för de olika sidorna. Det rör sig inte heller om en situation där det lämpar sig att i alla lägen slå på stora trumman, utan det är snarare så att vi gynnas av ett balanserat och motiverat ställningstagande och vägande av för- och nackdelar. Och jag tycker, sammantaget, att vi faktiskt har lyckats med detta.

Därmed, herr talman, ska jag gå över till att kommentera några ärenden, och det blir åt båda håll.

Låt mig börja med ett antal ärenden som gäller Sveriges relationer till främmande stater, det vill säga de områden där regeringens prerogativ, alltså rätt att styra utrikespolitiken, är för handen och det därmed ställs högre krav på hur underlag och bakgrund ser ut för att uttalanden ska kunna göras.

Men det är också ärenden där det sker en avvägning mellan diplomatins och politikens språk. En diplomat kan vara intresserad av att hålla en kommunikation öppen, medan den politiska debatten ofta är mycket mer fördömande och tydlig och det är mycket lättare att göra entydiga ställningstaganden. Jag tror att man måste väga in detta och förstå diplomatins krav, även om man inte nödvändigtvis håller med om varje del av hur något formuleras utan skulle vilja ha det skarpare.

Vi har tre sådana ärenden. Vi har statsministerns uttalande om ett vapensystem, som lämnas utan några ytterligare kommentarer från konstitutionsutskottet. Vi har utrikesministerns uttalande om Turkiet, där det går att konstatera att det finns ett underlag för uttalandet. Detta innebär inte att alla ledamöter omedelbart måste dela den syn som finns. Men det fanns ett underlag, och det är välmotiverat i den diplomatiska kontexten.

Vi har också dåvarande utrikesministerns uttalande om vapenexport till Ukraina. Där tyckte jag, får jag erkänna, att det var mycket enklare innan vi hade en utfrågning med utrikesministern. Men när analysen fördjupas och man får se fler och fler argument blir det också svårare att vara kategorisk. Och det kanske är det som är vårt syfte - att just väga för- och nackdelarna mot varandra.

Jag tyckte, sanningen att säga, att det var en klargörande utfrågning såtillvida att det faktiskt redogjordes för de skäl som fanns för att ha en avvaktande hållning. När vi i betänkandet konstaterar att det fanns skäl för just en avvaktande hållning skulle jag nästan kunna sträcka mig till att säga att de nog till och med var rätt goda.

Sedan är det olyckligt att det, i sitt sammanhang och som det uttalades, kunde uppfattas som att det skulle krävas en lagändring längre fram. Men det finns inte mer att anföra än just det faktum att risken för ett missförstånd borde ha beaktats lite tydligare.

Sedan finns det, herr talman, ytterligare en typ av ärenden, som några har varit inne på, nämligen sådana som är förberedda och noggrant planerade. Kanske är regeringsförklaringen ett av de dokument som är absolut mest processat, vägt på guldvåg och värderat in i minsta detalj. Men det är samtidigt också ett dokument som utgör en kombination av sakligt framställd informationsgivning och politisk motivering. Det är fullt förståeligt om alla i kammaren inte delar de politiska motiven för en skrivning i regeringsförklaringen. Man ska därför väga vad som är information och vad som är politik i den. Vi ska inte göra en bedömning av det politiska.

Vi kan konstatera att det fanns ett underlag för statsministerns uttalande om fossilfri industrination i regeringsförklaringen. Alla behöver inte hålla med om slutsatserna av underlaget, för det är politik. Men det fanns ett underlag för uttalandet. Det var dock olyckligt att det ändå blev en diskussion om underlaget snarare än om det politiska innehållet. Just denna fara för missförstånd finns det anledning att betona och lyfta upp.

För att sammanfatta, herr talman, skulle jag säga att vi överlag ger ett ganska gott betyg. Demokratin och debatten fungerar bra. Uttryckssättet i debatten är förtroendefullt och bra. Därför, herr talman, skulle jag, eftersom vi inte ska fatta beslut om detta, vilja avsluta med att säga att jag verkligen ser fram emot att vi tillsammans kan fortsätta på den goda vägen för att successivt förbättra debattklimatet och debattens innehåll och tydliggöra politiken. Det gynnar Sverige, och det gynnar svensk demokrati.

Fru talman! Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring - så skaldades det 1439. Då handlade det väl förmodligen i huvudsak om frihet från dansken, men orden har också i dag ett värde. När vi diskuterar frihet är det något vi sätter väldigt högt. För att friheten ska säkras är den kopplad till rättigheter, och därför heter betänkandet Fri- och rättigheter m.m. Men egentligen handlar det om umgängesformer, om hur vi ska förhålla oss till varandra.

Fri- och rättig-heter m.m.

Det är klart att det finns några enkla principer. Vi kan säga: Du kan göra ganska mycket så länge du inte skadar någon annan. Vi kan också säga: Vi har ett skydd, men vi har också ett ansvar för att inte skada de institutioner som bär upp skyddet, för vi är beroende av detta gemensamma skydd. Det är alltså ansvar för andra, och det är ansvar för institutioner. Allt detta beskrivs hos oss i regeringsformen där de grundläggande fri- och rättigheterna kodifieras. Där beskriver man det snarare i perspektivet att du inte ska utsättas för vissa inskränkningar av din frihet, medan vi ofta diskuterar det i positiva termer, det vill säga vad du har rätt till.

Jag ska inte gå igenom alla yrkanden i detta motionsbetänkande, för det skulle föra alldeles för långt. Jag ska snarare börja med att deklarera en allmän hållning: Det är nog skäl att ta det försiktigt. Vi kan nämligen förstöra väldigt mycket som tar tid att bygga upp. Därför är många frågor av karaktären "kul påpekande, kan vara värt att beakta men behöver utredas betydligt vidare".

Låt oss börja med några sådana saker. Ett område som på senare tid har blivit väldigt aktuellt är frågan om skydd för aborträtten. Det finns ett antal motioner om det. Det är väldigt lätt att se skälet till att aborträtten tas upp, för den har varit ifrågasatt i vissa länder. Den har funnits, och det har alltid varit en diskussion eftersom det också är en moralisk fråga för personen. Men det är inte alldeles lätt att se hur den direkt ska kunna föras in i en rättighetskatalog eller i det resonemang som ligger bakom. Därför tycker jag att det är välkommet att det finns en stor enighet i att detta ska utredas, och sedan kan det finnas intresse av att betona det mer eller mindre. Det kommer hur som helst till stånd en utredning om hur man ska stärka skyddet för aborträtten. Om det sedan blir i grundlagsform eller någon annanstans är en sådan sak som utredningen får visa.

Ett antal av motionerna handlar om gränsdragningen mellan min egen frihet och när jag skadar andra. Två exempel är motioner om könsidentitet, hbtq-rättigheter och liknande. Man kan, tycker jag, tillåta väldigt mycket så länge det inte går ut över någon annans möjlighet.

En sådan gränsdragningsfråga gäller också vissa av de religiösa frågor som lyfts här. Ska man tillåta bärandet av slöja? Jag har i grunden svårt att se att någon genom att bära slöja skulle kränka någon annan. Men det är klart att om någon tvingas till det är det ju en förlust av fri- och rättigheter för slöjbäraren. Där är det en avvägningsfråga. Samma sak kan gälla allt från kyrkklockor till böneutrop. När kränker det och när kränker det inte?

Lite grann får man ändå hantera att det finns en avvägning mellan vad man ska tåla och vad man får tåla i ett fritt och öppet samhälle. Jag får faktiskt tåla att det finns en och annan här i kammaren som kan vilja säga emot mig. Jag tänker inte bli kränkt för det, för jag tycker att det är det som är själva grunden i vad vi håller på med.

Fru talman! Det finns också ett antal motioner som handlar om skyddet för möjligheten att föra ett civiliserat och begåvat samtal om svåra frågor. Det handlar om hur vi ska skydda oss mot den som attackerar vår demokrati och hur vi ska skydda oss från påverkan utifrån. Just det faktum att jag tänker tillåta att ni skäller på mig om ni vill är kanske det första och främsta skyddet för demokratin, nämligen den fria debatten - att vi inte sopar under mattan utan för diskussionen där den ska föras. Skulle det misslyckas så att detta utsätts för hot eller andra övergrepp är det redan i dag olagligt. Vi kan diskutera detta i samband med att vi diskuterar fri och rättigheter, och det kanske är där motionerna hör hemma. Men jag är inte alldeles säker på att konsekvenserna blir att folk skulle bli mindre hotande om vi bara fattar ytterligare ett beslut om att det är olagligt en gång till. I första hand måste vi föra den intellektuella diskussionen och debatten här i kammaren, för så skyddar vi friheten.

Fru talman! Här är ett stort antal motionsyrkanden, som jag sa inledningsvis. Det finns mycket att ta till sig och fundera över. Det finns mycket som är både bra och alarmerande, och ibland sådant som man kan tycka är fel tänkt. Men allt detta måste ske med aktsamhet om de system vi har. Slutet på första versen i biskop Thomas frihetssång, som jag lät inrama detta anförande, säger att med frihet följer ära. Detta är nog ett förhållningssätt som vi ska ha. Vi ska agera hederligt och vi ska vara ärliga mot varandra, för då får vi också äran.

Fru talman! Jag vill yrka bifall till konstitutionsutskottets förslag i betänkandet.

I detta anförande instämde Lars Engsund (M).

Herr talman! Detta betänkande, Författningsfrågor, kan väl med ett pretentiöst uttryck sägas behandla fundamentet för vår demokrati.

Betänkandet är till sin karaktär väldigt brett. Det rör allt från införande av republik till lobbyister och hur riksrevisorer ska arbeta. Naturligtvis är det bra om ett fundament är brett, men det gör det också helt omöjligt att i ett sammanhang behandla alla de förslag som finns här.

Herr talman! Jag har valt att titta på fyra av de frågor som är uppe, inte för att de är de tyngsta eller viktigaste men för att de kan illustrera den hållning man bör ha i sådana ärenden som är just fundamentala och grundläggande.

Låt mig börja med frågan om republik, herr talman! Visst vore det ett historiskt beslut om vi skulle fatta det i dag. Vi skulle med all sannolikhet skriva in oss i historieböckerna. Jag tycker dock inte att vi ska fatta det beslutet, och det är av två skäl.

Det ena är att jag inte tycker det. Vilka uppfattningar vi har i frågan om republik är vi förmodligen rätt klara över, var och en, och jag tror inte att det är jättelätt att hitta en debattlösning på det.

Det andra är att det är få frågor där det vore så olämpligt att vi skulle vara splittrade i två mer eller mindre jämnstora grupper, för det är lite svårt att tänka sig en situation där en stat byter statsskick med fyraårsintervall. Det är ett beslut som fattas en gång, och då ska det vara väldigt väl förankrat. Därför är det lätt att säga nej, det kan vi inte ställa oss bakom i dag - även om jag vet att det finns de som är övertygade för det och de som liksom jag är rätt övertygade om att det inte är ett bra beslut.

Herr talman! En annan fråga som kommer upp här är den om register över lobbyister. Det blev visst ett rim, men det var inte meningen.

Låt mig börja med att säga att det är en självklarhet att vi alla bör sträva efter att lyssna på åsikter. Det är liksom själva uppdraget som förtroendevald att höra vad folk säger, värdera det och få det att omsättas till politiska ställningstaganden.

Jag tycker att man ska lyssna på alla. Det innebär att jag lyssnar på kompisar och på dem jag möter en kort stund. Jag lyssnar på föreningar, intresseorganisationer och företag. Frågan är var jag drar gränsen för när det blir en lobbyist. Är det när man tycker något? Då skulle jag ju inte lyssna på någon. Är det när man är anställd för att tycka något? Var drar man gränsen?

Det här är problemet. Det är lätt att säga att vi skulle vilja ha ett register över lobbyister. Det är mycket svårare att definiera det - kanske framför allt när man i statsvetenskaplig litteratur i dag allt oftare ser att föreningslivet har gått från att vara ett kitt för att bygga samhällen, som det var när det kom till för ett femtiotal år sedan eller kanske hundra år sedan, till att mer och mer bli intressebevakning eller vad vi skulle kunna kalla lobbyism. Just därför är detta en fråga som det är farligt att fatta beslut om. Definitionerna gör det svårt att veta var vi hamnar.

Herr talman! Den tredje frågan gäller det jag sett någonstans här - att man skulle grundlagsfästa att ha kronan i Sverige.

Jag kan förstå att det finns de som tycker att det är bra med euron och de som tycker att det är dåligt med euron och vill ha kvar kronan. Även det är en fråga där positionerna är ganska tydliga.

Den fråga vi ska ställa oss är: Ska vi grundlagsfästa någon uppfattning eller synpunkt i en pågående diskussion? Är det inte så att vi då nästan börjar skriva grundlagar mot dåligt omdöme hos de förtroendevalda? Ska inte de förtroendevalda tvärtom ha möjligheten att äga ett antal frågor?

Vi kan också se att det kommer att förändras över tid. Jag kan lätt erkänna att jag i början, när jag var ungdomspolitiker, var emot att vi skulle gå med i Europeiska unionen. Hade det varit grundlagsfäst hade det varit en svårare process. Om den hade blivit annorlunda kan jag inte bedöma. På samma sätt är det inte så länge sedan vi hade en större spridning i åsikterna om Natomedlemskap än vi har i dag.

Därför känns det som att allt som är föremål för debatt också ska kunna ägas i den allmänna debatten och därmed är en dålig kandidat för grundlagsfästning.

Den sista frågan jag vill lyfta upp är det som står i betänkandet om hot mot förtroendevalda.

Först av allt: Det är naturligtvis fullständigt orimligt att man ska utsättas för hot för att man tar ett uppdrag. Vi ska allihop kunna stå här stolta och säga: Jag låter mig inte hotas till ett ställningstagande. Jag står trygg i min övertygelse. Å andra sidan tror jag att vi alla är så mänskliga att vi kan erkänna att om hotet börjar komma nära kommer vi nog att se till vår egen bekvämlighet först.

Vad jag egentligen vill lyfta fram med det här är naturligtvis en farhåga för hoten men också det faktum att det redan i dag är olagligt att hota. Därför är det svårt att se hur vi ska kunna stärka skyddet mot hot ytterligare. Skulle det hjälpa att vi skriver in i regeringsformen att man inte får hota förtroendevalda? Skulle det bli fler poliser som kan skydda förtroendevalda då? Eller skulle vi låsa in oss i bunkrar och därmed sannolikt minska öppenheten? Det är också en fråga som måste leva. Sedan förstår jag oron, och jag är den förste att skriva under på den.

Herr talman! Jag har beskrivit fyra frågor i detta betänkande: den om det historiska beslutet, den där det är tolkningsproblem, den där vi har en aktuell debatt och den som är het just nu. Min slutsats i alla de fyra fallen är att man kan ha uppfattningar och förstå uppfattningar. Vi kan debattera sakfrågorna, men när det gäller konstitutionen ska det ganska mycket till innan det är läge att skriva in något i grundlagen. Då är det ett långsamt utvecklande som måste till och små steg som måste tas.

Herr talman! Låt oss se detta som en idébank och en möjlighet att utreda! Låt oss föra en levande debatt i många av dessa frågor, allt från de dagsaktuella till de långsiktiga, men låt oss skynda långsamt! Låt oss ta det steg för steg!

Det är naturligtvis drömuttalandet för en konservativ politiker: Ta det nu lite lugnt här! Avvakta lite grann till! Tänk över det här; gör inget förhastat! Men, herr talman, det är den slutsats jag kommer till när jag nu yrkar bifall till förslaget i konstitutionsutskottets betänkande nummer 30 om författningsfrågor.

Herr talman! Jag måste säga att jag blir lite förvånad över sättet att argumentera. Det jag uppfattar utifrån ledamoten Wetterlings svar är att det närmast är de lokala servicekontoren det är fråga om. Det är ingenting annat, alltså?

Du talar om att vi inte ska styra enligt new public management. Var någonstans står det att vi styr enligt new public management? Det var en nationalekonomisk term som man resonerade om. Det finns naturligtvis poänger med den, men precis som du säger finns det också poänger med att se medborgare som just medborgare. Det var därför jag var tvungen, när jag frågade om detta, att göra den kopplingen - att vi nog egentligen är medborgare och inte kunder.

Samtidigt handlar new public management och företagstänket om att försöka göra det så bra som möjligt därför att det är vad som genererar resultat. Det blir därför lite för översiktligt, lite för grunt och lite för mycket slagord när man säger att staten inte kan styras som ett företag. Då kommer man också att behöva tala om vilka fel som görs i dag.

Jag kan konstatera att det som ledamoten Wetterling tar som exempel är att det kan vara svårt för vissa delar av landet att få service. I övrigt var det uppenbarligen inte så mycket som det klatschiga uttalandet byggde på.

Herr talman! Tack, Jessica Wetterling, för ditt inlägg! Jag uppfattade av inledningen att det var viktigt att slå fast att staten inte kan styras som ett företag. Därefter kom en lång utläggning om betydelsen av att serva sina medborgare, eller kunder, som ett företag hade sagt. Är det inte precis vad ett företag brukar sträva efter - att möta kundernas behov? Är det inte just det som ett företag innebär?

Jag är lite osäker på vad ditt inlägg egentligen syftade till. Vad vill du ha för förändring? Vad är det som inte är bra med den offentliga förvaltningen i Sverige i dag, eftersom du gör detta tydliga uttalande och därmed ger en antydan om att det styrs som ett företag. Jag skulle önska ett förtydligande av vad som efterlyses.

Fru talman! Vi ska nu diskutera konstitutionsutskottets betänkande om offentlig förvaltning. Begreppet offentlig förvaltning kan låta lite byråkratiskt och tråkigt, men i grunden handlar betänkandet om den kanske vanligaste skärningspunkten mellan svenska medborgare och staten. Det är när vi möter en myndighet som vårt förhållande till staten prövas. Det är där tilliten mellan statsmakterna och medborgarna skapas.

Det kan uppfattas som att det är byråkratiskt. Det är mycket som ska skickas in - borde man inte bara kunna ge mig beskedet att det är okej? Det kan också uppfattas som att det fattas fel beslut. Det hör till saken att man inte alltid är nöjd i allt med alla beslut man får. Man har lite grann en känsla av att stå med mössan i hand inför statsmakten för att få svar på de önskemål och frågor man har.

Men, fru talman, jag tror att vi också kan konstatera att vi knappast kan klara oss utan den offentliga förvaltningen. Det skulle inte vara ett samhälle som bygger på rättssäkerhet om vi inte hade någon som utförde de saker vi fattar beslut om här i kammaren.

Några allmänna principer kan man väl ha för den offentliga förvaltningen. Den ska behandla alla lika. Den ska också vara tydlig och genomskinlig så att man förstår varför man får ett visst beslut. Den ska bygga på rättssäkerhet. Vi bör sträva efter att ha en omfattning på den som motsvarar behovet. Den ska inte vara alltför omfattande, men den ska inte heller vara alltför enkel. Den ska vara effektiv. Den ska vara modern. Den ska vara pålitlig. Den ska vara oväldig. Inför statsmakterna ska man känna att det är trygghet, rättssäkerhet och förtroende som kännetecknar relationen. Sinnebilden är förstås den lite fyrkantige tjänstemannen. Men framför allt handlar det om att bygga tillit mellan staten och medborgarna via den offentliga förvaltningen.

Betänkandet handlar om en stor mängd förslag på hur man kan utveckla och förändra förvaltningen. Det kan handla om att man ska få besked inom en viss utsatt tid så att man som företagare inte ska behöva invänta beskedet alltför länge. Det kan också handla om att man vill ha besked i någon sorts förtid.

Det kan handla om vilket ansvar tjänstemän ska ha för att stå för utfästelser och för att göra riktiga bedömningar. Man kan ibland känna sig lite utsatt inför en tjänsteman, som också har ett informationsövertag.

Det kan handla om att myndigheterna, som jag sa tidigare, ska utföra sina uppgifter oväldigt och inte som en del i ett personligt intresse, för att driva en fråga vidare eller vara aktivistisk. Det kan också handla om hur den lokala servicen ska organiseras, var man ska kunna möta staten och hur det ska fungera.

Alla dessa frågor är viktiga. Men de är svåra att besluta om här och säga: "Nu gör vi si där och så där." Det får konsekvenser. Detta är en process som måste växa fram, eftersom förtroendet mellan medborgare och stat är av central betydelse. Någon har någon gång sagt lite klokt: "Tillit är en viktig sak, stavas lika fram och bak." Så är det; det är viktigt, och det råkar stavas på samma sätt från båda håll.

Herr talman! I betänkandet finns en annan fråga, som kanske inte känns som en grundläggande trygghetsfråga. Det gäller myndighetsorganisation. Jag ska ägna några ord åt ett av förslagen: frågan om att eventuellt flytta ambassaden i Tel Aviv till Jerusalem.

Jag tycker inte att det är ett beslut som vi ska ta här i dag. Jag kanske inte heller håller med. Jag tycker att det är ganska rimligt att varje stat får välja var man ska ha sin huvudstad. Men i Sverige har vi valt en väg där regeringen sköter utrikespolitiken. Och utrikespolitik och diplomati är betydligt mer än att markera i en sådan fråga, än att göra en politisk manifestation. Det handlar också om handelsrelationer och säkerhet för svenska medborgare.

Det är ett förslag som jag förstår kommer upp. Men jag har lite svårt att se hur mycket det egentligen har med förvaltning att göra. Framför allt bör slutsatsen vara att det är en fråga som regeringen ska få äga.

Herr talman! Betänkandet innehåller ett antal idéer och tankar. Det måste vara en fortlöpande debatt, och vi måste här vara överens om att vi ska ha en effektiv, rättvis, rättssäker och vederhäftig offentlig förvaltning.

Herr talman! Därför vill jag yrka bifall till utskottets förslag i konstitutionsutskottets betänkande nummer 24 angående offentlig förvaltning.

Herr talman! President Putin tycker inte om schack. Dessa ord yttrades av schackvärldsmästaren och regimkritikern Garri Kasparov vid en briefing inför dumavalet i Ryssland 2011. Förklaringen kom strax därefter. I schack har man bestämda regler och ett osäkert resultat som avgörs av spelarnas kompetens, förmåga, tajmning och möjligen en gnutta tur. I Putins Ryssland är resultatet bestämt och reglerna osäkra. De avgörs av kompetens, förmåga, tajmning och tur för deltagarna, men de garanterar att regimens resultat uppnås.

I all sin enkelhet pekar detta uttalande kanske precis på det som är avgörande i denna debatt, nämligen betydelsen av rättsstatens principer. Endast i en rättsstat kan nämligen en medborgare utan risk vara kreativ, ta initiativ och bidra till samhällets utveckling. Genom rättsstaten vet man förutsättningarna, och det ger en trygghet. Och då vågar man vara nytänkande. Rättsstaten är därför en väsentlig förutsättning för vårt samhälle.

Det är just frågan om rättsstaten som står i centrum i den rapport som vi nu debatterar med det byråkratiska namnet Kommissionens meddelande 2022 års rapport om rättsstatsprincipen - Situationen i fråga om rättsstatsprincipen i EU.

Herr talman! Vad menar vi då med rättsstatsprincipen? Av dokumentet framgår det att EU är och vill vara en värdestyrd union som bygger på demokrati, rättsstatlighet och grundläggande rättigheter - kombinationen av lagar som garanterar grundläggande rättigheter för medborgare och organisationer och ett rättsväsen som garanterar att lagarna tolkas och tillämpas rättvist och oväldigt. Ingen parts rättigheter förfördelas, och ingen parts intressen sätts framför någon annans intressen. Rättsstatens principer är det som garanterar lika villkor och lika förutsättningar i hela unionen.

I dagarna har vi sett hur det i Israel protesteras mot förändringar i lagarna som förskjuter balansen i rättsstaten. Situationen i Israel påminner oss kanske om att vi ibland tar saker för givna som vi inte ska ta för givna, och därför kan väl protesterna sägas behandla demokratins fundament.

Rapporten syftar inte till att peka ut något land som skyldigt till övergrepp på rättsstaten; därtill finns det andra instrument. Den ska i stället tjäna som en ögonöppnare eller varningssignal om utvecklingen är på väg i fel riktning. Därmed ska den främja en god utveckling och möjligen kunna förebygga den typ av diskussioner som har ägt rum i Israel.

Analysen tar sin utgångspunkt i fyra centrala principer för rättsstatens funktionssätt: domstolsväsendets funktion, regelverk för korruptionsbekämpning, mediers mångfald och oberoende samt institutionella frågor som rör kontroll och motvikter - eller checks and balances, som det brukar heta i engelskspråkig litteratur.

Herr talman! Det är ganska lätt att stämma in i dessa principer och deras betydelse för en fungerande rättsstat. Jag vill lyfta fram två av de punkter som behandlas i rapporten.

Först kommer bekämpandet av korruption, där rapporten pekar på en skenbar motsättning. Samtidigt som de flesta europeiska länder bedöms vara relativt förskonade från korruption uppfattar nämligen sju av tio medborgare att ländernas politiska system i olika delar och omfattning är föremål för korruption. Det är bra att medborgare är uppmärksamma på korruption, men jag tror att det också leder till en ökad misstänksamhet och därmed möjligen en ökad tro att korruptionen är större än den faktiskt är. Kontrollen hamnar hos vaksamma och misstänksamma medborgare - medborgare som måste åtnjuta såväl åsikts- och yttrandefrihet som tillgång till fria medier.

Den andra punkten som jag vill lyfta fram är detta med checks and balances. Det vill jag kanske mest göra därför att det inte är så vanligt i Sverige att diskutera balanserande punkter - även om vi var tidiga med det när vi inrättade Riksdagens ombudsmän som en särskild funktion för att granska regeringen. 1809 års regeringsform byggde i hög grad på just kontroll och motvikt mellan riksdagen och det som då var konungen och i dag är regeringen. Betydelsen av detta kan knappast överskattas, vare sig historiskt eller i dagens läge.

Herr talman! Kommer då Sverige undan kritik i rapporten? Nja, det riktas ingen kritik, men rekommendationer ges, vilket redan har beskrivits av min utskottskollega här. Det handlar om att vi ska beakta europeiska normer för rättsväsendets oberoende och att vi bör se över karantänsregler för ledande personer i statlig tjänst. Kampen mot mutor i utlandet bör intensifieras, och finansiering av civilsamhällesorganisationer ska inte otillbörligt påverka engagemanget.

Detta är rekommendationer som pekar på en förbättringspotential och som naturligtvis kan stärka demokratin. Det finns all anledning att ta till oss dessa rekommendationer på samma sätt som vi förutsätter att alla medlemsstater tar till sig rekommendationerna i rapporten. Stärks rättsstatens principer i hela unionen får vi nämligen såväl bättre regler i Sverige som en förstärkt, rättvis och demokratisk europeisk union.

Herr talman! Kasparov lärde oss att detta är viktigt, och vi ska lyssna och lära av rapporten. Det är därför mycket positivt att det är ett enigt utlåtande från KU gällande rapporten om rättsstatens principer. Rättsstaten är en central grund för demokratin i Sverige. Jag yrkar därför bifall till KU:s förslag i utlåtandet 2022 års rapport om rättsstatsprincipen.

Fru talman! Lite historienörd som jag är kunde jag inte låta bli att se vad som stod i 1809 års regeringsform.

Där står i 100 §: Justitieombudsmannen åligge att vid varje riksdag till riksens ständer aflämna en allmän redogörelse för sin förvaltning af det honom förtrodda ämbete samt däruti utreda lagskipningens tillstånd i riket, anmärka lagarnas och författningarnas brister och uppgiva förslag till deras förbättring. Var han ock skyldig att emellan riksdagarna årligen ett utlåtande över dessa ämnen genom trycket kungöra.

Det är en viss tradition vi har när vi tar del av ämbetsberättelsen. Den finns tydligen sedan 1810. Det är i år en rätt tjock bok i den serien.

Fru talman! Man kan fundera över varför vi införde en JO. Jag tror att vi kan konstatera att det allra viktigaste är att det är någon sorts sista utpost. Det är en möjlighet att föra fram synpunkter på ett sätt som når riksdagen i dag.

Det är en möjlighet att få synpunkterna prövade inte i sak men i form. JO kan inte fatta ett beslut i stället för en domstol eller en myndighet. Men JO kan påpeka att det inte har gått rätt till eller att man borde ha kunnat göra annorlunda. Det kan för den delen påpekas att det har gått rätt till och att den som klagar är i ogjort mål.

Framför allt tror jag att det allra viktigaste är att vi alla vet att vi har rätt att få en saklig, oväldig och respektfull hantering av de synpunkter vi har och att vi kan lämna dem till JO. Det tror jag är den allra största rollen för JO.

Om man ser på de drygt 10 000 eller nästan 11 000 ärenden som varit föremål för behandling är en del av dem naturligtvis rätt så rutinartade. Men ett antal förtjänar att man tittar på djupet. För egen del var det ett ärende gällande avvägningen mellan politisk åskådning och åsikt i regeringsformen som kom utifrån ett klagomål gällande frågeställningar inför mönstring. Det väckte frågor för mig.

Man kan säkert hitta andra exempel i boken. Den är fördjupande och saklig. Samtidigt är den också en väldigt tydlig temperaturmätare. Klagomål kommer på de områden där medborgarna nu upplever att de har anledning att föra fram synpunkter.

På en gång är det både en möjlighet till fördjupning och därmed också eventuellt förslag till förändringar och förbättringar och en möjlighet att stämma av temperaturen och göra samma bedömningar.

Vi kommer i ett senare ärende om den JO-utredning som är genomförd att bland annat behöva ta ställning till om det ska göras några organisatoriska förändringar. Här har också nämnts behovet av eventuellt en första instans i fler ärenden än vad som är för handen just nu. Vi får återkomma till det.

Fru talman! När vi nu står med JO:s ämbetsberättelse är det med tacksamhet för den genomlysning det ger av det svenska samhället. Det är precis som det stod i 1809 års regeringsform. Det är också ett underlag för vårt framtida agerande.

Det är lätt att anbefalla läsning av ämbetsberättelsen. Det ger en väldigt trovärdig och genomarbetad bild av situationen som den är.

Fru talman! Det är för mig enkelt att ställa mig bakom utskottets förslag att ämbetsberättelsen läggs till handlingarna.