Fru talman! Som vi hörde här tidigare i eftermiddags finns det 290 kommuner i Sverige och 20 regioner, eller 21 om man räknar in Gotland bland både regioner och kommuner.

Kommunala och regionala frågor

Vid det senaste årsskiftet var Dorotea kommun i Lappland med drygt 2 300 invånare landets minsta kommun sett till antalet invånare. Stockholms kommun är den största med närmare 1 miljon invånare. I Dorotea bor det ungefär 1 person per kvadratkilometer, och i Stockholm bor det bortåt 5 300 personer per kvadratkilometer.

Trots de stora skillnaderna har båda kommunerna i grunden samma uppdrag. Båda ska erbjuda sina invånare god service i form av till exempel skola, äldreomsorg och socialtjänst. Man ska sköta underhåll av gator, utföra miljötillsyn och hantera plan- och byggärenden. För detta behövs naturligtvis specialkompetens på en rad områden.

Det här är kommuner med 2 300 eller nästan 1 miljon invånare, som har samma uppdrag och samma kompetensbehov men samtidigt helt olika förutsättningar i det mesta. Däremellan finns landets övriga 288 kommuner, som alla i någon mån har unika förutsättningar.

När man samtidigt vet att det är landets kommuner och regioner som svarar för merparten av all välfärd är det lätt att förstå att engagemanget och intresset för landets kommuner och regioner, deras möjligheter att utföra sitt uppdrag och hur de ska organisera sig väcker stort intresse. Det är precis det här som betänkandet handlar om: ett antal motioner från den allmänna motionstiden som rör kommunala och regionala frågor.

Jag ska helt kort beröra några av förslagen i betänkandet. En av motionerna rör så kallad asymmetrisk ansvarsfördelning. I klartext innebär förslaget att kommuner på frivillig väg ska kunna avsäga sig verksamhetsområden som är starkt reglerade av staten till en annan kommun eller till regional nivå. Ett exempel på ett sådant område skulle kunna vara ekonomiskt bistånd. Motivet för en sådan förändring skulle vara att det för vissa mindre kommuner är svårt eller orimligt dyrt att rekrytera den specialistkompetens som krävs för verksamheten.

Frågan om asymmetrisk ansvarsfördelning har utretts av den så kallade Kommunutredningen, som lämnade sitt slutbetänkande i februari 2020. Utredningen konstaterade att det finns många svårigheter med en modell där vissa kommuner tar över uppgifter från andra kommuner. Det gäller bland annat finansiering och möjlighet till ansvarsutkrävande.

Frågan har också berörts i den så kallade Kommunperspektivutredningen, som i början av detta år lämnade sitt betänkande. Denna utredning pekar ut en annan modell för uppgiftsfördelning som ett alternativ. Den modellen skulle i stället innebära att kommuner inom ett samverkansområde fördelar de uppgifter som kräver ett större befolkningsunderlag mellan sig, så att en kommun ansvarar för en viss uppgift i hela samverkansområdet och en annan kommun ansvarar för en annan uppgift. Inom samverkansområdet kan en sådan uppgiftsfördelning baseras på lokala bedömningar och berörda kommuners faktiska resurser.

Samma utredning konstaterade också att intresset är svagt hos kommunerna för frivilliga sammanläggningar, men man menar samtidigt att det är viktigt att staten har beredskap för att inställningen till kommunsammanläggningar kan förändras under det närmaste decenniet.

En annan utredning som också berör kommunerna är den så kallade Försöksverksamhetskommittén, som överlämnade sitt betänkande i december förra året. Utredningens uppdrag var att främja försöksverksamhet i kommuner och regioner.

Utredningen pekar på olika områden där man anser tiden mogen för att gå vidare med försöksverksamhet, vilket i några fall skulle kräva lagändringar. Det handlar bland annat om försöksverksamhet inom hälso- och sjukvårdsområdet, samverkan inom lantmäteriverksamhet och statsbidrag till små kommuner.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kommunala och regionala frågor

Fru talman! Sammanfattningsvis kan man konstatera att det finns olika utredningar som helt nyligen berört frågor om kommuners och regioners möjligheter att möta morgondagens utmaningar samt hur de bäst ska vara organiserade för att klara uppdraget. Inom Regeringskansliet pågår just nu beredning av dessa utredningar. Jag menar därför att det skulle vara oklokt att föregripa resultatet av beredningen. Därför yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! I kommunerna bygger vi Sverige, oavsett om det är primärkommunerna eller sekundärkommunerna vi talar om, det vill säga kommunerna eller regionerna.

Ledamoten Brunegård anför att regionerna sköter hälso- och sjukvården, kollektivtrafiken och den regionala utvecklingen. Men det är allmänt känt att Kristdemokraternas ingång vad gäller regionerna faktiskt är att helt och hållet plocka bort hälso- och sjukvården från regionernas ansvar.

Vårdansvarskommittén har två uppdrag. Det ena är att titta på helheten, om hela hälso- och sjukvårdsområdet ska förstatligas, och därefter, om man kommer fram till att så inte är fallet, om det är andra delar som behöver mer av statlig styrning. Men den första frågan är helt och hållet dikterad av Kristdemokraterna, för ett av deras vallöften var att förstatliga hälso- och sjukvården. Om man skulle göra det sitter regionerna kvar med bara kollektivtrafikansvaret och den regionala utvecklingen. Det blir inte mycket till regioner, kan vi konstatera, om det inte ska ske andra stora förändringar, vilket jag inte har uppfattat.

I kommunerna bygger vi Sverige. Men vad jag förstår gäller det, utifrån Kristdemokraternas ingång, inte sekundärkommunerna.

Fru talman! Min fundering och fråga till Kristdemokraterna är: På vilket sätt kommer det att hjälpa den svenska hälso- och sjukvården, stärka demokratin i Sverige och göra så att medborgarna får en närmare möjlighet till ansvarsutkrävande om hela hälso- och sjukvårdssektorn flyttas över till statlig nivå?

Fru talman! Det finns ingen tvekan om att svensk sjukvård har många utmaningar. Och det ser ibland olika ut i olika regioner, på ett sätt som inte är försvarbart. Så visst finns det anledning att titta på starkare nationella riktlinjer i olika delar.

Men man bör inte minst ge regionerna goda förutsättningar att bedriva sin verksamhet. Det tror jag är en av de viktiga bitarna. Vi måste titta på både och. Det får se olika ut i landet när det gäller hur man organiserar och sköter sin verksamhet, men som patient ska man naturligtvis kunna förvänta sig samma kvalitet.

I dag befinner regionerna sig i en brant ekonomisk utförsbacke. Man beräknar ett underskott på 24 miljarder kronor för innevarande år. Svaret på det blev 6 miljarder från regeringen. Trots att statsministern har suttit i tv-soffan och lovat att det inte ska bli några uppsägningar i svensk sjukvård återkom regeringen med 6 miljarder kronor, det vill säga en fjärdedel av det som regionerna egentligen behöver.

Nästan mer intressant än den fjärdedelen av pengarna till regionerna är den effektiviseringsdelegation som regeringen tillsätter. Den ska ta över ansvaret och titta på hur regionerna kan effektivisera sina verksamheter. Regeringen har av någon anledning inte förtroende för att regionerna klarar det själva.

Fru talman! Min avslutande fråga till Kristdemokraterna är: Varför saknar Kristdemokraterna tilltro till sina egna regionala politiker när det gäller att sköta verksamheten med de ekonomiska stöd de får från staten?