Malte Tängmark Roos

Herr ålderspresident! Frågan bereds i Regeringskansliet, säger Caroline Högström. En av de här utredningarna, den senaste, presenterades för två år sedan. De andra utredningarna har legat på regeringens bord ännu längre än så. Jag kanske är naiv; jag är ganska ny här i riksdagen. Men jag tycker inte att det borde ta två år att läsa igenom ett utredningsbetänkande och komma fram till vilka förslag som man vill genomföra.

Jag återkommer till min fråga: Varför tar det så lång tid att bereda de här frågorna? De har ju legat på ert bord ganska länge.

När det gäller psykisk hälsa satsar regeringen absolut på det, och det tycker jag är en av de få bra grejer som den sittande regeringen gör. Vi i Miljöpartiet lade i vårt budgetförslag mer pengar på psykiatrin och på de satsningar på psykisk hälsa som vi vill se. Men jag tar gärna en kapprustning i vem som kan satsa mest på att motverka den psykiska ohälsan.

Jag vill nog ändå ha ett svar från Caroline Högström: Hur lång tid ska det ta att bereda en fråga i Regeringskansliet?

Herr ålderspresident! Det finns sedan ett par år tillbaka ett utredningsförslag på regeringens bord om att möjliggöra för studenter att bli deltidssjukskrivna. Det finns även flera färdiga utredningsförslag som skulle leda till att bland annat kulturarbetare, idrottare och företagare fick ett starkare skydd i sjukförsäkringen – helt enkelt en större trygghet.

Regeringen har dock än så länge inte gått vidare med några av dessa utredningsförslag, och jag vill fråga Caroline Högström varför regeringen inte agerar för att fler företagare, studenter, kulturarbetare och idrottare med flera ska få ett starkare skydd i den svenska sjukförsäkringen. Det här borde vara ganska okontroversiella frågor, men vi ser tyvärr inget agerande från regeringen.

Herr ålderspresident! Den ekonomiska familjepolitiken, som vi debatterar i dag, är en del av Sveriges trygghetssystem. Jag gillar det ordet – trygghetssystem – för det är vad allt vårt arbete handlar om: att det ska vara tryggt att leva i Sverige och att det behöver finnas ett ekonomiskt skyddsnät som säkerställer att så blir fallet.

Vad är då trygghet? För mig och Miljöpartiet är trygghet att ha någonstans att bo, att veta att man har råd att betala hyran, att köpa mat och kläder och att ordna fritidsaktiviteter för barnen. Men det är en trygghet som allt färre svenskar känner i dag. Matpriserna och hyrorna stiger mycket snabbare än vad lönerna gör. Antalet vräkningar ökar år för år, och till och med vräkningarna av barn blir fler. För allt fler barnfamiljer, studenter och låginkomsttagare har det blivit en omöjlig ekvation att få lönen att räcka hela månaden.

För många svenskar har trygghetssystemet länge varit en livlina som har fått livet att gå ihop. Bostadsbidraget, barnbidraget och underhållsstödet har gett många människor de extra kronor de har behövt för att betala hyran, maten och barnens kläder och aktiviteter. Men det är ett trygghetssystem som urholkas alltmer för varje dag som går. Barnbidraget har inte höjts sedan den rödgröna regeringen höjde det 2018, och det var över 50 år sedan det täckte en så liten del av ett barns faktiska kostnader.

Riksrevisionen konstaterar att de hushåll som omfattas av bostadsbidraget bor i allt mindre bostäder samtidigt som andelen hushåll som nås av bostadsbidraget har halverats sedan 90-talet. Det är inte på grund av att färre hushåll behöver hjälp att betala hyran, utan tvärtom beror det på att inkomstgränserna och bostadskostnadstaket knappt har höjts på 30 år.

I ett läge där allt fler har det allt svårare och där svensk välfärd urholkas alltmer tar regeringen och Sverigedemokraterna nu också bort det tillfälliga bostadsbidraget till barnfamiljer och berövar alltså några av de ekonomiskt mest utsatta hushållen i Sverige en viktig källa till inkomst och trygghet när de behöver den som mest.

Sverige kan bättre. Vi politiker kan bättre. Det är dags att vi ser de brister som finns i de system vi har i dag och genomför de reformer som vi så uppenbart behöver göra för att stötta svenska hushåll.

Miljöpartiet vill höja och indexera barnbidraget och underhållsstödet så att de täcker mer av de faktiska kostnaderna för att ha barn och så att de inte urholkas över tid. Vi vill höja och permanenta det tillfälliga bostadsbidraget för barnfamiljer, som regeringen nu tar bort, och vi vill göra en ordentlig höjning och reform av bostadsbidraget så att fler människor får rätt till det och kan ha råd att efterfråga ett bra hem att leva i.

För mig och Miljöpartiet är det självklart att den trygghet som Sveriges generella välfärdssystem skänker till alla som är folkbokförda i Sverige ska bevaras och vara densamma oavsett om man är född här eller har invandrat hit.

Vi måste även se till att flyktingar från Ukraina ges samma rättigheter till barnbidrag och andra bosättningsbaserade rättigheter som gäller för andra som är folkbokförda i Sverige. Det är faktiskt väldigt enkelt: Ingen människa i Sverige ska behöva leva i fattigdom och otrygghet, och Miljöpartiet kommer alltid att kämpa för ett trygghetssystem som säkerställer att varje barn och vuxen får en chans att leva ett gott liv.

Herr ålderspresident! Trygghet handlar också om möjligheten att fly undan våld i nära relationer eller hedersrelaterat våld och förtryck. Personer som utsätts för eftervåld eller som bor på skyddade boenden kan ofta ha en mycket ansträngd ekonomisk situation som gör det mycket svårare att lämna eller hålla sig borta från sin förövare.

Förutom de uppenbara inkomstbortfall som följer av att tvingas bryta upp från sitt hem, sitt arbete och sin omgivning drabbas många våldsutsatta kvinnor av stora kostnader när deras uppgifter röjs av myndigheterna och de tvingas lämna bostaden med mycket kort varsel.

För Miljöpartiet är det självklart att staten måste hjälpa familjer som redan är i en mycket utsatt situation så att de inte också ska gå på knäna ekonomiskt, och vi ser därför ett akut behov av att införa en särskild flyttpeng i socialförsäkringssystemet för att brottsoffer inte ska behöva drabbas ekonomiskt när till exempel sekretessen brustit eller när återkommande flyttar krävs på grund av skyddade personuppgifter.

Herr ålderspresident! Trygghet är också vad familjehemsplacerade barn desperat behöver och vad de alldeles för ofta har nekats under sin uppväxt. Barn som placeras i familjehem bär redan från början med sig en otrygghet, då omvårdnaden brustit i hemmet. Behovet av anknytning till familjehemsföräldrarna är därför oerhört viktigt att möta, framför allt för de allra yngsta barnen men även för de lite äldre. Men i dag har familjehemsföräldrar ingen rätt att vara hemma med föräldrapenning, vilket gör anknytningen till en både tidsmässig och ekonomisk utmaning för många familjehem.

Det här är ett självklart och uppenbart problem som också är enkelt att lösa. Miljöpartiet menar att föräldrapenningens regelverk borde ändras så att familjehemsföräldrar får möjlighet att ta ut föräldrapenning utöver den vanliga ersättningen från kommunen för att kunna vara hemma med ett placerat barn på samma sätt som när ett barn föds eller adopteras in i en familj, för alla barn har rätt att känna sig trygga och omhändertagna.

Herr ålderspresident! Det finns många fler saker vi skulle behöva införa för att öka den ekonomiska tryggheten i Sverige: fler reserverade dagar och en tredelad föräldraförsäkring, tillfällig föräldrapenning för föräldrar till barn med sjukdom eller funktionsnedsättning, en icke behovsprövad graviditetspenning med mera.

Ska vi säkerställa att alla Sveriges invånare har trygga och goda levnadsvillkor behöver vi ett trygghetssystem som solidariskt hjälper dem som behöver det. Vi behöver bidrag och försäkringar som faktiskt uppfyller de mål vi sätter upp, som räcker till det vi vill att de ska räcka till och som skänker tid och trygghet till barn och föräldrar som kämpar varje dag för att få livet att gå ihop. Då behöver vi som riksdagsledamöter ta vårt ansvar och genomföra de reformer som vi vet kan göra skillnad nu och i framtiden.

Jag står bakom alla våra reservationer men yrkar bifall endast till reservationerna 4 och 8.

Herr ålderspresident! Det är ju lovande att reallönerna kanske ökar långsiktigt för dem som behöver det allra mest. Det är ju inte ett beslut som vi fattar här inne, men det är absolut lovande.

Daniel Persson nämnde tidigare att det är de som tjänar allra minst som får den största procentuella förbättringen av sin situation med regeringens politik. Men man kan ju inte betala mat och hyra med procent. I faktiska kronor förlorar svenska barnfamiljer mer pengar på det indragna tillfälliga bostadsbidraget för barnfamiljer än vad de får i sänkt skatt. De som får allra mest i kronor, som man faktiskt betalar med i Sverige, är Sveriges höginkomsttagare.

Varför går inte regeringen och Sverigedemokraterna fram med skattehöjningar för dem som tjänar allra mest och ger de pengarna till dem som tjänar allra minst? Det är en lösning som skulle hjälpa svenska barnfamiljer här och nu. Det är dock inte en politik som Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna vill se, och det tycker jag är olyckligt.

Varför, Daniel Persson, satsar ni i kronor och ören mer på dem som tjänar mest än på dem som tjänar minst?

Herr ålderspresident! Det har uppenbarligen inte undgått någon att barnfamiljer har det oerhört tufft i dag. Matpriserna har ökat kraftigt, hyrorna stiger och lönerna hänger inte med. Det spelar inte så stor roll att inflationen är cirka 2 procent den här månaden, för priserna har ju gått upp tvåsiffrigt i procent de senaste åren utan att lönerna varit i närheten av det. Det är den skillnaden som faktiskt spelar någon roll, inte vad inflationssiffran är just denna månad. Effekterna vi ser av detta är allt fler vräkningar av barn samt att barn och föräldrar går hungriga.

Vad gör Sverigedemokraterna då? Jo, de tar bort det tillfälliga bostadsbidraget för barnfamiljer, vilket innebär från flera hundra till över tusen kronor mindre i plånboken varje månad. Sverigedemokraterna säger nej till högre barnbidrag, som vi hörde. Även om Caroline Högström tidigare pratade om implementering av månadsuppgifter i bostadsbidraget, vilket ska komma, är ju sanningen att den utredningen kom för två år sedan. Det går att implementera nu om man vill det, men regeringen och Sverigedemokraterna gör ju inte det. De drar ut på implementeringen trots att den skulle ge mer exakta utbetalningar och dramatiskt minska risken för återbetalningar.

Min fråga till Daniel Persson är varför Sverigedemokraterna och regeringen motarbetar svenska barnfamiljer. Er retorik säger kanske något annat, men den faktiska situationen är sådan.

Herr talman! Ja, det finns en väldigt tydlig ideologisk skiljelinje här i riksdagen, mellan våra partier. Den stavas solidaritet med dem som behöver stöd. Det är det som min sida står för.

Vi säger ja till sänkt skatt för låg- och medelinkomsttagare. Men vi säger också ja till att ge riktade stöd till dem som faktiskt behöver det. Vi ger mer pengar till dem som behöver vår hjälp för att deras lön inte stiger med 10–15 procent varje år samtidigt som matpriserna och hyrorna stiger.

Vi säger ja till att inkludera fler människor i bostadsbidraget. Vi säger ja till att utvidga sjukförsäkringarna så att den som är sjuk får en bra ersättning oavsett vad som är anledningen till att man är sjuk. Detta säger Caroline Högström, Moderaterna och Tidöregeringen nej till.

Ni säger: Mer pengar och mer frihet till individen! Ja, absolut, man ta inte bort de generella trygghetssystem vi har. Ta inte bort de riktade trygghetssystemen bara på grund av någon ideologisk idé om att man ska jobba och anstränga sig. Det är ju klart att man ska jobba och anstränga sig. Folk gör ju det, men de kommer ändå inte runt, för priserna stiger mer än vad lönerna gör. Då behöver vi riktade bidrag. Vi behöver riktade stöd.

Jag är stolt över att säga ja till högre bidrag för dem som behöver det. Detta är den ideologiska skiljelinjen mellan oss.

Herr talman! Det var inte mycket som jag höll med om i Caroline Högströms anförande. Jag ska fokusera på några av delarna.

Ledamoten säger att kommuner som styrs av partier på vår sida tar pengar från låginkomsttagare. Men sanningen är ju att i stort sett alla kommuner och regioner i Sverige har förlorat pengar de senaste åren för att regeringen har prioriterat att sänka skatten för höginkomsttagare framför att satsa på välfärden. Inga kommuner i Sverige hade behövt höja skatten för att rädda sin egen välfärd om regeringen bara skulle välja att ge dem de pengar som de faktiskt behöver. Där skulle jag alltså vilja lägga över ansvaret på Caroline Högströms regering igen.

Moderaterna säger att de gynnar barnfamiljerna. Men de pengar som ni tar bort från barnfamiljerna är långt mer än vad de får ut i sänkt skatt. En höginkomsttagare får varje månad många fler kronor än en barnfamilj får. Barnfamiljen förlorar mycket mer på att Caroline Högström och hennes regering till exempel tar bort det tillfälliga bostadsbidraget.

Jag undrar vad Moderaterna har emot att satsa på de människor i Sverige som faktiskt behöver extra mycket hjälp. Vi pratar om kommunerna och om barnfamiljerna. Varför är ni så kraftigt emot att ge riktade stöd till dem som faktiskt behöver det?

Herr talman! I EU-kommissionens arbetsprogram för 2025 ligger fokus på att stärka Europas konkurrenskraft, förenkla regelverk och påskynda den gröna omställningen. Kommissionen framhåller behovet av en mer sammanhållen, handlingskraftig och effektiv union för att möta de olika utmaningar som Europa står inför, inte minst säkerhetspolitiska spänningar, klimatförändringar och ekonomisk konkurrens.

Det finns många åtgärder som är av stor vikt för att Europa ska kunna fortsätta vara en viktig aktör i klimatomställningen, en omställning som jag anser måste ligga som bas i arbetet med Europas konkurrenskraft. Även regeringen lyfter i sin ståndpunkt upp att den gröna omställningen behöver vara en motor för EU:s konkurrenskraft och att de övergripande målsättningarna för klimat- och miljöpolitik behöver ligga fast. Detta är både glädjande och viktigt, och jag hoppas att regeringen kan hålla fast vid denna ståndpunkt i stället för att som i dag ge väldigt otydliga signaler om den vikt som omställning och klimatmål har både nationellt och internationellt.

Jag och Miljöpartiet anser att omställningen till en hållbar och fossilfri ekonomi måste vara drivkraften i arbetet för att stärka konkurrenskraften. Den gröna omställningen är inte ett hinder utan en grund och en förutsättning. Samtidigt är det tydligt att flera av initiativen inom ramen för konkurrenskraftskompassen präglas av att förenkla regler snarare än att höja miljö- och klimatkraven, vilket är problematiskt. Förenklingar får inte användas som ursäkt för att sänka ambitionsnivån eller urholka nyss införda hållbarhetskrav utan ska vara just förenklingar eller förtydliganden.

Kommissionens fokus på energisäkerhet och fossilfri produktion är mycket viktigt. För att EU:s industri ska bli konkurrenskraftig på lång sikt krävs en tydlig inriktning mot förnybar energi, elektrifiering och effektivisering. Därför behöver politiken prioritera lösningar som främjar sol, vind, lagringsteknik och nätutbyggnad.

Jag vill också understryka vikten av att arbetet med att fasa ut ryska fossila bränslen påskyndas. Samtidigt måste vi säkerställa att alternativa lösningar inte leder till ökad import av fossila bränslen från andra tvivelaktiga länder.

Handelspolitiken har en stor strategisk betydelse, och därför behöver den i högre grad utformas i linje med Agenda 2030 och Parisavtalet. Det innebär att alla handelsavtal bör innehålla bindande krav på miljöskydd, klimatansvar och mänskliga rättigheter. EU:s globala inflytande behöver användas för att främja hållbar utveckling och fattigdomsbekämpning, inte för att låsa in länder i beroenden eller begränsa deras möjlighet att driva skarp miljöpolitik.

Kommissionens meddelande om en konkurrenskrafts-kompass för EU

En hållbar konkurrenskraft förutsätter att miljöhänsyn och mänskliga rättigheter integreras i varje del av EU:s ekonomiska strategi. EU måste därför ta ansvar och ställa höga hållbarhetskrav i alla led av värdekedjan.

Herr talman! När det gäller EU:s strategiska beroenden behöver unionen minska sin sårbarhet genom att satsa på mer hållbara och självförsörjande system, till exempel genom att främja återvinning, resurseffektivitet och cirkulär ekonomi. Miljömässig och social hållbarhet måste stå i centrum för varje strategi som syftar till att minska importberoenden. För att nå dit krävs det långsiktiga spelregler, starka miljömål och en tydlig väg bort från fossilberoendet. Med det sagt vill jag yrka bifall till Miljöpartiets reservation 4.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 maj.)

Herr talman! Bostadsbidraget är ett av de mest träffsäkra verktyg som staten har för att stötta hushåll med låga inkomster. Nuvarande system med årsvis behovsprövning leder dock ofta till återkrav för personer vars inkomster varierar under året, exempelvis studenter och timanställda. År 2023 blev hela 39 procent av hushållen återbetalningsskyldiga. Risken för att bli återbetalningsskyldig får också en stor grupp människor att inte ens söka bidraget trots att de kanske skulle vara berättigade till det.

År 2023 föreslog en statlig utredning att bostadsbidraget ska baseras på aktuella månadsuppgifter från Skatteverkets arbetsgivardeklarationer; på så sätt minskar risken för återkrav och skuldsättning bland hushåll med bostadsbidrag. Enligt utredningen skulle återkraven kunna minska med mer än 90 procent genom denna reform, och fler studenter och andra med osäkra och varierande inkomster skulle våga söka bostadsbidrag.

Min fråga till socialförsäkringsminister Anna Tenje är därför: När kommer regeringen att lägga fram ett skarpt förslag om att införa månadsuppgifter för beräkning av bostadsbidraget?

Fru talman! Skolforskningen är tydlig med att en av de absolut viktigaste faktorerna för hur väl elever lyckas i skolan är hur duktiga lärare de har. Utbildade och behöriga lärare är en grundförutsättning för att skapa goda lärmiljöer för alla och lyfta barn ur socioekonomisk utsatthet. Samtidigt visar siffror från Skolverket att ungefär 30 procent av alla heltidsanställda lärare i Sveriges skolor saknar legitimation och behörighet. På vissa skolor och i vissa kommuner är andelen betydligt högre.

Tillgången till behöriga lärare är i högsta grad en fråga om likvärdighet. Många kommuner har brist på legitimerade lärare, men fackförbund och experter varnar också för att skolor väljer bort att utannonsera tjänster eller hellre anställer obehöriga än behöriga lärare, av ekonomiska skäl.

Det är tydligt att staten behöver ta ett större ansvar. Min fråga till skolministern är därför hur regeringen tänker agera för att öka andelen behöriga lärare i skolan.

Fru ålderspresident! Ministern, och ledamöterna från M och SD, säger att det är Sveriges låginkomsttagare som procentuellt sett har fått det bäst av deras politik. Men ifall det har undgått regeringen och SD vill jag upplysa dem om att det inte går att betala med procent – bara i kronor.

I kronor har kostnaderna ökat mer än vad lönerna har gjort för dem med de lägsta inkomsterna. I kronor förlorar barnfamiljer mer pengar på slopat tilläggsbidrag än de får i sänkt skatt. Precis som Anna Tenje, Caroline Högström och Daniel Persson säger kommer inte enbart högre bidrag att lösa alla de ekonomiska utmaningarna för Sveriges barnfamiljer. Men om inte Moderaterna och era samarbetspartier har ett innovativt nytt förslag som kommer att höja alla låginkomsttagares löner med flera tusen kronor varje månad – så att de faktiskt motsvarar människornas hårda arbete och de kostnader som barnfamiljer har – är bostadsbidraget och barnbidraget de mest träffsäkra stöd vi har för att hjälpa dem som behöver det.

Det är här den väldigt tydliga ideologiska skiljelinjen går. Ska vi hjälpa dem som faktiskt behöver vår hjälp? Ska vi vara solidariska med de människor som är i behov av hjälp och stöd, eller ska vi inte vara det? Solidariteten är den ideologiska skiljelinjen här. Det är tydligt vilken sida vi tillhör och vilken sida ni tillhör. Jag är glad att vara på den sida som säger ja till mer bidrag för dem som behöver det. Det är ett väldigt bra sätt att bygga ett starkt samhälle.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Antalet barn som vräks från sina hem har ökat varje år sedan 2017 och med hela 58 procent sedan 2020, då det tillfälliga bostadsbidraget infördes för första gången. Antalet ensamstående föräldrar med låga inkomster som inte har råd att äta sig mätta ökar. Antalet betalningsskyldiga ökar. Antalet barnfamiljer med låga inkomster som inte klarar ökade utgifter ökar. Många barnfamiljer flyttar till mindre lägenheter och bor jättetrångt för att ha råd med hyran, vilket försämrar livssituationen för barnen.

Det går helt enkelt inte att hävda att barnfamiljers ansträngda ekonomi var ett tillfälligt problem som nu är hanterat. Det är ett ihållande och växande problem som regeringen och Sverigedemokraterna fullständigt ignorerar.

Att permanenta bostadsbidraget för barnfamiljer kommer inte ensamt att lösa den ekonomiska utsattheten. Den har vuxit under den tid tilläggsbidraget har funnits. Men att ta bort bidraget helt kommer bara att förvärra ett redan väldigt allvarligt läge och göra tusentals barn och föräldrar än mer utsatta.

Detta highlightar också en väldigt viktig detalj i regeringens och Sverigedemokraternas prioriteringar. Att höja det tillfälliga bostadsbidraget för barnfamiljer till 40 procent och permanenta det skulle kosta ungefär en halv miljard kronor för den resterande delen av 2025, enligt riksdagens utredningstjänst. Det är en tiondel av kostnaden för regeringens höjning av rotavdraget, som var den stora reformen i vårändringsbudgeten. För en tiondel av kostnaden för att subventionera höginkomsttagares köksrenoveringar hade vi alltså kunnat stärka utsatta barnfamiljers ekonomier och hjälpa dem att betala hyra, mat och fritidsaktiviteter. Regeringen väljer i stället att underminera dem. Det är en tydlig vink om vilka grupper regeringen tycker är prioriterade i dag.

Fru ålderspresident! Miljöpartiets prioriteringar är också tydliga. Det finns faktiskt saker som går att göra för att förbättra situationen. Vi vill som sagt höja och permanenta bostadsbidraget för barnfamiljer; det är en självklarhet. Ett annat förslag är att reformera det ordinarie bostadsbidraget. Antalet barnfamiljer som får bostadsbidrag minskar nämligen varje år eftersom inkomstgränserna inte räknas upp, vilket gör att färre har rätt till bostadsbidrag trots att fler har behov. Storleken på bidraget har inte heller höjts i takt med inflationen, vilket gjort att det urholkats.

Vi vill helt enkelt att fler ska få ta del av bostadsbidraget och att bidraget i sig höjs och indexeras för att täcka kostnadsökningarna. Även detta säger regeringen, såvitt jag vet, nej till.

Vi föreslår också att barnbidraget höjs och att även det indexeras så att det inte äts upp av kostnadsökningarna, vilket vi har sett ske de senaste åren. Det har säkert inte undgått Anna Tenje att Swedbank i förra veckan visade att barnbidraget inte på över 50 år har varit lägre i förhållande till levnadskostnaderna för ett barn. Men inte ens detta ställer sig regeringen bakom, såvitt jag vet.

Så, fru ålderspresident, jag undrar återigen: Avser regeringen och Anna Tenje att genomföra några som helst åtgärder för att underlätta för barnfamiljer att klara av att betala sina hyreskostnader?

(Applåder)

Fru ålderspresident! Tack till socialförsäkringsministern för att hon är här och svarar i dag!

När jag skickade in interpellationen för en och en halv månad sedan hade SCB just släppt siffror som visade att stigande matpriser och höjda hyror drivit upp inflationen i januari.

Hyresgästföreningen hade just släppt en ny rapport som visade att 31 procent av barnfamiljer i hyresrätt hade varit tvungna att låna pengar för att klara extra utgifter under december och januari och att 71 procent hade behövt ta av sina sparpengar.

Organisationen Makalösa Föräldrar hade nyligen släppt en rapport som visade att en genomsnittlig medlem hos dem – en ensamstående förälder med två barn och en månadsinkomst på 25 000 kronor – går back drygt 3 000 kronor varje månad.

Swedbank hade just meddelat att enligt deras beräkningar skulle arbetslösa, studenter och barnfamiljer i hyresrätt gå minus ekonomiskt under 2025.

Även efter att interpellationen lämnades in har vi sett bevis för att den ekonomiska situationen för Sveriges barnfamiljer är akut. Enligt en ny rapport från Majblomman, Rädda Barnen, Röda Korset och Hyresgästföreningen har över en fjärdedel av ensamstående föräldrar med låga inkomster och nästan lika många sammanboende föräldrar haft svårt att ha råd att betala kostnader kopplade till bostaden. Än fler har haft svårt att ha råd med nyttig mat eller fritidsaktiviteter för barnen. Stadsmissioner och hjälporganisationer berättar om hur fler och fler familjer söker sig till dem för att få hjälp med mat, kläder och leksaker.

När regeringen och Sverigedemokraterna i förra veckan presenterade sin vårändringsbudget hade man därför kunnat hoppas på någon form av respit för Sveriges barnfamiljer, men där gick de bet. Det tillfälliga bostadsbidraget för barnfamiljer tas tvärtom bort helt från den 1 juli utan att något ersätter det. Det blir högre avdrag för höginkomsttagares renoveringar och mindre bidrag till barnfamiljers hyror.

Fru ålderspresident! Inte heller i statsrådets svar här i dag ges några positiva besked. Utöver frågan kring bostadsbidraget ville jag fråga om regeringen avser att genomföra några andra åtgärder för att underlätta för barnfamiljer så att de klarar av att betala sina hyreskostnader. Men som så ofta när det gäller den här regeringen visar svaret på en oförståelse för utsatta människors situation.

Socialförsäkringsministern presenterar inga andra åtgärder för att underlätta för barnfamiljer att klara av sina hyreskostnader utan hänvisar enbart till de skattesänkningar och jobbskatteavdrag som genomfördes vid årsskiftet. Jobbskatteavdraget ger enligt regeringens egna siffror den genomsnittliga inkomsttagaren cirka 200 kronor mer i plånboken varje månad – mindre för dem med lägst inkomster – medan det tillfälliga bostadsbidraget ger flera hundra kronor till en bit över 1 000 kronor varje månad direkt till en grupp som verkligen behöver det. De här föräldrarna kommer alltså att få en stor inkomstminskning varje månad som en direkt konsekvens av regeringens politik.

Fru ålderspresident! Den 10 april, under statsministerns frågestund, frågade jag statsministern om det tillfälliga bostadsbidraget. Hans svar var då att man ska våga stå för att tillfälliga förstärkningar finns under en begränsad tid och därför kommer att upphöra. Men när problemet är beständigt över tid och situationen till och med blir värre i stället för att bli bättre, ska då inte en modig politiker våga höja förstärkningen och göra den permanent? Är det inte dags för regeringen att inse att det tillfälliga bostadsbidraget för barnfamiljer är en nödvändig del av den svenska välfärden och därför göra det permanent?

(Applåder)

Herr talman! I går träffade jag organisationen Makalösa Föräldrar, som bjöd på grötlunch här utanför Riksdagshuset. En av föräldrarna, en ensamstående mamma med en tillsvidareanställning, berättade att hon hade slutat att äta frukost och enbart äter ägg till middag för att kunna se till att hennes son får ordentlig mat. Trots detta går hon back varje månad med 4 000 kronor. En genomsnittlig medlem i Makalösa Föräldrar har två barn, tjänar 25 000 kronor i månaden och går back drygt 3 000 kronor varje månad.

I sommar tar regeringen bort det tillfälliga bostadsbidraget, och då försvinner ytterligare mellan ett par hundra kronor och över 1 000 kronor varje månad för Sveriges mest utsatta barnfamiljer.

Min fråga till statsministern är: Vilka konkreta åtgärder kommer regeringen att genomföra för att hjälpa de barnfamiljer i Sverige som har låga inkomster?

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).

Fru talman! Vi hörde både socialförsäkringsministern och Caroline Högström i sina anföranden lyfta fram att en anställning och en lön är det bästa sättet att bryta utsattheten och minska risken för vräkningar av barn och barnfamiljer. Det är viktigt, och det hade kanske varit tillräckligt om svenska arbetare hade varit rättvist kompenserade och hade haft en god lön som motsvarade det arbete de gjorde. Det hade kanske varit tillräckligt om hyrorna i Sverige hade varit rimliga och om lönerna hade ökat snabbare än hyrorna.

Men det är inte det samhälle vi har i dag. Många av de mest utsatta barnfamiljerna består av vårdnadshavare med fasta anställningar. Ministern talade mycket om sammanboende föräldrar. Men enligt organisationen Sveriges Makalösa Föräldrar fattas det varje månad 3 029 kronor för en ensamstående förälder med två barn och en månadsinkomst på 25 000 kronor, vilket är en genomsnittlig medlem hos dem.

Som jag nämnde i mitt tidigare anförande har över en fjärdedel av ensamstående föräldrar med låga inkomster, och nästan lika många sammanboende föräldrar, haft svårt att betala kostnader kopplade till bostaden.

Ska vi minska antalet barnvräkningar behöver vi därför ett barnbidrag som täcker de faktiska kostnaderna för att ha barn. Vi behöver ett bostadsbidrag som täcker höga hyror, för vartenda barn i Sverige, oavsett om deras föräldrar har ett jobb eller inte och oavsett var i Sverige de bor, ska ha ett tryggt hem att bo i.

Det är inte det bidrag vi har i dag. Antalet barnfamiljer som får bostadsbidrag minskar varje år för att inkomstgränserna inte räknas upp. Färre får rätt till bostadsbidrag. Storleken på bostadsbidraget minskar.

Min fråga till minister Tenje är: Varför är inte regeringen villig att stärka barnbidraget och bostadsbidraget på det sätt som är uppenbart nödvändigt?

(Applåder)

Fru talman! Det är flera debatter på i stort sett samma ämne här i kammaren i eftermiddag. För en stund sedan debatterades hur regeringen kan säkerställa att barnkonventionen efterlevs när barn vräks från sina hem. Nu debatterar vi hur politiken kan bidra till att minska antalet vräkningar av barn, och om en liten stund är det en debatt om hur den ekonomiska situationen för ensamstående föräldrar kan förbättras.

De här ämnena är indikationer på något väldigt oroväckande. Det är att den ekonomiska situationen för Sveriges barnfamiljer är akut. Under 2024 vräktes 711 barn från sina hem runt om i Sverige, och vi vet att den främsta anledningen är föräldrarnas oförmåga att betala hyran.

Enligt en ny rapport från Majblomman, Rädda Barnen, Röda Korset och Hyresgästföreningen har över en fjärdedel av ensamstående föräldrar med låga inkomster, och nästan lika många sammanboende föräldrar, haft svårt att betala kostnader kopplade till bostaden. Än fler har haft svårt att ha råd med nyttig mat eller fritidsaktiviteter för barnen. Det är i ett läge när hyror och matpriser har stigit mycket fortare än vad lönerna har gjort, vilket innebär att inte ens människor med en trygg och fast anställning kan vara säkra på att pengarna räcker hela månaden.

Trots detta har regeringen och Sverigedemokraterna inte valt en väg som stöttar just de familjer som har det tufft. Tvärtom har de systematiskt prioriterat skattesänkningar för höginkomsttagare framför att ge stöd åt de familjer som verkligen behöver det.

Under mandatperioden har Tidöpartierna hittills valt att sänka det tillfälliga bostadsbidraget för barnfamiljer, och i sommar försvinner det helt. Nyligen meddelade regeringen och Sverigedemokraterna att de kommer att höja gränserna i högkostnadsskyddet för läkemedel, vilket kommer att drabba låginkomsttagare, äldre och kroniskt sjuka hårdast.

Dessutom planerar de att införa ett bidragstak för försörjningsstödet, vilket enligt regeringens egen utredare kommer att göra det oerhört svårt för föräldrarna med de allra lägsta inkomsterna att se till att deras barn får ett tryggt hem, mat på bordet och kläder på kroppen.

Jag tror att det är uppenbart för alla att denna kvadrupelsmocka mot landets barnfamiljer och låginkomsttagare kommer att leda till att fler föräldrar – oavsett om de har inkomster från lön, akassa, sjukförsäkring eller försörjningsstöd – kommer att få en sämre ekonomisk situation. Det kommer att innebära att fler barn vräks, i skarp kontrast till vad barnkonventionen säger och vad ren anständighet kräver. Så här kan vi inte ha det.

Fru talman! För mig och för Miljöpartiet är det självklart att politiken måste agera för att stötta utsatta hushåll. Vi vägrar att acceptera att barnen betalar priset för dålig politik. Alla barn har rätt till ett tryggt hem, mat på bordet och en meningsfull fritid.

Vi föreslår därför bland annat att det tillfälliga bostadsbidraget för barnfamiljer höjs och permanentas, och att det ordinarie bostadsbidraget höjs och indexeras i takt med inflationen, så att det inte urholkas i takt med att mat och hyror stiger. Bidraget behöver också breddas så att fler får rätt att ta del av det. Även barnbidraget och underhållsstödet behöver höjas och indexeras, så att bidragen faktiskt täcker de ökade kostnaderna.

Det är några av Miljöpartiets förslag för att stötta Sveriges barnfamiljer. Min fråga till minister Anna Tenje är om regeringen kommer att presentera några liknande förslag i sin vårändringsbudget. Det vi har hört hittills är helt enkelt inte tillräckligt.

(Applåder)

Fru talman! Svenskt internationellt utvecklingssamarbete är bland de bästa och mest effektiva i världen, och i det världsläge vi i dag befinner oss i spelar det svenska biståndet en särskilt viktig roll.

Sverige har en lång tradition av att fördela biståndsmedel genom svenska civilsamhällesorganisationer eftersom dessa på ett mer effektivt sätt kan samarbeta med och stärka civilsamhället i mottagarländerna. Det minskar också risken för korruption och stärker den lokala demokratin.

Tyvärr valde regeringen inför 2023 att avveckla det så kallade infokomstödet till svenska biståndsorganisationer som hjälpte dem att kommunicera om sin verksamhet med svenska folket och att granska den svenska biståndspolitiken. Det har lett till att de har fått göra sig av med mycket personal, vilket i sin tur har haft som resultat både att privata donationer till många av organisationerna har minskat och att transparensen i det svenska biståndet har blivit sämre.

Min fråga till biståndsminister Benjamin Dousa är om regeringen är öppen för att återinföra infokomstödet.