Herr talman! Vi diskuterar i dag konstitutionsutskottets utlåtande nummer 19 Rapport om subsidiaritet och proportionalitet och om förbindelserna med de nationella parlamenten. Utskottet välkomnar kommissionens arbete för bättre lagstiftning och de åtgärder som kommissionen vidtar för att stärka subsidiaritetsprincipens tillämpning.

Det är en fördragsenlig skyldighet för de nationella parlamenten att kontrollera efterlevnaden av subsidiaritetsprincipen och att den tillämpas i enlighet med det förfarande som anges i protokoll nr 2 om tillämpningen av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Men det är också en möjlighet för de nationella parlamenten att utöva inflytande i EU:s beslutsprocess.

En fråga som är väsentlig för konstitutionsutskottet i sammanhanget är om de nationella parlamenten tagit vara på möjligheten och fått det inflytande som är önskvärt. Enligt kommissionens årsrapport, som skiljer mellan motiverade yttranden och yttranden som faller inom ramen för den politiska dialogen, framgår det att 32 motiverade yttranden lämnades in under 2022. Inget förslag samlade dock tillräckligt med invändningar för att uppnå tröskeln för ett så kallat gult kort.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Rapport om subsidiari-tet och proportionalitet och om förbindelserna med de nationella parlamenten

Under hösten 2023 genomförde konstitutionsutskottet den 14:e uppföljningen av riksdagens tillämpning av subsidiaritetsprincipen sedan Lissabonfördraget trädde i kraft. Utskottet noterar dock att endast ett fåtal parlament har lämnat motiverade yttranden och att Sveriges riksdag ensam stod för drygt 40 procent av alla motiverade yttranden. Andra nationella parlament verkar göra någon form av urval av förslag som ska subsidiaritetsprövas.

Inom ramen för den politiska dialogen har däremot de flesta nationella parlament inkommit med yttranden. Vi kan konstatera att det mellan de nationella parlamenten råder en viss obalans i tillämpningen av subsidiaritetsmekanismen.

En fråga som uppstår är om de nationella parlament som inte framställer invändningar inom ramen för subsidiaritetsmekanismen underlåter att göra så för att de inte har några invändningar eller om underlåtenheten i stället beror på andra faktorer, kanske att mekanismen i sig inte upplevs som effektiv eller ändamålsenlig.

Informationsutbytet mellan de nationella parlamenten är inte bara betydelsefull utan också behövlig. Den parlamentariska EU-kommittén som hade i uppgift att se över riksdagens arbete med EU-frågor ansåg att riksdagen borde samarbeta mer med andra nationella parlament och uppmuntrade till ett informationsutbyte på politisk nivå. Av det underlag som vi har tagit del av än så länge framgår det inte att något sådant informationsutbyte faktiskt har ägt rum inför eller under subsidiaritetsprövningar.

Utskottet anser att det från ett demokratiskt perspektiv är bekymmersamt om endast ett fåtal nationella parlament tillvaratar möjligheten att kontrollera tillämpligheten av subsidiaritetsprincipen inom ramen för subsidiaritetsmekanismen. De nationella parlamentens subsidiaritetskontroll är ett viktigt demokratiskt instrument inom ramen för EU:s beslutsfattande.

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare betonat värdet av kontakter och informationsutbyte mellan de nationella parlamenten för att säkra en effektiv övervakning av subsidiaritetsprincipen. Om de nationella parlamenten uppmärksammar varandra på när det finns invändningar mot ett förslags förenlighet med principen ökar möjligheterna att samla tillräckligt många parlament för att nå tröskeln för ett så kallat gult kort och därmed få ett förslag omprövat.

Med det här yrkar jag bifall till utskottets förslag i utlåtandet.

Herr talman! Förhållandet mellan Europeiska unionen och de 27 medlemsstaterna är en fråga där man ofta får svaret "it's complicated". Att överlämna beslutsmakt över ärenden som tidigare lösts på nationell nivå till Bryssel har helt säkert vållat huvudbry och frustration på minst 27 olika sätt i lika många medlemsländer med olika förutsättningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Rapport om subsidiari-tet och proportionalitet och om förbindelserna med de nationella parlamenten

Denna diskussion handlar om subsidiaritetsprincipen, det vill säga den princip som säger att beslut ska fattas så nära invånarna som möjligt eller att EU bara ska ägna sig åt beslut som antingen är beslut där EU har exklusivitet, till exempel när det gäller den gemensamma fiskepolitiken, eller beslut som det förefaller vettigt att fatta tillsammans snarare än var för sig.

Medlemsstaternas skilda sätt att hantera detta avspeglas i statistiken över inkomna skrivelser till kommissionen från medlemsländernas parlament. Några länder kommunicerar relativt frekvent med kommissionen medan andra inte kommunicerar alls eller gör det mycket sällan. Alla vet vid det här laget att Sverige, enligt den senaste rapporten, hade i särklass flest så kallade motiverade yttranden: Av totalt 32 kom 14 från Sveriges riksdag.

Detta kan förstås tolkas som att de olika parlamenten i Europa ser att möjligheterna att åstadkomma något med hjälp av sådana yttranden skiljer sig åt eller att kommissionen inte har varit helt tydlig med hur sådana yttranden hanteras, vad de egentligen spelar för roll och hur de är avsedda att förstås bland medlemsländerna.

I grunden har medlemsländerna skyldighet att granska att subsidiaritetsprincipen följs. Man kan förstås också se det som en möjlighet att delta i arbetet i EU och därigenom påverka utvecklingen helt legitimt.

Herr talman! Konstitutionsutskottet besökte Bryssel och de olika institutionerna i EU för bara ett par veckor sedan. Vid något tillfälle beskrevs kommissionens hantering av inkomna skrivelser, alltså inte bara de motiverade yttrandena, som en sorts maskin som matas med åsikter och invändningar i form av dokument, inte bara från medlemsstaternas parlament utan också från andra former av konsultationer, exempelvis med invånare i EU.

Ur ett grönt perspektiv är naturligtvis subsidiaritetsprincipen särskilt viktig. Vår politik står för ett samhälle där beslutsfattandet är decentraliserat och där de som är närmast i första hand bör bestämma. Det finns förstås många undantag. Frågor om forskning, specialistvård eller kulturarv kanske hanteras bättre på regional eller nationell nivå, medan frågor om klimat och gränsöverskridande transporter i många fall hanteras bättre på till exempel nordisk eller europeisk nivå. Det är ingenting dramatiskt i detta, utan det är närmast att betrakta som en självklarhet.

Lite till min förvåning verkar det dock som om möjligheterna till delaktighet för de europeiska parlamenten faktiskt är mindre utvecklade än vad man skulle kunna tro, eller i varje fall mindre använda. Detta kan möjligen förklara eller vara en utgångspunkt för en diskussion om de stora skillnaderna mellan de olika parlamentens engagemang i EU-samarbetet.

I och med Lissabonfördraget, som nu har 15 år på nacken, förstärktes möjligheterna för EU:s medlemsstater att anmäla avvikande åsikter om subsidiaritet i form av ett motiverat yttrande som ska tillställas kommissionen inom åtta veckor efter mottagandet av lagförslag. Det är detta vi är så flitiga med i Sveriges riksdag, åtminstone relativt alla andra medlemsstater. Det utgör en del av ett sorts early warning system. Om en tredjedel av parlamenten lämnar ett motiverat yttrande ska lagförslaget skickas tillbaka för omarbetning, men detta har alltså inte hänt ännu i någon större omfattning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Rapport om subsidiari-tet och proportionalitet och om förbindelserna med de nationella parlamenten

Herr talman! Vi i Miljöpartiet är varma anhängare av internationellt samarbete. Vi vill se Europa som en del av en värld av demokratier där människor rör sig fritt över gränserna och där folk och länder handlar och samarbetar med varandra.

Vi är positiva till mellanstatliga samarbeten där länder deltar frivilligt i besluten. I frågor av global karaktär finns också starka skäl som talar för beslut som tas tillsammans med andra stater. Det gäller bland annat gränsöverskridande miljöfrågor och skydd av grundläggande mänskliga rättigheter. I dag är EU ett viktigt forum för detta i vår del av världen.

Vi tycker som bekant bland annat att EU måste föra en mer aktiv miljöpolitik och att EU måste ta sitt ansvar för utvecklingen i världen genom att gå i spetsen för internationella klimatöverenskommelser. EU:s budget måste utformas så att den inte går till åtgärder som skadar klimatet. Utifrån vår decentralistiska grundsyn är vi alltså ett EU-kritiskt parti, och vi arbetar för att förändra unionen.

Herr talman! I utlåtandet skriver vi i utskottet att vi välkomnar kommissionens arbete med bättre lagstiftning och de åtgärder som kommissionen vidtar för att stärka subsidiaritetsprincipens tillämpning. En del har redan gjorts, som jag har nämnt, men mer finns att göra. Frågan måste också ställas om de nationella parlamenten har tagit vara på denna möjlighet och därmed fått det inflytande som är önskvärt.

Som kommissionen konstaterar i sin rapport stod Sveriges riksdag, som ni redan hört, ensam för 40 procent av de motiverade yttrandena. Den obalans och de skillnader som tycks finnas mellan de nationella parlamenten när det gäller i vilken utsträckning de använder sig av subsidiaritetsmekanismen väcker enligt utskottet en rad frågor. En sådan fråga är om de nationella parlament som inte framställer några invändningar inom ramen för mekanismen inte gör detta därför att de inte har några invändningar eller därför att den inte upplevs som effektiv eller ändamålsenlig.

Slutligen, herr talman, tänker jag liksom utskottet att det utifrån ett demokratiskt perspektiv är bekymmersamt om endast ett begränsat antal nationella parlament tar till vara möjligheten att kontrollera tillämpligheten av subsidiaritetsprincipen. Vi vill gärna se ett utökat samarbete mellan de nationella parlamenten i dessa frågor.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 18.)