Lars Johnsson

Fru talman! För ungefär en månad sedan kunde man i tidningen Barometern i en ledare av Thomas Hermansson läsa att ”den borgerliga regeringen städar upp efter att den S-ledda regeringen år efter år lät mängden tillkännagivanden från riksdagen svälla”. Thomas Hermanssons ledare handlar om skrivelse 75, som vi debatterar i dag.

Skrivelse 75 är regeringens årliga skrivelse till riksdagen med redovisningar om vilka åtgärder regeringen har vidtagit med anledning av de riksdagsskrivelser, bland annat tillkännagivanden, som överlämnats till regeringen. Ett tillkännagivande är ett beslut där riksdagen meddelar regeringen sin åsikt. Det kan vara till exempel att riksdagen anser att en viss fråga bör utredas eller att regeringen bör komma med ett förslag.

Förra mandatperioden var antalet tillkännagivanden väldigt stort, det största på 30 år. Det sista året under förra mandatperioden var det rekordmånga, 328, tillkännagivanden. Antalet tillkännagivanden avspeglade såklart den tidigare regeringens svaga stöd i riksdagen.

Efter regeringsskiftet har det skett en markant minskning av antalet tillkännagivanden. Förra riksmötet var det endast 17 stycken, och under nuvarande riksmöte har det fram till den 15 maj i år varit endast 4 stycken. Vi får gå tillbaka ända till regeringen Reinfeldts första mandatperiod för att hitta ett lägre tal. Det låga antalet tillkännagivanden är naturligtvis ett resultat av att den nuvarande regeringens politik har stöd av en majoritet i riksdagen.

Samtidigt kan vi konstatera att regeringen i rask takt slutredovisar ett stort antal tillkännagivanden. Förra året var det 146 stycken. Sammantaget innebär det att antalet ännu ej slutbehandlade tillkännagivanden minskar.

Det var just detta som ledarskribenten Thomas Hermansson uppmärksammade i sin ledare; skrivelse 75 har blivit lite, lite tunnare. I år var den på 547 sidor. Förra året var den på 555 sidor och året dessförinnan på hela 570 sidor. Thomas Hermansson konstaterade att det minskade omfånget i sig är ”ett tecken på den sittande regeringens styrka och stabilitet. I och med att regeringen har en riksdagsmajoritet bakom sig minskar också antalet tillkännagivanden”. Thomas Hermansson har onekligen en poäng.

Behandlingen av riks-dagens skrivelser

Fru talman! När det gäller regeringens redogörelse gör konstitutionsutskottet ingen annan bedömning än regeringen vad gäller de slutbehandlade riksdagsskrivelserna. Konstitutionsutskottet har också gett övriga utskott möjlighet att yttra sig. Inte heller något annat utskott har framfört invändningar mot regeringens bedömning av de slutbehandlade tillkännagivandena på deras respektive område.

I likhet med tidigare år påpekar konstitutionsutskottet att det bör höra till undantagen att tillkännagivanden inte slutredovisas inom två till tre år. Som det ser ut nu är dock flera ännu inte slutredovisade tillkännagivanden betydligt äldre än så. En förklaring till det är naturligtvis den stora mängd tillkännagivanden som fanns när den nuvarande regeringen tillträdde.

Fru talman! Med de orden yrkar jag att riksdagen lägger skrivelserna till handlingarna, i enlighet med utskottets förslag.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 juni.)

Fru talman! Det avsnitt som vi nu debatterar rör elva specifika granskningar. Jag tänker uppehålla mig vid ett par av dem.

Inledningsvis vill jag kommentera en anmälan mot den tidigare socialdemokratiska regeringen gällande förordnandet av en ledamot i styrelsen för fredsforskningsinstitutet Sipri. I april år 2021 beslutade den dåvarande regeringen att förordna en rysk medborgare som ledamot i Sipris styrelse. Utnämningen skedde på rekommendation från just Sipris styrelse.

I maj 2024 avslöjade Expressen att personen i fråga hade nära band till Vladimir Putin och hans regim, bland annat som rådgivare till det ryska säkerhetsrådet.

I en anmälan till konstitutionsutskottet begärdes att utskottet skulle granska regeringens utnämning mot bakgrund av personens koppling till den ryska underrättelsetjänsten.

Regeringsformen anger att vid beredning av regeringsärenden ska behövliga upplysningar och yttranden inhämtas från berörda myndigheter. Vidare ska man, om det behövs, inhämta yttranden från kommuner och sammanslutningar av enskilda. I dagligt tal kallar vi detta för beredningskravet.

Av en promemoria från Regeringskansliet framgår att styrelseledamöter förordnas av regeringen enligt Sipris stadgar efter förslag från Sipris styrelse, forskarkollegiet eller de lokala arbetstagarorganisationerna. Vidare framgår att upplysningar om föreslagna styrelseledamöter inhämtas från Sipri. Något övervägande om att ha med ytterligare kandidater gjordes inte av regeringen.

Varken av den information som förmedlades av Sipri eller av det som framkom vid den interna beredningen inom Regeringskansliet framgick att det fanns skäl att ifrågasätta kandidaten. Mot den bakgrunden har utskottet stannat vid att inte göra något uttalande med anledning av granskningen. Det är alltså ingen brist.

Den principiella fråga som ändå väcks är i vilken utsträckning Regeringskansliet kan förlita sig på de nomineringar som man får sig till del och hur långt Regeringskansliets beredningskrav sträcker sig, det vill säga i vilken omfattning Regeringskansliet behöver göra egna utredningar om de föreslagna kandidaterna.

Om Regeringskansliet i just det här fallet hade gjort en mer ingående beredning än den som nu gjordes hade man måhända kunnat förhindra att en person med nära band till Vladimir Putins regim förordnades som styrelseledamot i Sipri. Kanske kan konstitutionsutskottet vid ett annat tillfälle göra en mer generell granskning av beredningskravet vid utnämningsärenden, då det är tämligen vanligt att regeringen gör utnämningar på förslag av olika utomstående organisationer.

Fru talman! Ett ärende som har väckt en hel del medial uppmärksamhet är granskningen av regeringens efterlevnad av klimatlagen. Jag anar att det är ett ämne som återkommer också senare i dagens debatt.

Det klimatpolitiska ramverket består av tre delar, nämligen mål för klimatpolitiken som satts upp av riksdagen, en klimatlag och inrättandet av ett klimatpolitiskt råd. Det långsiktiga målet är att Sverige senast 2045 inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären för att därefter uppnå negativa utsläpp. Därutöver finns etappmål för 2030 och 2040.

Klimatlagen innehåller bestämmelser om regeringens klimatpolitiska arbete, vad arbetet ska syfta till och hur det ska bedrivas.

Ett enigt konstitutionsutskott har konstaterat att regeringen har följt kraven i klimatlagen på vad den ska göra när det gäller formerna för överlämnandet av klimatredovisningen och handlingsplanen samt innehållet i klimatredovisningen. Konstitutionsutskottet har därutöver valt att inte göra någon detaljerad analys av utfallet av regeringens utformning av klimatpolitiken enligt målsättningarna i klimatlagen, helt enkelt därför att det inte kan vara konstitutionsutskottets roll att utvärdera förd politik. Konstitutionsutskottets uppgift är att granska på konstitutionella grunder, inte politiska.

När det gäller innehållet i klimathandlingsplanen vill jag nämna att den har granskats och behandlats av miljö- och jordbruksutskottet, som inte anmärkte på redovisningen. Miljö- och jordbruksutskottet ansåg att det arbete som presenterades i handlingsplanen, inklusive beslutade planer och åtgärder som regeringen avser att vidta, är väl avvägt och att den beskrivna politiken skulle kunna få brett stöd i olika grupper över hela landet.

Senare kommer säkert någon från talarstolen här att påpeka att Klimatpolitiska rådet vid sin granskning har gjort bedömningen att klimathandlingsplanen inte lever upp till klimatlagens krav, vilket för övrigt också gällde den handlingsplan som presenterades av den tidigare regeringen under förra mandatperioden. Regeringen har dock varit tydlig med att den i denna del inte delar Klimatpolitiska rådets bedömning. Som jag nämnde tidigare har konstitutionsutskottet valt att inte göra någon egen bedömning i denna del.

Värt att notera i sammanhanget är dock att regeringen har beslutat om flera uppdrag för att förstärka myndigheternas analyskapacitet, utveckla arbetet med utsläppsinventeringar och samhällsekonomiska modeller och ta fram vägledningar avseende klimateffektbedömningar och klimatpolitikens kostnadseffektivitet. Inför framtagandet av 2023 års klimathandlingsplaner utökades också antalet myndigheter som fick i uppdrag att ta fram underlag till handlingsplanen.

Här har Klimatpolitiska rådet konstaterat att regeringen sedan den första klimatpolitiska handlingsplanen togs fram tagit flera steg för att förbättra effektbedömningarna av de politiska insatser som beslutats. Det är ett bra betyg till regeringen.

Fru talman! Slutligen hade jag tänkt nämna något om Renmarkskommittén och den konsultationslag som har diskuterats här tidigare. Två talare före mig har dock redan tagit upp den frågan. För att undvika upprepningar avstår jag därför från den delen.

Herr talman! I Sverige finns det i dag 290 kommuner och 20 regioner – eller 21 regioner, om vi räknar in Gotland. Gotland har ju kommunala och regionala uppgifter som kan sägas tillhöra båda kategorierna.

Vid senaste årsskiftet var Dorotea kommun i Lappland med knappt 2 300 invånare landets minsta kommun sett till antalet invånare. De senaste 50 åren har den kommunen tappat nästan varannan invånare. Under samma tid har Stockholms stad, landets invånarmässigt största kommun, ökat sitt invånarantal med ungefär 50 procent och närmar sig nu 1 miljon invånare. Trots de stora skillnaderna har de båda kommunerna i grunden samma uppdrag. De ska erbjuda sina invånare god service i form av skola, äldreomsorg och socialtjänst. De ska sköta underhåll av gator, utföra miljötillsyn och hantera plan- och byggärenden. För detta behövs naturligtvis specialkompetens på en rad områden.

Kommunerna har samma uppdrag, men naturligtvis helt olika förutsättningar. Alla förstår att Stockholm, med ständig tillväxt och större volym, har bättre förutsättningar att lösa sina uppgifter än en kommun med konstant minskande befolkning. När man samtidigt vet att det är landets kommuner och regioner som svarar för merparten av all välfärd är det lätt att förstå engagemanget och intresset för landets kommuner och regioner, deras möjligheter att utföra sitt uppdrag och hur de kan organisera sig. Det är om detta dagens betänkande handlar. Ett antal motioner från allmänna motionstiden som rör kommunala och regionala frågor ingår.

Herr talman! Flera av motionerna berör kommunal samverkan och under vilka former den kan bedrivas. För de mindre kommunerna är det helt centralt att kunna samverka över kommungränserna för att upprätthålla en rimlig service i alla delar.

Den 1 juli 2018 gjordes en ändring i kommunallagen som gav kommuner och regioner en generell möjlighet att avtalssamverka. Lagändringen har nyligen utvärderats av Statskontoret, som konstaterat att den har haft avsedd effekt. Det finns alltså en väl fungerande, enkel lösning för kommuner som själva saknar tillräcklig kapacitet att sköta vissa uppgifter.

Man kan också konstatera att regeringen har gjort satsningar när det gäller kommunal samverkan. För att analysera hur de mindre kommunernas kapacitet kan stärkas inom vissa verksamhetsområden har regeringen avsatt 6 miljoner kronor för 2025 och 2026 till två olika samverkansprojekt, ett i Dalsland och ett i Norrlands inland. I det senare ingår bland annat Sveriges minsta kommun, Dorotea. Den försöksverksamheten är ett resultat av de förslag som togs fram i den så kallade Kommunperspektivutredningen, som presenterades 2024. Utredningen konstaterar bland annat att det bland kommunerna inte finns något intresse av frivilliga kommunsammanslagningar men däremot av fördjupad samverkan.

Regeringen har avsatt ytterligare 6 miljoner för 2025 och 2026 för ökad användning av försöksverksamhet på statlig, regional och kommunal nivå. Exakt hur dessa pengar ska användas bereds just nu på Regeringskansliet.

Satsningarna är i linje med det den så kallade Produktivitetskommissionen rekommenderade för att öka produktiviteten i den offentliga sektorn. I april 2024 lämnade kommissionen sitt första delbetänkande. Där talas bland annat om att det är centralt för kommuner och regioner att genomföra försöksverksamhet och att detta görs på ett sätt som möjliggör effektiva utvärderingar och kunskapsspridning. Kommissionen anser också att möjligheten att testa statliga regelförändringar på kommunal nivå bör användas i högre grad än i dag.

Sammantaget kan det konstateras att det pågår ett arbete i Regeringskansliet som rör kommunernas och regionernas arbete med att möta morgondagens utmaningar samt hur de bäst ska vara organiserade för att klara uppdraget.

Herr talman! Andra motioner i betänkandet rör det kommunala partistödet. Det finns en motion som vill förändra villkoren för partistöd, medan en annan motion vill införa en reglering i kommunallagen av nivån på partistödet. Dessa frågor angränsar till arbetet i den pågående parlamentariskt sammansatta kommitté som benämns insynskommittén. De har i uppdrag att se över nuvarande reglering av insyn i finansieringen av politiska partier och överväga om det behövs förtydliganden eller kompletteringar. Insynskommittén ska redovisa sitt arbete senast den 15 maj i år. Det finns skäl att avvakta kommitténs arbete innan man tar några nya initiativ i frågan.

Avslutningsvis vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på samtliga motioner.

Herr talman! Min fråga går till landsbygdsminister Peter Kullgren.

Sedan ett par år tillbaka har Skåne åtminstone tre konstaterade vargrevir. Vad vinterns varginventering ger vid handen vet vi inte, men förmodligen finns det fler än så i dag. Förra året var Skåne det län i landet med flest vargangrepp på nötdjur och näst flest angrepp på tamdjur. Problemet med angrepp på tamdjur förväntas öka i takt med att vargstammen ökar, bland annat eftersom varg som jagar i flock har större benägenhet än ensamjagande varg att ge sig på stora djur.

I veckan kom det glädjande beskedet att Bernkonventionens ständiga kommitté har röstat för en förändring av vargens skyddsstatus från strikt skyddad till skyddad. Jag vill ge en eloge till regeringen för arbetet i den frågan.

Om jag har förstått saken rätt inväntar regeringen nu ett initiativ från EU-kommissionen om en ändring av EU:s art- och habitatdirektiv.

Mina frågor till statsrådet är när regeringen bedömer att art- och habitatdirektivet kan vara ändrat och hur den ändringen kommer att påverka möjligheten att reducera vargstammen i Skåne och övriga Sverige.

Fru talman! Riksdagen representerar medborgarna i Sverige. Regeringen lyder under riksdagen, och en av riksdagens uppgifter är att kontrollera regeringen. Detta kallas kontrollmakt.

Kontrollmakten utövas av riksdagen på olika sätt. En del av kontrollmakten är ledamöternas rätt att ställa frågor till statsråden här i kammaren både muntligt och skriftligt. En annan del av kontrollmakten är konstitutionsutskottets årliga granskningar av regeringen och de olika statsråden, som vi har debatterat här tidigare i dag.

Ytterligare ett sätt att utöva kontrollmakten är det betänkande som nu ska debatteras. Betänkandet har sin grund i en bestämmelse i 9 kap. 8 § riksdagsordningen. I denna bestämmelse kan man läsa att regeringen varje år i en skrivelse till riksdagen ska redovisa vilka åtgärder regeringen vidtagit med anledning av de riksdagsskrivelser som överlämnats till regeringen.

Fru talman! Jag vill helt kort kommentera några saker i skrivelsen och i betänkandet.

I skrivelsen görs en uppföljning av hur regeringen hanterat riksdagens tillkännagivanden. Ett tillkännagivande kan närmast beskrivas som ett uppdrag som riksdagen har gett till regeringen. Det kan konstateras att antalet tillkännagivanden förra mandatperioden var väldigt stort. Antalet tillkännagivanden avspeglar naturligtvis den tidigare regeringens svaga stöd i riksdagen.

Samtidigt kan vi konstatera att det har skett en markant minskning av antalet tillkännagivanden efter regeringsskiftet. Förra riksmötet riktades endast 15 tillkännagivanden, och under nuvarande riksmöte - fram till den 16 maj i år - har det endast riktats 13 tillkännagivanden. Vi får gå tillbaka ända till regeringen Reinfeldts första mandatperiod för att hitta ett lägre tal. Det låga antalet tillkännagivanden är naturligtvis ett resultat av att den nuvarande regeringens politik har stöd av en majoritet i riksdagen.

Fru talman! När det gäller regeringens redogörelse konstaterar ett enigt konstitutionsutskott att redogörelsen på en generell nivå ger en korrekt bild av riksdagens skrivelser till regeringen och innehåller en utförlig redovisning av regeringens åtgärder. Det är ett bra betyg. Konstitutionsutskottet delar också regeringens bedömning av de slutbehandlade tillkännagivandena.

Konstitutionsutskottet har skickat skrivelsen på remiss till övriga utskott. Det kan konstateras att inte heller något annat utskott har framfört invändningar mot regeringens bedömning av slutbehandlade ärenden på respektive område.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Herr talman! Det avsnitt vi nu debatterar rör åtta specifika granskningar, av vilka jag tänker uppehålla mig vid tre.

Den första är ett ärende där ett enigt utskott konstaterar att det förekommit brister i regeringens handläggning - och det handlar egentligen inte om en regering utan om flera. Granskningen gäller vilket slags underlag regeringen haft då den årligen fastställt riksnormen för försörjningsstöd.

Som bekant har den som inte själv kan tillgodose sina behov eller få dem tillgodosedda på annat sätt rätt till bistånd från socialnämnden. Riksnormen är den del av biståndet som är lika över hela landet, och regeringen beslutar årligen om dess nivå.

I socialtjänstförordningen, som för övrigt beslutas av just regeringen, anges att uppräkningen av riksnormen ska grunda sig på Konsumentverkets senaste pris- och konsumtionsundersökningar. Vid utskottets granskning har vi kommit fram till att regeringen i stället gjort en samlad bedömning av tillgängligt material. Man har utöver Konsumentverkets senaste pris- och konsumentundersökningar också beaktat regeringens prognos för konsumentprisindex innevarande år. Alltså kan konstateras att regeringen beaktat även andra saker än vad som anges i den förordning som regeringen själv beslutat om.

Utskottet tycker inte att detta är en god ordning och har därför uttalat att i de fall regeringen i en förordning beskriver vad riksnormen grundar sig på är det enligt utskottet en lämplig ordning att man i den förordningen redovisar de olika underlag som normalt används, även om lydelsen i socialtjänstförordningen inte utesluter att även andra underlag och beräkningar än de från Konsumentverket kan beaktas.

Herr talman! Utskottet har i sitt uttalande alltså inte haft några synpunkter på vilket underlag som regeringen lagt till grund för sin uppräkning av riksnormen. Inte heller har vi haft någon synpunkt på riksnormens storlek. Däremot menar utskottet att det är en brist att det finns en formulering i socialtjänstförordningen som inte helt tydligt överensstämmer med hur uppräkningen skett i praktiken.

I sammanhanget vill jag vara tydlig med att detta är en ordning som verkar ha gällt åtminstone sedan 2006. Det är alltså en lång rad regeringar som träffas av den brist som vi har identifierat.

Herr talman! Ett annat ärende av principiell karaktär är det som tas upp under punkt 2.8 i granskningsbetänkandet. Av 13 kap. 1 § regeringsformen följer att varje riksdagsledamot till KU kan väcka en fråga om ett statsråds tjänsteutövning. I detta ärende anmäldes justitieminister Gunnar Strömmer för hanteringen av ärendet om förslaget till säkerhetszoner.

Anmälan gjordes i januari 2024. Vid den tidpunkten hade någon proposition om säkerhetszoner inte lämnats över till riksdagen. Beredningen pågick då fortfarande i Regeringskansliet.

Utskottet har konstaterat att granskningen av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning till sin karaktär är tillbakablickande. Den är alltså en efterhandskontroll av hur regeringsmakten har utövats från konstitutionell synpunkt. Utskottet har därför inte gjort någon bedömning av det som tas upp i denna anmälan.

Lärdomen av ställningstagandet är att det kan vara klokt att ha lite is i magen innan man gör en anmälan till konstitutionsutskottet, i varje fall om man vill ha en granskning och inte bara är intresserad av den uppmärksamhet i medierna som själva anmälan kan ge upphov till.

På det temat, herr talman, vill jag säga ett par ord om ett ärende som rönte visst medialt intresse när anmälan gjordes, nämligen ärendet om överenskommelser i anslutning till Sveriges ansökan till Nato.

Vid Natomötet i Madrid den 28 juni 2022 tecknade den dåvarande regeringen för Sveriges räkning en överenskommelse mellan Sverige, Finland och Turkiet. Överenskommelsen omfattade ett antal åtgärder som Sverige bedömdes behöva vidta med anledning av det svenska Natointrädet. Exempelvis berördes förutsättningarna för svensk krigsmaterielexport. Överenskommelsen omfattade även åtgärder som Sverige redan tidigare hade avsett att genomföra. En sådan åtgärd var skärpningen av terroristlagstiftningen. Det fattades inte något regeringsbeslut inför undertecknandet av överenskommelsen.

Utskottet har vid sin granskning kommit fram till att överenskommelsen i Madrid var en politisk avsiktsförklaring som inte innebar en bindande förpliktelse för Sverige som stat och följaktligen inte heller var en sådan internationell överenskommelse som avses i 10 kap. regeringsformen. Utskottet har därför inte funnit anledning till något uttalande. I klartext betyder det att utskottet inte tycker att regeringen brustit i sin handläggning.

Med de orden, herr talman, vill jag tacka för mig.

Fru talman! Som vi hörde här tidigare i eftermiddags finns det 290 kommuner i Sverige och 20 regioner, eller 21 om man räknar in Gotland bland både regioner och kommuner.

Kommunala och regionala frågor

Vid det senaste årsskiftet var Dorotea kommun i Lappland med drygt 2 300 invånare landets minsta kommun sett till antalet invånare. Stockholms kommun är den största med närmare 1 miljon invånare. I Dorotea bor det ungefär 1 person per kvadratkilometer, och i Stockholm bor det bortåt 5 300 personer per kvadratkilometer.

Trots de stora skillnaderna har båda kommunerna i grunden samma uppdrag. Båda ska erbjuda sina invånare god service i form av till exempel skola, äldreomsorg och socialtjänst. Man ska sköta underhåll av gator, utföra miljötillsyn och hantera plan- och byggärenden. För detta behövs naturligtvis specialkompetens på en rad områden.

Det här är kommuner med 2 300 eller nästan 1 miljon invånare, som har samma uppdrag och samma kompetensbehov men samtidigt helt olika förutsättningar i det mesta. Däremellan finns landets övriga 288 kommuner, som alla i någon mån har unika förutsättningar.

När man samtidigt vet att det är landets kommuner och regioner som svarar för merparten av all välfärd är det lätt att förstå att engagemanget och intresset för landets kommuner och regioner, deras möjligheter att utföra sitt uppdrag och hur de ska organisera sig väcker stort intresse. Det är precis det här som betänkandet handlar om: ett antal motioner från den allmänna motionstiden som rör kommunala och regionala frågor.

Jag ska helt kort beröra några av förslagen i betänkandet. En av motionerna rör så kallad asymmetrisk ansvarsfördelning. I klartext innebär förslaget att kommuner på frivillig väg ska kunna avsäga sig verksamhetsområden som är starkt reglerade av staten till en annan kommun eller till regional nivå. Ett exempel på ett sådant område skulle kunna vara ekonomiskt bistånd. Motivet för en sådan förändring skulle vara att det för vissa mindre kommuner är svårt eller orimligt dyrt att rekrytera den specialistkompetens som krävs för verksamheten.

Frågan om asymmetrisk ansvarsfördelning har utretts av den så kallade Kommunutredningen, som lämnade sitt slutbetänkande i februari 2020. Utredningen konstaterade att det finns många svårigheter med en modell där vissa kommuner tar över uppgifter från andra kommuner. Det gäller bland annat finansiering och möjlighet till ansvarsutkrävande.

Frågan har också berörts i den så kallade Kommunperspektivutredningen, som i början av detta år lämnade sitt betänkande. Denna utredning pekar ut en annan modell för uppgiftsfördelning som ett alternativ. Den modellen skulle i stället innebära att kommuner inom ett samverkansområde fördelar de uppgifter som kräver ett större befolkningsunderlag mellan sig, så att en kommun ansvarar för en viss uppgift i hela samverkansområdet och en annan kommun ansvarar för en annan uppgift. Inom samverkansområdet kan en sådan uppgiftsfördelning baseras på lokala bedömningar och berörda kommuners faktiska resurser.

Samma utredning konstaterade också att intresset är svagt hos kommunerna för frivilliga sammanläggningar, men man menar samtidigt att det är viktigt att staten har beredskap för att inställningen till kommunsammanläggningar kan förändras under det närmaste decenniet.

En annan utredning som också berör kommunerna är den så kallade Försöksverksamhetskommittén, som överlämnade sitt betänkande i december förra året. Utredningens uppdrag var att främja försöksverksamhet i kommuner och regioner.

Utredningen pekar på olika områden där man anser tiden mogen för att gå vidare med försöksverksamhet, vilket i några fall skulle kräva lagändringar. Det handlar bland annat om försöksverksamhet inom hälso- och sjukvårdsområdet, samverkan inom lantmäteriverksamhet och statsbidrag till små kommuner.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kommunala och regionala frågor

Fru talman! Sammanfattningsvis kan man konstatera att det finns olika utredningar som helt nyligen berört frågor om kommuners och regioners möjligheter att möta morgondagens utmaningar samt hur de bäst ska vara organiserade för att klara uppdraget. Inom Regeringskansliet pågår just nu beredning av dessa utredningar. Jag menar därför att det skulle vara oklokt att föregripa resultatet av beredningen. Därför yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Herr talman! I mitt tidigare liv, innan jag fick förtroendet att vara riksdagsledamot, var jag kommunstyrelsens ordförande hemma i Hässleholm. Alla som någon gång haft det uppdraget har på djupet blivit varse vikten av en god ekonomisk hushållning och betydelsen av att kunna planera sin ekonomi och sitt sparande, som till exempel att i goda tider kunna avsätta medel för framtiden. Jag kan med glädje minnas de tillfällen då jag som styrelsens ordförande kunde gå till fullmäktige med förslag om att man skulle avsätta medel till resultatutjämningsreserven att spara för framtiden.

Som alla här inne känner till har flera av våra kommuner det just nu ganska kämpigt med sin ekonomi. Min hemkommun är inget undantag. Jag vet därför att de som i dag sitter och sliter med budgeten hemma i Hässleholm kan glädjas åt att de kan använda det som samlats i resultatutjämningsreserven för att komma igenom en tid av inflation och höga pensionskostnader.

Herr talman! Det betänkande som vi ska debattera i dag handlar just om ekonomistyrningen i våra kommuner. Regeringen föreslår flera ändringar i kommunallagen. Bland annat föreslås en ändring som ger kommuner och regioner större möjligheter att planera sitt sparande. Förslaget innebär att dagens resultatutjämningsreserv ersätts av en resultatreserv. I praktiken innebär detta att kommuner och regioner får en friare användning av de medel som kan avsättas. Dagens regelverk kräver att det föreligger en lågkonjunktur för att medlen ska kunna användas. Det tar man nu bort i det nya förslaget. I stället betonar man vikten av att en god ekonomisk hushållning uppnås.

Herr talman! Många kommuner och regioner bedriver i dag en stor del av sin verksamhet genom andra juridiska personer, till exempel genom kommunala bolag. Den verksamhet som bedrivs på detta sätt har ofta väldigt stor betydelse för hela den kommunala ekonomin och ekonomistyrningen. Därför föreslår regeringen att det införs ett krav på att budgeten ska innehålla en redogörelse för ekonomin under budgetåret även i de kommunala koncernföretagen. Något sådant krav finns inte i dag.

En annan nyhet i förslaget är att även revisionsberättelsen ska hållas tillgänglig på kommunens eller regionens webbplats för att öka allmänhetens insyn. I dag finns motsvarande krav endast när det gäller budget och årsredovisning.

Herr talman! I betänkandet från den utredning som föregått regeringens proposition finns också några förslag som inte finns med i dagens betänkande. Det gäller dels förslaget om en garantimodell, som innebär att landets kommuner och regioner skulle garanteras en viss miniminivå på statsbidraget, dels ett förslag om att en statlig myndighet ska ges i uppdrag att följa sektorns ekonomi och lämna vägledning och stöd till kommuner och regioner. Dessa förslag bereds vidare i Regeringskansliet, och regeringen lär återkomma i frågan när den beredningen är klar.

Med dessa ord vill jag, herr talman, yrka bifall till utskottets förslag i sin helhet samt avslag på de följdmotioner som föreligger.

Herr talman! I år är det jubileum. Den 15 september är det exakt 50 år sedan Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf tillträdde Sveriges tron.

Regeringen föreslår därför i en proposition till riksdagen att just den 15 september ska vara en tillfällig flaggdag för att högtidlighålla detta jubileum.

Jag delar regeringens uppfattning att det är en historisk händelse som det finns anledning att uppmärksamma. Det ger också den svenska befolkningen en möjlighet att manifestera nationell samhörighet.

I år är det faktiskt dubbelt jubileum. Förutom jubileet om 50 år sedan trontillträdet är det också jubileum om 500 år sedan Gustav Vasa valdes till kung. Det är alltså ett dubbelt jubileum för den svenska monarkin. Båda dessa saker förtjänar att uppmärksammas.

En tillfällig allmän flaggdag för att hög-tidlighålla 50-års-dagen av konungens trontillträde

Det tycker jag, herr talman, trots att jag här i riksdagen representerar Skåne, som inte har varit en del av Sverige och Sveriges historia under alla dessa 500 år. Gustav Vasa var som bekant aldrig kung över Skåne.

Det gör mig därför en smula besviken när jag kan konstatera att inte samtliga partier här i riksdagen är så storsinta att de kan ställa sig bakom förslaget om en tillfällig flaggdag.

När man yrkar på avslag med hänvisning till att man nu är motståndare till monarkin har man missat målet. Betänkandet handlar inte om vilket statsskick vi ska ha i Sverige. Det handlar om att högtidlighålla ett jubileum.

Frågan om Sveriges statsskick debatteras här i kammaren när riksdagen årligen avslår Vänsterpartiets traditionella motion om republik. Senast skedde det den 26 april.

Herr talman! Jag vill avslutningsvis med glädje yrka bifall till utskottets förslag till beslut. Jag vill också yrka avslag på Vänsterpartiets motion. Flaggan i topp för Sveriges konung och den svenska monarkin!

I detta anförande instämde Susanne Nordström (M) och Gudrun Brunegård (KD).

Herr talman! Riksdagen representerar medborgarna och ska kontrollera regeringen. Detta kallas kontrollmakt, och kontrollmakten utövas av riksdagen på olika sätt. En del av kontrollmakten är ledamöternas rätt att ställa frågor till statsråden här i kammaren. En annan del av kontrollmakten är konstitutionsutskottets årliga granskningar av regeringen och de olika statsråden, det vill säga det vi har debatterat här tidigare i dag.

Ytterligare ett sätt att utöva kontrollmakten är det betänkande vi nu debatterar. Betänkandet har sin grund i en bestämmelse i 9 kap. 8 § riksdagsordningen. I denna bestämmelse kan man läsa att regeringen varje år i en skrivelse till riksdagen ska redovisa vilka åtgärder regeringen har vidtagit med anledning av de riksdagsskrivelser som överlämnats till regeringen. Den redovisning som behandlas i dag omfattar med bilagor omkring 550 sidor och avser åtgärder under kalenderåret 2022, det vill säga under både regeringen Andersson och regeringen Kristersson.

Herr talman! Jag vill helt kort kommentera några saker i skrivelsen och utskottets betänkande. I skrivelsen redogörs föredömligt för regelbeståndet i Svensk författningssamling samt hos landets myndigheter. Med regelbeståndet avses antalet gällande författningar och andra regelförteckningar, och man kan särskilt notera att regelbeståndet hos landets myndigheter sedan 2017 har ökat kraftigt - från knappt 8 000 till drygt 11 500. I en tid då landets näringsliv efterfrågar regellättnader kan detta inte vara rätt väg att gå. Utvecklingen stämmer till eftertanke.

I skrivelsen görs också en uppföljning av hur regeringen har hanterat riksdagens tillkännagivanden. Tillkännagivanden kan närmast beskrivas som uppdrag som riksdagen har gett till regeringen. Här kan konstateras att antalet tillkännagivanden under den förra mandatperioden var väldigt stort - det största på 30 år. Antalet tillkännagivanden avspeglar den tidigare regeringens svaga stöd i riksdagen. Man kan konstatera att vi efter regeringsskiftet har sett en markant minskning av antalet tillkännagivanden från riksdagen, vilket naturligtvis är en spegling av att den nuvarande regeringen med Tidöavtalet i ryggen har stöd av en majoritet av riksdagens ledamöter.

Av redogörelsen framgår att det finns ett tillkännagivande som, vilket sagts här tidigare, gjordes för mer än elva år sedan och som ännu inte är slutbehandlat. Det är naturligtvis inte acceptabelt. Utskottet påminner därför om vikten av att regeringen behandlar riksdagens skrivelser skyndsamt.

När det gäller regeringens redogörelse konstaterar ett enigt utskott att redogörelsen på en generell nivå ger en korrekt bild av riksdagens skrivelser till regeringen men också innehåller en utförlig redovisning av regeringens åtgärder, vilket är jättebra.

Herr talman! Konstitutionsutskottet har också remitterat regeringens skrivelse till de övriga utskotten för att inhämta deras synpunkter gällande de tillkännagivanden som har anknytning till respektive utskott. Konstitutionsutskottet överprövar inte övriga utskotts bedömningar. Det är våra kollegor i respektive utskott som har bäst kompetens att göra dessa bedömningar utifrån sin sakkunskap.

Med de orden vill jag avslutningsvis yrka bifall till utskottets förslag till beslut, herr talman.

Herr talman! I mitt anförande kommer jag att uppehålla mig vid det andra avsnittet i betänkandet - "Handläggning av vissa regeringsärenden". Avsnittet rör sex specifika granskningar.

Två av granskningarna handlar om avveckling av olika stöd, nämligen investeringsstödet för hyres- och studentbostäder och avvecklingen av klimatbilsbonusen. Båda stöden bygger på förordningar i vilka det anges att stöd lämnas i mån av tillgång till medel. En förutsättning för att stöd ska kunna betalas ut är alltså i båda fallen att riksdagen anvisar medel för ändamålet.

Klimatbilsbonusen infördes av den förra regeringen och var ett bidrag till inköp av elbil, ungefär på motsvarande sätt som det sedan tidigare avskaffade bidraget till elcyklar. När det gäller klimatbilsbonusen aviserade regeringen i ett pressmeddelande i samband med överlämnandet av budgetpropositionen till riksdagen att bonusen skulle avskaffas påföljande dag. I och med att budgeten beslutades av riksdagen blev avvecklingen av bonusen också formaliserad på så sätt att medel för klimatbilsbonus inte anvisades av riksdagen.

Regeringen har därefter i början av året beslutat om de nödvändiga förändringarna i förordningen. Konstitutionsutskottet har inga synpunkter på ordningen för de olika besluten. Regeringens sätt att hantera saken var klok. Allmänheten informerades om slutdatum för bonusen så att ingen bilköpare i efterhand överraskades av en utebliven bonus samtidigt som man genom en kort framförhållning i möjligaste mån undvek en rusning för inköp av klimatbonusbilar. Det är svårt att se hur regeringen hade kunnat hantera frågan på ett bättre sätt.

När det gäller avvecklingen av investeringsstödet har initiativet till avveckling tagits av civilutskottet, och riksdagen har därefter genom budgetbeslut fortsatt att avveckla stödet. Konstitutionsutskottet granskar statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning - inte riksdagen. Det gör att konstitutionsutskottet inte har gjort någon bedömning av dessa beslut.

En iakttagelse i denna granskning är dock att den aktuella förordningen är oförändrad trots att investeringsstödet har avskaffats. Utskottet avser därför att framöver inom ramen för en mer övergripande granskning se över hanteringen av denna typ av förordningar.

Herr talman! En annan granskning som rönt ett visst medialt intresse är granskningen av beredningen av lagförslag om sekretess i ärenden om elstöd. Införandet av elstöd till hushållen var ett av regeringspartiernas vallöften, och det var därför angeläget för regeringen att så snart som möjligt få ett elstöd på plats. Landets hushåll var hårt pressade av höga elpriser, och elstödet utgjorde en verklig skillnad för många familjer.

Mot den bakgrunden måste man ha stor förståelse för att regeringen ville att det skulle gå fort. Det här var inget ärende som man ville ta i snigelfart, utan här skulle det gå i högsta fart, som en tävlingsmotorcykel. Med det sagt är det naturligtvis också så att en forcering av en lagstiftning på det sätt som skett endast bör ske undantagsvis.

Utskottet har till exempel konstaterat att tidsfristerna för remissinstanserna och Lagrådet blev mycket korta givet lagförslagens innebörd och komplexitet. Utskottet har därför poängterat betydelsen av att upprätthålla såväl regeringsformens beredningskrav som Lagrådets granskning - detta för att skapa förutsättningar för kvalitet i lagstiftningsarbetet.

I det aktuella fallet har dock konstitutionsutskottet som beredande utskott tidigare konstaterat att beredningsunderlaget var tillräckligt för att kunna ta ställning till förslagen. Förslaget bygger på två olika promemorior från Regeringskansliet. Konstitutionsutskottet anser dock att det inte går att utesluta att beredningen av den första promemorian hade kunnat inledas tidigare. Därmed hade man kanske kunnat begränsa behovet av brådskande beredning.

Det är alltså inte så att utskottet konstaterat att beredningen med säkerhet kunde påbörjats tidigare. En så långtgående slutsats har utskottet inte kunnat dra av det tillgängliga underlaget.

Herr talman! Slutligen vill jag också nämna något om två granskningar gällande statsministern.

Den ena granskningen gäller tillsättandet av nationell säkerhetsrådgivare. Givet att Sverige står inför de största utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska prövningarna i modern tid inser alla vikten av att snabbt få en nationell säkerhetsrådgivare på plats i Statsrådsberedningen.

Utskottet har granskat hur tillsättningen har handlagts, och den har inte föranlett något uttalande från utskottets sida. Vad gäller frågan om eventuellt jäv vid tillsättningen har utskottet inte heller haft skäl att invända mot statsministerns bedömning. Granskningen föranleder alltså ingen kritik från utskottet.

Den andra granskningen i ärendet gäller anställningen av en statssekreterare. Här har utskottets granskning haft fokus på om ärendehandläggningen stått i överensstämmelse med rådande bestämmelser och om regeringen beslutat inom ramen för sina befogenheter. Inte heller i denna granskning har det framkommit något som utskottet haft skäl att anmärka på.

Fru talman! Det betänkande som vi behandlar i dag rör ett tjugotal yrkanden från den allmänna motionstiden som handlar om kommunala och regionala frågor. Yrkandena gäller till exempel frågor om kommunsammanslagningar, kommunernas ekonomiska förvaltning, antalet ledamöter och ersättare i fullmäktige, kommunala folkomröstningar samt pensionärsråd. Jag ska helt kort reflektera över något av det som behandlas i betänkandet.

Enligt Statistiska centralbyråns rapport om förtroendevalda i Sverige, som avser 2019, är det totala antalet förtroendevalda i kommunerna i dag knappt 36 000 personer samtidigt som Sveriges befolkning är drygt 10 ½ miljon invånare. Innan de stora kommunsammanslagningarna i mitten av förra seklet fanns det enligt SCB omkring 200 000 förtroendevalda i våra kommuner. Vid samma tid uppgick Sveriges befolkning till ungefär 7 miljoner invånare. Detta innebar att var 35:e invånare var förtroendevald i en kommun. Motsvarande siffra i dag är ungefär en förtroendevald på 300 invånare.

Vid mitten av förra seklet var det alltså så att de flesta människor kände eller kände till en lokal kommunföreträdare. Även om man inte alltid delade politisk uppfattning visste man kanske att personen i fråga oftast ändå var en rätt hygglig människa. Politiken och politikerna fanns nära medborgarna på ett annat sätt än i dag. Om man som medborgare undrade över bevekelsegrunden för ett politiskt beslut var det aldrig långt till en förtroendevald.

Jag står inte här och påstår att det var bättre förr, men jag tycker ändå att det kan vara bra att reflektera över denna utveckling. Vad har det inneburit för vår demokrati och för förtroendet för våra politiska företrädare? Det här är en frågeställning som jag tycker att man ska ha i åtanke när man tar ställning till några av de förslag som finns i dagens betänkande, till exempel om nya kommunsammanslagningar eller förslag som ger möjlighet att ytterligare minska antalet förtroendevalda i landets kommunfullmäktigeförsamlingar.

Är det rätt väg att gå om man vill stärka den lokala demokratin och förtroendet för våra folkvalda? Någon skulle kanske invända att politikerna i dag finns tillgängliga på sociala medier. Men kan sociala medier verkligen ersätta det personliga mötet?

Fru talman! I februari 2020 överlämnade den så kallade Kommunutredningen sitt betänkande till regeringen. Utredningen har tittat på i vilken utsträckning strukturella åtgärder, till exempel samverkan mellan kommuner, kan stärka kommunernas strategiska kapacitet. Betänkandet bereds för närvarande i Regeringskansliet.

På samma sätt överlämnade i september 2021 Utredningen om en effektiv ekonomistyrning i kommuner och regioner sitt betänkande som fick namnet En god kommunal hushållning. Även detta betänkande bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Kommunala och regionala frågor

Jag anser att det finns skäl att avvakta regeringens ställningstagande i de här delarna, och därför yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 23.)

Fru talman! Betänkandet vi behandlar berör tre enskilda motioner med anknytning till begravningsfrågor. Ett enigt konstitutionsutskott föreslår att samtliga motioner avslås. Jag ska i mitt inlägg helt kort beröra de tre frågor som tas upp i motionerna.

I en motion föreslås en reformering av begravningsavgiften, bland annat med hänvisning till att nuvarande system skulle vara kostnadsdrivande och icke-transparent. Dagens system innebär att alla som är folkbokförda i Sverige betalar en begravningsavgift. Svenska kyrkans territoriella församlingar har statens uppdrag att bedriva begravningsverksamheten i samtliga kommuner utom i Stockholm och Tranås, där det i stället är kommunerna som svarar för begravningsverksamheten.

Sedan 2016 råder en ordning där begravningsavgiftssatsen är enhetlig för all begravningsverksamhet som bedrivs inom Svenska kyrkan. Avgiften fastställs på grundval av de faktiska begravningskostnaderna, och avgiften tas ut på samma sätt som kommunalskatten, alltså i proportion till den kommunalt beskattningsbara inkomsten.

Svenska kyrkans begravningsverksamhet granskas av begravningsombud som utses av länsstyrelserna. Begravningsombuden undersöker bland annat hur begravningar fungerar för dem som inte tillhör Svenska kyrkan, men man kontrollerar också att begravningsavgiften används till det som den är tänkt för.

Ett enigt konstitutionsutskott ser inte skäl att ta initiativ till en utredning om att reformera begravningsavgiften och föreslår därför avslag på motionen.

Fru talman! I en annan motion föreslås att det bör tillsättas en utredning om huruvida Svenska kyrkan ska tillåtas att driva egna begravningsbyråer. Det kan konstateras att Svenska kyrkan numera är skild från staten och utgör ett eget rättssubjekt. Att förbjuda Svenska kyrkan att bedriva en viss verksamhet torde strida mot bestämmelsen om näringsfrihet i regeringsformen. Konstitutionsutskottet finner inte skäl att ställa sig bakom motionen.

Trossamfund och begravningsfrågor

Slutligen, fru talman, behandlas i betänkandet en motion om en ändring i begravningsförordningen för att underlätta delning av aska från en avliden person. Det kan konstateras att det redan i dag, under vissa förutsättningar och efter tillstånd från länsstyrelsen, finns möjlighet att dela askan efter en avliden vid gravsättning i fler än en grav. Utskottet ser inte heller i denna fråga något skäl att utreda saken vidare.

Således, fru talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 21.)

Höjd mervärdesskatt på vissa reparationer

Fru talman! Precis som Carina Ödebrink nämnde i sitt anförande handlar det inte om hastighet utan om kapacitet. Det är därför det är så ledsamt att konstatera att den tidigare regeringen gav Trafikverket i uppdrag att projektera sträckan Hässleholm-Lund till 320 kilometer i timmen. Samtidigt gav den tidigare regeringen uppdraget att projektera Linköping-Järna till 250 kilometer i timmen och Borås-Göteborg till 250 kilometer i timmen. Den tidigare regeringen offrade alltså Skåne i sitt försök att vinna någon enstaka minut i restid.

Nu rättar den nya regeringen det misstaget. För detta är många skåningar väldigt tacksamma. Hade den tidigare regeringen gjort rätt från början hade denna projektering i princip varit klar, och vi hade vunnit mycket tid. Nu är det tyvärr inte så.

Fru talman! Först vill jag rikta ett tack till regeringen och statsrådet Andreas Carlson för det förnuftiga beslutet att avbryta projekteringen av en höghastighetsjärnväg för hastigheter på 320 kilometer i timmen genom Skåne.

Eftersom den tidigare regeringen gav Trafikverket i uppdrag att bygga en sådan bana för hastigheter på 320 kilometer i timmen fanns det inte någon möjlighet att bygga den utmed befintlig stambana.

I stället påbörjade Trafikverket en projektering genom tidigare obruten skånsk mark. Om förslaget hade blivit verklighet hade man för alltid förstört i dag helt unika biotoper. Man hade för alltid skapat en ny barriär genom det skånska landskapet med tillhörande bullerstörningar och förödelse för lantbrukare och boende i de berörda områdena.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I det omtag som regeringen nu har aviserat ser jag framför mig att man i stället landar i en utbyggnad av de befintliga stambanorna med ytterligare två spår.

I mitt tidigare uppdrag som kommunstyrelsens ordförande i Hässleholm har jag erfarit att det finns ett gediget underlag som styrker behovet av två nya spår mellan Hässleholm och Lund. Jag ser framför mig en utbyggnad likt den som i dag sker på sträckan Malmö-Lund.

I dag har man i praktiken nått maxkapaciteten på den befintliga stambanan. Det får helt enkelt inte plats fler tåg. Detta hindrar utveckling och tillväxt i nordöstra Skåne, i Blekinge och i södra Småland. Situationen kommer att bli än mer akut när den nu påbörjade förbindelsen över Fehmarn Bält blir klar 2029. Då förväntas godstrafiken med järnväg öka rejält. Och utan ökad kapacitet på Södra stambanan kommer det att bli stora problem. Godset kan inte precis landa på bangården i Malmö. Där lär det inte få plats.

Fru talman! Avslutningsvis förväntar jag mig att alla dessa fakta för en utbyggnad av stambanan mellan Hässleholm och Lund blir tydliga i samband med det kloka omtag som regeringen nu har aviserat.

Herr talman! Min fråga vänder sig till landsbygdsminister Peter Kullgren. Just nu pågår årets licensjakt på varg. I dag tillåts dock inte licensjakt i det södra rovdjursförvaltningsområdet. Som skäl anger Naturvårdsverket att det södra rovdjursförvaltningsområdet är ett spridningsområde för vargen.

Samtidigt vet vi att vargstammen i landet sedan många år överstiger Naturvårdsverkets eget referensvärde för gynnsam bevarandestatus. Vi vet också att det i de södra delarna av landet finns åtminstone tre vargrevir - det finns troligtvis fler än så. Det saknas alltså bärande argument för att freda vargstammen i landets södra delar.

Min fråga till landsbygdsministern är därför om regeringen kommer att ta något initiativ för att säkerställa att licensjakt på varg blir möjlig även i det södra rovdjursförvaltningsområdet kommande licensjakt 2024.