Malte Tängmark Roos

Fru talman! Jag tackar statsrådet Svantesson för svaret.

Statsrådet menar att regeringen stöttar hushållen med skattesänkningar på jobb och bränslen. Men sänkt bensinskatt hjälper inte mamman som cyklar eller tar bussen till jobbet varje dag. Ett jobbskatteavdrag hjälper inte de över en halv miljon svenskar som är arbetslösa eller de unga som studerar. För dem som arbetar och har de allra lägsta inkomsterna innebär skattesänkningarna bara småpengar varje månad medan höginkomsttagare som statsrådet och jag får tusenlappar. Det är inte vi som har det svårt, men det behövs riktade insatser till barnfamiljer och låginkomsttagare, inte minst höjt barnbidrag och bostadsbidrag.

Det behövs politisk handling för att sänka matpriserna. Det behövs större konkurrens i hela matkedjan och åtgärder för att stötta svenska lantbrukare. Var är dessa åtgärder från regeringen? Jag har inte sett dem.

Dessutom: Om man anser att klimatförändringarna har stor påverkan på matpriserna bör man som regering inte vidta åtgärder som ökar utsläppen och försvårar torka och matkriser i andra delar av världen utan i stället agera för att sänka Sveriges och Europas utsläpp så att vi inte hamnar i en sådan situation längre fram. Men så agerar tyvärr inte dagens regering.

Fru talman! Det är väldigt bra att vi har den här debatten i dag, för problemet med de stigande matpriserna är något som både engagerar och drabbar alla svenskar men allra mest de svenskar som har de allra lägsta inkomsterna.

De senaste tre fyra åren har matpriserna stigit med ungefär 25–30 procent samtidigt som lönerna i snitt bara stigit med ungefär 10 procent. Det har helt enkelt blivit svårare för svenska folket att få råd med mat på bordet. Utöver dessa Tidöpriser på mat har vi de senaste månaderna sett väldigt stora hyreshöjningar.

I det läget hade man kunnat hoppas på en regering som visar handlingskraft för att stärka utsatta hushålls ekonomi. Tyvärr är fallet i princip tvärtom.

I stället presenterade regeringen i går ett försämrat högkostnadsskydd för läkemedel som innebär att det blir väldigt mycket dyrare att vara sjuk. Regeringen har tidigare meddelat att den i sommar avskaffar det tillfälliga bostadsbidraget för barnfamiljer. Och häromveckan presenterades regeringens utredning om ett bidragstak, som skulle innebära att Sveriges mest utsatta barnfamiljer skulle förlora tusentals kronor i inkomst varje månad.

Jag tror inte att begreppet dubbelsmocka räcker för att beskriva situationen. Jag tror att vi är uppe i en trippel- eller kvadrupelsmocka mot Sveriges barnfamiljer och låginkomsttagare.

Regeringen behöver ta det här läget på mycket större allvar. Ett möte med livsmedelsjättarna är bra, men det är inte tillräckligt för att skapa långsiktigt sundare matpriser.

Det finns redan presenterade utredningsförslag på hur Konkurrensverkets möjligheter att agera mot oskälig konkurrens och monopolsituationer kan stärkas. Regeringen måste gå vidare och skärpa de verktygen för att på så vis kunna få ned matpriserna.

Miljöpartiet vill tillsätta en matpriskommission som tittar på hur priserna i hela varukedjan kan sänkas.

Vi vill stärka svenska lantbrukare för att värna svensk matproduktion och göra oss mindre sårbara för prishöjningar som beror på en skakig omvärld.

Det behövs också riktade satsningar för att stärka låginkomsttagares och barnfamiljers köpkraft. Ett höjt och indexerat barnbidrag, en permanentning av det tillfälliga bostadsbidraget för barnfamiljer och en höjd riksnorm för försörjningsstödet är förslag som verkligen skulle nå de hushåll som behöver stödet allra mest och se till att de har möjlighet att sätta mat på bordet.

Om några veckor ska regeringen presentera sin vårändringsbudget. Det är ett utmärkt tillfälle att stötta de hushåll som verkligen behöver det. Jag undrar därför: Kommer regeringen att genomföra några nya åtgärder för att pressa matpriserna och stärka de utsatta hushållens köpkraft?

Herr talman! I går lämnade Läroplansutredningen sitt betänkande till skolminister Lotta Edholm. Där finns många intressanta förslag. Det viktigaste som jag och Miljöpartiet tar med oss är dock att det som utredaren själv lyfter fram som det största skälet till försämrade kunskapsresultat inte är brister i läroplanen utan brist på finansiering samt skolans reglering. Utredaren lyfte också fram att det är helt avgörande att skolan får tillräckligt med resurser för att Läroplansutredningens förslag ska få effekt.

Den sittande regeringen har under de senaste åren inte skjutit till de resurser som kommunerna behöver för att finansiera skolans verksamhet. Man har även undvikit att göra några begränsningar av marknadsskolan, vilket jag hoppas ändras efter detta.

Min fråga till skolministern är därför: När kommer regeringen att ge skolan de resurser man behöver? Kan Lotta Edholm garantera att skolan kommer att få de resurser som krävs i vårändringsbudgeten?

Herr talman! En av de vackraste och viktigaste delarna av det svenska samhället är vårt solidariska välfärdssystem.

Det faktum att vi gemensamt tar hand om varandra när vi behöver extra stöd – när vi blir sjuka, när vi bildar familj och kostnaderna ökar eller när vi blir äldre och inte längre lönearbetar – är något vi ska vara stolta över och värna om. Vi vet att vi alla någon gång kommer att hamna i situationer eller perioder i livet då inkomsterna minskar men vi måste fortsätta att betala våra räkningar, och då finns samhället här för oss.

Socialavgifterna är det sätt vi har att finansiera dessa trygghetssystem: sjukförsäkringen, föräldraförsäkringen och pensionen. De är hörnstenarna i den statliga delen av vårt gemensamma välfärdssystem. Socialavgifterna finansierar den trygghet – välfärden – som har byggt och format Sverige. Det är viktigt att vi säkerställer den finansieringen men också att vi stärker tilliten till systemet. Den tilliten har under en längre period urholkats.

Systemet svarar inte alltid upp mot de förväntningar man faktiskt bör kunna ha på ett välfärdsland som Sverige. Det gäller inte minst sjukförsäkringen. När man vill men inte kan arbeta på grund av sjukdom ska man ha rätt till ersättning för att klara sitt uppehälle och till stöd och hjälp för att komma tillbaka till hälsa och arbete, studier eller annan sysselsättning. Det är till det vi fortsätter att betala in socialavgifter.

Detta handlar också om att arbetsgivarna har rätt att ställa krav på att deras inbetalningar faktiskt leder till att deras anställda får det skydd man bör kunna förvänta sig. Sedan länge fungerar det dock inte alltid så. Alltför många människor blir utförsäkrade i förtid eller helt nekade sjukpenning, sjukersättning eller aktivitetsersättning. Sjuka och utslitna människor tvingas söka jobb de inte kan få eller utföra. I slutändan tvingas många att med mössan i hand be socialtjänsten om försörjningsstöd, med höga krav och låga ersättningar. Kommunerna tar kostnaderna för statens misslyckande när människor tvingas ut i fattigdom. Systemet har gått sönder.

Herr talman! Miljöpartiet vill införa en gemensam försäkring för både sjukdom och arbetslöshet i form av ett samlat trygghetssystem, under en enda myndighet, som är tydligt och omfattar alla. Som steg på vägen mot denna arbetslivstrygghet vill vi reparera rådande system.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Socialavgifter

Människor som är sjuka måste få ersättning. Stödet ska vara individanpassat, och Försäkringskassan behöver ha en mer stöttande roll än i dag. De hårda tidsgränser som finns i försäkringen i dag vill vi ersätta med kontinuerliga avstämningar av att individen får rätt insatser för rehabilitering och stöd.

Det finns många saker som den sittande regeringen skulle kunna göra för att reparera revorna i sjukförsäkringen. Avsaknaden av förslag i den riktningen visar dock tydligt var deras prioriteringar ligger. Inte ett enda förslag har lagts fram för att göra livet bättre för Sveriges långtidssjuka, trots att det finns många färdiga utredningsförslag att genomföra. Tidöpartiernas tystnad ekar högt.

Herr talman! Socialavgifterna ska tas ut genom egenavgifter och arbetsgivaravgifter efter förmåga. Det ska finnas ett tydligt samband mellan avgifterna och den trygghet som avgifterna betalar. Så är det, och så ska det vara. Det finns dock viktiga och önskvärda undantag.

Ett sådant undantag finns i föreningslivet inom idrotten. En ersättning till en spelare eller en ledare i en ideell idrottsförening får undantas från arbetsgivaravgiften. Det är inte mycket pengar det handlar om, endast en ersättning om upp till ett halvt basbelopp per person och år. Men för idrottsklubbarna kan det vara skillnaden mellan att ha eller att inte ha en tränare, en materialförvaltare eller en annan ledare för något av ungdomslagen. Det märkliga är att detta bara gäller just idrotten. Det gäller inte friluftslivet, trots att verksamheterna många gånger är likartade eller till och med exakt samma. Det går en skiljelinje mellan föreningar som är anslutna till Riksidrottsförbundet å ena sidan och föreningar som är anslutna till exempelvis Svenskt Friluftsliv å andra sidan.

Miljöpartiet tycker att det här borde rättas till. Friluftslivet borde komma in i systemet. Frågan har debatterats både här i dag och under lång tid tidigare. För snart två år sedan kom Kommittén för främjande av ökad fysisk aktivitet med sitt slutbetänkande. Just detta är ett av utredningens förslag. Saken är alltså utredd och klar och borde kunna läggas fram i närtid som en proposition. Men precis som med sjukförsäkringen sitter regeringen på händerna. När den här frågan debatterades i kammaren för nästan på dagen ett år sedan hänvisade utskottsmajoriteten till att ärendet bereddes av regeringen. I det betänkande vi debatterar i dag skriver de exakt samma sak. Den självklara frågan blir då: Hur lång tid ska det behöva ta?

Herr talman! Det är uppenbart att regeringen och Sverigedemokraterna behöver en spark i baken i den här frågan. Jag yrkar därför bifall till Miljöpartiets reservation 4 i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 27 februari.)

Herr talman! I en intervju i Sveriges Radio Ekot i lördags aviserade utrikesministern att en utredning ska tillsättas som bland annat ska undersöka om svenskar med dubbelt medborgarskap ska nekas rätt till hjälp från Sverige, så kallat konsulärt stöd.

Detta skulle innebära att de till skillnad från övriga svenska medborgare inte skulle ha rätt att få hjälp i nödsituationer eller att få hjälp med att kontakta anhöriga och myndigheter med mera.

Utöver att frångå den viktiga principen om att alla medborgare ska behandlas lika finns en uppenbar risk för att en indragen rätt till stöd för svenskar med dubbelt medborgarskap skulle spä på den känsla av utanförskap som många svenskar med utrikes bakgrund tyvärr känner i dag. Det skulle också undergräva värdet av dubbelt medborgarskap.

Min fråga till utrikesministern är därför varför svenskar med dubbla medborgarskap ska behandlas annorlunda av svenska staten än andra svenska medborgare. Ser utrikesministern några risker med att neka svenskar med dubbelt medborgarskap rätt till konsulärt stöd från Sverige?

Fru talman! Runt om i landet hör vi om nedskärningar på barns och elevers utbildning när regeringen vägrar att dela bördan med kommunerna när det gäller ökade kostnader och inflation på grund av krig och pandemi.

I min hemkommun Malmö lade alla partier, Moderaterna inkluderat, fram förslag om antingen effektiviseringar inom all verksamhet, inklusive skolan, eller väldigt stora skattehöjningar för att få sina respektive budgetförslag att gå ihop. Situationen ser liknande ut i kommuner över hela Sverige.

Företrädare för regeringspartierna har tidigare tvått sina händer och sagt att skolan är kommunernas ansvar och att de måste visa att de kan prioritera skolan om de tycker att den är viktig. Regeringens ståndpunkt är alltså att de ökade kostnaderna, som kommunerna på intet sätt har orsakat eller kunnat påverka, ska hanteras av kommunerna själva. De får helt enkelt prioritera.

Min fråga till finansminister Svantesson är: Vad tycker finansministern att kommunerna ska prioritera bort?

Herr talman! Jag vill inleda min sista riksdagsdebatt för denna sejour med att betona vilket viktigt ämne vi har att debattera och besluta om i dag.

Den organiserade brottsligheten och det dödliga skjutvapenvåldet hör till några av de allvarligaste samhällsutmaningarna i Sverige i dag. Att skapa och upprätthålla trygghet är ett av statens allra viktigaste uppdrag. Varje människa som väljer eller tvingas in i kriminalitet är därför ett misslyckande för samhället.

Det är varje politikers och partis ansvar att försöka hitta och genomföra lösningar på de problem vi ställs inför. Ju oftare vi hittar breda överenskommelser som många står bakom, desto större är sannolikheten att lösningarna fungerar och håller långsiktigt. Av denna anledning vill jag börja med att lyfta fram ett av de förslag i regeringens proposition som vi i Miljöpartiet håller med om.

I takt med att myndigheterna och vi politiker under de senaste två mandatperioderna har gjort mer för att slå mot den organiserade brottsligheten har gängen börjat involvera barn och ungdomar i allt lägre åldrar för att själva undkomma påföljder. Denna hänsynslöshet mot barnens säkerhet och framtid är ett oerhört allvarligt övergrepp som måste bemötas kraftfullt.

Samhällets förmåga att förhindra nyrekrytering och socialisering av unga in i den organiserade brottsligheten är avgörande för att stoppa gängens tillväxt. Det är därför särskilt positivt att regeringen väljer att lägga fram Miljöpartiets förslag om att införa en ny straffbestämmelse som gör det straffbart att involvera personer som är under 18 år i brott eller brottslig verksamhet. Miljöpartiet har drivit förslaget i många års tid och varit pådrivande för att den förra rödgröna regeringen tillsatte den utredning som ledde fram till propositionen. Det är därför positivt att vi kan enas brett över blockgränserna om en lagstiftning som tydligt fastslår barnens rätt att skyddas från att dras in i kriminalitet. Bestämmelsen blir en viktig signal om att samhället ser mycket allvarligt på att vuxna rekryterar barn in i kriminalitet.

Herr talman! Jag har lagt lite tid i början av mitt anförande på att berätta vad vi och regeringen är överens om angående bekämpningen av gängkriminaliteten. Miljöpartiet ställer sig bakom merparten av förslagen i den aktuella propositionen. Det finns dock två specifika förslag som vi inte anser bör genomföras. Det gäller förslaget om att utvidga presumtionen för häktning och förslaget om att skärpa straffen för vissa narkotikabrott som rör försäljning.

Vårt motstånd mot dessa två förslag grundar sig i mångt och mycket i samma kritik som lyfts fram av Hovrätten för Västra Sverige, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Justitiekanslern, Riksdagens ombudsmän, JO, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Domareförbund och en lång rad andra instanser som svarade när remissförslaget skickades ut.

Att gå igenom all kritik från remissinstanserna som riktas mot de båda förslagen skulle ta längre tid än jag har anmält mig för på talarlistan, så det ska jag inte göra. Men för att hålla det enkelt ska jag nöja mig med att säga det, som det så ofta de senaste åren när vi har diskuterat rättspolitiska förslag från högerkanten har handlat om, nämligen att förslagen inte är baserade på forskning eller beprövad erfarenhet. Straffskärpningarna som föreslås är inte proportionella till brottets allvarlighet, och de riskerar tvärtom att leda till ökad brottslighet.

Så är till exempel fallet med förslaget om en kraftigt skärpt narkotikastrafflagstiftning, som enligt remissinstanserna bland annat kan ge de kriminella nätverken incitament att anlita allt yngre personer som narkotikaförsäljare. Detta vore alltså en rakt motsatt utveckling mot den som förslaget om att göra det straffbart att involvera personer som är under 18 år i brott eller brottslig verksamhet är menad att få.

Likaså skulle den föreslagna utvidgningen av häktespresumtionen motverka syftet med de nyligen införda reglerna om tidsgränser för häktning och domstolsprövning som föranleddes av den internationella kritik som Sverige har fått för långa häktningstider.

Jag skulle vilja gå så långt som att säga att om vi inför lagar som vi har anledning att tro kommer att få motsatt effekt än den vi vill ha gör vi inte vårt jobb som lagstiftare tillräckligt bra. Det bästa vore om riksdagen avslår förslagen om att utvidga presumtionen för häktning och att skärpa straffen för vissa narkotikabrott och tar ett rejält omtag. Svensk narkotikalagstiftning behöver utredas i grunden för att säkerställa att den inte gör mer skada än nytta. Jag uppmanar regeringen att ta initiativ till en sådan utredning så snart som möjligt.

Herr talman! Straffskärpningar och fler poliser har en viktig roll att spela i bekämpandet av den organiserade brottsligheten, men det är bara en pusselbit av många om vi vill bygga ett samhälle som är tryggt och säkert på både kort och lång sikt. Här har vi ett ansvar som riksdagsledamöter att se till att vi och våra partier inte går i fällan att bara fokusera på de repressiva åtgärderna utan att också prioritera de förebyggande välfärdssatsningar som vi vet är absolut nödvändiga för att skapa trygghet. Det är också här som jag upplever att den stora skiljelinjen går i svensk politik i dag.

Brottslighet har många orsaker, och det finns ingen faktor som av sig själv leder till att en människa begår brott. Vad vi vet, tack vare decennier av forskning från hela världen, är att fattigdom och utanförskap ökar riskerna. Det är ett politiskt misslyckande. Ska vi knäcka gängbrottsligheten måste vi knäcka fattigdomen och utanförskapet. Det finns inga vägar runt det. Då är det olyckligt att regeringen och Sverigedemokraterna väljer att slakta välfärden i sina budgetar.

När kommunerna och regionerna skriker efter pengar till personal i skolan och till barnavårdscentraler i politiskt eftersatta områden minskar regeringen och Sverigedemokraterna på statsbidragen. När hyrorna och matpriserna ökar och de fattigaste familjerna får det allt svårare sänker regeringen och Sverigedemokraterna skatten för de allra rikaste. När behoven i välfärden är som störst är engagemanget från regeringen och Sverigedemokraterna som minst. Dessa är politiska prioriteringar som får faktiska konsekvenser ute i landet, som ökar klyftorna och utanförskapet och riskerar att driva på kriminaliteten i rakt motsatt riktning mot vad vi vill uppnå med förslagen vi debatterar här i dag.

Miljöpartiet erbjuder ett alternativ till högerns välfärdsslakt. Vi föreslår mer pengar till en jämlik skola och förskola i hela landet som kan ge alla barn en rättvis chans till livet. Vi föreslår satsningar på att rusta upp och investera i politiskt eftersatta områden så att alla ska känna sig stolta över området där de bor och ha tillgång till all service de har rätt till. Vi föreslår slopad matmoms på basvaror, höjt bostadsbidrag till de mest utsatta och gratis frukost i skolan. Ja, listan är lång.

Inte minst föreslår vi ett heltäckande paket av brottsförebyggande åtgärder med tidiga insatser, exempelvis Rinkebymodellen, och en svensk version av det danska De Aktive Drenge, kombinerat med ett nationellt avhopparprogram som ger människor en väg ut ur kriminaliteten. Detta är faktiska, progressiva och vetenskapligt förankrade förslag för att minska fattigdomen, utanförskapet och kriminaliteten i dag och i framtiden.

Herr talman! Ska jag sammanfatta Miljöpartiets syn på den här propositionen är den att några av förslagen är bra, några är dåliga, men framför allt är regeringens och Sverigedemokraternas politik inte vad Sverige behöver för att lösa problemet med den organiserade brottsligheten i grunden.

Jag får tacka mina kollegor för dessa veckor, och jag yrkar bifall till reservation 2.

Herr talman! Det är en viktig debatt vi har här i dag. Polisyrket är ett av samhällets viktigaste yrken. Det är ett fundament för ett rättvist och tryggt samhälle där allas rättigheter värnas och våra demokratiskt beslutade lagar efterlevs. Vårt ansvar som riksdagsledamöter är därför att se till att de poliser som jobbar ute på fältet med ingripandeverksamhet, brottsförebyggande arbete och utredningar får rätt förutsättningar för att göra sitt otroligt viktiga jobb. Det får de tyvärr inte i dag.

Samtidigt som det totalt är färre svenskar som utsätts för brott har den grova brottsligheten i Sverige blivit mer synlig och påtaglig, inte minst den organiserade brottsligheten och det grova våldet. Det har gjort att alldeles för många brott prioriteras bort. Utredningar läggs på hög, och det förebyggande arbetet stryker på foten eftersom polisen helt enkelt inte har tillräckligt många anställda för att klara sitt uppdrag. Ska polisen kunna lösa fler brott och bygga upp sitt förtroende bland medborgarna behöver Polismyndigheten mer personal.

Det lokala brottsförebyggande arbetet ligger mig och Miljöpartiet särskilt varmt om hjärtat. Ska gängens återväxt strypas och brottsligheten långsiktigt minskas behöver fattigdomen och utanförskapet bekämpas minst lika hårt som de som begår brott. Det behövs storskaliga satsningar på områdesutveckling, skola, trygghetssystem och arbetsmarknadsåtgärder.

Men för att hålla oss kvar vid polisens roll är det ofrånkomligt att för att deras del i det brottsförebyggande arbetet ska fungera krävs många fler områdespoliser som har rätt förutsättningar och rätt verktyg för att jobba brottsförebyggande i nära samverkan med sina respektive lokalsamhällen, bygga förtroende, bygga relationer och agera gränssättande.

Under Miljöpartiets tid i regeringen utökade vi antalet platser på Polishögskolan kraftigt, och vi sköt till mer resurser än på decennier för att anställa fler poliser. Tyvärr ser vi i dag att det fortfarande är svårt att fylla utbildningsplatserna, och även om fler utbildar sig till polis i dag än för tio år sedan går utvecklingen alldeles för långsamt. Det räcker helt enkelt inte att säga att fler poliser ska anställas, när det inte finns tillräckligt många att anställa. Fler åtgärder behöver sättas in.

En alltför stor del av polisens resurser finns i dag i centrala funktioner och en för liten del ute i polisområdena. Det finns också poliser som är områdespoliser och jobbar brottsförebyggande eller repressivt som sitter i receptioner eller på polisens kontaktcenter på grund av brist på pengar och kollegor. Här behöver det göras ett omtag. Polisens kompetens ska användas på ett förnuftigt sätt, och uppgifter som kan utföras av civila handläggare ska inte behöva läggas på polisutbildad personal.

Utöver fler polisutbildade anställda behöver de civila utredarnas och administratörernas roll, status och arbetssituation inom Polismyndigheten prioriteras upp. Vi i Miljöpartiet vill därför se en kontinuerlig, riktad satsning på den civila personalen. På så sätt kan poliser få ägna sig åt polisarbete. Det skapas även bättre förutsättningar för Polismyndigheten att bygga upp särskild kompetens som i dag saknas, till exempel hatbrottsutredare och specialister som driver myndighetens utvecklingsarbete mot hatbrott i samspel med organisationer som företräder de särskilt utsatta grupperna. Polismyndighetens anställningar måste vara behovsstyrda, inte baserade på siffersatta mål, och just nu är behovet av fler civilanställda uppenbart.

Herr talman! Något som polisen och alla relevanta myndigheter måste prioritera är kampen mot sexuellt utnyttjande av barn. Under flera års tid har det i interna och externa rapporter riktats skarp kritik mot hur Polismyndigheten hanterar utredningar av sexualbrott, men trots det vidtas inte tillräckligt stora åtgärder för att på riktigt komma till rätta med problemen.

Riksdagen har riktat flera tillkännagivanden till regeringen i denna fråga, men en aspekt som inte berörts tillräckligt i dem är arbetet mot kommersiell sexuell exploatering av barn och hur polisens uppsökande arbete kan förbättras. Miljöpartiet vill därför att Polismyndigheten ges i uppdrag att utarbeta ett metodstöd för sitt uppsökande arbete och bredda det uppsökande arbetet till att omfatta fler digitala plattformar. Jag uppmanar verkligen övriga partier att ställa sig bakom detta.

Herr talman! Som Malmöbo är det omöjligt för mig att delta i den här debatten utan att lyfta fram katastrofen som är gränskontrollerna mellan Sverige och Danmark. För ungefär en och en halv vecka sedan meddelade den danska regeringen att Danmark den 12 maj avskaffar sina gränskontroller mot Sverige. Det var ett klokt beslut och ett steg tillbaka mot det normala, öppna läge som ska gälla längs vår södra gräns. Tyvärr meddelade den svenska högerregeringen så sent som i veckan att de förlänger de svenska gränskontrollerna mot Danmark från samma datum, den 12 maj.

Gränskontrollerna skadar Sverige. De river sönder den skånsk-danska arbetsmarknaden genom att försvåra och försena pendlingen, de minskar gränsturismen och de motarbetar själva fundamentet i det nordiska och europeiska samarbetet, vilket är den fria rörligheten.

Sedan gränskontrollerna infördes har de gång på gång förlängts med nya, kreativa argument för varför de behövts. I början var det för att hantera flyktingströmmar, sedan för att motverka gängkriminalitet, och nu senast handlade det om Rysslands invasion av Ukraina. Men sanningen är, herr talman, att gränskontrollerna bara förlängs för att signalera en självutnämnd hård invandrings- och kriminalpolitik till väljarna.

Polisfrågor

Gränskontrollerna gör oss inte säkrare utan tar endast resurser från myndigheter som kunde ha använt dem till verklig brottsbekämpning. Det är tydligt att vi har en regering som prioriterar signalpolitik gentemot de egna väljarna över vad som är bäst för Skåne och för Sverige. Jag vill därför uppmana regeringspartierna att lyssna på sin egen devis: Titta på Danmark! Tänk om, och avskaffa gränskontrollerna nu!

Herr talman! Miljöpartiet kommer att fortsätta att verka för en effektiv och stark polismyndighet och en rättspolitik byggd på forskning och beprövad erfarenhet snarare än signal- och symbolförslag.

Jag står bakom Miljöpartiets alla motioner och reservationer på området och yrkar bifall till reservation 29 och 45.

I detta anförande instämde Emma Berginger (MP).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 3 maj.)

Fru talman! Tack, Fredrik!

Jag kan köpa några argument som lyfts fram här, men vi behöver ändå konstatera faktum: Ett brott är ett brott. Förra mandatperioden gick Miljöpartiet fram med ett stort antal straffskärpningar, men vi såg också att den stora bristen i dag inte är att de kriminella som grips och döms till straff inte får tillräckliga straff. Det stora problemet är att de kriminella inte grips från första början och att de inte ställs till svars.

Jag tycker att regeringen och regeringspartierna lämnar lite walkover och fokuserar alldeles för mycket på de delar som handlar om att straffa dem som redan har åkt fast. Sverige har ganska skarpa straff, och det får man ändå ge de den rättsstat vi har i dag att många problem sköts ganska väl. Men varför prioritera att straffa gängkriminella över vanliga kriminella? Jag tycker tyvärr inte att argumenten går ihop.

Fru talman! Det finns mycket som kan sägas om gängkriminaliteten i Sverige i dag. Vi är alla överens om att den måste bekämpas. Regeringen har gått fram med ett stort antal straffskärpningar, och några av dem kan Miljöpartiet hålla med om.

Det som jag har lite svårt att förstå är dock förslaget om dubbla straff för gängbrottslighet, för det signalerar på något sätt att mord i gängkriminella kretsar är värre än mord som sker någon annanstans. Säg att en man mördar sin partner i hemmet - varför ska det brottet anses mindre grovt än när en gängkriminell mördar en annan gängkriminell?

Jag kan se många fördelar med att vissa straffskärpningar görs. Miljöpartiet har gått fram med några. Men kan det ändå inte anses att ett mord är ett mord, och att mäns våld mot kvinnor - för att ta ett exempel - är lika illa som en gängkriminells mord på en annan gängkriminell?

Herr talman! Tack, justitieministern, för svaret! Vi delar kanske inte bilden av att det skulle vara problem med den tidigare regeringens strategiska ledning, men det är inte det som frågan handlar om.

Vi ser att det är positivt att mer resurser avsätts till polisen. Det är något som vi också har verkat för. Men det löser inte problemet med att de resurser som polisen har i dag enligt Riksrevisionen inte används effektivt. Du aviserar att det kommer att komma några förslag, men har ni här och nu några strategiska beslut som ni tänker lansera?

Herr talman! Tidigare i våras släppte Riksrevisionen två granskningar av Polismyndigheten, en om Polismyndighetens arbete med särskilda händelser riktade mot grov brottslighet och en om polisens hantering av mängdbrott.

I sina granskningar riktar Riksrevisionen omfattande kritik mot Polismyndigheten bland annat för att man inte använder sina resurser effektivt, inte genomför uppföljningar av sina operationer eller systematiskt dokumenterar sin verksamhet och inte drar lärdomar eller tar åt sig kritik. Polismyndigheten har inte en lärandekultur.

Vi vill alla ha en effektiv och välfungerande polismyndighet. Min fråga till justitieministern är därför: Hur tänker regeringen agera för att komma till rätta med de påtalade bristerna inom Polismyndigheten?

Herr talman! I dag debatterar vi här i riksdagens kammare de runt 150 yrkanden som inkom under den allmänna motionstiden rörande området våldsbrott och brottsoffer. Det är 150 förslag utspridda på riksdagens alla partier med målet att stärka skyddet för brottsoffer och att motverka bland annat sexualbrott, hedersrelaterat våld och förtryck, våld i nära relationer och näthat. Trots att Sverige på många sätt är ett föregångsland inom detta område visar motionernas innehåll tydligt att mer kan och måste göras för att göra Sverige tryggare och rättvisare för alla våra invånare.

Miljöpartiet har länge varit pionjärer inom lagstiftning för att motverka våldsbrott och stärka skyddet för brottsoffer. Vi var det första partiet att förespråka en samtyckeslagstiftning, en lag som kom på plats under den första rödgröna regeringen 2018. Med Miljöpartiet i regering infördes en lång rad straffskärpningar för våldtäkt, sexköp, hedersbrott med mera, och vi sjösatte ett omfattande åtgärdspaket mot mäns våld mot kvinnor. I våra motioner föreslår vi i Miljöpartiet nu flera ytterligare åtgärder, och jag vill kortfattat redogöra för några av dem.

Herr talman! I takt med att allt större delar av våra liv flyttas ut på internet sker också fler och fler brott på nätet. Detta drabbar människor i alla åldrar, men det är särskilt aktuellt ju längre ned i åldrarna vi tittar. Allt fler människor, inklusive en stor andel av våra högstadie- och gymnasiebarn, utsätts för hat och hot på nätet, och sexuella övergrepp och kränkningar har blivit enklare att begå och sprida med internets hjälp. Sugardejtningssajter, eskortsajter och liknande sidor underlättar samtidigt för sexualbrott utan att själva ta något ansvar för problemen eller löpa några egna risker för påföljder. Detta är totalt oacceptabelt.

Sverige måste på allvar ta tag i brotten på nätet. Miljöpartiet vill se lagändringar för att göra det lättare att utreda och lagföra hat och hot på internet, och den straffrättsliga lagstiftningen måste ses över för att i högre grad inkludera sexuella kränkningar och övergrepp på internet. Det är också angeläget att utreda om sugardejtningssajter och liknande sidor ska kunna vara föremål för brottsutredningar om koppleri och att kravet på dubbel straffbarhet för koppleri ska kunna tas bort, så att sidägarna kan dömas till ansvar och digitala bordeller kan stängas ned. Sexuella övergrepp och kränkningar online måste likställas med övergrepp offline.

Herr talman! Den som blir utsatt för ett brott ska kunna vara säker på att hen kommer att få precis det stöd som hen behöver. Men för att få rätt till stöd som brottsoffer behöver man först bli erkänd som ett brottsoffer. Så är inte fallet i dag för många av dem som utsätts för sexualbrott i Sverige. En sådan grupp är barn som utsätts för barnpornografibrott.

Brottsbeteckningen barnpornografibrott är i sig problematisk och borde byta namn för att visa på vad det egentligen är, nämligen dokumenterade sexuella övergrepp mot barn. De barn som utsätts för dessa dokumenterade sexuella övergrepp betraktas i dag inte som brottsoffer, då brottet är placerat under brott mot allmän ordning. I stället räknas staten som brottsoffer, trots att det är barnet som kommer att leva med konsekvenserna av brottet under en lång tid. Miljöpartiet anser att lagstiftningen måste sätta barns rätt till skydd i fokus och erkänna de utsatta barnen som brottsoffer.

En annan grupp som i dag inte erkänns som brottsoffer är de som utsätts för sexköp eller kommersiell sexuell exploatering. Liksom när det gäller barn som utsatts för dokumenterade sexuella övergrepp anses brottsoffret när det gäller sexköp eller kommersiell sexuell exploatering vara staten, inte den utsatte. Detta är en absurd ordning. Miljöpartiets uppfattning är att det inte ska vara möjligt att köpa samtycke till sex och att sexköp och kommersiell sexuell exploatering ska ses som brott mot människor och inte mot staten.

Slutligen vill jag lyfta behovet av utbildningsinsatser inom de områden vi diskuterar i dag för anställda inom rättsväsendet. Domstolarna avgör viktiga frågor, exempelvis rätten till vårdnad och umgänge, och måste ha en god förståelse för hur familjer påverkas av våld och av konsekvenserna av att barn tvingas umgås med en förälder som utsatt mamman och/eller barnet för våld.

Tyvärr visar en kartläggning som Jämställdhetsmyndigheten har gjort att en majoritet av domstolarna tycks sakna grundläggande kunskap om mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och våld mot barn, vad konsekvenserna av våldsutsatthet innebär och vilka konsekvenser beslut om vårdnad, boende eller umgänge kan få. Det har förekommit att domstolar och andra myndigheter har röjt kvinnors skyddade personuppgifter, något som är oacceptabelt och som kräver kunskapshöjande insatser.

Domstolsverket bör därför, i samverkan med Jämställdhetsmyndigheten och Nationellt centrum för kvinnofrid, ta fram och genomföra utbildningsinsatser för domstolarna. Det finns även ett stort behov av ökad tillgång till specifika utbildningsinsatser och kompetenshöjande insatser när det gäller psykiskt våld, för ska brottsoffer få det stöd de behöver och förövare få den påföljd de enligt lag ska ha måste rättsväsendet ha tillräcklig kunskap om brotten som begås och de konsekvenser de får för offren.

Herr talman! Kampen för ett tryggt, jämställt och rättvist samhälle för alla kräver att vi politiker alltid är redo att ta nästa steg. Jag ställer mig bakom samtliga Miljöpartiets förslag på området, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 50 om brottsofferstatus för barn som utnyttjas i barnpornografi och reservation 9 om utbildningsinsatser om våld i nära relationer med mera.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)