Fru talman! Vi ska nu diskutera konstitutionsutskottets betänkande om offentlig förvaltning. Begreppet offentlig förvaltning kan låta lite byråkratiskt och tråkigt, men i grunden handlar betänkandet om den kanske vanligaste skärningspunkten mellan svenska medborgare och staten. Det är när vi möter en myndighet som vårt förhållande till staten prövas. Det är där tilliten mellan statsmakterna och medborgarna skapas.

Det kan uppfattas som att det är byråkratiskt. Det är mycket som ska skickas in - borde man inte bara kunna ge mig beskedet att det är okej? Det kan också uppfattas som att det fattas fel beslut. Det hör till saken att man inte alltid är nöjd i allt med alla beslut man får. Man har lite grann en känsla av att stå med mössan i hand inför statsmakten för att få svar på de önskemål och frågor man har.

Men, fru talman, jag tror att vi också kan konstatera att vi knappast kan klara oss utan den offentliga förvaltningen. Det skulle inte vara ett samhälle som bygger på rättssäkerhet om vi inte hade någon som utförde de saker vi fattar beslut om här i kammaren.

Några allmänna principer kan man väl ha för den offentliga förvaltningen. Den ska behandla alla lika. Den ska också vara tydlig och genomskinlig så att man förstår varför man får ett visst beslut. Den ska bygga på rättssäkerhet. Vi bör sträva efter att ha en omfattning på den som motsvarar behovet. Den ska inte vara alltför omfattande, men den ska inte heller vara alltför enkel. Den ska vara effektiv. Den ska vara modern. Den ska vara pålitlig. Den ska vara oväldig. Inför statsmakterna ska man känna att det är trygghet, rättssäkerhet och förtroende som kännetecknar relationen. Sinnebilden är förstås den lite fyrkantige tjänstemannen. Men framför allt handlar det om att bygga tillit mellan staten och medborgarna via den offentliga förvaltningen.

Betänkandet handlar om en stor mängd förslag på hur man kan utveckla och förändra förvaltningen. Det kan handla om att man ska få besked inom en viss utsatt tid så att man som företagare inte ska behöva invänta beskedet alltför länge. Det kan också handla om att man vill ha besked i någon sorts förtid.

Det kan handla om vilket ansvar tjänstemän ska ha för att stå för utfästelser och för att göra riktiga bedömningar. Man kan ibland känna sig lite utsatt inför en tjänsteman, som också har ett informationsövertag.

Det kan handla om att myndigheterna, som jag sa tidigare, ska utföra sina uppgifter oväldigt och inte som en del i ett personligt intresse, för att driva en fråga vidare eller vara aktivistisk. Det kan också handla om hur den lokala servicen ska organiseras, var man ska kunna möta staten och hur det ska fungera.

Alla dessa frågor är viktiga. Men de är svåra att besluta om här och säga: "Nu gör vi si där och så där." Det får konsekvenser. Detta är en process som måste växa fram, eftersom förtroendet mellan medborgare och stat är av central betydelse. Någon har någon gång sagt lite klokt: "Tillit är en viktig sak, stavas lika fram och bak." Så är det; det är viktigt, och det råkar stavas på samma sätt från båda håll.

Herr talman! I betänkandet finns en annan fråga, som kanske inte känns som en grundläggande trygghetsfråga. Det gäller myndighetsorganisation. Jag ska ägna några ord åt ett av förslagen: frågan om att eventuellt flytta ambassaden i Tel Aviv till Jerusalem.

Jag tycker inte att det är ett beslut som vi ska ta här i dag. Jag kanske inte heller håller med. Jag tycker att det är ganska rimligt att varje stat får välja var man ska ha sin huvudstad. Men i Sverige har vi valt en väg där regeringen sköter utrikespolitiken. Och utrikespolitik och diplomati är betydligt mer än att markera i en sådan fråga, än att göra en politisk manifestation. Det handlar också om handelsrelationer och säkerhet för svenska medborgare.

Det är ett förslag som jag förstår kommer upp. Men jag har lite svårt att se hur mycket det egentligen har med förvaltning att göra. Framför allt bör slutsatsen vara att det är en fråga som regeringen ska få äga.

Herr talman! Betänkandet innehåller ett antal idéer och tankar. Det måste vara en fortlöpande debatt, och vi måste här vara överens om att vi ska ha en effektiv, rättvis, rättssäker och vederhäftig offentlig förvaltning.

Herr talman! Därför vill jag yrka bifall till utskottets förslag i konstitutionsutskottets betänkande nummer 24 angående offentlig förvaltning.

Herr talman! "Sverige kan inte längre styras som ett företag." Så löd rubriken på en debattartikel som publicerades förra veckan. Undertecknare var fackförbundet ST:s ordförande tillsammans med flera forskare, och de efterlyste en ny förvaltningspolitik - en politik som inte är influerad av näringslivets sämsta delar och som satsar på kärnverksamhet i stället för att bygga upp enorma kontrollsystem och lägga ökade effektiviseringskrav på redan slimmade verksamheter. Det är inte svårt att hålla med.

Resultatet av de senaste 30 årens härjningar med new public management syns överallt i den kommunala, regionala och statliga sektorn. Det funkar helt enkelt inte, utan har lett till ökad stress och arbetsbelastning på anställda samtidigt som många myndigheter i dag kämpar med långa handläggningstider och har svårt att uppfylla de förväntningar invånarna har och har rätt att få uppfyllda.

Vi ska kunna lita på att om vi drabbas av brott - då kommer polisen. Om vi drabbas av arbetslöshet - då ska vi få hjälp av Arbetsförmedlingen att hitta ett nytt arbete. Om vi blir sjuka - då ska vi enkelt kunna anmäla detta till Försäkringskassan och få ersättning inom kort så att vi slipper skuldsätta oss. Och inför att vi går i pension - då ska vi få korrekt och bra information av Pensionsmyndigheten, oavsett om vi är födda 1957 eller något annat år.

Herr talman! Sverige kan inte längre styras som ett företag. De senaste årtiondena har det offentliga ofta varit först med att lämna landsbygd och förorter åt deras öde. Vårt land har stora och växande regionala skillnader. Ojämlikheten är tydlig för alla. Pengarna finns i centrum, i de stora städerna och i stadskärnorna samtidigt som landsbygden, bruksorterna och förorterna lämnas efter.

Av de tio rikaste kommunerna i Sverige finns åtta i Stockholms län. Alla de tio fattigaste ligger på landsbygden. Trots att alla partier, i alla fall i valrörelserna, säger sig vilja bryta klyftan mellan stad och land verkar det inte gå åt rätt håll. Vänsterpartiet anser att statlig närvaro är en förutsättning för att alla ska ha både rätten och möjligheten att bo var de vill i landet.

Det behövs en övergripande strategi som bygger på långsiktighet, utvecklad samverkan och större regionalt inflytande för att se till att grundläggande samhällsservice finns i hela landet eftersom tillgången till offentlig service är avgörande för att människor ska kunna leva sina liv. Detta förpliktar, herr talman, och ställer högre krav på statliga verksamheter än på privata verksamheter.

Jag får erkänna att jag personligen har haft - och fortfarande har - stora förhoppningar på de statliga servicekontoren. Jag tror fortfarande på idén om att öka den statliga närvaron genom att myndigheter går ihop för att kunna ge bra personlig service på fysiska kontor och även erbjuda ökad tillgänglighet, särskilt för dem med svårigheter att sköta sina ärenden digitalt.

Samtidigt får man konstatera att Riksrevisionens granskning och utvärdering av de statliga servicekontoren, som kom i slutet av förra året, tyvärr var ganska nedslående läsning. Riksrevisionen konstaterade nämligen att servicekontoren inte ger likvärdig service utan verkar med helt olika förutsättningar. Riksrevisionen konstaterade också att det inte går att säkerställa att alla besökare får likvärdig service och gav exempel på att besökare ofta söker hjälp med ärenden som servicekontoren inte har befogenhet att hjälpa till med. I längden riskerar det att leda till minskat förtroende för de myndigheter som är anslutna.

Herr talman! Som statligt anställd arbetar man i medborgarnas tjänst och med ett särskilt förtroende och uppdrag. Inte sällan utövar man även myndighetsutövning. Dessutom ställs höga krav på att man efterlever den statliga värdegrund som vilar på våra grundlagar och de mål som finns för den svenska förvaltningen - alltså att alla myndigheter genomför sitt uppdrag på ett demokratiskt, effektivt och rättssäkert sätt och är fria från korruption.

En del i detta har också Justitieombudsmannen, JO. Det är en myndighet under riksdagen som jag vet att ledamöterna i just konstitutionsutskottet är extra förtjusta i eftersom JO granskar att myndigheterna arbetar enligt de lagar och regler som styr deras arbete - särskilt sådana lagar som berör enskildas rättigheter och skyldigheter i förhållande till det allmänna.

Herr talman! Slutligen vill jag säga något kort om tjänstemannaansvar. Med tanke på att ett statligt jobb kan ge stor makt över den enskilde finns det så kallade tjänstemannaansvaret, vilket bland annat innebär att anställda kan dömas för tjänstefel. Ibland framstår det i debatten som att det inte finns några konsekvenser för den som uppsåtligen eller genom oaktsamhet brustit i sin myndighetsutövning. Det är fel.

Under förra mandatperioden utreddes om det straffrättsliga ansvaret för tjänstefel borde utvidgas, efter ett tillkännagivande från konstitutionsutskottet. Men enligt utredningen som kom 2020 fanns det inte några starka skäl att avgränsa tjänstefelsansvaret på annat sätt än till myndighetsutövning. Det är ett noga utmejslat begrepp som över tid har lett till en bättre tillämpning. Utredningen kom också fram till att ett utvidgat tjänstemannaansvar troligtvis skulle leda till en efterfrågan hos de anställda på tydligare styrning av verksamheterna, vilket i sin tur kan leda till ökad detaljering som nog ger ännu mer problem med handläggningstider och annat.

Man anförde också i utredningen att ett alltför strängt och onyanserat straffansvar riskerar att skapa en osäkerhetskultur bland tjänstemännen som kan leda till att de blir rädda att fatta beslut. Fackförbundet ST vittnar om att en sådan kultur redan finns.

Trots allt detta och trots att riksdagen senast för ett år sedan röstade om att göra ett nytt tillkännagivande om utvidgat tjänstemannaansvar och att det föll här i riksdagen noterar jag att regeringen och dess samarbetspartier ändå lovar att införa ett sådant. Det gör man trots att man inte tar ansvar för de andra saker som enligt fackförbund och andra som jobbar inom staten skulle kunna leda till en bättre hantering av det offentliga. Exempelvis ST betonar att det som i stället behövs är mer resurser och ökad personaltäthet för att man ska kunna höja kvaliteten i den offentliga verksamheten.

Herr talman! Jag ska försöka förtydliga vad jag sa i mitt tidigare inlägg. Det handlar om ett motionsbetänkande, vilket gör att Vänsterpartiet inte har lagt fram några egna förslag den här gången och därför inte har några reservationer.

Jag tror inte att det är en överraskning för ledamoten eller för Moderaterna att Vänsterpartiet är starkt kritiska till att man använder sig av new public management som en kultur i den statliga verksamheten på samma sätt som man gör inom företag.

Jag försökte vara tydlig, men jag ska försöka vara ännu tydligare. Jag anser att det finns en skillnad mellan det uppdrag som staten har och det uppdrag som ett företag har. Jag tycker att det är fel att prata om våra invånare och medborgare i Sverige som kunder. Man är inte kund, utan man är medborgare i Sverige och har rätt att förvänta sig en god service oavsett var i landet man bor.

I det system som är styrande nu kan vi se att staten varit en av de första som drar sig bort från stora delar av Sverige. Man lämnar det som inte är lönsamt och fokuserar på storstäderna. Samtidigt pratar alla partier, mig veterligen även Moderaterna, om att det är viktigt att ha goda förutsättningar och att man har rätt att förvänta sig en viss service oavsett var i landet man bor.

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan! Jag får beklaga ifall jag använder mig av för många klatschiga slagord, men jag citerade rubriken på en artikel i DN som var undertecknad av nio olika forskare, som fokuserar just på den statliga förvaltningen och statlig verksamhet, tillsammans med fackförbundet ST:s ordförande. Det var de som satte rubriken att staten inte kan styras som ett företag. Men jag håller med om det, och man pratade inte enbart om de statliga servicekontoren.

Ledamoten lyfte upp den rapport från Riksrevisionen som säger att man kanske behöver bromsa lite med de statliga servicekontoren. Jag tror på idén med statliga servicekontor, men då är det viktigt att de statliga servicekontoren kan fylla den funktion som de är tänkta att fylla. Annars leder det bara till att medborgare ännu en gång blir besvikna över den service de kan få, eller kanske snarare inte kan få.

Det som jag också lyfte fram men som ledamoten kanske inte hörde handlade om de effektiviseringskrav, nedskärningar och andra saker som har präglat den offentliga verksamheten under minst 30 år. Detta tycker jag och Vänsterpartiet är dåligt, och vi har lagt fram förslag för att förändra det.

Herr talman! I dag för 75 år sedan hände det omöjliga; ett land återuppstod efter det att dess invånare under närmare 2 000 år hade levt i förskingring, utspridda över hela världen. Detta skedde som världssamfundets svar på Förintelsen under andra världskriget. I dag firar Israel sin självständighetsdag, och den 14 maj firas 75-årsdagen för när den judiska staten Israel 1948 utropades av landets första premiärminister David Ben-Gurion.

Det finns i dagens betänkande, som vi nu behandlar, en lång rad kristdemokratiska motioner och motioner från andra partier om att flytta Sveriges ambassad till Jerusalem. Nu är det inte riksdagens sak att avgöra var regeringen väljer att placera sina beskickningar. Därför kommer vi att avslå motionerna, men låt mig ändå klargöra att Kristdemokraterna ser Israel som Mellanösterns enda demokrati. Det judiska folket har under alla år i diaspora betraktat Jerusalem som sin självklara huvudstad. I årtusenden har man vid påsken hälsat varandra med orden "Nästa år i Jerusalem". Där finns också landets parlament, knesset, som jag besökte tillsammans med en grupp parlamentariker så sent som i januari i år.

Kristdemokraterna anser att Sverige snarast ska erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och efter erkännandet påbörja processen med att flytta den svenska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem. Detta kommer vi att fortsätta att agera för.

Herr talman! I övrigt belyser detta betänkande många viktiga perspektiv kring offentlig förvaltning. Några av dem har lyfts upp här i dag. Betänkandet är långt, och därför finns tyvärr delar som vi inte har möjlighet att lyfta fram under dagens debatt.

Jag vill här lyfta upp frågan om den demokratiska delaktigheten. Vi är ju alla måna om valhemligheten. Ingen ska behöva avslöja sina politiska åsikter - eller andra åsikter heller, för den delen - om man inte själv väljer att göra det. Men tänk på hur det såg ut i valsedelsställen i höstas! Det var många med alla sinnen i behåll som hade svårt att hitta rätt valsedel. Om du då har en synnedsättning kan det vara näst intill omöjligt att hitta rätt valsedel utan att behöva begära hjälp för att hitta och ta rätt valsedel och kryssa i din personröst för just din kandidat. Då är ju valhemligheten röjd. Detta är en utmaning som ännu inte har fått sin lösning.

Även de lokala servicekontoren avhandlas i betänkandet, som ju en tidigare talare har varit inne på. Det är en viktig likvärdighetsfråga för att offentlig service ska komma våra invånare till del, både i segregerade och i socialt utsatta förorter men även på landsbygden där avstånden är långa.

När min familj flyttade till Vimmerby, en medelstor småländsk stad, fanns där kontor för Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Skatteverket. Trettio år senare hade de alla lagts ned. Invånarna fick åka till grannstäderna i stället. Det råkar ju dessvärre finnas ett samband. De personer som är i störst behov av tjänsterna från dessa offentliga myndigheter är de som har störst svårigheter att ta sig dit. Det kan vara på grund av själva orsaken till att de söker tjänsten - sjuklighet eller arbetslöshet - och den ekonomiska utsatthet som följer av tillstånden. Därför är servicekontoren viktiga för att tillhandahålla dessa tjänster på ett likvärdigt och högkvalitativt sätt. Dessutom är de ett sätt att öka den statliga närvaron i landets kommuner. Dessvärre visar Riksrevisionens rapport att den nya organisationen med servicekontor inte fullt ut kan säkerställa likvärdig service, men den diskussionen kommer vi att ta i samband med ett annat betänkande senare i vår.

Med dessa reflektioner, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i utskottets betänkande.