Jessica Wetterling (V) om Offentlig förvaltning

Herr talman! "Sverige kan inte längre styras som ett företag." Så löd rubriken på en debattartikel som publicerades förra veckan. Undertecknare var fackförbundet ST:s ordförande tillsammans med flera forskare, och de efterlyste en ny förvaltningspolitik - en politik som inte är influerad av näringslivets sämsta delar och som satsar på kärnverksamhet i stället för att bygga upp enorma kontrollsystem och lägga ökade effektiviseringskrav på redan slimmade verksamheter. Det är inte svårt att hålla med.

Resultatet av de senaste 30 årens härjningar med new public management syns överallt i den kommunala, regionala och statliga sektorn. Det funkar helt enkelt inte, utan har lett till ökad stress och arbetsbelastning på anställda samtidigt som många myndigheter i dag kämpar med långa handläggningstider och har svårt att uppfylla de förväntningar invånarna har och har rätt att få uppfyllda.

Vi ska kunna lita på att om vi drabbas av brott - då kommer polisen. Om vi drabbas av arbetslöshet - då ska vi få hjälp av Arbetsförmedlingen att hitta ett nytt arbete. Om vi blir sjuka - då ska vi enkelt kunna anmäla detta till Försäkringskassan och få ersättning inom kort så att vi slipper skuldsätta oss. Och inför att vi går i pension - då ska vi få korrekt och bra information av Pensionsmyndigheten, oavsett om vi är födda 1957 eller något annat år.

Herr talman! Sverige kan inte längre styras som ett företag. De senaste årtiondena har det offentliga ofta varit först med att lämna landsbygd och förorter åt deras öde. Vårt land har stora och växande regionala skillnader. Ojämlikheten är tydlig för alla. Pengarna finns i centrum, i de stora städerna och i stadskärnorna samtidigt som landsbygden, bruksorterna och förorterna lämnas efter.

Av de tio rikaste kommunerna i Sverige finns åtta i Stockholms län. Alla de tio fattigaste ligger på landsbygden. Trots att alla partier, i alla fall i valrörelserna, säger sig vilja bryta klyftan mellan stad och land verkar det inte gå åt rätt håll. Vänsterpartiet anser att statlig närvaro är en förutsättning för att alla ska ha både rätten och möjligheten att bo var de vill i landet.

Det behövs en övergripande strategi som bygger på långsiktighet, utvecklad samverkan och större regionalt inflytande för att se till att grundläggande samhällsservice finns i hela landet eftersom tillgången till offentlig service är avgörande för att människor ska kunna leva sina liv. Detta förpliktar, herr talman, och ställer högre krav på statliga verksamheter än på privata verksamheter.

Jag får erkänna att jag personligen har haft - och fortfarande har - stora förhoppningar på de statliga servicekontoren. Jag tror fortfarande på idén om att öka den statliga närvaron genom att myndigheter går ihop för att kunna ge bra personlig service på fysiska kontor och även erbjuda ökad tillgänglighet, särskilt för dem med svårigheter att sköta sina ärenden digitalt.

Samtidigt får man konstatera att Riksrevisionens granskning och utvärdering av de statliga servicekontoren, som kom i slutet av förra året, tyvärr var ganska nedslående läsning. Riksrevisionen konstaterade nämligen att servicekontoren inte ger likvärdig service utan verkar med helt olika förutsättningar. Riksrevisionen konstaterade också att det inte går att säkerställa att alla besökare får likvärdig service och gav exempel på att besökare ofta söker hjälp med ärenden som servicekontoren inte har befogenhet att hjälpa till med. I längden riskerar det att leda till minskat förtroende för de myndigheter som är anslutna.

Herr talman! Som statligt anställd arbetar man i medborgarnas tjänst och med ett särskilt förtroende och uppdrag. Inte sällan utövar man även myndighetsutövning. Dessutom ställs höga krav på att man efterlever den statliga värdegrund som vilar på våra grundlagar och de mål som finns för den svenska förvaltningen - alltså att alla myndigheter genomför sitt uppdrag på ett demokratiskt, effektivt och rättssäkert sätt och är fria från korruption.

En del i detta har också Justitieombudsmannen, JO. Det är en myndighet under riksdagen som jag vet att ledamöterna i just konstitutionsutskottet är extra förtjusta i eftersom JO granskar att myndigheterna arbetar enligt de lagar och regler som styr deras arbete - särskilt sådana lagar som berör enskildas rättigheter och skyldigheter i förhållande till det allmänna.

Herr talman! Slutligen vill jag säga något kort om tjänstemannaansvar. Med tanke på att ett statligt jobb kan ge stor makt över den enskilde finns det så kallade tjänstemannaansvaret, vilket bland annat innebär att anställda kan dömas för tjänstefel. Ibland framstår det i debatten som att det inte finns några konsekvenser för den som uppsåtligen eller genom oaktsamhet brustit i sin myndighetsutövning. Det är fel.

Under förra mandatperioden utreddes om det straffrättsliga ansvaret för tjänstefel borde utvidgas, efter ett tillkännagivande från konstitutionsutskottet. Men enligt utredningen som kom 2020 fanns det inte några starka skäl att avgränsa tjänstefelsansvaret på annat sätt än till myndighetsutövning. Det är ett noga utmejslat begrepp som över tid har lett till en bättre tillämpning. Utredningen kom också fram till att ett utvidgat tjänstemannaansvar troligtvis skulle leda till en efterfrågan hos de anställda på tydligare styrning av verksamheterna, vilket i sin tur kan leda till ökad detaljering som nog ger ännu mer problem med handläggningstider och annat.

Man anförde också i utredningen att ett alltför strängt och onyanserat straffansvar riskerar att skapa en osäkerhetskultur bland tjänstemännen som kan leda till att de blir rädda att fatta beslut. Fackförbundet ST vittnar om att en sådan kultur redan finns.

Trots allt detta och trots att riksdagen senast för ett år sedan röstade om att göra ett nytt tillkännagivande om utvidgat tjänstemannaansvar och att det föll här i riksdagen noterar jag att regeringen och dess samarbetspartier ändå lovar att införa ett sådant. Det gör man trots att man inte tar ansvar för de andra saker som enligt fackförbund och andra som jobbar inom staten skulle kunna leda till en bättre hantering av det offentliga. Exempelvis ST betonar att det som i stället behövs är mer resurser och ökad personaltäthet för att man ska kunna höja kvaliteten i den offentliga verksamheten.